Rysslands invasion av Ukraina

  

Ryssland invaderar Ukraina     

Vi står nu inför en förestående invasion från Ryssland av Ukraina. Kriget började redan 2014 då Ryssland annekterade Krim precis när OS i Sochi avslutats i februari. Ja, redan 2008, i samband med OS i Peking (samma dag som invigningen) inleddes invasionen av Sydossetien i Georgien - den första indikationen om vad Putin kan företa sig.

Jag skulle därför tro att vi kan komma att se inledande stridshandlingar från Ryssland redan denna vecka. (Det är viktigt att notera att kriget faktiskt redan pågått i snart 8 år, med 10-15 000 döda, och 30 000 skadade på den Ukrainska sidan.)

Rysslands bild av situationen

Jag har bott i Ryssland, talar ryska och anser mig ha en viss insikt i ryskt tänkande och världsuppfattning. Det innebär inte att jag håller med Putin-regimen, men det är ändå viktigt att förstå hur många ryssar ser på situationen med Ukraina.

Ur rysk synpunkt har Ukraina alltid varit en del av Ryssland. Delar av landet tillhörde Polen-Litauen under medeltid och fram på 1600-talet, och även efter Polens förnyade självständighet tillhörde den västra delen av nuvarande Ukraina just Polen.

Men i övrigt finns få exempel på Ukrainsk självständighet under historien. Ordet "Ukraina" betyder just "på kanten" och landet har alltid legat i gränszonen mellan Ryssland och Bysantium / Turkiet. Faktiskt var det så att den ryska civilisationen, eller det första ryska riket uppstod just i nuvarande Ukraina - Kievska Rus ("Киевская Русь"). Detta var under 800-talet och under starkt inflytande av vikingarna - vilket framgår av Nestorskrönikan där svenske Helge är ryske Oleg, Helga = Olga, Ingvar = Igor, etc. Sedan har centrum sakta förskjutits mot nordöst, särskilt efterhand som Storfurstendömet Moskva framträdde som den ledande ryska makten.

Ukraina kallades på senare tid "Lill-Ryssland", att jämföra med "Vitryssland" som ju ligger lite längre norrut.

Dessutom är en stor del av befolkningen i Ukraina etniska ryssar (17%), särskilt i de östra delarna. Ukrainare är för övrigt inte särskilt olika ryssar när det gäller språket - ungefär som svenska och norska eller danska. 

Så att detta stora landområde med sina 45 miljoner invånare inte är en del av Ryssland är obegripligt för många ryssar.

NATO:s framstöt

För ett ickedemokratiskt land och tänkesätt är det obegripligt att folk ska ha rätt att själva bestämma över sin tillhörighet och sin lojalitet. Man bör naturligtvis lyda överheten, som under Tsar-Ryssland, och Sovjetunionen. Enligt rysk världsbild är man sedan Sovjetunionens dagar en supermakt, Nazi-tysklands besegrare och därmed den rättmätige härskaren över östra Europa. 

Serbien har alltid varit ett ryssarna närstående land och folk, och det var ju bland annat därför som Första Världskriget bröt ut - för att Ryssland stödde Serberna i frihetskampen mot Österrike/Ungern och tyskarna. 

En sak är därmed att de östeuropeiska länderna gått med i NATO, inklusive de baltiska staterna som ju varit en del av både Ryssland och Sovjetunionen. Men att NATO och västvärlden erkände Kosovo 2008 var ett misstag som uppfattades som en provokation rakt mot Serbien och därmed mot Ryssland (som jag varnade för på min blogg redan då).

NATO:s utvidgning ses som en provokation mot Ryssland, och om även Ukraina, Sverige och Finland skulle bli medlemmar skulle det ses som ett oacceptabelt steg. Bland annat därför riktar man nu detta förberedande slag mot det som man ser som ryska kärnintressen.

Varför västvärlden måste reagera

När Hitler inledde andra världskriget var det till att börja med genom Anschluss av Österrike 1938. Som alla vet ville inte Österrikarna själva detta, men under stark påtryckning av Hitler-tyskland och Österrikiska nazister kunde tyska armén marschera in och ta över landet. Det finns likheter och skillnader mot den nuvarande situationen. Österrike bestod av enbart tyskar, även om det varit centrum i ett stort östeuropeiskt imperium med många folkslag fram till 1918. I Ukraina däremot har en stor del av befolkningen (särskilt i västra delen) inte en så stark samhörighet med Ryssland. Jag tror därför att en stor skillnad också blir att Ukraina faktiskt kommer göra motstånd mot en rysk invasion (åtminstone i de västra delarna). 

När Hitler lyckades med Österrike utan att någon nämnvärt protesterade, ja då var det bara att fortsätta. I Tjeckoslovakien fanns det i Sudetområdet en stor tysk befolkning, varför Tjeckien blev det naturliga nästa steget. Inte heller där mötte utvidgningen några internationella protester, Chamberlain kom i stället hem till Storbritannien och viftade med underskrivna papper och utropade "Peace in our time" (september 1938).

Västvärlden borde satt hårt mot hårt och inte accepterat Tysklands utvidgning. Jag tror att den lätta vägen fram bäddade för Hitler att bara fortsätta. Ryssland måste förstå att det inte är acceptabelt att använda militära medel som man gjort i Georgien och Ukraina. Och enda sättet att de ska förstå det är att man sätter militär beslutsamhet bakom och inte visar undfallenhet. Annars kommer Ryssland efter Ukraina bara att gå vidare med att ta över Baltikum, där exempelvis Riga och Lettland innehåller en stor rysk befolkning som ser världsimperiet Ryssland som sitt naturliga moderland, inte den lilla pluttenationen Lettland.  

Ryssland måste hålla internationella avtal

Redan 1994 slöts Budapestöverenskommelsen där Storbritannien och USA (tillsammans med Ryssland) lovade att respektera Ukrainas självständighet och gränser. Det var ett villkor för att Ukraina skulle överlåta de 3000 kvarvarande kärnvapenstridsspetsarna från Sovjet-tiden till Ryssland. 

Putin har emellertid hävdat att efter Euromajdan 2014, när Viktor Janukovitj (en rysk marionett-regering som Lukasjenko i Vitryssland) störtades, är Ukraina ett helt annat land, och att Ryssland aldrig förbundit sig att tvinga befolkningen kvar i en Ukrainsk stat mot deras vilja. Enligt denna historieskrivning var folkresningen 2014 en USA-ledd kupp i syfte att minska Rysslands inflytande.

Demokratins dilemma

Demokrati är det bästa sättet att organisera ett land. Vi ser dock ofta demokratins svaghet i att man inte klarar att mobilisera och möta hoten från diktatorer som leder sina länder med vapenhand, ofta i syfte att ockupera omvärlden. Därför är det nu så viktigt att EU-länderna och USA samlas och resolut gör motstånd mot de ryska utvidgningsplanerna. Ingen tycks tro eller förstå att Ryssland faktiskt är i full gång att ta kontrollen över det näst största landet på vår kontinent. Dessutom i vår egen omedelbara närhet - Kiev ligger närmre oss än vad Bryssel gör!

Nu måste vi rusta upp vårt eget försvar, och hela Europa måste snabbt visa att vi kan möta dessa säkerhetshot - innan det är för sent! Sverige får inte hamna i det läge som vi var förra seklet när vi först på 50-talet uppnått en acceptabel försvarsförmåga, 20 år för sent.

Vi firar Sveriges nationaldag

I dag är det sjätte juni, samma dag som Gustav Vasa blev vald till kung vid riksdagen i Strängnäs 1523. Efter ett långt krig med bland annat flera slag i Uppsala, blev Sverige befriat från den danska ockupationen.

Vår frihet, vårt flagga, de värderingar som under sekler har byggt vårt land är väl värda att värna, och ingen självklarhet även om man kan tro det. För 1000 år sedan offrade man människor här i Uppsala och hängde upp i träden, men med den kristna etiken och västerländska värdegrunden har vi steg för steg omvandlats till ett civiliserat land - se min artikel om svenska värderingar för den del av den exposé som jag nämner i videoklippet ovan. Vi behöver nu fortsätta att befästa dessa värderingar så att vi kan fortsätta fira vårt land på samma fina sätt även framöver.

Uppvärdera familjers och ideell sektors betydelse

Idag skriver jag i UNT om att vi behöver utveckla och stödja familjerna och den ideella sektorn. Här är hela texten:


Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.

S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent. Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.

I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.

I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.

Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.

Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.

I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.

Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.

Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.

Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.

Svenska flaggan duger gott!

På Dagens Nyheter Kultur skrev jag igår en replik till Ola Larsmo. Han hade nämligen i förra veckan i en krönika försökt måla upp bilden av att KD helt och hållet nu plankar SD:s politik - tack vare att jag i kommunstyrelsen reserverat mig mot förslaget att införa flaggning med diverse andra flaggor på Uppsala kommuns flaggstänger.

Här är mitt svar i sin helhet:

"Bland liberaler finns det en stark drivkraft att rättfärdiga att man bytt sida från borgerligheten till att samarbeta med vänstern. Flaggfrågan blir då en självklar skottyta där man kan måla upp en bild av KD (och M) som ett slags ”SD light”.

I samband med min 50-årsdag 9/11 valde liberala Upsala Nya Tidning att i samma nummer som mitt jubileumsporträtt också ta upp frågan om ett beslut om flaggpolicy som kommunstyrelsen fattat flera veckor tidigare. När Ola Larsmo (DN 12/11) refererar till detta missar han att det var kommunstyrelsen (där jag sitter) som ansåg sig föranledd att fatta beslut om en flaggpolicy efter att Vänsterpartiet i kulturnämnden i september genomdrivit att regnbågsflaggan skulle hissas under hela oktober månad. Det är alltså inte KD som tagit initiativ att lyfta frågan. Faktum är att 70% av Sveriges kommuner inte använder regnbågsflaggan (enligt en studie vid Göteborgs universitet).

Beslutet i kommunstyrelsen innebar att åtminstone åtta flaggor förutom den svenska skall användas av Uppsala kommun, inklusive FN-flaggan, regnbågsflaggan och EU-flaggan. Jag invände främst att man skulle ha tornedalingars, sverigefinnars och andra minoriteters flaggor. Jag har själv Sverigefinska anor, men känner ingen särskild frändskap med den flagga som ”uppfanns” så sent som 2014, och tycker därför att det räcker med svenska flaggan och kommunflaggan. För min del var dock den viktigaste delen av beslutet att jag fick bifall för mitt yrkande att kommunflaggan skall visa stadsvapnet och inte den nyligen framtagna logotypen.

När det gäller diskriminerade grupper är jag den förste att skriva under på att vi i Sverige behöver bli bättre på att skydda människovärdet, motarbeta hat och förtryck och skydda våra minoriteter. Det är en avgörande del av en fungerande demokrati, och kristdemokratin som ideologi växte fram som en motreaktion just mot totalitära strömningar som kommunism och nazism.

Till skillnad från vad Larsmo skriver har jag inget emot varken regnbågsflaggan eller att kommunen skulle flagga på de olika minoriteternas dagar. Jag tycker dock svenska flaggan är en tillräcklig symbol för de värderingar som är så viktiga i Sverige – frihet, demokrati, människovärde och kärlek. Såväl tornedalingar, romer, homosexuella och alla andra minoriteter är välkomna att samlas under Sveriges och Uppsalas flaggor här i Uppsala kommun! 

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala kommun"

Var noga när du väljer parti!

Idag skriver jag i Världen Idag en artikel om vikten av att fundera en extra gång på hur du ska rösta. Här är innehållet i artikeln:

När jag började arbeta med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006 byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för samhällsbygget.

Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.

2018 står vi i en ny situation – Social­demo­krat­erna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot december­överens­kommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.

Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!

Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.

Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.

Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.

Jonas Segersam

kommunalråd (KD), Uppsala

Hjälp Sveriges bönder

Sveriges lantbruk befinner sig i krisläge efter århundradets värsta torka. 10 miljarder är underskottet hittills för Sveriges lantbruksföretag enligt LRF. Följande fem krisåtgärder föreslår KD för att hjälpa Sveriges bönder:

➖Köp svenskt kött
➖Påskynda utbetalningarna av EU-stöd
➖Sänkt dieselskatt
➖Säkra slakten så att kött inte går till spillo
➖Anpassa regelverket för stöd utifrån att kriser uppstår

Tack till våra riksdagsledamöter Magnus Oscarsson och Andreas Carlsson som presenterade förslaget

Om detta må ni berätta

Boken som tillsammans med projektet Levande Historia är ett av de viktigaste eftermälena av Göran Perssons tid som statsminister. Vid sin första comeback i riksdagshuset sa han på markeringen av minnesdagen för förintelsens offer 2015:

”Den dag vi inte minns Förintelsen, då har mördarna triumferat.”

Idag sätts demokratin i fråga på många håll, och i Sverige är det något vi tar för givet utan att riktigt förstå vad alternativen är. På samma sätt som alternativa verklighetsbeskrivningar presenteras på andra håll runt om i världen finns det personer som förnekar förekomsten av den omänskliga förintelsen av 6 miljoner judar. Detta skedde inte i någon avkrok utan i vår kultiverade världsdel, av civiliserade människor i länder som egentligen var demokratier, men där hat, rädsla och lögn fick styra i stället för kärlek, tolerans och sanning.

I Sverige finns många människor, fortfarande, som själva fått uppleva denna förintelses fasor. Som suttit i arbetsläger, bott i getton, och som fått största delen av sin egen släkt utrotad. Bara på grund av att de är judar.

När riksdagspolitiker idag föreslår förbud mot omskärelse, judiska skolor, koshermat och att man ska skilja på vem som tillhör den svenska nationen och vem som tillhör den judiska, eller kurdiska eller turkiska för den delen, så öppnar man vägen som kan leda mot hat, motsättningar och spänningar som hotar vår samhällsgemenskap. Skulle den synen få slå igenom så skulle det i praktiken åter bli omöjligt att leva som jude i Sverige.

Vi var tack och lov förskonade från förintelsen i Sverige, men vi behöver inte gå långt – i naziockuperade Norge administrerade norsk polis deportationen av 770 av de 2100 judar som fanns i landet till förintelseläger. Av dessa var det bara några få procent som överlevde förintelsen. På andra sidan Östersjön, i Lettlands huvudstad Riga, skapades ett getto för judarna, och under två dagar i slutet av 1941 arkebuserades 25.000 personer i Rumbulaskogen i södra delen av staden. Rigagettot fylldes sedan på med en motsvarande mängd judar från framförallt Tyskland varav ytterst få överlevde förintelsen.

Dessa historier bör berättas för uppväxande generationer, och vi behöver fortsätta satsningen med Levande Historia. För judar idag är staten Israel en garant för att en förintelse inte ska kunna iscensättas på motsvarande sätt som under 1900-talet. Därför är det så viktigt att vi också stöder staten Israels berättigade existens, och med rätta uppskattar Mellanösterns enda demokrati. Vi kan visst ha synpunkter mot den politik som förs, men det är förmätet att flera hundra mil bort ha synpunkter om var judar ska kunna leva och bo och inte.  Som europeer har även vi svenskar en del av den kollektiva skuld som århundraden av förföljelser, pogromer och inkvisitioner av judar gett oss i arv, och därför bör vi ha en ödmjuk och lågmäld ton när diskussioner om judar och Israel förs.

Så blir 2017

Till att börja med vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt 2017!!


Ibland brukar man säga att "det enda vi kan lära av historien är att vi aldrig lär något av historien". Tänkvärt även Predikarens ord "Intet nytt under solen".


Därför kan man med ganska stor säkerhet säga vad 2017 kommer innehålla. Terrorangrepp, krig, naturkatastrofer, men även kärlek, mänskliga möten och ekonomisk tillväxt.


Just krig känns förstås främmande i ett land som Sverige. Vår riksdagsledamot Mikael Oscarsson brukar påpeka att på samma sätt som man talar om krigsskadade länder kan man i fallet Sverige tala om ett "fredsskadat" land. Det är naturligtvis otroligt positivt att vi haft fred i 200 år, men det är samtidigt tyvärr väldigt ovanligt. Under vårt julfirande i Norge såg vi "Kongens nei" som är en norsk film som beskriver det tyska överfallet den 9 april 1940. Som en blixt från en klar himmel utsattes vårt grannland för krig och mördande från Nazityskland. Och det är bara drygt 75 år sedan. Min morbror brukar berätta hur han stod och såg himlen lysas upp av bombningarna av Elverum (min mammas föräldrahem låg nära norska gränsen i Värmland). Och Ingvilds äldre släktingar har alla personliga, många gånger dramatiska, minnen av ockupationen. Jag rekommenderar starkt filmen - tankeväckande för oss alla om vikten av ledarskap, uppoffring och hopp, också i mörka tider.


Nu tror jag inte på någon överhängande krigsrisk i vårt närområde, men jag måste säga att jag är oroad över situationen i Baltikum. Ur rysk synvinkel är det obegripligt att Lettland och Estland som innehåller så stora rysktalande minoriteter (i gränstrakterna majoriteter) tillhör NATO som alltmer utmålas som en fiende liksom under kalla krigets dagar. Precis som i Ukraina skulle det kunna dyka upp "gröna män" som stödjer "separatister", även om de ekonomiska förutsättningarna är väldigt annorlunda, vilket gör risken mindre. Men i takt med att även EU skakas av inre slitningar så kan situationen snabbt ändras. För att inte tala om NATO - frågan är hur Trump kommer se på de gamla försvarsförpliktelserna. I vilket fall som helst måste vi bringa reda och få på fötter åtminstone mindre delar av vårt till stora delar utplånade svenska försvar.


Sedan har vi de inre hoten. Att vi inte har haft ett allvarligt terrorangrepp i Sverige är vår smala lycka. I takt med att vår exponering med krigsländer som Syrien, Afghanistan och Irak ökar alltmer så kommer även riskerna för våldshandlingar i Sverige att öka.


EU behöver reformeras och i den gällande tidsandan där alla hellre ser om sitt eget än jobbar för det gemensamma bästa så är utsikterna små att det kommer att bli en positiv utveckling. Snarare får vi lappa och laga för att hålla unionen flytande och lösa frågor som Brexit, flyktingar, vikande ekonomi i Sydeuropa med mera.


Men, jag är ändå grundläggande optimist. Julens budskap om Ljusets seger över mörkret ger oss hopp mitt i allt detta. Det finns en godhet och en gemenskap som kan bygga våra samhällen och ge utrymme för den kreativitet och tillväxt som vi människor är ämnade för. Uppsala är en väldigt bra stad att bo i, med god kommunikation mellan olika grupper och människor, med en öppenhet för det nya, och med en god och nydanande atmosfär, trots att det också finns så mycket historia och anor från för


Jag kommer nu att gå in som vice ordförande i socialnämnden och det ska bli spännande att följa utvecklingen av hur vi på bästa sätt hjälper de mer utsatta delarna av Uppsalas befolkning. Det är en otrolig förmån att få vara med om att utveckla vår stad och kommun, och jag är tacksam för att vi har ett så gott samarbetsklimat. Det ökar möjligheten för fler goda idéer att förverkligas. Naturligtvis kommer allt att bli så mycket bättre när väljarna förhoppningsvis ger oss i Alliansen mandatet att styra i nästa val, men tills dess får vi göra det bästa av situationen och förbereda oss på alla sätt vi kan.


Redan under 2017 är det dock val, i Norge. Tyvärr ser vi där att slitningarna på den borgerliga kanten, där Høyre (moderaterna) och Fremskrittspartiet (närmast SD) sitter i regering stödda av KrF (KD) och Venstre (liberalerna), kan göra att chansen för en ny borgerlig regering minskar. KrF har till och med tagit beslut på landsstyre-möte (motsvarande riksting) om att inte gå i regering med FrP, vilket jag tycker är väldigt synd. Det ska sägas att FrP har en annan bakgrund än SD och är mer av ett liberalt populistparti - men deras insatser hittills i regering är faktiskt goda - ingen hopklappning som man kan se med miljöpartiet i Sverige (eller socialistisk venstreparti i Norge under förra perioden när de satt med i regering).


Jag hoppas naturligtvis på förnyat förtroende för statsminister Solberg, men som bakgrunden ser ut tror jag tyvärr vi får se en socialdemokratiskt regering under Gahr Støre , möjligen med stöd av KrF - Senterpartiet har ju redan gått över till att stödja vänstern, och även Venstre, liberalerna, skulle kunna komma att göra detsamma.


Ebba Busch Thor sa häromdagen till DNs Mats J Larsson att hon skulle vilja se en borgerlig statsminister i Sverige, vilket hon också tror att SD skulle stödja. Nu kommer hon dock att ha fullt upp med att föda barn i februari, så jag tror nog att den samlade Alliansen ska sikta på formtoppen i valet 2018, så att vi åter får se en stabil och bra ledning av Sverige.


Kort sagt har vi alla ett spännande 2017 att se fram emot. Låt oss alla hjälpas åt att arbeta för att stärka familjerna och samhällsgemenskapen!

Motståndsrörelse för julen

Nu närmar sig julen. Då poppar som svampar ur jorden alla PK-poliser som vill ta tillfället i akt att sudda ut och förminska julens verkliga värde och ursprung.

Inte minst kommer som ett brev på posten den nu redan lite tröttsamma debatt om skolavslutningar i kyrkan. Jag kan förstå att många blir uppgivna, och att stolligheter på en del håll även används av rasister och ryssnationalister för att svartmåla det svenska samhället. Men problemet blir ju uppenbart exempelvis i följande artikel. När man börjar censurera i sånger som "Nu tändas tusen juleljus", och för den del "tomtarnas julnatt", ja då har det gått för långt.

Det är Världen idag, och även Dagen som skriver om en skola i Åmål som i sånghäftet på luciafirandet kryssat över de två "kristna" verserna i Nu tändas tusen juleljus, och i det som blev kvar bytt ut "stjärna över Betlehem" mot "stjärna över alla oss". Vidare ger man en alternativ berättelse för Lucias bakgrund som kristen martyr, och sätter även parentes runt "gröt och skinka" i sången Tomtarnas julnatt.

Det kan tyckas vara petitesser vilket många ville påskina när jag la ut länken på facebook. Jag blev också raskt anklagad för att sprida "falsk nyhet", varpå jag själv ringde upp den aktuelle pastorn i missionskyrkan i Åmål för att få saken bekräftad. Han satt med sånghäftet framför sig, och berättade den sorgliga historien om hur skolan under många år haft både adventssamling och lucia i kyrkan. På senare år har man dock strukit adventssamlingen, och även pastorns deltagande genom att man numera bara hyr lokalen under luciasamlingen så man ska slippa någon som helst risk för konfessionella inslag.

Man hänvisar till skolverkets föreskrift att skolavslutningar inte ska få innehålla konfessionella inslag, vilket är myndighetens uttolkning av skollagen.

Nu aviserade redan Björklund som utbildningsminister att detta borde föranleda att lagen justeras, eftersom det är uppenbart orimligt att inte skolor runt i Sverige kan ha sina skolavslutningar i kyrkorna, som man haft sedan generationer tillbaka. Tyvärr drog denna lagändring ut på tiden, genom diverse förvecklingar, och det var först nu i somras som en majoritet i riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen att man måste kunna ha skolavslutningar i kyrkan.

Vi lever i ett sekulärt samhälle, ja visst. Och kristdemokraterna är definitivt inte ett konfessionellt parti. Men jag tycker ändå att den här typen av traditioner måste vi bejaka och vara stolta över, i stället för att se det som ett hot mot ett öppet och mångfacetterat samhälle där vi har respekt även för människor med annan religion och bakgrund. Det kristna arvet bär vi i Sverige med oss sedan ett millenium tillbaka, och det är en del av vår nationella identitet.

Religion är något som anses allt mer fult och suspekt, exempelvis nyligen av Karl Petter Thorwaldsson, som uttalade sig att LO inte vill ha några konfessionella skolor. Min käre partikollega Felicia Sundmark gjorde en mycket bra illustration genom att påpeka att vi inte bör ha några politiska fackföreningar, se nedan:

Dessutom har Thorwaldsson fel. Det är visst en rättighet för familjerna att välja utbildning och uppfostran för barnen. Självklart ska det ske med en respekt för barnen att själva kunna välja väg i livet när de blir vuxna, men att säga att det är den sekulära svenska statens ideologi som ska prägla barnen framför föräldrarnas egen är helt enkelt ett brott mot Europakonventionen.

Nej, jag tycker vi nu när julen närmar oss i stället bör starta en motståndsrörelse för alla de värden som julen faktiskt står för, och som jag tror att vi alla kan förena oss runt. Ljus, värme, glädje och kärlek. Låt detta julens budskap få prägla vårt land!

Med det vill jag önska er alla en riktigt God och Fridfull Jul!

Fotnot - historien om den "falska nyheten" ska ha varit att Narvabaserade (Estländsk stad med rysk befolkning) Fria Tider skrivit om saken, vilket Metros viralgranskare ska ha "avslöjat". Se även ursprungliga insändaren, NWT samt på nyhetsplats där.

Hägglund varnar i Visby för vänstern

Nu är det dags för att utveckla välfärden, men med ansvar. Göran Hägglund lanserar en äldreboendegaranti i sitt tal på Almedalen just nu. Han målar också upp en bild av vad som kan hända om det röd-grön-rosa laget får makten i höst. Det blir chockhöjda skatter, tvångsdelning av föräldraförsäkringen, skattehöjning för dem som ger gåvor till ideella organisationer och en minst sagt osäker framtid när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik

17 mai og EU

Här ser vi Ebba Busch Thor tala till alla svenskar som bor i Norge om att gå och rösta. I lördags firade vi som familj 17 mai på Skansen i Stockholm och fick då höra av landshövding Chris Heister att i Stockholms län bor det 7000 norrmän, men i Oslo är var 5:te person svensk!!

Jag hoppas att dessa nu går iväg till ambassaden / konsulatet eller brevröstar så att vi får rätt personer på plats i EU-parlamentet, ett parlament som har stor betydelse för en hel del saker i Norge, men som norrmännen (inklusive min fru) inte har någon möjlighet till direkt inflytande över.

Av historien förstår jag att det där med union är belastat i vårt västra grannland (se hur det gick till 1814 här), men nu är vi svenskar med och då gäller det att göra det bästa av situationen. Helst hade jag förstås sett en nordisk union, eftersom det bland annat är bättre med en gemensam krona som den ursprungliga tanken var, än fyra olika kronvalutor.

Ebba har gjort en mycket stark kampanj med knorr, och senast anmält Danmark till EU-kommissionen för brott mot djurskyddslagen.

Stärk Norden i NATO

Jag sitter på rikstinget där vi nu ska bestämma om Kristdemokraterna ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap, eller att frågan skall utredas (eller avslås). På bilden talar Mikael Oscarsson för detta.

Jag har skrivit en motion om att stärka det Skandinaviska samarbetet, och därmed gå in i NATO-alliansen som Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen redan är en del av.

Hade inte streck satts i debatten så hade jag hunnit hålla mitt anförande där jag skulle sagt att Sverige har en viktig säkerhetspolitisk roll. Jag kan själv ryska och har bott 2 1/2 år i Ryssland. Vi behöver alla hjälpas åt för att stärka de demokratiska krafterna i Ryssland och utöka de ekonomiska och kulturella banden och på så vis hindra att vårt grannland blir isolerat som under Sovjet-tiden. Där har Sverige en mycket viktig roll som brobyggare!

Men detta får inte hindra till att vi anpassar oss till en omvärld där redan de baltiska staterna ingår i NATO. Vi samövar redan, och räknar redan med att få hjälp av NATO i ett krisläge. Skall då Sverige kunna samarbeta fullt ut med Norge, Danmark och Baltikum i försvarsfrågor bör vi bli medlemmar!

Nu, under tiden som jag skriver detta har rikstinget beslutat gå på partistyrelsens linje att verka för att utreda frågan om ett svenskt NATO-medlemskap. Ett mycket klokt beslut! Jag ser fram emot att frågan allsidigt blir belyst!

Normal västlig demokrati

"Nu är vi en normal och pålitlig västlig demokrati. Det är historiskt". Det skriver Per Gudmundsson på ledarsidan i SvD idag. Apropå Obamas besök, det första riktiga statsbesöket i Sverige av en amerikansk president!

Ja, vi har onekligen en hel del i bagaget, och borde skruva ner bilden av världens navel och samvete! Stöd och samröre med vänsterdiktaturer på olika sätt under efterkrigstiden har gjort att USA sett med misstänksamhet på vårt land. Inte för att USA för den delen är världens paradis och en fläckfri förebild. Men frihet och demokrati är onekligen något som USA är sinnebilden för. Sedan 1776. Något att tänka på i vårt land!

Nu ska vi fira Jesu födelse

Att Sverige är ett land byggt på kristen tradition och värden glöms ofta bort. Visst finns det mycket annat som har påverkat vår kultur och identitet. Julen till exempel är ju en urgammal högtid kopplad till vintersolståndet, men sedan 1000 år firar vi den till minnet av Jesu födelse.

Sanningen är ju den att det allra mesta som är grunden för vår moderna stat och samhällsbildning har sina rötter i tidig medeltid. Skriftspråk, samhällsorganisation, landskap, högtider och kyrkor, ja det är från denna tid och framåt vi har våra kollektiva minnen. Innan det är Sverige bara en grå forntid, kanske främst för att det saknas skriftliga källor.

Andreas Carlson och Ola Mårtenson tar i dagens SvD förnämligt upp just betydelsen av det kristna kulturarvet. Det kan behövas, eftersom vi annars får en så entydig kör av röster i den offentliga debatten som säger något annat. Men det räcker att titta på vår svenska flagga så påminns vi om vad som är grunden för vårt svenska samhälle. Och även om man inte är kristen hoppas jag man ändå kan uppskatta vad denna tradition betytt för människovärde, demokrati, omtanke och värme i vårt land. Och så kan vi få en jul full av julefrid och högtid tillsammans!

Mikael Oscarsson hade för övrigt en mycket bra debattartikel om skolavslutningar i kyrkan häromdagen i UNT. Jag blev upplyst och fick beröm för den av en socialdemokratisk kollega i kulturnämnden.

21 blir 11

Av dagens 21 län kan det bli 11, om utredaren Mats Sjöstrands förslag idag går igenom (SvD Brännpunkt). Det är ett genomarbetat och gediget förslag, utan några större överraskningar. Jag hoppas och tror att detta kommer bringa reda i den regionala röran och följas av fler reformer, t ex på sikt en sammanslagning av landstingen till färre enheter.

Detta är väl ingen kioskvältare, men jag har tagit upp frågan fler gånger tidigare. Och både Stefan Hanna, C-kommunalråd i Uppsala och Conny Brännberg, KD-gruppledare i Skövde, stöder förslaget som idag lämnades till det Kristdemokratiska statsrådet Stefan Attefall. Hanna tycker dock att mer makt ska överföras till kommunerna och där håller jag med honom, även om också kommunerna på några håll i glesbygden behöver slås ihop för att bli effektiva. Att överföra makt till lägre nivåer ligger helt i linje med den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen.

Ett bra förslag är att slå ihop Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län. Det är tre län som liknar varandra i väldigt mycket med pendling till Stockholm, tillväxt, behov av bättre infrastruktur med mera. Jag hoppas detta kan vara ett första steg mot att få en region liknande i Österrike, Frankrike eller Tyskland där en större region omger själva huvudstaden. På det viset blir vi också mer jämspelta med Stockholm som annars kommer att få alla fördelarna i samarbetet med sina små grannar.

Tyvärr ser det nu ut att bli en strid av placeringen av residensstäderna eftersom Sjöstrand pekat ut även länsstyrelsernas huvudkontor. Här kommer naturligtvis lokalpatriotismen in och striden börjar (se t ex J-nytt om Jönköping). För min del får gärna nya Östra Svealands län ha sin residensstad i Västerås!


SvD 1,2
DN 1,2
Helene Hellmark Knutsson
Regeringen

Grattis Victoria och Daniel!

De varmaste gratulationer och lyckönskningar till vårt kära kronprinsesspar!

DN 1,2,3,4, 5 Dagen 1,2 SvD 1,2,3,4

65% för Nordisk Union

På DN.se så kan man se att 65% av läsarna är för en Nordisk förbundsstat. Idén om en Nordisk Union som jag skrivit om tidigare är alltså inte död!

Stor heder åt Gunnar Wetterberg som fortsätter att driva idén, nu närmast på Nordiska rådets möte i Reykjavik. Fast det är förståss inte så oväntat att oberoende allmänskeptiska Dagens Nyheter sågar idén... Varför vara skeptisk mot denna lösning, när det finns och har funnits en så stor entusiasm för EU-projektet i Sverige. Är inte ett starkt samarbete med de nordiska länderna betydligt enklare och naturligare? Börja med en gemensam krona i Sverige, Norge, Danmark och Island!

Det är faktiskt så att också 42% av alla nordbor stöder en Nordisk union. Problemet är väl som DN riktigt påpekar hur man gör med Finland, som både har ett eget språk och har valt en annan väg när det gäller EU och valuta.

Ett mänskligare Sverige

I stället för att låta djungelns lag råda vill vi kristdemokrater att medmänsklighet, omtankte och solidaritet ska prägla samhället. Det tycker jag illustreras bra av filmklippet ovan, och affischerna som vi håller på att sätta upp i dagarna.

Se DN, SvD, Dagen, Résume, Dagens Media, Makthavare.se, Weimers,

Länge leve Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel!!

Ett stort grattis till vårt nya kungliga kronprinsess-par! Fantastiskt med en sådan manifestation för kärlek, trohet, Sverige, ståt och folklig delaktighet. En riktig högtidsdag på alla sätt och vis!

Håller med Thomas Ardenfors att republikanerna kan dra något gammalt över sig! Det är märkligt att det i media ska behöva fokuseras på och debatteras om monarki och republik, och att en massa tyckare ska ha åsikter om det ena och det andra i TV-soffor och tidningsspalter (och inte minst på bloggar). Kan vi inte bara fira och glädja oss över det öppna svenska samhället, det stabila statsskicket och kärleken och livet i allmänhet som manifesterats idag!

Länge leve kronprinsessan, och må hon så småningom styra klokt och vist över kungariket Sverige!

DN 1,2,3,4,5 (-Lena Andersson tar priset genom att jämföra monarki med nazism...),6 SvD 1,2,3,4,5, 6 Dagen 1,2,3 Aftonbladet 1,2,3 VG 1,2,3

Barcelona, Norge och Sverige

Igår slog Sverige Canada i Ishockey-VM med 3-1. Jag följde matchen på radion i bil på E4 på väg hem från Tronheim. Min fru var inte lika entusiastisk eftersom Norge förlorade med 0-5 mot Lettland... Samma dag vann också Barcelona spanska fotbollsligan. Något jag inte skrivit om här om det inte varit för att jag själv anlände från Barcelona i onsdags efter några dagars konferens med AER, Assembly of European Regions där (se Katalanska hälsoministern på fotot överst).

Det har alltså varit en hektisk vecka. I torsdags anlände jag i avslutningen av konfirmationen för min frus äldsta brorsdotter Jamina, i Betel, Trondheim (se nedre fotot). Anledningen till att jag kom sent var askmolnet som på onsdagen medförde en del störningar i flygtrafiken som ledde till att mitt flyg blev så försenat att jag fick övernatta i Köpenhamn. Men SAS fixade ihop det hela så förseningen blev bara en timme till Trondheim. Apropå Köpenhamn, och Ishockey, så är det förstås kul att det gått så bra för Danmark i VM (trots Rysslands-förlusten igår). Hoppas det slutar med slutspel, och kanske mer!

Idag bär det iväg för nästa nordiska firande - 17 maj!

Se AB 1,2,3, DN 1,2, Expressen 1,2,3, SvD, GP