onsdag 12 mars 2014

Katolik, ja visst!

Här syns Ulf Ekman från söndagens gudstjänst på Livets Ord i Uppsala predika och berätta att han och hans fru håller på att konvertera till Katolska Kyrkan.

För oss som följt utvecklingen under åren är det inte så överraskande, även om det naturligtvis var en stor chock för många i församlingen (och utöver världen) att paret nu inte bara visar ett intresse och en öppenhet för de historiska kristna sammanhangen utan väljer att faktiskt lämna Livets Ord som de grundat och gå över till Katolska Kyrkan (se motiveringen på DN debatt).

Jag tycker personligen att det är en väldigt spännande utveckling. Jag kan uppriktigt säga att för min del, som kristen, är det underordnat vilken församling eller sammanhang man tillhör. Jag är helt övertygad om att man kan vara överlåten och pånyttfödd (för att använda en frikyrklig beteckning) i vilket samfund man än står i. Jag kan tänka mig att vara både ortodox, katolik, lutheran, metodist, hutterit, pingstvän, baptist, karismatiker ("livetsordare") och vilken annan -ist och -ik du kan tänka dig. Så länge man håller sig till bibeln och den apostoliska bekännelsen (och även den Athanasianska där det framgår tron på Jesus som samtidigt människa och samtidigt Gud).

För mig är det inte de yttre formerna, doktrinerna, sättet att fira gudstjänst eller vem som är ledare som är det centrala utan den personliga tron och relationen. Jag är också övertygad om att det i alla sammanhang finns hängivna och varmt troende kristna, vilket också betyder att de läror och doktriner som finns i olika samfund också kan förstås utifrån sin egen kontext, även om de kan tyckas främmande för andra. På motsvarande sätt finns det i alla sammanhang (även på Livets Ord) en "kulturkristendom" där man finns med bara av födsel och ohejdad vana och kanske inte själv har tagit så stark ställning varken för eller emot. Naturligtvis är denna form av religiositet vanligare i Katolska Kyrkan eftersom det är en så stor och gammal kyrka och så många generationer vuxit upp i och med denna tradition och identitet snarare än sökt sig dit som resultatet av ett personligt val och övertygelse.

Jag önskar alltså Ulf och Birgitta Ekman all lycka till på deras framtida väg. För bara någon vecka sedan fick vi se en annan spännande rapport från Kenneth Copelands konferens i USA. Kenneth Copeland predikade en gång på Livets Ord på 80-talet och på den aktuella gudstjänsten berättade en av  hans tidigare medarbetare, Tony Palmer, om sina kontakter med den nuvarande påven och hade även med sig en personlig hälsning från honom till de närvarande på konferensen. Så det händer alltså liknande saker parallellt på flera håll.

Med detta sagt vill jag också önska Joakim Lundqvist lycka till, den nye pastorn på Livets Ord i Uppsala. Att Ulf och Birgitta nu i praktiken lämnar församlingen ska inte ses som något avståndstagande, något de också själva tydligt påpekat. Och kvar som pastor och herde för församlingen finns just Joakim som kommer att fortsätta att lägga ut en tydlig väg för Livets Ord som en evangelisk, karismatisk församling, trots att många av medlemmarna nu känner en osäkerhet om vart det bär hän. Jag tror det kommer bli mycket bra!

Se även ViD, intervju, ledare, kristna röster,

15 kommentarer:

Maria Backman sa...

Tack Jonas!
Du skriver precis det vi tänkt och sagt här hemma hos oss :). Allt gott!!

Anonym sa...

Jag förstår inte, du står upp och supportar patriarkatet? Som kristen också? Har väldigt svårt att förstå.

Mammi sa...

Håller helt med. Det är min personliga tro och vandring med Gud som bär.

Sara Andersson

Anonym sa...

Mycket bra, tyvärr så använder många kritik mot katolska kyrkan som grundar sig på missförstånd och en felaktig bild. Kristna borde skämmas att de inte tar reda på saker bättre. Katoliker tillber Jesus som Guds son de med.

Segersam sa...

Tack för uppmuntrande ord. Tycker det kan vara bra med lite balans mot alla de som uttrycker en massa negativt runt det som hänt.

Sedan, anonym, det där med "patriarkatet" är väl skrivet lite med "glimten i ögat". Kanske mest för att visa att jag inte är så politiskt korrekt. Om du läser mer om vad jag tycker så menar jag med patriarkat främst faderskap (det som ordet ursprungligen betyder). Jag startade bloggen när jag var pappaledig småbarnsförälder och det är därifrån namnet kommer. Jag är definitivt emot allt vad kvinnoförtryck heter och tycker att vi kan vara bättre att stödja, värdesätta och uppmuntra alla fantastiska kvinnor vi har i vårt samhälle!

Anonym sa...

Hej Jonas!
Mycket av det du skriver är på intet sätt kontroversiellt bland de du menar "uttrycker en massa negativt runt det som hänt". Jag hade dock förväntat mig mer av dig när det gäller att genomskåda en tom retorik. Hur kan någon tas på allvar som säger sig inte ta avstånd från Livets Ord när densamme som varit herde i över 30 år lämnar den församling han startat och byggt upp för att gå till en annan kyrka som han dessutom säger vara bättre eller mer fullkomlig!Han säger ju också att Livets Ord är splittrande i relation till Katolska kyrkan och kommer inte längre att fira nattvard med er trots att han infört den nattvardsordning som ni har idag. Vad tror du det är som gör att du inte ser att det han säger är motsägelsefullt? Jag förstår att du vill tolka allt till det bästa och så vidare, men...

Anonym sa...

Jag förstår att du poängterar det inre livet och ser på yttre former som mindre viktiga i motsats till Katoliker och troligtvis är det grunden till att det finns så många olika kristna samfund o vägar utanför den katolska kyrkan.

Frågan är ju då vart gränserna går allting blir väldigt flytande. Ingen kan säga till någon annan att du tror fel eftersom tolkningen av bibeln utgår från den personens hjärta.

Jag är inte Katolik och absolut inte Livets ordare jag fann ingen kärlek i budskapet utan det var bara prestation i allt och enkelriktning. Det är konstigt att ett en fri kyrka i sitt utövande av ett fritt evangelium blir så oerhört lagisk och att det skapas en sådan personkult runt Ulf.

Det var bra att han lämnade så att människor återigen kan söka sig till Gud istället för att slaviskt följa en persons tolkning av vad Gud säger. Kommer ihåg den spända förväntan som tidigare fanns inför varje nyår när profetian skulle komma. Vart skulle vi vända oss, vad skulle göras osv.

Makena sa...

Härligt och uppfriskande! Tack för det Jonas!

Anonym sa...

Även i denna stund så lär katolicismen att frälsningen är genom katolskakyrkan och påven. Läs på deras hemsida. Läs ockå enade under påven. Frälsningen får vi genom Jesus. Enade blir i Jesus.

Segersam sa...

Anonym - om du tycker det varit personkult så borde du ju tycka det är bra att Ulf Ekman lämnar nu då!? Och jag tror det är bra för alla att fundera på varför man är med i en kyrka över huvud taget. Är det för ledaren, för sättet att fira gudstjänst, för de sociala kontakterna, eller för själva tron, och relationen med Gud?!

Anonym sa...

Jag tycker du ställer en bra fråga i varför man skall vara med i en kyrka. Man kan ge med därför att man tror på sanning, seger, ekonomisk frihet, socialistiska andemakter och mycket annat. Orsaken till varför man gick med betyder mycket av hur man upplever kyrkan. Men det är även en förenkling att tänka så. Det är skönt att uppleva att man har sanningen till skillnad mot andra människor i andra kyrkor och att känna stolthet över en segerrik församling. Kyrkoidentiteten, ytan och flashigheten kan ta över det egna behovet att läsa Bibeln och be. Själv gick jag med därför att ledare i kyrkan varnade för att djävulen gick omkring som ett rytande lejon därför gjorde man bäst i att hålla sig så nära centrum i kyrkan som möjligt. De på kanterna skulle bli uppätna och hamna i synd och slutligen i helvetet.

Segersam sa...

Även om det låter lite drastiskt det där med djävulen, det rytande lejonet, så tror jag att ALLA kristna behöver en församlingsgemenskap, oberoende av i vilket sammanhang man är! Vi är gåvor till varandra som kristna, och genom att stödja och hjälpa varandra ger vi ett konkret fysiskt skydd mot frestelser, fattigdom, synd och skräpet som finns i världen.

Segersam sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sofia Einebrant sa...

"För bara någon vecka sedan fick vi se en annan spännande rapport från Kenneth Copelands konferens i USA. Kenneth Copeland är lite av en förgrundsgestalt i den så kallade "trosrörelsen" och en av Ulf Ekmans viktiga inspiratörer"

Och det ser du inte alls som något negativt?

Hur ser du då på dessa uttalanden av Copeland?:

* "Du måste inse att du inte är andligt schizofren - hälften Gud och hälften satan – du är helt och hållet gud."
”Believer's Voice of Victory”, mars 1982, Kenneth Copeland

* "Gud skapade Adam utifrån sin önskan om att fortplanta sig själv. I Edens lustgård gjorde Han just detta. Adam var inte bara lite lik Gud, han var inte nästan lik Gud, han var inte ens underordnad Gud, Adam är lika mycket Gud som Jesus… I Edens lustgård var Adam Gud manifesterad i köttet."
"Following the Faith of Abraham 1", Kenneth Copeland

*”Satan vann över Jesus på korset och tog hans ande till helvetets mörka regioner.”
”Holy Bible Reference Edition”, 1991, Kenneth Copeland



Segersam sa...

Gracebook - du fick aldrig något svar om det där med Copeland.

Jag tror att man kan visa nästan vad som helst med lösryckta citat och bygga en bild av en konstig teologi hos en massa kristna.

Jag tror också att många teologiska diskussioner (som ju kyrkohistorien varit full av) är exempel på att man kan se saker ur olika synvinklar utan att någon av dem nödvändigtvis behöver vara felaktiga. Ta t ex den så kallade försoningsstriden i 1800-talets svenska kyrklighet mellan Waldenström och Rosenius. Utan att vara insatt i sakfrågan är min tro att båda dessa predikanter hade en poäng i vad de sa, men antagligen talade man förbi varandra.

När det gäller frågan om människans ställning så kan man se på den ur två till synes motstridiga perspektiv. Antingen är hon en syndare som även om hon vänt sig till Gud är i behov av daglig förlåtelse och nåd, eller så är hon en pånyttfödd ny skapelse, ett Guds barn och identifierad i Kristus ("nu är det inte längre jag som lever utan Kristus... i mig) som Paulus uttrycker det. Sett ur det ena perspektivet blir det andra mycket märkligt och vice versa.

Samma är det med Jesus försoning och död. Dog han verkligen (som Gud), och blev förenad med synden och det onda - eller var det bara den mänskliga sidan som dog eftersom Gud inte kan dö, och gick han ner i dödsriket som en besegrad (men döden kunde inte hålla honom i sitt grepp), eller som en segrare?

Det här är ett mysterium som vi aldrig till fullo kan förstå här på jorden, även om predikanter som Copeland på olika sätt försöker lyfta upp olika aspekter av det som hände. Jag säger som Luther, det är bara att lyfta på hatten och gå vidare!