Vi behöver samling - inte motsättning

Min, Cecilia Hamenius och Magnus Wikbergs artikel i UNT

Jag skriver i UNT en artikel tillsammans med Cecilia Hamenius, andranamn på KD:s kommunlista, och Magnus Wikberg, ordförande för KD i Uppsala kommun.

Här är texten:

Kristdemokraterna deltog i manifestationen av stöd till Ukraina i Uppsala den 5/3, men i en omröstning bland arrangörerna (där partierna till vänster var initiativtagare) var det bara KD, M och L som röstade för att ha med SD. I det läget tyckte vi det var viktigare att visa vårt stöd och vår solidaritet för det ukrainska folket än att fastna i pajkastning mellan partierna. Naturligtvis blev det en huvudnyhet att SD utestängts från demonstrationen, särskilt som SD:s gruppledare troppade upp på plats med en megafon och krävde att också få tala.

Sverige behöver en ny regering och Uppsala behöver ett nytt styre. Vi kan inte längre ha ett politiskt landskap där det är viktigare vilka partier man inte kan samarbeta med än vilken politik man vill föra. Det håller inte att säga att V och/eller SD är ytterkantspartier som vi inte kan föra några samtal eller samarbeta med. Det blir att underkänna en stor del av den svenska väljarkåren. Dessutom gynnar all mobbning ytterkantspartierna och ger dem ännu större väljarstöd. Efter minst två mandatperioder med december-, januari-, och alla möjliga andra överenskommelser så behöver vi något nytt. En samling runt de frågor som är viktiga för vanliga människor. De röda och gröna partierna har visat hur omöjligt det blir med det här politiska spelet, och det hela har resulterat i att Sverige nu styrs med en statsbudget utformad av M, KD och SD. En budget som ger mer pengar till polisen, till förskolan, till pensionärerna och till de boende på landsbygden.

Trenden på riksnivå spiller över även på Uppsalapolitiken. Vi hoppas och tror att väljarna i Uppsala ser vådorna av den rödgröna röra som plågat vår stad under snart åtta år, och de stora brister som finns i det politiska ledarskapet. Att liberalerna efter förra valet valde att stödja denna politik genom att hoppa över i den rödgröna sänghalmen gör inte saken bättre. De fick sitt extra kommunalråd och ordförandeskapet i utbildningsnämnden (med utskott) – följden av en tydlig strategi från Socialdemokraterna på nationell nivå att till varje pris få över L och C för att stödja sina kommunala maktinnehav. I Malmö gick S så långt att de delade ut fyra kommunalrådsposter till de fyra liberala kommunfullmäktigeledamöterna i utbyte mot stöd för ett fortsatt vänsterstyre.

Nu byter flera partier ledarskap och vi hoppas och tror att vi kommer kunna få ett borgerligt styre av Uppsala efter valet. Vi måste samlas runt politiken – bättre resultat i skolorna, en utveckling av landsbygden, bättre kommunal service till företagen och medborgarna, ett erkännande av civilsamhällets insatser och en sänkt skatt. Detta är en politik som de borgerliga partierna och SD stödjer.

Under den gångna mandatperioden har KD visat att vi kan samarbeta med alla. Vi har haft ett nära samarbete med moderater och centerpartister, men även lagt gemensamma förslag med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vi har också i flera fall fått gehör för våra förslag av minoritetsstyret (S, L, MP) vilket lett fram till att KD:s linje gått igenom. Det har exempelvis gällt nej till en ombyggnation av Uppsala slott för konstmuseet, ja till en byggnation av ny isarena och simträningsanläggning i Gränby, utökning av familjerådgivningen, särskilda hedersvåldsteam och stopp för utbyggnaden av höghus i Nåntuna. Men även om vi kan påverka politiken i opposition så är det tydligt att Uppsala förtjänar bättre. I stället för sandkastning i sandlådan där man delar upp partier i ”goda” och ”onda” så måste vi sluta bråken runt SD. Väljarna väljer sina företrädare – och om en majoritet vill ha något annat än den socialdemokratiska makthegemonin, ja då måste vi folkvalda kunna visa att vi kan samarbeta för en förändrad politik i Uppsala. Nu är tid för samarbete och samtal – inte splittring och polarisering!

Jonas Segersam, Cecilia Hamenius och Magnus Wikberg, Kristdemokraterna

 

Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR