Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR

KD ett parti i tiden

I Dagen skriver jag och Denisé Cassel, min kollega i Linköping, om att KD och Ebba Busch är på rätt väg. Partiet har blivit utsatt för oförtjänt kritik på sistone, underblåst av socialdemokrater som gör allt för att behålla sitt maktinnehav i Sverige.

Här är texten som vi skrivit:

Både på nyhets- och debattplats i Dagen har det påståtts att KD lämnar sina rötter, och Ebba Buschs agerande kritiseras. Migrationen är inte en kärnfråga för KD, men vi är samtidigt övertygade om att den kommer vara viktig för utgången av nästa val. Samtidigt är det uppenbart att vänstersidan kommer göra allt för att utmåla KD som ett SD-vänligt parti som lämnat sin kristdemokratiska inramning.

För att vara relevant i politiken måste man följa de aktuella frågorna. På många sätt har KD förändrats kraftigt sedan KDS-tiden på 1970- och 1980-talen. När det gäller miljöfrågan fanns då en tendens att fastna i samma destruktiva miljöfundamentalism som MP sitter fast i i dag. KDS kännetecknades av ett starkt kärnkraftsmotstånd, men i dag ser vi hur mer fossilfri el kan bidra till att nå klimatmålen i Europa. Att följa förvaltarskapsprincipen betyder inte att det finns bara en politisk ståndpunkt över tid.

I och med flyktingkrisen 2015 blev det uppenbart för de flesta att svensk migrations- och integrationspolitik var ett stort misslyckande, och socialdemokrater och moderater började tävla om att efterlikna SD i sina politiska förslag för att hejda flyktingvågen. Även för KD är det självklart att vi måste driva en mer ansvarsfull linje, med ett flyktingmottagande i nivå med våra nordiska grannländer.

Ebba Busch har på ett bra och tydligt sätt, ackompanjerad av starka KD-profiler som Soheila Fors och Hans Eklind, lyft den här typen av problematik och konfronterat hedersvåld, islamism och internationell organiserad brottslighet och terrorism.

Kristdemokratisk ideologi innebär att ta ansvar, något som vi ser att Sverige har svårt att klara när nu en femtedel av vårt lands invånare är utrikesfödda. Det tar tid att integrera alla dessa människor, vilket kräver en bättre politik och förvaltarskap.

De som utnyttjar Ebbas personliga situation för att bakvägen undergräva hennes ställning i partiet går Socialdemokraternas ärenden. Det vi behöver nu är inte interna strider utan en samling runt vår partiledning så att vi senast efter valet 2022 ska kunna ingå i en M – KD regering. Gärna i samarbete med andra borgerliga partier, men då måste SD-plåstret först vara avrivet. Man kan inte bygga en politik på att inte tala med andra, något som Ebba med önskvärd tydlighet visade under sommarens regeringskris.

Ebba Buschs ledarskap har lyft partiet och hon har gång på gång visat att hon kan matcha Stefan Löfven. Under turerna med husköp och förtalsanmälan har hon agerat på ett sätt som snarast stärkt vårt förtroende för henne. Trots mediedrev och fällande dom för förtal har hon stått för sin rätt som medborgare och mamma att tillsammans med sina barn kunna få flytta in i det hus som hon avtalat om att köpa.

Det är beundransvärt att hon inte har vikit ner sig under hotet om att gå till medierna med hennes privata affär. Att både personer runt motparten och ombudet – som hade som strategi att få sin klient omyndigförklarad – har en tvivelaktig bakgrund har stärkt bilden av att Ebba agerar rätt, vilket också väljarna ser.

Politik handlar om förtroende. Från väljarna, men också internt – både till kollegor och samarbetspartner i andra partier, och inom det egna partiet. Vi delar inte den kritik mot Ebba Busch som Lars Adaktusson har framfört och anser att han i stället borde ha arbetat för att stärka förtroendet internt.

Kristdemokraterna befinner sig i en generationsväxling. Ebba Buschs ledarskap präglas av en vilja att inkludera och skapa bredd. När hon tillträdde som partiledare 2015 var i stort sett den enda förändringen som gjordes att Andreas Carlson utsågs till ny gruppledare i riksdagen.

Detta kan jämföras med Nyamko Sabunis totala ommöblering av sin partiledning efter Liberalernas partiledarbyte. Både Ebba Busch och Andreas Carlson representerar de nya Kristdemokraterna, även om båda har en lång politisk erfarenhet. Det är självklart viktigt att inkludera även tidigare företrädare, men förändring och anpassning till det politiska landskapet är nödvändigt.

Grundläggande handlar det i dag om ett val mellan att stödja Socialdemokraternas fortsatta maktinnehav, eller att bana väg för en ny moderatledd regering i Sverige. Även om det blir mycket fokus på migration och kriminalpolitik är vår bestämda uppfattning att vi som parti står fasta i våra värderingar.

Kristdemokratisk ideologi är unik och bygger på den i Europa starka kristdemokratin. Den är djupt rotad i de judisk-kristna värderingarna, idéer som under sekler byggt vårt västerländska samhälle. När vi talar om en värdig äldreomsorg, en effektiv sjukvård, en familjepolitik som sätter barns och föräldrars behov i centrum och behovet av trygghet för den enskilde medborgaren – då känner många väljare igen sig. Men också i vår migrationspolitik är det samma ideologi och människosyn som vi utgår från, när vi lyfter fram hotet mot våra svenska värderingar.

Trump, SD och populismen

Högerextremismens framväxt

På vägen in till stan idag funderade jag över tidens trend. Många förfasar sig över att Trump blivit president, att SD växer i Sverige, att Orban är premiärminister i Ungern, att högerextrema grupper och partier växer i hela Europa. Det finns mycket i detta som är oroande, absolut. Men.

Populismen

Jag blir ibland anklagad för att vara populist - en term som för övrigt av vissa slungas ganska friskt mot meningsmotståndare. Jag brukar säga att jag ser det som en komplimang att bli kallad populist. Populus betyder "folket" på latin och det är väl det demokrati egentligen handlar om. Eller hur? Att återspegla folkviljan, naturligtvis inom vissa ramar.

Så jag tänker att vi politiker borde vara lite mer populister.

De försmådda kräver sin rätt

Människan kännetecknas av två saker, vi är sociala varelser, och vi är lata. Det som driver oss att jobba, förutom den egna överlevnaden och behoven, är till stor del pressen från vår omgivning, från familjen, arbetsplatsen, att få högre status i samhällsgemenskapen.

Har du läst Animal Farm, av George Orwell? Den beskriver i allegorisk form den ryska revolutionen (eller vilken revolution som helst) i form av en bondgård. Djuren gör uppror och tar över gården, bara för att ganska snart falla in i samma mönster. När de väl fått makten blir de snart besuttna utsugare och tar den gamla elitens plats.

Och just människans lathet gör att den grupp som äger makten tenderar att hela tiden ta det lite lugnare, tillåta sig själv lite mer, och se sin position lite mer säker.

Men det håller inte i längden

 

Vänster har blivit höger och höger vänster.

För drygt hundra år sedan hade vi en situation i världen där överklassen, monarkin och de gamla eliterna i form av adel, kyrka och rika borgare var de som styrde Europa. Arbetarklassen växte och enklare folk krävde sin rätt.

Sedan ett halvsekel är det den gamla arbetarrörelsen som har blivit den nya överklassen. De har bildat en ny kulturelit, fått höga löner, tagit ifrån de tidigare priviligerade deras gårdar, troner, handelshus och kyrkor.

Det har till och med blivit fint att vara kränkt, "marginaliserad" och "normbrytande". Men i själva verket är det bara en ny samling normer som blivit de samhällsbärande.

Vilsenhet bland verklighetens folk

Med Marx terminologi kan man säga att en alienering har skett. De som nu är "verklighetens folk" upplever att eliten är för långt ovan deras egen vardag och inte ser deras problem. När arkitekter säger att de inte känner någon som tycker att den moderna arkitekturen är ful, då skrattar dessa. När politiker säger att man borde ta bort alla bilparkeringar för det finns ingen plats att ställa cykeln, då kliar de sig i huvudet. När krönikörer skriver att svenska flaggan inte duger längre, eller att man ska kalla julskinka för helgskinka eller när myndigheter säger att man ska stryka Den blomstertid nu kommer, då förstår de ingenting.

Det finns ett växande utanförskap. Folk på landsbygden som måste ha bil. Äldre som inte förstår hur man använder internet. Vanliga människor som är vana att använda kontanter. Folk som fortfarande står i kön till skatteverket, till försäkringskassan eller till banken. Bara för att komma fram och få beskedet att de måste ta kontakt via internet eller telefon i stället.

En reaktion är nödvändig

När man inte förmår möta denna vilsenhet, förmår förstå människors frågor, ja då är det dags att byta regim. Och tack och lov kan vi göra det på demokratisk väg. Det är därför människor i land efter land röstar på företrädare som de känner ser deras problem, deras oro och deras rädsla. Oron för mängden invandrare. Oron för brottsligheten som breder ut sig. Oron för att de som styr inte längre förstår. Oron för att de strålande visionerna om en grönare och bättre framtid kanske inte är så enkla att nå.

Därför tror jag (tyvärr) att vi kommer se denna trend hålla i sig. Nu gäller det att kavla upp armarna och lyssna på vanliga människors oro, att åstadkomma en verklig förändring, och att våga utmana de sedan decennier utbredda normerna. Verklig normkritik, inte "normkritik" som ett överflödigt plåster på ett sår som inte läker.

Då talar jag inte om främlingfientlighet, självupphöjande nationalism eller totalitära strömningar som lösningen. Det är alla idéer som bygger på en dålig grund.

I stället behöver vi eviga och goda värden, värden som bland annat uttryckts politiskt igenom kristdemokratin. Det är bara med sådana sunda värderingar som gör att vi verkligen kan möta den oro och de behov som människor uttrycker. Men det kräver att vi lyssnar på dem, och ser och erkänner de fel i samhällsbygget som gjorts de senaste decennierna.

Översiktsplan för Uppsala kommun

Här beslutar vi i Kommunstyrelsen att skicka ut ett nytt förslag till Översiktsplan på samråd under hösten. Tyvärr så har den nya majoriteten redan i detta skede börjat ta steg mot en tillväxtfientlig politik som kommer att försvåra för Uppsala att kunna växa med 3000 bostäder per år som det tidigare rått stor enighet runt.

I den fördjupade översiktsplanen för Södra Staden är målsättningen att bygga upp till 25.000 bostäder i södra Uppsala, väster om Fyrisån. Det är då nödvändigt att infrastruktur och tillfartsleder är på plats. En sådan länk är den mot en ny pendeltågsstation i Bergsbrunna. Här har majoriteten valt att låsa sig till ett trafikslag, nämligen spårtaxi (s 85 i förslaget). Det är väldigt dumt att göra så, och speciellt i detta skede eftersom det betyder en begränsning för själva samrådet. Dessutom vill man inte längre ha med någon planering om flytt av reningsverket.

Kungsängen är en expansiv ny stadsdel på gångavstånd till nya resecentrum. På samma sätt skulle en pendeltågsstation i Bergsbrunna ge stora möjligheter att avlasta resecentrum och ge en bättre tillgänglighet till pendling för de södra stadsdelarna både på östra och västra sidan. Det vore ett stort misstag att inte planera för en fortsatt utveckling av dessa områden, och S MP och V lägger därmed en hämsko på utvecklingen av Uppsala!

Taggade företrädare avgörande för framgång

 

Idag presenteras (nya?) moderaternas eftervalsanalys på DN Debatt. Mycket klokt skrivs av Wallmark och Nilsson, till exempel hur viktigt det är att ställa om partiorganisationen när man är i regeringsställning. Att bli identifierad med makten, och låta ett parti uteslutande styras från regeringskvarteren är förödande på sikt. Det är också uppfriskande med den självrannsakan som finns, något som bäddar för en positiv förändring. Tyvärr saknas något av denna sjukdomsinsikt på en del andra håll inom Alliansen.

Jag tror dock att Wallmark/Nilsson, som de lojala partiföreträdare de är, missar den viktigaste orsaken till moderaternas, och därmed Alliansens valnederlag. Detta tycker jag blev väldigt tydligt precis efter valet när bland det första som skedde var att Reinfeldt och Borg båda valde att helt kliva av och i praktiken lämna politiken för annat. Det visar att de innerst inne inte var, eller är, tillräckligt taggade för att ta över i ledningen för en ny period med Alliansregering.

Jag tror också detta var vad väljarna kände av - det fanns inte tillräckligt driv, visioner och energi från moderatledningen (och till stor del även övriga partiledningar inom Alliansen) för att det skulle kännas som att det skulle betyda något nytt och positivt för Sverige.

Man kan kalla sig "nya" hur mycket som helst, men när man inte förmår förnya även med personer som är laddade och tända, ja då blir det bara tomma ord.

Reinfeldt och Borg har gjort en fantastisk insats för Sverige, inte minst för vårt lands ekonomi, men jag tror vi hade vunnit på att de hade lämnat över till nya krafter redan innan valet. Nu hävdar en del moderater att det fanns inte så många alternativ, men som jag tidigare skrivit finns det visst bra företrädare som skulle kunna kliva fram och skapa ett förtroende för framtiden. Nu får detta ske under en tid i opposition, och det är naturligtvis inte heller det sämsta sättet att göra det på. Men den framtida framgången hänger på att Allians för Sverige förmår i första ledet ställa fram just de personer som förmår ge ett positivt och trovärdigt ansikte åt en politik som förnyar och utvecklar Sverige!

Se även DN-kommentar

Livsfarlig ledning

 

Ja, vi är många som tycker synd om Sverige och svenskarna så här efter valet. Stefan Löfvén och Socialdemokraterna försöker så klart göra det bästa av situationen men de har det inte lätt. Det blir en farlig ledning för Sverige, rentav livsfarlig.

Ewa Stenberg beskriver det ganska bra i DN "Väljarna underkände regeringen – och kvar stod Löfven" Egentligen är det en helt omöjlig situation att styra Sverige med ett underlag som i praktiken utgörs av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (förutom S och MP). Så länge Alliansen håller ihop - jag hoppas verkligen inte att FP och/eller C faller för frestelsen att vänsterprassla - så är Löfvens uppdrag i praktiken omöjligt. Som jag tidigare påpekat så återstår fortfarande frågorna om hur det blir med försvaret. Och med kärnkraften. Och skolan och allt annat. Och detta bara om man ser till S och MP. Med V och SD blir det uppenbarligen helt omöjligt. I en av slutdebatterna jag deltog i innan valet blev en av företrädarna för de rödgröna mycket upprörd över att jag talade om den "röd-grön-rosa röran" - det var uppenbart att det är en öm tå. Och detta illustreras ju med all önskvärd tydlighet nu.

Sossarna tror förstås att nobbningen av Sjöstedt ska kunna öppna för samarbete med mittenpartierna i Alliansen. Problemet för S den totala oerfarenheten av koalitionsregeringar. Man är vana att kunna spela ut de andra partierna mellan varandra, men det går inte längre - därav Löfvéns många suckar över "blockpolitiken".

Det blir förstås på sätt och vis spännande att följa utvecklingen. Medierna har redan börjat spekulera om socialdemokratiska och miljöpartistiska ministerposter. Känns som det bara är att försöka bortse från eländet, och se fram mot att Alliansen kommer starkare tillbaka. Antingen redan under denna mandatperiod eller senast under nästa.

Det är bra med förnyelse, och även om parhästarna Reinfeldt / Borg gjort ett fantastiskt arbete, så behöver moderaterna få nya namn i ledningen. Jag hoppas verkligen det blir bra folk och håller en knapp på Catharina Elmsäter-Svärd som verkar vara en jordnära och klok person. I övrigt är det bara Göran Hägglund som finns kvar sedan 2006. Med tanke på att Kristdemokraterna nu gjort det sämsta valet sedan 1994, och halverat sitt stöd sedan Hägglund tillträde tror jag att även han just nu funderar på sin framtida roll.

Annars kan vi som parti vara nöjda i Uppsala där vi hållit ställningarna på alla fronter, men naturligtvis är det trist att de rödgröna nu tar över styret både av kommun och landsting. Men, som sagt, Alliansen kommer starkt tillbaka nästa gång!

Vår för Uppsalas familjer!

Idag hälsar vi maj välkommen, dock i vintrig skrud denna gång. Efter rapporter om att den meteorologiska sommaren (5 dygn med medeltemperatur över 10 grader) nått delar av landet har det nu behagat fader frost att sopa gumman tö på dörren och sätta sig själv på tronen.

Vackert, men kanske ännu hellre då i november! 

Tack och lov lovar prognosen uppklarnande och jag ser fram emot när majsolen bryter fram över kristdemokraternas 10:de första-maj-demonstration senare idag!

Vårt land, och våra familjer behöver både tjällossning och vårsol så att de kan få mer tid för varandra och känna att de inte tvingas till att gå emot sina samveten i arbetslinjens heliga namn. Visst är det viktigt att alla svenskar har en uppgift i det (delvis) lönebetalda samhällsbygget, men omsorg av barn är också en mycket viktig samhällsuppgift. Där behövs hög kvalitet för att vi ska kunna ge våra ungar en bra grund. Något som är avgörande för samhällets framtid eftersom barnen och familjerna är samhällsgemenskapens fundament!

Byta namn eller partiledare?

På partifullmäktige för några veckor sedan (samma dag som Göran Hägglunds vårdnadsbidrags-utspel) så sa jag att i andra partier när det går dåligt lyfter man frågan att byta partiledare. I vårt parti lyfter man frågan att byta namn... Faktum är att vi som parti sedan 1964 faktiskt bytt namn lika många gånger som vi bytt partiledare (2).

Jag tror inte vi ska byta namn. Kristdemokraterna är ett starkt varumärke i Europa som säger precis vad vi står för. När det gäller partiledarskapet kan vi konstatera att det finns en kultur av att inte ifrågasätta partiledarskapet inom (KD). Trots det har nu frågan kommit upp på allvar. Mina partikamrater här i Uppsala, Ebba Busch och Mikael Oscarsson har båda uttalat sig i Expressen och Rapport.

Bengt Germundsson har också tagit upp ett antal angelägna frågeställningar i Kristdemokraten nyligen.

Jag tror att det finns flera saker som Kristdemokraterna måste göra. Ett är att våga att sticka ut mer. Bergström ifrågasätter partiets existens eftersom vi i senaste valet inte hade någon tydlig profilfråga. Det håller helt enkelt inte att backa på tydliga och konkreta frågor som fastighetsskatt, bensinskatt, civiläktenskap eller vårdnadsbidrag. I stället måste vi hitta flera sådana krav som är enkla och tydliga för vanliga människor.

Ett annat är att ta vara på våra röstmagneter. Jag förstår varför Göran Hägglund agerade mot Lennart Sacrédeus inför EU-valet, men sådant måste man göra på ett annat sätt. När politiker som förmår dra mycket röster gång på gång skuffas undan i stället för att inkluderas och promotas, ja då är man som parti inne på en farlig väg. (Exempelvis Lennart Sacrédeus, Tuve Skånberg och Annelie Enochson)

Därför är det naturligt efter tre förlustval att partiledningen öppnar för en utvärdering av sitt ledarskap och funderar över vägar till förnyelse och förändring! Som Erik Weiman brukar säga - "om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått".

XP 1,2 DN 1,2 SvD
Bloggar: Jajamens, Tokmoderaten, Soilander, Rolf Eriksson