Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR

Rysslands invasion av Ukraina

  

Ryssland invaderar Ukraina     

Vi står nu inför en förestående invasion från Ryssland av Ukraina. Kriget började redan 2014 då Ryssland annekterade Krim precis när OS i Sochi avslutats i februari. Ja, redan 2008, i samband med OS i Peking (samma dag som invigningen) inleddes invasionen av Sydossetien i Georgien - den första indikationen om vad Putin kan företa sig.

Jag skulle därför tro att vi kan komma att se inledande stridshandlingar från Ryssland redan denna vecka. (Det är viktigt att notera att kriget faktiskt redan pågått i snart 8 år, med 10-15 000 döda, och 30 000 skadade på den Ukrainska sidan.)

Rysslands bild av situationen

Jag har bott i Ryssland, talar ryska och anser mig ha en viss insikt i ryskt tänkande och världsuppfattning. Det innebär inte att jag håller med Putin-regimen, men det är ändå viktigt att förstå hur många ryssar ser på situationen med Ukraina.

Ur rysk synpunkt har Ukraina alltid varit en del av Ryssland. Delar av landet tillhörde Polen-Litauen under medeltid och fram på 1600-talet, och även efter Polens förnyade självständighet tillhörde den västra delen av nuvarande Ukraina just Polen.

Men i övrigt finns få exempel på Ukrainsk självständighet under historien. Ordet "Ukraina" betyder just "på kanten" och landet har alltid legat i gränszonen mellan Ryssland och Bysantium / Turkiet. Faktiskt var det så att den ryska civilisationen, eller det första ryska riket uppstod just i nuvarande Ukraina - Kievska Rus ("Киевская Русь"). Detta var under 800-talet och under starkt inflytande av vikingarna - vilket framgår av Nestorskrönikan där svenske Helge är ryske Oleg, Helga = Olga, Ingvar = Igor, etc. Sedan har centrum sakta förskjutits mot nordöst, särskilt efterhand som Storfurstendömet Moskva framträdde som den ledande ryska makten.

Ukraina kallades på senare tid "Lill-Ryssland", att jämföra med "Vitryssland" som ju ligger lite längre norrut.

Dessutom är en stor del av befolkningen i Ukraina etniska ryssar (17%), särskilt i de östra delarna. Ukrainare är för övrigt inte särskilt olika ryssar när det gäller språket - ungefär som svenska och norska eller danska. 

Så att detta stora landområde med sina 45 miljoner invånare inte är en del av Ryssland är obegripligt för många ryssar.

NATO:s framstöt

För ett ickedemokratiskt land och tänkesätt är det obegripligt att folk ska ha rätt att själva bestämma över sin tillhörighet och sin lojalitet. Man bör naturligtvis lyda överheten, som under Tsar-Ryssland, och Sovjetunionen. Enligt rysk världsbild är man sedan Sovjetunionens dagar en supermakt, Nazi-tysklands besegrare och därmed den rättmätige härskaren över östra Europa. 

Serbien har alltid varit ett ryssarna närstående land och folk, och det var ju bland annat därför som Första Världskriget bröt ut - för att Ryssland stödde Serberna i frihetskampen mot Österrike/Ungern och tyskarna. 

En sak är därmed att de östeuropeiska länderna gått med i NATO, inklusive de baltiska staterna som ju varit en del av både Ryssland och Sovjetunionen. Men att NATO och västvärlden erkände Kosovo 2008 var ett misstag som uppfattades som en provokation rakt mot Serbien och därmed mot Ryssland (som jag varnade för på min blogg redan då).

NATO:s utvidgning ses som en provokation mot Ryssland, och om även Ukraina, Sverige och Finland skulle bli medlemmar skulle det ses som ett oacceptabelt steg. Bland annat därför riktar man nu detta förberedande slag mot det som man ser som ryska kärnintressen.

Varför västvärlden måste reagera

När Hitler inledde andra världskriget var det till att börja med genom Anschluss av Österrike 1938. Som alla vet ville inte Österrikarna själva detta, men under stark påtryckning av Hitler-tyskland och Österrikiska nazister kunde tyska armén marschera in och ta över landet. Det finns likheter och skillnader mot den nuvarande situationen. Österrike bestod av enbart tyskar, även om det varit centrum i ett stort östeuropeiskt imperium med många folkslag fram till 1918. I Ukraina däremot har en stor del av befolkningen (särskilt i västra delen) inte en så stark samhörighet med Ryssland. Jag tror därför att en stor skillnad också blir att Ukraina faktiskt kommer göra motstånd mot en rysk invasion (åtminstone i de västra delarna). 

När Hitler lyckades med Österrike utan att någon nämnvärt protesterade, ja då var det bara att fortsätta. I Tjeckoslovakien fanns det i Sudetområdet en stor tysk befolkning, varför Tjeckien blev det naturliga nästa steget. Inte heller där mötte utvidgningen några internationella protester, Chamberlain kom i stället hem till Storbritannien och viftade med underskrivna papper och utropade "Peace in our time" (september 1938).

Västvärlden borde satt hårt mot hårt och inte accepterat Tysklands utvidgning. Jag tror att den lätta vägen fram bäddade för Hitler att bara fortsätta. Ryssland måste förstå att det inte är acceptabelt att använda militära medel som man gjort i Georgien och Ukraina. Och enda sättet att de ska förstå det är att man sätter militär beslutsamhet bakom och inte visar undfallenhet. Annars kommer Ryssland efter Ukraina bara att gå vidare med att ta över Baltikum, där exempelvis Riga och Lettland innehåller en stor rysk befolkning som ser världsimperiet Ryssland som sitt naturliga moderland, inte den lilla pluttenationen Lettland.  

Ryssland måste hålla internationella avtal

Redan 1994 slöts Budapestöverenskommelsen där Storbritannien och USA (tillsammans med Ryssland) lovade att respektera Ukrainas självständighet och gränser. Det var ett villkor för att Ukraina skulle överlåta de 3000 kvarvarande kärnvapenstridsspetsarna från Sovjet-tiden till Ryssland. 

Putin har emellertid hävdat att efter Euromajdan 2014, när Viktor Janukovitj (en rysk marionett-regering som Lukasjenko i Vitryssland) störtades, är Ukraina ett helt annat land, och att Ryssland aldrig förbundit sig att tvinga befolkningen kvar i en Ukrainsk stat mot deras vilja. Enligt denna historieskrivning var folkresningen 2014 en USA-ledd kupp i syfte att minska Rysslands inflytande.

Demokratins dilemma

Demokrati är det bästa sättet att organisera ett land. Vi ser dock ofta demokratins svaghet i att man inte klarar att mobilisera och möta hoten från diktatorer som leder sina länder med vapenhand, ofta i syfte att ockupera omvärlden. Därför är det nu så viktigt att EU-länderna och USA samlas och resolut gör motstånd mot de ryska utvidgningsplanerna. Ingen tycks tro eller förstå att Ryssland faktiskt är i full gång att ta kontrollen över det näst största landet på vår kontinent. Dessutom i vår egen omedelbara närhet - Kiev ligger närmre oss än vad Bryssel gör!

Nu måste vi rusta upp vårt eget försvar, och hela Europa måste snabbt visa att vi kan möta dessa säkerhetshot - innan det är för sent! Sverige får inte hamna i det läge som vi var förra seklet när vi först på 50-talet uppnått en acceptabel försvarsförmåga, 20 år för sent.

Rysslands informationskrig mot väst

Bra att DN idag tar upp det ryska informationskriget mot omvärlden, och hur Sverige arbetar för att möta det. Tidningen rapporterade redan tidigare förtjänstfullt om "Putins soldater på nätet".

Jag vill först få det sagt att jag älskar Ryssland och det ryska folket, och har många goda minnen från mina ca 2 1/2 år i landet. Jag upplever ofta att svenskar bär på ett oreflekterat rysshat, och att vi alltför lite tar vara på möjligheten att bygga broar och lära känna vår viktiga granne i öster.

Men den politik som Putin för måste vi vara observanta på!

Vi lever i en ny värld, där både stridsmedlen är annorlunda och så även det politiska landskapet. Genom att få opinionen på sin sida kan man genomföra åtgärder som annars vore helt otänkbara. Ta exemplet annekteringen av Krim. Genom att befolkningen där i huvudsak är rysk och halvön fram till 50-talet även tillhörde Ryssland, fanns det goda möjligheter till ett övertagande. Men detta föregicks av en mycket aktiv insats i media där dessa åtgärder legitimerades. Jag har själv sett debatter i rysk TV där sanningen skruvas några varv (man visade bilder på hur fattigt och eländigt det var i Ukraina), och där de som får uttala sig bara ger uttryck för ena sidan (entusiastiska ryska patrioter som talade om det självklara att Krim skulle tillhöra moderlandet).

Det är också intressant att se hur vi nu i Europa i stället för att stå mellan det västliga NATO och det kommunistiska Warszawapakten står mellan demokrati och frihet å ena sidan, och nationalism och semidiktatur å den andra.

Nationalistiska rörelser som Svenska Motståndsrörelsen (SMR) byter sida från att stödja ukrainska nationalister till att stödja ryska nationalister - troligen som ett resultat av det ryska propagandakriget. Att SD har starka försänkningar i Orbans Ungern är ett välkänt faktum, och därmed är det skrämmande att se hur starka relationer Orban bygger upp med Putin och Ryssland.

Nej, USA och den fria västvärlden står ännu som ett bålverk för de mänskliga rättigheterna, för demokrati och för fri press. Och jag hoppas att Sverige, Norden, Baltikum och naturligtvis även Ryssland kommer att sluta upp tydligt på denna sida i framtiden!

Stärk Norden i NATO

Jag sitter på rikstinget där vi nu ska bestämma om Kristdemokraterna ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap, eller att frågan skall utredas (eller avslås). På bilden talar Mikael Oscarsson för detta.

Jag har skrivit en motion om att stärka det Skandinaviska samarbetet, och därmed gå in i NATO-alliansen som Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen redan är en del av.

Hade inte streck satts i debatten så hade jag hunnit hålla mitt anförande där jag skulle sagt att Sverige har en viktig säkerhetspolitisk roll. Jag kan själv ryska och har bott 2 1/2 år i Ryssland. Vi behöver alla hjälpas åt för att stärka de demokratiska krafterna i Ryssland och utöka de ekonomiska och kulturella banden och på så vis hindra att vårt grannland blir isolerat som under Sovjet-tiden. Där har Sverige en mycket viktig roll som brobyggare!

Men detta får inte hindra till att vi anpassar oss till en omvärld där redan de baltiska staterna ingår i NATO. Vi samövar redan, och räknar redan med att få hjälp av NATO i ett krisläge. Skall då Sverige kunna samarbeta fullt ut med Norge, Danmark och Baltikum i försvarsfrågor bör vi bli medlemmar!

Nu, under tiden som jag skriver detta har rikstinget beslutat gå på partistyrelsens linje att verka för att utreda frågan om ett svenskt NATO-medlemskap. Ett mycket klokt beslut! Jag ser fram emot att frågan allsidigt blir belyst!

Mamma Mia, ryssarna kommer

Intressant rysk satir apropå ÖBs uttalande om att vi bara kan försvara oss 1 veckan innan vi måste be NATO om hjälp. Lösningen är förstås att vi borde be ryssarna om hjälp att försvara oss mot NATO. NÄSTAN att jag får överväga att dra tillbaka min motion till Kristdemokraternas riksting om Nordiskt försvarssamarbete och NATO-medlemskap.
DN

Engagemang lönar sig

Härligt att se att Ryssland vågar skicka gruppen Buranovskie Babushki till Eurovisionsschlagerfinalen. Och det är ingen tvekan om att engagemanget och glädjen i "Come on and dance" smittar av sig! Trots en medelålder på över 70 år kan man inte ta miste på att det finns ett äkta engagemang, och tydligen är anledningen till att de ställer upp att de vill samla in pengar till en ny kyrka i byn.

VG

Vänsterregeringen och förstatligande

I Norge är det motsvarigheterna till socialdemokraterna, vänsterpartiet och centerpartiet som styr tillsammans i en rödgrön röra (Norge har inget miljöparti...). Av en outgrundlig anledning (ja, egentligen beroende på borgerlig splittring, se tidigare inlägg) blev regeringen omvald i senaste valet.

Granne med mina svärföräldrar finns ett tydligt exempel på denna regerings socialiseringspolitik (bilden). Marie och Nils Karl Kulbrandstad har sedan några år drivit ett framgångsrikt omsorgsföretag (Gilantunet), där barn och ungdomar med problembakgrund kunnat få bo på en bondgård och leva med i livet där och på så sätt anpassa sig till ett mer normalt liv. Det har blivit Hölondas största privata företag (se Trönderbladet). Ett exempel på hur man "lyft bygden" är hur min svägerska som nyutbildad socionom kan få arbete här ute i stället för att vara hänvisad till arbete inne i Melhus eller Trondheim. Det är också otaliga barn som fått glädje av att vistas här ute. (se t ex Stine Machlars blogg).

Men nu ska de privata kapitalisterna sättas åt! I det socialistiska Norge är det för osäkert att driva en privat verksamhet med offentlig finansiering. För att kunna fortsätta verksamheten övergår nu Gilantunet till att bli en statlig institution, och Marie och Nils Karl överlåter driften av sin gamla släktgård till staten... Märkligt när forskning (se redovisning av Reidar Almås) pekar ut just den här typen av verksamhet som en framtid för landsbygden i Norge.

Man måste acceptera att privata företagare står för initiativ, för entreprenörskap och för utveckling. Visst finns det ett inslag av vinstintresse, men det är ju förutsättningen för att man ska ge sig in och satsa tid, idéer, energi och pengar - ofta kvällar och helger som man aldrig satsar på en statlig anställning. Att tro att staten eller det offentliga kan ersätta den här typen av engagemang är detsamma som att se Sovjetunionen som en förebild i ekonomisk politik. Där dödade man effektivt alla privata initiativ och folk ägnade sig resignerat åt att odla sin egen lilla kolonilott - det lilla man fick ha för eget bruk. Näringslivet och jordbruket blev i stället en enda stor byråkrati, något Ryssland och det ryska folket får lida för ännu idag.

Men, tyvärr Norge får ni stå ut med det här vänsterexperimentet fyra år till. Om nu inte mot all förmodan centerpartiet inser att de faktiskt är ett icke-socialistiskt parti, och inte bör stödja en socialistisk regering. (Läs om regeringen i VG)

En mer förnuftig politik är förstås att ta vara på privata initativ och från det offentliga se det som bra samarbetspartner som man bör bygga varaktiga relationer med. Kan någon annan driva verksamheten bättre än det offentliga (vilket de ofta kan), så är ju detta en bättre användning av skattepengarna!

Med Putin i alperna

Nu ska jag berätta om vår resa med Vladimir Putin (ja, just det - Rysslands premiärminister) i de Österrikiska Alperna. Vi bodde i en stugby där det bodde huvudsakligen tyskar. Det var vintersport som gällde, och vid ett par tillfällen provade vi på ett mycket spännande, och synnerligen farligt, nöje. Med ett slags kilformade kuddar åkte vi nerför backarna på magen - visserligen på markerade spår, men ändå. Vid flera tillfällen flög man över guppen (flera 10-tals meter!). Eftersom Vladimir Vladimirovich (som man säger i Ryssland till Putin) är såpass kort var Ingvild tvungen att lyfta honom på ryggen över ojämnheterna vid ett par passager.

Med på resan var jag, min fru Ingvild, Putin, och delvis även Ingvilds bror Runar. Att vi var i sällskap med Putin föranledde förstås en del förvecklingar. Vid ett tillfälle skulle vi ut på en utflykt och titta på bland annat ett katolskt kapell. Inne i kapellet pågick någon slags teaterövning, och vi blev stoppade och man trodde vi drev med dem när vi påstod att det var just Putin som var med oss. När Ingvild berättade för Putin på ryska - Они думают што у тебя маска ("de tror att det är en mask du har på dig") så skrattade han gott.

När vi var inne i kyrkan (Ingvild kommenterade för Runar på ryska - hon var så inne i samtalet med Putin - att det såg ut nästan som en katedral), så blev Putin påmind av all prakten om planerna i Ryssland. Han berättade för Ingvild att han snart kommer att krönas i Moskva (i Kristus-frälsar katedralen förstås). Han förklarade att det blir med krona och regalier - nästan som på tsartiden - och kunde inte dölja att han med glädje såg fram mot detta.

När vi gick runt i kyrkan blev vi plötsligt varse att vi blivit bestulna på en väska, där även en del av Putins saker låg, bland annat ett kreditkort. Chefen för teatergruppen ljög och menade att det inte var något speciellt som försvunnit, kortet var t ex säkert bara ett kort som används i skidliften. Men så småningom kröp det fram att någon visste vem som tagit väskan, och vi fick den åter med allt kvar. Därmed blev det bevisat för alla att det verkligen var Putin som var med eftersom det syntes på kortet.

Ja, det var sannerligen en spännande resa som Ingvild varit med om i natt och berättade för mig om i morse vid frukostbordet...

Rysk dubbelmoral

En farlig eskalering i Georgien har inletts idag, ja vi är rent av på väg in i ett nytt kallt krig på grund av detta (K Gerner i DN). Här visar sig Rysslands nya KGB-ledda (Putin var ju KGB-agent 1975-1991) stormaktsambitioner, samtidigt som det blottlägger en dubbelmoral från stormaktens sida. Å ena sidan hävdar man moderlandets territoriella identitet (visserligen med viss rätt) när det gäller Tjetjenien och Kosovo, men när det gäller Sydossetien (och Abchasien), då saknar plötsligt Georgien all rätt till sitt territorium som ligger centralt beläget i den unga kaukasiska republiken (titta på karta hos t ex wikipedia).

Tja, Georgien är väl inte heller Guds bästa barn, och jag försvarar definitivt inte övergrepp från deras sida gentemot Adzjarer och sydosseter. Det är dock mycket märkligt om man i säkerhetsrådet från EU och USA INTE kan sluta upp på Moskvas förslag att båda sidor ska avstå från våld (expressen).

Det är inte lätt att se vem som är skurken i detta drama, men det är som sagt tydligt att Ryssland spänner musklerna. Det fick vi också exempel på häromdagen när man från Danmark klagade över Rysslands stridsflygningar längs danskt flygrum, som numera liknar dem under det kalla krigets dagar (SvD)