There is something rotten in the state of Sweden

En av Sveriges (visserligen före detta) länspolischefer dömdes idag till drygt 6 års fängelse för sexbrott.

Ingen är ofelbar, visst! Och det ska alltid finnas förlåtelse för den som bekänner sina felsteg och ber om förlåtelse! Men, med det sagt kan man konstatera att kraven är och bör vara större för de som har ledande positioner i samhället, speciellt de som är satta att vaka över att lag och rätt skipas och efterlevs.

Man talar om tre delar av samhällsmakten (Montesquieu). Den lagstiftande, den dömande och den utövande. I Sverige symboliserat av Riksdagen, Högsta domstolen och Regeringen. Visserligen är media också numera en fjärde statsmakt, som ibland går in både som dömande och utövande makt, men låt oss lämna det därhän här. På något sätt är politiker mer ansvariga som lagstiftare och styrande, men domare och rättsmyndigheter är också mycket viktiga och borde ha samma höga standard.

Hade Göran Lindberg kunnat sitta kvar som länspolischef idag? Säkerligen inte, men för några år sedan hade vi en domare i högsta domstolen, Leif Thorsson, som dömdes för att ha haft sex med en yngre pojke. Han är sedan 2007 tillbaka i tjänst efter ett par år i lagrådet, något som exempelvis Madeleine Leijonhufvud med rätta reagerar starkt över.

Det som är lite kymigt med de här historierna, Thorsson och Lindberg, är att de troligen måste ses som toppen på ett isberg. Lindbergs mycket omfattande koppleri- och sexköpsverksamhet upptäcktes av en tillfällighet, och i fallet Thorsson fanns det uppgifter om att det skett liknande saker vid flera tillfällen.

Sexbrott är speciellt tabubelagt, och det med rätta. Därför var anklagelsarna mot Littorin speciellt allvarliga. Tyvärr har dock gränserna i Sverige tänjts väsentligt under senare tid. Från att ha varit kopplat tydligt till äktenskapet, har sexlivet, förutom att ha blivit fläkt ut i offentligheten via porr, internet och annan exponering, blivit (juridiskt) accepterat i allt vidare cirklar. Samtidigt har sexlagstiftningen skärpts i vissa avseenden (exempelvis sexköp - nu diskuteras även åter förbud mot tidelag) och det är bra. Men genom att tänja på vad som är accepterat öppnar man upp för den här typen av beteenden som tragiskt nog ofta drabbar unga tjejer och killar och förstör deras framtid.

Det vi behöver är en privatmoralisk resning i Sverige. Visst kan man göra vissa saker genom lagstiftning, som till viss del är normbildande, men genom vårt demokratiska system får vi de lagar och regler som återspeglar de normer som finns i samhället. Därför är det så viktigt att för att få en bättre privatmoral så måste detta komma underifrån i form av ett tryck från människor såsom Göran Skytte som jag lyssnade på här i Uppsala i går. Han har gått från ett utsvävande liv med sönderslitna familjerelationer till ett liv där han står för trohet, kärlek och en hög personlig moral. Så även Marcus Birro. Sådana personer borde få större inflytande i stället för resten av "isberget" av brottsliga personer som sitter på poster inom rättsväsende och offentlig förvaltning. Jag säger åter som Birro - låt oss starta en gerillarörelse för barnen och kärleken. Den äkta kärleken!

DN 1,2,3 SvD 1,2,3,4,5 Dagen 1 AB 1,2,3 VG 1,2,

Vänsterregeringen och förstatligande

I Norge är det motsvarigheterna till socialdemokraterna, vänsterpartiet och centerpartiet som styr tillsammans i en rödgrön röra (Norge har inget miljöparti...). Av en outgrundlig anledning (ja, egentligen beroende på borgerlig splittring, se tidigare inlägg) blev regeringen omvald i senaste valet.

Granne med mina svärföräldrar finns ett tydligt exempel på denna regerings socialiseringspolitik (bilden). Marie och Nils Karl Kulbrandstad har sedan några år drivit ett framgångsrikt omsorgsföretag (Gilantunet), där barn och ungdomar med problembakgrund kunnat få bo på en bondgård och leva med i livet där och på så sätt anpassa sig till ett mer normalt liv. Det har blivit Hölondas största privata företag (se Trönderbladet). Ett exempel på hur man "lyft bygden" är hur min svägerska som nyutbildad socionom kan få arbete här ute i stället för att vara hänvisad till arbete inne i Melhus eller Trondheim. Det är också otaliga barn som fått glädje av att vistas här ute. (se t ex Stine Machlars blogg).

Men nu ska de privata kapitalisterna sättas åt! I det socialistiska Norge är det för osäkert att driva en privat verksamhet med offentlig finansiering. För att kunna fortsätta verksamheten övergår nu Gilantunet till att bli en statlig institution, och Marie och Nils Karl överlåter driften av sin gamla släktgård till staten... Märkligt när forskning (se redovisning av Reidar Almås) pekar ut just den här typen av verksamhet som en framtid för landsbygden i Norge.

Man måste acceptera att privata företagare står för initiativ, för entreprenörskap och för utveckling. Visst finns det ett inslag av vinstintresse, men det är ju förutsättningen för att man ska ge sig in och satsa tid, idéer, energi och pengar - ofta kvällar och helger som man aldrig satsar på en statlig anställning. Att tro att staten eller det offentliga kan ersätta den här typen av engagemang är detsamma som att se Sovjetunionen som en förebild i ekonomisk politik. Där dödade man effektivt alla privata initiativ och folk ägnade sig resignerat åt att odla sin egen lilla kolonilott - det lilla man fick ha för eget bruk. Näringslivet och jordbruket blev i stället en enda stor byråkrati, något Ryssland och det ryska folket får lida för ännu idag.

Men, tyvärr Norge får ni stå ut med det här vänsterexperimentet fyra år till. Om nu inte mot all förmodan centerpartiet inser att de faktiskt är ett icke-socialistiskt parti, och inte bör stödja en socialistisk regering. (Läs om regeringen i VG)

En mer förnuftig politik är förstås att ta vara på privata initativ och från det offentliga se det som bra samarbetspartner som man bör bygga varaktiga relationer med. Kan någon annan driva verksamheten bättre än det offentliga (vilket de ofta kan), så är ju detta en bättre användning av skattepengarna!