P-piller och jämlikhet

För fem år sedan skrev jag senast på denna blogg om p-piller. Jag kopplade då p-pilleranvändandet till "singelliv, jämlikhet och oberoende". Problemet är dock att p-pilleranvändandet inte alltid ger mer jämlikhet i samhället, utan ibland snarare är ett utslag av patriarkala maktstrukturer där (unga) kvinnor ställer upp på att sköta preventivmedelsanvändandet så att (ansvarslösa) män kan njuta av oskyddat sex utan att behöva bry sig om prevention. Nej - män borde ta mycket mer ansvar för sexualiteten, prevention, och vara mer lyhörda för kvinnors önskemål och farhågor.

Nu förordar inte jag något p-pillerförbud som någon (då - och nu?) tycktes tro, men jag tycker ändå det är viktigt att farorna med p-pilleranvändningen kommer fram. 29 personer (kvinnor) har dött senaste 12 åren av blodpropp enligt GP som i en artikelserie för 1 1/2 år sedan föranledde Läkemedelsverket att göra en översyn (se även Expressen om problemen). Numera rekommenderas (därför?) även spiral till unga kvinnor, enligt DN.

Viveca Odlind på läkemedelsverket säger (i Sydsvenskan) att det inte är riskfritt att gå igenom graviditet och födsel. Men tittar man på mödradödligheten var den 2005 3 per 100.000 levande födda barn, alltså ungefär 3 per år, medan antal kvinnor som får blodpropp förorsakat av p-piller är ca 100 per 100.000 som använder p-piller, även det 2-3 kvinnor per år som dör i Sverige!

Sedan finns det också en risk med blodpropp under graviditeten, men min poäng är ändå att även om det sammantaget dör dubbelt fler mödrar under graviditet och födsel än som dör av blodpropp på grund av p-piller är det fortfarande högst anmärkningsvärt att dödstalen är så höga vilket är bra att det framkommit i debatten - vilket också lett till ovan nämnda förändringar.

Sedan tycker jag det är väldigt olyckligt att man överhuvudtaget jämför negativa effekter av ett hormonpreparat med effekterna av graviditet och födsel som ju inte är en sjukdom utan ett normaltillstånd för kvinnor och en förutsättning för släktets fortlevnad.

Det vore ju helt absurt om vi hamnade i ett läge att se graviditet som ett sjukdomstillstånd som "läkemedlet" p-piller är en bot mot, eller hur?

There is something rotten in the state of Sweden

En av Sveriges (visserligen före detta) länspolischefer dömdes idag till drygt 6 års fängelse för sexbrott.

Ingen är ofelbar, visst! Och det ska alltid finnas förlåtelse för den som bekänner sina felsteg och ber om förlåtelse! Men, med det sagt kan man konstatera att kraven är och bör vara större för de som har ledande positioner i samhället, speciellt de som är satta att vaka över att lag och rätt skipas och efterlevs.

Man talar om tre delar av samhällsmakten (Montesquieu). Den lagstiftande, den dömande och den utövande. I Sverige symboliserat av Riksdagen, Högsta domstolen och Regeringen. Visserligen är media också numera en fjärde statsmakt, som ibland går in både som dömande och utövande makt, men låt oss lämna det därhän här. På något sätt är politiker mer ansvariga som lagstiftare och styrande, men domare och rättsmyndigheter är också mycket viktiga och borde ha samma höga standard.

Hade Göran Lindberg kunnat sitta kvar som länspolischef idag? Säkerligen inte, men för några år sedan hade vi en domare i högsta domstolen, Leif Thorsson, som dömdes för att ha haft sex med en yngre pojke. Han är sedan 2007 tillbaka i tjänst efter ett par år i lagrådet, något som exempelvis Madeleine Leijonhufvud med rätta reagerar starkt över.

Det som är lite kymigt med de här historierna, Thorsson och Lindberg, är att de troligen måste ses som toppen på ett isberg. Lindbergs mycket omfattande koppleri- och sexköpsverksamhet upptäcktes av en tillfällighet, och i fallet Thorsson fanns det uppgifter om att det skett liknande saker vid flera tillfällen.

Sexbrott är speciellt tabubelagt, och det med rätta. Därför var anklagelsarna mot Littorin speciellt allvarliga. Tyvärr har dock gränserna i Sverige tänjts väsentligt under senare tid. Från att ha varit kopplat tydligt till äktenskapet, har sexlivet, förutom att ha blivit fläkt ut i offentligheten via porr, internet och annan exponering, blivit (juridiskt) accepterat i allt vidare cirklar. Samtidigt har sexlagstiftningen skärpts i vissa avseenden (exempelvis sexköp - nu diskuteras även åter förbud mot tidelag) och det är bra. Men genom att tänja på vad som är accepterat öppnar man upp för den här typen av beteenden som tragiskt nog ofta drabbar unga tjejer och killar och förstör deras framtid.

Det vi behöver är en privatmoralisk resning i Sverige. Visst kan man göra vissa saker genom lagstiftning, som till viss del är normbildande, men genom vårt demokratiska system får vi de lagar och regler som återspeglar de normer som finns i samhället. Därför är det så viktigt att för att få en bättre privatmoral så måste detta komma underifrån i form av ett tryck från människor såsom Göran Skytte som jag lyssnade på här i Uppsala i går. Han har gått från ett utsvävande liv med sönderslitna familjerelationer till ett liv där han står för trohet, kärlek och en hög personlig moral. Så även Marcus Birro. Sådana personer borde få större inflytande i stället för resten av "isberget" av brottsliga personer som sitter på poster inom rättsväsende och offentlig förvaltning. Jag säger åter som Birro - låt oss starta en gerillarörelse för barnen och kärleken. Den äkta kärleken!

DN 1,2,3 SvD 1,2,3,4,5 Dagen 1 AB 1,2,3 VG 1,2,

Vem är skurken, Aftonbladet eller Littorin?

I dagens DN ger Sven-Otto Littorin sin bild av det som hände förra veckan. Nu är det upp till var och en att avgöra vem man ska tro på, honom eller Aftobladet. Med tanke på hur Helle Klein utnyttjar historien för att svärta ner bilden av regeringen i Aftonbladet häromdagen, lutar jag åt att sätta större tro till Sven-Otto.

För Helle är det ingen tvekan om vem som är skyldig ("En politiker som visade sig kunna ljuga hela svenska­ folket inklusive journalistkåren rakt i ansiktet..."), och därmed har domen i media fallit. Det är problematiskt att media får agera domare i ett rättssamhälle - skyll gärna på pressetiken, men var gärna lite mer ödmjuka (som sagt står ord mot ord i det här fallet)! Tyvärr vet jag av egen erfarenhet att man är ganska rättslös mot media. När väl bilden är satt är det alltid i princip omöjligt att sätta en annan bild - oberoende av vad som är sant och inte. Därför har Aftonbladet ett stort ansvar för att hänga ut en personligt hårt pressad f d minister som sexköpare.

Kent Persson har en poäng att Aftonbladet inte tycks helt säkra på sin sak eftersom de hävdar att de inte skulle ha publicerat om han nekat... Semestrande chefredaktör Jan Helin försöker i efterhand påpeka att de publicerade eftersom Littorin inte kommenterade, men med tanke på vad de skrev tidigare under veckan hade han ju ingen anledning kommentera eftersom Aftonbladet då sagt att han inte var en offentlig person och därför fanns ingen anledning att publicera Annas berättelse. Så det var alltså Littorins uteblivna dementi till tidningen som gjorde dem säkra på att han var skyldig? Tunt, aftonbladet!!

Det enda positiva med det hela är att sexköplagen visar sig vara en bra lag i så måtto att man kan hänvisa till att det numera är brottsligt att köpa sex. Hade det varit det på Fälldin och Palmes tid hade Geijeraffären troligen fått helt andra följder.

Och för Per Albin Hansson hade dagens öppenhet lett till en omedelbar avgång som Niklas Ekdal förtjänstfullt påpekar. Jag håller med honom att hela Littorinhistorien är absolut trist. På alla sätt och vis.

Se gärna Mange Schmidts "kommentar" - tips av Stefan Olsson...