Förbättra kvinnors villkor utan feminism

Idag är det internationella kvinnodagen - jag vill därför gratulera alla ni fantastiska kvinnor på er dag.

Det är en dag då vi tillsammans kan ta tag för att förbättra kvinnors villkor. Ett sådant steg är att öka tryggheten på gator och torg så att inte kvinnor ska behöva tveka över om de kan vistas i vårt offentliga rum under kvällar och helger. Ett annat är att arbeta med värdegrunden i samhället, och att se till att ingen diskrimineras i arbetslivet på grund av exempelvis kön.

Vänstern i Uppsala kommun väljer tyvärr att förfalla till plakatpolitik. För FI tycks den viktigaste frågan för att öka jämställdheten vara vilka ord som de kommunala tjänstemännen använder under arbetsdagen. Nu ska vi till exempel inte säga "tjänsteman" utan "tjänsteperson" föreslår kommunens vänstermajoritet på kommunstyrelsen idag. Jag hade önskat att vi hade ägnat oss åt viktigare frågor.

Så här motiverade vi vårt avslag:

En av Kristdemokraternas hjärtefrågor är att alla människorska ha lika möjligheter och förutsättningar att leva goda liv. Att motverka olika förtryck såsom sexism och rasism sker dock inte främst genom att ändra könssuffixer i den kommunala organisationen, utan genom aktiva attitydförändringar med utgångspunkt att alla är lika mycket värda och ska behandlas lika.

Uppdatering: på mötet valde majoriteten att kompromissa med övriga allianspartier och dels avslå motionen från FI, och dels ta fram en lathund för könsneutralt språkbruk. Detta efter att nyheten om att "tjänsteman" inte längre skulle användas i kommunen hade kablats ut över hela Sverige. Nu ska i stället "tjänsteperson" bara användas "synonymt med" tjänsteman, inte ersätta. Sedan var det förstås intressant att se hur vänstern (och övriga alliansen) försökte ta åt sig äran att överträffa FI i språk-förslag, långt innan ärendet kommer upp i kommunfullmäktige, där FI är representerade.

Här kan du höra mig i P4 Uppland: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=6648356&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter


(se UNT, SVT mm)

Identitetspolitikens problem

Under två dagar har vi i Uppsala kommunfullmäktige debatterat och beslutat om budgeten. Ulla Johansson tog under vårdavsnittet upp frågan om att vi i vår budget avstår från jämställdhetsbudgetering som (den "feministiska") majoriteten (och folkpartiet) vill att vi ska göra. Vilket bland annat föranledde Maria Gardfjell att banka oss i huvudet med ungefär "nu är det vi rödgröna som bestämmer och Kristdemokrater och andra som ifrågasätter jämställdheten har bara att rätta sig"

Nu ska sägas att vi Kristdemokrater självklart anser att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, inte diskrimineras och ha samma möjligheter i samhället och på arbetsmarknaden. Om nu någon trodde något annat.

Jag fick också stöd från talarstolen från Mona Camara Sylvan, Feministiskt initiativ, att jag som man visst kunde debattera jämställdhetsfrågor.

Jag försökte påpeka att den här typen av kategoriseringar av människor är utslag av identitetspolitik, ett ämne som Ebba Busch Thor tog upp i sitt almedalstal (lyssna här: knappt 20 min in i inslaget - Se även bra referat av Andrea Daleflod på Frihetssmedjan om Ebba Busch Thors dissande av identitetspolitiken!) 

Problemet med att lyfta upp olika grupper är man måste göra listan lång så man inte missar någon grupp. Det är hellre viktigare att se till att ALLA människor får sina rättigheter tillgodosedda och att vi utgår från människors olika behov och individuella förutsättningar i stället för att hamna i kategorier, grupper och strukturer. Frihetsfrontens Henrik Alexandersson uttrycker alternativet bra:  "Att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför staten. "

Könsstatistik kan ju tyckas harmlöst, och vara ett viktigt underlag för att komma tillrätta med problem vad gäller jämställdhet (vilket också framhölls som argument från bland andra vänsterpartiets Ilona Szatmari Waldau). SCB lyfter upp vikten av könsuppdelad statistik - och är därmed en bra illustration på identitetspolitikens grepp över vårt svenska samhälle (se även mitt tidigare inlägg om "SCB och feminismen").

Men hur blir det om man byter kön mot t ex etnicitet? Ja i Växjö kommun ska man börja kartlägga de anställdas etnicitet - för att öka procentandelen.... Och centerpartiet råkade i somras i blåsväder när de sökte personal med annan etisk bakgrund. Rättviseförmedlingen är kanske det tydligaste exemplet på hur man lyfter upp och kartlägger olika människors identitet.

Under senare tid har identitetspolitiken debatterats ganska flitigt, och det kanske skarpaste inlägget mot identitetspolitiken som ett "spöke som går genom Europa" kommer Nils Lundgren med i Det Goda Samhället. 

Men även Bo Rothstein har skrivit på DN Debatt i vintras. "Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen"

Mats Målqvist:s svar på Rothstein försvarar identitetspolitiken (som "garant för det sociala kapitalet" och "den framgångsrika svenska samhällsmodellen"), och illustrerar ganska tydligt Ebba Busch Thors påpekande att identitetspolitik och "politiska ovanifrånlösningar" ofta tenderar att gå hand i hand.

Annars är det också intressant att se hur identitetspolitiken även angrips från vänster - av exempelvis Åsa Linderborg och Malcom Kyeyune. Även genusforskningen brottas med frågan, men jag lämnar diskussionen om intersektionalitet, essentialism, patriarkat, klasskamp och vithetsnormen därhän för denna gång.

Nej, tyvärr så tar alla dessa diskussioner fokus från det viktiga arbetet som vi i kommunen har framför oss att värna välfärdens kärna, att ge en god och effektiv service till medborgarna, och att bygga ett gott samhälle där frihet, solidaritet, medmänsklighet och en gemensam värdegrund får stå som fundament för samhällsbygget.

P-piller och jämlikhet

För fem år sedan skrev jag senast på denna blogg om p-piller. Jag kopplade då p-pilleranvändandet till "singelliv, jämlikhet och oberoende". Problemet är dock att p-pilleranvändandet inte alltid ger mer jämlikhet i samhället, utan ibland snarare är ett utslag av patriarkala maktstrukturer där (unga) kvinnor ställer upp på att sköta preventivmedelsanvändandet så att (ansvarslösa) män kan njuta av oskyddat sex utan att behöva bry sig om prevention. Nej - män borde ta mycket mer ansvar för sexualiteten, prevention, och vara mer lyhörda för kvinnors önskemål och farhågor.

Nu förordar inte jag något p-pillerförbud som någon (då - och nu?) tycktes tro, men jag tycker ändå det är viktigt att farorna med p-pilleranvändningen kommer fram. 29 personer (kvinnor) har dött senaste 12 åren av blodpropp enligt GP som i en artikelserie för 1 1/2 år sedan föranledde Läkemedelsverket att göra en översyn (se även Expressen om problemen). Numera rekommenderas (därför?) även spiral till unga kvinnor, enligt DN.

Viveca Odlind på läkemedelsverket säger (i Sydsvenskan) att det inte är riskfritt att gå igenom graviditet och födsel. Men tittar man på mödradödligheten var den 2005 3 per 100.000 levande födda barn, alltså ungefär 3 per år, medan antal kvinnor som får blodpropp förorsakat av p-piller är ca 100 per 100.000 som använder p-piller, även det 2-3 kvinnor per år som dör i Sverige!

Sedan finns det också en risk med blodpropp under graviditeten, men min poäng är ändå att även om det sammantaget dör dubbelt fler mödrar under graviditet och födsel än som dör av blodpropp på grund av p-piller är det fortfarande högst anmärkningsvärt att dödstalen är så höga vilket är bra att det framkommit i debatten - vilket också lett till ovan nämnda förändringar.

Sedan tycker jag det är väldigt olyckligt att man överhuvudtaget jämför negativa effekter av ett hormonpreparat med effekterna av graviditet och födsel som ju inte är en sjukdom utan ett normaltillstånd för kvinnor och en förutsättning för släktets fortlevnad.

Det vore ju helt absurt om vi hamnade i ett läge att se graviditet som ett sjukdomstillstånd som "läkemedlet" p-piller är en bot mot, eller hur?

Föräldralön

Professor Annica Dahlström och ekonomen Christian Sörlie Ekström skriver i GP idag en uppfriskande artikel om att införa föräldralön. Ser man till vad en medelfamilj som väljer att sköta barnsomsorgen går miste om i fråga om jämställdhetsbonus, utebliven förskolesubvention, och obefintlig sambeskattning gör att man gott skulle kunna betala ut en föräldralön på 20.000 kr i månaden för de som väljer att själva ordna barnomsorgen för de allra minsta barnen. Det skulle sannolikt samhället tjäna på om man ser den utbredda psykiska ohälsan bland dagens ungdomar. Det har blivit en intressant vridning i debatten i Sverige där man från tidigare genus och jämställdhet idag kan läsa sådana här artiklar och även höra unga människor som på allvar kan se fördelar också med en hemmafrutillvaro. Jag tror det är därför att många kvinnor är trötta på genustokerierna - alla möjligheter finns ju faktiskt för unga kvinnor som vill göra karriär idag, förutom när det gäller att ta hand om sina egna barn (det är i alla fall starkt motarbetat av det offentliga). Och att många småbarnsföräldrar är lika trötta på dagishysterin. Vad är det som säger att hetsa iväg till dagis tidiga morgnar och hem sena eftermiddagar med sin ettåring är speciellt attraktivt? Nej, vi behöver sannerligen lite nyanser i debatten, som får en och annan politiskt korrekt ledarskribent (som på UNT) att nästan köra i diket. I Kvällsöppet med Ekdal nyligen fick vi en spännande vinkling av hemmafrufrågan där unga kvicka kvinnor som Alice Teodorescu och Ebba Busch inte vilade på hanen. Andra läsvärda bloggar: KDU Uppsala, Politikken, KSF-bloggen, Kotteshopen, Annelie Enochson, Artikel 19, Socialtjänsten i Marks kommun

Lite svinn får man räkna med!

Lina, 16, dog av p-pillret enligt Aftonbladet. Men sakkunskapen vill påminna om fördelarna:
– Det är tack vare p-piller som du och jag kan jobba i dag. Det är den största moderna medicinska revolutionen som varit en grundbult för jämlikheten, säger Inger Sundström Poromaa vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Läkemedelföretagets representant påpekar att "det inte är svårt att behandla blodproppar". Dessutom är det bara ett par personer som har avlidit på senare tid av de aktuella läkemedlen... Enligt en tidigare (2006) undersökning i Aftonbladet hade 653 fått blodpropp och minst 48 svenska kvinnor dött av p-piller!

Som vanligt är det kvinnorna som får ta stötarna av skevheterna i samhället. I stället för att vi män tar ansvar och använder kondom så förväntas unga tjejer gå på p-piller så att man kan upprätthålla det fria och oberoende sexuallivet. På ett personligt plan är jag väldigt tacksam för att vi kunnat slippa p-piller i vår familj, och att vi i stället kan stå för värderingar där sex hör mer ihop med barn, beroende och relation än med singelliv, jämlikhet och oberoende. Precis som det var innan man uppfann p-pillren.

Sahlinism = styr och ställer med vanligt folk

Så har Sahlin hållit sitt sommartal i Nacka av alla ställen (se DN, SvD). Jag ser mer fram mot Reinfeldts tal i Vaxholm, men vi fick i alla fall upplysningar om vad den nya Sahlinismen innebär. Inför valåret har socialdemokraterna tänkt sig att driva Jämställdheten som fråga att locka företrädesvis kvinnliga väljare.

Det är måhända den minsta gemensamma nämnaren med (MP) och (V), som UNT påpekar, och därav väljer (S) denna fråga. Jag är dock tveksam till att det kommer att leda till några stora framgångar, och därför är det naturligtvis bra att sossarna gör detta vägval!

Visst är det viktigt med lika villkor för alla människor på till exempel arbetsmarknaden. Ingen ska behöva diskrimineras på grund av kön. Men ser man till Monas olika förslag är jag på punkt efter punkt tveksam till deras effektivitet.

Ta till att börja med kvoterad föräldraförsäkring. Som Johan Wennström i SvD påpekar är enligt en undersökning 8 av 10 svenskar mot att staten ska bestämma hur föräldrarna väljer att ta hand om sitt barn. Fast folk vet ju inte sitt eget bästa...

Sedan har vi frågan om rätt till heltid för företrädesvis deltidsarbetande kvinnor. Min fru var på ett seminarium med kommunal i Almedalen där en rapport presenterades som skulle visa att många kvinnor vill arbeta heltid. Och visst finns det en del i övrigt att önska, speciellt inom traditionella kvinnoyrken inom vård och omsorg. Men ser man på rapporten så tycker jag det är slående att så många faktiskt vill arbeta deltid. Så svarar till exempel 84% av TCO-anställda och 54% av kommunals anställda som arbetar deltid NEJ på frågan om de vill arbeta heltid! Jag tror att på detta området är ansvaret i första hand vårt som arbetsgivare inom kommuner och landsting att förbättra de anställdas möjlighet, både att arbeta heltid för de som vill och att arbeta deltid för de som så vill.

Idén leder i stället till som DN säger "mer konkurser och färre jobb". "Kvinnor är också företagare" instämmer UNT och påpekar att ytterliggare laginskränkningar i arbetsrätten innebär ett slag för företagarna.

Att kvotera bolagsstyrelser får däremot visst stöd, men jag måste säga att jag är skeptisk. I stället tycker jag man i samhället borde uppvärdera den insats som många kvinnor (och också män) gör i arbetet att uppfostra barn och ta hand om ett hem när barnen är små. Jag ställer inte upp på utsagor som att man "måste ut och jobba" när man har små barn. Att ta hand om små barn är också ett arbete som är oerhört betydelsefullt. Också för samhället som kastar ut massor med pengar på att subventionera barnomsorg för små barn. Att framgångsrikt uppfostra en barnaskara kvalificerar till plats i vilken bolagsstyrelse som helst!

Nej, detta är ingen valvinnarfråga för vanligt folk! Kanske för den intellektuella genuseliten i storstäderna. Problemet är dock att man inte röstar på en "socialdemokratiskt ledd röd-grön regeringen", utan i praktiken på en Ohly-ledd (eller för den delen Eriksson / Wetterstrand-ledd) röra som vi inte vet vad den tycker om utrikes- företagar- och skolpolitik! (se Wolodarskys analys)

foto:Anna-Lena Ahlström