Kungen och Monarkin viktiga för Sverige

 

 

UNT 230915

2023 firade vi att kung Carl XVI Gustaf suttit 50 år på den svenska tronen. I samband med det skrev jag i september en artikel i UNT med följande innehåll:

Det är i dag 50 år sedan vår kung Carl XVI Gustafs trontillträde. Kungen valde då ”För Sverige i tiden” som valspråk. Monarkin anklagas ibland för att vara omodern och till och med odemokratisk men jag vill här lyfta fram tre områden där vårt kungahus kan tjäna som en inspiration.

Först familjen. Den är samhällets grundläggande byggsten. Även i ett individualistiskt land som vårt är det värt att ändå se och erkänna att familjen har en avgörande betydelse för kommande generationers uppväxt, för relationer och för samhällets funktion. För oss alla har våra föräldrar betydelse för vilken personlighet, styrkor och svagheter vi har i våra gener. För de allra flesta människor är det också föräldrarna som ger den grundläggande tryggheten, försörjningen och fostran under de första åren.

De nära relationerna är viktiga. Det är inte enkelt att leva tillsammans och att ta hand om små barn, som växer och blir större, och därför förtjänar alla familjer största möjliga stöd och erkännande av oss politiker, och offentliga myndigheter. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnen, inte staten, som politiker på vänsterkanten ofta framför.

“Arv” ifrågasätts men vi bär alla på ett arv i någon form. I vårt samhälle där allt går så fort förlorar vi ofta generationsperspektivet. Vi borde i stället se värdet av långsiktighet och förvaltarskap. 50 år på tronen är en imponerande livsgärning och att kronprinsessan Victoria kommer att ta över en dag är de flesta svenskar glada och tacksamma över.

För det andra vill jag ta upp betydelsen av värderingar. Vi kristdemokrater anser att samhället måste byggas på oavhängiga filosofiska principer, inte på religionen eller tron. En sådan princip är naturrätten, och i Europakonventionen är de grundläggande värden som bör bygga vårt samhälle uttryckta på ett bra sätt. Mänskliga rättigheter hämtar sin inspiration i den västerländska kristna idétraditionen och därför kan vi också erkänna kristendomens betydelse för framväxten av demokrati, frihet, värdighet och respekt.

Statschefen och hans familj ska enligt successionsordningen från 1810 bekänna sig till den evangeliska läran enligt ”Uppsala mötes beslut av år 1593”. Sådana bestämmelser är en rest av statskyrkosystemet, men jag tror ändå att det är något som folk i allmänhet respekterar och uppskattar. Vi har ett kristet arv som innebär att många svenskar fått lära sig vikten av att göra rätt för sig, att visa medmänsklighet och att respektera de etiska principer som präglat vårt land under generationer. På 1800-talet lärde man sig 10 Guds bud utantill, och även jag lärde mig i skolan på 70-talet den gyllene regeln som är en bra etisk vägledning i vårt samhälle.

Slutligen synen på ledarskap. Under efterkrigstiden har socialdemokratisk ideologi varit en utgångspunkt för att omforma det svenska utbildningsväsendet. Många av de brister vi ser i dagens samhälle bottnar i ett förakt för ledarskap. Vuxna måste få och kunna vara förebilder för barn och unga. Auktoriteter i samhället förtjänar respekt och erkännande för sina roller och för den position de är insatta i. Man ska naturligtvis inte missbruka sin makt, och vi måste motverka korruption. Men polis, militär, domstolar och andra myndigheter i samhället finns där för att skydda oss och för att upprätthålla ordningen.

Marxismen vänder i grunden på auktoritetsbegreppet och hävdar att det är de undertryckta massorna som ska bestämma, inte de besuttna. Det har lett till ett synsätt som gör brottslingen, arbetaren, flyktingen och barnet till offer som bara är utsatta för strukturellt förtryck. Vi ska naturligtvis lyssna på alla och låta även barn och kriminella få ge sin version av saken – men vi kan inte låta dem styra. Vi behöver ge högre status åt yrkesgrupper som fungerar som ledare i vårt samhälle, exempelvis lärare och blåljuspersonal.

Monarkin kan ses som en symbol på att det finns något som är rätt och gott och sant, ovanför och utanför folket. Låt oss fortsätta att stötta familjerna i vårt land, att slå vakt om bra västerländska värderingar, och att uppskatta och stödja ett positivt ledarskap.

Sexbarnspappor bör blogga

I januari 2008 skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen - under rubriken "Fembarnspappor hinner inte blogga, eller?" Jag var då föräldraledig med vårt femte barn, och bloggtrenden var på uppåtgående. Det var innan alla sociala medier där vi numera har den mesta kontakten, och jag såg bloggen som en viktig kanal att spegla livet som småbarnsförälder.

Tredje sonen 4 dagar gammal

Pappa igen

Nu har plötsligt livet tagit en annan vändning. För första gången sedan bloggens start måste jag nu ändra "fembarnspappa" i presentationen till "sexbarnspappa". I söndags kväll föddes nämligen vår tredje son, och sjätte barn. Som framgått har vi haft fem barn födda mellan 1997 och 2007, men nu kom det alltså en liten "sladdis", som en överraskande 50-årspresent till mig.

Det var inget planerat - men varje barn är välkommet. Jag själv föddes när min mamma var 45 och min pappa 48, men då hade båda andra äktenskap och familjer med 3-4 barn bakom sig. I vårt fall är jag väldigt tacksam för att jag och Ingvild kunnat hålla ihop de här 25 åren, och att vår lille son nu får födas in i samma familj som sina fem storasyskon.

Annars har jag haft flera både vänner och kollegor som varit i samma situation, men flera av dem i liknande läge som mina föräldrar var i med en ny familjebildning. Bland kommunalråden i Uppsala är både Mohamad Hassan (L) och Erik Pelling (S) nyblivna småbarnsföräldrar, och i höst ska även Tobias Smedberg (V) vara föräldraledig - men han har också lite mindre barn som övriga syskon i barnaskaran. Även moderaternas Therez Almerfors och Fredrik Ahlstedt har ganska små barn och har båda varit föräldralediga sedan jag började som kommunalråd.

Stolt pappa på Akademiska sjukhuset

Annan livssituation

På många sätt är det en väldigt annorlunda livssituation nu jämfört med för 12 år sedan för min del. Då bodde vi med 5 barn 10 år och yngre i en lägenhet i Sävja - sedan dess har vi hunnit bygga hus, så att alla ska få plats, i Danmark utanför Uppsala. Då hade jag visserligen nyss vikarierat som landstingsråd, men var föräldraledig från en tjänst som politisk sekreterare och hade inte hållit på med politik så väldigt länge - nu är jag sedan 6 år kommunalråd och har dessutom under mellantiden både hunnit starta, driva och lämna över ett företag inom barnomsorg med 20-talet anställda och flera hundra barn som varit i verksamheten (Ekoxen). Då var det jag som stod för den största delen av föräldraledigheten för våra barn - med en fru som omväxlande studerade och hade diverse olika jobb - nu är frun fast anställd skolkurator med sikte på att själv ta ut det mesta av föräldraledigheten. Då var det väldigt mycket jobb också med de andra barnen - nu står alla storasyskon i kö för att ta hand om lillebror och kan hjälpa till med allt från att lämna och hämta mig och Ingvild på förlossningen på Akademiska, byta blöjor, ordna mat och ordna med olika praktiska saker hemma.

Jag ska erkänna att jag faktiskt hade börjat se fram mot kommande barnbarn (inte med en gång förstås), innan plötsligt det här dök upp. När jag firade min 50-årsdag i november så var det bara jag och Ingvild som kände till graviditeten, och det är klart att det låg en viss oro i att bli gravid i lite högre ålder. Så vi är otroligt tacksamma och glada över att allt har gått så bra och att vi fått en så välskapt, frisk och rask liten gosse! Gud är god!

Varför småbarnsföräldrars röst behöver höras

Min äldsta dotter, Edel, som nu är 23 och precis blivit teol kand, skrev som 10-åring en kommentar på det första blogginlägget - "En väldigt bra sida! Småbarnspappor har helt säkert tid att blogga, det tvivlar jag inte på". Och det är ingen tvekan om att engagemanget för familjen har varit väldigt starkt hos oss Segersamare. Min fru Ingvild avgick nyligen efter åtta år som ordförande i Haro - hemmaföräldrars riksorganisation. För mig var det delvis där som också mitt familjepolitiska engagemang startade - som hemmapappa åt våra barn. Under våra första år där vi deltog i Almedalen (från 2006) var det Ingvild som lobbade för Haro medan jag tog hand om barnen.

I kristdemokratisk ideologi är "naturliga gemenskaper" samhällets grundval. Familjen är kanske den viktigaste naturliga gemenskapen och platsen där de allra flesta barnen växer upp och får sitt viktigaste stöd och sin fostran. Bland det allra mest prioriterade vi kan göra politiskt är alltså att stödja föräldrar i deras föräldraskap och erkänna familjens avgörande betydelse för vårt samhälle. Självklart kan familjer se olika ut, och det är inte alla som får barn, men min poäng är att familjers röst behöver höras mer i samhällsdebatten. Som jag var inne på i mitt första blogginlägg är det ofta andra personer som inte har fullt upp med att ta hand om barn, familj och jobb som är de som kanske hörs mest i samhället. Man får därför ibland en skev bild av vilka frågor som är de viktigaste.

Så var med och jobba med oss för familjen - och kom gärna på besök och beskåda vårt lilla underverk!

Uppvärdera familjers och ideell sektors betydelse

Idag skriver jag i UNT om att vi behöver utveckla och stödja familjerna och den ideella sektorn. Här är hela texten:


Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.

S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent. Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.

I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.

I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.

Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.

Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.

I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.

Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.

Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.

Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.

Valmanifest för Uppsala

Vi har nu presenterat vårt valmanifest för Uppsala kommun. Läs gärna detta på vår hemsida, eller i dagens UNT ("KD går till val på trygghet"). Vi skrev även en debattartikel i UNT med titeln "Trygghet hela livet"

Det är alltså tryggheten som är den röda tråden i vårt valmanifest, och då i lite vidare mening. Vi har identifierat tre huvudområden, trygghet på gator och torg, trygghet för familjen, och trygg för äldre.

Vi lanserar en rad förslag, såsom begränsning av tiggeriet i Uppsala, små barngrupper inom barnomsorgen och äldreboendegaranti. För oss hålls allt samman genom de värderingar som är vårt partis livsnerv - de värderingar som byggt västerlandet genom hundratals år, och som kanske bäst uttrycks i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Med dessa värderingar i botten kan man ta ställning i de flesta politiska frågor, samtidigt som vi också måste värdesätta och lyfta upp de värderingar som byggt vårt svenska samhälle. Jag tänker på på saker som ordning och reda, hög arbetsmoral och flit, ärlighet, människors lika värde och livets okränkbarhet.

Jag ser verkligen fram mot att få vara med och värna dessa värderingar genom att genomföra vårt valmanifest - hoppas vi även för ditt stöd!

Bättre barnomsorg

Ja "bättre barnomsorg" borde varit rubriken på den artikel vi hade i UNT igår, och inte "mindre förskola".

Läs gärna artikeln på denna länk och se vilka goda förslag vi har för förskolan och barnomsorgen.

Familjedagen 1 maj

I går demonstrerade vi för 11:te gången i Uppsala på första maj för Familjen (se artikel ovan i Dagen). Det var en mycket lyckad tillställning, och speciellt roligt var det förstås att höra Ebba Busch Thors första offentliga tal som Kristdemokraternas nya partiledare.

Hon slog, som sig bör, ett slag för föräldrarnas frihet att välja barnomsorg, något som vänsterregeringen och liberaler nu vill inskränka när de bland annat planerar att ta bort vårdnadsbidraget. Hon slog också ett slag för avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer, något som Kristdemokraterna genomdrivit och som numera ger 1 miljard extra kronor i gåvor till organisationer som gör ett fantastiskt viktigt arbete.

Enligt en ny opinionsundersökning har vi också folkets stöd - 76% av föräldrarna tycker inte att det är politikerna som ska bestämma över hur de tar ut föräldraförsäkringen. Detta är något av grundbulten i Ebba Busch Thors, och kristdemokraternas, politiska program; att skydda svenskarna från klåfingriga politiska ovanifrånlösningar.

Naturligtvis ådrog sig vårt tåg som vanligt kritik. Vänsterpartiet målade nidbilder av KD-loggan på Vaksala torg, och i ETC skriver Mina Jakobsson att "medelklassen" inte alls bör få yttra sig på 1 maj, utan bara "arbetarklassen". Jag undrar lite stilla om jag är just "arbetarklass" eller "medelklass". Uppvuxen med en funktionsnedsatt ensamstående mamma som var hänvisad till arbete på "skyddad verkstad" har jag kanske gjort en klassresa då efter att ha studerat på universitet, men jag hoppas att vänstern tillerkänner även oss vita män i 45-årsåldern, som är både hetero och cis, rätten att få yttra oss och delta i samhällsbygget. Tyvärr ägnar vänstermedia sig ofta åt etikettklistrande, som t ex Maria-Pia Boëthius i samma tidning som häcklar Ebba Busch Thor för att stjäla Jesus varumärke för högerpolitik. Jag tror varken hon, eller många andra som under senaste veckan kritiserat partiet, egentligen har lyssnat på Ebba Busch Thors tal från rikstinget. Där tycker jag att vår nya partiledare på ett mycket bra sätt förenade den Kristdemokratiska solidaritetstanken med en sund kritik av vänsterregeringens misslyckanden. Hon valde visserligen att kalla oss "höger", något som jag dock uppfattar som enbart en koppling med alliansen utifrån att vi är ett icke-socialistiskt parti, vilket redan Alf Svensson konstaterade. Kristdemokraterna kommer aldrig att stödja en rå, känslolös kapitalism som utelämnar människor åt sig själva utan vi kommer med en dåres envishet att hävda betydelse av medmänsklighet, de små gemenskapernas (såsom familjer och föreningar) betydelse och behovet av solidaritet för vårt bygge av samhällsgemenskap. Men ofta känns det som att det mer är "högerdemonernas väderkvarnar" som vänsterns don Quijotar går till storms mot, och inte vad vi Kristdemokrater egentligen säger. Lyssna gärna på Ebba Buschs installationstal själv




Läs och hör också mer om 1 maj i Uppsala i
UNT
Sveriges Radio
SVT
SvD
Världen Idag

Familjens röst

Nu är det snart dags att rösta - och rösta då för barnen och familjerna! I dagens UNT skriver Ebba Busch Thor och jag om hur vi ska jobba för att minska barngrupper och ge föräldrar större valfrihet och inflytande över den egna livssituationen.

I Sverige talar vi om skola, om äldreomsorg och om vinster i välfärden. Men vi glömmer ofta bort det som är viktigast och närmast för människor. Familjen är den minsta och grundläggande byggstenen i samhället, och genom att stödja familjerna, föräldrarna och barnen så kan vi också få en fungerande skola och omsorg. Det är INTE staten som har huvudansvaret för barnen, och även när det gäller äldre personer så måste vi uppvärdera anhörigas roll i vården och omsorgen. Staten ska inte styra föräldrar att välja en viss form av omsorg, vilket är precis vad som sker i dag genom att man med maxtaxa och subventioner på över 100.000 kr per år gynnar den offentliga förskolan. Genom en barnomsorgspeng kan föräldrarna i stället själva välja barnomsorg, något som kommer att både avlasta förskolan som därmed får bättre kvalitet, och ge tryggare barn vilket också ger skolan större möjlighet att förmedla kunskaper och få bättre resultat.

Så vad väntar vi på? Bli Familjens röst på söndag!

Uppsala en kommun med tid för barnen

 

Foto: Truls Busch

Idag har Ebba Busch och jag presenterat valmanifestet för Kristdemokraterna i Uppsala kommun. Tillsammans med David Lega, vice partiledare och Kristdemokraternas kommunalråd i Göteborg. Detta ute på en flotte på fyrisån! Vi vill göra stora satsningar för att förbättra situationen för Uppsalas familjer, och därmed ge en bättre och tryggare uppväxt för barnen, vår framtid!

En fråga där vi sticker ut är att vi vill genom en liten höjning av maxtaxan för de med högst inkomster tillsammans med en satsning från staten höja kvaliteten i förskolan genom att minska barngrupperna. I Uppsala har vi redan i den budget som antogs i vår fått igenom en satsning som innebär att det blir ett barn mindre per barngrupp. Nu vill vi gå vidare och minska med två till.

En annan fråga är den jag lanserat där vi vill införa en ny placeringsform inom socialtjänsten. En där kommunen och familjerna får "delad vårdnad" i de fall det är möjligt. Vi vill också öka resurserna till "Råd och Stöd", den del av Uppsalas socialtjänst som arbetar förebyggande och med frivilliga insatser till familjer med behov. På så sätt kan vi hjälpa fler familjer på ett bättre sätt.

Förutom frågan om "delad vårdnad" inom socialtjänsten har jag två frågor som jag driver i min kampanj, Pendeltågsstation i Bergsbrunna, och ökade tjänstegarantier från kommunen. När det gäller tågtrafiken behöver vi ytterligare förbättra möjligheterna till tågpendling, dels genom att bygga ut kapaciteten mot Stockholm vilket möjliggör en återöppning av Bergsbrunna station, men även genom att integrera tågpendlandet i hela Mälardalen och bättre tillgänglighet från exempelvis kommunens västra områden (Järlåsa, Vänge). Tjänstegarantier betyder att kommunen ger pengarna tillbaka på de avgifter de tar ut, om de inte ger den service de borde. Om till exempel ett bygglov tar för lång tid ska man få pengarna tillbaka. Detta bör gälla även på andra områden där kommunen ger service till Uppsalaborna! Allt för att öka effektiviteten och underlätta för företagande, byggande och tillväxt.

Nu jobbar vi vidare för valvinst med ett fantastiskt Kristdemokratiskt lag!

UNT

Upplandsradion 

Ebba Busch Blogg

Facebook Ebba Busch Thor

UNT om KD riks förslag

@segersam twitter

@segersam instagram

Facebook Jonas Segersam

 

Vår för Uppsalas familjer!

Idag hälsar vi maj välkommen, dock i vintrig skrud denna gång. Efter rapporter om att den meteorologiska sommaren (5 dygn med medeltemperatur över 10 grader) nått delar av landet har det nu behagat fader frost att sopa gumman tö på dörren och sätta sig själv på tronen.

Vackert, men kanske ännu hellre då i november! 

Tack och lov lovar prognosen uppklarnande och jag ser fram emot när majsolen bryter fram över kristdemokraternas 10:de första-maj-demonstration senare idag!

Vårt land, och våra familjer behöver både tjällossning och vårsol så att de kan få mer tid för varandra och känna att de inte tvingas till att gå emot sina samveten i arbetslinjens heliga namn. Visst är det viktigt att alla svenskar har en uppgift i det (delvis) lönebetalda samhällsbygget, men omsorg av barn är också en mycket viktig samhällsuppgift. Där behövs hög kvalitet för att vi ska kunna ge våra ungar en bra grund. Något som är avgörande för samhällets framtid eftersom barnen och familjerna är samhällsgemenskapens fundament!

Ny modell för placeringar av barn

Här står jag inför drygt 150 kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiska kandidater i landstingssalen i Stockholm och presenterar en ny modell för placeringar av barn inom socialtjänsten.

I Sverige har antalet placeringar ökat och det finns många problem med de LVU-placeringar som görs, enligt utredare Håkan Ceder. Jag har själv mött föräldrar som fått sina barn slitna ur armarna av polisen, och det är ju ett ytterst opsykologiskt och fullständigt onödigt ingripande från myndigheternas sida. Det betyder att man redan utmålat föräldrarna som skyldiga. I bland är man mer sofistikerad, som en familj jag ska möta i förvaltningsrätten i morgon som fått alla sina fyra barn 1-9 år omhändertagna på dagis och skola. Då slipper man förstås de upprivande scenerna men det är ändå ett lika stort övergrepp.

Nej, varför agerar inte staten / det offentliga på samma sätt som man man uppmanar föräldrar som skiljer sig att göra. Det är ju vid LVU fråga om ett slags skilsmässa, där det offentliga kan komma att bli framtida vårdnadshavare. Men målet måste ju vara att skilja sig i sämja och tillsammans komma överens om hur barnen ska tas omhand. Numera är det ju också vanligt med delad vårdnad efter en skilsmässa, något som i princip inte förekommer i fall av LVU.

Jag föreslår därför en ny placeringsform för socialtjänsten! En delad placering mellan det biologiska hemmet och familjehemmet, som gör en slags "storfamilj". Samverkan ska inte ske på frivillig väg utan vara under ledning av särskilt tilldelade familjeterapeuter eller socialsekreterare.

Detta för att inte barnen ska förlora kontakten om de biologiska föräldrarna är delvis fungerande. Det kan exempelvis vara psykisk sjukdom som går i "skov" där det kan fungera under flera månader av året att barnen faktiskt bor hemma. Eller situationer där en förälder under en viss period sitter i fängelse, eller är under behandling.

Som det är idag innebär i vissa fall att barnen helt förlorar kontakten med sina biologiska föräldrar vilket kan leda till vilsenhet och även problem i familjehemmen när barnen kommer upp i tonåren. I Uppsala kommun skulle detta kunna genomföras som ett försöksprojekt. Modellen för "Social Impact Bonds" som Göran Hägglund lanserade i SvD häromdagen kan vara ett sätt att genomföra detta projekt på, väl värt att titta på. Det skulle i så fall engagera företag eller ideella organisationer i processen, något som vi redan är vana vid i vår kommun genom den så kallade utmanarrätten.

Ronald McD hus invigs

Här medverkar i går Göran Hägglund vid invigningen av det femte Ronald McDonald-huset i Sverige. För mig är det stort - därför att jag ser det som min kanske största politiska framgång hittills. Politik är en trög process, och det man gör är ofta allmänt och mest en kontroll av tjänstemännens arbete. Men vissa saker kan man vara med och påverka på riktigt. Nu är det förstås inte bara min förtjänst att huset står på plats. Detta har varit ett mycket stort arbete där många välvilliga krafter bidragit för att få bygget till stånd, t ex så har Barncancerfonden gått in med 40% av kostnaden. Men inför valet 2006 var en av mina tre valfrågor att försöka få Ronald Mc Donalds hus till Uppsala. Därför var det jag som stod för den första kontakten med Ronald McDonalds barnfond efter vi vunnit valet, och strax åkte jag och Erik Weiman ner till huset i Huddinge på besök. Och sedan uppvaktade landstinget (vi politiker tillsammans med landstingsdirektör och biträdande sjukhusdirektör) barnfondens styrelse och lyckades övertyga dem att vi skulle få huset, i hård konkurrens med Karolinska sjukhuset Solna.

Varför då engagera sig för ett sådant här hus? Jo, det är en unik möjlighet för familjer som har ett av sina barn under vård på Akademiska barnsjukhuset att kunna bo nära, och tillsammans följa behandlingen. Speciellt för ett sjukhus som Akademiska med en stor del av patienterna från andra delar av sjukvårdsregionen (Dalarna, Örebro etc) och från hela övriga landet (Norrland, Stockholm, Gotland mm) är det annars svårt att kunna ha med hela familjen till sjukhuset. Neonatalavdelningen gjorde för några år sedan en jättefin ombyggnad som gör att föräldrarna kan bo där och delta i behandlingen av sina för tidigt födda barnen. Men många familjer, bland annat en från Gävle där mamman höll ett fantastiskt tal vid invigningen i går, kunde vittna om vilken lättnad det var att komma bort från den lite "tunga" sjukhusmiljön och få ett andrum i ett fräscht, barnvänligt hus med lekplats och tvättmaskiner mm.

Min dåvarande kollega Ana Jakobsson, som nu bor i Örebro, var en av dem som inspirerade till att jobba med denna sak, eftersom hon själv hade erfarenhet av att få ha bott på huset i Göteborg och firat jul tillsammans med släkt som hade barn som vårdades på Drottnings Silvias barnsjukhus.

Det var denna gång lite extra roligt att vara med på invigningen eftersom vi nu även kunde göra det i rollen av sponsor.

Vårt företag Föräldrakooperativet Ekoxen var nämligen med som ett löv på "guldträdet" innanför entrén genom att vi gått in med 25.000 kr till huset. Detta för att visa att vi som tillsammans äger kooperativet vill göra en samhällsinsats och hjälpa familjer med sjuka barn som befinner sig i en svår situation.

Så, nu ser vi fram emot en intensiv och blomstrande användning av huset som redan är fullbelagt i stort sett, och skulle behövas byggas ut!

PS - mina två andra valfrågor 2006? "Bättre telefontillgänglighet till primärvården" - vilket nu är genomfört av Alliansen, samt "ett friskare Uppsala". En bredare fråga om att arbeta förebyggande som inte är lika lätt att visa ett konkret resultat av i form av en byggnad.

Se husets hemsida
Laila Bagges blogg
Lotta Sternings blogg
Akademiska sjukhusets sida om huset 
Barncancerfondens blogg
UNT 2007

Oskyldigt dömda!?

Jag sitter med ett beslut från Högsta Domstolen från i vintras om resning framför mig. Det gäller en man som 2005 av Göta Hovrätt dömdes till 5 års fängelse för att ha misshandlat sin lilla 6-veckors dotter till döds under en bilfärd i västsverige. Till saken hör att flickan varit inlagd på sjukhus fyra av sina sex veckor efter födseln och alltså hade ett antal komplikationer med sin hälsa. I och med ny forskning ansåg HD det inte längre som bevisat att det inte kunde finnas en annan, naturlig förklaring till flickans död. Detta efter två tidigare avslag från HD och många års idogt arbete från välvilliga människor i syfte att hjälpa mannen.

Jag fick dokumentet i förrgår när vi träffade representanter för "pippigruppen" ett nätverk som arbetat med ett liknande fall i Stockholm där det också kan komma att leda till ett beslut om resning i HD. Claes Borgström har förtjänsfullt företrätt familjen i det fallet.

Anledningen att jag fått upp ögonen för denna problematik är att jag mött, följt och hjälpt två familjer som blivit anklagade för barnmisshandel av sina några veckor gamla barn. I båda fallen är det väl fungerande familjer som inte har några sociala problem eller tidigare kontakter med polis och sociala myndigheter. Jag har tidigare nämnt på denna blogg om det första fallet, som jag upplevde som mycket illa skött av myndigheterna. Efter att ha uppsökt vården på grund av att den nyfödda pojken fallit i golvet från sängen upptäcktes blödningar i huvudet som sades inte kunde ha orsakats på det sättet. Och enbart på grund av detta stämplades föräldrarna som barnmisshandlare och polis kom in på sjukhuset och bokstavligen ryckte barnet ur armarna på föräldrarna, trots deras motstånd. De hade för det första inte förstått vad som hände eftersom de kunde svenska dåligt, och för det andra hade de uppenbarligen inte trott att svensk polis skulle gå så långt.

Sedan följde en lång process för att få tillbaka vårdnaden om den lille pojken och storasystern som också togs om hand. Jag kom in i detta skede, och måste säga upprördes över att man så lättvindigt omhändertog ett spädbarn som ammades av sin mamma. Barnet placerades på hemlig adress så att föräldrarna inte skulle riskera att "stjäla" tillbaka det. Även storasystern som i 1 1/2-årsåldern befann sig i den mest känsliga åldern när det gäller anknytningsprocessen till föräldrarna. Hon är fortfarande skeptisk till okända människor och det är tydligt att händelsen är ett stort trauma för hela familjen.

I det läget arbetade vi för att familjen skulle få en gemensam placering på ett utredningshem vilket de också fick till slut efter många om och men. Efter att åtalet lades ner så kom de så småningom hem, men det allvarliga var att socialtjänsten fortsatte att utreda och döma familjen skyldig även efter att de frikänts av det svenska rättssystemet.

En gång är ingen gång, brukar man säga. Men när jag i början av sommaren åter blev uppringd av en annan familj som hade hamnat i en liknande situation började jag känna att det är något fel. Nu kände jag till denna familj sedan tidigare eftersom en av föräldrarna är anställd hos oss - men de hade alltså fått misstankar om misshandel riktade mot sig efter att de uppsökt sjukvården på grund av att de var oroliga för sin lilla nyfödde sons hälsa.

I detta fallet gjorde dock socialtjänsten ett bättre jobb, som jag uppfattade det. Familjen placerades tillsammans på ett utredningshem, där jag också var med och mötte representanter för socialtjänsten, och samarbetet var gott. Efter totalt 9 veckors utredning så kom familjen i fredags äntligen hem, men jag tror det är få som förstår hur pressande det är att bo tillsammans hela familjen i ett litet rum i samma hus som andra människor som utreds av sociala myndigheter. Utan lov att lämna området, med ständig bevakning och observation från personalen, med hotet att barnen ska bli omhändertagna hängande över sig, och till råga på detta med en kvardröjande oro för barnets hälsa, eftersom det inte fått någon behandling då barnskyddsteamet redan bestämt diagnosen till misshandel.

Barnskyddsteamet vid Akademiska sjukhuset som invigdes förra året, med medverkan av Maria Larsson, tror jag i många stycken gör ett bra och viktigt arbete. Det är viktigt med kunskap och metoder att identifiera fall av misshandel och övergrepp, och hjälpa de familjer som har olika typer av problem.

Men när det gäller de minsta barnen, under 10 månader, är det uppenbart att det funnits en bristande kunskap och ett sätt att hantera anmälningar som gjort att alltför många familjer drabbats alldeles för hårt. Människor, företrädesvis pappor, som i resningsfallet jag nämnde inledningsvis har fått sitta i fängelse utan att det kunna bevisas utom allt rimligt tvivel att de är skyldiga till barnens död. Men inte nog med att människor blir oskyldigt dömda. I väldigt många fall döms de skyldiga av socialtjänsten och får det kanske ännu hårdare straffet att få sina barn omhändertagna. Jenny Beltran från Rättssäkerhetsorganisationen som jag talade med i går beskriver problemen med brister i rättssäkerheten i svenska domstolar på Youtube.

Problemet är rent psykologiskt så att människan har en tendens att vilja ordna världen och verkligheten omkring sig enligt vissa paradigm. Ett sådant är den teori om Shaken Baby Syndrom som lanserades av en amerikansk forskare (John Caffey) på 70-talet (se nedanstående artikel). Den har, om vissa medicinska kriterier varit uppfyllda (den så kallade triaden), lett till att föräldrar per automatik stämplats som barnmisshandlare.

Tack och lov har forskningen börjat komma ikapp. Men de få modiga personer som vågar stå fram och ifrågasätta de vedertagna teorierna riskerar att betala ett högt pris. Läs exempelvis en artikel i Daily Mail om den ledande brittiska forskaren Wayne Squier:

 

Problemet är också att just när det gäller de här små spädbarnen så blir man extra upprörd och idignerad när man misstänker att någon gett sig på dem, helt försvarslösa och hjälplösa. Så skriver till exempel Åsa Landberg på Rädda Barnens hemsida: "Just våld mot spädbarn väcker särskilt starka känslor hos mig. För att de är så värnlösa. För att skadorna är så förödande."

Och hela tiden gnager förstås misstanken i bakhuvudet - tänk om de är skyldiga? Men jag vågar säga att med den information jag fått om problemet hittills och utifrån de familjer jag mött är nog lidandena som hundratals familjer får gå igenom på grund av felaktig diagnostisering betydligt större än själva problemet i sig, där det allra oftast finns naturliga förklaringar till frakturer och blödningar på små barn, exempelvis orsakade av en hård födsel, andra olyckor eller D-vitaminbrist / benskörhet. Man kan inte döma en familj enbart utifrån skuggningar på en röntgen, utan man måste göra en grundlig psykosocial utredning där också målet är att hjälpa familjer i stället för att splittra familjer. Här finns ett stort arbete kvar att göra för ett mer rättssäkert samhälle!

Se även om resningen i SVT, och i TV4. Samt SvD där advokaten Percy Bratt intervjuas.

Samt läs om en annan drabbad familj i GT

Fem barn i magen

Ja, det har den här tjeckiska lyckliga unga damen, enligt VG! För oss tog det 10 år...

Bastion mot individualism

Kristdemokraterna tycks vara en sista bastion mot överdriven individualisering av det svenska samhället. I SvD idag beskriver Yvonne Andersson hur hon i namnlagskommittén tvingats reservera sig mot att majoriteten av ledamöterna vill ta bort gemensamma familje-efternamn. I framtiden kommer det alltså inte stå "Eklunds familjegrav" på gravstenarna utan "Här vilar Eklund, Pettersson, Sandmark och Al-Haida". Det blir stora och dyra gravstenar det!

Problemet med individualismen är att den blir en brygga för en ohelig förening mellan höger och vänster. Nyliberaler på högerkanten som ser individens frihet överordnad allt annat slår armkrok med vänstern som önskar nedmontera konservativa och patriarkala strukturer i samhället, såsom familjen till exempel. På det viset blir "individualiserad" föräldraförsäkring i högerns retorik samma som "kvoterad" föräldraförsäkring hos vänstern.

Och nu alltså det här med namnen. För vänstern är det naturligtvis strålande att inte mossiga strukturer som hållt det svenska samhället flytande under seklernas gång, och påminner om adels-ätter (Bonde, Oxenstierna etc), kungahuset (Bernadotte), familjeföretag (Ericsson, Lindvalls kaffe) eller annat där familjens namn satt sin prägel på samhället kan slås i spillror genom att ta bort det självklara faktum att en familj har samma namn. Och för högern blir det en frihetens sista utpost där staten inte ens ska behöva lägga sig i vilka namn vi ska ha. Vi kan gifta oss, skaffa barn och göra vad vi vill utan att behöva få en blankett från staten där vi måste välja vems namn vi ska ha gemensamt. Ja, det förenklar ju till och med betraktligt för de unga liberaler som önskar att man ska kunna ha många fruar eller män, då kan ju alla ha kvar sina egna namn...

Nej, man tar sig för pannan. Den inskränkta tyckareliten lever långt ifrån den svenska verkligheten där det är självklart att familjen Pettersson är just familjen Petterson!

DN SvD

Familjen - inte staten!

I Sverige är det tyvärr ofta staten som står högst i människors medvetande. Staten har huvudansvaret, staten vet bäst, och välfärden får vi av staten. Till och med går det så långt att många ser staten som huvudansvariga för barnen, i stället för föräldrarna.

Jag anser mig inte vara extremhöger, och absolut inte nyliberal. Jag ser problemen med vinster i välfärden, är ingen ivrare för sänkta skatter och tycker det är viktigt att människor tar ett solidariskt ansvar för mer behövande såsom äldre, sjuka och barn. Den svenska välfärdsstaten har många förtjänster, även om det i lite för stor utsträckning bygger på den svenska trygghetsnarkomanin (David Eberhard).

Men när man börjar tala om att staten vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnen, ja då reagerar jag. Och för övrigt när staten vet vad som är bäst på en hel del andra områden också för den delen. Jag har sett alltför många exempel på hur man alltför lättvindigt omhändertar barn, t ex en liten nyfödd pojke som ammades av mamman och återlämnades först långt efter att åtal lagts ner och misstankar undanröjts. Och när någon som är under utredning av socialen hotar med att bege sig utomlands, ja då slår polisen till - vet jag också flera exempel på. Om man inte i god tid hinner emigrera som några i min bekantskapskrets sett sig tvingade att göra eftersom de vill hemskola sina barn.

Nästan som i Sovjet... Jag kommer ihåg hur jag som nyförlovad med min nuvarande fru Ingvild på vägen hem till Sverige kastades av tåget vid finska gränsen med beskedet att åka tillbaka till Sibirien för att fixa mitt visum. Jag trodde att det värsta som kunde hända utan visum var att jag fick lämna landet. Men icke, straffet var i stället att jag fick stanna kvar!

Nu har jag inga direkta planer på att lämna Sverige, men när Anna Dahlberg skriver i Expressen att 

"Civilsamhället är inte bara knattefotboll och tipspromenader, utan också barnmisshandel, alkoholism och religiös dogmatism. Om staten rullar tillbaka sin makt låter man andra maktstrukturer ta över."

ja, då kan jag inte låta bli att dra parallellen till hur svenskar i hopar lämnade landet under 1800-talet för att finna friheten i Amerika.Visserligen till stor del på grund av svält och fattigdom, men inte alltför sällan på grund av en förkvävande överhet som inte tillät folk att till exempel själva bestämma vilken religion, kyrka eller politiskt parti de skulle tillhöra. Här bär vi på ett tungt arv.

Då är jag tacksam för att KD och C vågar tala om statens begränsningar. Och är det en kamp mot fyraprocentspärren, ja då är det en lovvärd kamp - det måste ju betyda att man inser att många väljare tycker likadant. För det är inte så som Anna Dahlberg självmotsägande påstår att svenskar har en så stark tilltro till staten. Jag tror att fler och fler vaknar upp och ifrågasätter galna idéer från politiker och en verklighetsfrånvänd kulturell elit.

Det finns tack och lov en och annan förälder som vågar "hålla barnen hemma från dagis" och ge dem lite av den anknytning, kärlek och trygghet som bara en förälder kan ge!

Se gärna en krönika av Johannes Åman i DN med samma galna innehåll
Och Anders Sällströms blogg som är betydligt bättre

Bra med anhörigvård

Maria Larsson, barn och äldre minister (KD) gav Annelie Nordström från kommunal svar på tal i Dagens Eko idag. Kommunal har tagit fram en rapport som visar att fler anhöriga vårdar våra äldre i Sverige.

Maria Larssons svarade att 82% är nöjda med att få vara med och vårda sina anhöriga. Hela samhället bygger på anhöriga och familjers insatser i vård och omsorg av sina närmsta, speciellt då barn och äldre. Detta är inget fult, utan något som de allra flesta sätter stort värde på, och det borde även Fredrik Reinfeldt (se SvD) och staten göra i större omfattning!

Visst ska vi ha ett skyddsnät i samhället för de som behöver det, för äldre och sjuka som saknar anhöriga, och för människor som har svårt att själva vårda sina anhöriga på grund av arbete eller familjeförhållande. Men när man lyssnar på Annelie Nordström, som ju företräder det socialdemokratiska fackförbundet Kommunal, kan man få intrycket att det är staten som har huvudansvaret för de äldre, ja för det mesta.

Det är fel syn på staten. Staten ska stödja och hjälpa, utifrån ett demokratiskt uppdrag, inte styra, reglera och ersätta naturliga gemenskaper. Anhörigas insatser borde i stället uppvärderas och bättre tas vara på! Här har Maria Larsson visat på punkt efter punkt hur hon levererar åtgärder och idéer för att utveckla en mänsklig äldreomsorg där också de anhörigas insatser räknas!

Lyssna gärna på hennes svar i inslaget!

Statens roll vid skilsmässor

Äktenskapet är en av det svenska samhällets viktigaste grundpelare. Visserligen har samboförhållanden blivit en viktig institution vid sidan av äktenskapen, men man kommer aldrig ifrån att det bara blir ett "äktenskap light", som antingen alltför lätt upplöses, eller i bästa fall leder till att folk faktiskt gifter sig efter ett tag.

Varför är äktenskapet viktigt för samhället? Jo, det är grunden för våra barns trygga uppväxt och därmed basen för ett framtida väl fungerande samhälle. Om inte barnen får goda första år tillsammans med sin mamma och pappa riskerar de att få ett sämre och mer osäkert liv, det kan vilken som helst statistik visa. Visst finns det exempel på att det kan fungera trots trasiga relationer, brist på kontinuitet och trygghet under barnens uppväxt, men jag tror att var och en inser med sitt sunda förnuft att det allra bästa för varje barn är att kunna växa upp i en trygg familj, med kontakt med sin mamma och pappa där dessa förmår att skapa en god relation och trygg miljö för barnen.

Vad får då detta för implikationer för politiken? Jo, för det första bör vi som idag ha en tydlig äktenskapslagstiftning där barnens bästa sätts i centrum. För det andra måste staten på olika sätt stödja föräldrar, makar och familjer att skapa goda och trygga uppväxtvillkor för barnen. Visst finns det gränser för politiken, helt klart, och där har Göran Hägglund talat med befriande klarspråk. Men det innebär inte att staten på något sätt kan vara "neutral" i dessa frågor. Genom skattelagstiftning, barnomsorgspolitik, skola och sjukvård så arbetar staten på olika sätt antingen för eller mot familjerna.

Därför är Benjamin Katzeff Silberstein fel ute i dagens SvD när han kritiserar Maria Larsson för att vilja utrusta staten med möjligheter att stödja familjer som genomgår en skilsmässa. Av egen erfarenhet ser jag hur viktigt det är med en utomstående hjälp för familjer som har relationsproblem och genomgår en skilsmässa. Tyvärr känner jag alldeles för många som gått igenom detta trauma (inte minst mina egna föräldrar) och relationsbrott som en skilsmässa innebär. Det är något som får betydelse både för barn och barnbarn! Visst kan man argumentera för att det är bättre att skilja sig än att leva i en destruktiv relation, och naturligtvis ligger det något i det. Hjälpen behövs ofta betydligt tidigare. Men min absoluta övertygelse är att det finns en utväg och väg tillbaka till försoning för varje relation, bara man själva vill. 

Det är det minsta man kan begära att staten bistår i denna svåra situation, om parterna så önskar. SvD:s ledare luktar libertarianism eller anarki där staten ska strunta i den viktiga institutionen familjen. Nej, staten borde i stället stärka familjen, exempelvis genom sambeskattning, och genom att ta bort den ensidiga förskolesubventionen så föräldrarna själva kan bestämma vilken barnomsorg de ska ha! Det är i sanning att erkänna politikens gränser gentemot familjernas självbestämmande!

Paneldebatt om "kampen för familjen"

Inför en nästan full sal X på universitetet talar just nu Eva Rusz om den brist på förståelse som finns för barnens behov av anknytning och stabila relationer.

Upp till kamp för familjen

Under parollen "Upp till kamp för familjen" talar Marcus Birro om barnens trygghet inför ca 1000 personer vid Kristdemokraternas 1 Maj manifestation i Uppsala

Rapport, ViD (+ Birros blogg), UNT, DN, Dagen, Ulf Jonsson Signum,

Tankar från Almedalen

Här kommer ett inlägg från ett soligt Almedalen. Här har aktiviteten avtagit, när de allra flesta proffsalmedalare tagit ledigt och åkt hem. Idag är det Kristdemokraternas dag, vilket inte är så tacksamt när de allra flesta företag och organisationer finns här bara under veckan. Kvar finns en del idealister som åker hit på ledig obetald tid som Madeleine Wallin, ordförande för Haro. Hon gjorde under Kristdemokraternas seminarium nyss om "Räcker arbetslinjen" ett mycket tänkvärt och personligt inlägg om villkoren för småbarnsföräldrar och vikten av att hjälpa Sveriges familjer för att ge barn och unga trygghet och goda uppväxtvillkor.

Det behövs engagemang, eldsjälar och stora öron för politiken, så att inte proffstyckare och anställda facklobbyister får sätta agendan för svensk politik, något som även Alice Teodorescu instämde i. Politikens gräns måste definieras och verklighetens folk ges möjlighet att själva utveckla sin kreativitet, göra sina val om hur de ska ta hand om sina barn och få ihop livspusslet att gå ihop.

Nu måste jag ägna mig åt just det. Som pappaledig fembarnsfar går den mesta lediga tiden åt för barnen, vilket också märks här på bloggen. Får återkomma om alla upplevelser från riksting och semester och tackar bloggplats H12 för bloggvärdskapet.