Civilsamhället behöver kliva fram

I Världen Idag skriver jag om hur den idéburna sektorn behöver vara mer aktiv i samhället. Vi klarar oss inte utan familjer och civilsamhälle, speciellt inte i den akuta situationen med corona.

Här är texten i sin helhet:

I dessa coronatider blir det ännu tydligare hur viktiga familjerna och civilsamhället är för att vår vardag ska kunna fungera. Utan ideella insatser skulle hela samhället stanna. Föreningar, organisationer, kyrkor och samfund, ja, kort sagt civilsamhället eller den idéburna sektorn, skulle dock kunna kliva fram och ta en betydligt större plats i Sverige än i dag.

Nyligen presenterade statens utredare Samuel Engblom flera förslag för att stärka idéburna organisationers roll i det svenska samhället. Han konstaterar samtidigt att denna sektor har en betydligt mindre roll i vårt land än i andra länder i Europa, ja, även än i Norden. Under senare decennier har privata företags andel inom välfärdssektorn vuxit betydligt i Sverige, medan den ideella delen däremot har legat på en ganska konstant nivå.

Ofta finns en tendens att idéburna organisationer har betydligt större fokus på sin verksamhet än på att ta marknadsandelar eller köpa fastigheter. Affärsmässighet är ofta inte fokus för organisationer som inte har vinstintresset som drivkraft.

Jag tror dock att man borde se både vikten av bra investeringar som kan ge tillbaka en avkastning till kärnverksamheten, och vikten av att utöka verksamheten och ge utrymme för expansion – ”att spänna ut tältpluggarna”, för att använda ett bibliskt uttryck. Det behövs ofta visionära ledare och eldsjälar som ser möjligheterna för att också ideella organisationer ska kunna växa.

Det finns många bra exempel på framgångsrika aktörer – i Stockholm har Ersta Sköndal både ett stort sjukhus och en högskola med utbildningar inom exempelvis diakoni, vårdvetenskap, socialt arbete och kyrkomusik. Högskolan drivs numera i samarbete med Bräcke diakoni, en annan framgångsrik diakonistiftelse med basen på västkusten.

Frälsningsarmén har ett starkt anseende och väldigt många framgångsrika sociala institutioner över hela landet. Röda Korset är en annan organisation med lång tradition både i Sverige och utomlands. I min egen stad, Uppsala finns flera fristående teologiska högskolor, och många väl fungerande kristna skolor och förskolor, som drivs av både Svenska kyrkan, Livets Ord och fristående stiftelser. Listan kan göras lång.

Tyvärr finns det också exempel där utvecklingen gått i en annan riktning. Ett exempel i Uppsala är Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som grundades av eldsjälen Ebba Boström i slutet av 1800-talet. Sjukhuset har övertagits av landstinget, och delar av fastigheten har sålts av.

Även Pingstkyrkan i Uppsala har sålt av stora delar av sin mycket centralt belägna fastighet, samt en fin gammal sommargård utanför stan. På Kungsgatan finns tre tidigare kyrkor – Mikaelskyrkan, som Svenska kyrkan har lämnat och numera hyr ut till Stadsmissionen, Gamla Missionkyrkan, där hela Svenska Missionsförbundet i praktiken bildades 1876, samt S:t Johanni församling, den gamla Metodistkyrkan. De båda sistnämnda kyrkorna är sålda och används som kontor.

Nu kan man inte klamra sig fast vid gamla kyrkobyggnader, men det jag vill säga är att kyrkor och idéburna organisationer borde ha en strategi att utveckla och förmera såväl sitt fastighetsinnehav som den verksamhet som bedrivs inom välfärdssektorn – skolor, högskolor, sjukhus, sociala institutioner, vårdinrättningar och äldreboenden.

Just fastigheter har två funktioner. Dels tjänar en investering som ett förvaltande av kapital, vilket väl skött kan ge en avkastning som kan användas i den övriga verksamheten. Och fastigheter kan också inrymma och utveckla bra ny verksamhet. Man har ofta större rådighet och inflytande om man äger fastigheten än om man bara hyr den.
 
Idéburna aktörer skulle kunna göra en mycket större insats i samhället, och borde inte låta enbart privata bolag få ta hela tillväxten i den fristående delen av välfärdssektorn. Jag är övertygad om att vi behöver se mycket mer av organisationer med en stark positiv värdegrund, där omsorgen om medmänniskan och viljan att bidra till människors hjälp och utveckling bär både en kreativitet och hög kvalitet på sin verksamhet.

Ni inom den idéburna sektorn borde därför inom varje organisation ta er en funderare på vilka sätt ni skulle kunna utveckla och utöka er verksamhet!

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala

Uppvärdera familjers och ideell sektors betydelse

Idag skriver jag i UNT om att vi behöver utveckla och stödja familjerna och den ideella sektorn. Här är hela texten:


Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.

S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent. Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.

I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.

I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.

Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.

Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.

I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.

Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.

Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.

Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.