torsdag 22 december 2016

Motståndsrörelse för julen


Nu närmar sig julen. Då poppar som svampar ur jorden alla PK-poliser som vill ta tillfället i akt att sudda ut och förminska julens verkliga värde och ursprung.

Inte minst kommer som ett brev på posten den nu redan lite tröttsamma debatt om skolavslutningar i kyrkan. Jag kan förstå att många blir uppgivna, och att stolligheter på en del håll även används av rasister och ryssnationalister för att svartmåla det svenska samhället. Men problemet blir ju uppenbart exempelvis i följande artikel. När man börjar censurera i sånger som "Nu tändas tusen juleljus", och för den del "tomtarnas julnatt", ja då har det gått för långt.





Det är Världen idag, och även Dagen som skriver om en skola i Åmål som i sånghäftet på luciafirandet kryssat över de två "kristna" verserna i Nu tändas tusen juleljus, och i det som blev kvar bytt ut "stjärna över Betlehem" mot "stjärna över alla oss". Vidare ger man en alternativ berättelse för Lucias bakgrund som kristen martyr, och sätter även parentes runt "gröt och skinka" i sången Tomtarnas julnatt.

Det kan tyckas vara petitesser vilket många ville påskina när jag la ut länken på facebook. Jag blev också raskt anklagad för att sprida "falsk nyhet", varpå jag själv ringde upp den aktuelle pastorn i missionskyrkan i Åmål för att få saken bekräftad. Han satt med sånghäftet framför sig, och berättade den sorgliga historien om hur skolan under många år haft både adventssamling och lucia i kyrkan. På senare år har man dock strukit adventssamlingen, och även pastorns deltagande genom att man numera bara hyr lokalen under luciasamlingen så man ska slippa någon som helst risk för konfessionella inslag.

Man hänvisar till skolverkets föreskrift att skolavslutningar inte ska få innehålla konfessionella inslag, vilket är myndighetens uttolkning av skollagen.

Nu aviserade redan Björklund som utbildningsminister att detta borde föranleda att lagen justeras, eftersom det är uppenbart orimligt att inte skolor runt i Sverige kan ha sina skolavslutningar i kyrkorna, som man haft sedan generationer tillbaka. Tyvärr drog denna lagändring ut på tiden, genom diverse förvecklingar, och det var först nu i somras som en majoritet i riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen att man måste kunna ha skolavslutningar i kyrkan.

Vi lever i ett sekulärt samhälle, ja visst. Och kristdemokraterna är definitivt inte ett konfessionellt parti. Men jag tycker ändå att den här typen av traditioner måste vi bejaka och vara stolta över, i stället för att se det som ett hot mot ett öppet och mångfacetterat samhälle där vi har respekt även för människor med annan religion och bakgrund. Det kristna arvet bär vi i Sverige med oss sedan ett millenium tillbaka, och det är en del av vår nationella identitet.

Religion är något som anses allt mer fult och suspekt, exempelvis nyligen av Karl Petter Thorwaldsson, som uttalade sig att LO inte vill ha några konfessionella skolor. Min käre partikollega Felicia Sundmark gjorde en mycket bra illustration genom att påpeka att vi inte bör ha några politiska fackföreningar, se nedan:




Dessutom har Thorwaldsson fel. Det är visst en rättighet för familjerna att välja utbildning och uppfostran för barnen. Självklart ska det ske med en respekt för barnen att själva kunna välja väg i livet när de blir vuxna, men att säga att det är den sekulära svenska statens ideologi som ska prägla barnen framför föräldrarnas egen är helt enkelt ett brott mot Europakonventionen.

Nej, jag tycker vi nu när julen närmar oss i stället bör starta en motståndsrörelse för alla de värden som julen faktiskt står för, och som jag tror att vi alla kan förena oss runt. Ljus, värme, glädje och kärlek. Låt detta julens budskap få prägla vårt land!

Med det vill jag önska er alla en riktigt God och Fridfull Jul!


Fotnot - historien om den "falska nyheten" ska ha varit att Narvabaserade (Estländsk stad med rysk befolkning) Fria Tider skrivit om saken, vilket Metros viralgranskare ska ha "avslöjat". Se även ursprungliga insändaren, NWT samt på nyhetsplats där.

onsdag 30 november 2016

Varje dag en ny gåva


Varje dag är en ny gåva, ett stort mirakel.


De senaste dagarna har varit tyngre än vanligt - dagar då man inser att vi har mycket att vara tacksamma för. Min käre vän och partikollega Mikael Oscarssons fru Petra drabbades i helgen av en svår stroke - helt ofattbart. (se FB / Instagram:)





Och ett par veckor tidigare, när jag fyllde år, fick jag höra att vår käre granne - lantbrukaren vars avstyckade mark vårt hus står på - hastigt gått bort. I det fallet i en högre ålder, men död och sjukdom är alltid tragiskt, och förstås känns det extra när det drabbar personer i ens närhet.


Vi får alltså ta vara på våra dagar, och vara tacksamma för varje ny dag. Det är inget som är självklart.

torsdag 17 november 2016

Nationell rättsskandal

Får ett par veckor sedan medverkade jag som ordförande i RFFR (Riksförbundet för familjers rättigheter) i TV4:s nyhetsmorgon tillsammans med Göran Elinder, en av forskarna som var med och tog fram SBU:s (Statens beredning för social och medicinsk utvärdering) mycket viktiga rapport om skakvåld (länk för nedladdning här).






Jag instämde i professor Mårten Schultz ord i radion om "nationell rättsskandal". Bakgrunden för Schultz ord finns i en analys i SvD 16/10 2014 där han beskriver Högsta Domstolens prejudicerande dom och domstolarnas sårbarhet (se även min artikel från när jag deltog i den rättegången)


Vi går även in på den problematiken i vår artikel i SvD  dagen efter SBU-rapporten:





Nu måste samhället ta tag i den här problematiken som har drabbat 100-tals oskyldiga människor!


Det är ju nämligen så att rapporten visar att det inte finns någon vetenskaplig grund för att hävda att den så kallade triaden (ögonbottenblödning, blödning under hjärnhinnan och hjärnsvullnad) är tydliga tecken på barnmisshandel. Så kallat "skakvåld" - eller Abusive Head Trauma som man säger nuförtiden.


Det ytterst märkliga är nu att barnläkarföreningen står fast vid skakvåldsteorin, trots att SBU visat att av 3700 vetenskapliga artiklar är det bara två (2!) som någorlunda möter kraven på vetenskaplig vederhäftighet. Också anmärkningsvärt hur de försökt påverka SBU:s arbete.









torsdag 15 september 2016

Om att samarbeta med SD

I Aftonbladet-klippet ovan ser vi en klassisk bild på Tina Hallgren Bengtsson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Höör, iklädd Naziuniform 1995. Det är en bildsättning av Sverigedemokraterna som många på vänsterkanten slår vakt om.


Frågan om hur man ska förhålla sig till SD får ibland helt orimliga proportioner, inte minst i svensk vänstermedia.


När Ebba nyligen fick frågan från Hasse Boström på Dagen om hon anser att SD är ett rasistiskt parti svarade hon att de officiellt tar avstånd från rasism, och att det är den bilden vi har att förhålla oss till. Samtidigt är hon väldigt tydlig med att ett samarbete med SD inte är aktuellt, och att Kristdemokraternas regeringsalternativ är tillsammans med M, L och C.


Detta orsakade en massa debatt, inte minst internt i vårt parti, och även en så pass seriös  journalist som Mats J Larsson i DN lyckades följande dag få till rubriken att Ebba "backar", trots att hon säger i stort sett samma sak som föregående dag.


Min kommentar var i det läget följande:

"Jag följer inte vänsterns agenda att klistra "rasist-" och "fascist-" etikett på misshagliga rörelser på högerkanten utan koncentrerar mig på att presentera kristdemokraternas värdegrundade politik som bygger på respekt och ansvar och alla människors lika värde"

Jag är faktiskt förvånad över hur vi politiker pressas att stämpla SD som "rasistiskt" och gör man inte det så är det en stor nyhet. Som jag skriver i mitt inlägg 16/12 2014 "Är SD rasister" så var det med förvåning jag noterade "rasistifieringen" av SD i Uppsala kommunfullmäktige från FI:s representanter, men insåg då att det var vanligt att även vänsterpartister kallar SD för rasister.

Samtidigt är det ingen tvekan om att det finns stora frågetecken runt SD:s förhållande till rasism. I mitt blogginlägg skrev jag att man utifrån SD:s nationalistiska inslag och program att vilja assimilera alla i Sverige, att bli "svenska", kopplar till etnicitet. Det visar sig inte minst när man kommer in på frågan om judar i Sverige. Jag har (150109) beskrivit hur partiet slirar i judefrågan eftersom de anser att man ska förbjuda både kosherslakt, judiska skolor och manlig omskärelse, vilket i  princip innebär att man säger nej till judar att bo i Sverige.

SD har ett tvivelaktigt förflutet, vilket inte minst präglade partiet från strax efter grundandet 1988 och fram till 1995 då Mikael Jansson, numera riksdagsledamot sedan 2010, tog över partiledarskapet och började städa upp bland bomberjackor och rasism / nynazism. Men både i det ursprungliga programmet, skrivet av Johan Rinderheim och i nuvarande program är ändå utgångspunkten att vara ett demokratiskt parti som tar avstånd från rasism och antisemitism.

Ska man tala om partiers ursprung har Vänsterpartiet ett minst lika tvivelaktigt förflutet där man på 20-talet var medlem i kommunistiska Komintern och öppet sympatiserade och samarbetade med revolutionärerna i Sovjetunionen. För övrigt var min egen morfar en av dessa sympatisörer som satt i stugorna i Sverige och lyssnade på radio Moskva och instämde i devisen "Пролетарии всех стран, соединяйтесь!" ("Proletärer i alla länder, förenen eder"). Det var först på 60-talet som partiet övergick till att omfatta politisk demokrati, enligt wikipedia.

På just Wikipedia beskrivs faktiskt inte Sverigdemokraterna som ett rasistiskt parti, (eller fascistiskt heller för den delen). Dock används beteckningen "främlingsfientligt", som också Sveriges radios granskningsnämnd (dock oenig i beslutet) "godkänt".

Debatten om SD kommer att fortsätta, och man kan välja att som några moderater stämma in i stämplingen av SD som "rasister", eller acceptera det försvar som SD själva anför när dessa anklagelser kommer. Att frågan har sprängstoff framgick inte minst av de senaste dagarnas turbulens inom liberalerna som kulminerade i Birgitta Ohlssons avgång från riksdagsgruppens förtroenderåd, utifrån att Björklund hävdat att SD borde bjudas in av regeringen i likhet med övriga partier.

Jag väljer i stället att i första hand presentera vår egen politik. Jag tycker också svenska folket är värda en bättre regering än den nuvarande, historiskt svaga regeringen. Är det rätt att vi har en minoritetsregeringen som inte är säkra på att få igenom några av sina förslag i riksdagen, som stöds (utan att ens det ger majoritet) av ett hopplöst vänsterpopulistiskt parti som gör allt för att undvika ansvar, och som är indirekt beroende av Sverigedemokraterna som regeringsunderlag?

Om SD verkligen vore ett socialkonservativt parti är det märkligt att de tillåter att Sverige styrs av en socialistisk / miljöpartistisk regering! Det blir en uppenbar illustration av att SD är ett opålitligt opportunistiskt parti som är helt oförutsägbart. De borde i stället bidra till att ge Sverige en bättre politik, på samma sätt som Alliansen borde lägga en gemensam budget så att vi äntligen kan få den här regeringen fälld och få ett nyval till stånd.


Uppdatering: debattartikel i SVT från SD-politikern Andersson som påminner om vänsterpartiets historia


onsdag 31 augusti 2016

We ❤️ Israel


I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.
 
Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.
 
En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.
 
Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.
 
Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.



Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")

fredag 26 augusti 2016

Agera mot islamistisk extremism

Under det senaste året har vi kristdemokrater lyft frågan om en handlingsplan mot våldsbejakande extremism i Uppsala. Efter Parisattentaten 13-14/11 där 130 personer dödades betonade regeringens samordnare (bild ovan) Mona Sahlin vikten av att Sveriges kommuner upprättar handlingsplaner för att förebygga terrorism i vårt land. Jag tog därför upp detta i en interpellation (se UNT). Eftersom vänstermajoriteten ansåg att allt som behöver göras redan görs och att detta inte är något stort problem i Uppsala, gick jag vidare med en motion om en handlingsplan. Vi välkomnar att en sådan plan nu äntligen finns färdig för behandling, men anser att den saknar handlingskraft och inte tar problemen på tillräckligt stort allvar. Majoriteten avsåg inte ens att låta förslaget gå vidare för beslut till kommunfullmäktige, vilket illustrerar att de inte tycker att detta är någon principiellt viktig fråga.



Uppsala har hittills varit förskonat från islamistiskt extremistiskt våld, men många vittnar om att det finns olika typer av sammanslutningar med radikala inslag i kommunen. Vi vill uttryckligen gå på djupet med detta för att kunna förebygga radikala tendenser i sina tidigaste skeden. Att det inte finns bekräftade uppgifter på att någon från Uppsala ännu anslutit sig till våldsbejakande islamistiska rörelser utomlands är förstås bra, men det är ett sista steg i radikaliseringen och därmed vad de tidiga insatserna ska förebygga så det inte går för långt.




Självklart ska all form av våldsbejakande extremism motverkas, och därför är det speciellt viktigt att föra upp frågan om samhällets värdegrund, och utbilda exempelvis skolpersonal i vilka hoten är. Samtidigt är det viktigt att se att just i denna tid, med flera både nationella och internationella väpnade konflikter där islamistiska terrororganisationer är drivande, behöver vi särskilt vara uppmärksamma på att inte den typen av tankegångar får fäste i vår egen stad. När jag bodde med min familj i Israel 2002 var samhället där i högsta grad överraskat av bussbombningar och självmordattentat under de föregående åren, och i Frankrike och Belgien har man nu under de senaste åren också fått uppleva vad detta kan betyda. Vi får inte yrvaket vakna upp av liknande dåd, utan måste redan i förväg göra vad vi kan för att förebygga en liknande utveckling.




I Sverige har vi en längre tradition av arbetet mot exempelvis våldsbejakande nazism och kommunism, vilket inte minst projektet ”Om detta må ni berätta” varit ett gott exempel på. Där arbetar man förebyggande, genom myndigheten "Forum för levande historia", för att sprida kunskap om tankegångar och ideologier som lett till omänskligt lidande och terrorism under det senaste seklet, med utgångspunkt i Förintelsen mot judar.


Regeringen publicerade 2014 en bra översikt över våldsbejakande extremism i Sverige (se länk) - samma år som den nationella samordnaren tillsattes. Där beskrivs de tre grupperna för våldsbejakande extremism - de autonoma (vänsterextremism), vit makt-rörelsen (högerextremism) och islamism.


Under hela processen har jag häpnat över att det tycks finnas en typ av rädsla eller motvilja att tala om de här företeelserna. Jag hoppas verkligen inte att det är symptom på antingen att man är rädd för att tala om vad som är fel och därmed riskera att själv bli utsatt för hot eller våld, eller på att man inte vill tala om socialism/kommunism, islam/islamism eller nationalism/nazism med risk att stöta sig med de mer positiva / normala / moderata utslagen av dessa ideologier.


Som framgår av mina ordval är det en glidande skala mellan normala, demokratiska och legala ideologier som bör ha en plats i vårt samhälle - och avarterna där man utifrån en viss ideologi slår över och plötsligt bejakar och accepterar våldsanvändning och andra olagligheter.


Jag tror vi måste bli tydliga med vad som är acceptabelt och inte i vårt samhälle - oberoende av vilka ideologier eller grupper som för fram olika typer av yttringar. Här tycker jag att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en mycket bra utgångspunkt. Där stadfästs grundläggande rättigheter som människovärdet / livets okränkbarhet, yttrande- och religionsfrihet, åsiktsfrihet och personlig säkerhet och demokrati.


Våldanvändning har inget stöd i FN-deklarationen, förutom att det offentliga, i demokratier, har ett våldsmonopol och därmed rätt att försvara enskilda och samhället från yttre och inre hot.


Stenkastning är t ex inte acceptabelt. Inte heller hot och påtryckningar mot det demokratiska systemet. Inte heller att man ger människor olika värde, exempelvis män och kvinnor, eller människor av olika etnicitet. Det får heller inte förekomma att man tvingar någon vare sig att tro eller tycka något, inte heller att gå emot sin inre övertygelse och tro, så länge den inte skadar någon annan.


Om allt detta, och lite till, behöver vi tala och berätta - och göra ett grundligt arbete i skolor, och i alla sammanhang för att sprida och befästa sunda värderingar. Varför skall det då vara så svårt att få fram en tydlig, pedagogisk och brett förankrad handlingsplan mot våldsbejakande extremism?

måndag 13 juni 2016

Obegriplig omorganisation



Jag har idag visat denna på kommunfullmäktige. Uppsala är en av få kommuner i Sverige där egenregin inom vård och omsorg inte går med underskott. Man arbetar framgångsrikt utifrån tre mål - attraktiv arbetsgivare, lönsamhet och konkurrenskraft. Ett målmedvetet arbete som också får stort gillande av kunder / brukare. Uppsala ligger exceptionellt högt i NKI - nöjd kund index - ca 10% över genomsnittet när det gäller hemvård och äldreboende. Rosa staplar på bilden är Uppsala och allt över 75 är mycket hög nöjdhet!

Denna verksamhet vill nu vänstermajoriteten splittra upp i tre delar och stoppa in i nämnder som idag delvis har problem med ekonomi, ledarskap och personal. Detta i en dåligt förankrad jättekarusell som är den största omorganisationen sedan början av 80-talet.

Obegripligt!

lördag 30 april 2016

Monarken 70 år

Grattis kung Carl Gustaf! Hanne Kjöller kunde i sin ledare i DN ha nöjt sig med de orden. Hon har ofta annars kloka inlägg men när det gäller Sveriges statsskick sällar hon sig till de "moderna" principryttarna som vill avskaffa vårt väl fungerande statsskick. En naturlig del av vår 1000-åriga svenska historia.

Jag tror fler skulle må väl att ta del av kung Carl Gustafs livserfarenhet. När han säger att monarkin står för kontinuitet och kulturell stabilitet som för nationen vidare, så är det ju just det vi behöver i ett samhälle som till överdrift hyllar ungdomlighet och det snabba, det nya. Lite mer eftertanke. Lite mer erfarenhet. Lite mer sans och klokhet.

I flödena på sociala medier strömmar republikanernas, feministernas, och de "moderna" tyckarnas tankar med idéer om hur man ska ge plats för kronprinsessan Victoria och det nya.

— Jag hoppas att hon får vara mor så mycket som möjligt och ta hand om sin familj, men också att hon kan ha sina egna intressen och vänskapsband och fortsätta att skaffa sig erfarenheter, är kungens kloka kommentar i TT:s intervju.

Sen kan man som Hanne Kjöller tycka att det inte passar vår tid att man behöver få godkännande för vem man gifter sig med, eller att man behöver bekänna den evangelisk-lutherska tron. Det är klart att vi inte skulle ha med de kraven om successionsordningen från 1810 vore skriven idag. Men Sverige har en historia, som vi aldrig kommer ifrån och som vi behöver värdesätta. Den innehåller mycket positivt, inte minst principer som ansvar, plikt, trohet och familjeband. Allt det behöver vi mer av, inte mindre.

Är det bättre med de republikanska modeller som finns i USA, i Brasilien eller i Frankrike? Nej, att presidenter kommer och går och att en jätteapparat ska dras igång vid varje val är inte en modell som skulle gynna Sverige. Vi får lida tillräckligt med den parlamentariska skakighet vi har i vårt demokratiska system idag. Det räcker att debattera partiledare och regering, förskona oss från att behöva välja statschef titt som tätt. Sverige har en ljus framtid med i tur och ordning Carl XVI Gustaf, Victoria och Estelle som galjonsfigurer!

fredag 22 april 2016

Var går gränsen?

När man studerar demokrati lär man sig att det delvis är en beslutsregel - majoritetens beslut gäller. Men man lär sig också att den måste kopplas till en idé om skydd för minoriteter, och för grundläggande mänskliga rättigheter.


I ett samhälle måste man alltid göra avvägningar mellan vad som är rationellt och funktionellt för att samhället i stort ska fungera - alltså vilket värdesystem, eller "normer", vi ska ha.


I Sverige kör vi bil på höger sida. Vi ger alla över 18 år rösträtt. Alla måste betala skatt av sin inkomst. Vi har rätt att säga vad vi tycker och tänker, så länge det inte skadar någon annan. Det finns också massor med oskrivna sociala normer. T ex att man ställer sig sist i kön. Att man inte utan mycket bra anledning sätter sig och tigger på gatan. Att man svarar på tilltal. Att man hälsar på varandra i hand.


Mycket av samhällsdebatten handlar om vilka "avvikelser" från det normala som ska vara accepterat, eller till och med eftersträvansvärt, och vad vi inte kan acceptera. I Sverige är det inte tillåtet att undervisa sina barn utanför skolan. Vill man göra det kan man lika gärna packa ihop sina saker och gå i exil (om man inte vill få barnen omhändertagna), som en familj jag känner. Det är inte heller tillåtet att som barnmorska vägra utföra en abort. Då får man antingen byta yrkesbana, eller flytta utomlands. Man får inte heller låta bli att betala skatt - då får man antingen sitta i fängelse - eller (återigen) flytta utomlands.


Går man tillbaka i tiden var restriktionerna och enhetligheten betydligt större. Man fick lämna landet (eller bli straffad) om man inte tillhörde Svenska Kyrkan, inte tog nattvard eller ordnade kristna (eller andra) möten i hemmet. Det fanns en mängd lagar runt häxeri, "hor" (sex utanför äktenskapet), homosexualitet, husaga, omyndigförklarande av kvinnor etc som känns väldigt främmande för oss i dagens pluralistiska samhälle. Värnplikten avskaffades ganska nyligen, och innebar i min ungdom att man fick sitta i fängelse om man vägrade delta i det militära eller civila försvaret av Sverige.


Med den här bakgrunden är det inte så konstigt att det blir diskussioner om vad olika minoriteter faktiskt kan kräva i anpassning från det omgivande samhället. Särskilt när vissa krav på vissa områden står i strid med andra principer på andra områden.


I den färska "handskakningsdebatten" finns det exempelvis vad jag förstår domar i Europadomstolen där man diskuterar vilka principer som ska gå först, och att t ex jämställdhetsprincipen i vissa fall kan gå före religionsfrihetsprincipen. Om nu att vägra skaka hand kan sägas vara grundat på religiösa principer eller bara kulturella eller personliga övertygelser. Ett annat aktuellt exempel är huruvida vi ska anpassa öppettidernabadhus efter olika minoriteters önskemål.


Det är viktigt att vi har en diskussion om vad som ska vara tillåtet och inte i vårt demokratiska samhälle. Det är också viktigt att vi är konsekventa och ser proportionerna på olika typer av problem. Låt oss fortsätta att arbeta för ett öppet, välkomnande samhälle som samtidigt vågar stå för vissa grundläggande principer!



onsdag 20 april 2016

Inte religionen utan politiken är problemet

Chang Frick skriver idag en rasande bra ledare i Nyheter Idag. Speciellt med tanke på att nättidningen kan sägas ligga Sverigedemokraterna nära, eller i alla fall tydligt till höger, så illustrerar Chang att det i fallet Kaplan inte är islam eller muslimer som är problemet, utan att Kaplan har tvivelaktiga politiska kontakter, och även åsikter.


Som Aida Hadzialic illustrerar i Aftonbladets intervju angående Yasri Khans vägran att hälsa på kvinnor (Tv4:s reporter) handlar det om att omfatta grundläggande principer och värderingar i det svenska samhället. Visst, man kan som man, både av religiösa och andra skäl vägra att hälsa på en kvinna. Man kan också hävda att Israel är att jämföra med Nazisternas tredje rike, eller Apartheidens Sydafrika. Men jag tror det är mycket svårt att kombinera med att beträda ett ledande politiskt ämbete, tack och lov.


Därför är det inte förvånande att nu Khan lämnar politiken. Eller att Kaplan gör det för den delen.


Jag kan hålla med om att det varit lite av ett drev, där vissa anklagelser gått till överdrift. Ibland gränsande till islamofobi. Hilan Karaveli påpekar i DN att när man kritiserar Kaplan för de nära förbindelserna med Turkiet och AKP faller det även tillbaka på andra svenska och europeiska politiker. Men jag tror ändå det varit ett ganska skarpt uppvaknande när man insett vidden av Kaplans kontakter med Turkiet. Att Kaplan varit på en middag där även tvivelaktiga typer med högerextrema åsikter varit närvarande tycker inte jag är anledning nog för en avgång. Men däremot just hans jämförande av Israel med Hitlertyskland och misstanken (som tidigare framförts) om antisemitism (Läs "Kaplan regeringens svar på Åkesson").


Det är också häpnadsväckande vilka grodor som ibland rasar ut ur vissa vänstermuslimers munnar, som t ex när Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, kritiserar Löfvén för att ta emot en syrisk-ortodox patriark, eller Ebba Busch Thor för att posera med en israelisk stridsvagn. Eller när Kaplans pressekreterare jämför Kaplans middagssällskap med att Kungen någon gång kan tänkas ha ätit middag med Bert Karlsson. Varför? Ja, synd att man ska behöva förklara - men Al Assad må vara en hemsk diktator i Syrien, men mig veterligen har han inte utsatt några folk för systematiska folkmord som IS gör med flera kristna minoriteter och Yazidier. Israel må kunna kritiseras, men det är faktisk Mellanösterns enda demokrati, med självklar rätt att försvara sig. Utan landets stridsvagnar hade inte Israel funnits kvar idag. Och att Bert Karlsson skulle kunna jämföras med turkiska islamister som står på torget och säger "de armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!" är förstås orimligt.


Läs gärna Mohammed Omars frågor till Yasri Khan och Mehmet Kaplan innan de båda avgick!
Och Rebecca Weidmo Uvells blogg som tidigt ifrågasatte Kaplans resor till Turkiet.
Och Nyheteridag som ifrågasätter Kaplans kontakter med en korrupt turkisk borgmästare.
Och Mats Knutson om Miljöpartiets djupa kris: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/utan-tvekan-miljopartiets-svaraste-kris-hittills

torsdag 14 april 2016

Om att hejda vänsterns stolligheter

I dagarna har sosseregeringen med vänsterns stöd lagt fram sin budget. Där finns som vanligt mer av skattebetalarnas pengar som sägs gå till "välfärden" - och ännu mer sägs det bli.


I Uppsala kommun gör vi vad vi kan för att hindra den här skattehöjarpolitiken, och stoppa stolliga förslag från majoriteten.


Ett av dessa stolliga förslag har presenterats idag - i form av ännu en omorganisation. Som om man skulle lösa kommunens problem på det sättet.


I stället för att ta ett ordentligt tag i brister i den ekonomiska uppföljningen - som också är en del av orsaken till att omsorgsnämnden och socialnämnden går sammanlagt med nästan 60 mnkr i underskott 2015 - så väljer majoriteten att understödja ett förslag som innebär att man slår sönder den väl fungerande verksamheten inom Uppsala Vård och Omsorg. Kommunens egenregiverksamhet har över 4000 anställda och omsätter nästan 2 miljarder kronor. Det är en av få egenregiverksamheter i Sverige som inte går med underskott - och som dessutom framgångsrikt konkurrerar med privata företag och förmår rekrytera kompetent arbetskraft från andra håll. Denna organisation vill man nu slå sönder och dela upp på tre beställarnämnder.


Jag är ingen förkämpe för "beställar- utförarsystemet" i sig, men en omfattande organisationsförändring måste föregås av en grundlig analys om varför en förändring ska ske, och kräver dessutom att man gör ett ordentligt förankringsarbete så att man inte riskerar att förlora kompetent personal. Det hinns inte med på några få månader.


Denna omorganisation har jämförts med den nyligen genomförda av skolan och kulturen, men skillnaderna är att där fanns en bred blocköverskridande enighet, och dessutom styrs skola och kultur av helt andra regelverk där bland annat konkurrens antingen saknas (kultur) eller styrs av staten och skolverket (skolan). För att kommunen ska vara en trovärdig aktör inom äldreomsorg, LSS, socialtjänst och hemtjänst med mera så måste man vara tydlig med att skilja på sina olika roller som systemledare ("beställare") och huvudman ("utförare").


Tyvärr har inte majoriteten lyssnat på våra farhågor och frågor från alliansen utan sedan det första beslutet om en översyn i kommunstyrelsen 3/3 har de bara kört vidare på samma spår.


Se SVT
UNT
Alliansens svar / UNT: http://mobil.unt.se/uppland/uppsala/laga-inte-nagot-som-inte-ar-trasigt-4194213.aspx

onsdag 16 mars 2016

Värna svenska kvinnofriden!

Dagens Nyheter lyfter idag en angelägen fråga. Den osäkerhet som framförallt unga tjejer känner i vårt samhälle, och som hänger samman med vad som ser ut att vara en värderingsförskjutning till en lägre respekt för tjejers kroppsliga integritet.


Att människor uppför sig dåligt mot varandra, och att det alltid förekommer och förekommit övergrepp och förgripligheter är tyvärr en sanning - men en sanning som vi måste hantera på ett kraftfullt och tydligt sätt. Det är aldrig OK att förgripa sig på en medmänniska, och sexuella närmanden måste förutsätta samtycke och ömsesidighet.


Redan Birger Jarl, och hans son, Magnus Ladulås stadgade om Kvinnofrid, tillsammans med de andra fridslagarna - Hemfrid, Tingsfrid och Kyrkofrid. Det var en del av det svenska statsbygget, då detta var så kallade "Edsöre-lagar", det vill säga lagar som kungen (över hela Sverige) genom ed förband sig att upprätthålla.


Detta var en del i en rättsprocess där den kanoniska lagen, med sin inspiration från Kyrkan, vann mark även i Norden. Som en del av detta trängdes gamla, hedniska rättstraditioner som blodshämnd, järnbörd, brudrov och våldgästande tillbaka (inskränkningarna av just våldgästandet utifrån Skänninge möte 1248 gav upphov till Magnus "Ladulås" tillnamn).


Kvinnofriden innebar stadgande av stränga straff mot att våldföra sig på och föra bort kvinnor. Jag tror vi behöver arbeta för att åter lyfta denna del av vår svenska värdegrund! Både yngre och äldre, människor med annan kulturell bakgrund och "svenskar" behöver alla få en bättre förståelse av vad det innebär att respektera och högakta varandra. Tyvärr ger också den förljugna pornografin en felaktig bild av vad sex är för många ungdomar. I stället för att lyfta betydelsen av en relation fokuseras på det tekniska "knullandet" där både kvinnor och män objektifieras på ett tragiskt sätt.


Förslag på hur vi ska sprida en sund och bra värdgrund mottages tacksamt! TRIS är en organisation som jobbar på ett bra sätt mot osunda värderingar i form av hedersrelaterat våld - vilket också föranlett att Uppsala kommun nu stärker sina bidrag. Det finns säkert fler sådana organisationer i civilsamhället som vi från politikens sida kan stödja och uppmuntra för att sprida en bättre värdegrund i samhället!

onsdag 9 mars 2016

Ny karta för Regionsverige

Nu är det åter dags för en ny karta för regionsverige. En fråga som jag följt sedan Svegfors ansvarskommitté arbetade med frågan för snart 15 år sedan. På kartan från HD-Sydsvenskan ovan ser vi förslaget från regeringens utredare Kent Johansson och Barbro Holmberg.

Ett väntat resultat. Det som överraskar mig är att de föreslår Värmland tillhöra Västra Götalandsregionen, och att Gotland förs till Stockholm. Värmland är kanske i och för sig inte så överranskande med tanke på att det var Kent Johanssons eget förslag när han skrev en artikel i DN 2011 med flera sydvästsvenska regionpolitiker (han har själv en bakgrund som regionråd i Västra Götalands Regionen). Och Gotland ingår i dag i samma sjukvårdsregion som Stockholm, men de har ändå valt att samarbeta med Uppsala Universitet och Akademiska sjukhuset, så det är inte någon självklar indelning.

Det återstår många knäckfrågor - Halland, Södra sjukvårdsregionen (idag har Lunds universitetssjukhus med t ex Kronobergs län i sin region), och Norrlandslänen där Jämtland knappast köper modellen med en region bestående av halva Sverige (Allt norr om Gävleborg-Dalarna).

Vår egen landshövding, Peter Egardt har i DN med sin kollega i Stockholm talat för en sammanslagning av storstadsregionen, men jag tror för det första inte det är aktuellt för Stockholm att utöka sin redan (befolkningsmässigt) stora region. De är ju inte ens överens om att ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen, något som gjorts i stort sett i hela övriga Sverige. För det andra tror jag också Uppsala vinner på ett samarbete med liknande städer som Västerås, Eskilstuna och Örebro - och tillsammans blir vi en jämbördig samarbetspart med det starka Stockholms län vilket ger en bättre balans och utvecklingskraft för hela Mälardalen.

Se även
Dagens medicin
SVT
Aftonbladet
Dalarnas tidning
Radio Gävleborg 


mina tidigare inlägg
2008 m fl
2011
2012
2015

torsdag 18 februari 2016

Avpolitisera kulturen



Jag skriver idag i UNT om armlängds avstånd inom kulturpolitiken, och att vi kristdemokrater önskar avpolitisera kulturen. Eftersom texten inte finns på nätet kan du läsa här:


Krikortz ”Väggmålning” (”DDR-konsten”) har orsakat en intensiv konstdebatt. Vi kristdemokrater välkomnar detta, eftersom vi ser konsten och kulturen som ett viktigt, levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Vi har dock framfört att vi vill ”avpolitisera kulturen”. Idag finns tyvärr tendenser till att vissa kulturella uttryck regleras på ett inkonsekvent sätt.

Jag har som tidigare ordförande i landstingets kulturnämnd och Bror Hjorths stiftelse försvarat principen om ”armlängds avstånd”. Estetiska avvägningar lämpar sig dåligt för politiska debatter. Politiker som inte förstår detta hamnar i samma dike som SD – konst skall vara ”harmonisk och estetiskt tilltalande” - eller Nazisterna, som förbjöd ”entartete kunst” (degenererad konst).

För att få en starkare demokratisk förankring av den offentliga konsten välkomnar vi Uppsala kulturnämnds beslut att ta fram riktlinjer för konstnärliga gestaltningsprojekt. I väntan på detta har jag föreslagit att Krikortz verk (som domkyrkans judesugga) förses med förklarande skyltar. Jag föreslår även en inramning med taggtråd, ungefär som DDR-staten ingärdades med en mur som skydd.

Men man kan undra varför viss konst anses för politisk och kränkande, som man väljer att censurera, medan annan (exempelvis DDR-konsten) inte gör det? Kulturhuset i Stockholm valde nyligen att delvis ta bort Makode Lindes namn på sin utställning ”Negerkungens återkomst” och Moderna museet förklarade att man inte vill ta emot Lars Vilks världskända Mohammedteckning som donation. Även Operan tog bort reklamen för Svansjön eftersom bilden på den färgade manlige dansaren CE Archer upplevdes kränkande.

Miljöpartiets arbetsgrupp för kultur går till och med ett steg längre – de vill införa en statligt sanktionerad åsiktspolis där bland annat ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” ska utbilda hela kultursektorn i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”.

Nej, vi ska slå vakt om principen om armlängds avstånd från politisk inblandning i kulturlivet. Samtidigt har kultursektorn själv ett stort ansvar att behålla en opartiskhet i sina bedömningar och slå vakt om en förankring i vår västerländska värdegrund. För många oinvigda betraktare är det obegripligt varför man ska ingripa mot påstådd rasism eller islamofobi men inte när kungafamiljen eller svenska flaggan skändas. Denna skadliga politisering riskerar att öka avståndet mellan en smal, styrande kulturelit och värderingar bland vanligt folk.

Det är viktigt att vi i Uppsala har en transparens, tydlighet och öppenhet i processerna runt den offentliga konsten och kulturen. Historiskt ser vi exempel också på att konstnärer utövat självcensur i dessa processer (B Hjorth tonade ner de tre fallosarna i ”Näckens polska” och N Dahnberg förtydligade könsfördelningen i ”Gatumusikanter” vid UKK). Såväl sakkunniga som politikers roller behöver ständigt utvärderas. Med principen ”armlängds avstånd” varför har då exempelvis kulturnämnden kvar politiker som behandlar utdelning av hundratusentals kronor till kulturutövare?

Det är viktigt med en öppen och allsidig diskussion om offentlig kultur. Konsten och kulturen är något viktigt och värdefullt som vi även framöver kommer att debattera. Samtidigt som vi slår vakt om vårt öppna, respektfulla och på en tydlig demokratisk värdegrund baserade samhälle.

Jonas Segersam
Kommunalråd (KD)

torsdag 28 januari 2016

Taggtråd runt DDR-konsten

I måndags la jag en motion på kommunfullmäktige om att sätta "DDR-konsten" i Carolinabacken i ett sammanhang genom en förklarande skylt och ingärdning med taggtråd.

UNT skrev om detta i tisdags, och idag intervjuar radions Kulturnytt mig.

Jag kommer återkomma med en lite mer fördjupad förklaring, och problematisera principen om "armlängds avstånd" framöver, men lägger här ut min motion för den intresserade.



Motion angående DDR-konsten


I Uppsala har kulturdebatten myntat ett numera välkänt begrepp – "DDR-konsten" som den folkliga benämningen av det verk som ingår i utsmyckningen av paradgatan, Drottninggatan ner från Carolina Rediviva. Repliken av Max Lingners muralmålning i Berlin som är en hyllning till DDR-kommunismen med glada människor bärande plakat med "Sozialismus" kan tolkas på olika sätt. I UNT har flera tidigare DDR-medborgare uttryckt att de upplevt sig bli kränkta av konstverket som genom sin synliga placering i Uppsala väckt till liv mörka minnen från deras liv i diktaturen.

Inom kulturetablissemanget har man nyligen tagit tydligt avstånd från ett par andra företeelser i konstvärden. Moderna Museets ledning avböjde innan jul offentligt erbjudandet från Lars Vilks att donera hans numera världskända konstverk "Profeten Mohammed som rondellhund". På Stockholms kulturhus har också ledningen valt att censurera en utställning som öppnar inom kort. Det namn som konstnären, Makone Linde valt, "Negerkungens återkomst" anses alltför provocerande och byttes därför ut i lanseringen av utställningen.

Vi kristdemokrater värnar en öppen debatt, och ser konsten som ett levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Att politiskt gå in och ta över beslut om konst blir problematiskt, då konsten bör vara avpolitiserad. Men om man från tjänstemannahåll tar politisk ställning, som ovan beskrivet, så blir det tydligt att man behöver riktlinjer för den offentligt finansierade konsten, något som nu kulturnämnden håller på att ta fram. Det åvilar också enskilda konstnärer ett ansvar att inte provokationen i sig sätts före en förankring i vårt demokratiska rättssamhälle. Det råder inget tvivel om att det finns gränser för vad man kan uttrycka med konst, och det är välgörande om vi kan ha ett offentligt samtal om den etiska grunden för konsten.

Ibland kan det vara nödvändigt med förklaringar till konsten, för att sätta den i rätt kontext. Vi kristdemokrater föreslår därför att konstverket i Carolinabacken omgärdas med taggtråd och att en förklarande plakett sätts upp som ger bakgrunden för verket. På så vis kan både konstverket skyddas från skadegörelse, och konstverkets innebörd sättas i ett tydligt sammanhang då det redan vid sin ursprungliga tillblivelse i Berlin ackompanjerades av murar, taggtråd och förtryck.


Kristdemokraterna föreslår kommunfullmäktige besluta


att Ingärda Erik Krikortz DDR-konstverk ("väggmålning") i Carolinabacken med taggtråd.

att Konsten som är en del av utsmyckningen av paradgatan förklaras med diskreta skyltar.

Uppsala kommun den 19 januari 2016



Jonas Segersam (KD)




Här finns en översikt över höstens omfattande debatt i UNT



måndag 18 januari 2016

Nytt år - nya utmaningar för Uppsala

Ovanstående riskvärdesanalys visar Kommuninvest (ett finansieringsbolag ägt av Sveriges kommuner) riskvärdering av Uppsala kommun, gjord nu innan jul.


Bara 4 av 272 kommuner har ett sämre riskvärde än Uppsala. Med ett riskvärde över 7 kan inte en enskild handläggare på Kommuninvest besluta om att låna ut pengar till Uppsala kommun, utan beslut måste fattas av VD eller styrelse.


Hur har det blivit så här? UNT skrev i mellandagarna om hur skulden per kommuninvånare ökat från 30.000 kr till 70.000 kr senaste 15 åren. Det kan illustreras av följande diagram:




En stor orsak till att skulden ökat så mycket de allra senaste åren är den affär där kommunen köpte Ulleråkersområdet av landstinget för nästan 2 mdr kr 2014. Jag satt då i landstingsstyrelsen, och konstaterar att det var en överföring från ett skattekollektiv till ett annat. Kommunen fick mark att planlägga och sälja, och landstinget fick pengar som stärker deras balansräkning och därmed möjliggör investeringar i nya Akademiska. Det är bra att Uppsala kommun nu har pressen på sig att exploatera denna mark för minst 8000 nya lägenheter, något som verkligen behövs! Det ställer stora krav på organisationen (för att inte riskera förluster), vilket är nödvändigt! Planen är att programmet för Ulleråker ska antas nu inom kort och sedan sätter markanvisningarna igång.


Efterhand som marken säljs av som byggrätter kommer sedan kommunen att få tillbaka pengarna, och den extrema låneskulden minskar. Men detta är dock bara en liten del av problematiken, och jag håller med Stefan Hanna (C) som häromdagen till UNT signalerade behovet av att sälja av andra tillgångar. Kommunen behöver bli mer aktiv får att få loss kapital så att vi kan fortsätta en hög och nödvändig investeringstakt. Att medborgare, som Johan Aulin i UNT, blir oroliga är inte konstigt. Det är absolut inte försvarligt med en så hög skuldsättningsgrad för kommunen. Och på kort sikt måste vi se över varje tillgång, och fundera på vilka delar vi kan realisera i syfte att bättra på balansräkningen. På lite längre sikt måste kommunen föra en intensiv markpolitik, så att vi kan få intäkter från exploatering av mark, ett arbete som måste föras aktivt, marknadsmässigt och uthålligt.

Det stora problemet är emellertid inte den höga skuldsättningsgraden. Den betyder naturligtvis kostnader, speciellt om räntorna åter börjar stiga.

Men det allra viktigaste, och nyckeln för hela ekonomin för Uppsala, är att komma åt den höga kostnadsutvecklingen.

Jag brukar säga att när man behöver förbättra ekonomin finns bara två sätt - öka intäkterna eller minska kostnaderna.

Möjligheten att öka intäkterna i Uppsala är begränsade. Vi behöver även här se över alla poster, och göra vad vi kan. Exempelvis hade jag gärna sett att vi kunde ökat maxtaxan för exempelvis barnomsorgen - jag tror de allra flesta föräldrar är beredda att betala för en god barnomsorg, och accepterar att kostnaderna skrivs upp i takt med det allmänt ökade kostnadsläget. Något som inte görs idag, utan den här typen av tak leder vanligen till att avgifterna inte sätts upp i den takt de borde. Vi kristdemokrater har motionerat om att alla avgifter i Uppsala bör indexeras, och kommunen behöver absolut se över så att vi får intäkter på de områden där vi kan ta ut berättigade avgifter, och att dessa avgifter i förekommande fall justeras upp regelbundet.

Sedan finns naturligtvis skatten, som är vår största inkomstpost. Om avgifterna utgör enbart 6-7% så utgör kommunalskatten huvuddelen. Resterande är det statliga kostnads- och inkomstutjämningssystemet, samt övriga statliga bidrag.

Att höja skattesatsen är ingen egentlig lösning, vilket Hans Jansevik (och Stefan Hanna) påpekat i debattartiklar. Den skjuter bara upp de åtgärder som måste till. Det allra bästa sättet är annars att höja skatteintäkterna utan att höja skattesatsen. Det sker genom en aktiv närings- och ekonomisk politik, främst på statlig nivå som stimulerar företagande, tillväxt, minskar arbetslösheten och gör att fler människor kommer i arbete (från utanförskap). Detta har Allians-regeringen gjort under sin tid vid makten vilket gör att hela kommunsverige haft ganska bra ekonomi.

Men till syvende och sidst kommer man inte ifrån att man måste bedriva ett långsiktigt och uthålligt arbete att hela tiden pressa kostnaderna. Speciellt i en kommun som Uppsala, som enligt jämförelser med liknande kommuner (exempelvis R8-rapporten som kom förra året) ligger betydligt högre i kostnader än vad som vore förväntat utifrån förutsättningarna. (Se även Jansevik som i ett videoklipp påpekar detta.) Faktum är att om Uppsala skulle komma ner i mer genomsnittliga kostnader så skulle det innebära en besparing på 500 mnkr. Det är alltså här de stora pengarna finns att hämta.

Och det blir då på de stora delarna av kommunens ekonomi - skola/utbildning, äldreomsorg och social omsorg.

Jag är själv övertygad att huvuddelen av dessa effektiviseringar inte behöver ske ute i verksamheterna utan kan ske genom att skära på byråkratin. I vår budget föreslog vi också besparingar på 10% av all administration.

Med en sådan politik kan vi ändra den trend vi ser nedan, nämligen att kommunen har ett återkommande dåligt ekonomiskt resultat.



På det viset får vi också ihop pengar så att vi kan trygga det stora framtida behovet av investeringar, och för en ansvarsfull politik för att trygga välfärden för Uppsalas framtida befolkning.