Öppen antisemitism i Uppsala

För ett par veckor sedan demonstrerade Palestinska folkets förening i Uppsala, med uppenbart antisemitiska bilder i demonstrationen. De antisemitiska inslagen har uppmärksammats såväl av Tobias tankar (tobiastankar.wordpress.com , med en uppdatering om Lisa Pelling m m), och Svenska Kommittén mot Antisemitism (skma.se).

Jag har till kommunfullmäktige lämnat in en interpellation (se uppsala.se) om saken, vilken troligtvis kommer debatteras i september.

Och idag skriver jag tillsammans med Magnus Wikberg och Andreas Morström i UNT en artikel om saken.

Här är texten i sin helhet:

Inga bidrag till antisemitism i Uppsala

Många har säkert hört om den antisemitism som skanderades av SSU-Malmö på 1:a maj, men nu har vi fått se något liknande även i Uppsala. Den 11 maj tågade en manifestation till stöd för araberna på Västbanken och Gaza genom Stora Torget och förbi valstugorna.

Längst fram gick barn med plakat föreställande en jude med judestjärna i pannan, och med blod rinnande från mungiporna, med ett döende barn framför sig med texten ”Can’t get enough, save palestinian kids”. Detta är en klassisk antisemitisk figur, och bygger på motiv om ritualmord och blodsanklagelse och har förekommit sedan medeltiden i Europa och Mellanöstern, både i kristen och arabisk antisemitism.

En vanlig anklagelse har varit att judar sagts döda kristna och muslimska barn för att blanda blodet i matza-brödet som bakas till påsk. Det är skrämmande att kunna jämföra med dramaturgin från Hamas där barn, kvinnor och gamla får agera mänskliga sköldar när man attackerar Israeliska gränsposteringar och man hör ramsor som skanderar ”krossa Israel”.

Med i demonstrationståget och senare talare vid avslutningen vid Celsiustorget var de båda tidigare riksdagsledamöterna för vänsterpartiet Torbjörn Björlund och Jeanette Escanilla. På bilder på Facebook ses både Torbjörn och Jeanette, samt Lisa Pelling (S), hålla tal precis framför barnen med de antisemitiska plakaten. Demonstrationen arrangerades av Palestinska folkets förening samt Ship to Gaza.

Vänsterpartiet Uppsala hyllade efteråt demonstrationen på sin Facebooksida och efter kritik försvarade Björlund manifestationen med att ”det behövs starkare provokationer idag för att mördandet av palestinska barn inte ska falla i glömska”. En Facebooktråd vars innehåll Svenska Kommittén för Antisemitism reagerade starkt på varpå den blev raderad.

Det är djupt problematiskt, speciellt i ljuset av de antisemitiska tongångarna som blivit allt mer tongivande inom vänsterrörelsen. I en rapport från EU-myndigheten Agency For Fundamental Rights (FRA) om judars upplevelse av förföljelse, säger 90 procent av judarna i Europa att de känner sig otrygga. Och enligt undersökningen är islamister, följt av vänsterextrema, de grupper judar känner sig mest rädda för.

Att den blodtörstige juden på plakaten var Benjamin Netanyahu används som försvar från aktivisterna. Man påstår att kritik av Israel och Sionismen inte är antisemitism. Kritik är en sak, men när man säger ”krossa sionismen”, eller ”stoppa ockupationen” syftande på hela Israels territorium, ja då begär man staten Israels borttagande från kartan.

En slags slutgiltig lösning på Israel-Palestina-konflikten. Eftersom Israel är världens enda judiska stat blir det då ett tydligt utslag av antisemitism, särskilt när de våldsamma och hätska uttrycken så ofta påminner om de antisemitiska skamfläckar som präglat inte minst Europas historia.

Gång på gång tvingas föreningar, och politiska partier, ta avstånd från slagord och handlingar som uttryckts under demonstrationer och liknande. Vi tror att man måste börja titta på de underliggande värderingar som kommer till uttryck.

Kristdemokraterna har upprepade gånger föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i Uppsala. Det finns fortfarande förintelseöverlevare som kan berätta om nazismens (och kommunismens) fasor och genom att Uppsalas skolelever får ta del av dessa vittnesbörd får man en bra utgångspunkt att arbeta vidare med frågor om demokrati, fred, människovärde och rasism. Tyvärr avslog vänstermajoriteten i Uppsala (S, MP, L och V) nyligen vårt förslag när det gäller handlingsplan Gottsunda.

2018 fick Palestinska folkets förening 34 500 kronor i föreningsstöd av arbetsmarknadsförvaltningen i Uppsala Kommun. Med bakgrund av ovanstående har vi i kommunfullmäktige ställt en interpellation till Mohamad Hassan (L) där vi ger utrymme för ett avståndstagande från antisemitism både från den styrande minoriteten (S, L, MP), och från Vänsterpartiet.

Ska verkligen Uppsalabornas skattepengar gå till föreningar som sprider uråldrig antisemitisk propaganda?

Jonas Segersam kommunalråd (KD), Uppsala
Magnus Wikberg ersättare (KD), miljö- och hälsoskyddsnämnden
Andreas Morström partimedlem (KD)

Antisemitism är en del av våldsbejakande extremism

Idag skriver jag i Aftonbladet om antisemitism i Sverige, och hur det är något som förenar alla våldsbenägna grupper.

Här är texten:
30-talets Europa präglades av gatustrider mellan kommunister och nazister, av massarbetslöshet och av rasism och nationalism. Tyvärr ser vi denna tidsanda svepa över Europa igen – främlingar ifrågasätts, demokratiska institutioner ses som kraftlösa och förlegade, yttrandefriheten sätts i fråga och antisemitismen börjar åter breda ut sig.

Efter andra världskriget grundlades en ordning, genom personer som kristdemokraten Konrad Adenauer, som skulle skydda Europa från maktmissbruk och krig. Denna ordning har varit framgångsrik under snart 80 år. Men något har hänt.

1992 bestämde sig två förintelseöverlevare i Sverige, oberoende av varandra, lämna Svenssonlivet och gå ut i skolor och vittna om sina upplevelser. För Tobias Rawet var det förintelseförnekaren Faurissons besök i Sverige och för Emerich Roth några killar som gick Birger Jarls-gatan ner, med lyfta armar ropande ”Sieg Heil, Sieg Heil” som gjorde att de bröt den 45 åriga tystnaden.

Från 90-talet, med ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vitt Ariskt motstånd” – den mylla som SD grundades i, har nu åter våldsbejakande extremism börjat breda ut sig i Sverige. Antisemitismen är en värdemätare för vilket inflytande denna extremism har.

När jag lyssnade till Annie Lööfs tal i Almedalen var det just när hon nämnde ”judiska församlingshem” och ”judiska förskolor” som de strategiskt utplacerade NMR-aktivisterna hov upp sin röst. Jag stod ett par meter bakom, och den laddade stämningen var skakande. Ett par dagar senare utmynnade NMR:s närvaro framför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält i handgemäng.

Judehatet har varit utbrett under hela Europas historia och gång på gång har judar förvisats, fängslats och dödats.

I Sverige finns många exempel på antisemitism i dag, och den återfinns i alla de tre huvudgrupper av våldsbejakande extremism som den nationelle samordnaren har beskrivit. Man skulle till och med kunna säga att antisemitism är ett gemensamt kännetecken för våldsbejakande extremism.

Att NMR och andra högerextrema grupper är antisemiter är ingen nyhet. Men även modern islamism innehåller starka antisemitiska underströmmar. Den enda renodlade islamistiska regimen i världen, Iran, talar öppet om att förinta Israel, och i hela Mellanöstern finns en utbredd fientlighet mot den judiska staten Israel.

En del försvarar detta som antisionism, men om man anser att judarna inte har rätt till en stat just för att de är judar, eller att de som kollektiv ska dödas eller fördrivas då är det faktiskt fråga om antisemitism – inte oskyldig kritik mot den israeliska regeringen.

I Sverige har denna antisemitism resulterat i flaggbränningar, attentat mot synagogor och hatfullt skanderande mot judar.

När det gäller antisemitism i den autonoma vänstern, så är det ett känsligt kapitel. Vänstern vill upprätthålla en bild av ”demokrati” och antirasism. Men en stark antisionism är utbredd även här, och hänger ihop med en konspiratorisk världsbild, där USA och Israel buntas ihop som (en judiskkontrollerad) imperialism. Ett symptom på detta synsätt var när nyligen Oldoz Javidi, riksdagskandidat för Fi, förklarade att alla judar borde lämna Israel och flytta till USA.

Ett första viktigt steg att mota detta är att återuppliva 90-talets projekt ”Om detta må ni berätta”, och genomföra en landsomfattande vaccinationskampanj mot antisemitism. Vi behöver alla påminna oss om hur fel det kan gå om inte efterkrigstidens viktiga värderingar vördas och försvaras.

Jonas Segersam

ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel i Uppsala och kommunalråd (KD)

Antisionism och antisemitism

Jag skriver i Världen Idag om att vi bör genomföra en vaccinationskampanj mot antisemitism, en idé jag lanserade i en interpellationsdebatt med Caroline Hoffstedt (S) under året. Nu är väl behovet ännu större i städer som Malmö och Göteborg, och det därmed borde genomföras som en landsomfattande kampanj. Det är viktigt att se och klarlägga rötterna till antisemitismen så att vi kan förebygga att den inte breder ut sig i Sverige!

Läs hela min text här:

Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.
Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.
Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.
Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.
Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.
På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.
Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.
Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.
Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.
Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.
Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.

Jonas Segersam

Förintelsen på fullmäktige

 

foto:Tobias Rawet talar på minnesdagen för förintelsens offer i Uppsala

Igår i fullmäktige debatterade vi min interpellation om förintelsen, som jag skrev i februari (se min blogg då).

Här är mitt inledningsanförande i debatten med kommunalrådet Caroline Hoffstedt (S):

Jag tackar Caroline Hoffstedt för svaret på min fråga. Jag hade inte väntat mig något mothugg när det gäller detta, och är mycket glad och tacksam för att i Sverige finns en bred enighet om att kampen mot antisemtism och för den delen all annan våldsbejakande extremism är viktig och prioriterad.

Jag läste nyligen självbiografin ”Ett liv av skärvor” av förintelseöverelevaren Hedi Fred. Vi borde nu använda de ögonvittnen som ännu finns i Sverige för en landsomfattande vaccinationskampanj.

Antisemitism är en farsot som under historiens gång drabbat miljontals judar – med allt från glåpord, diskriminering, spott och slag till terrordåd, lemlästning och hänsynslösa massavrättningar. Tyvärr slår antisemitismen idag, där nutidens judar faktiskt är skyddande i en egen, judisk stat, ibland över i antisionism, med en retorik där ord som apartheid, koncentrationsläger och etnisk rensning används för att ifrågasätta staten Israels existens.

Det tragiska med antisemitismen under 1900-talet är att den skedde i vår egen världsdel, Europa. Av människor som liksom i Sverige lyssnade på Mozart, Beethoven, Jussi Björling och Zara Leander. Som läste Goethe, Bibeln och Jules Verne. För knappt ett år sedan besökte jag och min fru Riga – på andra sidan Östersjön. Där sköts 25.000 människor under två dagar i en skog i utkanten av staden. 

Också i Uppsala finns svarta fläckar, såsom bollhusmötet där studenter samlades för att protestera mot att judar skulle tas emot i vårt land. Eller det rasbiologiska institutet. 

Det finns dock ljuspunkter – Förintelsens minnesdag uppmärksammas numera i Uppsala. I Tullgarnsparken - inte långt från den platsen för ett barnhem som var ett av de få i Sverige där judiska barn togs emot under och efter kriget - har ett minnesmärke rests, en svartbränd stol där grönskan tränger fram ur sitsen. Och jag tackar naturligtvis Caroline Hoffstedt för det tillmötesgående svaret att ta initiativ till så kallade Stolpersteine – minnen av människor som gått på våra gator och ryckts bort av förintelsen, även i Uppsala.

Men jag hade hoppats att vi i stället för en uppräkning av allt som görs tillsammans skulle kunna göra krafttag för att Uppsalas skolelever verkligen får del av ”om detta” som vi ”må berätta” om.

Att vi skulle kunna sätta igång en vaccinationskampanj där alla de överlevande som finns kvar kan få komma ut i Uppsalas skolor och träffa alla elever. Mietek Groscher nämns i svaret, men det finns även Tobias Rawet, Liva Fränkel (syster till Hedi Fred) med flera som står till tjänst.

Jag såg på UR just Tobias Rawet i Enköpings kommunhus inför en samling skolelever där. Under en timme talade han om sina fasanfulla minnen från Lodz ghetto, där kanske 60-70 av de 16.000 barnen överlevde kriget. Om detta må vi berätta.

Om detta må ni berätta

Boken som tillsammans med projektet Levande Historia är ett av de viktigaste eftermälena av Göran Perssons tid som statsminister. Vid sin första comeback i riksdagshuset sa han på markeringen av minnesdagen för förintelsens offer 2015:

”Den dag vi inte minns Förintelsen, då har mördarna triumferat.”

Idag sätts demokratin i fråga på många håll, och i Sverige är det något vi tar för givet utan att riktigt förstå vad alternativen är. På samma sätt som alternativa verklighetsbeskrivningar presenteras på andra håll runt om i världen finns det personer som förnekar förekomsten av den omänskliga förintelsen av 6 miljoner judar. Detta skedde inte i någon avkrok utan i vår kultiverade världsdel, av civiliserade människor i länder som egentligen var demokratier, men där hat, rädsla och lögn fick styra i stället för kärlek, tolerans och sanning.

I Sverige finns många människor, fortfarande, som själva fått uppleva denna förintelses fasor. Som suttit i arbetsläger, bott i getton, och som fått största delen av sin egen släkt utrotad. Bara på grund av att de är judar.

När riksdagspolitiker idag föreslår förbud mot omskärelse, judiska skolor, koshermat och att man ska skilja på vem som tillhör den svenska nationen och vem som tillhör den judiska, eller kurdiska eller turkiska för den delen, så öppnar man vägen som kan leda mot hat, motsättningar och spänningar som hotar vår samhällsgemenskap. Skulle den synen få slå igenom så skulle det i praktiken åter bli omöjligt att leva som jude i Sverige.

Vi var tack och lov förskonade från förintelsen i Sverige, men vi behöver inte gå långt – i naziockuperade Norge administrerade norsk polis deportationen av 770 av de 2100 judar som fanns i landet till förintelseläger. Av dessa var det bara några få procent som överlevde förintelsen. På andra sidan Östersjön, i Lettlands huvudstad Riga, skapades ett getto för judarna, och under två dagar i slutet av 1941 arkebuserades 25.000 personer i Rumbulaskogen i södra delen av staden. Rigagettot fylldes sedan på med en motsvarande mängd judar från framförallt Tyskland varav ytterst få överlevde förintelsen.

Dessa historier bör berättas för uppväxande generationer, och vi behöver fortsätta satsningen med Levande Historia. För judar idag är staten Israel en garant för att en förintelse inte ska kunna iscensättas på motsvarande sätt som under 1900-talet. Därför är det så viktigt att vi också stöder staten Israels berättigade existens, och med rätta uppskattar Mellanösterns enda demokrati. Vi kan visst ha synpunkter mot den politik som förs, men det är förmätet att flera hundra mil bort ha synpunkter om var judar ska kunna leva och bo och inte.  Som europeer har även vi svenskar en del av den kollektiva skuld som århundraden av förföljelser, pogromer och inkvisitioner av judar gett oss i arv, och därför bör vi ha en ödmjuk och lågmäld ton när diskussioner om judar och Israel förs.

We ❤️ Israel

I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.

Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.

En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.

Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.

Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.

Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")

Hyllning av knivattacker i Malmö

Israels ambassadör Isaac Bachman har på Facebook länkat ett klipp från en demonstration i Malmö (där f ö Hillevi Berg (S) medverkar - se nedan). Enligt kvällsposten skanderar folkmassan enligt KvP:

"Dags för revolution" och "ta dem med knivar, kasta stenar", samt: "Attacker och knivhuggningar av soldater" och "Barn kastar stenar. Intifada kom och låt fredliga lösningen gå". Enligt Bachman själv: "'slaughter the Jews', 'stab soldiers', carry out 'terror attack after terror attack' while referring to the knife killers as 'heroes' and urging to 'start a 3rd Intifada'…!"


Som vanligt blir verklighetsbeskrivningen lite utifrån betraktarens och översättarens och förmedlarens öga. Det är egentligen detta som är huvudproblemet i Sverige, att man inte förmår se båda sidor av saken. Detta förstärks av sociala medier där många svenskar i sina "flöden" får upp bilder på hur israelisk polis "mördar" oskyldiga palestinier, hur palestinier utsätts för övervåld och hur israeler skanderar "död åt araberna" Jag får å andra sidan i mitt flöde upp bilder från demonstrationen i Malmö med ropen "slakta judarna", från palestinska skolor där barnen leds i att skandera att hela Palestina är deras, från havet till floden, och där andra barn säger att de vill bli ingenjörer så att de kan "spränga judar" när de blir stora.


Visst var hela Gaza-kriget ytterst tragiskt. Och det är ingen tvekan om att betydligt fler palestinier, främst civila, dödades och skadades, än israeler, främst militärer, under själva kriget. Bostäder, skolor och sjukhus förstördes, och Gaza har ännu inte hämtat sig från kriget och är i ett miserabelt tillstånd med blockad, och dessutom med en odemokratisk terrororganisation som styr området.


Men vi måste lyfta blicken och förstå bakgrunden till konflikten. Som jag skrivit här, är Hamas (och den gängse palestinska bilden, även om man i andra sammanhang ofta inte framställer det så öppet) mål att "befria" hela Palestina från "ockupationen". Alltså en enstatslösning, inte en tvåstatslösning. Det är oerhört naivt av Hillevi Larsson att tro att den karta av Palestina hon håller i sina händer (instagram nedan) är en karta över det brittiska palestinamandatet innan 1948, och inte en bild av det "fria Palestina" utan både brittisk, jordansk/egyptisk eller israelisk ockupation. Se V-tecknet som finns med på bilden! Detta är för övrigt den gängse förekommande kartbilden i palestinska befrielsesammanhang, t ex första bilden i en artikel i The Atlantic om roten till konflikten.

Se gärna också söndagens Agenda i SVT! Spola förbi AKB och efter att ha sett (den sevärda) intervjun med EBT så ges faktiskt ett reportage som belyser båda sidor i konflikten. Och både den israeliske och den palestinska ambassadören blir intervjuade. Bra jobbat, SVT - och upplysande även för tittarna! Ambassadör Bachman påminner om det palestinska samröret med Hitler och nazisterna under andra världskriget, och från palestinsk sida får vi höra om knivmorden som "proteströrelse", som man inte tar avstånd från från officiell palestinsk sida.

Se även DN hur en soldat knivhöggs av en utklädd journalist under "Vredens dag" (bara det namnet säger allt om inställningen)

Nej, jag hoppas, och ber för fred i Israel. Må både det judiska och det palestinska folket få slippa allt detta våld och i stället få leva sina liv i fred och samförstånd. Det skulle gynna alla!

Vi måste bekämpa antisemitismen!

I går kväll deltog jag i en minneskväll över förintelsens offer i Livets Ords kyrka. Tobias Rawet, överlevande delade gripande vittnesbörd från Lodzghettot och koncentrationslägret Ravensbrück. Roar Sörensen talade om den nya antisemitismen som idag riktas mot världens nye "Jude", staten Israel. Slutligen talade riksdagsledamot Mikael Oscarsson om bland annat Kardinal Graf von Galens arbete mot utrotandet av 10.000-tals oönskade tyskar redan innan kriget, och Raoul Wallenbergs insatser för att rädda 10.000-tals judar i Budapest. Bland kulturinslagen fanns diktläsning av Rebecca Segersam.

Mikael läste bibelordet från Joel 1:2 "Det här skall ni berätta för era barn" vilket för tankarna till Göran Perssons initiativ Forum för Levande Historia som han ska ha en eloge för - han deltog ju också i en manifestation i RIksdagshuset i förrgår. På samma sätt deltog Stefan Löfven i stora synagogan på kvällen, och nu är det viktigt att vi alla lär av historen, arbetar för att bekämpa hat och antisemitism och visar vårt stöd för judarna och för den judiska staten, Israel.

SD:s trassel i judefrågan

I Jerusalem Post (bild ovan) försökte Björn Söder häromdagen bringa reda efter de anklagelser om antisemitism som han under senare tid blivit utsatt för.

Och det är ingen tvekan om att den intervju i DN som jag i ett tidigare inlägg här refererat till ("är SD rasister?") av Sverigedemokraternas motståndare har utnyttjats till det yttersta och citaten har använts till både det ena och det andra i syfte att misskreditera Björn Söder.

Jag tror inte SD är antisemiter, och det är ingen tvekan om att den huvudsakliga måltavlan för partiet inte är judar - utan "islam" och "araber" - som ses som ett stort hot mot det "svenska" samhället. I intervjun ville ju Björn Söder just påpeka att judar faktiskt är en nationell minoritet i Sverige (med jiddisch som erkänt minoritetsspråk), till skillnad från just araber som enligt SD:s nationalistiska ideologi bör assimileras eller avpolletteras.

Hela affären uppenbarar dock en massa trassel från SD:s sida när det gäller judefrågan. Den uppenbarar också det problematiska i att ha nationalism som politisk ideologi. Och slutligen uppenbarar den hur mångbottnat själva "jude"-begreppet i sig är, speciellt kopplat till staten Israel.

Söder försöker i Jerusalem Post framhålla hur Israel-vänliga SD är. Han har besökt landet och påpekar att partiet starkt har opponerat mot ett erkännande av Palestina.

Men frågan gällde ju inte hur SD ser på Israel eller situationen i mellanöstern, utan hur de ser på judar som bor i Sverige. Och här modererar Björn Söder sitt citat betänkligt - från (DN)

" Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet."

till (JP)
"I believe most people of Jewish origin that have become Swedes (as in becoming a part of the Swedish nation) may have partly abandoned their Jewish identity in some cases." - det vill säga
"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar (alltså blir del av den svenska nationen) kan delvis ha lämnat sin judiska identitet i några fall.

Vi har plötsligt fått in både "kan", "delvis" och "i några fall".

Han inser väl att det ligger något i bland andra judinnan Lena Posners Körösis ord "När andra talar om för mig vem jag är, är det inget annat än en förolämpning."

Och så svamlar han en del om att det är en glidande skala, att man inte byter nation över en natt och att man visst kan våra både svensk och jude i vissa aspekter (återkommer till de olika aspekterna av "jude" nedan)

Det som problematiserar SD:s syn på svenska judar ytterligare är att Posner Körösi till DN påpekar att sverigedemokraterna skrivit motioner som
1/ "De vill inte bara behålla förbudet mot kosherslaktat kött, utan även utvidga det till import"
2/ "De vill också förbjuda judiska skolor"
3/ "De vill förbjuda manlig omskärelse på åttonde dagen, något som är grunden i den judiska identiteten för en absolut majoritet av judar oavsett om man är religiös eller inte"
Det sista gör det "fullständigt omöjligt för den judiska gruppen att finnas kvar i Sverige"

Så, kära sverigedemokrater, ta och tänk efter lite vad det egentligen innebär att ha nationalism som politisk ideologi!

Det är ju uppenbarligen ett problem att börja dela in människor i "vi" och "dom". Även om man erkänner andra "nationer" som nationella minoriteter, så tror jag det är bra om vi kan undvika den här typen av indelningar. Egentligen är ju judar inte någon nationell minoritet i lagstiftningen utan det är fem språk riksdagen valt att lyfta upp som nationella minoritetsspråk, däribland jiddisch.

Vi måste vara öppna och inkluderande gentemot alla svenska medborgare. Men däremot kan vi naturligtvis diskutera vem som ska bli medborgare, och vilka skyldigheter och rättigheter de som kommer till Sverige ska ha, vilket Kristdemokraterna också börjat göra - se mitt tidigare inlägg.

Slutligen den svåra frågan om vad "jude" är. Speciellt när Björn Söder i en debattartikel vänder sig till en israelisk läsarkrets blir det uppenbart hur laddade dessa frågor är. Det blir också uppenbart att Björn appelerar till Israeliska nationalister som kämpar för att stärka "den judiska nationens" roll i staten Israel, på bekostnad av exempelvis araber. I Israel har detta faktiskt varit ett regeringsförslag innan jul - vilket bland annat innebar att arabiska inte längre skall vara officiellt språk -, som i sig blev orsaken till regeringskris och nyval utlyst till mars. (se SvD och ViD)

Nu är det så att Israel redan är en "judisk stat" per definition, vilket redan idag föranleder en del (arabiska / vänster-) företrädare att beteckna den som en "rasiststat". Jag tror inte man kan komma ifrån kopplingen mellan judar och Israel, för alternativet är ju en arabisk stat, "Palestina", som jag också skrivit om nyligen ("enstatslösningen").

Men vad är då judiskt? Här trasslar Söder in sig, eftersom han försöker skilja på "religion" och "kultur" och "identitet". Men så enkelt är det inte. Kan man vara "svensk" enligt SD:s definition, men tillhöra den judiska religionen? Jag är inte så säker på det - men vi får återkomma till alla dessa svåra frågor senare.

Bra om SD av Stefan Olsson

Sverige i dåligt sällskap

När Sverige nu erkänner Palestina så hamnar vi i dåligt sällskap. Det är världens diktaturer och skurkstater som står med bland de som hittills erkänt staten, medan de västerländska demokratierna hittills har undvikit detta.

Orsaken är naturligtvis att Palestina fortfarande är omstritt och att man både kan ifrågasätta om det finns en legitim regering och kontroll över territoriet. De palestinska territorierna plågas av omfattande korruption, utbredd arbetslöshet (ca 30%) och åtminstone 30% av BNP utgörs av utländskt bistånd, på Gaza är 80% av befolkningen beroende av bistånd.

Hela Palestina-projektet är ett misslyckande för demokratierna i Väst - genom sin missriktade intervention har man skapat ett beroende som indirekt gett legitimitet till våldet mot Israel, bland annat de två intifadorna som förstört det tidigare relativt goda samarbete som funnits mellan de Israeliska och Palestinska folken.

Grundläggande är det dock det palestinska styret självt som genom sin bristande demokratiska förankring och genom bristen på respekt för mänskliga rättigheter bäddar för det palestinska folkets olycka. I stället för våld och hat borde man acceptera Israel som den demokratiska, visserligen judiskt dominerade, stat det är och genom en fredlig samexistens ta del av det välstånd som Israel har fört in i regionen. I Israel ligger t ex BNP/invånare på 30.000 USD, att jämföra med knappt 1.000 USD i de palestinska territorierna.

I Israel är det fullt möjligt för den arabiska befolkningen att både vara medborgare och delta i samhällsbygget, något som i dagsläget skulle vara omöjligt för judar i en palestinsk stat.

Margot Wallström hänvisar till erkännandet av Kosovo, något som jag också kritiserade på denna blogg. Bättre att låta bli att göra fel än upprepa dem igen! Sverige borde ägna sig åt demokratiutveckling och mänskliga rättigheter för dem som är villiga att ta emot den hjälpen i stället för att tvinga sig fram enligt en egen vänsterpräglad utrikespolitisk agenda. Att det är i första hand ett politiskt beslut erkänner ju Wallström själv - det är "ett speciellt fall [med] starka politiska argument för ... ett erkännande"

Israels Utrikesminister Lieberman påpekar att situationen i mellanöstern är betydligt mer komplicerad än självmonterade möbler från IKEA (Jerusalem Post)

DN 
SvD
Dagen

Socialdemokratiska maktpartiet styr igen

Den nya regeringen har tillträtt och redan hamnat i blåsväder. Det dröjde inte länge innan de hoppade i säng med vänsterpartiet, och därmed påpekar DN att det är "sämsta tänkbara start" på Löfvens ambition med en  "samarbetsregering". 

Att vänsterpartiet är ett troget stödparti är ingen nyhet. Det unika är i stället att miljöpartiet nu debuterar som regeringsparti, för första gången sedan riksdagsdebuten 1988. Det (att det dröjt så länge att få till en vänsterkoalitionsregering) säger mer om socialdemokraterna och deras självbild än om miljöpartiet egentligen.

Intressant med en såpass stark förnyelse, med många unga namn. Socialdemokraterna vill väl inte stå miljöpartiet efter i föryngring, men nu får de också visa vad de kan leverera i verkligheten. Det är också intressant att man fortfarande satsar på Shekarabi trots de skandaler som blåste runt honom för ca 10 år sedan. Uppblåsta medlemssiffror i SSU, finansiering av sin valkampanj från en SSU-fond samt invalet i polisstyrelsen trots att både medborgarskap och mantalsskrivning saknades (Enligt Wikipedia). Men det tycks som det ändå är det gamla maktpartiet som kommit tillbaka, med alla skandaler och maktfullkomligheter dragandes med sig.

Jag kommer ihåg när jag ett par år innan dess arbetade som lärarvikarie med Ardalan på Sävjaskolan i Uppsala under en tid. Vid ett tillfälle fick jag vikariera för honom för att han var sjuk och hemma den dagen. Klassen skulle till stan på skolbio, och när vi stod där med klassen i kön utanför anrika slottsbiografen, vem kom då gående nedför Slottsbacken tillsammans med en vän - jo Ardalan Shakarabi och hela klassen vinkade.

Kan inte låta bli att inte nämna Åsa Regnér förstås, detta visar väl mest vilken "nära myndighets"-status RFSU har, den organisation som hon under många år varit associerad med. Får se om det blir några tokigheter från en person som drivit att trossamfunden ska fråntas vigselrätten och genom materialet "sex på kartan" medverkat till en ännu större sexuell exponering av och för barn.

Föreningen Norden lyfts på kanske lite liknande sätt genom utnämnandet av Kerstin Persson (tidigare ordförande i Föreningen Norden), något som jag naturligtvis tycker bättre om - om det nu också kan leda till konkreta resultat i ett utökat nordiskt samarbete.

Det är ju lite klokare med en sådan utrikespolitik än att lyfta fram ett erkännande av Palestina, något som Mehmet Kaplans aktivism bidragit till månne? Vad är det som ska erkännas - terroristorganisationen Hamas styre och målsättning att utplåna Israel, eller kanske den korrupta ledningen på Västbanken? Ja, frågorna hopar sig...

Ja, detta är ju då bara första stegen i försöken att få igenom en rödgrön politik. Något som inte blir så lätt med tanke på det mycket svaga stödet i riksdagen.

XP
Andreas Carlsson i Dagen om Palestinafrågan
Dagen om kristen med Israel
Tove Lifvendahl i SvD om regeringens dilemma

Updatering:

I DN kan vi läsa om att förutom Kaplan är även Fridolin Palestinaaktivist 

Enstatslösningen för Palestina

I den här intervjun (gjord i Uppsala) med Ahmed Rami av Mohamed Omar framförs förslaget om en enstatslösning. När det gäller Israel / Palestina - konflikten är ett slags rådande konsensus att man ska sträva efter en "tvåstatslösning", det vill säga två suveräna stater, Israel och Palestina, som ska existera i fred sida vid sida.


Detta ställs då också ofta mot en slags beskrivning av en rådande situation där Israel sedan sin tillkomst ockuperar delar av eller hela det tidigare Palestina, och förnekar palestinierna rätten till en egen stat. Utifrån denna orättvisa situation anses "tvåstatslösningen" som ett steg framåt eftersom den innebär att det palestinska folket får ett internationellt erkännande som ett folk i en egen suverän internationellt erkänd stat, Palestina.


Jag tror att det är en ganska blåögd och allmänt utbredd  bild i Sverige (och på många andra håll) att får man bara till en sådan tvåstatslösning så kommer det bli fred i Israel / Palestina, och vi bör därför med alla medel understödja en process mot detta mål. Inte minst den så kallade osloprocessen är ett led i denna utveckling.


Det många inte inser, eller vill inse, är att det tyvärr är en väl utbredd målsättning hos flera av aktörerna, t ex Hamas som styr Gazaremsan, att i stället uppnå en enstatslösning, det vill säga ett "fritt Palestina". Utan en judisk stat, alltså utan Israel, och troligen utan några judar heller (det bor i alla fall inga judar i dagens palestinska självstyrelseområden).


I denna intervju illustreras denna syn tydligt, och Israel beskrivs som en rasistisk stat. Till och med tvåstatslösningen beskrivs i slutet av Mohamed Omar som en sionistisk ståndpunkt, vilket väl säger ganska mycket!


Nu ska tilläggas att Mohamed Omar har tagit avstånd från de synpunkter han förfäktade under sin islamistiska period 2009-2012 (se wikipedia), så mitt inlägg är inte riktat mot honom som person. Ahmed Rami har dock mig veterligen inte gjort någon avbön (driver fortfarande RadioIslam TV, med program som påminner om den propaganda vi såg på Hizbollahs tv-kanal när vi bodde i Israel). Och Hamas är genom sin kontroll över Gaza fortfarande upphov till oroligheter, lidande och konflikt i regionen.


Fler borde få upp ögonen för denna linje som drivs massivt mot staten Israel, dess folk, och deras rätt att existera!


Per Gudmundson om Ahmed Rami 

Här är länk till DN-artikeln 820729 där Rami under rubriken "demokratiskt Palestina" förespråkar samma enstatslösning. Då var han en upphöjd revolutionär från Marocko med kontakter med både Olof Palme och Anna Lindh, och naturligtvis vänsterakademiker i Uppsala såsom Jan Bergman m fl som sedan försvarade honom i rättegången där han blev dömd till 6 mån fängelse 1989. Även Per Gahrton var en av dem som då stödde honom, något han i TV i våras beklagade för Anna Hedenmo, nu när Rami fått antisemit-stämpeln och inte längre är en upphöjd vänsterdebattör i Sverige (han lär inte få in några inlägg på DN debatt längre idag)

Svenska Kommittén mot Antisemitism kom tack och lov till stånd efter den utbredda antisemitismen som sköljde in över Sverige efter Libanonkriget 1982 (då Ramis DN-artikel skrevs), ungefär på samma sätt som samma antisemitism sköljer över Sverige idag i samband med Gaza-kriget.

Gaza-favorit i repris

Idag på landstingsstyrelsen lägger vänsterpartiet samma förslag om hjälp till Gaza som för fem år sedan (innan förra valet). Denna gång med stöd av (S) och (MP) som tydligen också vill hålla sig väl med vissa väljargrupper.

Jag vidhåller, liksom då, att för det första är det inte landstingets uppgift att bedriva utrikes- och biståndspolitik. Inom kristdemokraterna förespråkar vi att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. När det gäller utrikespolitik är det på nationell och internationell nivå. För det andra kan vi inte, om vi ska ge bistånd, gå in i en så laddad fråga som Israel-Palestina konflikten. Genom att ensidigt stödja de drabbade barnen på Gaza, och inte de barn i Israel som dagligen behöver gömma sig i skyddsrum på grund av palestinska raketanfall blir fel. Dessutom är andra konflikter i området så otroligt mycket mer kaotiska och ohyggliga, i alla fall om man ser till antal dödade och lemlästade i Syrien och Irak. Men där kanske det är mer oklart vilka väljargrupper i Sverige man appellerar till?

Missförstå mig inte - det är en oerhört tragisk situation för befolkningen i Gaza - och vi i Sverige behöver göra vad vi kan. Men det är inte lätt att hjälpa med en terrororganisation som Hamas i ledningen, som använder pengar och stöd till att bygga smuggeltunnlar och köpa raketer i stället för att bygga sjukhus, skyddsrum och arbeta för fred med Israel (ett land man enligt sina stadgar vill utplåna, och vars judiska befolkning man vill fördriva)

Nej, låt oss fortsätta att ägna oss åt det som är landstingets mandat och överlåta utrikespolitiken till en annan nivå.

Israelkritik ursäktar antisemitism

Läste en knakande bra beskrivning av Aron Flam i nyheter24 igår - hur den svenska antisemitismen fungerar i praktiken, och hur den hela tiden balanserar på gränsen mellan Israelhat och judehat. (Något jag f ö påtalat många gånger på denna blogg, t ex här)

Så här skriver han:

I dag är det normalt att säga ”Israelkritik avfärdas ju alltid som antisemitism” varje gång nån blir anklagad för just antisemitism. Jag vill hävda det motsatta – det är betydligt vanligare att man ursäktar sin egen antisemitism med att den bara är Israelkritik.


Situationen är allvarlig och vi måste passa oss från att få en situation likt den i Malmö där åtminstone Israelkritik (som då alltså ibland är dåligt ursäktad antisemitism) mer eller mindre backats upp av de lokala officiella företrädarna (som jag skrivit om här och här). Ett sorgligt exempel på hur stämningen är i Malmö var ju nyligen när en kurd som hängt upp Israeliska flaggan i fönstret fick både fönstret krossat och sedan blev misshandlad (se SvD, dock även Sydsvenskan där polisen hävdar att misshandeln inte har med flaggan att göra, frågan är dock om det också är ett symptom på klimatet i stan?) .

Israel är en väl fungerande demokrati, ja nästan den enda i ett Mellanöstern som numera befinner sig i ett totalt kaos. Att det finns spänningar i ett land som omges av Syrien, Egypten, och Gaza är ju inte så konstigt. Kampen mot Hamas är Israels sätt att dela hela västvärldens kamp mot terrorism påpekade ambassadör Bachman när han nyligen gästade Uppsala. Hamas immanenta närvaro innebär ju att de hela tiden får en skur av raketer skjutna mot sig, och, innan de vidtog säkerhetsåtgärder, en stor mängd självmordsbombare.

Tyvärr blir debatten ibland väldigt uppskruvad, och vad begränsad källgranskning på nätet kan leda till fick vi se exempel på de senaste dagarna. En Uppsalabo blev då omskriven bl a i Metro i en mycket förvirrande beskrivning som senare UNT rätade ut några frågetecken runt (även Metro rättar i efterhand). Att gå runt med Davidsstjärna eller Kippa ska inte behöva resultera i vare sig glåpord och självklart inte i handgripligheter.

Sydsvenskan om kippavandring nyligen, även ViD

Stoppa demoniseringen av judar

Ja, under den rubriken skrev Israels relativt nye ambassadör till Sverige, Isaac Bachman, igår ett inlägg i Dagen. Mycket bra text, som tydligt belyser problematiken runt Israeldebatten i Sverige. Han tar upp kärnan i problemet hur man bedömer Israel efter helt andra mallar än grannländerna, och till och med har mage att jämföra Israel med nazi-Tyskland, eller med apartheidregimen i Sydafrika.

Tack för den rösten! Tack och lov att vi har en Israelisk representation med officiell status, så att inte den judiska rösten försvinner utan kan stå där och bli lyssnad till. Jag köpte också häromdagen en av överlevarna efter förintelsen, Max Saphirs bok. Jag känner honom här från Uppsala, och är oerhört tacksam att hans, och andra överlevares, röst får höras, och påminna oss och våra barn om mänsklighetens grymheter, och hjälpa oss att aldrig göra om samma misstag. Om detta må ni berätta!

Naturligtvis rycker svenska bloggare såsom Dessa mina minsta bröder, och Katolsk vision (Irène Nordgren) ut och förstärker den sneda bild som är förhärskande i Sverige. Envist försöker man förneka att det finns en koppling mellan antisionism och antisemitism. Men det finns en mycket tydlig koppling och den stavas J-U-D-E ! Israel är ju som kanske bekant världens enda judiska stat.

Endast Bengts blogg ger en lite mer neutral beskrivning av Bachmans artikel.

Manifestation för Israel

Är på demonstration för Israel på Sergels torg. Det är viktigt att visa vårt stöd och solidaritet för den väl fungerande demokratin i Mellanöstern som blivit en tillflyktsort för miljontals judar från hela världen. Låt oss hjäpas åt att motarbeta antisemitismen i Sverige och varhelst den visar sig!

Tack än en gång, Annika Hernroth-Rothstein för initiativet!

ViD,  Arutz Sheva

Svenska fack ska inte bedriva utrikespolitik

Svenska hamnarbetare-förbundets blockad av Israeliska varor till Sverige gör mig undrande över vad svenska fackföreningars uppgift är. Har medlemmarna i förbundet gått med där för att facket ska ha synpunkter på förhållanden i andra länder? Nej, jag tror inte det.

Dessutom är blockaden troligen olaglig, enligt Sveriges Hamnar vars förhandlingschef Per Helgesson uttalar sig idag. Claes Arvidsson påpekar också att syftet med aktionen, att den ska få Gaza-blockaden att upphöra, egentligen redan uppfyllts. Israel har nämligen beslutat tillåta alla icke-militära varor. Något som också föranlett Norge att ställa in en liknande blockad.

Det finns andra än svenska fackföreningar som bedriver dylika politiska aktioner mot Israel, nämligen Sveriges Radio. Vår statsradio bedriver nämligen en formlig hetsjakt på Svenska företag som verkar i Israel, såsom IKEA, Sodastream och Assa. Även en svensk pensionsfond agerar på liknande sätt...

SvD 1, DN, Aftonbladet 1 Dagen VG

Sanning blir till lögn

En kort studie i bloggsfärens märkliga dramaturgi. Efter mina båda inlägg om Gaza-skeppen fick jag plötsligt en massa lustiga kommentarer om "paintball-gevär". Efter någon dag insåg jag att det berodde på att jag på Alliansfrittsverige.nu lyfts fram som ett av fyra högerspöken som exempel på "högerns osmakliga reaktioner på massakern". Där sägs det oerhörda att jag på min 'patriarkala blogg' ("det är han som använder det ordvalet") menar att "de israeliska soldaterna kom i fred med paintballgevär".

Jag kan förstå att någon oreflekterat tycker det är en självklar självmotsägelse att man inte kan ställa till med en "massaker" med enbart paintballgevär - och därmed utgår man reflexmässigt från att uppgiften är fel och ett exempel på "högerns osmakliga reaktion". Uppgiften om mitt märkliga uttalande spred sig snabbt i bloggosfären (t ex Sundin & Homopoliticus) , men varför har ingen bemödat sig om att ta reda på fakta?

Jag hämtade uppgiften från en artikel jag fått länken till av Stefan Olsson, en god vän som just nu befinner sig som ekumenisk följeslagare på Västbanken. Den har rubriken "A brutal ambush at sea" och beskriver händelseförloppet. Att det var paintballgevär som användes bekräftas ju även på andra håll, bland annat av Mehmet Kaplan (SvD "båda sidor skyller på varandra"). Och även Ulf Carmesund talar om detta.

Ja, bloggosfären må vara ett fint demokratiskt projekt på sätt och vis, samtidigt är det mycket konstigheter som kommer fram och förs vidare utan kritisk granskning eller reflektion. Skulle behövas pressetiska regler även här! Att sanning blir till lögn är förstås annars ett generellt problem i samhället, tyvärr är det nästan så att människor har en tendens att vilja bli lurade.

Tycker det är bra att det framkommit en hel del uppgifter senaste dagarna där man granskat IHH ("ville dö som martyrer" -DN) som ligger bakom aktionen och visat att hela seglatsen faktiskt haft mer ett propagandasyfte än ett humanitärt syfte. Därför tycker jag det är extra tragiskt att Carl Bildt spelar med i spelet och låter svenska vänsterextremister lägga ribban för den svenska utrikespolitiken.

Läs mer ifrågasättande om den ensidiga bild som sattes av media i början av veckan:
SvD 1,2,3,4 DN 1,2 Dagen 1,2 VG 1,2 Världen idag 1,2,3