Löfven såg det inte komma

 

Löfven har nu ännu en gång tvingats avgå (första gången efter valet 2018, 25/9) men har inga besked om framtiden.

Ohållbart att inte prata med (V) - och (SD)

Det är inte konstigt att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet nu sätter ner foten - som Nyamko Sabuni så riktigt påpekade på sin presskonferens är det inte hållbart att bygga ett maktinnehav på att man inte ska prata med vissa partier. Man måste kunna förhålla sig till, och förhandla med alla partier som har såpass stort stöd i befolkningen att de är representerade i riksdagen. 

Detta gäller naturligtvis även på lokal nivå, vilket jag påtalat otaliga gånger, bland annat här på bloggen. För centerpartiet, det enda kvarvarande borgerliga partiet i januarisamarbetet, så är detta egentligen ett sätt att styrka sitt eget inflytande. Genom en överenskommelse med regeringen där man får igenom sina punkter, och hindrar (V) att få igenom något har man naturligtvis vunnit en framgång. En tillfällig framgång, dock, eftersom den taktiken inte håller i längden.

Vad kommer hända nu?

Löfven sitter kvar så länge han kan, som vanligt, eftersom han inte vill kasta in Sverige i en politisk kris. Kris blir det enligt socialdemokraternas definition när inte de sitter i regering.

Men senast måndag nästa veckan måste han besluta om han ska utlysa extraval, eller avgå frivilligt. Jag tror inte det blir extraval - det skulle gynna (V) på bekostnad av (S) och (MP), och underlaget för regeringen skulle försvinna. Idag hänger stödet för Löfven på en skör tråd - de partier som kommer rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister samlar 175 mandat mot M-KD-SD-L:s 174 mandat. Med ett extraval kommer sannolikt den marginalen att tippa över till Löfvens nackdel.

Så efter att Löfven avgått kommer det bli talmansrundor där S-MP-C och V sannolikt måste hitta en gemensam lösning. Kanske får vi en uppdaterad januariöverenskommelse där Liberalernas punkter stryks, och marknadshyrorna tas bort. På det viset kan Löfvén sitta kvar ett år till. Det kommer bädda för ett regeringsskifte 2022.

Vad betyder detta lokalt

Förhoppningsvis släpper nu fler och fler politikers aversion mot förhandlingar med alla, och möjligheterna för ett bredare styre i Uppsala ökar. Jag ser fram mot valet och ett nytt styre för Uppsala!

Regeringen står handfallen för brottsligheten

Under helgen har Expressen spridit nyheten (som Nyheter Idag var först med) om den irakiske försvarsministern Najah al-Shammari som utreds för bidragsbrott i Sverige. Han är dubbel medborgare i Irak och Sverige och gör alltså som så många andra, uppbär bidrag i Sverige utan att svenska myndigheter har någon koll på vad han egentligen gör och var han egentligen uppehåller sig.

Svenska myndigheter har inte koll

Sanningen är ju den att svenska myndigheter har väldigt dålig koll överhuvudtaget om var och vad (några av) de svenska medborgarna finns och har för sig. För att inte tala om alla de personer som bara har uppehållstillstånd, eller uppehåller sig i landet (eller utomlands) av andra skäl.

Jag pratade på rikstinget med en partikamrat i en mellansvensk stad, som berättade om en person i grannskapet som varit nere och stridit för IS i Syrien. Han hade så småningom dött i striderna, men detta var inte registrerat i Sverige. Bidragen rullar alltså på som om inget hänt.

Och i lägenheter ligger gamla människor och dör. Så länge de har autogiro så hyran kommer in tickar bara pension och annat på. Som mannen på Södermalm som legat död tre år, som Aftonbladet skrev om nyligen (det här är ju inte exempel på fusk men en illustration på hur dålig koll vi har på varandra i vårt anonyma samhälle).

Bristande koll leder till kriminalitet

Sanningen är också den att Sverige har blivit ett paradis för stöldligor, brottslighet, bidragsbrott och icke befintliga identiteter.

"Toppen av isberget" säger Expressen om al-Shammari. Det är vanligt att dödsfall utomlands inte anmäls, att a-kassa och sjukpenning utbetalas på grundval av fiktiva anställningar, tandvårdsstöd till fiktiva tandskador, och assistansbidrag till personer som jobbar hos funktionshindrade som importeras till Sverige för ändamålet.

I Uppsalatrakten har 25 inbrott skett på 25 dagar rapporterar SVT.

Samordningsnumrens förbannelse

Min partikollega Mikael Oscarsson har gång på gång lyft problemet med samordningsnummer. "Personnummer light" som tilldelas personer som inte har riktiga personnummer, exempelvis när man köper en bil. Det räcker att skicka en förfalskad ID-kopia till transportstyrelsen och vips tilldelas du ett samordningsnummer av Skatteverket.

700.000 sådana nummer har utfärdats under de 20 år systemet funnits. Till skillnad mot personnummer behöver du inte bo där du är mantalsskriven, och det är inte som med tillfälliga personnummer i våra grannländer att de bara gäller temporärt utan de står kvar för evig tid.

I Svenska Dagbladet påpekar Oscarsson och Andreas Carlson hur dessa nummer används så att över 500 "personer" har mer än 10 bilar registrerade på sig, och 10 samordningsnummer har över 20.000 bilar registrerade på sig. Vardera.

På samma sätt används samordningsnumren för att skriva sig på samma adress. I en lägenhet i norra Stockholm har de senaste två åren 2000 personer varit skrivna - i skrivande stund är det 500 personer som "bor" där. (Oscarsson i UNT)

Stöldligor kan härja fritt, och stanna kvar

Ett annat område som inte funkar är skyddet mot stöldligor som kan röra sig fritt i landet. Gränspolisen står maktlösa. Vi har en kaotisk gränskontroll ("Det är öppna dörrar" - AB). Tullen kan inte ingripa. (DN - "Darius från Litauen skrattar åt svenska tullen"). De får nämligen inte efterforska stöldgods - de är ju polisens jobb. De har dessutom inga vapen. Stöldgods för 2 miljarder kronor rinner varje år ut ur landet. Jag hörde nyligen om ett lass med John Deere-traktorer som bara fick gå iväg framför ögonen på tullpersonalen som inte hade befogenhet att ingripa.

Och skulle någon mot förmodan bli gripen (uppklarningsprocenten för stölder är ca 6% - se mer hos BRÅ), så är det ju bara en fördel att få bo en kall vinter på ett svenskt fängelse, jämfört med det hårda livet i Vitryssland, Moldavien eller Georgien. Vid svårare brott - såsom hot mot rikets säkerhet, eller mord, så är sannolikheten stor för att man inte utvisas, om det nu går så långt som till ett utvisningsbeslut.

Problem på lokal nivå

Även på lokal nivå i Uppsala finns en mängd exempel på hur lagstiftningen begränsar möjligheten att efterforska och beivra brott. Sekretessbestämmelser gör att vår socialtjänst inte kan samverka med statliga myndigheter exempelvis när man misstänker bidragsfusk, felaktig bosättning och liknande. Dessutom finns det problem för statliga myndigheter att samverka, något som måste undanröjas.

Förra veckan lämnade jag ett initiativ på kommunstyrelsen att kommunen borde uppvakta regeringen för att få ordning på uppmonterandet av övervakningskameror som datainspektionen nu satt stopp för. På samma sätt har Erik Pelling sagt nej till att försöka få till en förändrad rättspraxis när det gäller de begränsningar som polisens rättsavdelning sätter upp när det gäller att låta ordningsvakter patrullera i Uppsala (och Stockholm etc) - även det ett initiativ från oss kristdemokrater (både ordningsvakterna och skrivelsen till regeringen som S sagt nej till).

Behövs en ny regering

Kort sagt behövs det en ny regering! Inte en trött statsminister som inte såg det här komma, och som har stora problem att få stöd för något som helst i riksdagen.

Mikael Oscarssons upprepade påpekanden i riksdagen har nu äntligen lett till ett litet myrsteg framåt. Man tillsätter en utredning som får ett par år på sig att se hur man kan förbättra samordningsnumren (inte ta bort dem).

Men ska det bli någon verklig förändring så måste vi ha politiker som ser problemen och som har några faktiska lösningar i stället för ett "Avskyvärt!" till tidningen.

Vi behöver en ny folk och bostadsräkning - den senaste genomfördes 1990. Vi måste få veta vilka personer som finns och vilka som inte finns. Samordningsnumren behöver tidsbegränsas och omfattas med stränga restriktioner. Tullen och Gränspolisen behöver ges riktiga resurser och befogenheter, och myndigheter måste kunna samarbeta över sekretessgränser för att motverka brottslighet.

Såg förresten en rolig bild på Facebook - ett uppslag på info-kampanj jämförbar med "information till dig som är gift med ett barn":

Var noga när du väljer parti!

Idag skriver jag i Världen Idag en artikel om vikten av att fundera en extra gång på hur du ska rösta. Här är innehållet i artikeln:

När jag började arbeta med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006 byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för samhällsbygget.

Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.

2018 står vi i en ny situation – Social­demo­krat­erna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot december­överens­kommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.

Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!

Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.

Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.

Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.

Jonas Segersam

kommunalråd (KD), Uppsala

Oansvarigt agerande?

Idag gladdes jag över, och twittrade snabbt vidare, nyheten att KD vill se en gemensam alliansbudget nästa år. Fantastiskt!

Jag måste dock säga att jag häpnar över reaktionerna, bland annat hos journalister. På ovanstående intervju av Mats J Larsson på DN svarar Ebba föga överraskande att det är HENNES uppfattning att vi snarast bör gå fram med en gemensam alliansbudget. Och på frågan om det kan innebära redan nästa höst säger hon att "det kan inte uteslutas".

Allt hamnar till slut i att om det är så att detta kan innebära att om SD väljer att stödja en sådan, eventuell, alliansbudget nästa höst, så skulle det kunna innebära att regeringens budget faller.

Och hör och häpna - "Är inte det ett oansvarigt agerande?" frågar då reportern. Jag tror jag baxnar. Är det oansvarigt att lägga en budget i riksdagen som "riskerar" eller "har chansen" (beroende på hur man ser det) att vinna riksdagens stöd??? Det är väl självklart att man som politiker, och att Alliansen för sin del vill få igenom sin politik. Det är ju just detta självklara som är argumentet mot Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag tidigare skrivit om här.

Precis som Ebba framhåller är ju inte det Alliansens problem, utan regeringens. En regering måste ha, aktivt eller passivt, stöd i riksdagen för att kunna sitta kvar. Det hade inte regeringen Löfvén förra hösten och då kom extravalshotet. Det naturliga hade annars varit att avgå, men med extravalet lyckades Löfvén pressa Alliansen till att genom DÖ låta honom sitta kvar ändå.

Alliansen har under fyra år styrt i minoritet, med SD som vågmästare, och ändå lyckats lotsa fyra statsbudgetar genom riksdagen. I migrationspolitiken hittade man en lösning genom samarbetet med MP och i andra frågor hittade man också olika sätt att få igenom sin politik. Där man inte hade stöd gick man inte fram med några förslag.

Precis så måste Löfvén agera. Klarar han inte det, det vill säga har han inte tillräckligt stöd i riksdagen, ja då måste han avgå, eller möjligen söka större stöd i ett extra val.

Det är inget konstigt med det. Det är så det parlamentariska systemet fungerar. Och att söka regeringsmakten borde vara varje ansvarig politikers självklara mål. Så jag har faktiskt svårt att förstå den starka reaktionen. 

I medieliturgin framställs också att de andra partiledarna är "störda" över Ebbas utspel, men lyssnar man på vad Anna Kinberg Batra säger till ekot är det i stort sett samma sak: "Jag utesluter inte att komma tillbaka med gemensamma budgetmotioner..." angående att lägga en budget nästa år. Även om hon inte, som Ebba Busch Thor, avslöjar vad hennes egen, eller moderaternas inställning är.

Nästa häpnadsväckande citat är Ekots Fredrik Furtenbach som på ungefär motsvarande sätt som DN frågar Ebba i Studio Ett om scenariot där SD skulle kunna komma att stödja Alliansens budget nästa höst.

Frågan lyder: "Hur bedömer du då risken för politiskt kaos?" - och senare säger han "du för in risken för en potentiell kris om ett år"

Låt oss smaka på det. Är det politiskt kaos att Alliansen får igenom sin budget i riksdagen? Eller att S-MP - regeringen inte får igenom sin budget? Som jag nyss sa, har inte regeringen stöd för sin politik i riksdagen då måste den avgå. Det är inget "politiskt kaos" utan normal parlamentarism. Men man börjar nästan se ett mönster i det socialdemokratiskt fostrade Sverige att när vi inte har en stabil S-regering som med fast hand styr landet med sin vänsterpolitik, ja då är det politiskt kaos...

Ebbas kommentar "jag tror att det är en del medier som skruvar den här frågan lite väl hårt nu" är i högsta grad berättigad.

K-G Bergströms kommentarer tar dock priset. Han har en teori om att förutom att Ebba är oerfaren och kastar hela alliansen i fördärvet, så toppstyr och omplacerar hon människor "till höger och vänster". Att riksdagsgruppen väljer sin gruppledare (Andreas Carlson) är deras val - inget konstigt - och att gruppledaren företräder partiledaren i riksdagen är inget nytt - det gjorde Damberg också innan Löfven fått någon riksdagsplats. Verkar för övrigt inte ens som (S) har någon vice partiledare.

Nej, låt oss slippa journalister som går i spinn över att regeringen Löfven ser ut att inte ha stöd för sin politik i riksdagen.

Och låt oss helst slippa regeringen Löfven också. Det vore det bästa för Sverige.



Se gärna Oksanen i Hela Hälsingland

DÖ är obegriplig för väljarna

Enligt Dagens Industri är det Kristdemokraterna som avgör framtiden för decemberpakten, DÖ. (Se även Expressen och Aftonbladet). Detta med bakgrund av att det är flera distrikt som, till skillnad från partistyrelsen, ställer sig bakom de fyra motioner som lagts till rikstinget och som skall behandlas nu på fredag, i Västerås. Västmanlandsdistriktet har för övrigt inte avfärdat motionen "Segra eller DÖ", vilket gör platsen för mötet extra intressant.

Jag har redan tidigare stött Odenberg och Orméus med flera som när decemberöverenskommelsen slöts kritiserade den. Samtidigt fanns det inte mycket annat att göra för Alliansen, då ju regeringen kröp till korset och gick med på de krav som Alliansen framfört i en DN-debattartikel 9/12, nämligen att den minsta partikonstellationen (av Alliansen / de rödgröna) skulle släppa fram regeringens budget genom att lägga ner sina röster.

Men det var då - partiledarfrågan i (M) och (KD) var inte klar / inte aktuell, och vi var bara i början av de över 100 tillkännagivanden som riksdagens majoritet (Alliansen med SD-stöd) sedan skickat till regeringen. Ingen regeringen sedan Ullsten 1979 har haft ett så svagt parlamentariskt stöd. Det är fortfarande obegripligt att regeringen Löfvén sitter kvar trots det som hände 3/12, nämligen att de inte fick igenom sin budget i riksdagen.

Jag förstår argumentet för överenskommelsen, att säkra möjligheten för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Men för vanligt folk är allt detta fullkomligt obegripligt.

Hur kan man sitta i riksdagen och inte rösta på sitt eget budgetförslag?

Nej, det är dags att kliva ner från den politiska prestigens pedistal, och som Stefan Olsson föreslår i NT lyssna på väljarna. Det är bara för extrema vänsterväljare som det är otänkbart att samtala med Sverigedemokraterna, och den agendan behöver vi inte köpa - se mitt förra blogginlägg om Carola Lemne. Det är dags att ta bort Sverigedemokraternas möjlighet att framstå som det enda oppositionspartiet och samla sympatier som mobboffer.

För övrigt kommer det aldrig vara något problem för Alliansen att få igenom sin budget när vi sitter i regering. S - V - MP kommer nämligen aldrig att lägga något gemensamt budgetförslag som SD kan stödja. Att man väljer att bryta ut vissa utgiftsposter, som hände med budgeten för 2014 (för övrigt även budgeten för 2011), ser jag inte som särskilt katastrofalt. Därmed finns det alltså inget som helst behov för någon decemberöverenskommelse i alla fall.

Så, lyssna på Thomas Gür: "KD i valet mellan DÖ eller att dö" (SvD) - och rösta nej till decemberöverenskommelsen på rikstinget!


UPPDATERING: Jag har fått några frågor angående detta, bland annat om KD inte står fast vid sina överenskommelser. På det har jag svarat att för det första hävdar redan flera politiker att regeringen redan brutit mot decemberöverenskommelsen genom att i princip snabbavveckla kärnkraften med de nya energiskatterna (energipolitiken är ju ett av de områden som ingick i DÖ - se även C Arvidsson i SvD).


För det andra kan man fundera på om man verkligen kan säga att KD som parti har ingått överenskommelsen. Lars Adaktusson påpekade redan i mars att förankringen runt överenskommelsen var undemålig - partistyrelsen fick ta ställning när nyheten redan var på väg ut. Nu är första gången som partiets högsta beslutande organ, rikstinget kan och får ta ställning till denna principiellt mycket viktiga fråga.


Jag är dock inte mot att man hittar en ny överenskommelse, eller en annan lösning som ersätter DÖ. Exempelvis skulle man kunna ändra riksdagsordningen, även om jag som sagt ovan ändå tycker att det inte är dåligt att en regering kan tvingas backa när det gäller utgiftssidan (En linje som Forssmed stödde så sent som i november i höstas!). Det är ju positivt för landets ekonomi.





Löfvén kommenterar i DN regeringens dilemma och DÖ  (Ewa Stenbergs kommentar: "Löfvéns största framgång hittills är att ha hållit sig kvar som statsminister")
PM Nilssons ledare i DI om budgeten (förordar gemensam alliansbudget för att ställa frågan på spetsen igen)
Läs DÖ i sin helhet

Alliansen tjänar på nyval

Ja, sent ska syndaren vakna. Enligt SVT har nu (S) inlett förhandlingar med Alliansen för att som det kan framstå undvika nyval. Som SVT-reportern Kerstin Holm påpekar i morgonprogrammet är det dock regeringen som mest önskar ställa in nyvalet - för de skulle ju därmed kunna säkra regeringsmakten för 4 år framåt. (Därav också Thorwaldssons utspel i veckan) Inte nog med att de förlängt sitt regeringsinnehav till mars, det finns tydligen fortfarande en tro att Alliansen ska HJÄLPA socialdemokraterna att regera!

För det första så betyder inte en Allians-vinst i valet i mars per automatik att SD kommer att fälla en Alliansregerings budget, eftersom det då förutsätter att det finns ett samlat rödgrönt motförslag att stödja. Och det kommer inte att hända.

För det andra så tror jag sannolikheten är hög att Alliansen faktiskt kommer vinna valet i mars. Med tanke på den röra som varit under hösten och Löfvens fruktlösa försök att splittra Alliansen så är det inte mycket att välja på för väljarna. Rödgrön röra eller ordning och reda igen. Kinberg Batra är ett oprövat kort, men hittills har hon visat prov på gott omdöme, och vi bör betänka att Allianspartierna sammanräknat aldrig haft så få mandat i riksdagen. Det finns alltså bara möjlighet att gå framåt när nu väljarna får chans att skärskåda alternativen lite bättre.

Så tack och lov verkar det inte ligga så mycket i samtalen (se SvD) som först rapporterades av (vänster-) journalister som förstås älskar den nya regeringen, som också har "kulturelitens" stöd.

Nej, det är ju bara så att Magdalena Andersson fattar den utsträckta handen från Alliansen, som de erbjöd redan i DN-artikeln 9/12. Jag tycker det är storsint att erbjuda förhandlingar till en regering som uppenbart inte klarar att genomföra sin politik.

DN ger fel bild

Dagens Nyheter låter sig luras av Aftonbladets rapportering att "Löfven var beredd att ge Alliansen ministerposter". Detta är en del av en mycket missvisande och felaktig bild som media målar upp.

Det var nämligen aldrig så att Löfven ville, eller vill, samarbeta med Alliansen. Hans strategi har i stället hela tiden varit att splittra Alliansen och söka samarbete med enskilda borgerliga partier.

Men, tack och lov, så har Alliansen ett gott samarbete alltsedan 2005. Ett samarbete som hållt till regeringsmakt under två långa mandatperioder.

Tacka för att (S) vill försöka bryta upp detta, eftersom deras gamla strategi att utifrån statsministerposten och regeringsmakten spela ut samtliga andra mindre partier mot varandra, och därmed kunna behålla makten.

Nej, om Löfven menar allvar med att samarbeta med Alliansen, då borde ju (S) kunna tänka sig att stödja en Alliansregering!? Det är ju ett framkomligt sätt att få en blocköverskridande överenskommelse, men kräver naturligtvis vilja till politiska kompromisser.

Det blir annars högsta formen för dubbelmoral att tala om en utsträckt hand. Om förutsättningen till handslag över blockgränsen bara gäller om Löfven är statsminister men inte när Alliansen bildar regering.

Toppa laget

Nu gäller det att toppa laget för att vinna valet 22/3! Det gäller Alliansen i stort, men det gäller Kristdemokraterna i synnerhet.

Det var ju inte så oväntat att de rödgröna fick kasta in handduken, jag har ju själv trott att Alliansen skulle vinna, och påpekat att Löfven hade tagit på sig själv ett omöjligt uppdrag. Nu finns chansen för Alliansen att från underläge visa att vi är ett reellt, laddat och starkt alternativ för stabilitet och tillväxt i Sverige.

Nu gäller det att sluta käbbla och vara positiv. Alliansens företrädare med Annie Löf i spetsen har varit föredömligt tydliga med att det är Löfven som regeringsbildare som har det fulla ansvaret för att få igenom den politik han försäkrade talmannen att han skulle få igenom när han tackade ja till att bilda regering. Nu har det visat sig att detta löfte, som så många andra från S-MP regeringen visade sig vara tomt.

Det har blivit lite av ett "blame-game", det vill säga man försöker skylla på varandra att det gått som det gått, och jag tycker det är ganska slående hur svårt en del journalister har att dölja sin besvikelse över att inte Alliansen "hjälpt" den nya fina röd-gröna regeringen att sitta kvar (t ex Niklas Wahllöf i DN).  Men vad skulle Alliansen göra? En del tycks ju nästan mena att de borde lagt ner sina röster när det gällde den egna budgeten - otroligt nog.

Nej, som sagt, det gäller nu att skicka fram Alliansens allra bästa företrädare och för Kristdemokraternas del är det ju ganska klart vilka som är personer som förmår samla röster. Förutom partiledaren är det otroligt viktigt att personer som Andreas Carlsson, Magnus och Mikael Oscarsson, Lars Adaktusson och Ebba Busch, av vilka de senare dock inte är riksdagskandidater, används i valrörelsen. Ebba har f ö idag medverkat i SVT:s Rapport. Genom att visa att vi är ett fräscht, hungrigt alternativ, som kan ge Sveriges familjer en bättre vardag, så kan Kristdemokraterna och Alliansen ha goda chanser att göra valet 22/3 till en framgång! På så vis kan vi få tillbaka stabiliteten i Sverige.


Några medieklipp
Radions studio ett
utländsk media sammanställd av DN
SvD
UNT
AB
XP
Metro

Socialdemokratiska maktpartiet styr igen

Den nya regeringen har tillträtt och redan hamnat i blåsväder. Det dröjde inte länge innan de hoppade i säng med vänsterpartiet, och därmed påpekar DN att det är "sämsta tänkbara start" på Löfvens ambition med en  "samarbetsregering". 

Att vänsterpartiet är ett troget stödparti är ingen nyhet. Det unika är i stället att miljöpartiet nu debuterar som regeringsparti, för första gången sedan riksdagsdebuten 1988. Det (att det dröjt så länge att få till en vänsterkoalitionsregering) säger mer om socialdemokraterna och deras självbild än om miljöpartiet egentligen.

Intressant med en såpass stark förnyelse, med många unga namn. Socialdemokraterna vill väl inte stå miljöpartiet efter i föryngring, men nu får de också visa vad de kan leverera i verkligheten. Det är också intressant att man fortfarande satsar på Shekarabi trots de skandaler som blåste runt honom för ca 10 år sedan. Uppblåsta medlemssiffror i SSU, finansiering av sin valkampanj från en SSU-fond samt invalet i polisstyrelsen trots att både medborgarskap och mantalsskrivning saknades (Enligt Wikipedia). Men det tycks som det ändå är det gamla maktpartiet som kommit tillbaka, med alla skandaler och maktfullkomligheter dragandes med sig.

Jag kommer ihåg när jag ett par år innan dess arbetade som lärarvikarie med Ardalan på Sävjaskolan i Uppsala under en tid. Vid ett tillfälle fick jag vikariera för honom för att han var sjuk och hemma den dagen. Klassen skulle till stan på skolbio, och när vi stod där med klassen i kön utanför anrika slottsbiografen, vem kom då gående nedför Slottsbacken tillsammans med en vän - jo Ardalan Shakarabi och hela klassen vinkade.

Kan inte låta bli att inte nämna Åsa Regnér förstås, detta visar väl mest vilken "nära myndighets"-status RFSU har, den organisation som hon under många år varit associerad med. Får se om det blir några tokigheter från en person som drivit att trossamfunden ska fråntas vigselrätten och genom materialet "sex på kartan" medverkat till en ännu större sexuell exponering av och för barn.

Föreningen Norden lyfts på kanske lite liknande sätt genom utnämnandet av Kerstin Persson (tidigare ordförande i Föreningen Norden), något som jag naturligtvis tycker bättre om - om det nu också kan leda till konkreta resultat i ett utökat nordiskt samarbete.

Det är ju lite klokare med en sådan utrikespolitik än att lyfta fram ett erkännande av Palestina, något som Mehmet Kaplans aktivism bidragit till månne? Vad är det som ska erkännas - terroristorganisationen Hamas styre och målsättning att utplåna Israel, eller kanske den korrupta ledningen på Västbanken? Ja, frågorna hopar sig...

Ja, detta är ju då bara första stegen i försöken att få igenom en rödgrön politik. Något som inte blir så lätt med tanke på det mycket svaga stödet i riksdagen.

XP
Andreas Carlsson i Dagen om Palestinafrågan
Dagen om kristen med Israel
Tove Lifvendahl i SvD om regeringens dilemma

Updatering:

I DN kan vi läsa om att förutom Kaplan är även Fridolin Palestinaaktivist 

Alliansen vinner

Ja, tror faktiskt det. Vi har nu kommit i en situation där det som under alla år låg borgerligheten i fatet, nu är signumet för den röd-grön-blåa oppositionen. Om bara Alliansen spelar sina kort väl, kommer vi att ro hem valet.

Hur spelar man korten väl då? Jo:
1/ Förnyelse. Jag tror det kan gå att vinna en gång till med radarparet Reinfeldt / Borg, men avgörande för framgång är att Alliansen ännu en gång förmår framstå som ett nytt, fräscht alternativ som kommer med nya friska vindar och idéer för Sverige. Sedan behövs också förnyelse när det gäller personer, men den kan ju komma successivt.
2/ God stämning och öppenhet för fler. Den goda stämningen och samarbetet är den avgörande faktorn som gjort att Alliansen nu vunnit valen två gånger i rad. Det är inte något självklart, utan kräver erövras gång på gång. Med fyra partier är det mycket arbete och förhandlingar som ligger bakom ett fortsatt gott samarbete. Dessutom är det viktigt att inte begränsa samarbetet till de nuvarande partierna. När Alliansen bildades inför valet 2006 var det för att erbjuda ett alternativ till det socialdemokratiska misslyckandet. Om miljöpartiet eller något annat parti vill stödja denna linje så måste det finnas plats för fler!
3/ En politik som fortsätter med stabilitet och utveckling för samhället, välfärden och ekonomin, och som samtidigt inte urholkar välfärden eller utmanar den svenska tryggheten. Mycket bra att moderaterna nu deklarerat att det inte är något mål med fler jobbskatteavdrag. På samma sätt behöver vi ha en tydlig politik för en ansvarstagande privat medverkan inom välfärdssektorn.

Socialdemokraterna är starkt frustrerade över "blockpolitiken" och att de inte längre kan spela ut de borgerliga partierna mot varandra. Det gör att de blir utelämnade åt MP och V, en ekvation som inte är lätt att fä ihop. Och som Löfven försöker lösa genom att återgå till det gamla sättet för (S) att fungera på. Nämligen som ensamt statsbärande parti, som väljer samarbetspartner bland övriga partier eftersom det passar. Det finns en stor frustration ute på vänsterkanten att MP men inte V skulle vara regeringspartner, och denna motsättning förstärks nu av Löfwéns senaste DN-utspel.

Katrine Kielos försöker skylta upp klimathot, och klyftorna i samhället för att öppna fönstret för ett regeringsskifte, men till och med hon är tveksam till hur det kommer att gå.

DN hade häromdagen en mycket bra översikt över striden om budgetreglerna. Och samtidigt som oppositionen dabbade sig genom att förlora omröstningen på grund av Dambergs och Häggs frånvaro, så tycker jag Hamiltons och Batras m fl invändningar klingar ihåligt. Det är klart att det är positivt att riksdagen kan hindra regeringen från att minska inkomsterna eller höja utgifterna. Det var ju det budgetöverenskommelsen i början av 90-talet skulle förebygga, genom att beslutet om budgeten skulle tas i ett klubbslag. Där tror jag Alliansen kommer tvåa om de fortsätter att indignerat framhärda i att oppositionen inte får hindra regeringen från att höja brytgränsen för statlig skatt. Det är ju en tydlig fråga som gynnar människor med relativt höga inkomster, och om borgerligheten återfaller i den typen av politik som självändamål, ja då är det tack och adjö för regeringsinnehavet.