Löfven såg det inte komma

 

Löfven har nu ännu en gång tvingats avgå (första gången efter valet 2018, 25/9) men har inga besked om framtiden.

Ohållbart att inte prata med (V) - och (SD)

Det är inte konstigt att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet nu sätter ner foten - som Nyamko Sabuni så riktigt påpekade på sin presskonferens är det inte hållbart att bygga ett maktinnehav på att man inte ska prata med vissa partier. Man måste kunna förhålla sig till, och förhandla med alla partier som har såpass stort stöd i befolkningen att de är representerade i riksdagen. 

Detta gäller naturligtvis även på lokal nivå, vilket jag påtalat otaliga gånger, bland annat här på bloggen. För centerpartiet, det enda kvarvarande borgerliga partiet i januarisamarbetet, så är detta egentligen ett sätt att styrka sitt eget inflytande. Genom en överenskommelse med regeringen där man får igenom sina punkter, och hindrar (V) att få igenom något har man naturligtvis vunnit en framgång. En tillfällig framgång, dock, eftersom den taktiken inte håller i längden.

Vad kommer hända nu?

Löfven sitter kvar så länge han kan, som vanligt, eftersom han inte vill kasta in Sverige i en politisk kris. Kris blir det enligt socialdemokraternas definition när inte de sitter i regering.

Men senast måndag nästa veckan måste han besluta om han ska utlysa extraval, eller avgå frivilligt. Jag tror inte det blir extraval - det skulle gynna (V) på bekostnad av (S) och (MP), och underlaget för regeringen skulle försvinna. Idag hänger stödet för Löfven på en skör tråd - de partier som kommer rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister samlar 175 mandat mot M-KD-SD-L:s 174 mandat. Med ett extraval kommer sannolikt den marginalen att tippa över till Löfvens nackdel.

Så efter att Löfven avgått kommer det bli talmansrundor där S-MP-C och V sannolikt måste hitta en gemensam lösning. Kanske får vi en uppdaterad januariöverenskommelse där Liberalernas punkter stryks, och marknadshyrorna tas bort. På det viset kan Löfvén sitta kvar ett år till. Det kommer bädda för ett regeringsskifte 2022.

Vad betyder detta lokalt

Förhoppningsvis släpper nu fler och fler politikers aversion mot förhandlingar med alla, och möjligheterna för ett bredare styre i Uppsala ökar. Jag ser fram mot valet och ett nytt styre för Uppsala!

Utvärdera kommunens Coronaarbete

I dag på kommunstyrelsen krävde vi i Uppsala-Alliansen att kommunens Coronaarbete skulle utvärderas av en oberoende part som också tog in hur kommunen lyckats engagera näringsliv och civilsamhälle i krisarbetet. Styret i kommunen tog till sig av våra förslag och anpassade ärendet så att vi kunde hitta en gemensam utformning.

Det är bra att vi kan vara eniga i värdet av en omfattande och oberoende granskning, särskilt när Sverige så ofta brustit i sin hantering av oväntade kriser och katastrofer - fredsskadade som vi är som land.

se Aftonbladet, Upplandsradion och UNT.

Stängda gymnasieskolor

Nya förvaltningsdirektören redogör för förslaget om gymnasieutbildning på distans

Idag har vi (med två timmars varsel) hunnit med ett möte med Utbildningsnämnden. Vi beslutade där att från och med i morgon hålla Uppsala kommuns gymnasieskolor stängda, och att undervisningen i stället ska genomföras i form av fjärr- eller distansundervisning. Undantagna är gymnasiesärskolan och Uven, samt i viss utsträckning Jällaskolan.

Detta var något jag föreslog redan förra veckan, och som jag även lyfte igår på första mötet med Krisledningsnämnden som aktiverades då.

Jag framförde igår idén om att man även borde se över möjligheten att förskolebarn till föräldrar som redan är hemma borde kunna hållas hemma för att avlasta förskoleverksamheten, något som kommunen håller på att se över formerna för.

Centerpartiet borde samarbeta med alla

Den nuvarande regeringskrisen illustrerar det ohållbara läget i svensk politik. Vänsterpartiet vill naturligtvis vara med och påverka - men det går ju inte. I januariöverenskommelsen står det uttryckligen att inte (V) ska ha något inflytande, och i fredags kväll uttalade Centerpartiet tydligt "Att förhandla med vänsterpartiet är däremot uteslutet" (se radioinslaget ovan).

Ger vänsterpartiet en utpressningssituation

I länken till aftonbladet ovan sa Jan Björklund i januari att man inte skulle riskera att ge SD en utpressningssituation. Det man nu gjort är att ge V en sådan utpressningssituation i stället. Januaripartierna har nämligen inte majoritet i riksdagen, och när V kommer överens med M och KD, som nu, så blir det med stor sannolikhet så. Precis samma dynamik som i Uppsala kommun, där V gång på gång sökt samarbete med oss i KD, eller i Uppsala-Alliansen, och då fått igenom sin politik (eller stött delar av vår politik som de tycker är bra och därmed fått igenom den)

Samtala med alla i stället för att utesluta samarbete

Centerpartiets tydliga ställningstagande mot samtal med Vänsterpartiet bottnar naturligtvis i att de inte heller vill samtala med SD. Det skulle se konstigt ut att ge ett "ytterlighetsparti" inflytande men inte ett annat.

Jag tycker dock att C borde köpa den linje som vi i KD intog i våras, och som M och Kristersson nu under veckan anslutit sig till och öppna för samtal med alla riksdagspartier. Inklusive SD.

Det handlar om S eller M

Med nuvarande parlamentariska sammansättning handlar det om vi ska ha en moderatledd politik -  med SD som i någon mån vågmästare, eller en socialdemokratiskt ledd politik - med V som i någon mån vågmästare. För min del föredrar jag att Sverige styrs av borgerliga partier än av socialdemokratin!

Det är också därför som debatten om samarbete blir så laddad, därför att för socialdemokraternas del så blir resultatet av att andra partier öppnar för samarbete med SD att de själva kommer förlora makten.

Fortsatt isolering och mobbning stärker bara ytterlighetspartierna

Ju mer vi isolerar, motarbetar och mobbar ytterlighetspartier som V och SD desto mer tjänar de själva på det.

Jag passerade under min resa torsdag-lördag även "SD-land" i form av Bromölla och Sölvesborg, två kommuner som nu har Sverigedemokratisk ledning. Bromölla är ganska illustrativt över hur det fungerar när man isolerar SD. Kommunen är en typisk före detta socialdemokratiskt styrd kommun - under decennier. Efterhand som majoritetsställningen försvinner måste S plocka in fler och fler andra partier - och 2010-2014 hade man valteknisk samverkan med hela Alliansen. Resultatet blev att alla partier gick bakåt, och SD kraftigt framåt. I senaste valet var så SD näst största parti (12 mandat mot socialdemokraternas 13 - för 20 år sedan hade S 25 - det är alltså i stort sett deras väljare som gått till SD), och blev därmed kommunstyrelsens ordförande / kommunalråd.

Min tes är att det är bättre att börja samarbeta med SD och låta partiet ta ansvar (och visa väljarna hur dåligt det fungerar) INNAN det går så här långt.

Vänsterliberala pressen rycker ut till Löfvéns försvar

Nu, när det blir uppenbart hur svagt nuvarande styre är, så rycker så många ut för att försvara bilden av att vi måste hålla SD ute (Läs - behålla regeringen Löfvén). Bland andra Wolodarski i DN hänvisar till Hedi Fried som länge varnat för SD, Löfvén själv kallar det enligt Aftonbladet "bottenlöst omoraliskt", och Csaba Perlenberg i Kvällsposten / Expressen uppmanar moderatväljare att gå över till C och L.

SD är ett problematiskt parti

Särskilt Wolodarskis hänvisning till Fried tycker jag väger tungt. Jag har många gånger kritiserat SD på denna blogg för deras tvivelaktiga bakgrund, och för att de exempelvis slirar i judefrågan.

Det finns väldigt många paralleller till utvecklingen i Tyskland och Europa på 30-talet. En stark demokrati-kritik, missnöjda människor, skuldbeläggningen av främlingar (judar respektive invandrare), en kris i de liberala lägren som inte förmådde fånga upp missnöjet, och många osunda värderingar som smög sig in i samhället.

30-talet är inte idag

Men jag tycker ändå det finns avgörande skillnader - på 30-talet var det fråga om partier som bejakade våld som politiskt instrument (kommunister och nazister). De hade paramilitära organisationer, uniformer, och våldsdemonstrationer inne i parlamentariska församlingar. Hot och våld blev verklighet inte bara i slagord utan i praktisk politik. Deklarationen om mänskliga rättigheter fanns inte ännu, och människovärdet och andra viktiga principer sattes i fråga.

Därför tycker jag det är en avgörande skillnad mot idag, och vi behöver inte vara så alarmistiska när det gäller samtal med SD och V.

Däremot hoppas jag naturligtvis att människor kommer genomskåda SD:s bluff i kommande val, men det kan de bara göra om partiet tillåts ta ett visst ansvar, och visa vad det (inte) går för!

Hjälp Sveriges bönder

Sveriges lantbruk befinner sig i krisläge efter århundradets värsta torka. 10 miljarder är underskottet hittills för Sveriges lantbruksföretag enligt LRF. Följande fem krisåtgärder föreslår KD för att hjälpa Sveriges bönder:

➖Köp svenskt kött
➖Påskynda utbetalningarna av EU-stöd
➖Sänkt dieselskatt
➖Säkra slakten så att kött inte går till spillo
➖Anpassa regelverket för stöd utifrån att kriser uppstår

Tack till våra riksdagsledamöter Magnus Oscarsson och Andreas Carlsson som presenterade förslaget

Oansvarigt agerande?

Idag gladdes jag över, och twittrade snabbt vidare, nyheten att KD vill se en gemensam alliansbudget nästa år. Fantastiskt!

Jag måste dock säga att jag häpnar över reaktionerna, bland annat hos journalister. På ovanstående intervju av Mats J Larsson på DN svarar Ebba föga överraskande att det är HENNES uppfattning att vi snarast bör gå fram med en gemensam alliansbudget. Och på frågan om det kan innebära redan nästa höst säger hon att "det kan inte uteslutas".

Allt hamnar till slut i att om det är så att detta kan innebära att om SD väljer att stödja en sådan, eventuell, alliansbudget nästa höst, så skulle det kunna innebära att regeringens budget faller.

Och hör och häpna - "Är inte det ett oansvarigt agerande?" frågar då reportern. Jag tror jag baxnar. Är det oansvarigt att lägga en budget i riksdagen som "riskerar" eller "har chansen" (beroende på hur man ser det) att vinna riksdagens stöd??? Det är väl självklart att man som politiker, och att Alliansen för sin del vill få igenom sin politik. Det är ju just detta självklara som är argumentet mot Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag tidigare skrivit om här.

Precis som Ebba framhåller är ju inte det Alliansens problem, utan regeringens. En regering måste ha, aktivt eller passivt, stöd i riksdagen för att kunna sitta kvar. Det hade inte regeringen Löfvén förra hösten och då kom extravalshotet. Det naturliga hade annars varit att avgå, men med extravalet lyckades Löfvén pressa Alliansen till att genom DÖ låta honom sitta kvar ändå.

Alliansen har under fyra år styrt i minoritet, med SD som vågmästare, och ändå lyckats lotsa fyra statsbudgetar genom riksdagen. I migrationspolitiken hittade man en lösning genom samarbetet med MP och i andra frågor hittade man också olika sätt att få igenom sin politik. Där man inte hade stöd gick man inte fram med några förslag.

Precis så måste Löfvén agera. Klarar han inte det, det vill säga har han inte tillräckligt stöd i riksdagen, ja då måste han avgå, eller möjligen söka större stöd i ett extra val.

Det är inget konstigt med det. Det är så det parlamentariska systemet fungerar. Och att söka regeringsmakten borde vara varje ansvarig politikers självklara mål. Så jag har faktiskt svårt att förstå den starka reaktionen. 

I medieliturgin framställs också att de andra partiledarna är "störda" över Ebbas utspel, men lyssnar man på vad Anna Kinberg Batra säger till ekot är det i stort sett samma sak: "Jag utesluter inte att komma tillbaka med gemensamma budgetmotioner..." angående att lägga en budget nästa år. Även om hon inte, som Ebba Busch Thor, avslöjar vad hennes egen, eller moderaternas inställning är.

Nästa häpnadsväckande citat är Ekots Fredrik Furtenbach som på ungefär motsvarande sätt som DN frågar Ebba i Studio Ett om scenariot där SD skulle kunna komma att stödja Alliansens budget nästa höst.

Frågan lyder: "Hur bedömer du då risken för politiskt kaos?" - och senare säger han "du för in risken för en potentiell kris om ett år"

Låt oss smaka på det. Är det politiskt kaos att Alliansen får igenom sin budget i riksdagen? Eller att S-MP - regeringen inte får igenom sin budget? Som jag nyss sa, har inte regeringen stöd för sin politik i riksdagen då måste den avgå. Det är inget "politiskt kaos" utan normal parlamentarism. Men man börjar nästan se ett mönster i det socialdemokratiskt fostrade Sverige att när vi inte har en stabil S-regering som med fast hand styr landet med sin vänsterpolitik, ja då är det politiskt kaos...

Ebbas kommentar "jag tror att det är en del medier som skruvar den här frågan lite väl hårt nu" är i högsta grad berättigad.

K-G Bergströms kommentarer tar dock priset. Han har en teori om att förutom att Ebba är oerfaren och kastar hela alliansen i fördärvet, så toppstyr och omplacerar hon människor "till höger och vänster". Att riksdagsgruppen väljer sin gruppledare (Andreas Carlson) är deras val - inget konstigt - och att gruppledaren företräder partiledaren i riksdagen är inget nytt - det gjorde Damberg också innan Löfven fått någon riksdagsplats. Verkar för övrigt inte ens som (S) har någon vice partiledare.

Nej, låt oss slippa journalister som går i spinn över att regeringen Löfven ser ut att inte ha stöd för sin politik i riksdagen.

Och låt oss helst slippa regeringen Löfven också. Det vore det bästa för Sverige.



Se gärna Oksanen i Hela Hälsingland

SD:s trassel i judefrågan

I Jerusalem Post (bild ovan) försökte Björn Söder häromdagen bringa reda efter de anklagelser om antisemitism som han under senare tid blivit utsatt för.

Och det är ingen tvekan om att den intervju i DN som jag i ett tidigare inlägg här refererat till ("är SD rasister?") av Sverigedemokraternas motståndare har utnyttjats till det yttersta och citaten har använts till både det ena och det andra i syfte att misskreditera Björn Söder.

Jag tror inte SD är antisemiter, och det är ingen tvekan om att den huvudsakliga måltavlan för partiet inte är judar - utan "islam" och "araber" - som ses som ett stort hot mot det "svenska" samhället. I intervjun ville ju Björn Söder just påpeka att judar faktiskt är en nationell minoritet i Sverige (med jiddisch som erkänt minoritetsspråk), till skillnad från just araber som enligt SD:s nationalistiska ideologi bör assimileras eller avpolletteras.

Hela affären uppenbarar dock en massa trassel från SD:s sida när det gäller judefrågan. Den uppenbarar också det problematiska i att ha nationalism som politisk ideologi. Och slutligen uppenbarar den hur mångbottnat själva "jude"-begreppet i sig är, speciellt kopplat till staten Israel.

Söder försöker i Jerusalem Post framhålla hur Israel-vänliga SD är. Han har besökt landet och påpekar att partiet starkt har opponerat mot ett erkännande av Palestina.

Men frågan gällde ju inte hur SD ser på Israel eller situationen i mellanöstern, utan hur de ser på judar som bor i Sverige. Och här modererar Björn Söder sitt citat betänkligt - från (DN)

" Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet."

till (JP)
"I believe most people of Jewish origin that have become Swedes (as in becoming a part of the Swedish nation) may have partly abandoned their Jewish identity in some cases." - det vill säga
"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar (alltså blir del av den svenska nationen) kan delvis ha lämnat sin judiska identitet i några fall.

Vi har plötsligt fått in både "kan", "delvis" och "i några fall".

Han inser väl att det ligger något i bland andra judinnan Lena Posners Körösis ord "När andra talar om för mig vem jag är, är det inget annat än en förolämpning."

Och så svamlar han en del om att det är en glidande skala, att man inte byter nation över en natt och att man visst kan våra både svensk och jude i vissa aspekter (återkommer till de olika aspekterna av "jude" nedan)

Det som problematiserar SD:s syn på svenska judar ytterligare är att Posner Körösi till DN påpekar att sverigedemokraterna skrivit motioner som
1/ "De vill inte bara behålla förbudet mot kosherslaktat kött, utan även utvidga det till import"
2/ "De vill också förbjuda judiska skolor"
3/ "De vill förbjuda manlig omskärelse på åttonde dagen, något som är grunden i den judiska identiteten för en absolut majoritet av judar oavsett om man är religiös eller inte"
Det sista gör det "fullständigt omöjligt för den judiska gruppen att finnas kvar i Sverige"

Så, kära sverigedemokrater, ta och tänk efter lite vad det egentligen innebär att ha nationalism som politisk ideologi!

Det är ju uppenbarligen ett problem att börja dela in människor i "vi" och "dom". Även om man erkänner andra "nationer" som nationella minoriteter, så tror jag det är bra om vi kan undvika den här typen av indelningar. Egentligen är ju judar inte någon nationell minoritet i lagstiftningen utan det är fem språk riksdagen valt att lyfta upp som nationella minoritetsspråk, däribland jiddisch.

Vi måste vara öppna och inkluderande gentemot alla svenska medborgare. Men däremot kan vi naturligtvis diskutera vem som ska bli medborgare, och vilka skyldigheter och rättigheter de som kommer till Sverige ska ha, vilket Kristdemokraterna också börjat göra - se mitt tidigare inlägg.

Slutligen den svåra frågan om vad "jude" är. Speciellt när Björn Söder i en debattartikel vänder sig till en israelisk läsarkrets blir det uppenbart hur laddade dessa frågor är. Det blir också uppenbart att Björn appelerar till Israeliska nationalister som kämpar för att stärka "den judiska nationens" roll i staten Israel, på bekostnad av exempelvis araber. I Israel har detta faktiskt varit ett regeringsförslag innan jul - vilket bland annat innebar att arabiska inte längre skall vara officiellt språk -, som i sig blev orsaken till regeringskris och nyval utlyst till mars. (se SvD och ViD)

Nu är det så att Israel redan är en "judisk stat" per definition, vilket redan idag föranleder en del (arabiska / vänster-) företrädare att beteckna den som en "rasiststat". Jag tror inte man kan komma ifrån kopplingen mellan judar och Israel, för alternativet är ju en arabisk stat, "Palestina", som jag också skrivit om nyligen ("enstatslösningen").

Men vad är då judiskt? Här trasslar Söder in sig, eftersom han försöker skilja på "religion" och "kultur" och "identitet". Men så enkelt är det inte. Kan man vara "svensk" enligt SD:s definition, men tillhöra den judiska religionen? Jag är inte så säker på det - men vi får återkomma till alla dessa svåra frågor senare.

Bra om SD av Stefan Olsson

Sanning blir till lögn

En kort studie i bloggsfärens märkliga dramaturgi. Efter mina båda inlägg om Gaza-skeppen fick jag plötsligt en massa lustiga kommentarer om "paintball-gevär". Efter någon dag insåg jag att det berodde på att jag på Alliansfrittsverige.nu lyfts fram som ett av fyra högerspöken som exempel på "högerns osmakliga reaktioner på massakern". Där sägs det oerhörda att jag på min 'patriarkala blogg' ("det är han som använder det ordvalet") menar att "de israeliska soldaterna kom i fred med paintballgevär".

Jag kan förstå att någon oreflekterat tycker det är en självklar självmotsägelse att man inte kan ställa till med en "massaker" med enbart paintballgevär - och därmed utgår man reflexmässigt från att uppgiften är fel och ett exempel på "högerns osmakliga reaktion". Uppgiften om mitt märkliga uttalande spred sig snabbt i bloggosfären (t ex Sundin & Homopoliticus) , men varför har ingen bemödat sig om att ta reda på fakta?

Jag hämtade uppgiften från en artikel jag fått länken till av Stefan Olsson, en god vän som just nu befinner sig som ekumenisk följeslagare på Västbanken. Den har rubriken "A brutal ambush at sea" och beskriver händelseförloppet. Att det var paintballgevär som användes bekräftas ju även på andra håll, bland annat av Mehmet Kaplan (SvD "båda sidor skyller på varandra"). Och även Ulf Carmesund talar om detta.

Ja, bloggosfären må vara ett fint demokratiskt projekt på sätt och vis, samtidigt är det mycket konstigheter som kommer fram och förs vidare utan kritisk granskning eller reflektion. Skulle behövas pressetiska regler även här! Att sanning blir till lögn är förstås annars ett generellt problem i samhället, tyvärr är det nästan så att människor har en tendens att vilja bli lurade.

Tycker det är bra att det framkommit en hel del uppgifter senaste dagarna där man granskat IHH ("ville dö som martyrer" -DN) som ligger bakom aktionen och visat att hela seglatsen faktiskt haft mer ett propagandasyfte än ett humanitärt syfte. Därför tycker jag det är extra tragiskt att Carl Bildt spelar med i spelet och låter svenska vänsterextremister lägga ribban för den svenska utrikespolitiken.

Läs mer ifrågasättande om den ensidiga bild som sattes av media i början av veckan:
SvD 1,2,3,4 DN 1,2 Dagen 1,2 VG 1,2 Världen idag 1,2,3

Bidrag eller tillväxt?

Idag på SvD Brännpunkt lovar den rödgröna röran mer bidrag till kommunerna. Mer bidrag är nämligen alltid vänsterns recept för ekonomin och människorna. Då är man handlingskraftig och gör insatser när man satsar några miljarder där eller några miljoner där.

Att vi i landsting och kommuner har en så bra ekonomi (vi i landstinget hade 267 mnkr i överskott under krisåret 2009) beror dock inte på de av staten visserligen lovvärda bidragen, utan att staten sett till att fler jobbar och betalar skatt. De mesta direkta inkomstskatterna går nämligen till landsting och kommuner, och det är i dessa kassor det märks att det går bra för Sverige just nu.

Och det är klart att när man går från ett utanförskaps-samhälle där 140 personer förtidspensioneras varje dag, till ett samhälle där det lönar sig att arbeta, så får man en positiv effekt. I Uppsala län är flera hundre färre förtidspensionerade nu än för 4 år sedan, och flera tusen färre sjukskrivna. Det är exempel på tillväxt som ger ett varaktigt tillskott till samhällsekonomin i stället för tillfälliga bidrag som bara belastar våra gemensamma resurser.

Inte konstigt Mats Odell reagerar över den felaktiga verklighetsbilden...

Mats Odell talar ut

Sitter på Uppsala handelskammares traditionella disting här i Uppsala. Finansmarknadsministern Mats Odell har just talat, och bland annat refererat till dagens nyhet att staten anslår 50 mdkr till bankerna. Betryggande att höra att regeringen har läget under kontroll, även om inte krisen kanske är så allvarlig, speciellt om man som professor Lars Magnusson jämför med Spanien på 1500-talet som gick statsbankrutt två gånger då.

Det viktiga i dagens kris är att skapa ett förtroende, att inga oförutsedda bankakurser inträffar, och att det finns tillgång på kapital. En viktig aspekt som Odell tog upp var den etiska aspekten. Att vi måste stävja roffartendenser i företagsvärlden (bonussystem och liknande), något som nu staten kan sätta som villkor när de börjar låna ut allt mer pengar.

Mats sa förresten något om svensk ekonomi jag tycker är intressant "Välfärden i Sverige bygger ytterst på förädlingen av malmen och skogen", och där har ju kristdemokraternas initiativ på energiområdet öppnat för större möjligheter för en växande svensk energimarknad.

(bilden av Mats Odell precis efter att han sjungit Idas sommarvisa)