Spaning i Götaland och Skåneland

Under veckoslutet (torsdag till lördag) har jag efter 160 mil besökt 8 sydsvenska kommuner, och träffat mina kollegor som i alla de fallen sitter med de lokala majoritets- eller minoritetsstyren. Ett antal rådhus har jag sett, och det är ingen tvekan om att det är Helsingborgs som är det mest imponerande!

Rådhuset i Helsingborg från 1897

 

KD styr mer än S

Som jag skrev här på bloggen efter valet, så sitter KD i fler styren för kommuner och regioner än vad socialdemokraterna gör. Det som gäller i Uppsala kommun och i Regeringen (alltså vänsterstyren) är alltså inte det som är det vanligaste efter det senaste valet. Det är dock exempel på vad som ofta krävs för att socialdemokraterna ska kunna behålla sitt maktinnehav, nämligen samarbete med de liberala partierna.

Särskilt i södra Sverige finns dock många borgerligt styrda kommuner och regioner, och det var för mig inspirerande att besöka kollegor på några av dessa platser.

Bakgrunden till resan var också att jag gärna ville besöka Linköping, som har väldigt mycket gemensamt med Uppsala, och Lund som förutom universitet också numera har en ny spårväg på gång, något som vi funderat på även i Uppsala.

Linköping och äldreomsorg

Även om det inte kan mäta sig med Helsingborg är stadshuset i Linköping nog så pampigt där det ligger inrymt i den gamla Katedralskolan precis intill domkyrkan och slottet.

Linköpings slott, Domkyrkan och Stadshuset

Jag möttes av min kollega Denisé Cassel som nyligen tillträtt som kommunalråd efter att Sara Skyttedal blev EU-parlamentariker. Jag fick också tillfälle att dryfta äldrefrågor med Liselotte Fager, som är ordförande i Äldrenämnden i Lkpg. Fick tillfälle att lära mig hur Linköping lyckats hålla nere kostnaderna inom äldreomsorgen, och om vilka utmaningar de nu står inför när det gäller hemtjänst och särskilda boenden.

 Kommunalrådet Denisé Cassel, jag och Liselotte Fager, ordförande äldrenämnden

Vi tittade också på det nybyggda området Vallastaden - där också Sveriges modernaste livsmedelsbutik "Auto-mat" fanns. Man loggar där in med bankid, och sedan är det bara att gå in och förse sig i den obemannade butiken och under kameraövervakning betala. När vi tittade in fanns dock butikschefen på plats för att fylla på varor.

Vid entrén till Auto_mat - Sveriges modernaste livsmedelsbutik i Vallastaden

Växjö och SD-land

Från Linköping gick färden vidare till Växjö, där jag träffade delar av kommunfullmäktigegruppen med kommunstyrelseledamoten Jon Malmqvist i spetsen. Även Växjö är en stabilt borgerlig kommun som bland annat har LOV (lagen om valfrihetsystem) infört för särskilda boenden i äldreomsorgen.

Eftersom Jon också är ordförande i Kultur och Fritids-nämnden fick vi anledning att diskutera både arenor, och kulturpolitik. Växjö har ju gjort sig känt som staden där man sa nej till att ställa upp "Tanten med handväskan" på torget. En diskussion som för övrigt kopplade till Denisé i Linköping tidigare under dagen som befann sig i "kulturkrig" (se DN och ÖC) med anledning av en tavla i kommunens lokaler med en satirisk udd riktad mot just KD (det står "SD KD NYNAZISTER" bl a på tavlan).

 Delar av KF-gruppen i Växjö inne vid Björnen (mindre kontroversiell konst) i kommunhuset

Just konst och flaggning är ju något som i allra högsta grad kan få en del att tänka på Sölvesborg (se SVT och tidigare blogginlägg), kommunen med Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon som kommunstyrelseordförande. Jag passade därför på att passera Sölvesborg och Bromölla på vägen ner mot Lund, och kan konstatera att i små kommuner på landet finns det många utmaningar att ta tag i  - inte minst kopplat till alla nyanlända, och den kulturkrock som uppstått i samband med det. Om inte vi förmår identifiera, adressera, och ha en hållbar politik för den utmaning som flyktingmottagandet innebär så kommer det bli svårt att vara ett bra alternativ för vanliga människor framöver. Jag tror personligen att vi i KD har en stor fördel jämfört med Sverigedemokraterna, eftersom vi har en så tydlig ideologi i botten, som varken tummar på människovärde, solidaritet eller ordning och reda.

Läs gärna mitt förra blogginlägg om just denna del av resan.

Lund

I Uppsalas klassiska antagonist-stad, Lund, blev jag mottagen av gruppledaren Hedvig Åkesson. Dessutom finns där även kommunchefen Christoffer Nilsson som tidigare jobbat många år i Uppsala och kunde ge bra jämförelser våra kommuner emellan.

Torsten, Hedvig och Therese visade Lunds Renhållningsverk

Han har också lyckats rekrytera Therese Fällman, också från Uppsala, som ny förvaltningschef på Lunds Renhållningsverk där vi gjorde ett besök efter lunch på fredagen. Vi fick där se en spännande sopbil som presenteras på torget idag. Den är helt eldriven - ett ekonomiskt avskrivet chassi för gasdrift har gjorts om till ett för batteridrift. Ett bra tillskott till hela den redan fossilfria flottan av renhållningsfordon. Styrelseordförande i Lunds Renhållning är Torsten Czernyson som är Hedvigs företrädare som gruppledare för KD Lund, så han kunde ge ett intressant historiskt perspektiv både på Lunds framgångsrika renhållningsverksamhet, och på partiets historia.

Helsingborg, en borgerlig mönsterkommun

Dagen avslutades sedan med besök i ovan nämnda Helsingborg, en stad med Sveriges kanske pampigaste stadshus (det är klart att Stockholms stadshus är större, men det saknar Helsingborgs nationalromantiska stil, med bland annat ett antal fantastiska fönstermosaiker med historiska motiv). Min kollega Lars Thunberg med politisk sekreterare tog emot, och berättade även han en del om äldreomsorgen eftersom han sedan valet är ny ordförande i Vård- och Omsorgsnämnden i staden.

Helsingborg har styrts huvudsakligen av borgerliga partier under lång tid. Det har medfört att Helsingborg är unikt när det gäller att hålla i kostnaderna. Vilket framgår av en jämförelse i databasen Kolada när det gäller nettokostnadsavvikelsen, det vill säga den faktiska kostnaden relaterat till den förväntade kostnaden för kommunen sett till förutsättningarna.

Kommunalrådet Lars Thunberg och jag med de fantastiska glasmosaikerna i fullmäktigesalen

Halmstad och Markaryd

Så sista dagen stannade jag till hos kommunalråden Ella Kardemark, KD:s första i Halmstad, och Bengt Germundsson, kommunstyrelsens ordförande i kommunen med högst andel KD-röster - Markaryd. Tyvärr backade de något i senaste valet från 44% som de legat på i flera val, till endast 39%. Från Uppsala nominerade vi nyligen Bengt som ny vice partiledare, vilket han också valdes till på rikstinget i Umeå för någon månad sedan.

Kommunalrådet Bengt Germundsson hjälpte till som volontär i Secondhandaffären när jag passerade kommunen

I Halmstad är det politiska läget ganska likt det i Helsingborg. De fyra klassiska Allians-partierna (M C L KD) styr tillsammans i minoritet. I båda kommunerna minskade MP i valet, och lämnade därför i båda fallen styret som tidigare var blågrönt.

Nu kan man tycka att det borde väl inte vara så stor utmaning med V, S och SD som opposition, men i Helsingborg har dessa partier gått ihop och tvingat styret att återkommunalisera ett antal äldreboenden som idag drivs av Vardaga och Attendo. Vilket kommer innebära en fördyring på ett antal miljoner för kommunen. Så det är inte bara S och MP som kan ha problem att styra i minoritet - vilket också visar hur otillräkneliga SD är. I Halmstad har oppositionen fått igenom flera punkter i budgetomröstningarna, ungefär som vi i oppositionen i Uppsala.

Med Ella Kardemark, KD:s nya kommunalråd utanför Halmstad kommunhus

Sammanfattningsvis kan sägas att det var en väldigt givande och inspirerande resa. Jag kommer ha anledning att se mer av Helsingborg och Lund, för precis när jag planlagt min resa fick jag veta att hela Uppsala kommuns KSAU (det vill säga kommunalråden) kommer besöka dessa kommuner redan i januari.

Centerpartiet borde samarbeta med alla

Den nuvarande regeringskrisen illustrerar det ohållbara läget i svensk politik. Vänsterpartiet vill naturligtvis vara med och påverka - men det går ju inte. I januariöverenskommelsen står det uttryckligen att inte (V) ska ha något inflytande, och i fredags kväll uttalade Centerpartiet tydligt "Att förhandla med vänsterpartiet är däremot uteslutet" (se radioinslaget ovan).

Ger vänsterpartiet en utpressningssituation

I länken till aftonbladet ovan sa Jan Björklund i januari att man inte skulle riskera att ge SD en utpressningssituation. Det man nu gjort är att ge V en sådan utpressningssituation i stället. Januaripartierna har nämligen inte majoritet i riksdagen, och när V kommer överens med M och KD, som nu, så blir det med stor sannolikhet så. Precis samma dynamik som i Uppsala kommun, där V gång på gång sökt samarbete med oss i KD, eller i Uppsala-Alliansen, och då fått igenom sin politik (eller stött delar av vår politik som de tycker är bra och därmed fått igenom den)

Samtala med alla i stället för att utesluta samarbete

Centerpartiets tydliga ställningstagande mot samtal med Vänsterpartiet bottnar naturligtvis i att de inte heller vill samtala med SD. Det skulle se konstigt ut att ge ett "ytterlighetsparti" inflytande men inte ett annat.

Jag tycker dock att C borde köpa den linje som vi i KD intog i våras, och som M och Kristersson nu under veckan anslutit sig till och öppna för samtal med alla riksdagspartier. Inklusive SD.

Det handlar om S eller M

Med nuvarande parlamentariska sammansättning handlar det om vi ska ha en moderatledd politik -  med SD som i någon mån vågmästare, eller en socialdemokratiskt ledd politik - med V som i någon mån vågmästare. För min del föredrar jag att Sverige styrs av borgerliga partier än av socialdemokratin!

Det är också därför som debatten om samarbete blir så laddad, därför att för socialdemokraternas del så blir resultatet av att andra partier öppnar för samarbete med SD att de själva kommer förlora makten.

Fortsatt isolering och mobbning stärker bara ytterlighetspartierna

Ju mer vi isolerar, motarbetar och mobbar ytterlighetspartier som V och SD desto mer tjänar de själva på det.

Jag passerade under min resa torsdag-lördag även "SD-land" i form av Bromölla och Sölvesborg, två kommuner som nu har Sverigedemokratisk ledning. Bromölla är ganska illustrativt över hur det fungerar när man isolerar SD. Kommunen är en typisk före detta socialdemokratiskt styrd kommun - under decennier. Efterhand som majoritetsställningen försvinner måste S plocka in fler och fler andra partier - och 2010-2014 hade man valteknisk samverkan med hela Alliansen. Resultatet blev att alla partier gick bakåt, och SD kraftigt framåt. I senaste valet var så SD näst största parti (12 mandat mot socialdemokraternas 13 - för 20 år sedan hade S 25 - det är alltså i stort sett deras väljare som gått till SD), och blev därmed kommunstyrelsens ordförande / kommunalråd.

Min tes är att det är bättre att börja samarbeta med SD och låta partiet ta ansvar (och visa väljarna hur dåligt det fungerar) INNAN det går så här långt.

Vänsterliberala pressen rycker ut till Löfvéns försvar

Nu, när det blir uppenbart hur svagt nuvarande styre är, så rycker så många ut för att försvara bilden av att vi måste hålla SD ute (Läs - behålla regeringen Löfvén). Bland andra Wolodarski i DN hänvisar till Hedi Fried som länge varnat för SD, Löfvén själv kallar det enligt Aftonbladet "bottenlöst omoraliskt", och Csaba Perlenberg i Kvällsposten / Expressen uppmanar moderatväljare att gå över till C och L.

SD är ett problematiskt parti

Särskilt Wolodarskis hänvisning till Fried tycker jag väger tungt. Jag har många gånger kritiserat SD på denna blogg för deras tvivelaktiga bakgrund, och för att de exempelvis slirar i judefrågan.

Det finns väldigt många paralleller till utvecklingen i Tyskland och Europa på 30-talet. En stark demokrati-kritik, missnöjda människor, skuldbeläggningen av främlingar (judar respektive invandrare), en kris i de liberala lägren som inte förmådde fånga upp missnöjet, och många osunda värderingar som smög sig in i samhället.

30-talet är inte idag

Men jag tycker ändå det finns avgörande skillnader - på 30-talet var det fråga om partier som bejakade våld som politiskt instrument (kommunister och nazister). De hade paramilitära organisationer, uniformer, och våldsdemonstrationer inne i parlamentariska församlingar. Hot och våld blev verklighet inte bara i slagord utan i praktisk politik. Deklarationen om mänskliga rättigheter fanns inte ännu, och människovärdet och andra viktiga principer sattes i fråga.

Därför tycker jag det är en avgörande skillnad mot idag, och vi behöver inte vara så alarmistiska när det gäller samtal med SD och V.

Däremot hoppas jag naturligtvis att människor kommer genomskåda SD:s bluff i kommande val, men det kan de bara göra om partiet tillåts ta ett visst ansvar, och visa vad det (inte) går för!

Trump, SD och populismen

Högerextremismens framväxt

På vägen in till stan idag funderade jag över tidens trend. Många förfasar sig över att Trump blivit president, att SD växer i Sverige, att Orban är premiärminister i Ungern, att högerextrema grupper och partier växer i hela Europa. Det finns mycket i detta som är oroande, absolut. Men.

Populismen

Jag blir ibland anklagad för att vara populist - en term som för övrigt av vissa slungas ganska friskt mot meningsmotståndare. Jag brukar säga att jag ser det som en komplimang att bli kallad populist. Populus betyder "folket" på latin och det är väl det demokrati egentligen handlar om. Eller hur? Att återspegla folkviljan, naturligtvis inom vissa ramar.

Så jag tänker att vi politiker borde vara lite mer populister.

De försmådda kräver sin rätt

Människan kännetecknas av två saker, vi är sociala varelser, och vi är lata. Det som driver oss att jobba, förutom den egna överlevnaden och behoven, är till stor del pressen från vår omgivning, från familjen, arbetsplatsen, att få högre status i samhällsgemenskapen.

Har du läst Animal Farm, av George Orwell? Den beskriver i allegorisk form den ryska revolutionen (eller vilken revolution som helst) i form av en bondgård. Djuren gör uppror och tar över gården, bara för att ganska snart falla in i samma mönster. När de väl fått makten blir de snart besuttna utsugare och tar den gamla elitens plats.

Och just människans lathet gör att den grupp som äger makten tenderar att hela tiden ta det lite lugnare, tillåta sig själv lite mer, och se sin position lite mer säker.

Men det håller inte i längden

 

Vänster har blivit höger och höger vänster.

För drygt hundra år sedan hade vi en situation i världen där överklassen, monarkin och de gamla eliterna i form av adel, kyrka och rika borgare var de som styrde Europa. Arbetarklassen växte och enklare folk krävde sin rätt.

Sedan ett halvsekel är det den gamla arbetarrörelsen som har blivit den nya överklassen. De har bildat en ny kulturelit, fått höga löner, tagit ifrån de tidigare priviligerade deras gårdar, troner, handelshus och kyrkor.

Det har till och med blivit fint att vara kränkt, "marginaliserad" och "normbrytande". Men i själva verket är det bara en ny samling normer som blivit de samhällsbärande.

Vilsenhet bland verklighetens folk

Med Marx terminologi kan man säga att en alienering har skett. De som nu är "verklighetens folk" upplever att eliten är för långt ovan deras egen vardag och inte ser deras problem. När arkitekter säger att de inte känner någon som tycker att den moderna arkitekturen är ful, då skrattar dessa. När politiker säger att man borde ta bort alla bilparkeringar för det finns ingen plats att ställa cykeln, då kliar de sig i huvudet. När krönikörer skriver att svenska flaggan inte duger längre, eller att man ska kalla julskinka för helgskinka eller när myndigheter säger att man ska stryka Den blomstertid nu kommer, då förstår de ingenting.

Det finns ett växande utanförskap. Folk på landsbygden som måste ha bil. Äldre som inte förstår hur man använder internet. Vanliga människor som är vana att använda kontanter. Folk som fortfarande står i kön till skatteverket, till försäkringskassan eller till banken. Bara för att komma fram och få beskedet att de måste ta kontakt via internet eller telefon i stället.

En reaktion är nödvändig

När man inte förmår möta denna vilsenhet, förmår förstå människors frågor, ja då är det dags att byta regim. Och tack och lov kan vi göra det på demokratisk väg. Det är därför människor i land efter land röstar på företrädare som de känner ser deras problem, deras oro och deras rädsla. Oron för mängden invandrare. Oron för brottsligheten som breder ut sig. Oron för att de som styr inte längre förstår. Oron för att de strålande visionerna om en grönare och bättre framtid kanske inte är så enkla att nå.

Därför tror jag (tyvärr) att vi kommer se denna trend hålla i sig. Nu gäller det att kavla upp armarna och lyssna på vanliga människors oro, att åstadkomma en verklig förändring, och att våga utmana de sedan decennier utbredda normerna. Verklig normkritik, inte "normkritik" som ett överflödigt plåster på ett sår som inte läker.

Då talar jag inte om främlingfientlighet, självupphöjande nationalism eller totalitära strömningar som lösningen. Det är alla idéer som bygger på en dålig grund.

I stället behöver vi eviga och goda värden, värden som bland annat uttryckts politiskt igenom kristdemokratin. Det är bara med sådana sunda värderingar som gör att vi verkligen kan möta den oro och de behov som människor uttrycker. Men det kräver att vi lyssnar på dem, och ser och erkänner de fel i samhällsbygget som gjorts de senaste decennierna.

Regeringen står handfallen för brottsligheten

Under helgen har Expressen spridit nyheten (som Nyheter Idag var först med) om den irakiske försvarsministern Najah al-Shammari som utreds för bidragsbrott i Sverige. Han är dubbel medborgare i Irak och Sverige och gör alltså som så många andra, uppbär bidrag i Sverige utan att svenska myndigheter har någon koll på vad han egentligen gör och var han egentligen uppehåller sig.

Svenska myndigheter har inte koll

Sanningen är ju den att svenska myndigheter har väldigt dålig koll överhuvudtaget om var och vad (några av) de svenska medborgarna finns och har för sig. För att inte tala om alla de personer som bara har uppehållstillstånd, eller uppehåller sig i landet (eller utomlands) av andra skäl.

Jag pratade på rikstinget med en partikamrat i en mellansvensk stad, som berättade om en person i grannskapet som varit nere och stridit för IS i Syrien. Han hade så småningom dött i striderna, men detta var inte registrerat i Sverige. Bidragen rullar alltså på som om inget hänt.

Och i lägenheter ligger gamla människor och dör. Så länge de har autogiro så hyran kommer in tickar bara pension och annat på. Som mannen på Södermalm som legat död tre år, som Aftonbladet skrev om nyligen (det här är ju inte exempel på fusk men en illustration på hur dålig koll vi har på varandra i vårt anonyma samhälle).

Bristande koll leder till kriminalitet

Sanningen är också den att Sverige har blivit ett paradis för stöldligor, brottslighet, bidragsbrott och icke befintliga identiteter.

"Toppen av isberget" säger Expressen om al-Shammari. Det är vanligt att dödsfall utomlands inte anmäls, att a-kassa och sjukpenning utbetalas på grundval av fiktiva anställningar, tandvårdsstöd till fiktiva tandskador, och assistansbidrag till personer som jobbar hos funktionshindrade som importeras till Sverige för ändamålet.

I Uppsalatrakten har 25 inbrott skett på 25 dagar rapporterar SVT.

Samordningsnumrens förbannelse

Min partikollega Mikael Oscarsson har gång på gång lyft problemet med samordningsnummer. "Personnummer light" som tilldelas personer som inte har riktiga personnummer, exempelvis när man köper en bil. Det räcker att skicka en förfalskad ID-kopia till transportstyrelsen och vips tilldelas du ett samordningsnummer av Skatteverket.

700.000 sådana nummer har utfärdats under de 20 år systemet funnits. Till skillnad mot personnummer behöver du inte bo där du är mantalsskriven, och det är inte som med tillfälliga personnummer i våra grannländer att de bara gäller temporärt utan de står kvar för evig tid.

I Svenska Dagbladet påpekar Oscarsson och Andreas Carlson hur dessa nummer används så att över 500 "personer" har mer än 10 bilar registrerade på sig, och 10 samordningsnummer har över 20.000 bilar registrerade på sig. Vardera.

På samma sätt används samordningsnumren för att skriva sig på samma adress. I en lägenhet i norra Stockholm har de senaste två åren 2000 personer varit skrivna - i skrivande stund är det 500 personer som "bor" där. (Oscarsson i UNT)

Stöldligor kan härja fritt, och stanna kvar

Ett annat område som inte funkar är skyddet mot stöldligor som kan röra sig fritt i landet. Gränspolisen står maktlösa. Vi har en kaotisk gränskontroll ("Det är öppna dörrar" - AB). Tullen kan inte ingripa. (DN - "Darius från Litauen skrattar åt svenska tullen"). De får nämligen inte efterforska stöldgods - de är ju polisens jobb. De har dessutom inga vapen. Stöldgods för 2 miljarder kronor rinner varje år ut ur landet. Jag hörde nyligen om ett lass med John Deere-traktorer som bara fick gå iväg framför ögonen på tullpersonalen som inte hade befogenhet att ingripa.

Och skulle någon mot förmodan bli gripen (uppklarningsprocenten för stölder är ca 6% - se mer hos BRÅ), så är det ju bara en fördel att få bo en kall vinter på ett svenskt fängelse, jämfört med det hårda livet i Vitryssland, Moldavien eller Georgien. Vid svårare brott - såsom hot mot rikets säkerhet, eller mord, så är sannolikheten stor för att man inte utvisas, om det nu går så långt som till ett utvisningsbeslut.

Problem på lokal nivå

Även på lokal nivå i Uppsala finns en mängd exempel på hur lagstiftningen begränsar möjligheten att efterforska och beivra brott. Sekretessbestämmelser gör att vår socialtjänst inte kan samverka med statliga myndigheter exempelvis när man misstänker bidragsfusk, felaktig bosättning och liknande. Dessutom finns det problem för statliga myndigheter att samverka, något som måste undanröjas.

Förra veckan lämnade jag ett initiativ på kommunstyrelsen att kommunen borde uppvakta regeringen för att få ordning på uppmonterandet av övervakningskameror som datainspektionen nu satt stopp för. På samma sätt har Erik Pelling sagt nej till att försöka få till en förändrad rättspraxis när det gäller de begränsningar som polisens rättsavdelning sätter upp när det gäller att låta ordningsvakter patrullera i Uppsala (och Stockholm etc) - även det ett initiativ från oss kristdemokrater (både ordningsvakterna och skrivelsen till regeringen som S sagt nej till).

Behövs en ny regering

Kort sagt behövs det en ny regering! Inte en trött statsminister som inte såg det här komma, och som har stora problem att få stöd för något som helst i riksdagen.

Mikael Oscarssons upprepade påpekanden i riksdagen har nu äntligen lett till ett litet myrsteg framåt. Man tillsätter en utredning som får ett par år på sig att se hur man kan förbättra samordningsnumren (inte ta bort dem).

Men ska det bli någon verklig förändring så måste vi ha politiker som ser problemen och som har några faktiska lösningar i stället för ett "Avskyvärt!" till tidningen.

Vi behöver en ny folk och bostadsräkning - den senaste genomfördes 1990. Vi måste få veta vilka personer som finns och vilka som inte finns. Samordningsnumren behöver tidsbegränsas och omfattas med stränga restriktioner. Tullen och Gränspolisen behöver ges riktiga resurser och befogenheter, och myndigheter måste kunna samarbeta över sekretessgränser för att motverka brottslighet.

Såg förresten en rolig bild på Facebook - ett uppslag på info-kampanj jämförbar med "information till dig som är gift med ett barn":

Svenska flaggan duger gott!

På Dagens Nyheter Kultur skrev jag igår en replik till Ola Larsmo. Han hade nämligen i förra veckan i en krönika försökt måla upp bilden av att KD helt och hållet nu plankar SD:s politik - tack vare att jag i kommunstyrelsen reserverat mig mot förslaget att införa flaggning med diverse andra flaggor på Uppsala kommuns flaggstänger.

Här är mitt svar i sin helhet:

"Bland liberaler finns det en stark drivkraft att rättfärdiga att man bytt sida från borgerligheten till att samarbeta med vänstern. Flaggfrågan blir då en självklar skottyta där man kan måla upp en bild av KD (och M) som ett slags ”SD light”.

I samband med min 50-årsdag 9/11 valde liberala Upsala Nya Tidning att i samma nummer som mitt jubileumsporträtt också ta upp frågan om ett beslut om flaggpolicy som kommunstyrelsen fattat flera veckor tidigare. När Ola Larsmo (DN 12/11) refererar till detta missar han att det var kommunstyrelsen (där jag sitter) som ansåg sig föranledd att fatta beslut om en flaggpolicy efter att Vänsterpartiet i kulturnämnden i september genomdrivit att regnbågsflaggan skulle hissas under hela oktober månad. Det är alltså inte KD som tagit initiativ att lyfta frågan. Faktum är att 70% av Sveriges kommuner inte använder regnbågsflaggan (enligt en studie vid Göteborgs universitet).

Beslutet i kommunstyrelsen innebar att åtminstone åtta flaggor förutom den svenska skall användas av Uppsala kommun, inklusive FN-flaggan, regnbågsflaggan och EU-flaggan. Jag invände främst att man skulle ha tornedalingars, sverigefinnars och andra minoriteters flaggor. Jag har själv Sverigefinska anor, men känner ingen särskild frändskap med den flagga som ”uppfanns” så sent som 2014, och tycker därför att det räcker med svenska flaggan och kommunflaggan. För min del var dock den viktigaste delen av beslutet att jag fick bifall för mitt yrkande att kommunflaggan skall visa stadsvapnet och inte den nyligen framtagna logotypen.

När det gäller diskriminerade grupper är jag den förste att skriva under på att vi i Sverige behöver bli bättre på att skydda människovärdet, motarbeta hat och förtryck och skydda våra minoriteter. Det är en avgörande del av en fungerande demokrati, och kristdemokratin som ideologi växte fram som en motreaktion just mot totalitära strömningar som kommunism och nazism.

Till skillnad från vad Larsmo skriver har jag inget emot varken regnbågsflaggan eller att kommunen skulle flagga på de olika minoriteternas dagar. Jag tycker dock svenska flaggan är en tillräcklig symbol för de värderingar som är så viktiga i Sverige – frihet, demokrati, människovärde och kärlek. Såväl tornedalingar, romer, homosexuella och alla andra minoriteter är välkomna att samlas under Sveriges och Uppsalas flaggor här i Uppsala kommun! 

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala kommun"

50 år

Både nedför och uppför

Nu har jag levt ett halvsekel, och kommit in på "döhalvan" som en morbror till mig uttryckte det när han fyllde 50 för många år sedan. "Efter 50 går det bara utför!" blev min kollega Fredrik Ahlstedt citerad på i intervjun i UNT (se nedan), och sedan ett par dagar känner jag ryggskottet sätta in.

Intervjun i Upsala Nya Tidning (och Enköpingsposten) på min 50årsdag

Men med den något negativa inledningen vill jag ändå säga att 50-årsfirandet varit väldigt fint, en fantastisk upplevelse. Jag håller inte med om att det går nedför (därav att jag hytte med fingret mot Fredrik), utan jag tycker varje ålder har sin tjusning.

Jag vill också med denna sammanfattning av mitt firande TACKA alla fantastiska människor för alla glada tillrop, gillamarkeringar, hälsningar och uppvaktningar i samband med min stora dag!

 

Förskottsfirande på Alla Helgons Dag

Firandet inleddes med en mottagning och middag på Diakonistiftelsen Samariterhemmet, där direktor Erik Eckerdal berättade lite om Ebba Boströms livsverk och historien bakom Samariterhemmet.

Min inbjudan till festen, notera den vackra nationalromantiska byggnaden från 1918

Jag fyller ju egentligen 9/11 men på grund av rikstinget den helgen fick jag flytta fram firandet. Mottagningen inleddes med sång av Schola Cantorum som bland annat, helt utan min inblandning, framförde Nordisk Studentsång, "Framåt, framåt på ljusets bana" - en sång som jag sjöng flitigt  under min studenttid när vi grundade sällskapet KFV (Karl Filip av Vasa).

Det var så trevligt med alla gäster som kom. Jag är inte så bra på att planera och bjuda in, så de som jag fick tag på kom - men det var många tillresande från hela Sverige och Norge, och ett par i släkten som faktiskt var i Uppsala för första gången.

Kvintett ur Schola Cantorum, domkyrkans ungdomskör med en av döttrarna

 

Stadsvandring

Under pausen mellan mottagning och middag tog jag med de gäster som önskade på en stadsvandring igenom Uppsala, där jag berättade om kända Uppsala-profiler. Det var en magisk upplevelse att vandra igenom Uppsala gamla kyrkogård på Alla Helgons Dag med alla ljus tända. På vägen dit hann vi med Fadimes plats, domkyrkan med Carl von Linné, Olof Rudbeck (som ledde släckningsarbetena vid branden 1702) och heliga Birgitta.  På kyrkogården berättade jag om Anton Nicklas Sundberg, Ebba Boström, grundaren av Diakonistiftelsen Samariterhemmet, Sven Arrhenius, Dag och Hjalmar Hammarskjöld, Gapminders grundare Hans Rosling och Gustaf Fröding. På vägen tillbaka passerade vi Pelle Svanslös och Gösta Knutsons Åsgränd, samt Grottan, värmestuga för hemlösa som ligger i Carolinabacken. I stället för gåvor hänvisade jag till just föreningen Hjälp till Behövande som driver Grottan, samt nattvandrare och soppkök i Gottsunda med mera. (Ge gärna en gåva till Föreningen HTB, bankgiro 830-6805 eller Swish 1236649552)

Ärkebiskop Anton Nicklas Sundbergs gravsten

Anton Nicklas Sundberg, ärkebiskop mellan 1870-1900 har många roliga historier berättade om sig. En gång när han missade tåget sades han ha utbrustit: "Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle  med". Vid stadsbranden i Karlstad 1867 när han var biskop där beskrev Gustaf Fröding tillståndet på följande sätt: "Landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte".

Firande på rikstinget

Nu kan man tycka att det kunde räcka med firande. Men jag fick ju tillbringa själva dagen på KD:s riksting uppe i Umeå. Det blev också där så många gratulationer och hurrarop. Jag kunde börja lördagen och gå och hämta tidningen Dagen i deras monter, där ett porträtt med mig var publicerat.

50-årsporträtt i tidningen Dagen

Så fortsatte det när jag gick upp i talarstolen för att hålla mitt anförande å Uppsala-delegationens vägnar under debatten om partistyrelsens proposition om integrationspolitiken och ordförande Magnus Berntsson från Göteborg passade på att utbringa ett fyrfaldigt leve för mig. På kvällen under rikstingsfesten stämde Uppsaladelegationen upp Ja må han leva med hela salen, och utbringade Hurra-rop. Så kom Ebba och gratulerade och vi passade på att fota oss med hela gänget.

Ebba och Uppsaladelegationen gratulerade på rikstingsfesten

Så det blev sannerligen ett minnesrikt firande. Till och med i debatt om tiggeriet i SVT inledde Linda Linarve med att gratulera mig.

Jag avslutar mitt tack här med en klassisk bild - motsvarande den jag la ut redan på min 40-årsdag för 10 år sedan. Än en gång STORT TACK!

Blomsterfotot

 
Komplettering någon vecka senare:

Gratulation på kommunstyrelsen

 

När jag trodde firandet var klart så fick jag en fin blomma och bjöds på tårta även på kommunstyrelsen 10 dagar efter själva födelsedagen. Jag blev väl kanske inte helt tagen på sängen då vi har en policy om att man kan bjuda på tårta när medarbetare fyller jämt, men det var ju ändå trevligt.

Så tänkte jag att äntligen var det flera veckor långa firandet över, men tji fick jag. Till min överraskning plockade även ordförande i Utbildningsnämnden (där jag är vice ordförande) Helena Hedman Skoglund (L) fram en blomma följande dag, och även där bjöds på tårta. Den finaste hittills måste jag säga, och godaste (förutom alla "riktiga", hemgjorda tårtor som min fru gjort).

Min uttydning är att man tar alla chanser att fira och lätta upp den mörka tunga månaden november. Så då kanske jag kunde bidra lite med en anledning.

Så än en gång tack - alla  ni som gratulerat och firat - ni är fantastiska!

Utbildningsnämndens presidium Ulrik W (S), Hanna M (V), jag och Helena H S (L)

Bästa tårtan med riksvapnet

Riksting med förnyelse

Ebba öppnar rikstinget i Umeå

Nya personer, ny politik

Rikstinget 2019 blev ett riksting med förnyelse av Kristdemokraterna. 2015 valde vi Ebba som partiledare och sa upp Decemberöverenskommelsen, 2017 i Uppsala präglades tinget av att Lars Adaktusson valdes som vice partiledare i stället för valberedningens förslag Emma Henriksson.

2019 har nu Ebbas partiledarskap satt sig i partiet. Med två stora valframgångar i ryggen blev Ebba omvald med stående ovationer, och luckan efter avgångne Lars Adaktusson fylldes av Bengt Germundsson, samme Germundsson som var tredjenamn efter Mats Odell och Ebba Busch Thor vid rikstinget i januari 2012. Den gången blev ingen av dem valda, men mycket har hänt sedan dess och idag är Bengt fortfarande kommunstyrelseordförande i Markaryd med ca 40% av rösterna, och sedan i vintras även KD:s gruppledare i SKL (Sveriges kommuner och landsting). Jag är väldigt glad över att han ingår i partiets presidium.

Landsbygd och integration

På det politiska planet innebar rikstinget också en förnyelse på flera plan. Partistyrelsen hade lagt två propositioner om landsbygds- och integrationspolitik med en rad konkreta förslag på dessa områden. Det gör att KD nu är det kanske vassaste partiet när det gäller landsbygdsfrågor, och att vi skärpt vår politik på migrations- och integrationsområdet.

Just migrationsområdet var en fråga som blev väldigt debatterad inför tinget, utifrån att partistyrelsen lagt ett förslag om att inte ensamkommande ungdomar ska kunna få ta med anhöriga i efterhand om de inte har försörjning för dem. Vi är ett parti som håller på att familjer ska hålla ihop, och därför tycker vi inte att man ska skicka sina barn ensamma över medelhavet och andra osäkra flyktvägar, utan att familjer ska hållas ihop. En del talare gjorde sig lustiga över att barn skulle förväntas försörja vuxna, något som inte händer i Sverige, men i mitt inlägg i debatten använde jag detta som en illustration till hur skev vår integrationspolitik har varit. Här är hela mitt 2-minutersinlägg i den debatten:

"Först vill jag tacka Kalmar som stödjer min motion om tiggeri 4:8. De som röstade nej till en reglering eller förbud mot tiggeri tidigare idag borde stödja denna eftersom den handlar om att förebygga de bakomliggande orsakerna till tiggeriet. 

När det gäller 4:29 om ensamkommande och anhöriginvandring yrkar jag bifall till partistyrelsens förslag och Ebbas nyss meddelade tillägg. "Minderåriga barn kan inte försörja sina föräldrar" sa någon nyss. På en resa till Bryssel för några år sedan lärde jag känna Tomas, som sitter här i salen, och Georgis, båda från Norrköping med syriansk bakgrund. Georgis, numera framgångsrik företagare, berättade hur han fick börja försörja sin familj i hemlandet som 13-åring. När han senare kom till Sverige fick han beskedet att han inte fick jobba utan skulle leva på bidrag i stället. Ett tydligt exempel på den misslyckade svenska integrationspolitiken, som vi nu behöver komma tillrätta med. 

Igår talade jag om integrationspropositionen och lyfte fram Hans Eklinds förtjänstfulla arbete. Jag tycker faktiskt han personifierar kristdemokratisk politik genom sitt sätt att förena både hjärta och hjärna. Ett tydligt exempel på det var när han fick igenom ett förslag i socialförsäkringsutskottet om behandling av kristna konvertiter som kommit till Sverige. Kristdemokratisk politik som gick igenom med stöd av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det visar hur viktigt det är att kunna samarbeta med alla partier, och vara nytänkande och våga ta tydlig ställning när det gäller migrations- och integrationspolitiken. 

Slutligen vill jag bara yrka avslag på motion 4:15 som föreslår att det ska tillsättas en ensamhetsminister."

Höghastighetståg, tiggeri och burkaförbud

Två andra frågor som var uppe till diskussion var höghastighetståg där partiet nu bytte ställning och inte längre kommer arbeta för en ny stambana. Det är mycket bra, då de hundratals miljarder kronor denna investering skulle kosta riskerar bli en gökunge som trycker undan andra järnvägsinvesteringar och riskerar att sluta i att bli ett nytt Göta Kanal-projekt. Att säga nej satt långt inne i ett parti som KD med sin starka förankring i Jönköping, den stad som skulle gynnas allra mest med det nya stomlinjenätet för järnväg.

När det gäller Tiggeri gick min ersättare i kommunstyrelsen Eva Moberg upp och höll ett brandtal för en reglering av tiggeriet. Det hjälpte dock inte utan rikstinget biföll partistyrelsens förslag att avslå vår motion om ett nationellt tiggeriförbud, eller reglering i någon form. Dock avslog partistyrelsen med tingets bifall de motioner som yrkade på förbud mot tiggeriförbud - en liten seger i sig. Partiet kan alltså fortsatt tänka sig lokala regleringar, men det hade varit bättre med en tydlig nationell linje. Jag argumenterade för just detta i en debatt i SVT forum mot min kollega Jonas Sandwall i Uddevalla.
 

Min debatt mot Jonas Sandwall om tiggeri i SVT

En annan fråga som dock gick vår väg var att rikstinget röstade för att man inte ska kunna ha heltäckande klädsel (som burka och niqab) i offentlig verksamhet som skola och sjukvård. Ett viktigt ställningstagande att man inte kan vara maskerad i dessa miljöer.

God stämning

Det var en väldigt god stämning och trevligt att träffas, och särskilt roligt var det med så många nya delegater från Uppsala. Vi hade 12 ombud och ett antal ersättare, och faktiskt var nästan hälften av våra delegater uppe i talarstolen under de olika debatterna. Elias Moberg bistod mig i delegationsledningen och gjorde en fantastisk insats med tanke på att det både var hans första riksting, och att han inte har någon erfarenhet av att sitta i ett fullmäktige.

På rikstingfesten var de flesta på plats, och du kan se oss på fotot nedan

Uppsaladelegationen på rikstinget, under festkvällen på lördag

Välkomna L och MP

Igår och idag har vi haft kommunfullmäktige i Uppsala. Under mitt inledningsanförande i budgetdebatten så sa jag i korthet följande (kan höras på denna länk 1 tim och 11 min in i debatten). Läs gärna även referatet i UNT.

"Jag skulle kunna tala om de ökade kostnaderna i styrets budgetförslag, 5,5% mot våra 3,8% vilket även det är ganska expansivt. Jag skulle kunna tala om de goda förslagen i vår budget från KD M och C. Om våra satsningar på trygghet med dubblat anslag till ordningsvakter, om bättre politik för äldre, god omsorg och träffpunkter och om skolan, att lärare ska kunna känna trygghet och våga ingripa mot våld och oroligheter utan att riskera att bli dömda för det i domstol, om bättre resultat för eleverna.

Men jag väljer i stället att tala om det parlamentariska läget, fru ordförande.

Liberalerna och Miljöpartiet är oroade att bli kallade för vänsterstyre. Det förstår jag! Erik Pelling nämnde i sitt anförande ordet "mittenstyret" jag vet inte hur många gånger. Och det var naturligtvis för att mörka att vi nu har ett läge i kommunen där vi inte bara har en valteknisk samverkan mellan S L MP och V, utan också ett institutionaliserat budgetsamarbete. För ett år sedan försäkrades att det inte skulle vara något sådant politiskt samarbete, nej, nej, nej, utan det var bara en valteknisk samverkan. Nu har i stället Vänsterpartiet sålt ut sitt oberoende för 16 miljoner kronor och mot stöd för sina "välfärdsförslag" lovat Erik Pelling att inte rösta på några av våra förslag även om de tycker att de är bra.

Minoritetsstyret har lett till en cirkus och innebär att i kommunstyrelsen, och dess arbetsutskott, samt i nämnderna får vi sitta i oändliga beredningsprocesser för att styret ska kunna luska ut om de har majoritet. Och i nämnderna kan det hända att ett ärende dras ur fem minuter innan sammanträdet, när man inser att man inte har majoritet. Det förekommer också många voteringar där styret i vissa fall får majoriteten emot sig.

Vi i KD är för samarbete med alla! Vi tycker inte att man ska välja samarbete med V och Fi för att man inte kan samarbeta med SD, som liberalerna har gjort.

Jag tror, fru ordförande, att om man fortsätter mobbningspolitiken mot SD som genom Januariöverenskommelsen och budgetsamarbetet på vänstersidan i Uppsala, så kommer det 2022 att få helt motsatt effekt.

Jag skulle därför vilja vädja till L och MP om att ansluta sig till ett verkligt mittenstyre, tillsammans med M C KD, och därmed uppnå egen majoritet i kommunfullmäktige. Jag tror faktiskt också det skulle kunna bli en bra politik.

Tyvärr tror jag dock inte att detta kommer ske. Socialdemokraterna gör allt för att behålla makten, och genom att dela ut sina kommunalrådsposter till MP och L säkerställer de att dessa partier inte vill riskera att förlora några positioner.

Jag får därför i stället avslutningsvis vädja till väljarna. Om tre år så måste ni välja partier som kan bilda en stabil och ansvarsfull majoritet utan att vara beroende av extremerna. "

Det skakiga parlamentariska läget i kommunen har beskrivits av Lennart Lindström i UNT i helgen. Han beskriver hur gång på gång minoritetsstyret gått på pumpen eller tvingas ha omfattande förankringsprocesser innan de lägger fram några förslag.

Jag skulle därför verkligen hoppas att liberalerna och miljöpartiet skulle överväga ett samarbete med M C KD - en konstellation med tyngdpunkten i mitten, och som faktiskt skulle ge en majoritet i kommunfullmäktige, till skillnad mot nuvarande vänsterstyre, och faktiskt även mot Region Uppsala där samma konstellation av fem partier (M C KD L MP) samarbetar men inte uppnår en egen majoritet. Det skulle ge en helt annan stabilitet och förutsägbarhet än nuvarande skakiga läge.

I slutomröstningen för budgeten illustrerades med all önskvärd tydlighet hur det är just en minoritet som styr. Trots uppgörelsen med vänsterpartiet, som innebar att de lade ner sina röster fick S L MP en majoritet emot sig i fyra av våra yrkanden från M C KD. Det gällde en satsning på kransorterna i kommunen, ett nytt team mot hedersvåld, fler anställda med funktionsnedsättning inom kommunen och så ett förslag som ligger KD särskilt varmt om hjärtat - fler träffpunkter för 65+, och seniorrestauranger, särskilt på landsbygden. Se även där UNT. 

Shaken baby skandalen i TV4

På TV4:s nyhetsmorgon idag tas "Skandalen Shaken Baby" upp, och Daniel Bergman och Viola Soto från RFFR medverkar (Samt Ingemar Thiblin och Anders Eriksson, båda professorer i rättsmedicin).

Vi har kommit väldigt långt sedan jag började engagera mig i denna fråga och ingen media ville rapportera något runt detta (se mitt första blogginlägg från 2013) till att magasinet Filter som första media lyfte saken 2014 och man började kunna ifrågasätta (som när jag var med för tre år sedan i TV4), till att idag faktiskt tala om en skandal.

Tyvärr har det inte hänt mycket sedan SBU-rapporten kom, företrädare för barnläkarföreningen reser fortfarande världen runt och underkänner denna viktiga rapport, och i Sverige har inte vårdprogrammen uppdaterats utan arbetet fortsätter genom barnskyddsteamens arbete på samma sätt som tidigare. Jag och Mats Hellberg från RFFR har begärt en nationell kommission som behöver gå till botten med vad som hänt och vilka familjer som drabbats, och jag hoppas verkligen att något sker på detta område!

Spaning i Utrecht

Förra veckan besökte vi från Uppsala i form av Uppsala citysamverkan staden Utrecht i Nederländerna. Bakgrunden är att staden har många likheter med Uppsala. Den är landets fjärde största stad. Den är säte för det gamla ärkestiftet och har ett stort universitet. Den ligger nära huvudstaden (Amsterdam/Stockholm). Och den genomgår just nu en omfattande förnyelse och tillväxt.

Jag har fyra spaningar som jag tänkte berätta om här.

Historiens vingslag

Min första spaning gäller Utrechts historia, som också berättar om Nederländernas nationella bakgrund. Staden anlades först som en romersk gränsfästning vid floden Rhen. "Traiectum" (finns kvar i nutidens "Trecht", i "Ut-trecht") som var namnet på fästningen kommer av det romerska ordet för flodövergång. Det finns ett annat "Trecht" i Nederländerna, nämligen Maas-tricht, som alltså var en romersk hållpunkt vid övergången av floden Maas.

Det är kännetecknande att Nederländerna tillhör det kontinentala Europa som alltså grundlades redan under romartiden. Till skillnad från Skandinavien, som visserligen hade en germansk befolkning precis som Bataverna och Friserna där, så är alltså Holland och Belgien en del av det gamla Romarriket.

På denna plats anlades sedan ärkebiskopssätet under Frankerriket år 695. Fastän Rhen efterhand grundades upp och fick ett mer sydligt flöde så växte och befästes staden, med en omgivande vallgrav och två kanaler som gick genom staden. Detta syns på kartan nedan som visar staden under 1600-talets början.

Stadsplan över Utrecht (1600-tal) - notera vallgraven runt nuvarande gamla staden, och domkyrkan i mitten, på platsen för det gamla romerska lägret

Precis som Uppsala så kom Utrecht i skuggan av den närliggande växande huvudstaden, som låg närmare havet, där handelsmöjligheterna var bättre. Men ändock så var Utrecht viktigt, här föddes bland annat 1459 den ende holländske påven Adrian VI, det var här som fredsfördraget efter Spanska Tronföljdskriget slöts 1713 (under Karl XII:s tid), och det var befästningarna runt Utrecht som bidrog till att Nederländerna kunde hållas utanför Första Världskriget. Nederländerna hade nämligen ett sinnrikt system av vattenförsvarsområden - man dämde upp och lade långa stråk mellan havet och söderut under vatten - för lite för att komma fram med båt, och för mycket för att soldater skulle kunna marschera fram utan att se var de djupare dikena och kanalerna fanns. Detta kombinerades med en linje av fästningar, som alltså gjorde att Tyskland aldrig anföll Nederländerna. Under andra världskriget var dock kriget betydligt mer rörligt med luftlandsättningar och blixtkrig, och de här försvarssystemen hade förlorat sin betydelse. Nederländerna ockuperades av nazisterna på några dagar.

Under 70-talet började man bygga om staden för bilism, och bland annat lanserade en tysk stadsplanerare den "strålande" idén att bygga om vallgraven runt staden till en motorvägsring. Lyckligtvis hann man inte med mer än det nordvästra hörnet, men vi återkommer till detta nedan.

En sluss i kanalen / vallgraven norr om gamla staden, i närheten av den stora inlandshamnen i Utrecht, längs Amsterdam-Rhen-kanalen

Utrecht är en väldigt vacker stad, med en pittoresk gammal stadskärna, väl värt ett besök.

Omsättningen av partier ökar

Det gamla stadshuset ligger mitt inne i stan, med en bro framför över kanalen som rinner genom staden. Fasaden är från början av 1800-talet, en period som omdanade Nederländerna från en republik till det kungadöme som finns kvar än idag. I fönstret längst upp till vänster har ett av de kristdemokratiska partierna sitt kontor, återkommer till det.

Utrechts gamla rådhus vid "Stadhuisbrug" - bron eller överbyggnaden över kanalen som rinner förbi precis framför huset.

Inne i rådhuset pågick kommunfullmäktige som alla torsdagar, och när vi kom in stod namnskyltarna och väntade på ledamöterna som var på ingång. De ger en bra bild av vilka partier som ingår. De två kristdemokratiska är CDA (Christen-Democratisch Appèl) och CU (Christen Unie), varav CDA sitter i opposition och CU i majoritet. Förutom CU utgörs majoriteten i Utrecht av det stora liberala partiet D66 och det ännu större GroenLinks (De gröna). Största Oppositionsparti är VVD, högerliberalt ungefär som våra moderater. Socialdemokraterna (PvdA) har i Nederländerna klappat ihop helt och är numera ett av småpartierna, både i Utrecht och på riksnivå, mindre än vänsterpartiet (SP). Eftersom det ofta är låga spärrar finns det dessutom flera andra småpartier. Ett lokalt parti (Stadbelang Utrecht), ett muslimskt parti (DENK), Studenternas parti och Djurrättspartiet, dessutom ett högerextremt parti - Frihetspartiet (PVV), grundat av Geert Wilders 2004 (två år efter mordet på Pim Fortuyn som startade ett liknande parti).

Min kollega Therez Almerfors (M) pekar på skyltarna med den tidigare gruppledaren för liberala D66 till höger

Det som är kännetecknande för Nederländerna är att de fram till 90-talet två stora dominerande partierna Socialdemokraterna (PvdA) och Kristdemokraterna (CDA) nu förlorat åtminstone sin storlek, om än inte allt av sin makt (CDA sitter nu i den nederländska regeringen Rutte). Detta gäller många länder i Europa. I Italien ersattes kristdemokraterna till höger av Berlusconis Forza Italia och Lega Nord, och lite mer till vänster har Femstjärnerörelsen seglat upp. Socialdemokrater och Kristdemokrater finns knappt längre. I Ukraina har en komiker valts till president, och i Frankrike har kristdemokratiska UMP med Chirac och Sarkozy, samt PS med Mitterand och Hollande kraftigt marginaliserats på bekostnad av Macrons nya "En Marche", "På väg", som nu har majoriteten i parlamentet. Till allt detta kommer växande extrempartier både på höger- och vänsterkanten.

Vad är min poäng? Jo, att partier nu måste kunna anpassa sig, förnya sig (gärna med nya namn och nya ledare) och vara lyhörda för väljarna för att inte förpassas till historiens skräpkammare, helt eller delvis.

Jag tror det bara är en tidsfråga innan de svenska socialdemokraterna kommer gå ett liknande öde till mötes som sina systerpartier på kontinenten, och även om det ser mörkt ut för miljöpartiet just nu tror jag att de har en stor potential att möta här - om nu inte centerpartiet parkerar till vänster och förmår fånga upp de väljarna, men det tvivlar jag på. På samma sätt tror jag KD har en väldigt stor potential på den andra planhalvan, men så småningom (efter Ebba nått statsministerposten:) kommer även vi behöva förnya oss igen.

Ett land starkt präglat av kristdemokratin

Utrecht kommunfullmäktige har alltså två kristdemokratiska partier, och jag passade under besöket på att möta båda mina kollegor, den ene i opposition och den andre i majoritet. CDA (Christen-Democratisch Appèl) är KD classic, det tidigare statsbärande partiet med 12 av de 17 statsministrarna under efterkrigstiden från detta parti och dess föregångare (1980 skedde det slutliga bildandet av CDA som en sammanslagning mellan Antirevolutionära partiet, Kristlighistoriska unionen och Katolska folkpartiet). Gruppledaren heter Sander och han tog emot på partiets kontor.

Gruppledare Sander van Waveren, CDA:s gruppledare i Utrecht 

Det andra kristdemokratiska partiet är CU, Christen Unie. Till skillnad från CDA är det partiets representant inte placerad i det gamla stadshuset, utan som "alderman", ungefär kommunalråd hos oss, har Maarten van Ooijen sitt kontor högst uppe i det nybyggda stadshuset, eftersom det är där all operativ ledning av staden finns. I Nederländerna utses borgmästarna av Kungen (Utrechts borgmästare van Zanen har inte sin bakgrund i någon av de tre partierna som styr Utrecht utan han kommer från VVD). Till sin hjälp har han 7 "åldermän", 3 från liberala D66, 3 från De gröna, och sedan valet i höstas även 1 alltså från kristdemokratiska CU.

Men är det då inte svårt för "KD" att styra ihop med liberaler och grön vänster? Nja, CU är ganska "progressivt", ett ord som är populärt att använda i holländsk politik, och står till vänster i mycket - exempelvis sociala frågor, ekonomisk politik och miljö, medan man däremot är tydligt till höger i moralfrågor. Dock är opinionen i vissa av dessa frågor i Nederländerna tämligen annorlunda än i Sverige. När det gäller exempelvis prostitution var det en valfråga för de Gröna och D66 att inrätta en särskild zon för prostitution. Det enda CU kunnat göra var att minska omfattningen av den här zonen, även om de egentligen driver den svenska modellen med sexköpslag.

Maarten van Ooijen, kommunalråd för CU, Christen Unie

 Det nybyggda stadshuset bredvid (delvis över, den högra delen) järnvägsstationen 

I Nederländerna finns förutom dessa två partier även ett tredje kristdemokratiskt (eller kristet) parti i parlamentet, nämligen SGP, Reformerta samhällspartiet. Det är ännu mer konservativt, och grundades 1918 som ett parti som motsatte sig allmän rösträtt, och man vill även återinföra dödsstraffet. Först 2006 fick kvinnor rätt att bli medlemmar i partiet.

Just nu ingår CDA och CU i regeringen tillsammans med VVD och D66 (ungefär som moderaterna och liberalerna) och Nederländerna kan alltså sägas vara väldigt präglat av kristna och kristdemokratiska partier under modern tid.

Vi kan lära oss av Utrecht

Min fjärde spaning gäller de lärdomar vi kan dra från stadsutvecklingen i Utrecht. På modellen nedan ses alla nya hus som byggs i Utrecht (de som inte är träfärgade).  Bilden är tagen från gamla stan, över järnvägsstationen och västerut. Det stora nya stadshuset (ett karakteristiskt vitt "U") syns bakom det avlånga, vågiga taket till järnvägsstationen. Hitom järnvägsstationen ligger ett stort köpcenter som heter Hoog Catherine, avslutat längst fram med det stora fyrkantiga bruna huset.

Jag nämnde tidigare att man på 70-talet började göra motortrafikleder av kanalerna. Det är just den kanal som syns tvärs över bilden (blåa strecket rakt över) som var motorväg men som nu håller på att göras om till en kanal igen!  Man återställer alltså den gamla vallgraven runt hela gamla staden, och fyller billederna med vatten igen (förstås efter att först ha byggt om dem).

Modell över stadscentrum. Gamla staden i förgrunden, och bakom den stationnområdet, och bortom det mässområdet "Jaarbeurs"

Mitt över kanalen syns en långsträckt, lite vågig byggnad, den är hotellet vi bodde på (kan ses på bilden nedan från ena kortändan). Under denna byggnad ska alltså kanalen gå, och kunna köras på med låga båtar.

Huset till vänster är hotellet där vi bodde

Utrecht och Nederländerna är starkt präglat av just hållbara transporter. Båttrafiken är en del av landets DNA eftersom hela landet är ett stort floddelta och lågland. Utrecht är landets viktigaste järnvägsknut på grund av sitt läge mitt i landet, och järnvägstrafiken är väldigt väl utbyggd och använd i hela landet. I staden finns dessutom kompletterande spårtrafik i form av två spårvägslinjer, varav den andra just håller på att byggas ut till universitetsområdet i de östra delarna av staden.

Men den kanske mest kännetecknande särdraget är den utvecklade cykelanvändningen. Genom staden löper mängder av cykelleder, markerade med röd asfalt. Vid den nya järnvägsstationen har man däckat över stora ytor med cykelparkeringar och byggt cykelgarage. Vi besökte ett med plats för 12.500 cyklar! Och det finns flera. Här har Uppsala mycket att lära, både att öka cykelanvändningen och att bereda lämpligt utrymme för cykelparkeringar och hitta lösningar i gaturummet. Nedanstående bild är tänkvärd i sammanhanget.

Nederländerna är verkligen cyklisternas Mecka, och cykling är något som gynnar alla!

Staden hade också en mycket bra process i stadsutvecklingen som inleddes med en folkomröstning 2002. Det är viktigt att ha folk med sig i viktiga projekt, och att ta ett lite större grepp för att få till bra lösningar. Dessutom har man ett nära samarbetet med näringslivet och myndigheter (t ex nederländska statsjärnvägarna), utifrån att man haft en tydlig process att få en gemensam målbild - inte bara föra fram sina särintressen och strida om vem som ska få igenom dem. Här har vi också mycket att lära.

Kort sagt, en lärorik och givande resa, och jag ser fram mot många utvecklingsprojekt också i Uppsala!

Se gärna dokument från Mälardalsrådet om Utrecht