Stefan Hanna och Mohamad Hassans krumbukter

Jag har här på bloggen inte skrivit om hur Liberalerna i början av sommaren hoppade i säng med vänsterpartierna. Det var partiets sätt att blockera Stefan Hannas och UP:s inflytande i Uppsalapolitiken - något som vi kristdemokrater föreslagit ett nyval som utväg för.

Det som hände var att Jennie Claesson, Liberalernas kommunalråd i slutet av maj helt utan förvarning meddelade att L skulle stödja spårvägsplanerna i Uppsala. En utveckling som sedan accelererade när man tillsammans presenterade ett 13-punktsprogram - S, V, MP och L. Något som Sakine Madon i UNT konstaterade kunde bli "politiskt självmord för L". Vi Kristdemokrater, Centerpartister och Moderater som fortfarande har vårt samarbete kvar konstaterade att L nu gått över till "andra sidan".

Jag har under sommaren vid ett par tillfällen påpekat i UNT (14/6 och 19/7)  att alla turer i politiken i Uppsala kan åtminstone delvis förklaras av gammalt groll mellan Stefan Hanna (tidigare centerpartiet, numera UP) och Mohamad Hassan (tidigare L-kommunalråd). 

Detta fick Sakine Madon i söndags till att jag förminskar Jennie Claesson, vilket inte kunde vara mer fel. Jag svarade därför i dagens UNT enligt följande:

"Efter valet 2018 valde Mohamad Hassan och Liberalerna att gå över och samarbeta med S och MP i Uppsala kommun. I fjol valde Stefan Hanna och UP att göra samma sak. Vilket föranledde Liberalerna att nu på försommaren blockera UP:s inflytande genom en egen uppgörelse med S, V och MP.

Jag har sedan jag efterträdde Ebba Busch 2015 varit kommunalråd för KD, och jobbat tillsammans med både Mohamad Hassan (L) och Stefan Hanna (då C). I UNT har jag under sommaren delgett väljarna min bild att de politiska krumbukterna delvis kan förklaras med en personlig vendetta mellan Hassan och Hanna. Från KD har vi också föreslagit en lösning på det politiska kaoset – ett kommunalt extraval (och en ”folkomröstning” om styret och UP).

Sakine Madon gör i en ledarkrönika (20/8) mig till ansiktet för sin kritik mot förminskande och särbehandling av kvinnor i politiken. Det blir märkligt i detta sammanhang, då jag självklart skulle sagt samma saker om Jennie Claesson hetat ”Lars eller Per”. 

Madon har helt rätt i sina iakttagelser om misogyni i politiken – vilket vår partiledare Ebba Busch är ett exempel på. Få har fått så många kommentarer när det gäller kläder, utseende och familjeförhållande, som saknar politisk relevans. Jag uppskattar verkligen kvinnligt ledarskap i politiken – inte minst Ebbas och jag hoppas hon ska hålla ut länge i sin roll som partiledare. De som känner mig kan också vittna om att jag arbetar för att engagera fler kvinnor i politiken – vi behöver en allsidig och bred representation för att stärka vår demokrati!

Därför blir det så fel att min kritik av Hanna och Hassan görs till en könsfråga. Jag har medvetet undvikit att kritisera Jennie Claesson eftersom jag hoppas och tror att både hon och Liberalerna ska stödja ett framtida borgerligt styre i Uppsala, sluta med vänsterprassel och inte låta sig styras av personliga vendettor. Att Hassan, trots att han inte har några formella uppdrag, är aktiv i politiken är uppenbart med tanke på hans närvaro i partisammanhang, i Almedalen och i Stadshuset. Claesson är en god och kompetent ledare och jag hoppas att hon ska vara kvar länge efter att både Stefan Hanna och Mohamad Hassan har slutat i Uppsalapolitiken."

Alliansen i opposition

 

 

Alliansens kommunalråd 

Idag är en högtidsdag för demokratin i Uppsala. Det nyvalda kommunfullmäktige har sammanträtt för första gången. En kommunstyrelse har valts, och kommunalråd har tillsatts. Tyvärr är resultatet att cirkus Pelling & Co fortsätter ett tag till - vi får ett vänsterstyre bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med stöd av det nyinvalda Utvecklingspartiet Demokraterna.

Aldrig har väl ett styre varit så dåligt förberett, förankrat, eller så har ett konstituerande fullmäktige varit lika rörigt som denna gång. Faktiskt ovärdigt Sveriges fjärde största stad.

Däremot är det positivt att vi har ett så gott och hoppingivande samarbete inom Alliansen! Jag hoppas och tror att vi kommer att kunna få ett nytt styre, förr eller senare.

Det går bättre på andra håll

I andra delar av länet har det gått bättre för KD och borgerliga partier - i Östhammar har en majoritet bestående av M, SD, KD och BOA bildats. I Tierp går Alliansen - C, M, KD och L fram och lanserar ett minoritetsstyre, som är uppe till val på kommunfullmäktige i morgon.

I Knivsta är det sedan länge kungjort att en ny majoritet bildas genom ett samarbete med Knivsta.nu och Kristdemokraterna, som bildar styre med stöd av SD. 

Stort grattis till mina kollegor Sabina Ståhl, Peter Zoné och Mimmi Westerlund.

Mitt anförande om läget i Uppsala

Under kvällens sammanträde framförde jag följande under mitt anförande om situationen i Uppsala (kan även ses 4:24 in på sändningen från KF):

Jag har sett fram mot att tillsammans med Alliansen, komma tillrätta med företagsklimatet - ge bättre service, förbättra dialogen med medborgarna när det gäller landsbygd, sydöstra staden och spårväg. Vi behöver komma tillrätta med kommunekonomin, minskad administrationen och prioritera kärnverksamheten.

 

Efter valet konstaterade jag att de partier - M C KD SD - och UP - som var mot spårväg och FÖP, inte hade egen majoritet. Därför blev det första projektet att samla borgerligheten, vilket också lyckades under Therez Almerfors (M) ledning.

 

Det var förvånande att när vi hade kontakt med Stefan Hanna (UP) så var det inte politiken och samarbete  inom borgerligheten som var i fokus längre utan ”kontraktsparlamentarism” och ordförandeskapet i USAB, styrelsen för kommunens bolagskoncern.

 

Jag blev ännu mer förvånad när Pelling & Co gick med på just detta och därmed ännu en gång överstyr Uppsala kommuns styrmodell, som inneburit en personunion mellan kommunstyrelsens ordförande och USAB:s ordförande. Vår stadsdirektör Joachim Danielsson, högste chef för våra 13.000 anställda, ska nu rapportera dubbelt - till Erik Pelling när det gäller kommunstyrelsen och till Stefan Hanna när det gäller kommunkoncernen.

 

Genom uppgörelsen mellan Hanna och Pelling ser vi ut att få ett vänsterstyre. Jag har därför röd slips idag. Men jag har också blå kavaj, med tanke på att vi har fått en ny statsminister i ledningen för en blå regering!

 

Stefan Hanna (UP) var den som var mest kritisk till "vänsterstyret" för fyra år sedan, när S och MP lurade över L på sin sida. Men nu är han där själv. När det kommer till val till ordf i nämnder och styrelser kommer det bli många socialdemokratiska och vänsterpartistiska ordförande (i äldrenämnden, plan och byggnadsnämnden, socialnämnden, utbildningsnämnden etcetera).

 

Problemet med det nya styret är att ekvationen inte går ihop. Antingen är det Stefan Hanna (UP) som överskattar sin förmåga att styra tre vänsterpartier eller så är det Erik Pelling (S) som överskattar sin förmåga att styra Stefan Hanna.

 

Erik Pelling har varit en av dem som är mest kritisk till att äventyra fyrspåret, exempelvis att bifalla förslaget till omförhandling. Nu är han där själv. Uppenbarligen har han mycket större tro på den nya, borgerliga regeringen än på den avgångna Anderssonministären när det kommer till att genomföra en järnvägsinvestering utan att kräva bostadsbyggnad och spårväg i Uppsala.

 

Slutligen Tobias Smedberg (V). Förutsättningen för V var ett majoritetsstyre för att slippa det kaos som varit den gångna perioden. Nu blir det fortsatt kaos.

 

Jag yrkar på att Therez Almerfors välj till ordförande i kommunstyrelsen för att om möjligt bringa ordning i detta.

 

Jonas Segersam (KD)

Socialdemokraterna vilseleder om valfriheten

 I veckan skrev vi i UNT om hur S vilseleder om valfriheten inom äldreomsorgen. Här är texten:

I september 2007 införde äldrenämnden i Uppsala under ledning av Gustaf von Essen (KD) eget val inom hemtjänsten. Systemet förfinades med nationell lagstiftning 2009 – LOV (Lagen om valfrihetssystem). Syftet var att brukarna själva skulle kunna välja vem som kommer hem till dem och utför tjänster i deras hem – med hänsyn till aspekter som vilka språk de behärskar, var företaget är geografiskt beläget, och vilken värdegrund utföraren står för. Detta var en viktig reform för att föra makten över hemtjänsten från kommunens byråkrater till de enskilda brukarna i Uppsala.

Under trycket från Vänsterpartiet väljer nu Socialdemokraterna att säga upp den här reformen, efter att under åtta år ha misskött systemet både nationellt och lokalt i Uppsala. Lyckligtvis får de inte en majoritet i fullmäktige med sig, då styret spricker på denna fråga och Liberalerna motsätter sig förslaget att ta bort LOV inom hemtjänst.

Det som är frustrerande är dels att allt som missats under mandatperioden nu ska åtgärdas ett halvår innan valet, och dels att Socialdemokraterna vilseleder och lägger ut dimridåer i syfte att sätta ett narrativ om att få bort ”marknadsexperimentet”. 

Ett tydligt exempel på detta var välfärdsbrottsligheten inom Attendo i Gottsunda. Orkestrerat med stora ord (”äldres liv och hälsa”), svartmålande av välfärdsföretag (”fusket inom Attendo”) och snabbinkallade möten (äldrenämndens arbetsutskott fick den 60-sidiga handlingen på bordet på ett möte som de inte ens visste varför de kallats till), försökte Eva Christiernin (S) sätta en bild av de onda kapitalisterna. När det i själva verket var en handfull anställda och chefer inom Gottsundagruppen som i maskopi med kommunala biståndshandläggare lurade både Uppsala kommun och Attendo på stora summor. 

Detta tillät kommunen gå ut över 450 nöjda brukare och 200 anställda som på bara någon vecka tvingades byta hemtjänstutförare och arbetsgivare, i stället för att tillsammans med Attendo beivra välfärdsbrottsligheten inom företagets verksamhet i Gottsunda kopplad till klanstrukturer och utstuderad ohederlighet.

När vi debatterade frågan i fullmäktige på försommaren anklagades Segersam personligen både för att bryta mot 10 Guds bud, och vara ansvarig för att äldre inte skulle få gå på toaletten eller få den omvårdnad de behövde.

Till detta kom att statsrådet Damberg (S) kallades in för att skylla allt på Ebba Busch – som varken var ansvarig politiker 2007/2009 eller som genomdrev införandet av LOV inom särskilda boenden 2014 – det var Socialdemokraterna själva som fattade det beslutet. Tack och lov för det – eftersom det fanns en kö på 200 äldre som behövde äldreboende – ett arv efter Göran Perssons ”reform” att avskaffa alla servicehus.

Genom att vi nu har LOV för äldreboenden så har Uppsala, till skillnad från väldigt många andra kommuner inte någon kö. Vi har dessutom fått en lång rad fina och trevliga boenden uppförda av privata aktörer – investeringar som inte belastar kommunens redan tunga låneskuld på 17 miljarder kronor.

Vi kristdemokrater försvarar inte systemet med vare sig LOV eller LOU som ett självändamål, det enda vi är angelägna om är att alla äldre får en värdig och högkvalitativ omsorg och vård, som präglas av valfrihet, en mångfald av utförare och möjlighet för exempelvis idéburna aktörer att fortsatt kunna verka. Andreas And, Ebbagården (Samariterhemmet) och Juliahemmet (Ersta diakoni) är exempel på sådana aktörer som vi anser vara viktiga för en hög kvalitet inom Uppsalas äldreomsorg. 

Inom primärvården gäller LOV alla vårdcentraler, och det har gett en god tillgänglighet, ett bra utbud och en konkurrenskraftig egenregi. Vi behöver utveckla LOV inom äldreomsorgen, både i Uppsala och nationellt – inte återkommunalisera verksamheten. Uppsala behöver ett nytt styre och Sverige en ny regering!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd

Margit Borgström (KD), ledamot äldrenämnden

Ingemar Virsén (KD), ersättare ÄLN och ordförande i Kristdemokratiska Seniorförbundet

Vänstern svärtar ner KD med bibelcitat

I en artikel i Dagen beskriver jag hur vänstern nu går till storms mot dem som hotar det socialdemokratiska maktinnehavet. Gentemot KD är taktiken att utmåla oss som omoraliska och fjärran från vår kristna värdegrund. Men bibelcitaten klingar ihåligt.

Här är texten:

Vi är nu inne i valåret och frågan är om vi till hösten får en ny borgerlig regering eller fortsatt vänsterstyre. Som kristdemokrat avstår jag att uttala mig om kristen tro är höger eller vänster, men tyvärr noterar jag hur kristendomen kidnappas i politiska syften av dem som önskar behålla den socialdemokratiska makthegemonin.

När S-MP-regeringen säkrats genom januariöverenskommelsen kritiserade Stefan Löfven M och KD:s samarbete med SD med bibelcitatet “Vad gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ?”. När Märta Stenevi valdes till Miljöpartiets språkrör för mindre än ett år sedan sa hon i en intervju i Dagen: “Jag vill skicka KD till söndagsskolan.”

Varken lokalt eller nationellt har jag hört så många bibelcitat i politiken förut, och jag är övertygad om att vi under det kommande valåret gång på gång kommer att få höra hur Kristdemokraterna, som borde vara “kristna” och moderater, som borde vara ansvarstagande, inte ska släppa fram de “farliga” Sverigedemokraterna till inflytande över regeringsmakten.

Jag kan förstå att KD, ett parti som står för solidaritet, medmänsklighet, värdighet och värme, ansätts av vänstern. Men i kritiken utgår man just från en tolkning av kristendomen som enbart ett kärleksbudskap som stämmer med vänsterns rättviseideal.

Ofta förutsätts dessutom KD vara ett religiöst parti med Bibeln som uppslagsbok. Som när Dagens Nyheter citerade Bibeln i en intervju med Ebba Busch om tiggeriet, eller när Aftonbladets Anders Lindberg tycker att KD inte är tillr äckligt frikyrkliga.

Nu är jag naturligtvis part i målet, men tillåt mig att ifrågasätta denna agenda. Drivkraften är att säkra (S) fortsatta position vid maktens köttgrytor. Socialdemokratiska Tro och Solidaritets ordförande Kukka-Maria Salaam vänder sig i Expressen till Nyamko Sabuni med orden “Förtryckare kan aldrig skrida till verket utan medlöpare”, och syftar på Liberalernas indirekta stöd för SD.

Jag tror att vi kommer få se fortsatt många stämplingar av invändningar mot islamism, klankulturer och hedersvåld som “islamofobi” och “rasism”. Det ser man genom att Tro och Solidaritets viktigaste projekt just nu är en kurs i “antirasism”.

Absolut – vi behöver ta på allvar farhågor när det gäller hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle. Sådana hot kommer från många håll – totalitära regimer både i vår närhet och längre bort, våldsbejakande ideologier som kommunism, fascism/nazism och islamism. Ifrågasättande av yttrandefrihet och demokrati samt bristande tolerans för oliktänkande förs fram bland annat i sociala medier, och polariseringen blir allt starkare. Här måste vi sätta upp tydliga rågångar.

Men det stora och breda hotet mot en positiv utveckling i Sverige ligger i en fortsatt socialdemokratisk regering. Denna maktapparat har under decennier omformat det svenska samhället från att vara präglat av kristna värderingar till att bli ett av västvärldens mest sekularistiska och moralliberala länder.

Övriga Europa och Amerika har i högre grad än Sverige traditionella värderingar runt familj, kyrka, respekt för auktoritet och civilsamhälle. Ansvar, rättvisa, ärlighet, idealitet, dygd och relationer är viktiga värden som under många sekler präglat detta västerland.

Jag är övertygad om att en majoritet av svenskarna välkomnar många av dessa konservativa ideal. Även kristna borde uppskatta detta. Att man får ordning och reda i skolan, och inte låter ideologisk flumpedagogik styra. Att familjen ses som den grundläggande byggstenen i samhället och ges rätt att bestämma om sin egen situation. Att ordningsmakten i form av polis och militär ges resurser att möta och mota inre och yttre hot mot vår trygghet och säkerhet. Att värdighet och en etik som värnar det absoluta människovärdet blir styrande för vården och omsorgen. Att staten tar ansvar och bringar ordning i vem som befinner sig i vårt land, och vem som ska tillåtas komma hit.

Det finns många problematiska sidor med SD:s politik. Allt är inte bra bara för att det är svenskt, och det finns (som för flera partier) mörka fläckar i bakgrund och ideologi. Men att helt avfärda 17,5 procent av väljarna och vidhålla att man inte kan prata med deras företrädare är inte hållbart.

KD har i praktisk politik visat att vi kan samarbeta med alla – från vänsterpartister till sverigedemokrater – för att nå beslut som är bäst för Sverige. Exempelvis den nu gällande statsbudgeten som ger mer pengar till polis, förskola, pensionärer och boende på landsbygden.

Nu borde det få bli slut med de senaste årens politiska kaos som enbart haft som uppgift att ge S och MP tillgång till regeringsmakten. En borgerlig regering med ett kristdemokratiskt inslag borgar för ett starkt försvar av den kristna värdegrund som under sekler byggt upp vårt land och ger trygghet och värme i kontrast mot den osäkerhet och polarisering som den nuvarande politiska ledningen representerat

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

 

KD ett parti i tiden

I Dagen skriver jag och Denisé Cassel, min kollega i Linköping, om att KD och Ebba Busch är på rätt väg. Partiet har blivit utsatt för oförtjänt kritik på sistone, underblåst av socialdemokrater som gör allt för att behålla sitt maktinnehav i Sverige.

Här är texten som vi skrivit:

Både på nyhets- och debattplats i Dagen har det påståtts att KD lämnar sina rötter, och Ebba Buschs agerande kritiseras. Migrationen är inte en kärnfråga för KD, men vi är samtidigt övertygade om att den kommer vara viktig för utgången av nästa val. Samtidigt är det uppenbart att vänstersidan kommer göra allt för att utmåla KD som ett SD-vänligt parti som lämnat sin kristdemokratiska inramning.

För att vara relevant i politiken måste man följa de aktuella frågorna. På många sätt har KD förändrats kraftigt sedan KDS-tiden på 1970- och 1980-talen. När det gäller miljöfrågan fanns då en tendens att fastna i samma destruktiva miljöfundamentalism som MP sitter fast i i dag. KDS kännetecknades av ett starkt kärnkraftsmotstånd, men i dag ser vi hur mer fossilfri el kan bidra till att nå klimatmålen i Europa. Att följa förvaltarskapsprincipen betyder inte att det finns bara en politisk ståndpunkt över tid.

I och med flyktingkrisen 2015 blev det uppenbart för de flesta att svensk migrations- och integrationspolitik var ett stort misslyckande, och socialdemokrater och moderater började tävla om att efterlikna SD i sina politiska förslag för att hejda flyktingvågen. Även för KD är det självklart att vi måste driva en mer ansvarsfull linje, med ett flyktingmottagande i nivå med våra nordiska grannländer.

Ebba Busch har på ett bra och tydligt sätt, ackompanjerad av starka KD-profiler som Soheila Fors och Hans Eklind, lyft den här typen av problematik och konfronterat hedersvåld, islamism och internationell organiserad brottslighet och terrorism.

Kristdemokratisk ideologi innebär att ta ansvar, något som vi ser att Sverige har svårt att klara när nu en femtedel av vårt lands invånare är utrikesfödda. Det tar tid att integrera alla dessa människor, vilket kräver en bättre politik och förvaltarskap.

De som utnyttjar Ebbas personliga situation för att bakvägen undergräva hennes ställning i partiet går Socialdemokraternas ärenden. Det vi behöver nu är inte interna strider utan en samling runt vår partiledning så att vi senast efter valet 2022 ska kunna ingå i en M – KD regering. Gärna i samarbete med andra borgerliga partier, men då måste SD-plåstret först vara avrivet. Man kan inte bygga en politik på att inte tala med andra, något som Ebba med önskvärd tydlighet visade under sommarens regeringskris.

Ebba Buschs ledarskap har lyft partiet och hon har gång på gång visat att hon kan matcha Stefan Löfven. Under turerna med husköp och förtalsanmälan har hon agerat på ett sätt som snarast stärkt vårt förtroende för henne. Trots mediedrev och fällande dom för förtal har hon stått för sin rätt som medborgare och mamma att tillsammans med sina barn kunna få flytta in i det hus som hon avtalat om att köpa.

Det är beundransvärt att hon inte har vikit ner sig under hotet om att gå till medierna med hennes privata affär. Att både personer runt motparten och ombudet – som hade som strategi att få sin klient omyndigförklarad – har en tvivelaktig bakgrund har stärkt bilden av att Ebba agerar rätt, vilket också väljarna ser.

Politik handlar om förtroende. Från väljarna, men också internt – både till kollegor och samarbetspartner i andra partier, och inom det egna partiet. Vi delar inte den kritik mot Ebba Busch som Lars Adaktusson har framfört och anser att han i stället borde ha arbetat för att stärka förtroendet internt.

Kristdemokraterna befinner sig i en generationsväxling. Ebba Buschs ledarskap präglas av en vilja att inkludera och skapa bredd. När hon tillträdde som partiledare 2015 var i stort sett den enda förändringen som gjordes att Andreas Carlson utsågs till ny gruppledare i riksdagen.

Detta kan jämföras med Nyamko Sabunis totala ommöblering av sin partiledning efter Liberalernas partiledarbyte. Både Ebba Busch och Andreas Carlson representerar de nya Kristdemokraterna, även om båda har en lång politisk erfarenhet. Det är självklart viktigt att inkludera även tidigare företrädare, men förändring och anpassning till det politiska landskapet är nödvändigt.

Grundläggande handlar det i dag om ett val mellan att stödja Socialdemokraternas fortsatta maktinnehav, eller att bana väg för en ny moderatledd regering i Sverige. Även om det blir mycket fokus på migration och kriminalpolitik är vår bestämda uppfattning att vi som parti står fasta i våra värderingar.

Kristdemokratisk ideologi är unik och bygger på den i Europa starka kristdemokratin. Den är djupt rotad i de judisk-kristna värderingarna, idéer som under sekler byggt vårt västerländska samhälle. När vi talar om en värdig äldreomsorg, en effektiv sjukvård, en familjepolitik som sätter barns och föräldrars behov i centrum och behovet av trygghet för den enskilde medborgaren – då känner många väljare igen sig. Men också i vår migrationspolitik är det samma ideologi och människosyn som vi utgår från, när vi lyfter fram hotet mot våra svenska värderingar.