söndag 8 december 2019

Centerpartiet borde samarbeta med alla

Den nuvarande regeringskrisen illustrerar det ohållbara läget i svensk politik. Vänsterpartiet vill naturligtvis vara med och påverka - men det går ju inte. I januariöverenskommelsen står det uttryckligen att inte (V) ska ha något inflytande, och i fredags kväll uttalade Centerpartiet tydligt "Att förhandla med vänsterpartiet är däremot uteslutet" (se radioinslaget ovan).

Ger vänsterpartiet en utpressningssituation

I länken till aftonbladet ovan sa Jan Björklund i januari att man inte skulle riskera att ge SD en utpressningssituation. Det man nu gjort är att ge V en sådan utpressningssituation i stället. Januaripartierna har nämligen inte majoritet i riksdagen, och när V kommer överens med M och KD, som nu, så blir det med stor sannolikhet så. Precis samma dynamik som i Uppsala kommun, där V gång på gång sökt samarbete med oss i KD, eller i Uppsala-Alliansen, och då fått igenom sin politik (eller stött delar av vår politik som de tycker är bra och därmed fått igenom den)

Samtala med alla i stället för att utesluta samarbete

Centerpartiets tydliga ställningstagande mot samtal med Vänsterpartiet bottnar naturligtvis i att de inte heller vill samtala med SD. Det skulle se konstigt ut att ge ett "ytterlighetsparti" inflytande men inte ett annat.

Jag tycker dock att C borde köpa den linje som vi i KD intog i våras, och som M och Kristersson nu under veckan anslutit sig till och öppna för samtal med alla riksdagspartier. Inklusive SD.

Det handlar om S eller M

Med nuvarande parlamentariska sammansättning handlar det om vi ska ha en moderatledd politik -  med SD som i någon mån vågmästare, eller en socialdemokratiskt ledd politik - med V som i någon mån vågmästare. För min del föredrar jag att Sverige styrs av borgerliga partier än av socialdemokratin!

Det är också därför som debatten om samarbete blir så laddad, därför att för socialdemokraternas del så blir resultatet av att andra partier öppnar för samarbete med SD att de själva kommer förlora makten.


Fortsatt isolering och mobbning stärker bara ytterlighetspartierna

Ju mer vi isolerar, motarbetar och mobbar ytterlighetspartier som V och SD desto mer tjänar de själva på det.

Jag passerade under min resa torsdag-lördag även "SD-land" i form av Bromölla och Sölvesborg, två kommuner som nu har Sverigedemokratisk ledning. Bromölla är ganska illustrativt över hur det fungerar när man isolerar SD. Kommunen är en typisk före detta socialdemokratiskt styrd kommun - under decennier. Efterhand som majoritetsställningen försvinner måste S plocka in fler och fler andra partier - och 2010-2014 hade man valteknisk samverkan med hela Alliansen. Resultatet blev att alla partier gick bakåt, och SD kraftigt framåt. I senaste valet var så SD näst största parti (12 mandat mot socialdemokraternas 13 - för 20 år sedan hade S 25 - det är alltså i stort sett deras väljare som gått till SD), och blev därmed kommunstyrelsens ordförande / kommunalråd.

Min tes är att det är bättre att börja samarbeta med SD och låta partiet ta ansvar (och visa väljarna hur dåligt det fungerar) INNAN det går så här långt.

Vänsterliberala pressen rycker ut till Löfvéns försvar

Nu, när det blir uppenbart hur svagt nuvarande styre är, så rycker så många ut för att försvara bilden av att vi måste hålla SD ute (Läs - behålla regeringen Löfvén). Bland andra Wolodarski i DN hänvisar till Hedi Fried som länge varnat för SD, Löfvén själv kallar det enligt Aftonbladet "bottenlöst omoraliskt", och Csaba Perlenberg i Kvällsposten / Expressen uppmanar moderatväljare att gå över till C och L.

SD är ett problematiskt parti

Särskilt Wolodarskis hänvisning till Fried tycker jag väger tungt. Jag har många gånger kritiserat SD denna blogg för deras tvivelaktiga bakgrund, och för att de exempelvis slirar i judefrågan.

Det finns väldigt många paralleller till utvecklingen i Tyskland och Europa på 30-talet. En stark demokrati-kritik, missnöjda människor, skuldbeläggningen av främlingar (judar respektive invandrare), en kris i de liberala lägren som inte förmådde fånga upp missnöjet, och många osunda värderingar som smög sig in i samhället.


30-talet är inte idag

Men jag tycker ändå det finns avgörande skillnader - på 30-talet var det fråga om partier som bejakade våld som politiskt instrument (kommunister och nazister). De hade paramilitära organisationer, uniformer, och våldsdemonstrationer inne i parlamentariska församlingar. Hot och våld blev verklighet inte bara i slagord utan i praktisk politik. Deklarationen om mänskliga rättigheter fanns inte ännu, och människovärdet och andra viktiga principer sattes i fråga.

Därför tycker jag det är en avgörande skillnad mot idag, och vi behöver inte vara så alarmistiska när det gäller samtal med SD och V.

Däremot hoppas jag naturligtvis att människor kommer genomskåda SD:s bluff i kommande val, men det kan de bara göra om partiet tillåts ta ett visst ansvar, och visa vad det (inte) går för!





onsdag 27 november 2019

Trump, SD och populismen

Högerextremismens framväxt

På vägen in till stan idag funderade jag över tidens trend. Många förfasar sig över att Trump blivit president, att SD växer i Sverige, att Orban är premiärminister i Ungern, att högerextrema grupper och partier växer i hela Europa. Det finns mycket i detta som är oroande, absolut. Men.

Populismen

Jag blir ibland anklagad för att vara populist - en term som för övrigt av vissa slungas ganska friskt mot meningsmotståndare. Jag brukar säga att jag ser det som en komplimang att bli kallad populist. Populus betyder "folket" på latin och det är väl det demokrati egentligen handlar om. Eller hur? Att återspegla folkviljan, naturligtvis inom vissa ramar.

Så jag tänker att vi politiker borde vara lite mer populister.


De försmådda kräver sin rätt

Människan kännetecknas av två saker, vi är sociala varelser, och vi är lata. Det som driver oss att jobba, förutom den egna överlevnaden och behoven, är till stor del pressen från vår omgivning, från familjen, arbetsplatsen, att få högre status i samhällsgemenskapen.

Har du läst Animal Farm, av George Orwell? Den beskriver i allegorisk form den ryska revolutionen (eller vilken revolution som helst) i form av en bondgård. Djuren gör uppror och tar över gården, bara för att ganska snart falla in i samma mönster. När de väl fått makten blir de snart besuttna utsugare och tar den gamla elitens plats.

Och just människans lathet gör att den grupp som äger makten tenderar att hela tiden ta det lite lugnare, tillåta sig själv lite mer, och se sin position lite mer säker.

Men det håller inte i längden

 

Vänster har blivit höger och höger vänster.

För drygt hundra år sedan hade vi en situation i världen där överklassen, monarkin och de gamla eliterna i form av adel, kyrka och rika borgare var de som styrde Europa. Arbetarklassen växte och enklare folk krävde sin rätt.

Sedan ett halvsekel är det den gamla arbetarrörelsen som har blivit den nya överklassen. De har bildat en ny kulturelit, fått höga löner, tagit ifrån de tidigare priviligerade deras gårdar, troner, handelshus och kyrkor.

Det har till och med blivit fint att vara kränkt, "marginaliserad" och "normbrytande". Men i själva verket är det bara en ny samling normer som blivit de samhällsbärande.

Vilsenhet bland verklighetens folk

Med Marx terminologi kan man säga att en alienering har skett. De som nu är "verklighetens folk" upplever att eliten är för långt ovan deras egen vardag och inte ser deras problem. När arkitekter säger att de inte känner någon som tycker att den moderna arkitekturen är ful, då skrattar dessa. När politiker säger att man borde ta bort alla bilparkeringar för det finns ingen plats att ställa cykeln, då kliar de sig i huvudet. När krönikörer skriver att svenska flaggan inte duger längre, eller att man ska kalla julskinka för helgskinka eller när myndigheter säger att man ska stryka Den blomstertid nu kommer, då förstår de ingenting.

Det finns ett växande utanförskap. Folk på landsbygden som måste ha bil. Äldre som inte förstår hur man använder internet. Vanliga människor som är vana att använda kontanter. Folk som fortfarande står i kön till skatteverket, till försäkringskassan eller till banken. Bara för att komma fram och få beskedet att de måste ta kontakt via internet eller telefon i stället.


En reaktion är nödvändig

När man inte förmår möta denna vilsenhet, förmår förstå människors frågor, ja då är det dags att byta regim. Och tack och lov kan vi göra det på demokratisk väg. Det är därför människor i land efter land röstar på företrädare som de känner ser deras problem, deras oro och deras rädsla. Oron för mängden invandrare. Oron för brottsligheten som breder ut sig. Oron för att de som styr inte längre förstår. Oron för att de strålande visionerna om en grönare och bättre framtid kanske inte är så enkla att nå.

Därför tror jag (tyvärr) att vi kommer se denna trend hålla i sig. Nu gäller det att kavla upp armarna och lyssna på vanliga människors oro, att åstadkomma en verklig förändring, och att våga utmana de sedan decennier utbredda normerna. Verklig normkritik, inte "normkritik" som ett överflödigt plåster på ett sår som inte läker.

Då talar jag inte om främlingfientlighet, självupphöjande nationalism eller totalitära strömningar som lösningen. Det är alla idéer som bygger på en dålig grund.

I stället behöver vi eviga och goda värden, värden som bland annat uttryckts politiskt igenom kristdemokratin. Det är bara med sådana sunda värderingar som gör att vi verkligen kan möta den oro och de behov som människor uttrycker. Men det kräver att vi lyssnar på dem, och ser och erkänner de fel i samhällsbygget som gjorts de senaste decennierna.

tisdag 26 november 2019

Regeringen står handfallen för brottsligheten


Under helgen har Expressen spridit nyheten (som Nyheter Idag var först med) om den irakiske försvarsministern Najah al-Shammari som utreds för bidragsbrott i Sverige. Han är dubbel medborgare i Irak och Sverige och gör alltså som så många andra, uppbär bidrag i Sverige utan att svenska myndigheter har någon koll på vad han egentligen gör och var han egentligen uppehåller sig.

Svenska myndigheter har inte koll

Sanningen är ju den att svenska myndigheter har väldigt dålig koll överhuvudtaget om var och vad (några av) de svenska medborgarna finns och har för sig. För att inte tala om alla de personer som bara har uppehållstillstånd, eller uppehåller sig i landet (eller utomlands) av andra skäl.

Jag pratade på rikstinget med en partikamrat i en mellansvensk stad, som berättade om en person i grannskapet som varit nere och stridit för IS i Syrien. Han hade så småningom dött i striderna, men detta var inte registrerat i Sverige. Bidragen rullar alltså på som om inget hänt.

Och i lägenheter ligger gamla människor och dör. Så länge de har autogiro så hyran kommer in tickar bara pension och annat på. Som mannen på Södermalm som legat död tre år, som Aftonbladet skrev om nyligen (det här är ju inte exempel på fusk men en illustration på hur dålig koll vi har på varandra i vårt anonyma samhälle).

Bristande koll leder till kriminalitet

Sanningen är också den att Sverige har blivit ett paradis för stöldligor, brottslighet, bidragsbrott och icke befintliga identiteter.

"Toppen av isberget" säger Expressen om al-Shammari. Det är vanligt att dödsfall utomlands inte anmäls, att a-kassa och sjukpenning utbetalas på grundval av fiktiva anställningar, tandvårdsstöd till fiktiva tandskador, och assistansbidrag till personer som jobbar hos funktionshindrade som importeras till Sverige för ändamålet.

I Uppsalatrakten har 25 inbrott skett på 25 dagar rapporterar SVT.

Samordningsnumrens förbannelse

Min partikollega Mikael Oscarsson har gång på gång lyft problemet med samordningsnummer. "Personnummer light" som tilldelas personer som inte har riktiga personnummer, exempelvis när man köper en bil. Det räcker att skicka en förfalskad ID-kopia till transportstyrelsen och vips tilldelas du ett samordningsnummer av Skatteverket.

700.000 sådana nummer har utfärdats under de 20 år systemet funnits. Till skillnad mot personnummer behöver du inte bo där du är mantalsskriven, och det är inte som med tillfälliga personnummer i våra grannländer att de bara gäller temporärt utan de står kvar för evig tid.

I Svenska Dagbladet påpekar Oscarsson och Andreas Carlson hur dessa nummer används så att över 500 "personer" har mer än 10 bilar registrerade på sig, och 10 samordningsnummer har över 20.000 bilar registrerade på sig. Vardera.

På samma sätt används samordningsnumren för att skriva sig på samma adress. I en lägenhet i norra Stockholm har de senaste två åren 2000 personer varit skrivna - i skrivande stund är det 500 personer som "bor" där. (Oscarsson i UNT)

Stöldligor kan härja fritt, och stanna kvar

Ett annat område som inte funkar är skyddet mot stöldligor som kan röra sig fritt i landet. Gränspolisen står maktlösa. Vi har en kaotisk gränskontroll ("Det är öppna dörrar" - AB). Tullen kan inte ingripa. (DN - "Darius från Litauen skrattar åt svenska tullen"). De får nämligen inte efterforska stöldgods - de är ju polisens jobb. De har dessutom inga vapen. Stöldgods för 2 miljarder kronor rinner varje år ut ur landet. Jag hörde nyligen om ett lass med John Deere-traktorer som bara fick gå iväg framför ögonen på tullpersonalen som inte hade befogenhet att ingripa.

Och skulle någon mot förmodan bli gripen (uppklarningsprocenten för stölder är ca 6% - se mer hos BRÅ), så är det ju bara en fördel att få bo en kall vinter på ett svenskt fängelse, jämfört med det hårda livet i Vitryssland, Moldavien eller Georgien. Vid svårare brott - såsom hot mot rikets säkerhet, eller mord, så är sannolikheten stor för att man inte utvisas, om det nu går så långt som till ett utvisningsbeslut.

Problem på lokal nivå

Även på lokal nivå i Uppsala finns en mängd exempel på hur lagstiftningen begränsar möjligheten att efterforska och beivra brott. Sekretessbestämmelser gör att vår socialtjänst inte kan samverka med statliga myndigheter exempelvis när man misstänker bidragsfusk, felaktig bosättning och liknande. Dessutom finns det problem för statliga myndigheter att samverka, något som måste undanröjas.

Förra veckan lämnade jag ett initiativ på kommunstyrelsen att kommunen borde uppvakta regeringen för att få ordning på uppmonterandet av övervakningskameror som datainspektionen nu satt stopp för. På samma sätt har Erik Pelling sagt nej till att försöka få till en förändrad rättspraxis när det gäller de begränsningar som polisens rättsavdelning sätter upp när det gäller att låta ordningsvakter patrullera i Uppsala (och Stockholm etc) - även det ett initiativ från oss kristdemokrater (både ordningsvakterna och skrivelsen till regeringen som S sagt nej till).

Behövs en ny regering

Kort sagt behövs det en ny regering! Inte en trött statsminister som inte såg det här komma, och som har stora problem att få stöd för något som helst i riksdagen.

Mikael Oscarssons upprepade påpekanden i riksdagen har nu äntligen lett till ett litet myrsteg framåt. Man tillsätter en utredning som får ett par år på sig att se hur man kan förbättra samordningsnumren (inte ta bort dem).

Men ska det bli någon verklig förändring så måste vi ha politiker som ser problemen och som har några faktiska lösningar i stället för ett "Avskyvärt!" till tidningen.

Vi behöver en ny folk och bostadsräkning - den senaste genomfördes 1990. Vi måste få veta vilka personer som finns och vilka som inte finns. Samordningsnumren behöver tidsbegränsas och omfattas med stränga restriktioner. Tullen och Gränspolisen behöver ges riktiga resurser och befogenheter, och myndigheter måste kunna samarbeta över sekretessgränser för att motverka brottslighet.

Såg förresten en rolig bild på Facebook - ett uppslag på info-kampanj jämförbar med "information till dig som är gift med ett barn":



tisdag 19 november 2019

Svenska flaggan duger gott!


På Dagens Nyheter Kultur skrev jag igår en replik till Ola Larsmo. Han hade nämligen i förra veckan i en krönika försökt måla upp bilden av att KD helt och hållet nu plankar SD:s politik - tack vare att jag i kommunstyrelsen reserverat mig mot förslaget att införa flaggning med diverse andra flaggor på Uppsala kommuns flaggstänger.

Här är mitt svar i sin helhet:


"Bland liberaler finns det en stark drivkraft att rättfärdiga att man bytt sida från borgerligheten till att samarbeta med vänstern. Flaggfrågan blir då en självklar skottyta där man kan måla upp en bild av KD (och M) som ett slags ”SD light”.

I samband med min 50-årsdag 9/11 valde liberala Upsala Nya Tidning att i samma nummer som mitt jubileumsporträtt också ta upp frågan om ett beslut om flaggpolicy som kommunstyrelsen fattat flera veckor tidigare. När Ola Larsmo (DN 12/11) refererar till detta missar han att det var kommunstyrelsen (där jag sitter) som ansåg sig föranledd att fatta beslut om en flaggpolicy efter att Vänsterpartiet i kulturnämnden i september genomdrivit att regnbågsflaggan skulle hissas under hela oktober månad. Det är alltså inte KD som tagit initiativ att lyfta frågan. Faktum är att 70% av Sveriges kommuner inte använder regnbågsflaggan (enligt en studie vid Göteborgs universitet).

Beslutet i kommunstyrelsen innebar att åtminstone åtta flaggor förutom den svenska skall användas av Uppsala kommun, inklusive FN-flaggan, regnbågsflaggan och EU-flaggan. Jag invände främst att man skulle ha tornedalingars, sverigefinnars och andra minoriteters flaggor. Jag har själv Sverigefinska anor, men känner ingen särskild frändskap med den flagga som ”uppfanns” så sent som 2014, och tycker därför att det räcker med svenska flaggan och kommunflaggan. För min del var dock den viktigaste delen av beslutet att jag fick bifall för mitt yrkande att kommunflaggan skall visa stadsvapnet och inte den nyligen framtagna logotypen.

När det gäller diskriminerade grupper är jag den förste att skriva under på att vi i Sverige behöver bli bättre på att skydda människovärdet, motarbeta hat och förtryck och skydda våra minoriteter. Det är en avgörande del av en fungerande demokrati, och kristdemokratin som ideologi växte fram som en motreaktion just mot totalitära strömningar som kommunism och nazism.

Till skillnad från vad Larsmo skriver har jag inget emot varken regnbågsflaggan eller att kommunen skulle flagga på de olika minoriteternas dagar. Jag tycker dock svenska flaggan är en tillräcklig symbol för de värderingar som är så viktiga i Sverige – frihet, demokrati, människovärde och kärlek. Såväl tornedalingar, romer, homosexuella och alla andra minoriteter är välkomna att samlas under Sveriges och Uppsalas flaggor här i Uppsala kommun! 

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd, Uppsala kommun"


50 år

Både nedför och uppför

Nu har jag levt ett halvsekel, och kommit in på "döhalvan" som en morbror till mig uttryckte det när han fyllde 50 för många år sedan. "Efter 50 går det bara utför!" blev min kollega Fredrik Ahlstedt citerad på i intervjun i UNT (se nedan), och sedan ett par dagar känner jag ryggskottet sätta in.

Intervjun i Upsala Nya Tidning (och Enköpingsposten) på min 50årsdag

Men med den något negativa inledningen vill jag ändå säga att 50-årsfirandet varit väldigt fint, en fantastisk upplevelse. Jag håller inte med om att det går nedför (därav att jag hytte med fingret mot Fredrik), utan jag tycker varje ålder har sin tjusning.

Jag vill också med denna sammanfattning av mitt firande TACKA alla fantastiska människor för alla glada tillrop, gillamarkeringar, hälsningar och uppvaktningar i samband med min stora dag!

 

Förskottsfirande på Alla Helgons Dag

Firandet inleddes med en mottagning och middag på Diakonistiftelsen Samariterhemmet, där direktor Erik Eckerdal berättade lite om Ebba Boströms livsverk och historien bakom Samariterhemmet.

Min inbjudan till festen, notera den vackra nationalromantiska byggnaden från 1918

Jag fyller ju egentligen 9/11 men på grund av rikstinget den helgen fick jag flytta fram firandet. Mottagningen inleddes med sång av Schola Cantorum som bland annat, helt utan min inblandning, framförde Nordisk Studentsång, "Framåt, framåt på ljusets bana" - en sång som jag sjöng flitigt  under min studenttid när vi grundade sällskapet KFV (Karl Filip av Vasa).

Det var så trevligt med alla gäster som kom. Jag är inte så bra på att planera och bjuda in, så de som jag fick tag på kom - men det var många tillresande från hela Sverige och Norge, och ett par i släkten som faktiskt var i Uppsala för första gången.


Kvintett ur Schola Cantorum, domkyrkans ungdomskör med en av döttrarna

 

Stadsvandring

Under pausen mellan mottagning och middag tog jag med de gäster som önskade på en stadsvandring igenom Uppsala, där jag berättade om kända Uppsala-profiler. Det var en magisk upplevelse att vandra igenom Uppsala gamla kyrkogård på Alla Helgons Dag med alla ljus tända. På vägen dit hann vi med Fadimes plats, domkyrkan med Carl von Linné, Olof Rudbeck (som ledde släckningsarbetena vid branden 1702) och heliga Birgitta.  På kyrkogården berättade jag om Anton Nicklas Sundberg, Ebba Boström, grundaren av Diakonistiftelsen Samariterhemmet, Sven Arrhenius, Dag och Hjalmar Hammarskjöld, Gapminders grundare Hans Rosling och Gustaf Fröding. På vägen tillbaka passerade vi Pelle Svanslös och Gösta Knutsons Åsgränd, samt Grottan, värmestuga för hemlösa som ligger i Carolinabacken. I stället för gåvor hänvisade jag till just föreningen Hjälp till Behövande som driver Grottan, samt nattvandrare och soppkök i Gottsunda med mera. (Ge gärna en gåva till Föreningen HTB, bankgiro 830-6805 eller Swish 1236649552)

Ärkebiskop Anton Nicklas Sundbergs gravsten

Anton Nicklas Sundberg, ärkebiskop mellan 1870-1900 har många roliga historier berättade om sig. En gång när han missade tåget sades han ha utbrustit: "Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle  med". Vid stadsbranden i Karlstad 1867 när han var biskop där beskrev Gustaf Fröding tillståndet på följande sätt: "Landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte".


Firande på rikstinget

Nu kan man tycka att det kunde räcka med firande. Men jag fick ju tillbringa själva dagen på KD:s riksting uppe i Umeå. Det blev också där så många gratulationer och hurrarop. Jag kunde börja lördagen och gå och hämta tidningen Dagen i deras monter, där ett porträtt med mig var publicerat.

50-årsporträtt i tidningen Dagen

Så fortsatte det när jag gick upp i talarstolen för att hålla mitt anförande å Uppsala-delegationens vägnar under debatten om partistyrelsens proposition om integrationspolitiken och ordförande Magnus Berntsson från Göteborg passade på att utbringa ett fyrfaldigt leve för mig. På kvällen under rikstingsfesten stämde Uppsaladelegationen upp Ja må han leva med hela salen, och utbringade Hurra-rop. Så kom Ebba och gratulerade och vi passade på att fota oss med hela gänget.

Ebba och Uppsaladelegationen gratulerade på rikstingsfesten

Så det blev sannerligen ett minnesrikt firande. Till och med i debatt om tiggeriet i SVT inledde Linda Linarve med att gratulera mig.

Jag avslutar mitt tack här med en klassisk bild - motsvarande den jag la ut redan på min 40-årsdag för 10 år sedan. Än en gång STORT TACK!

Blomsterfotot



 
Komplettering någon vecka senare:

Gratulation på kommunstyrelsen
 
När jag trodde firandet var klart så fick jag en fin blomma och bjöds på tårta även på kommunstyrelsen 10 dagar efter själva födelsedagen. Jag blev väl kanske inte helt tagen på sängen då vi har en policy om att man kan bjuda på tårta när medarbetare fyller jämt, men det var ju ändå trevligt.

Så tänkte jag att äntligen var det flera veckor långa firandet över, men tji fick jag. Till min överraskning plockade även ordförande i Utbildningsnämnden (där jag är vice ordförande) Helena Hedman Skoglund (L) fram en blomma följande dag, och även där bjöds på tårta. Den finaste hittills måste jag säga, och godaste (förutom alla "riktiga", hemgjorda tårtor som min fru gjort).

Min uttydning är att man tar alla chanser att fira och lätta upp den mörka tunga månaden november. Så då kanske jag kunde bidra lite med en anledning.

Så än en gång tack - alla  ni som gratulerat och firat - ni är fantastiska!


Utbildningsnämndens presidium Ulrik W (S), Hanna M (V), jag och Helena H S (L)

Bästa tårtan med riksvapnet