onsdag 30 november 2016

Varje dag en ny gåva


Varje dag är en ny gåva, ett stort mirakel.


De senaste dagarna har varit tyngre än vanligt - dagar då man inser att vi har mycket att vara tacksamma för. Min käre vän och partikollega Mikael Oscarssons fru Petra drabbades i helgen av en svår stroke - helt ofattbart. (se FB / Instagram:)





Och ett par veckor tidigare, när jag fyllde år, fick jag höra att vår käre granne - lantbrukaren vars avstyckade mark vårt hus står på - hastigt gått bort. I det fallet i en högre ålder, men död och sjukdom är alltid tragiskt, och förstås känns det extra när det drabbar personer i ens närhet.


Vi får alltså ta vara på våra dagar, och vara tacksamma för varje ny dag. Det är inget som är självklart.

torsdag 17 november 2016

Nationell rättsskandal

Får ett par veckor sedan medverkade jag som ordförande i RFFR (Riksförbundet för familjers rättigheter) i TV4:s nyhetsmorgon tillsammans med Göran Elinder, en av forskarna som var med och tog fram SBU:s (Statens beredning för social och medicinsk utvärdering) mycket viktiga rapport om skakvåld (länk för nedladdning här).






Jag instämde i professor Mårten Schultz ord i radion om "nationell rättsskandal". Bakgrunden för Schultz ord finns i en analys i SvD 16/10 2014 där han beskriver Högsta Domstolens prejudicerande dom och domstolarnas sårbarhet (se även min artikel från när jag deltog i den rättegången)


Vi går även in på den problematiken i vår artikel i SvD  dagen efter SBU-rapporten:





Nu måste samhället ta tag i den här problematiken som har drabbat 100-tals oskyldiga människor!


Det är ju nämligen så att rapporten visar att det inte finns någon vetenskaplig grund för att hävda att den så kallade triaden (ögonbottenblödning, blödning under hjärnhinnan och hjärnsvullnad) är tydliga tecken på barnmisshandel. Så kallat "skakvåld" - eller Abusive Head Trauma som man säger nuförtiden.


Det ytterst märkliga är nu att barnläkarföreningen står fast vid skakvåldsteorin, trots att SBU visat att av 3700 vetenskapliga artiklar är det bara två (2!) som någorlunda möter kraven på vetenskaplig vederhäftighet. Också anmärkningsvärt hur de försökt påverka SBU:s arbete.









torsdag 15 september 2016

Om att samarbeta med SD

I Aftonbladet-klippet ovan ser vi en klassisk bild på Tina Hallgren Bengtsson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Höör, iklädd Naziuniform 1995. Det är en bildsättning av Sverigedemokraterna som många på vänsterkanten slår vakt om.


Frågan om hur man ska förhålla sig till SD får ibland helt orimliga proportioner, inte minst i svensk vänstermedia.


När Ebba nyligen fick frågan från Hasse Boström på Dagen om hon anser att SD är ett rasistiskt parti svarade hon att de officiellt tar avstånd från rasism, och att det är den bilden vi har att förhålla oss till. Samtidigt är hon väldigt tydlig med att ett samarbete med SD inte är aktuellt, och att Kristdemokraternas regeringsalternativ är tillsammans med M, L och C.


Detta orsakade en massa debatt, inte minst internt i vårt parti, och även en så pass seriös  journalist som Mats J Larsson i DN lyckades följande dag få till rubriken att Ebba "backar", trots att hon säger i stort sett samma sak som föregående dag.


Min kommentar var i det läget följande:

"Jag följer inte vänsterns agenda att klistra "rasist-" och "fascist-" etikett på misshagliga rörelser på högerkanten utan koncentrerar mig på att presentera kristdemokraternas värdegrundade politik som bygger på respekt och ansvar och alla människors lika värde"

Jag är faktiskt förvånad över hur vi politiker pressas att stämpla SD som "rasistiskt" och gör man inte det så är det en stor nyhet. Som jag skriver i mitt inlägg 16/12 2014 "Är SD rasister" så var det med förvåning jag noterade "rasistifieringen" av SD i Uppsala kommunfullmäktige från FI:s representanter, men insåg då att det var vanligt att även vänsterpartister kallar SD för rasister.

Samtidigt är det ingen tvekan om att det finns stora frågetecken runt SD:s förhållande till rasism. I mitt blogginlägg skrev jag att man utifrån SD:s nationalistiska inslag och program att vilja assimilera alla i Sverige, att bli "svenska", kopplar till etnicitet. Det visar sig inte minst när man kommer in på frågan om judar i Sverige. Jag har (150109) beskrivit hur partiet slirar i judefrågan eftersom de anser att man ska förbjuda både kosherslakt, judiska skolor och manlig omskärelse, vilket i  princip innebär att man säger nej till judar att bo i Sverige.

SD har ett tvivelaktigt förflutet, vilket inte minst präglade partiet från strax efter grundandet 1988 och fram till 1995 då Mikael Jansson, numera riksdagsledamot sedan 2010, tog över partiledarskapet och började städa upp bland bomberjackor och rasism / nynazism. Men både i det ursprungliga programmet, skrivet av Johan Rinderheim och i nuvarande program är ändå utgångspunkten att vara ett demokratiskt parti som tar avstånd från rasism och antisemitism.

Ska man tala om partiers ursprung har Vänsterpartiet ett minst lika tvivelaktigt förflutet där man på 20-talet var medlem i kommunistiska Komintern och öppet sympatiserade och samarbetade med revolutionärerna i Sovjetunionen. För övrigt var min egen morfar en av dessa sympatisörer som satt i stugorna i Sverige och lyssnade på radio Moskva och instämde i devisen "Пролетарии всех стран, соединяйтесь!" ("Proletärer i alla länder, förenen eder"). Det var först på 60-talet som partiet övergick till att omfatta politisk demokrati, enligt wikipedia.

På just Wikipedia beskrivs faktiskt inte Sverigdemokraterna som ett rasistiskt parti, (eller fascistiskt heller för den delen). Dock används beteckningen "främlingsfientligt", som också Sveriges radios granskningsnämnd (dock oenig i beslutet) "godkänt".

Debatten om SD kommer att fortsätta, och man kan välja att som några moderater stämma in i stämplingen av SD som "rasister", eller acceptera det försvar som de själva anför när dessa anklagelser kommer. Att frågan har sprängstoff framgick inte minst av de senaste dagarnas turbulens inom liberalerna som kulminerade i Birgitta Ohlssons avgång från riksdagsgruppens förtroenderåd, utifrån att Björklund hävdat att SD borde bjudas in av regeringen i likhet med övriga partier.

Jag väljer i stället att i första hand presentera vår egen politik. Jag tycker också svenska folket är värda en bättre regering än den nuvarande, historiskt svaga regeringen. Är det rätt att vi har en minoritetsregeringen som inte är säkra på att få igenom några av sina förslag i riksdagen, som stöds (utan att ens det ger majoritet) av ett hopplöst vänsterpopulistiskt parti som gör allt för att undvika ansvar, och som är indirekt beroende av Sverigedemokraterna som regeringsunderlag?

Om SD verkligen vore ett socialkonservativt parti är det märkligt att de tillåter att Sverige styrs av en socialistisk / miljöpartistisk regering! Det blir en uppenbar illustration av att SD är ett opålitligt opportunistiskt parti som är helt oförutsägbart. De borde i stället bidra till att ge Sverige en bättre politik, på samma sätt som Alliansen borde lägga en gemensam budget så att vi äntligen kan få den här regeringen fälld och få ett nyval till stånd.


Uppdatering: debattartikel i SVT från SD-politikern Andersson som påminner om vänsterpartiets historia


onsdag 31 augusti 2016

We ❤️ Israel


I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.
 
Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.
 
En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.
 
Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.
 
Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.



Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")

fredag 26 augusti 2016

Agera mot islamistisk extremism

Under det senaste året har vi kristdemokrater lyft frågan om en handlingsplan mot våldsbejakande extremism i Uppsala. Efter Parisattentaten 13-14/11 där 130 personer dödades betonade regeringens samordnare (bild ovan) Mona Sahlin vikten av att Sveriges kommuner upprättar handlingsplaner för att förebygga terrorism i vårt land. Jag tog därför upp detta i en interpellation (se UNT). Eftersom vänstermajoriteten ansåg att allt som behöver göras redan görs och att detta inte är något stort problem i Uppsala, gick jag vidare med en motion om en handlingsplan. Vi välkomnar att en sådan plan nu äntligen finns färdig för behandling, men anser att den saknar handlingskraft och inte tar problemen på tillräckligt stort allvar. Majoriteten avsåg inte ens att låta förslaget gå vidare för beslut till kommunfullmäktige, vilket illustrerar att de inte tycker att detta är någon principiellt viktig fråga.



Uppsala har hittills varit förskonat från islamistiskt extremistiskt våld, men många vittnar om att det finns olika typer av sammanslutningar med radikala inslag i kommunen. Vi vill uttryckligen gå på djupet med detta för att kunna förebygga radikala tendenser i sina tidigaste skeden. Att det inte finns bekräftade uppgifter på att någon från Uppsala ännu anslutit sig till våldsbejakande islamistiska rörelser utomlands är förstås bra, men det är ett sista steg i radikaliseringen och därmed vad de tidiga insatserna ska förebygga så det inte går för långt.




Självklart ska all form av våldsbejakande extremism motverkas, och därför är det speciellt viktigt att föra upp frågan om samhällets värdegrund, och utbilda exempelvis skolpersonal i vilka hoten är. Samtidigt är det viktigt att se att just i denna tid, med flera både nationella och internationella väpnade konflikter där islamistiska terrororganisationer är drivande, behöver vi särskilt vara uppmärksamma på att inte den typen av tankegångar får fäste i vår egen stad. När jag bodde med min familj i Israel 2002 var samhället där i högsta grad överraskat av bussbombningar och självmordattentat under de föregående åren, och i Frankrike och Belgien har man nu under de senaste åren också fått uppleva vad detta kan betyda. Vi får inte yrvaket vakna upp av liknande dåd, utan måste redan i förväg göra vad vi kan för att förebygga en liknande utveckling.




I Sverige har vi en längre tradition av arbetet mot exempelvis våldsbejakande nazism och kommunism, vilket inte minst projektet ”Om detta må ni berätta” varit ett gott exempel på. Där arbetar man förebyggande, genom myndigheten "Forum för levande historia", för att sprida kunskap om tankegångar och ideologier som lett till omänskligt lidande och terrorism under det senaste seklet, med utgångspunkt i Förintelsen mot judar.


Regeringen publicerade 2014 en bra översikt över våldsbejakande extremism i Sverige (se länk) - samma år som den nationella samordnaren tillsattes. Där beskrivs de tre grupperna för våldsbejakande extremism - de autonoma (vänsterextremism), vit makt-rörelsen (högerextremism) och islamism.


Under hela processen har jag häpnat över att det tycks finnas en typ av rädsla eller motvilja att tala om de här företeelserna. Jag hoppas verkligen inte att det är symptom på antingen att man är rädd för att tala om vad som är fel och därmed riskera att själv bli utsatt för hot eller våld, eller på att man inte vill tala om socialism/kommunism, islam/islamism eller nationalism/nazism med risk att stöta sig med de mer positiva / normala / moderata utslagen av dessa ideologier.


Som framgår av mina ordval är det en glidande skala mellan normala, demokratiska och legala ideologier som bör ha en plats i vårt samhälle - och avarterna där man utifrån en viss ideologi slår över och plötsligt bejakar och accepterar våldsanvändning och andra olagligheter.


Jag tror vi måste bli tydliga med vad som är acceptabelt och inte i vårt samhälle - oberoende av vilka ideologier eller grupper som för fram olika typer av yttringar. Här tycker jag att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en mycket bra utgångspunkt. Där stadfästs grundläggande rättigheter som människovärdet / livets okränkbarhet, yttrande- och religionsfrihet, åsiktsfrihet och personlig säkerhet och demokrati.


Våldanvändning har inget stöd i FN-deklarationen, förutom att det offentliga, i demokratier, har ett våldsmonopol och därmed rätt att försvara enskilda och samhället från yttre och inre hot.


Stenkastning är t ex inte acceptabelt. Inte heller hot och påtryckningar mot det demokratiska systemet. Inte heller att man ger människor olika värde, exempelvis män och kvinnor, eller människor av olika etnicitet. Det får heller inte förekomma att man tvingar någon vare sig att tro eller tycka något, inte heller att gå emot sin inre övertygelse och tro, så länge den inte skadar någon annan.


Om allt detta, och lite till, behöver vi tala och berätta - och göra ett grundligt arbete i skolor, och i alla sammanhang för att sprida och befästa sunda värderingar. Varför skall det då vara så svårt att få fram en tydlig, pedagogisk och brett förankrad handlingsplan mot våldsbejakande extremism?