måndag 25 maj 2020

Bygg trädgårdsstäder i stället för miljonprogram



Du har väl sett vår film om KD:s kritik mot planen för Uppsala kommuns sydöstra stadsdelar. Den fördjupade översiktsplanen för området har varit på remiss, och vi har från partiet lämnat ett kärnfullt svar där vi förklarar oss kritiska både till processen och till innehållet.

Vi kristdemokrater vill ha fler småhus och färre höghus. Jag har tidigare skrivit här om vårt förslag om trädgårdsstäder, något jag motionerat i fullmäktige om med stor inspiration från Simon Westberg (som tyvärr lämnat Uppsala just för att få bo i en fin trädgårdsstad utanför Stockholm).

Betongpartierna behöver lyssna mer på medborgarna och inte genomföra stora dåligt förankrade experimentprojekt i miljonprogramsklassen!

torsdag 14 maj 2020

Är kristdemokrati konservatism?

kungahusets hemsida finns en bild av våra riksregalier. Kronan, Svärdet, Riksäpplet, Spiran och Nyckeln. En fin samling av genuint svenska symboler.

Korset, Kronan och Svärdet

Konservatismen har ofta beskrivits med dessa tre ord. Korset som symbol för kyrkan, vars tro har präglat västerlandet under tusentals år. Kronan som symbol för kungahuset, den svenska monarkin söker också sina rötter mer än tusen år tillbaka i vårt land. Svärdet som symbol för krigsmakten, försvaret av vårt land mot främmande ockupation och ofrihet.

Riksregalierna innehåller bokstavligen både svärdet och kronan, och korset är med i form av toppen av både kronan och riksäpplet.

I Nordeuropa är fortfarande dessa symboler sinnebilden för vad konservatismen har strävat efter att bevara. En konstitutionell monarki, en kristen grund för samhället och ett starkt försvar för att bevara den nationella självständigheten.

Min konservativa historia

När jag kom till Uppsala för att studera vid Universitetet 1990 så betraktade jag mig som konservativ. Jag engagerade mig också i diverse konservativa sammanhang - Konservativa Sällskapet som bildades 1992 i Uppsala med personer som Johan Andersson Sundeen, Torbjörn Aronson, Kjell O Lejon, Gustaf von Essen med flera (beskrivet här av Jakob Söderbaum) - Studentföreningen Heimdal förstås (där för övrigt min dotter nu sitter i styrelsen), som också var lite av grogrunden för KS - och 1993 var jag med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa.

Jag var också med i Rojalistiska Föreningens Uppsalaavdelning, och under min utbildning till reservofficer hade jag också en del kontakter i militära sammanhang.

Kort sagt, för mig var konservatismen i allra högsta grad levande under min studietid, och med tanke på att jag studerade bland annat statskunskap, filosofi och ekonomisk historia fick jag också möjlighet att fördjupa mig i en hel del tankestoff med anknytning till konservatismen.

När första halvan av 90-talet var över blev det dock mer praktik när det gäller konservativa värderingar för min del - att skaffa familj och barn, arbeta för kyrkan och sedermera diverse andra mer praktiskt inriktade organisationer blev ett sätt att omsätta de konservativa värdena i det verkliga livet.

Konservatismen mötte Kristdemokratin

Återkommen till Uppsala år 2000 fick jag frågan om att ta plats i en kommundelsnämnd för Kristdemokraterna, och kom därmed att gå in i ett politiskt parti. Efter ett par år blev jag ombudsman och så småningom politiker, och jag fick därmed anledning att sätta mig in i den kristdemokratiska ideologin.

Jag upptäckte ganska snart att även om jag trodde kristdemokrati var samma som konservatism så är det inte riktigt så. I praktisk politik kan mycket likna varann, men den historiska, och även sociologiska bakgrunden är faktiskt ganska olik. Det är få som vet så mycket om detta i Sverige, där man endast tycks känna till socialism, liberalism och konservatism som politiska ideologier.

Det jag upptäckte var att kristdemokratin till och med står sig bättre som ideologi, och dessutom är den tydligare i sitt innehåll och utformning.


Konservatismen i korthet

Den franska revolutionen 1789 ställde Europa och världen på ända, och blev det kaos ur vilket konservatismen föddes. Edmund Burke betraktas som (den engelska) konservatismens fader, och han verkade just under det turbulenta slutet av 1700-talet. Under 1800-talet konsoliderades det konservativa tänkandet - påverkades av liberala idéer (särskilt Adam Smiths ekonomiska liberalism), och kom så småningom i många länder att bli den rörelse som stod för det traditionella styret under framväxten av först liberala och senare socialdemokratiska partier.

Som partier grundades därför dessa konservativa grupper först efter socialdemokrater och liberaler, eftersom det var de konservativa som redan innehade makten i 1800-talets Europa. Som sagt är kungamakten, kyrkan och krigsmakten sinnebilden för konservatismen, och i takt med att kyrkan förlorade sin roll, monarkier störtades och starka krigsmakter slogs sönder så kom också den konservativa makten över Europa att minska.

I Sverige grundades Allmänna Valmansförbundet 1904, föregångaren till Moderaterna. Med den allmänna rösträtten 1918 minskade också de konservativas makt, och i Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern störtades monarkierna.

Under 1900-talet har konservatismen fått finna nya former och anpassa sig till en annan omvärld. Men tankegodset finns till stor del kvar, och särskilt i länder som USA och Storbritannien är den konservativa idédebatten i allra högsta grad levande och inflytelserik också i dagens politik.

Det är väldigt svårt att ge en allmängiltig beskrivning av konservatismen i vårt moderna samhälle, men det är klart att den innehåller ett stort mått av skepticism till förändring och försvar för traditionella värden. Familjen, civilsamhället, den individuella friheten, näringslivet, försvaret är alla delar som är viktiga för konservatismen. I många fall finns också en koppling till nationen, kulturen och folkgemenskapen. I vissa fall har konservatismen urartat till reaktionär, antidemokratisk extremism, som inte lämpar sig särskilt bra i vårt moderna samhälle.

Men för mig som konservativ är det naturligtvis huvudsakligen positiva värden som jag förknippar med konservatismen, även om jag kanske som sagt tycker att de är ännu bättre uttryckta inom kristdemokratin.

Kristdemokratin i korthet 

När jag engagerade mig i svenska Kristdemokraterna öppnade sig en ny värld av politisk idéhistoria. När jag växte upp på 70- och 80-talen var KDS (Kristen Demokratisk Samling) ett litet parti utan några vidare internationella kontakter. Man hade visserligen fått en hel del hjälp från norska KrF (Kristelig Folkeparti), som bildades redan 1933 och som haft flera statsministrar i Norge.

Det var dock först på 80-talet som de internationella kontakterna tog fart vilket ledde till en omdefiniering av partiet i linje med de stora kontinentala kristdemokratiska partierna (CDU i Tyskland, CDA i Nederländerna, ÖVP i Österrike och DC i Italien). Till skillnad från i Storbritannien och USA finns det nämligen på kontinenten en stark kristdemokratisk rörelse som har sina rötter i 1800-talet. Ideologiskt är kristdemokratin den politiska tillämpningen av den katolska socialläran, som formulerades i flera påvliga encyklikor som Rerum Novarum, Quadragesimo Anno och Pacem in Terris.

Kortfattat kan sägas att den katolska socialläran talade i sin början (1800-talets slut) om  arbetarnas villkor, rätt att organisera sig i fackföreningar, samtidigt som det var en reaktion mot den materialistiska socialismen. Under 30-talet blev läran sedan också en reaktion mot fascism och högerextremism, och under efterkrigstiden har dessa tankar haft en avgörande betydelse för Europas (och världens) utveckling genom sin betoning av mänskliga rättigheter, fredligt samarbete mellan stater, och en solidarisk fördelning.

Som framgår av denna korta översikt har alltså kristdemokratin en helt annan bakgrund än konservatismen och det är nödvändigt för att förstå ideologin. Grundbultar i ideologin är människovärdesprincipen, personalismen (mellanting mellan individualism och kollektivism), subsidiaritet (beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå), solidaritet och naturliga gemenskaper (familjen / grannskapet / arbetsplatsen).

Det är alltså därmed också en ideologi som är betydligt tydligare definierad än konservatismen som är bredare och mindre helhetlig.

Kristdemokratin i EU

I många länder har kristdemokratin kommit att kopplas till en stark EU-vurm. Det hänger samman med att grundarna av EU, Alcide de Gasperi från Italien, Robert Schumann från Frankrike och Konrad Adenauer från Tyskland alla var kristdemokrater, och hela projektet byggde på en tanke att skapa fred och gemenskap i Europa. Något som ju faktiskt har lyckats till stor del.

Kristdemokratin kom också tidigt att ha en avgörande prägel på politiken på EU-nivå eftersom partierna som jag nämnde ovan var dominerande i de olika EU-länderna. Det var först på 90-talet, med Storbritanniens och Sveriges inträde, som man inom EPP - European Peoples Party, det stora Kristdemokratiska blocket i EU-parlamentet, valde att ta in även konservativa partier såsom svenska Moderaterna och Tories i Storbritannien.

Är KD konservativt

Så med den bakgrund tillbaka till frågan om KD kan sägas vara konservativt? Mitt svar är otvetydigt ja, åtminstone att man med gott samvete som konservativ kan engagera sig i kristdemokraterna. Det finns säkert ännu några i partiet som inte delar min uppfattning. Det har sin bakgrund i partiets svenska historia och att man fortfarande på 80-talet inte ville definiera partiet som borgerligt. Det var först inför valet 1985 som Alf Svensson införde beteckningen "icke-socialistiskt".

Det har också sin bakgrund i att "konservativ" i många kretsar betraktas som ett skällsord. Jag tror dock att vi inom kristdemokratin ska se möjligheten att koppla med konservatismen mer som ett möjlighet än ett hot. Inte bara för att det är en generell trend idag att konservatismen är "inne" (jämför SD:s val av etiketten "socialkonservativ" och att KDU och andra organisationer som vågar profilera sig som konservativa drar medlemmar), utan för att det finns många bra och eftersträvansvärda sidor av konservatismen.

Korset, Svärdet och Kronan

För att sluta där jag började vill jag lyfta de tre sidor av konservatismen som symboliseras av Korset, Svärdet och Kronan. Tre sidor som jag tycker vi tjänar på att lyfta upp också inom KD.

Korset är ju en självklarhet för en kristdemokrat - mer än för en konservativ faktiskt. Det är till och med så att vi måste kämpa mot fördomen att "kristdemokrat" kan man bara vara om man är kristen, vilket inte är fallet. Ända sedan vårt grundande 1964 har de svenska kristdemokraterna varit ett icke-konfessionellt parti, till skillnad från exempelvis KrF i Norge som tog bort sin "bekjennelsesparagraf" först 2013.

Med tanke på partiets bakgrund, delvis inom den svenska frikyrkligheten, har det dock alltid varit en självklarhet att skilja på kyrka och stat. Här kan anas en skillnad mot konservatismen som väl i Nordeuropa har kämpat för att kyrkan fortsatt ska ha en stark ställning och koppling till staten. Det är dock här viktigt att se skillnaden mellan samhälle och stat. Vi kan tycka att kristendomen, eller utifrån en kristdemokratisk ståndpunkt de kristna värderingarna / den kristna etiken ska ha en stor roll i vårt samhälle, utan att det finns någon formell koppling till staten, till det offentliga.

Man kan tycka att det är positivt med skolavslutningar i kyrkan, med korum i försvarsmakten, med en flagga med ett kors på, med starka kristna organisationer som gör insatser i samhället, med tydliga bärande samhällsvärderingar grundade på den kristna idétraditionen utan att för den saken skull tycka att det ska finnas en formell koppling mellan stat och kyrka. När det gäller just Svenska Kyrkan skulle jag tro att det vore välgörande om den slapp det svenska partipolitiska inflytandet som nästan blivit värre efter att kyrkan officiellt skildes från staten.

Så till Svärdet. Jag är väldigt glad över att ha en nära medarbetare inom Kristdemokraterna, nämligen Mikael Oscarsson som försvarspolitisk talesperson för partiet. Han har satt ett ansikte på att KD verkligen kan driva en tydlig försvarspolitik - nästan utifrån konservativa förtecken. När det gäller försvaret är nämligen inte kristdemokratisk ideologi särskilt tydlig, och vi har haft (och har fortfarande) företrädare med närmast pacifistiska värderingar inom partiet.

Här tror jag definitivt vi har något att lära av konservatismen, ett försvar är en självklarhet för att upprätthålla frihet, självständighet och oberoende. Även om man samarbetar internationellt inom FN och EU, som för övrigt båda är långtifrån effektiva organisationer, så behöver varje land och folk ha en möjlighet att försvara sin autonomitet. Nationalstaten som växte fram som tanke under 1800-talet är en bra princip. Utifrån principen om naturliga gemenskaper tror jag faktiskt även kristdemokratisk ideologi kan stödja den principen. För att ett land ska fungera behöver man ett gemensamt språk, det är en grundläggande grund för nationell indelning. När länder inte har det, som Belgien, ser vi att det blir problem.

Slutligen Kronan. Enligt undersökningar är det just kristdemokratiska väljare som är allra mest positivt inställda till monarkin. Även här finns inte en så tydlig koppling till kristdemokratisk ideologi - utan vi har något att lära av konservatismen. Här i Sverige tycker jag att det svenska kungahuset är en mycket god förebild på viktiga värderingar som är värda att värna. Kopplingen till det kristna arvet framhålls på ett föredömligt sätt, och jag kan tycka att nu under coronakrisen har Kungens insatser (bland annat hans tal) slagit statsministerns med hästlängder. Även om vår svenske Kung Carl Gustaf har många personliga brister så visar han ändå värdet av kontinuitet, erfarenhet och ett lite längre och högre perspektiv än dagspolitiken. Så här har vi definitivt ett område som behöver lyfta.

Kort sagt - Jag tror att vi kristdemokrater skulle tjäna på att tydligare profilera oss som ett konservativt parti. Inte minst för att människor i Sverige bättre ska förstå vad partiet står för, eftersom "kristdemokrati" är så okänt i vårt land.


Se gärna ett inlägg om detta tema för 10 år sedan i samband med KD:s kommundagar.

fredag 3 april 2020

Vi fick igenom gratis parkeringar

Krisledningsnämndsmöte på nytt hemmakontor

På bildens ses jag sitta vid mitt nya skrivbord på vårt nyinredda hemmakontor. Det här rummet, "bibliotek" kallat på husritningen, blev bara en avställningsplats för diverse möbler när vi flyttade in för fem år sedan. Nu, när arbete till stor del bedrivs på distans, tog jag och frun tillfället i akt och såg till att kontoret kom på plats.

Fjärde krisledningsnämnden

På bilden sitter jag i möte med krisledningsnämnden som hade sitt fjärde möte. Mer och mer på distans - nu börjar rutinerna funka för att vi verkligen ska kunna hålla möten via nätet.

Jag tycker dock ännu det är något störande med distansmöten att en del personer inte deltar aktivt - med bild - utan står och diskar, går runt och håller på med annat, äter mat etc. Jag tycker att man bör avsätta tiden för möte, även om man är med på distans. Och helst delta aktivt. Annars är det ju inte så stor idé att man är med. Men detta gäller ju möteskulturen i stort. Det är naturligtvis vanligt även på "riktiga" möten att ganska många personer (numera när det är möjligt) sitter och håller på med andra saker - på sina datorer och på andra skärmar. Det är naturligtvis inget som hindrar om man gör det på ett bra sätt.

Mer stöd till näringslivet

Alla fem beslut vi fattade hade bäring på stöd till näringslivet och civilsamhället. Det mest glädjande är att vi nu får gratis parkeringar i centrum! Under två timmar får man parkera i centrala Uppsala för 1kr/timme - i syfte att underlätta tillgången till butiker och restauranger där. Ett förslag jag lyfte för tre veckor sedan, och som nu alltså är genomfört. (jämför Lunds modell).

Sedan preciserade vi ett tidigare beslut om att tidigarelägga investeringar och inköp - mycket bra jobbat av vår inköpschef Susanne Afzelius!

De två andra näringslivsbesluten gällde att tillskriva staten för att polisen mer skyndsamt kan handlägga tillstånd för uteserveringar, samt att sänka några arrenden för de som hyr mark av kommunen.

Samarbete med civilsamhället

Det femte beslutet gällde en särskild överenskommelse med Röda Korset - i syfte att kunna koordinera samarbetet med civilsamhället. Bakgrunden är att staten genom MSB ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner, Röda Korset, Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Sveriges stadsmissioner och Riksidrottsförbundet om samverkan med civilsamhället.

Det är mycket bra att vi anstränger oss för att få ett bättre samarbete med civilsamhället. Vi behöver nu bygga upp den lokala samverkan på ett bra sätt, jag framförde att det är viktigt att man anpassar satsningarna till hur föreningslivet och civilsamhället ser ut just i Uppsala. Svenska kyrkan exempelvis har ju sitt centrum just i Uppsala - och här finns dessutom samarbetsorganisationen Uppsala Kristna Råd där nästan alla kristna samfund ingår (inklusive exempelvis Frälsningarmén som jag nyligen nämnde i en artikel om civilsamhället). Uppsala Stadsmission är kopplad till Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som är en annan viktig lokal aktör. Dessutom finns andra religiösa och frivillig organisationer som har en mycket viktig roll i arbetet för vår stad i denna svåra tid. Jag hoppas samarbetet med kommunen kan vidareutvecklas, även inom ramen för LÖK.

Ordförandebeslut om skola

Slutligen några ord om skolan, där jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden. Vår ordförande Helena Hedman Skoglund (L) har fattat några bra och väl förankrade ordförandebeslut. Dels att ta bort avgiften för de som säger upp en förskoleplats, så att de inte behöver betala sista månaden, och dels en del justeringar för gymnasieeleverna (förlängning av terminen för vissa, 30/4 blir skoldag, gruppaktiviteter blir tillåtna på skolorna särskilt för att avgångselever ska kunna få klart sin examen, med mera).

Just skolan är väldigt viktig att vara öppen för olika alternativ. Vi är nästan det enda landet i Europa som i huvudsak har skolorna öppna. Jag tror man skulle kunna ha mer distansundervisning i högstadiet

måndag 30 mars 2020

Corona


Coronaviruset har börjat komma närmare inpå oss. I Uppsala finns redan många sjuka, några har redan avlidit. Det är något som berör allt fler av oss, när vi hör om människor som vi känner till som är drabbade.  

Som kommunalråd är jag en av 11 personer som utgör Krisledningsnämnden, som är aktiverad sedan två veckor tillbaka. Jag skulle därför vilja säga några saker om tre områden - ekonomin, skolan och dilemmat i synen på Corona.

Företagandets villkor

För det första vill jag säga något om ekonomin. Många beslut fattas nu av politiker på riksnivå och på lokal nivå. Besluten kan både drabba och hjälpa enskilda näringsidkare - och i vilket fall som helst är den nuvarande situationen en stark påfrestning för stora delar av vårt samhälle.

Ett perspektiv som jag tycker ofta saknas i beslutsfattandet är förståelsen för enskilda företagares situation. Vi som fattar och bereder besluten är offentligt avlönade. Vi får våra löner oberoende vad som händer, och lönen baseras på position och inte prestation. Det är både en trygghet och en utmaning.

Men, för enskilda näringsdrivande så finns inte den här tryggheten. För en musiker som lever på frilansuppdrag, en elektriker som gör sina jobb hemma hos privatpersoner, eller en hotellägare som får sina enda inkomster från hotellgästerna så innebär varje avbokning en utebliven inkomst - i korthet en utebliven lön. Därför har nu redan de som är verksamma i de mest utsatta branscherna permitterat sina anställda. Värre är det för släkt och familj och delägare som inte kan permitteras utan helt enkelt blir utan inkomst. Det är företagandets villkor. Större möjligheter men också större risker - något som de som aldrig själva drivit företag riktigt förstår.

Jag har startat företag och betalat ut löner till 20 - 30 personer, och vet vilket ansvar det innebär. Jag skulle önska att fler beslutsfattare hade den insikten.

Det är bra att vi i Krisledningsnämnden i Uppsala kommun för en vecka sedan fattade beslut för att stödja lokala företag. I fredags preciserade vi ett av besluten när det gäller uteserveringar, och vi fick även information om tidigarelagda kommunala investeringar och inköp. Mer kan göras - flera beslut behöver konkretiseras, dialogen med företagsföreträdare bli bättre, och fler kreativa förslag leda till konkreta beslut. Jag lyfte redan för två veckor sedan idén om gratis bilparkering i centrala Uppsala, dels av smittskyddsskäl, och dels för att stödja näringslivet. Frågan är under utredning och jag hoppas på snart beslut.

 

Skolan - öppen när det är lämplig ur smittskyddssynpunkt

Eftersom jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden i Uppsala har jag följt dessa frågor extra noga. När det gäller skolan så tog jag redan för drygt två veckor sedan också upp frågan om att om möjligt bedriva undervisning på distans, eller förskjuta terminen. Följande måndag kom regeringens riktlinje om att om möjligt arbeta på distans, vilket föranledde mig att åter ta upp frågan om distansundervisning för gymnasiet. Följande dag kom så regeringens direktiv om just detta, och på ett extrainsatt möte med utbildningsnämnden fattade vi beslut.

Om det fungerar med distansundervisning även på högstadiet, tycker jag att vi i Uppsala kommun borde överväga även detta, om inte nationell lagstiftning eller regelverk lägger hinder i vägen.

Jag skrev i veckan under en artikel i UNT tillsammans med ordförande i Utbildningsnämnden, Helena Hedman Skoglund (L), därför att jag tycker det ligger ett värde i att vi visar politiskt samförstånd i det här läget. Jag var inte med och formulerade texten, och min tolkning av textens budskap var att vi skall följa nationella direktiv, inte hålla skolorna öppna om det är olämpligt ur smittskyddssynpunkt. Därför tycker jag att rubriken blev olycklig - "Vi vill ha skolorna öppna så länge det går"  (i texten står det "så länge det är lämpligt ur smittskyddssynpunkt").

Jag tycker faktiskt det är märkligt när statsepidemiolog Anders Tegnell lägger jämlikhets- eller  folkhälsoperspektiv på rekommendationer från myndigheterna. Som för någon vecka sedan  i form av att om inte gymnasieeleverna kan få sin examen så "riskerar de att drabbas av i stort sett alla sjukdomar som finns" (se DN 26/3).

Två olika synsätt när det gäller Coronapandemin

Med det är vi inne på mitt tredje område. Hur vi politiker ska förhålla oss till situationen. Många känner stor oro och rädsla i den här situationen, och det måste vi möta. Vi måste dock också fatta beslut som i många fall kan få negativa konsekvenser för många människor.

I coronadebatten tycker jag mig skönja en viss höger - vänster skala. Till vänster tenderar man att hylla systemet, förneka riskerna, och hänvisa till myndigheter och det offentliga Sverige för att hindra "onödiga" och "överilade" politiska beslut. Lite mer på högerkanten blir en del personer alarmistiska, kräver krafttag för att hindra smittspridningen, kritiserar bristen på ansvarstagande och förutseende åtgärder. Man har ofta en större misstänksamhet mot det offentliga, svenska "systemet" och anser att var och en måste ta ett eget ansvar.

Det ligger något i båda synsätt. Som politiker måste vi ta hänsyn till båda. Jag ser dock en hel del problem med ett svenskt kollektivistiskt tänkande som sätter hela sin tilltro till att myndigheter och det offentliga samhället ska klara alla utmaningar. Tyvärr är inte det svenska samhället så felfritt och allvetande. Det fattas felaktiga beslut även här, och det finns en risk att vi inte tar hot utifrån på allvar. Vi är faktiskt "fredsskadade" som Mikael Oscarsson, vår riksdagsledamot och försvarspolitiske talesman brukar påpeka (Elisabeth Åsbrink skrev en väldigt träffande analys av just detta i dagens DN). Sverige har varit så skyddat från krig och katastrofer att vi inte riktigt tar på allvar de hot och faror vi ställs inför. Det gäller såväl pandemier som krigshot och naturkatastrofer. Här tror jag att vi behöver bli bättre att förebygga och hindra de potentiella hot som finns.

Utebliven testning och motstridiga budskap

En sak som bekymrar mig i det aktuella fallet med Corona är att inte Sverige bättre har byggt ut testningen av om personer har Corona-viruset och inte, som exempelvis Sydkorea och Tyskland har gjort. Hade vi i varje enskilt fall kunna vetat vem som är smittad och inte, genom en provtagning i ett tidigt skede, tror jag smittspridningen hade kunnat begränsas betydligt bättre. Lyckligtvis har Knut och Alice Wallenbergs stiftelse beslutat satsa totalt 90 miljoner på utökad testning och forskning runt Covid-19. Men det här har varit ett stort problem.

Ett annat problem är att de signaler som ges ofta är väldigt motstridiga. Å ena sidan fattar Transportstyrelsen beslut om förlängd frist för byte av dubbdäck för att det ska bli glesare i kön. Å andra sidan fattar kollektivtrafikmyndigheterna beslut om färre turer med påföljd att det blir fullare på bussar och tåg. Å ena sidan förbjuder regeringen offentliga samlingar med över 50 personer, å andra sidan är det fortfarande tillåtet med hundratals skolelever i samma byggnad.

Jag skulle gärna se ett lite tydligare politiskt ledarskap i den här situationen, vi kan inte enbart hänvisa alla beslut och riktlinjer till fackmyndigheter och experter. Ibland måste också politiker våga fatta nödvändiga beslut.

Det finns mycket att göra i den här situationen, men jag vill ändå passa på att säga att jag grundläggande är nöjd med det engagerade, uthålliga och strukturerade arbetet som sker inom Uppsala kommun, även om det naturligtvis sker fel och fattas felaktiga beslut även här. Det politiska styret är måna om samförstånd, och jag hoppas och tror att vi tillsammans ska kunna jobba vidare för att i största utsträckning hindra de negativa effekterna av Coronapandemin i vår kommun.

Tack!

fredag 27 mars 2020

KD och SD lägger gemensamt förslag om barnomsorg

Jag och SD:s gruppledare Linnéa Bjuhr efter radiomedverkan

Radio Uppland rapporterade i veckan om Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma initiativ på Utbildningsnämnden på onsdagen att utveckla den pedagogiska omsorgen i kommunen.

Pedagogisk omsorg behöver utvecklas

"Pedagogisk omsorg" är ett begrepp i skollagen från 2011 som innefattar det som tidigare kallades dagmammor, familjedaghem och flerfamiljsystem. Alltså alternativen inom barnomsorgen till Förkolan. Båda våra partier ser fördelarna att utveckla denna verksamhet - lägre kostnader, en avlastning för den hårt belastade förskolan, högre nöjdhet hos föräldrarna och en bättre balans inom barnomsorgen. Idag är bara 400 barn placerade i pedagogisk omsorg i Uppsala, jämfört med 11 500 som går i förskola.

Det behöver bli betydligt enklare att bli dagmamma / dagbarnvårdare, eller starta familjedaghem än idag - både i kommunal och enskild regi. Därför behöver kommunen förbättra informationen, något som för övrigt vi Kristdemokrater motionerat om redan tidigare (motion av Martin Wisell från 2017 som behandlades i början av förra året)

Vi föreslår också att de aktörer som idag finns inom kommunen när det gäller pedagogisk omsorg skulle inbjudas till ett nätverk där man kan dela erfarenheter och uppmuntra varandra.

Inte fel att samarbeta med SD

Jag har skrivit mycket om Sverigedemokraterna på den här bloggen - att de har tvivelaktiga rötter, slirar i judefrågan och att vi har en olika grund för synen på vad som är svenska värderingar.

Men det hindrar inte att vi måste kunna samarbeta om vi är överens i olika sakfrågor. Jag skrev för ett tag sedan om att Centern och Liberalerna borde omvärdera sitt avståndstagande. Vi kan inte ha ett politiskt styre i Sverige och Uppsala som har som gemensam sammanhållande värdering att man inte ska samarbeta med andra partier (Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna).

Initiativet från KD och SD i Utbildningsnämnden

I KD Uppsala tog vi beslut för över ett år sedan om att samarbeta / samtala med alla partier. Därefter har Vänsterpartiet upprepade gånger tagit initiativ till samarbeten vilket leder till mer pengar till äldreomsorgen (förra årets ändringsbudget), bättre tillgänglighet för funktionsnedsatta på badplatser (gemensam motion), mer pengar till förskola, socialtjänst och LSS (årets ändringsbudget), med mera.

Att SD först nu ställt frågan om ett konkret samarbete kanske beror på att de inte sett sig själva som någon samarbetspartner, eller trott att någon annan är intresserad (vilket kanske inte är så konstigt). Till skillnad från SD som genom sin skarpa retorik skapat distans till övriga partier har vi kristdemokrater varit med och tagit ansvar från första början vi kom in i riksdagen. Att ta ansvar och samarbeta med andra för att få igenom bra politik är något vi kommer att fortsätta med.