måndag 8 november 2021

Äga och Förvalta

 

 
Framför Linnés Sävja

Under veckan besökte jag två av Uppsalas gamla gårdar, som numera blivit mer och mer insprängda i ny bebyggelse, Linnes gamla gård i Sävja, och Malma gård i Valsätra. Båda dessa gårdar är exempel på hur människor under generationer brukat och förvaltat jordbruksmarken och därmed utgjort en grund för vårt samhälles försörjning.

Lantbruket - Sveriges näringsbas

I många länder så har befolkningen på landsbygden bestått av arbetare som antingen frivilligt eller tvingat (i form av slavar eller livegna lantarbetare) arbetat på de stora godsen för att producera livsmedel. Sverige har i stället präglats av en utpräglad kultur av självägande bönder, odalmän, som brukat jorden. Det är en väldigt bra historia som har gjort att vi har en hög grad av jämlikhet och ett spritt ägande av mark och fastigheter. Visst finns det avsteg i vårt land - stora gods, och ett (särskilt under 1800-talet framväxande) landsbygdsproletariat, men på det stora hela har vi en annorlunda historia än övriga tämligen feodala Europa. 

Genom hela historien är det jordbruket som har varit den viktigaste näringsbasen i samhället. Att bruka jorden, med växter och grödor som man antingen kan äta eller ge som bete eller foder till djuren är grunden för att få mat på bordet. Både för de som bodde på landsbygden, men även för stadsbefolkningen. Efterhand som jordbruket mekaniserats och effektiviserats har vi behövt en allt mindre del av arbetskraften för att säkerställa livsmedelsproduktionen, men likväl så ser vi fortfarande gårdarna i Sverige som grunden för vår matproduktion.

Gårdar som förvaltas

Det finns dock många exempel på gårdar där inte bönderna själva äger marken. Särskilt i en centralort som Uppsala är stora arealer av marken exempelvis tillhörig kung och adel (exempelvis kungsgården i Gamla Uppsala som har sina anor långt tillbaka till Vikingatiden). Eller efterhand kyrkan. Och i Uppsalas fall även det som på 1600-talet, genom Gustaf II Adolf:s donation till Universitetet, blev Akademiens marker. Under långa tider var detta Uppsala Universitets huvudsakliga inkomstkälla - men fortfarande är Akademiförvaltningen, som den numera heter, en ansenlig fastighetsägare i Uppsala, som år efter år säkerställer en stadig avkastning till båtnad för forskare och studenter på vår Alma Mater. 

Just i och med att det ser ut som det gör i Uppsala är många av gårdarna ägda av akademin eller kyrkan, och har sedan arrenderats ut under seklernas gång. Jag har exempelvis skrivit om Brillinge (på min blogg I Samnans dalgång), vid Vaksala kyrka, där det fanns flera prebendegårdar varav jag träffade den siste arrendatorn på en av dem, Carl-Birger Sveidqvist. 

Ett exempel på en gård som ägs av Akademiförvaltningen är Stabby Gård i Uppsala Näs, och en annan är Malma gård som var just den som jag besökte.

Arrendator Lotta Petterson tar emot på Malma gård

4H-gårdar i Sävja och Malma gård

Nyligen meddelade styret att de planerar två nya 4H-gårdar i Södra Uppsala - vilket är gott och väl. Jag har legat på för att en av dem ska vara just på Malma gård, eftersom det inte finns någon annan liknande gårdsmiljö väster om ån (i Ultunaområdet). På kommunstyrelsen i maj i år yrkade jag på att planeringen för 4H skulle göras utifrån befintlig gårdsstruktur i området (se §148 i kommunstyrelseprotokollet från det mötet

Vi träffade Lotta Pettersson som med sin man Ingvar arrenderat gården sedan 1968. Ett imponerande arbete - med hästar, hunddagis och fina trädgårdsodlingar. Ett strålande exempel på gott förvaltarskap! 4H har redan haft dagläger här regelbundet och är därför vana vid området. För mig är det obegripligt varför inte kommunen har kunnat lösa denna fråga tillsammans med Akademiförvaltningen.

På Sävja träffade jag den tidigare arrendatorn Hans-Björn Eriksson, som berättade en del om gårdens historia. Linné tillbringade här sina sista dagar, och sedan dess har det funnits en mängd arrendatorer på plats. Bland annat Familjen Andersson som bodde här 1937-1963 med sina åtta barn. Sedan den siste arrendatorn slutade 2018 har det inte varit några djur på Linnés Sävja, så det är hög tid att man kan få en verksamhet på plats som kan motverka att hagarna och ängarna växer igen!

 Bifogar här även en bild av Tidningen Södra Uppsala - om Malma gård!


 



fredag 30 juli 2021

KD ett parti i tiden

I Dagen skriver jag och Denisé Cassel, min kollega i Linköping, om att KD och Ebba Busch är på rätt väg. Partiet har blivit utsatt för oförtjänt kritik på sistone, underblåst av socialdemokrater som gör allt för att behålla sitt maktinnehav i Sverige.

Här är texten som vi skrivit:

Både på nyhets- och debattplats i Dagen har det påståtts att KD lämnar sina rötter, och Ebba Buschs agerande kritiseras. Migrationen är inte en kärnfråga för KD, men vi är samtidigt övertygade om att den kommer vara viktig för utgången av nästa val. Samtidigt är det uppenbart att vänstersidan kommer göra allt för att utmåla KD som ett SD-vänligt parti som lämnat sin kristdemokratiska inramning.

För att vara relevant i politiken måste man följa de aktuella frågorna. På många sätt har KD förändrats kraftigt sedan KDS-tiden på 1970- och 1980-talen. När det gäller miljöfrågan fanns då en tendens att fastna i samma destruktiva miljöfundamentalism som MP sitter fast i i dag. KDS kännetecknades av ett starkt kärnkraftsmotstånd, men i dag ser vi hur mer fossilfri el kan bidra till att nå klimatmålen i Europa. Att följa förvaltarskapsprincipen betyder inte att det finns bara en politisk ståndpunkt över tid.

I och med flyktingkrisen 2015 blev det uppenbart för de flesta att svensk migrations- och integrationspolitik var ett stort misslyckande, och socialdemokrater och moderater började tävla om att efterlikna SD i sina politiska förslag för att hejda flyktingvågen. Även för KD är det självklart att vi måste driva en mer ansvarsfull linje, med ett flyktingmottagande i nivå med våra nordiska grannländer.

Ebba Busch har på ett bra och tydligt sätt, ackompanjerad av starka KD-profiler som Soheila Fors och Hans Eklind, lyft den här typen av problematik och konfronterat hedersvåld, islamism och internationell organiserad brottslighet och terrorism.

Kristdemokratisk ideologi innebär att ta ansvar, något som vi ser att Sverige har svårt att klara när nu en femtedel av vårt lands invånare är utrikesfödda. Det tar tid att integrera alla dessa människor, vilket kräver en bättre politik och förvaltarskap.

De som utnyttjar Ebbas personliga situation för att bakvägen undergräva hennes ställning i partiet går Socialdemokraternas ärenden. Det vi behöver nu är inte interna strider utan en samling runt vår partiledning så att vi senast efter valet 2022 ska kunna ingå i en M – KD regering. Gärna i samarbete med andra borgerliga partier, men då måste SD-plåstret först vara avrivet. Man kan inte bygga en politik på att inte tala med andra, något som Ebba med önskvärd tydlighet visade under sommarens regeringskris.

Ebba Buschs ledarskap har lyft partiet och hon har gång på gång visat att hon kan matcha Stefan Löfven. Under turerna med husköp och förtalsanmälan har hon agerat på ett sätt som snarast stärkt vårt förtroende för henne. Trots mediedrev och fällande dom för förtal har hon stått för sin rätt som medborgare och mamma att tillsammans med sina barn kunna få flytta in i det hus som hon avtalat om att köpa.

Det är beundransvärt att hon inte har vikit ner sig under hotet om att gå till medierna med hennes privata affär. Att både personer runt motparten och ombudet – som hade som strategi att få sin klient omyndigförklarad – har en tvivelaktig bakgrund har stärkt bilden av att Ebba agerar rätt, vilket också väljarna ser.

Politik handlar om förtroende. Från väljarna, men också internt – både till kollegor och samarbetspartner i andra partier, och inom det egna partiet. Vi delar inte den kritik mot Ebba Busch som Lars Adaktusson har framfört och anser att han i stället borde ha arbetat för att stärka förtroendet internt.

Kristdemokraterna befinner sig i en generationsväxling. Ebba Buschs ledarskap präglas av en vilja att inkludera och skapa bredd. När hon tillträdde som partiledare 2015 var i stort sett den enda förändringen som gjordes att Andreas Carlson utsågs till ny gruppledare i riksdagen.

Detta kan jämföras med Nyamko Sabunis totala ommöblering av sin partiledning efter Liberalernas partiledarbyte. Både Ebba Busch och Andreas Carlson representerar de nya Kristdemokraterna, även om båda har en lång politisk erfarenhet. Det är självklart viktigt att inkludera även tidigare företrädare, men förändring och anpassning till det politiska landskapet är nödvändigt.

Grundläggande handlar det i dag om ett val mellan att stödja Socialdemokraternas fortsatta maktinnehav, eller att bana väg för en ny moderatledd regering i Sverige. Även om det blir mycket fokus på migration och kriminalpolitik är vår bestämda uppfattning att vi som parti står fasta i våra värderingar.

Kristdemokratisk ideologi är unik och bygger på den i Europa starka kristdemokratin. Den är djupt rotad i de judisk-kristna värderingarna, idéer som under sekler byggt vårt västerländska samhälle. När vi talar om en värdig äldreomsorg, en effektiv sjukvård, en familjepolitik som sätter barns och föräldrars behov i centrum och behovet av trygghet för den enskilde medborgaren – då känner många väljare igen sig. Men också i vår migrationspolitik är det samma ideologi och människosyn som vi utgår från, när vi lyfter fram hotet mot våra svenska värderingar.

måndag 21 juni 2021

Löfven såg det inte komma

 

Löfven har nu ännu en gång tvingats avgå (första gången efter valet 2018, 25/9) men har inga besked om framtiden.

Ohållbart att inte prata med (V) - och (SD)

Det är inte konstigt att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet nu sätter ner foten - som Nyamko Sabuni så riktigt påpekade på sin presskonferens är det inte hållbart att bygga ett maktinnehav på att man inte ska prata med vissa partier. Man måste kunna förhålla sig till, och förhandla med alla partier som har såpass stort stöd i befolkningen att de är representerade i riksdagen. 

Detta gäller naturligtvis även på lokal nivå, vilket jag påtalat otaliga gånger, bland annat här på bloggen. För centerpartiet, det enda kvarvarande borgerliga partiet i januarisamarbetet, så är detta egentligen ett sätt att styrka sitt eget inflytande. Genom en överenskommelse med regeringen där man får igenom sina punkter, och hindrar (V) att få igenom något har man naturligtvis vunnit en framgång. En tillfällig framgång, dock, eftersom den taktiken inte håller i längden.

Vad kommer hända nu?

Löfven sitter kvar så länge han kan, som vanligt, eftersom han inte vill kasta in Sverige i en politisk kris. Kris blir det enligt socialdemokraternas definition när inte de sitter i regering.

Men senast måndag nästa veckan måste han besluta om han ska utlysa extraval, eller avgå frivilligt. Jag tror inte det blir extraval - det skulle gynna (V) på bekostnad av (S) och (MP), och underlaget för regeringen skulle försvinna. Idag hänger stödet för Löfven på en skör tråd - de partier som kommer rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister samlar 175 mandat mot M-KD-SD-L:s 174 mandat. Med ett extraval kommer sannolikt den marginalen att tippa över till Löfvens nackdel.

Så efter att Löfven avgått kommer det bli talmansrundor där S-MP-C och V sannolikt måste hitta en gemensam lösning. Kanske får vi en uppdaterad januariöverenskommelse där Liberalernas punkter stryks, och marknadshyrorna tas bort. På det viset kan Löfvén sitta kvar ett år till. Det kommer bädda för ett regeringsskifte 2022.

Vad betyder detta lokalt

Förhoppningsvis släpper nu fler och fler politikers aversion mot förhandlingar med alla, och möjligheterna för ett bredare styre i Uppsala ökar. Jag ser fram mot valet och ett nytt styre för Uppsala!


lördag 24 april 2021

Hus i Marielund

 

Tillsammans med markägarna Claes och Marko, kända från UNT

Fredagsförmiddagen ägnade jag åt att bese Marielund ur alla vinklar och vrår. Tillsammans med vår partiordförande Elias Moberg (och nytillträdd ledamot i Plan- och Byggnadsnämnden) mötte vi först två markägare, och sedan tre representanter för föreningen Marielunds vänner.

Beslut från 2011

Bakgrunden är det beslut som fattades av Kommunstyrelsen 2011/2012 om att ta fram ett nytt planprogram för Marielund. Egentligen sträcker sig planerna ännu längre tillbaka i tiden - vilket jag minns då min företrädares (Ebba Busch) företrädare, Gustaf von Essen pekade ut platsen för kommande byggnation för mig redan innan 2010. Något som också vidimerades av en av markägarna som jag har kontakt med. De första planerna bromsades dock något av att Centern bytte fot.

MP stoppade förslaget i byrålådan

Efter att jag tillträtt som kommunalråd 2015 fick vi en presentation av detta program, som då var i stort sett färdigt. Man hade gjort en plan för hur man skulle kunna få in ca 500 bostäder i området, med hänsyn till natur och kulturmiljöer. Denna plan togs dock aldrig upp till beslut, utan begravdes långt ner i en byrålåda eftersom miljöpartiet tycker att "bo ska man göra i höga hus i stan". 

Eftersom Uppsala hade ett nytt styre med S V MP i majoritet så hände alltså ingenting. Efter 2018 har vi ett nytt politiskt läge, och nu har vi i oppositionen tvingat fram att ärendet om Marielund åter kommit upp till beslut.

 
Husen i Marielund i boken som getts ut av Marielunds vänner

 

Nytt planprogram för Marielund

Det hela har nu utmynnat i att man äntligen tagit fram ett planprogram som nu är ute på samråd. I programmet finns tre alternativ: "Stort" - 480-540 bostäder, "Litet" -  340-400 bostäder, och "Mini" - 35-40 bostäder. Att överhuvud taget ha med "mini"-alternativet är något som vi reserverade oss mot (i PBN 25/3), då det ju inte är ett "program" för utbyggnad, utan något som kan regleras utan att PBN eller KS fattar beslut om det.

Det kanske allra viktigaste skälet för att nu få klart planprogrammet är att vi skyndsamt behöver komma tillrätta med den stora belastningen på Trehörningen och Gårsjön som alla enskilda avlopp i området utsätter vattendragen för. Uppsala Vatten och Avfall AB byggde ut vatten- och avloppsledningarna för ett decennium sedan just med bland annat detta som syfte, att ge underlag för utbyggnad i området. Något som illustreras av den av kommunfullmäktige nyligen antagna Handlingsplanen för VA-utbyggnad som identifierar just Marielund / Labruden / Hallkved / Källtorp / Fjällbo och Funbo som de områden på landsbygden där VA först ska byggas ut. Tyvärr har förseningarna inneburit att nu åtskilliga villaägare fått lägga flera hundra tusen kronor på att åtgärda sina uttjänta egna anläggningar.

Markägarnas poäng

Det kan tyckas som vi går enbart på markägarnas linje, men det stämmer alltså inte. I första hand tycker jag vi Uppsalabor har ett ansvar för vår gemensamma miljö -  sjön Trehörningen som är ett viktigt besöksmål för alla Uppsalabor, inte minst genom den stora friluftsanläggningen i Fjällnora. Vattendragen kan inte längre få fungera som avloppsmottagare som idag.

För det andra måste vi låta människor få bygga på sin mark på landsbygden. Särskilt när nu inriktningen har varit en utbyggnad i just den här kommundelen.

För det tredje behöver vi bygga mer småhus. Andelen småhus som byggs i Uppsala har nått en historisk lägstanivå sedan vänsterstyret tillträdde 2014. Det vill vi Kristdemokrater ändra på, och därför har vi exempelvis föreslagit Stabby Trädgårdsstad och Söderby Trädgårdsstad.

Det är också ingen tvekan om att markägarna drabbats av kommunens senfärdighet, och inte behandlats rimligt när man förhalat byggplanerna under snart ett decennium. Jag förstår den kritik som Claes Edfeldt och Marko Bergqvist framfört i bland annat UNT.

Med Marielunds vänner vid Lövstahagens järnvägshållplats

Marielunds vänners synpunkter

Vi träffade efter markägarna även företrädare för de cirka 100 boende i Marielund, av vilka ca 75 är medlemmar i intresseföreningen Marielunds vänner.  

Det var en otroligt intressant och givande promenad genom ett unikt sommarområde som byggdes ut efter att den smalspåriga järnvägen byggdes ut på 1870-talet. På den tiden tog man tåget ut till Uppsalas närmsta sjö (förutom Mälaren förstås), och flera välbeställda företrädare för Uppsalas borgerskap byggde sommarhus runt sjön - hus som i många fall nåddes från järnvägshållplatserna med båt.

Förutom Ebba Busch som bor här finns för övrigt flera kända politiker i området - miljöpartiets tidigare språkrör Åsa Domeij bor där, och moderaternas tidigare riksdagsledamot (numera landshövding i Gävleborg) Per Bill har ett sommarhus där. 

Jonas Pertoft har jag redan förut lärt känna som medarbetare på Södra Tornet, och fått berättat om hans fantastiska projekt 6 sjöar - löpevent runt sjöarna i området som i år går av stapeln 14/8.

Som framgår av hemsidan är förstås Marielunds vänner skeptiska till en utbyggnad, men jag tyckte de hade många bra och konstruktiva synpunkter också. En idé är exempelvis en cykelväg ut till Fjällnora.

KD:s inriktning

För kristdemokraterna är Marielund en del av Funbo valdistrikt där KD fick över 15% i kommunvalet - "Ebbaland" kan man säga. Trots att vi har så många väljare som bor i området så har inte jag hört några protester internt mot utbyggnadsplaner i området. 

Vi vill att fler småhus ska byggas, och vi vill även att fler ska kunna bo på landet. Självklart ska en utbyggnad stå i samklang med nuvarande bebyggelse, och ha en stil som passar i området. Jag ser därför fram mot den fortsatta processen och de synpunkter som kommer in under samrådet. Dessa synpunkter måste sedan beaktas i det fortsatta arbetet innan ett färdigt program tas fram. 

Tyvärr är det ett fenomen att kommunen inte pratar med markägare innan man ritar in idéer om utbyggnad på deras mark. Det gäller såväl bostadsrättsföreningar som enskilda fastighetsägare - något som jag fått indikationer om gäller även Marielund. 

Jag lägger nu också en motion till kommunfullmäktige om att utveckla Uppsala kommuns 36 sockencentra. Vi skulle kunna få en mängd "kyrkbyar" där i det här fallet Funbo kunde byggas ut - med redan befintlig förskola och skola på plats intill kyrkan. Det är viktigt att ta vara på de gamla centralplatserna i de över 1000-åriga socknarna, och just Funbo är ett gott exempel på det.

Jag skulle personligen också gärna se att museijärnvägen Lennakatten skulle kunna användas i större utsträckning för pendling för de boende i området. Det finns dock många säkerhetsmässiga, och andra invändningar att mer omfattande transportera de boende på en trafikanläggning som är 150 år gammal.

 
 Museijärnvägen Lennakatten stannar i Marielund
 

Ebbas hus

Slutligen några ord om huset som Ebba köpt. Under förmiddagen fick vi även det utpekat - numera känt från media (vilket i och för sig är klandervärt av media då en person som har en omfattande hotbild mot sig ska bo i huset - det är också därför jag inte lägger ut någon bild här). De som bor i området tycker det är sorgligt att huset fått förfalla under så lång tid - och välkomnar att någon tar över och får ordning på det.

Det har också rapporterats på olika sätt att de som nu driver process mot Ebba (personer runt Esbjörn, 81), redan fått ett antal hus i Marielund testamenterade till sig av äldre herrar. När man talar med personer som bor i området är det uppenbart att man är mer upprörd över detta, än över att Ebba nu köpt ett förfallet hus.

Efter vårt besök i Marielund nåddes vi av nyheten att Ebba nu "delges brottsmisstanke" i förtalsmålet som uppstått i kölvattnet efter husaffären. För mig är det obegripligt att det skulle vara olagligt att nämna att ett juridiskt ombud tidigare är fälld för brott, särskilt om samma ombud hotat och pressat på med uthängning i media, och medvetet fördröjt processen i syfte att få igenom sin linje. Jag tror därför och utgår från att det inte väcks något åtal mot Ebba, och om det skulle väckas att rätten kommer att fria Ebba. Men jag har fått klart för mig att det finns en lagstiftning i Sverige runt förtal som bland annat innebär att man inte kan sprida uppgifter om att någon tidigare dömts för ett sexualbrott hur som helst.

Mitt förtroende för Ebba har dock definitivt stärkts genom den här processen. Att orka stå emot både intern och extern kritik bara för att få tillträde till den bostad hon rätteligen köpt och äger - i syfte att hitta en plats att bo för sig och sina barn i närheten av sina barns pappa - är verkligen beundransvärt. Ett utslag av ett tydligt rättspatos. Även om Ebba mot alla odds skulle bli dömd för förtal skulle inte heller det rubba mitt förtroende för henne, utan snarare mitt förtroende för vårt rättssystem.


Uppdatering 28/4:

Själva benämningen "Planprogram Marielund" är egentligen lite missvisande, då huvuddelen av de bostäder som föreslås byggas inte ligger i Marielund utan närmare Funbo. Källtorp, till exempel. Jag har lagt en motion om att man ska utveckla "Funbo" som det gamla sockencentrat, med kyrka och skola (se ovan under "KD:s inriktning"), och jag är väldigt mån om att Marielunds prägel och avgränsning ska värnas.

lördag 27 mars 2021

Vi lyckades stoppa planerna för nytt konstmuseum på slottet

 

Göran Sterner i UNT om KD:s framgång 
 
UNT har förtjänstfullt rapporterat om turerna runt Konstmuséet, senast genom en sammanfattning häromdagen om att det nu är KD:s linje som gäller framöver. Inte minst har mängder av medborgare och politiker skrivit insändare och debattartiklar om saken, och KD:s linje har även fått stöd av ledarsidan. Även jag skrev tillsammans med våra representanter i kulturnämnden förra veckan om att planerna för Uppsala slott måste stoppas - det som också nu blev måndagens besked från Erik Pelling (S) och styret.

 

Konstmuseet en Uppsaliensisk långbänk

Det finns en lång historia bakom Konstmuséets placering på Uppsala slott. 1996 flyttade det dit efter den tidigare placeringen på gamla Hotell Gillet vid Fyristorg. Bakgrunden var att landsarkivet flyttade ut, och Statens Fastighetsverk sökte en ny hyresgäst. I den här vevan gjordes också en uppdelning av de stora kulturinstitutionerna mellan Uppsala Kommun och Landstinget, så att, till skillnad från de flesta andra län som har ett gemensamt huvudmannaskap, fick kommunen ensamt ansvar för Konstmuséet (tidigare "Uplands konstmuseum"), och Stadsteatern, medan landstinget tog hand om Länsmusiken (Musik i Uppland), och Länsmuséet (Upplandsmuseet). 

Jag blev kulturnämndsordförande i landstinget 2006 upptäckte jag att det fanns många nackdelar med den här uppdelningen. Med tanke på den tillkommande Kultursamverkansmodellen som staten då införde så riskerade också Konstmuséet (och UKK) att stå utanför statliga bidrag, som går till de andra institutionerna. Jag initierade då en utredning som gjordes gemensamt mellan Uppsala kommun och landstinget, och som resulterade i förslag att slå ihop Konstmuséet och Upplandsmuséet, som jag skrev om här på bloggen 2011.

Märkliga förslag från slottsarkitekten

Nu är ju Statens Fastighetsverk ägare och förvaltare av Uppsala slott. Jag anser dock att staten kraftigt försummat sitt slott i Uppsala sedan branden 1702. Det byggdes visserligen (delvis) upp efter Hårlemans ritningar under 1700-talet, men stora delar fick vara kvar som ruiner. Ruiner som först på 40-talet grävdes ut och delvis skyddades med ett tak över. Och i början av 1900-talet återställdes den gamla rikssalen och används nu för vissa fester (se bild ovan). 

Vi står alltså med ett halvbyggt slott, vars historiska delar från 1500- och 1600-talen fortfarande ligger i ruiner ("Vasaborgen")

 
Slottsarkitektens förslag 2011 - nytt konstmuseum under borggården

Min övertygelse är att om man ska bygga om slottet så bör man i så fall återställa i stil med befintliga byggnader, inte postmoderna utbyggnader som konstraterar mot nuvarande miljö. Det kan då bli lite svårt om man samtidigt ska få till lämpliga lokaler för utställning av modern konst. På bilden ovan ett förslag från 2011.

Förslaget till utbyggnad - volymskiss

Ovanstående förslag är bara en volymskiss - utformningen blir alltså inte bara en vit kub som syns på bilden, men går man igenom handlingen så ser man att ett modernt museum i dessa lokaler inte blir bra (se SFV:s pressmeddelandet i december så finns några bilder där). Till detta kom Uppsalas egen "Katarinahiss", något som jag tycker kan ersättas med en trapp i tryckimpregnerat trä.

Problemet att pengarna rullar

Som vi skriver i vår artikel (se texten nedan) så är grundinvändningen från oss i KD att planerna på att utöka konstmuséet, i nuvarande lokaler eller i Kaniken vid ån, blir alldeles för dyrt. Mot dagens 14 mnkr skulle det nya systemet kosta 40-50 miljoner kronor per år. 

Vi är naturligtvis väldigt glada för att vår linje nu tycks ha vunnit genom att det extra kommunstyrelsesammanträdet i måndags beslutade att upphäva beslutet från förra kommunstyrelsen (se §58 i protokollet från KS 3/3).

Jag har också tagit upp det odemokratiska förhållningssättet i denna fråga (och andra liknanden) i en interpellation till Erik Pelling.

Vi tycker Uppsalaborna kan få säga sitt i denna fråga i valet, och en ny majoritet kan lösa frågan med nya friska tag efter valet!



Här är vår text i UNT 21-03-10

Stoppa förslaget om ett utökat konstmuseum

Nu har en ohelig allians av V, S och L med minsta möjliga marginal i kommunstyrelsen röstat igenom en utbyggnad av Slottet, och med samma majoritet sagt nej till att frågan lyfts till kommunfullmäktige där konstellationen saknar majoritet. Kulturnämndens ordförande, Linda Eskilsson (MP), argumenterade förgäves mot att man ska lägga ännu mer utredningspengar på Slottsalternativet. Lyckligtvis finns en majoritet bestående av fem partier, M, MP, C, KD och SD som vill att frågan ska tas upp i fullmäktige, något som lagen ger utrymme för eftersom en tredjedel av fullmäktiges ledamöter kan begära ett extra sammanträde. På så sätt finns en chans att stoppa förslaget redan nu! 

Kristdemokraterna var det enda partiet som kunde presentera ett färdigt förslag för nytt konstmuseum i Uppsala redan innan valet 2018, vilket vi också motionerade om i både Region Uppsala och Uppsala kommun. Det innebar ett samarbete mellan Upplandsmuseet (regionen) och Konstmuseet (kommunen), vilket skulle spara pengar och ge större möjligheter att utnyttja både Uppsala Slott, Akademikvarnen och Gamla Uppsala för visning av såväl kulturhistoria som konst.

I stället, ackompanjerat av argument som Uppsalas Eiffeltorn och Katarinahiss röstades förslaget igenom att mer än tredubbla kostnaden för museum från dagens 13 miljoner kronor till över 40 miljoner kronor – per år! Bara bergbanan/hissen skulle kosta mer än en tredjedel av nuvarande konstmuseum. För oss kristdemokrater är inte det acceptabelt, och därför säger vi nej till förslaget.

Att kommunen ska bekosta statens underhåll och utbyggnad av slottet är orimligt. Vi kristdemokrater kan förvisso under vissa förutsättningar tänka oss att bygga i historiskt känsliga miljöer, vi har exempelvis föreslagit ett återuppförande av den gamla Akademien, Carolina, vid Riddartorget. Men ska man bygga något sådant måste man göra det i ursprungligt material och utförande. Detsamma gäller naturligtvis Slottet – vi motsätter oss ännu en anakronistisk glaskub som på andra sidan Dag Hammarskjölds väg.

Vi var det enda partiet, förutom SD, som i vår budget för 2021 stod fast vid en skattesänkning på 30 öre. Det förpliktigar att hålla i pengarna. Nu har vänstermajoriteten beslutat om en miljard för nytt stadshus, en miljard för nytt Fyrishov, en miljard för nya Studenternas och en halv miljard för nya ishallen i Gränby. Av dessa förslag var det bara ishall som vi helt stödde. Vi anser att Uppsala kommun behöver hålla i pengarna betydligt bättre, i stället för att sätta på sig spenderbyxorna.

Det finns varken en majoritet för utbyggt museum i Slottet, eller i Kaniken. Därför utgår vi ifrån att de partier som också protesterat mot utbyggnaden på Slottet, i slutvoteringen i fullmäktige stöder vårt avslagsyrkande. Vi hoppas inte frestelsen blir för stor att bilda ännu en ohelig allians för att kunna genomföra investeringen på cirka 400 miljoner kronor. Vilket ger en kostnad på 40-50 miljoner kronor per år, och fortsatt hög skatt.

Hela konstmuseifrågan har skötts otroligt taffligt. Utredning efter utredning har föreslagit en utökning av verksamheten på slottet – trots att den viktigaste invändningen från de som önskar nytt museum är att slottet inte är en bra lokal. 

Under tiden som utredandet pågått har Universitetet lämnat samarbetet med kommunen och tagit ut sin konstsamling för utställning på Gustavianum i stället. Förslaget från utredaren Eva Schöld 2011 att samarbeta med regionen har ignorerats. Detta hade annars kunnat vara ett sätt att få en del av finansieringen av verksamheten från stat och region, genom kultursamverkansmodellen. 

Men i Uppsala är man sig själv nog och tror att man kan lösa, och betala, allt på egen hand. Nu har dessutom genom Uppsalas egen ”januariöverenskommelse” bestämts att Uppsala ska ansöka om europeiskt kulturhuvudstadsår 2029. Skattepengarna flödar.

När vi har en situation med otrygghet, skjutningar och sjunkande resultat i både skola och företagsklimat i Uppsala, då är det inte ett tre gånger så dyrt konstmuseum vi ska satsa på. I stället för en stålhiss som skymmer Slottet skulle man kunna börja med att bygga en trätrappa likt den från Sunnerstastugan upp till åsens topp. Och i stället för att ösa pengar över ännu en offentlig institution borde vi hjälpa alla de kulturarbetare som förlorat sin försörjning i och med coronakrisen.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD)
Sarah Havneraas, v ordf (KD), kulturnämnden
Alfonso Marin, ers (KD), kulturnämnden