tisdag 16 oktober 2018

Första kommunfullmäktige

Idag har vi haft vårt första kommunfullmäktige efter valet. Ovan syns gruppen som var på plats. Kul att vara så många!

Dagen blev dock lång med slutna omröstningar om både ordförande i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, samt proportionella val, vilket innebär en invecklad procedur för val med särskilda valsedlar, detta efter att SD ville markera att de inte fått något kommunalråd.

Jag ska här återge det jag sa i mitt inlägg i talarstolen, och något av det jag inte hann med.

Fru ordförande, åhörare, fullmäktige,
Jag vill börja med att nominera Fredrik Ahlstedt som kommunstyrelsens ordförande, samt å KD-gruppens vägnar Jonas Segersam som ledamot och Eva Moberg som ersättare.

Att Liberalerna röstade på Eva Edwardsson (L) som kommunfullmäktiges ordförande var inte så konstigt. Men nu ställs den nya vänsterkoalitionen på prov då frågan är om Liberalerna kommer rösta på socialdemokraten Erik Pelling, eller moderaten Fredrik Ahlstedt som KSO.

Vi kristdemokrater gick till val för ett maktskifte i Uppsala kommun. Vår plan var ett Alliansstyre, antingen i majoritet, eller i minoritet. Under fyra år har de rödgröna styrt Uppsala i fel riktning med skattehöjning, urholkad välfärd och en företagsranking som sjunkit som en sten.

Personligen såg jag fram emot att få medverka till att ta bort skattehöjningen, utveckla företagsklimatet, äldreomsorgen, barnomsorg och skola samt se till att kommunen ger en god service gentemot medborgare, organisationer och företag. Uppsala behöver ett nytt ledarskap! Och det får vi inte genom att tre rödgröna kvinnor som tagit plats i riksdagen ersätts av tre män från S MP L. Nej för ett nytt ledarskap behöver nya värderingar och en ny ideologi som grund för Uppsalas styre.

Alliansen har styrt Uppsala framgångsrikt under 8 år, i slutet av den perioden var Fredrik Ahlstedt kommunstyrelsens ordförande. Äldreomsorgen utvecklades, en omfattande strukturomvandling av gymnasieskolan inleddes, ekonomin återställdes efter finanskrisen 2008, skolor och företag fick ett gott stöd av kommunen. Jag skulle åter vilja höra Fredriks ord som ordförande "Det går bra för Uppsala". Fredrik är en politiker som genomför mycket, inte allt är känt utåt. För min del bedömer jag politiker i första hand efter vad de åstadkommer, inte efter vad de säger i media eller lovar väljarna. Jag har under 3 år haft förmånen att få jobba med Fredrik Ahlstedt och sett hur han jobbat hårt för att lotsa styret av Uppsala så gott han kunnat i opposition. Han har medverkat i rekryteringar, viktiga beslut och uppgörelser. Uppsala kommun skulle få ett lyft med Fredrik Ahlstedt som ny ordförande i kommunstyrelsen.

Efter valet har det varit en turbulent tid. Dagen efter valet blev jag uppringd av en medieföreträdare som berättade att Mohamad Hassan (L) satt och åt lunch med Erik Pelling (S) och att de pratade om hur de skulle få med (MP) i styret. Vi funderade då på vilka alternativ som skulle kunna vara möjliga för att hindra detta, bland annat tog jag initiativ till ett möte med Mohamad Hassan och Stefan Hanna (C) om hur vi mittenpartier skulle vända oss. Men på onsdagen, tre dagar efter valet, stängde KD vid sitt första styrelsemöte dörren för Socialdemokraterna, men lämnade den på glänt för Miljöpartiet. Alliansen var, och är, vårt självklara huvudspår.

Med MP skulle vi i Alliansen kunna bilda en stabil majoritet för Uppsala. Precis som nu sker i Stockholms stad och landsting, möjligen också i region Uppsala, och i många kommuner och landsting utöver vårt land - Dalarna, Linköping, Helsingborg, Västra Götalandsregionen, Skåne med flera. Fredrik Ahlstedt fick också Alliansens uppdrag att bjuda in Rickard Malmström (MP). Tyvärr var detta alternativ inte aktuellt i och med att det redan pågick parallella samtal mellan L S och MP.

Vi är nu i en situation där Vänsterpartiet och Fi får ett avgörande inflytande över Uppsalapolitiken. Vad är då priset för (V):s stöd? Ja inte kommunalråd, för det skulle V få i alla fall. Inte heller platser i styrelser och nämnder, för det tar V som tredje största parti i kommunfullmäktige i egen kraft. Nej, tydligen är en viktig vinst för V att de förhandlat till sig vice ordförande poster. I slutet av förra veckan hörde nämligen Erik Pelling av sig till Uppsalaalliansen (M C KD) med frågan om vilka vice ordförande poster vi skulle lämna över till V - en i en femtonmannanämnd och tre i de andra nämnderna.

--- här fick jag begära ordet på nytt---

Praxis i såväl Uppsala som i de flesta andra kommuner är att den styrande koalitionen tillsätter ordförande och förste vice ordförande i alla nämnder och styrelser. Oppositionen tillsätter andre vice ordförande. I Uppsala har vi tre femtonmannanämnder, kommunstyrelsen, utbildningsnämnden och socialnämnden. Jag vill därför fråga Vänsterpartiet om de kommer att på dagens möte nominera en andre vice ordförande i kommunstyrelsen, eftersom det finns möjlighet för det enligt uppgörelsen med S L MP? Om de gör det innebär det alltså att S L MP går in och röstar aktivt på en vänsterpartist som vice ordförande på oppositionens plats framför den som är nominerad av M, C eller KD. Normalt borde oppositionen själva fördela dessa poster.

Frågan som inställer sig är om V är ett stödparti för S L MP-styret, eller ett oppositionsparti. För mig är det ganska tydligt - i och med valsamverkan är de ett stödparti, och kan inte räkna sig som opposition.

Vi har inte ett "mittenstyre" i Uppsala utan ett vänsterstyre. Vänsterpartiet kommer att ha ett historiskt stort inflytande. Föregående period hade partiet ett ordförandeuppdrag (förutom två som man fått i styrelser som avskaffades) som en del av den styrande majoriteten. Nu kommer de att få fyra vice ordförande uppdrag.

Vänsterpolitik innebär att man ger allt till alla. Och tar pengarna från någon annan. Nu ges allt till V och det som ges tar man från Alliansen. Jag kan bara hoppas att inte detta är en ond föraning om att S L MP nu kommer att bedriva vänsterpolitik på alla områden, ge allt till alla och låta skattebetalarna betala.

Se gärna mer om fullmäktige i
UNT
Radio Uppland
SVT

tisdag 25 september 2018

Maktskifte önskas


Idag skriver jag och Mimmi Westerlund i UNT om att vi behöver ett nytt styre i Uppsala - inte fyra år till med rödgrön ledning!


Här är hela texten:

Uppsala behöver ett maktskifte
                        
Under fyra år har de rödgröna styrt Uppsala kommun. Skatten har höjts, välfärden har urholkats och företagsklimatet har sjunkit som en sten.

Vi kristdemokrater gick till val för maktskifte i både Uppsala och Sverige, och vi upplever att vi har fått ett starkt mandat från väljarna för just detta. Just nu motverkar starka krafter ett maktskifte, och om något borgerligt parti överger vårt samarbete så tillmötesgår det partiet Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma intresse att splittra Alliansen.

Socialdemokraterna vill till varje pris få över Liberalerna och/eller Centerpartiet för att få stöd för sitt fortsatta maktinnehav, och Sverigedemokraterna vill samarbeta med enbart Moderaterna och Kristdemokraterna – en koalition som inte skulle ge någon majoritet och som skulle dra med sig fler partier i SD:s självvalda politiska utanförskap.

Vi kristdemokrater kan inte tänka oss att stödja ett fortsatt V-S-MP styre i Uppsala. Vi ser att en majoritet av väljarna i kommunen vill att vi ska lämna det rödgröna träsket, inte stanna kvar i det. Vi förordar Fredrik Ahlstedt (M) som ny kommunstyrelseordförande i Uppsala, inte Erik Pelling (S), utifrån att vi vet att Alliansen framgångsrikt och gemensamt styrt Uppsala under åtta år.

Att påstå att Alliansen skulle bli beroende av SD om vi styr i minoritet stämmer inte. Och att dessutom påstå att det är bättre att samarbeta med det tidigare kommunistiska Vänsterpartiet än att riskera att Sverigedemokraterna röstar på våra förslag ställer vi inte upp på. På kommunfullmäktige i oktober kommer vi att rösta om skattesatsen i Uppsala kommun. Under fyra år har Allianspartierna sagt nej till vänsterpartiernas skattehöjning med 30 öre, och därför har alla fyra Allianspartier i varje budget förordat att skattenivån ska återställas, något som även SD hade som krav i sin budget. Att som borgerligt parti frångå detta vore ett stort svek.

När det gäller SD:s invandrarfientliga politik så har media gång på gång försökt klistra en SD-etikett på vårt parti. Vi vill göra det fullständigt glasklart att KD kommer alltid att med alla till buds stående medel motverka varje form av våldsbejakande extremism, såväl islamism, höger-  som vänsterextremism! Men även om både V och SD har extremistiska rötter hindrar det inte att de idag är demokratiska partier som står upp mot våld och brott mot mänskliga rättigheter. Det innebär dock inte att vi kristdemokrater har någon agenda att samarbeta eller förhandla med vare sig V eller SD (eller Fi heller för den delen).

I Uppsala kommun skulle SD vara lika isolerat i sina kärnfrågor (invandring) som de är idag, oberoende om de röstar på Fredrik Ahlstedt eller Erik Pelling som ny KS-ordförande. På det senaste kommunstyrelsesammanträdet, efter valet, var de självklart helt ensamma i sina invändningar i de två ärenden där de reserverade sig. Det ena gällde en redovisning av projekt Agata – ett framgångsrikt, EU-stött arbete att få ordning på de administrativa rutinerna i kommunen runt återsökning av statsbidrag för nyanlända och ensamkommande. Eftersom det gällde invandrare kände sig SD nödsakade att inlämna ett särskilt yttrande, och i följande ärende, ”Ansökan om statliga medel för att motverka segregation” yrkade de avslag eftersom kommunen förbinder sig att stå för 10% av kostnaden. Dessa frågor, liksom de flesta andra visar att i de stora övergripande besluten råder en tydlig enighet över blockgränsen, och den skulle naturligtvis inte försvinna om kommunen leds av en moderat i stället för av en socialdemokrat!

Vi kristdemokrater tror faktiskt att även S och MP skulle visa en del av det ansvar och civilkurage de själva avkräver Allianspartierna när det gäller att bygga blocköverskridande överenskommelser för att neutralisera extremistpartier, även om Alliansen sitter i styret.

Uppsala behöver en ny majoritet, inte fyra år till av rödgrönt styre. Liberalerna har tillsammans med oss kämpat mot urholkningen av LSS, mot nedläggning av palliativ vård inom äldreomsorgen, och mot försämringar för barn med särskilda behov i skolan, och vi hoppas och tror att alla fyra Allianspartier har goda förutsättningar att fortsätta arbeta tillsammans för att svara upp mot det förtroende som väljarna visade oss i valet!

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD)
Mimmi Westerlund, Ordförande för Kristdemokraterna i Uppsala

fredag 21 september 2018

Liberalerna överväger lämna Alliansen i Uppsala

I P4 Uppland berättar Mohamad Hassan att han överväger lämna Alliansen. Under eftermiddagens nyheter berättar också Erik Pelling att det pågår regelrätta förhandlingar mellan S, MP, V och L, där V dock lämnas utanför det direkta styret för att det ska kunna kallas ett "mittenstyre".

Jag håller inte med om att det blir ett "mittenstyre" i Uppsala om L väljer att lämna Alliansen och stödja S, MP och V. Jag skulle kalla det ett vänsterstyre. Uppsalaborna har röstat för förändring, och vi Kristdemokrater kommer fortsätta verka för att Alliansen gemensamt ska styra Uppsala. Jag hoppas därför att liberalerna besinnar sig och vågar acceptera att våra förslag om att välja Fredrik Ahlstedt (M) som kommunstyrelseordförande och återställa vänsterpartiernas skattehöjning stöds i kommunfullmäktige av SD. Och håller alla Allianspartier ihop finns ju också en möjlighet att MP tar ansvar och väljer att stödja oss så det blir en majoritet.


Jag är faktiskt inte orolig att SD får något faktiskt inflytande i Uppsalapolitiken. I de breda, stora frågorna finns ofta ett blocköverskridande samförstånd, och när det gäller SD:s profilfrågor (invandring) står de alltid ensamma om sina förslag.

Men en sak är säker - Uppsala behöver inte fyra år till av rödgrön röra, utan nu är det tid att svara upp till väljarnas önskan om maktskifte!

UNT skrev tidigare i veckan om att vi nu avvaktar Alliansförhandlingen innan L lämnat besked: se länk 

UNT har även rapporterat om de senaste turerna att Pelling förhandlar om en koalition mellan S L och MP med stöd av V, och att Mohamad Hassan numera inte träffar övriga Alliansen.

måndag 10 september 2018

Kristdemokraternas valframgång

KD gör sitt bästa val i Uppsala sedan 1998, med 7,2% av rösterna. I mitt eget valdistrikt, Danmark (diagrammet ovan) har vi näst bästa resultatet i hela Uppsala, 17,1%! Allra bäst är granndistriktet Slavsta med drygt 19%.

Det är väldigt roligt att ha fått vara med och leda partiet lokalt under den här valrörelsen,  och jag ser fram mot fyra år av ansvarsfullt Alliansstyre.

Ebba Busch-Thor har gjort en fantastisk valrörelse, och som jag tidigare skrivit är en av mina käpphästar att vi måste använda oss av de politiker som har dokumenterat goda resultat i val att visa till. Ebba är en av dem och därför är jag glad att hon kunde väljas till partiledare i en såpass öppen process som det var. Nu är vi i sluttampen på den generationsväxling som pågått under mandatperioden, och jag ser fram mot ett ännu mer framgångsrikt val 2022!

Dessförinnan gläder jag mig åt att leda arbetet i Uppsala kommun och tillsammans vara med och påverka så att vi får en bättre och mer serviceinriktad kommun för invånarna, företagen och civilsamhället i övrigt.

fredag 10 augusti 2018

Var noga när du väljer parti!

Idag skriver jag i Världen Idag en artikel om vikten av att fundera en extra gång på hur du ska rösta. Här är innehållet i artikeln:

När jag började arbeta med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006 byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för samhällsbygget.

Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.

2018 står vi i en ny situation – Social­demo­krat­erna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot december­överens­kommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.

Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!

Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.

Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.

Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.