lördag 10 augusti 2019

Islamistisk diktatur

Hörde du sommarpratet igår? Azita Shariati, VD för Sodexo, berättade om sin bakgrund i den islamistiska diktaturen Iran - hur hon fann kärleken och hur det tvingade dem att tillsammans fly Iran för att söka en fristad i Sverige.

Jag har de senaste veckorna läst två andra omskakande böcker på ett liknande tema. Annahita Parsans "Flykten till livet" och Soheila Fors' "Bakom varje fönster bor ett hjärta". Annahita flydde även hon från Iran tillsammans med en man som misshandlade henne och en liten dotter (Roksana som jag träffat i jobbsammanhang) - via en obeskrivlig flykt över bergen till Turkiet och tre månader i turkiskt fängelse, och arbetar numera som präst i Hammarbykyrkan dit hon hamnade efter en osannolik livsresa i Danmark och Sverige. Soheila har även hon erfarenhet av en flykt från Iran, men framförallt innehåller boken ett antal vittnesbörd från några av de kvinnor som hon hjälpt genom sina tehus och Khatoon-stiftelsens skyddade boende.


Ofta och mycket kritiseras Israel i svenska media. Efter att ha satt sig in i situationen i Iran, och för den delen Saudiarabien, två stenhårda islamistiska diktaturer i Mellanöstern, båda fiender till just Israel, så saknar denna kritik helt proportioner. Är det några som borde kritiseras så är det just Iran och flera andra grannländer i Mellanöstern som instituionaliserat heders-våld, och -förtryck, och praktiserar Sharialagstiftning enligt islamsk modell. Helt förskräckande exempel.

Vi måste tydligt ta avstånd från den här ideologin där man accepterar att kvinnor är nästan värdelösa, får behandlas hur som helst, och där minsta överträdelse mot det som anses acceptabelt i denna islamistiska tolkning av religionen straffas med helt orimliga straff, handavhuggning, stening, utfrysning ur familjen, våld och andra repressalier. Speciellt när denna kultur sprider sig till Sverige måste vi ta tydligt avstånd och upplysa om de värderingar som gäller i vårt samhälle (och som till stor utsträckning borde gälla även i Mellanöstern). Men det finns hopp. Det är alla dessa tre kvinnor exempel på, och därför lönar det sig att fortsatt kämpa för mänskliga rättigheter, godhet, och upplysning!

fredag 26 juli 2019

Svenska värderingar

I går skrev jag en artikel i tidningen Världen Idag om "Svenska värderingar". Redaktionen valde att sätta rubriken "KD och SD skiljer sig i synen på svenska värderingar". Det var en av mina poänger. Man skulle lika gärna kunna skrivit att KD måste kunna samarbeta med SD i vissa frågor. Jag beskrev situationen i Norge där KrF nu gått in i samma regering som motsvarigheten till Moderaterna och Sverigedemokraterna (fast FrP och SD har stora skillnader). Du får läsa själv och se om du tycker jag har en poäng. Det viktiga är att vi i Sverige (och Uppsala) får ett nytt styre, med sunda värderingar!

Eftersom artikeln bara fanns i papperstidningen och inte på nätet kommer texten även här:



Svenska värderingar

Kristdemokratisk ideologi är grundad på mångtusenåriga principer. Sveriges nya politiska landskap ger oss dock nya utmaningar. Innan valet 2018 var Moderater och Socialdemokrater motpolerna. Nu är det MP och SD – och det kanske tydligaste tecknet på förändringen är att för många liberaler i C och L tycks nu huvudmotståndaren vara KD i stället för S.

Det nya landskapet präglar också kristenheten. Tiggeriförbud både stöds och förkastas på kristna ledarsidor. När det gäller synen på SD är meningarna delade vilket illustrerades i en debatt förra året här i ViD mellan Joakim Lundqvist och Lars Enarson. Har SD en problematisk människosyn, eller är de enda partiet som erbjuder ett alternativ till den ”nedbrytande politiska utvecklingen” i Sverige?

För ett kristdemokratiskt parti kräver den nya kartan nya strategier. I Norge gick under det senaste året vårt systerparti Kristelig Folkeparti igenom en otroligt svår process där partiet delades i två halvor. Den ena delen med partiledaren Knut Arild Hareide i spetsen vägrade befatta sig med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och föredrog därmed att inleda samarbete med Socialdemokraterna, och den andra delen ville gå in i Erna Solbergs regering med Högern och FrP (ett steg som även liberalerna tog ett år tidigare). I november vann ”höger-linjen” med 98 röster mot 90, Hareide avgick och ersattes av Kjell Ropstad, och partiet blev en del av Norges första borgerliga majoritetsregering sedan 1985.

I KD har inte motsättningarna varit lika stora, men vi ser lite av samma dynamik idag. Nu ska sägas att SD har en helt annan historisk bakgrund än norska FrP, och Jimmie Åkessons tal i Almedalen gav åtminstone mig tydliga associationer till ”Bevara Sverige Svenskt”, den mylla som präglade partiet i början av 90-talet, när Åkesson engagerade sig. Samtidigt representerar SD en stor del av väljarkåren, och den socialkonservativa ideologi partiet numera bekänner sig till har gjort att man landat i flera politiska ståndpunkter som liknar KD:s. 

Därför kan det tyckas som att KD blir något slags ”plagiat” av SD när Ebba talar om svenska värderingar, om ökad kriminalitet och om problemen med integration och migration. Den kristdemokratiska ideologin står emellertid fast sedan långt tidigare, och bara för att vi vågar tala om frågor och problem som många andra förtiger betyder det inte att vi är extrema. Alf Svensson vågade konfrontera problemen med felaktiga sjukskrivningar, Göran Hägglund lyfte behovet av en omläggning av migrationspolitiken (tillfälliga uppehållstillstånd och sänkta bidrag) och nu tar Ebba Busch Thor upp det alla egentligen redan vet, det stora misslyckandet med svensk integrationspolitik under de senaste decennierna.

Den stora skillnaden mellan SD och KD är att när SD talar om ”svenska” värderingar, så är det något kopplat till den svenska nationen / folket. Allt får ett egenvärde just för att det är svenskt. När vi kristdemokrater talar om svenska värderingar, då är det för att den judisk-kristna etiken haft så stor prägel på vårt land över många sekler. Slaveriet förbjöds 1335, Kvinnofrid infördes 1280, yttrandefrihet 1766. När Europakonventionen undertecknades 1950 var det under starkt intryck av kristdemokratiskt tänkande, som var de värderingar som blev fundamentet för det nya Europa i ruiner efter kommunism och nazism.

Vi behöver nu en värderevolution, där dessa värden kan bli en del av vår vardag och svenska kultur, bland både gammalsvenskar och nysvenskar. Det finns vissa värdemätare som är särskilt lämpliga att aktivt arbeta med. En sådan är antisemitism som visar hur vi ser på främlingar, en annan är hedersvåld som illustrerar kvinnosynen, en tredje är bidragsfusk och oärlighet som mäter styrkan i samhällsgemenskapen, och ett fjärde är synen på de äldre – uttryckt i respekt och en värdig äldreomsorg. Vi behöver tillsammans ta krafttag för att komma tillrätta med de sidor i vårt samhälle som strider mot svenska värderingar och kultur, och på så vis bygga samhällsgemenskapen starkare.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

lördag 13 juli 2019

Därför bör tiggeri regleras

 Min och Evas artikel i Dagen 190712
I går skrev jag och Eva Moberg i Dagen om varför tiggeri bör regleras i Sverige. Detta är ingen enkel fråga (se tidigare inlägg), men den har blivit otroligt polariserad, och den illustrerar också tydligt människosyn och skillnad mellan höger och vänster i politiken.

I slutet av Almedalsveckan deltog jag i ett seminarium arrangerat av Amnesty. Tyvärr har just Amnesty engagerat sig mycket hårt i denna fråga, och det gav mig anledning att vänligt tacka nej till en värvare som efteråt frågade om jag skulle bli medlem. Jag tycker det är synd att Amnesty som har kämpat mot tortyr och rättsövergrepp nu sänker sig till att ta ställning i dagsaktuella partipolitiska frågor.

 Amnestys skrift mot tiggeriförbudet
I ovanstående skrift där man även fått med sig andra organisationer mot tiggeriförbud, Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Erikshjälpen exempelvis, hävdar Amnesty att detta skulle vara fråga om mänskliga rättigheter. Då har man dragit mänskliga rättigheter in absurdum. Det finns heller inget utslag i Europadomstolen som stödjer denna tolkning. Det är klart att man enligt yttrandefriheten måste kunna gå fram och fråga en annan person om pengar. Men att månad efter månad sitta på gatan och tigga kan inte vara en mänsklig rättighet. Det är snarare en förnedring.

Amnestys debatt i Fornsalen i Visby
Debattens tema var visserligen vällovlig - "Antiziganism - hur stoppar vi rasismen mot romer?", och deltog gjorde bland andra Johanna Westeson, jurist på Amnesty, Thomas Hammarberg, riksdagsledamot (S) och Miranda Vuolasranta, ordförande European Roma and Travellers Forum. Jag ställde mig upp som första frågeställare efter debatten och tackade för att de tagit upp detta tema. Antiziganism är och har varit ett stort problem i vår Europeiska historia. Jag höll också med om att argumentationen för ett tiggeriförbud ofta bottnar i en antiziganism eller rasism där man helst vill få bort utlänningar från den svenska gatubilden och slippa konfronteras med fattigdom och nöd i Sverige.

Vad jag däremot invände mot var att hävda att ett förbud mot tiggeri skulle innebära antiziganism. Jag menar att det i stället är just antiziganism när man säger att vi kan inte förbjuda tiggeri för att romer måste få tigga - det innebär ju att anse att romer på något sätt som folk skulle vara ödesbestämda till tiggeri. Detta argument höll till och med Johanna Westeson med om. Så jag tror att vi kanske kan finna en samsyn i Sverige och samlas runt att tiggeri är inte värdigt för någon människa, utan alla som vistas i Sverige har en potential att försörja sig själva (och de som har olika typer av funktionsnedsättningar har vi ett socialt skyddsnät för). Argumentet om stigmatisering var ett av våra punkter i texten i Dagen som jag här återger i sin helhet.


Därför bör tiggeri regleras
Tiggeriet är en fråga som skapar skarp polarisering. Vid kristdemokraternas riksting i höst kommer frågan upp och vi vill därför ge en bild från fältet.

Uppsala kommun inledde under Ebba Busch Thors kommunalrådskap 2014 insatser för ”EU-migranter” – ett dagcenter och ett natthärbärge som drevs av två olika frivilligorganisationer.
Arbetet med tiggeri i vår kommun har blivit känt som ”Uppsalamodellen”, som blivit en förebild genom sin starka samverkan mellan kommunen (socialtjänsten), polisen och civilsamhället. Samsynen och samarbetet har utvecklats under åren, särskilt genom en gemensam resa till Rumänien 2016 där förutom nämnda representanter även Upsala Nya Tidning fanns med. Kommunen har sedan anställt en rumänsktalande samordnare inom socialtjänsten, knutit kontakter med rumänska myndigheter, och hjälpt barn från tiggeri till skolan i hemlandet. En enig socialnämnd har också nyligen anpassat insatserna genom att ge nya riktlinjer för natthärbärget och avveckla dagverksamheten.

Många personer och organisationer i civilsamhället har gjort fantastiska insatser, både i Sverige och på Balkan. Ibland har insatserna lett till bättre förutsättningar för tiggarna, men tyvärr har insatserna oftast inte lett till några långsiktiga resultat.

Vi har under flera år följt denna utsatta grupp nära och landat i att tiggeriet bör regleras, genom förbud eller tillståndsplikt eller något liknande. Motiven är följande:

1. Utanförskap. Att inte bidra till samhällsgemenskapen är förödande för självkänslan och vi ser hur personer som över tid ägnar sig åt tiggeri bara hamnar i ett befäst utanförskap vilket främjar ett parallellsamhälle.

2. Låsning till tiggarplatserna. Vi ser hur samma grupp människor reser fram och tillbaka mellan Sverige och Rumänien, en resa som kostar ungefär 3 000 kronor (en månadslön i Rumänien). För att tjäna ihop pengar till resorna, och behålla de tiggarplatser som fördelas inom familjen, släkt eller gruppen, måste man bevaka sin plats. Är man borta några månader säljs platsen till andra tiggare, eller hyrs ut genom en dagsavgift.

3. Stigmatisering. I Sverige hör vi ofta att de som tigger är romer och att de, på grund av historia och tradition, "behöver” tigga och därför diskriminerar vi dem genom ett förbud. Det innebär en nedlåtande hållning mot folkgruppen romer, som inte är ödesbestämda att tigga. Att säga att romer måste tigga för att överleva antyder att de inte klarar något annat.

4. Bristen på arbetskraft i Rumänien. Många företagsamma rumäner reser utomlands för att arbeta, och därför är enkla jobb i dag mycket lättare att få i Rumänien och Bulgarien än i Sverige. Man importerar arbetskraft från Vietnam, Ukraina och Indien. Miljontals romer (och rumäner) försörjer sig i sina hemländer. Faktum är att de som är verkligt diskriminerade och lever i riktig fattigdom aldrig har råd att komma till Sverige.

5. Stöd i hemlandet. Den rumänska arbetsförmedlingen erbjuder yrkeskurser med praktik och de som inte kan läsa och skriva kan gå en ”Andra chansen”-skola. Detta är ett sätt att förebygga att den unga generationen faller i föräldrarnas ”vi klarar oss utan skola”- mönster.

6. Negativa konsekvenser för familjerna. När föräldrarna är bortresta under långa perioder får det stora konsekvenser för både den personliga utvecklingen och skolgången. Barnen lämnas hemma med en äldre person som ibland får ta hand om barn från en hel släkt. Andra och tredje generationen ser vi på gatorna i Sverige nu. På härbärget i Jönköping var nästan hälften av 25 personer 18-25 år gamla. Några unga vuxna tjejer har blivit gravida på gatan utan att ha en stabil relation och prostituerar sig.

7. Lösdriveri och växande kriminalitet. Livet på gatan främjar prostitution och olaglig sysselsättning. Kvinnorna berättar hur män kommer förbi och lämnar adress och telefonnummer. Tiggarna vittnar om hur de dras in i nätverk för trafficking, och hur de erbjudits att resa till Sverige mot att avstå 50 procent av förtjänsten från tiggeri till chefen. Ofta har de lovats boende, men det visade sig vara tält i skogen eller husvagn utan dusch och toa. När pengarna i muggen minskar får man komplettera med butiksstölder eller annat. Svenska samordningsnummer används främst till svart bilförsäljning.

För att värna värdigheten hos den utsatta grupp som tigger i Sverige bör tiggeriet begränsas. Det är bara genom att vi är tydliga med att tiggeri inte är en långsiktig lösning, utan snarare något som förstör familjer, bidrar till ökad kriminalitet och tar bort människors värdighet, som vi kan åstadkomma en förändring på sikt.

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD), Uppsala.
Eva Moberg, Kommun-politiker (KD), och mångårig föreståndare för Härbärge för EU-medborgare.


fredag 5 juli 2019

Tre spaningar från Almedalen 2019

Det är 13 år sedan jag var med på Almedalen första gången, det historiska valåret 2006 när Alliansen tog över regeringsmakten i Sverige för de kommande 8 åren. Mycket har hänt sedan dess, och efter årets vecka har jag tre spaningar.


Ebba satte agendan för veckan
Nu återstår KD:s dag i morgon lördag, och Ebbas tal, men jag vågar ändå säga att det som var huvudnyheten under veckan var Ebba Busch Thors lunch med Jimmie Åkesson. Hon blev kvickt hårt kritiserad av Annie Lööf, och Liberalernas helt nya partiledare Nyamko Sabuni, som tyckte KD nu måste välja mellan dem och SD. Ebbas svar blev förstås att L (och C) redan valt sida genom att stödja regeringen Löfven, och hade därmed valt att bryta Allianssamarbetet. För KD är självklart huvudalternativet fortfarande en borgerlig regering, men det är en ansenlig väg tillbaka efter att C och L inlett samarbetet med S och MP genom Januariöverenskommelsen. Personligen välkomnar jag självklart att KD är beredda att samarbeta med alla partier som kan tänka sig stödja kristdemokratisk politik. Vi har exakt samma policy i Uppsala kommun.


Rapporten om Salafism talar bl a om risker i Gottsunda och Stenhagen

Den andra spaningen är att denna vecka varit präglad av våldsbejakande extremism. SÄPO föreläste om islamismen och Centrum för Våldsbejakande Extremism (CVE) var återkommande deltagare i media och på seminarier. NMR:s (nazisterna) närvaro satte naturligtvis en bitter extra krydda på denna anrättning. Bakgrunden till att detta är så aktuellt är delvis SÄPOs beslut om att anhålla sex islamister och utvisa (åtminstone fem) av dessa till deras hemländer (Irak, Egypten och Ryssland). Jag håller nu på att läsa in mig på den rapport som försvarshögskolan skrivit om salafism, och dessutom läser jag en bok om tragedin i Syrien av Aron Lund. I lördags hade jag en artikel i UNT på temat, vilket jag nämnt tidigare här.


Här är något alla borde veta, för att fler liv ska räddas (självmord är näst vanligaste dödsorsaken bland ungdomar)

Den tredje spaningen från Almedalen kommer ur alla de seminarier och samtal jag (och min fru som också varit här) haft runt psykisk ohälsa, missbruk, självmord/suicid, porr, social barnavård och ensamhet, med mera. Min slutsats av allt är att samhället aldrig kommer kunna lösa de här problemen genom politiska beslut, handlingsplaner och myndighetsinsatser. Det som vi i stället måste använda oss av är de relationer och nätverk som redan finns runt omkring oss. Kort sagt det civila samhället och de naturliga gemenskaperna (för att använda termer från kristdemokratisk ideologi). Vi behöver helt enkelt en relationsrevolution. Jag har tidigare talat om en värderevolution, och det är rätt. Värderingarna bär vårt samhälle. Men på samma sätt måste vi värdesätta och erkänna relationernas betydelse. Släktingar / familj, grannar, vänner, arbetskamrater, skolor och idrottsföreningar bär på relationer som är avgörande för att vi ska kunna hjälpa varandra i samhället. Om inte vi alla ser och upptäcker beroende / missbruk, psykisk ohälsa / självmordsrisk, ensamhet och isolering och gör något åt detta genom att ställa frågor, visa medmänsklighet och hjälpa till att hitta en professionell hjälp om det behövs, så kommer problemen på alla dessa områden att bli betydligt värre. Men om vi var och en tar vårt ansvar, och samhället erkänner sitt beroende av detta ansvar, ja då kan vi alla hjälpas åt att skapa ett varmare och starkare samhälle. En starkare "samhällsgemenskap" för att använda KDS förste partiledare Birger Ekstedts ord.

tisdag 2 juli 2019

Tiggeriet behöver regleras

i Dagens Eko uttalar jag mig idag angående tiggeri. Det är en komplicerad och politiskt laddad fråga, men grundläggande handlar det om att hjälpa människor ur utanförskap och förnedring.

Jag skrev på den här bloggen om tiggeri förra gången 17/9 2017 "I Sverige tigger vi inte", med en travestering på Löfvens många utsagor om vad vi gör och inte gör i Sverige.

Redan i valrörelsen lanserade vi förslaget att införa tillståndsplikt för tiggeri i Uppsala. (se artikel i Uppsalatidningen)

På julafton förra året publicerades en artikel i UNT med rubriken "Tillståndsplikt för tiggeri är rätt" (se hela artikeln nedan). Vi motiverar där varför vi lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att reglera tiggeriet i Uppsala.

23 mars bifölls två motioner om tiggeri som jag varit med att underteckna. Ett om ett nationellt förbud, och ett som utgick från vår motion i Uppsala kommunfullmäktige med inriktning mot det förebyggande arbetet. Läs på vår Facebooksida - eller UNT:s rapport om att jag skulle ändrat åsikt.

Det är klart att min och partiets syn utvecklats på det här området. Viktiga delar i detta har varit de inspel jag fått av polisen när jag följt med ut på fältet, eller från Eva Moberg, föreståndare för härbärget för utsatta EU-medborgare i Uppsala och numera min ersättare i Kommunstyrelsen, samt från socialtjänsten och den nationelle EU-samordnaren.

Jag är övertygad om att ingen bör sitta över tid på gatan och tigga pengar, och därför behöver vi reglera den typen av verksamhet. För varje människas värdighet och självbild!

Se även nyhetsinslag på TV4: https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11997921

och i tidningen Dagen;




Vår artikel i UNT 181224
Tillstånsplikt för tiggeri är rätt
Högsta Förvaltningsdomstolen harkommit med ett utslag angående att ett tiggeriförbud i Vellinge kommun varit uppe till prövning. Rätten konstaterar att kommunerna har ”vittgående befogenheter att meddela lokala ordningsföreskrifter i vitt skilda ämnen”.
Vi kristdemokrater lanserade i valrörelsen förslaget att det införs tillståndsplikt för tiggeri i Uppsala, på utvalda platser där ordningen störs.
Utifrån perspektivet om en lokal ordningsstadga så finns det behov att reglera tiggeriet, då personer som tigger i många fall stör ordningen och blockerar utgångar och passager. För oss är det också viktigt att betona att vi inte tycker det är värdigt för någon människa i Uppsala att över tid sitta på gatan och tigga pengar.
För att komma tillrätta med tiggeriet som samhällsproblem behöver vi dels stärka det förebyggande arbetet för att motverka de bakomliggande orsakerna till att människor tigger.
Med utgångspunkt i den värdegrund som säger att man i första hand ska söka ett arbete och inte tigga pengar, är det också viktigt att arbeta för integration, och hitta en väg till arbetsmarknaden för personer som hamnat i tiggeri.
Tiggeriet har fått en förnyad roll i debatten under senare år då en stor mängd personer från företrädesvis Rumänien och Bulgarien sökt sig till Sverige för att ägna sig åt tiggeri. Inledningsvis var sympatin stor, både från det svenska folket och från myndigheterna. I Uppsala kommun fattades 2014 beslut om att inrätta ett härbärge för EU-migranter, något som under föregående mandatperiods vänsterstyre utökades till året-runt-öppet.
Insatserna som gjorts i Uppsala har förändrats över tid. Härbärget har flyttats och antal platser minskats och möjligheten för boende med barn begränsats såväl som tiden som satts till max tre månader. Fördelen med härbärget har varit att det blivit en kontaktyta till gruppen som gjort att kunskaperna och möjligheten till rätt insatser ökat.
Det utökade samarbetet mellan kommunen, polisen och civilsamhället har gjort Uppsala till ett nationellt föredöme.
Att det finns en rumänskspråkig samordnare anställd inom socialtjänsten i kommunen har nu gjort att vi kunnat samverka med myndigheter på Balkan och hjälpa företrädesvis barn tillbaka till en ordnad skolgång i hemlandet.
Det har tyvärr visat sig att tiggeriet i Uppsala och Sverige har flera baksidor. Det råder inget tvivel om att det finns kriminalitet kopplad till den utsatta gruppen, nätverk i hemlandet och Sverige som organiserar verksamheten, problem med koppleri, trafficking och människohandel, samt annan typ av kriminalitet. Därför är det så viktigt att stärka det förebyggande arbetet främst genom humanitära organisationer i EU-medborgarnas hemländer.
Vi tror att vi genom regleringar i den kommunala ordningsstadgan skulle kunna börja komma tillrätta med problemen med tiggeri i Uppsala.
Det hindrar inte att man fortsätter ett viktigt förebyggande arbete. Gågatan och andra områden centralt i Uppsala skulle kunna vara exempel på platser där man väljer att begränsa tiggeriet. Vi tycker inte att tiggarplatser i Uppsala ska fördelas i Rumänien och Bulgarien, utan i stället tas bort genom införande av tiggerifria platser, eller fördelas av kommunen efter ansökan om tillstånd att bedriva verksamheten.
Vi tycker också att man bör se över behovet av härbärgen så att det endast täcker de mest akuta behoven.
Dock bör man ta vara på möjligheten att använda lokalerna för andra ändamål, exempelvis som insatser för människor i andra utsatta situationer.
Vi föreslår därför i en motion till fullmäktige att kommunen utreder hur tiggeriet kan begränsas genom tiggerifria zoner, alternativt genom en tillståndsplikt för tiggeri på utsatta platser i Uppsala.
Vi vill också se över hur härbärget kan organiseras så att bara de mest utsatta personerna erbjuds ett tillfälligt boende i syfte att främst vintertid inte vara hänvisade till övernattning utomhus och i bilar.
Jonas Segersam, kommunalråd (KD)