onsdag 22 januari 2020

Två lärdomar från Skåne

Lunds domkyrka

Förra veckan var jag åter i Skåne. Jag tog med mig två lärdomar därifrån - att lyssna på väljarna, och att lyssna på väljarna.

Lund och Helsingborg 

Den här gången, då jag alltså återvände till samma städer som i december (se tidigare blogginlägg), var det tillsammans med alla Uppsalas 11 kommunalråd (med modifikationen av byte av person för centerpartiet) - i form av kommunstyrelsens arbetsutskott.

Översikt över Brunnshög, den nya stadsdelen i Nordöst 
 
Det var en mycket lärorik och givande resa, vi fick se den nya spårvägen i Lund, träffa Lunds KSAU, få projektet Brunnshög beskrivet och så fick vi en mycket givande inblick i innovationsarbetet inom äldreomsorgen.

Peter Danielsson, kommunstyrelseordförande i Helsingborg

Även Helsingborg visade upp sin bästa sida - vi blev väl mottagna av Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande sedan 2006, och hans kommundirektör Palle Lundberg. De berättade om kommunens resa mot Europas ledande innovationsstad, mot mer tillitsbaserad styrning, och om H22 och utvecklingen i övrigt av staden.


Två dåliga exempel

Men, förutom att det finns en massa positivt att lära av de två Alliansstyrda städerna, så finns det också ett par lärdomar där man har gått fel. I båda fallen handlar det om att man inte varit lyhörda för väljarna. I Lund går historien tillbaka till före 2014, och i Helsingborg var den aktuell just de dagarna vi var där.

Lundakommunalråd: Börje Hed (FNL), Fredrik Ljunghill (M), Philip Sandberg (L), Anders Almgren (S), samt partiföreträdarna Helena Falk (V) och Hedvig Åkesson (KD)

Att bygga spårvagn

Sommaren 2014 så var alla partier i Lunds kommunfullmäktige för en spårvägsutbyggnad, trots att staten sagt nej till medfinansiering, och en majoritet av medborgarna var negativa. Anders Almgren (S) beskrev det hela så här i efterhand som att politikerna levde under en "ostkupa". Tyvärr blev det ett bryskt uppvaknande i och med valet, där (spårvagnspositive) Mats Helmfrid (M) fick avgå och en oklar politisk situation uppstod med det nya (spårvagnsnegativa) partiet FNL (FörNyaLund) som fick fyra mandat i kommunfullmäktige och inget block nådde majoritet. Ett Rödgrönrosa styre tragglade sig igenom fyra år, och 2018 gick FNL fram ytterligare till sex mandat. Det är fortfarande ett oklart politiskt läge, men nu har Alliansen tillsammans med FNL bildat den så kallade "Lundakvintetten" och styr kommunen i minoritet, med en liberal KSO, Philip Sandberg.

Jag tror huvudproblemet i Lund var processen - att inte information gick ut till medborgarna om alternativen innan beslut i praktiken fattades och att inget parti i kommunfullmäktige företrädde alla de medborgare som inte ville ha någon spårväg.

 

96% emot sig

I Helsingborg var en annan fråga på tapeten, nämligen en försäljning av stadens energibolag. När vi var nere i Skåne offentliggjordes resultatet av en folkomröstning som precis hållits, och det resultatet visade att drygt 96% av de röstande sa nej till att sälja energibolaget.

Rubrik i Sydsvenskan samma dag som vi anlände till Skåne

Detta var alltså en kapital missbedömning från den styrande Alliansen att folket skulle vara så negativa mot en försäljning. Nu var inte problemet i Helsingborg att det var konsensus bland politikerna, det var bara Allianspartierna som ville sälja, medan partierna till vänster sa entydigt nej. Sverigedemokraterna, som är tungan på vågen i kommunfullmäktige, hade deklarerat att de skulle säga ja till försäljning, och därmed stödja Alliansen, men bara om mindre än 51% röstade i folkomröstningen. Skulle det bli fler så hade partiet beslutat att följa folkomröstningsresultatet.

Med denna bakgrund blev det nu innan själva folkomröstningen i stället en diskussion om att de som var för en försäljning inte borde gå och rösta för att hålla nere valdeltagande. Liberalernas kommunalråd uppmanade uttryckligen ja-sägarna att stanna hemma.

Valdeltagandet blev 50,1% så teoretiskt skulle man kunnat köra igenom en försäljning, men jag tycker det var mycket klokt av kommunledningen att samma dag som vi anlände till Skåne deklarera att de skulle följa resultatet (se Sydsvenskan ovan och länk här). Vore ytterst märkligt annars, med tanke på att 96% av de röstande avstyrkte förslaget.

Sydsvenskans kommentar blev "Helsingborg behöver ett lyssnande ledarskap", vilket uppenbarligen brustit i det här fallet. Jag måste säga att jag själv blev lite förvånad när min kollega kommunalrådet Lars Thunberg (KD) berättade om försäljningen när jag tittade förbi i december. Energibolaget ger ju en fast och jämn intäkt åt Helsingborg på flera hundra miljoner kronor per år, pengar som visserligen kommunen åtminstone delvis skulle kunna få ut genom att fondera försäljningssumman för bolaget och ta ut avkastningen på kapitalet, vilket också var tanken - pengarna skulle gå till utveckling av välfärd och kultur. Men vi kan ju själva fundera lite i Uppsala över nyttan att sälja Uppsala Energi så här i efterhand. Det gav ett par miljarder till kommunkassan 2002 när det såldes, men vi har gått miste om stora intäkter årligen i efterhand.

Slutsatser

Jag har ofta påpekat att jag inte har något emot att bli kallad för "populist" eftersom politikernas uppgift ju är att just företräda folket ("populus"=folket). I en demokrati är det avgörande att man har politiker som företräder, och upplevs företräda väljarna / folket. Även om man inte kan begära att alla medborgare är insatta, måste man ändå respektera deras åsikter. Samtidigt som det naturligtvis är viktigt att de har information och bakgrundsfakta.

KD är generellt ganska positiva till folkomröstningar, men man bör välja frågor med omsorg. Ofta leder en sådan process till att saken blir bättre belyst, men inte sällan blir ändå resultatet när man frågar om en förändring att väljarna säger nej. Det ligger alltså ett stort ansvar på dem som tar initiativ till en folkomröstning att förutse att det kan leda till en begränsning i utvecklingen.

Jag tror att nyckeln här är att ge god information, och låta folk vara involverade i processen. Inte fatta beslut först och sedan informera, utan faktiskt efterfråga medborgarnas synpunkter under processen. När det gäller spårväg i Uppsala har jag tjatat om att vi måste ut med fakta och information och låta medborgarna ta ställning, och det ser nu äntligen ut som att vi kommer ett steg till på den vägen. Under våren kommer nämligen de politiska partierna att få ta ställning till om vi ska gå vidare med att planera får en spårlösning, eller för en BRT-lösning ("Buss rapid transit"). Vi kommer också att få ta ställning till linjesträckning och hållplatslägen. Det är väldigt bra och gör att vi får mer öppenhet och transparens i processen!

torsdag 2 januari 2020

Kristna värden bygger Sverige

Nu har vi firat Jul och Nyår, återstår enbart Trettonhelgen. Som vanligt blir julen inte bara en anledning att fira just julen, utan också ett tillfälle för alla kritiker till traditioner, fest och kristendom att göra sina tröttsamma påpekanden.

KD och Ebba UNTs huvudmotståndare

UNT bevisar sin vänsterliberalism genom att på självaste julafton publicera en ledarkrönika där plötsligt Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna blir inte bara politiska huvudmotståndare, utan även ödeläggarna av julens sanna budskap.

Det är förstås positivt att KD nu har blivit en sådan stark och drivande politisk kraft i Sverige att allt fler vänsterliberaler finner det värt att ägna sig åt att svärta ner oss, i längden är det något som gynnar kristdemokratins genombrott i Sverige.

Kampen om julens budskap

UNT har en hel del poänger, i beskrivelsen av Jesus som en "kärleksrebell" och ett "flyktingbarn". Men problemet med den här typen av narrativ - att använda kristendomen i angreppen på kristdemokraterna, är att man i grund och botten hävdar att det är vänstern, socialismen och de liberala som har rätt syn på kristendomen. Faktum är att bibelcitat och kristna referenser strömmar i debatten från vänsterpolitiker, som anser att KD hela tiden sviker det som de tolkar som kristendom.

För det första vill jag då återigen påpeka att KD varken är ett religiöst eller ett kristet parti. Vi är väldigt noga med att skilja politik och religion. Därför citerar jag aldrig bibeln i politiska sammanhang eller använder kristna referenser.

För det andra så är det inte så att kristendomen är en vänsterideologi. Absolut - man kan hitta många paralleller mellan socialism och kristendom - solidariteten, skyddet av de svaga i samhället, nödhjälp och en välvillig inställning till flyktingen och främlingen. Men grundläggande är skillnaden den att socialismen, och även delvis liberalismen bygger på idén om en utopi - att människan själv kan skapa ett gott samhälle, och att vi förmår göra det goda. En slags allmän snällism.

Kristdemokratin är mer realistisk än så. En viktig del av vår ideologi är ofullkomlighetstanken - och jag tror egentligen kristendomens kärna och julens budskap egentligen också handlar om detta. Att människan behöver en frälsare, ett litet barn, som behöver rädda mänskligheten. Men det är en annan, religiös, frågeställning.

UNT:s poäng

I krönikan har UNT en viktig poäng, och det är att i politiken kan vi inte hämta våra argument från den religiösa världen. "Det finns en universell moralisk lag som alla, oavsett gudomlig uppenbarelse, kan upptäcka." Det är denna moraliska lag som är utgångspunkten för KD - såsom den är formulerad i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Inte någon religiös urkund eller kristna teologers uttolkning av den rätta läran. Där är jag helt enig med UNT.

Värderingarna är viktiga

Det är dock därför som just kristdemokratisk politik är så viktig i Sverige. För att vi måste lyfta upp dessa värderingar, värderingar som har hämtat inspiration från det kristna inflytandet i Sverige, och från det som vi helt enkelt kan kalla för "svenska värderingar" (se min artikel med samma namn).

Som jag ser det är inte problemet att kristna i Sverige sprider "häxprocesser, kvinnoförtryck samt förföljelse av frikyrkoanhängare och homosexuella" - nej problemet är ju att det finns en massa människor som ifrågasätter just de grundläggande värderingarna som måste få bygga vårt samhälle.

Ärlighet, arbetsflit, ansvar, tillit, hjälpsamhet, respekt, människovärde, fridsamhet och sammanhållning.

Liberalismen behövs för att hävda goda värderingar

Det vi behöver i Sverige nu är inte liberaler som understöder ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, och utmålar Ebba Busch Thor och KD som huvudmotståndare, utan liberaler som kan förenas i bygget av just dessa svenska värderingar.

I längden kommer det bli alltmer tydligt hur viktigt det är att vi sluter upp runt viktiga värden i vårt samhällsbygge. För en svensk tycks det ofta självklart att alla sluter upp runt principen att hjälpa den nödställde och flyktingen (på ett realistiskt och genomförbart sätt). Tyvärr är det inte så, och då borde alla goda krafter förenas - inte splittras.                  


måndag 9 december 2019

Spaning i Götaland och Skåneland

Under veckoslutet (torsdag till lördag) har jag efter 160 mil besökt 8 sydsvenska kommuner, och träffat mina kollegor som i alla de fallen sitter med de lokala majoritets- eller minoritetsstyren. Ett antal rådhus har jag sett, och det är ingen tvekan om att det är Helsingborgs som är det mest imponerande!

Rådhuset i Helsingborg från 1897
 

KD styr mer än S

Som jag skrev här på bloggen efter valet, så sitter KD i fler styren för kommuner och regioner än vad socialdemokraterna gör. Det som gäller i Uppsala kommun och i Regeringen (alltså vänsterstyren) är alltså inte det som är det vanligaste efter det senaste valet. Det är dock exempel på vad som ofta krävs för att socialdemokraterna ska kunna behålla sitt maktinnehav, nämligen samarbete med de liberala partierna.

Särskilt i södra Sverige finns dock många borgerligt styrda kommuner och regioner, och det var för mig inspirerande att besöka kollegor på några av dessa platser.

Bakgrunden till resan var också att jag gärna ville besöka Linköping, som har väldigt mycket gemensamt med Uppsala, och Lund som förutom universitet också numera har en ny spårväg på gång, något som vi funderat på även i Uppsala.

Linköping och äldreomsorg

Även om det inte kan mäta sig med Helsingborg är stadshuset i Linköping nog så pampigt där det ligger inrymt i den gamla Katedralskolan precis intill domkyrkan och slottet.

Linköpings slott, Domkyrkan och Stadshuset

Jag möttes av min kollega Denisé Cassel som nyligen tillträtt som kommunalråd efter att Sara Skyttedal blev EU-parlamentariker. Jag fick också tillfälle att dryfta äldrefrågor med Liselotte Fager, som är ordförande i Äldrenämnden i Lkpg. Fick tillfälle att lära mig hur Linköping lyckats hålla nere kostnaderna inom äldreomsorgen, och om vilka utmaningar de nu står inför när det gäller hemtjänst och särskilda boenden.

 Kommunalrådet Denisé Cassel, jag och Liselotte Fager, ordförande äldrenämnden

Vi tittade också på det nybyggda området Vallastaden - där också Sveriges modernaste livsmedelsbutik "Auto-mat" fanns. Man loggar där in med bankid, och sedan är det bara att gå in och förse sig i den obemannade butiken och under kameraövervakning betala. När vi tittade in fanns dock butikschefen på plats för att fylla på varor.

Vid entrén till Auto_mat - Sveriges modernaste livsmedelsbutik i Vallastaden

Växjö och SD-land

Från Linköping gick färden vidare till Växjö, där jag träffade delar av kommunfullmäktigegruppen med kommunstyrelseledamoten Jon Malmqvist i spetsen. Även Växjö är en stabilt borgerlig kommun som bland annat har LOV (lagen om valfrihetsystem) infört för särskilda boenden i äldreomsorgen.

Eftersom Jon också är ordförande i Kultur och Fritids-nämnden fick vi anledning att diskutera både arenor, och kulturpolitik. Växjö har ju gjort sig känt som staden där man sa nej till att ställa upp "Tanten med handväskan" på torget. En diskussion som för övrigt kopplade till Denisé i Linköping tidigare under dagen som befann sig i "kulturkrig" (se DN och ÖC) med anledning av en tavla i kommunens lokaler med en satirisk udd riktad mot just KD (det står "SD KD NYNAZISTER" bl a på tavlan).

 Delar av KF-gruppen i Växjö inne vid Björnen (mindre kontroversiell konst) i kommunhuset

Just konst och flaggning är ju något som i allra högsta grad kan få en del att tänka på Sölvesborg (se SVT och tidigare blogginlägg), kommunen med Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon som kommunstyrelseordförande. Jag passade därför på att passera Sölvesborg och Bromölla på vägen ner mot Lund, och kan konstatera att i små kommuner på landet finns det många utmaningar att ta tag i  - inte minst kopplat till alla nyanlända, och den kulturkrock som uppstått i samband med det. Om inte vi förmår identifiera, adressera, och ha en hållbar politik för den utmaning som flyktingmottagandet innebär så kommer det bli svårt att vara ett bra alternativ för vanliga människor framöver. Jag tror personligen att vi i KD har en stor fördel jämfört med Sverigedemokraterna, eftersom vi har en så tydlig ideologi i botten, som varken tummar på människovärde, solidaritet eller ordning och reda.

Läs gärna mitt förra blogginlägg om just denna del av resan.

Lund

I Uppsalas klassiska antagonist-stad, Lund, blev jag mottagen av gruppledaren Hedvig Åkesson. Dessutom finns där även kommunchefen Christoffer Nilsson som tidigare jobbat många år i Uppsala och kunde ge bra jämförelser våra kommuner emellan.

Torsten, Hedvig och Therese visade Lunds Renhållningsverk

Han har också lyckats rekrytera Therese Fällman, också från Uppsala, som ny förvaltningschef på Lunds Renhållningsverk där vi gjorde ett besök efter lunch på fredagen. Vi fick där se en spännande sopbil som presenteras på torget idag. Den är helt eldriven - ett ekonomiskt avskrivet chassi för gasdrift har gjorts om till ett för batteridrift. Ett bra tillskott till hela den redan fossilfria flottan av renhållningsfordon. Styrelseordförande i Lunds Renhållning är Torsten Czernyson som är Hedvigs företrädare som gruppledare för KD Lund, så han kunde ge ett intressant historiskt perspektiv både på Lunds framgångsrika renhållningsverksamhet, och på partiets historia.

Helsingborg, en borgerlig mönsterkommun

Dagen avslutades sedan med besök i ovan nämnda Helsingborg, en stad med Sveriges kanske pampigaste stadshus (det är klart att Stockholms stadshus är större, men det saknar Helsingborgs nationalromantiska stil, med bland annat ett antal fantastiska fönstermosaiker med historiska motiv). Min kollega Lars Thunberg med politisk sekreterare tog emot, och berättade även han en del om äldreomsorgen eftersom han sedan valet är ny ordförande i Vård- och Omsorgsnämnden i staden.

Helsingborg har styrts huvudsakligen av borgerliga partier under lång tid. Det har medfört att Helsingborg är unikt när det gäller att hålla i kostnaderna. Vilket framgår av en jämförelse i databasen Kolada när det gäller nettokostnadsavvikelsen, det vill säga den faktiska kostnaden relaterat till den förväntade kostnaden för kommunen sett till förutsättningarna.

Kommunalrådet Lars Thunberg och jag med de fantastiska glasmosaikerna i fullmäktigesalen

Halmstad och Markaryd

Så sista dagen stannade jag till hos kommunalråden Ella Kardemark, KD:s första i Halmstad, och Bengt Germundsson, kommunstyrelsens ordförande i kommunen med högst andel KD-röster - Markaryd. Tyvärr backade de något i senaste valet från 44% som de legat på i flera val, till endast 39%. Från Uppsala nominerade vi nyligen Bengt som ny vice partiledare, vilket han också valdes till på rikstinget i Umeå för någon månad sedan.

Kommunalrådet Bengt Germundsson hjälpte till som volontär i Secondhandaffären när jag passerade kommunen
I Halmstad är det politiska läget ganska likt det i Helsingborg. De fyra klassiska Allians-partierna (M C L KD) styr tillsammans i minoritet. I båda kommunerna minskade MP i valet, och lämnade därför i båda fallen styret som tidigare var blågrönt.

Nu kan man tycka att det borde väl inte vara så stor utmaning med V, S och SD som opposition, men i Helsingborg har dessa partier gått ihop och tvingat styret att återkommunalisera ett antal äldreboenden som idag drivs av Vardaga och Attendo. Vilket kommer innebära en fördyring på ett antal miljoner för kommunen. Så det är inte bara S och MP som kan ha problem att styra i minoritet - vilket också visar hur otillräkneliga SD är. I Halmstad har oppositionen fått igenom flera punkter i budgetomröstningarna, ungefär som vi i oppositionen i Uppsala.

Med Ella Kardemark, KD:s nya kommunalråd utanför Halmstad kommunhus

Sammanfattningsvis kan sägas att det var en väldigt givande och inspirerande resa. Jag kommer ha anledning att se mer av Helsingborg och Lund, för precis när jag planlagt min resa fick jag veta att hela Uppsala kommuns KSAU (det vill säga kommunalråden) kommer besöka dessa kommuner redan i januari.


söndag 8 december 2019

Centerpartiet borde samarbeta med alla

Den nuvarande regeringskrisen illustrerar det ohållbara läget i svensk politik. Vänsterpartiet vill naturligtvis vara med och påverka - men det går ju inte. I januariöverenskommelsen står det uttryckligen att inte (V) ska ha något inflytande, och i fredags kväll uttalade Centerpartiet tydligt "Att förhandla med vänsterpartiet är däremot uteslutet" (se radioinslaget ovan).

Ger vänsterpartiet en utpressningssituation

I länken till aftonbladet ovan sa Jan Björklund i januari att man inte skulle riskera att ge SD en utpressningssituation. Det man nu gjort är att ge V en sådan utpressningssituation i stället. Januaripartierna har nämligen inte majoritet i riksdagen, och när V kommer överens med M och KD, som nu, så blir det med stor sannolikhet så. Precis samma dynamik som i Uppsala kommun, där V gång på gång sökt samarbete med oss i KD, eller i Uppsala-Alliansen, och då fått igenom sin politik (eller stött delar av vår politik som de tycker är bra och därmed fått igenom den)

Samtala med alla i stället för att utesluta samarbete

Centerpartiets tydliga ställningstagande mot samtal med Vänsterpartiet bottnar naturligtvis i att de inte heller vill samtala med SD. Det skulle se konstigt ut att ge ett "ytterlighetsparti" inflytande men inte ett annat.

Jag tycker dock att C borde köpa den linje som vi i KD intog i våras, och som M och Kristersson nu under veckan anslutit sig till och öppna för samtal med alla riksdagspartier. Inklusive SD.

Det handlar om S eller M

Med nuvarande parlamentariska sammansättning handlar det om vi ska ha en moderatledd politik -  med SD som i någon mån vågmästare, eller en socialdemokratiskt ledd politik - med V som i någon mån vågmästare. För min del föredrar jag att Sverige styrs av borgerliga partier än av socialdemokratin!

Det är också därför som debatten om samarbete blir så laddad, därför att för socialdemokraternas del så blir resultatet av att andra partier öppnar för samarbete med SD att de själva kommer förlora makten.


Fortsatt isolering och mobbning stärker bara ytterlighetspartierna

Ju mer vi isolerar, motarbetar och mobbar ytterlighetspartier som V och SD desto mer tjänar de själva på det.

Jag passerade under min resa torsdag-lördag även "SD-land" i form av Bromölla och Sölvesborg, två kommuner som nu har Sverigedemokratisk ledning. Bromölla är ganska illustrativt över hur det fungerar när man isolerar SD. Kommunen är en typisk före detta socialdemokratiskt styrd kommun - under decennier. Efterhand som majoritetsställningen försvinner måste S plocka in fler och fler andra partier - och 2010-2014 hade man valteknisk samverkan med hela Alliansen. Resultatet blev att alla partier gick bakåt, och SD kraftigt framåt. I senaste valet var så SD näst största parti (12 mandat mot socialdemokraternas 13 - för 20 år sedan hade S 25 - det är alltså i stort sett deras väljare som gått till SD), och blev därmed kommunstyrelsens ordförande / kommunalråd.

Min tes är att det är bättre att börja samarbeta med SD och låta partiet ta ansvar (och visa väljarna hur dåligt det fungerar) INNAN det går så här långt.

Vänsterliberala pressen rycker ut till Löfvéns försvar

Nu, när det blir uppenbart hur svagt nuvarande styre är, så rycker så många ut för att försvara bilden av att vi måste hålla SD ute (Läs - behålla regeringen Löfvén). Bland andra Wolodarski i DN hänvisar till Hedi Fried som länge varnat för SD, Löfvén själv kallar det enligt Aftonbladet "bottenlöst omoraliskt", och Csaba Perlenberg i Kvällsposten / Expressen uppmanar moderatväljare att gå över till C och L.

SD är ett problematiskt parti

Särskilt Wolodarskis hänvisning till Fried tycker jag väger tungt. Jag har många gånger kritiserat SD denna blogg för deras tvivelaktiga bakgrund, och för att de exempelvis slirar i judefrågan.

Det finns väldigt många paralleller till utvecklingen i Tyskland och Europa på 30-talet. En stark demokrati-kritik, missnöjda människor, skuldbeläggningen av främlingar (judar respektive invandrare), en kris i de liberala lägren som inte förmådde fånga upp missnöjet, och många osunda värderingar som smög sig in i samhället.


30-talet är inte idag

Men jag tycker ändå det finns avgörande skillnader - på 30-talet var det fråga om partier som bejakade våld som politiskt instrument (kommunister och nazister). De hade paramilitära organisationer, uniformer, och våldsdemonstrationer inne i parlamentariska församlingar. Hot och våld blev verklighet inte bara i slagord utan i praktisk politik. Deklarationen om mänskliga rättigheter fanns inte ännu, och människovärdet och andra viktiga principer sattes i fråga.

Därför tycker jag det är en avgörande skillnad mot idag, och vi behöver inte vara så alarmistiska när det gäller samtal med SD och V.

Däremot hoppas jag naturligtvis att människor kommer genomskåda SD:s bluff i kommande val, men det kan de bara göra om partiet tillåts ta ett visst ansvar, och visa vad det (inte) går för!





onsdag 27 november 2019

Trump, SD och populismen

Högerextremismens framväxt

På vägen in till stan idag funderade jag över tidens trend. Många förfasar sig över att Trump blivit president, att SD växer i Sverige, att Orban är premiärminister i Ungern, att högerextrema grupper och partier växer i hela Europa. Det finns mycket i detta som är oroande, absolut. Men.

Populismen

Jag blir ibland anklagad för att vara populist - en term som för övrigt av vissa slungas ganska friskt mot meningsmotståndare. Jag brukar säga att jag ser det som en komplimang att bli kallad populist. Populus betyder "folket" på latin och det är väl det demokrati egentligen handlar om. Eller hur? Att återspegla folkviljan, naturligtvis inom vissa ramar.

Så jag tänker att vi politiker borde vara lite mer populister.


De försmådda kräver sin rätt

Människan kännetecknas av två saker, vi är sociala varelser, och vi är lata. Det som driver oss att jobba, förutom den egna överlevnaden och behoven, är till stor del pressen från vår omgivning, från familjen, arbetsplatsen, att få högre status i samhällsgemenskapen.

Har du läst Animal Farm, av George Orwell? Den beskriver i allegorisk form den ryska revolutionen (eller vilken revolution som helst) i form av en bondgård. Djuren gör uppror och tar över gården, bara för att ganska snart falla in i samma mönster. När de väl fått makten blir de snart besuttna utsugare och tar den gamla elitens plats.

Och just människans lathet gör att den grupp som äger makten tenderar att hela tiden ta det lite lugnare, tillåta sig själv lite mer, och se sin position lite mer säker.

Men det håller inte i längden

 

Vänster har blivit höger och höger vänster.

För drygt hundra år sedan hade vi en situation i världen där överklassen, monarkin och de gamla eliterna i form av adel, kyrka och rika borgare var de som styrde Europa. Arbetarklassen växte och enklare folk krävde sin rätt.

Sedan ett halvsekel är det den gamla arbetarrörelsen som har blivit den nya överklassen. De har bildat en ny kulturelit, fått höga löner, tagit ifrån de tidigare priviligerade deras gårdar, troner, handelshus och kyrkor.

Det har till och med blivit fint att vara kränkt, "marginaliserad" och "normbrytande". Men i själva verket är det bara en ny samling normer som blivit de samhällsbärande.

Vilsenhet bland verklighetens folk

Med Marx terminologi kan man säga att en alienering har skett. De som nu är "verklighetens folk" upplever att eliten är för långt ovan deras egen vardag och inte ser deras problem. När arkitekter säger att de inte känner någon som tycker att den moderna arkitekturen är ful, då skrattar dessa. När politiker säger att man borde ta bort alla bilparkeringar för det finns ingen plats att ställa cykeln, då kliar de sig i huvudet. När krönikörer skriver att svenska flaggan inte duger längre, eller att man ska kalla julskinka för helgskinka eller när myndigheter säger att man ska stryka Den blomstertid nu kommer, då förstår de ingenting.

Det finns ett växande utanförskap. Folk på landsbygden som måste ha bil. Äldre som inte förstår hur man använder internet. Vanliga människor som är vana att använda kontanter. Folk som fortfarande står i kön till skatteverket, till försäkringskassan eller till banken. Bara för att komma fram och få beskedet att de måste ta kontakt via internet eller telefon i stället.


En reaktion är nödvändig

När man inte förmår möta denna vilsenhet, förmår förstå människors frågor, ja då är det dags att byta regim. Och tack och lov kan vi göra det på demokratisk väg. Det är därför människor i land efter land röstar på företrädare som de känner ser deras problem, deras oro och deras rädsla. Oron för mängden invandrare. Oron för brottsligheten som breder ut sig. Oron för att de som styr inte längre förstår. Oron för att de strålande visionerna om en grönare och bättre framtid kanske inte är så enkla att nå.

Därför tror jag (tyvärr) att vi kommer se denna trend hålla i sig. Nu gäller det att kavla upp armarna och lyssna på vanliga människors oro, att åstadkomma en verklig förändring, och att våga utmana de sedan decennier utbredda normerna. Verklig normkritik, inte "normkritik" som ett överflödigt plåster på ett sår som inte läker.

Då talar jag inte om främlingfientlighet, självupphöjande nationalism eller totalitära strömningar som lösningen. Det är alla idéer som bygger på en dålig grund.

I stället behöver vi eviga och goda värden, värden som bland annat uttryckts politiskt igenom kristdemokratin. Det är bara med sådana sunda värderingar som gör att vi verkligen kan möta den oro och de behov som människor uttrycker. Men det kräver att vi lyssnar på dem, och ser och erkänner de fel i samhällsbygget som gjorts de senaste decennierna.