Varför inte Kristdemokraterna kan bedömas utifrån kristen tro

 

Min artikel i Dagen 260702

I tidningen Dagen skriver jag en artikel angående "krist-" i Kristdemokraterna. I en undersökning har 44% av svenska frikyrkopastorer svarat ja på frågan om de tycker att "krist-" ska tas bort i vårt partinamn (av den 1/3 som svarade på just den frågan).

De som argumenterar så gör fel som blandar tro och politik, och man kan inte använda kristen tro som argument för vilka politiska frågor man ska driva.

Nu är det klart att den kristna etiken är en grund för kristdemokratisk ideologi, men denna ideologi har utformats under 1800- och 1900-talet för att kunna stå på egna ben, utan att man behöver blanda in Gud eller trosfrågor. Den bygger på viktiga principer som jag beskriver i artikeln.

 Läs gärna artikeln här: 

 

 

Sedan Kristdemokratin blev namn och ideologi för vårt parti på 80-talet har återkommande förslag lyfts på våra riksting att ”krist” borde tas bort från partinamnet från dem som tycker att vårt parti är för kristet.

Dagen har nu undersökt hur svenska pastorer ser på ”krist-” i KD:s partinamn. Så många som 44% anser att det borde tas bort.

Båda sidor resonerar fel. Sanningen är att vi inte är ett kristet parti, alltsedan starten 1964. Kristen tro har en helt annan dimension, och sanningsanspråk riktade mot en annan värld. Vi bör hålla isär tro och politik.

Vad som anses vara kristen politik växlar i olika kontexter. I USA går ofta dödsstraff, fritt vapeninnehav och kritik mot den federala staten hand i hand med ”kristen” politik. Inom (S) Tro och Solidaritet är den kristna tron bara ett religiöst uttryck för socialdemokrati.

Jacob Rudenstrand illustrerar väl hur fel det blir. I Dagen 12/6 beskriver han farorna med såväl progressiv kristendom som kristen nationalism: ”I båda fallen finns en tendens att reducera evangeliet till en bekräftelse av sådant som man redan uppfattar som centralt. I stället för att låta tron pröva våra politiska och kulturella övertygelser används tron för att legitimera dem.”

Detta borde vara den kristna utgångspunkten – att evangeliet inte ska användas för att legitimera politiska ståndpunkter. För mig som politiker är det inte tron som är grund för argumentationen i politiska frågor utan vår kristdemokratiska ideologi.

Denna ideologi springer ur den katolska socialläran. Den står på egna ben, utan gudstro, och formulerades till stor del som en reaktion på socialism och fascism. Vi tror inte på utopier, och erkänner människans ofullkomlighet. Samhället måste byggas så gott det går utifrån viktiga principer som människovärdet, livets okränkbarhet, subsidiaritet, solidaritet, förvaltarskap och nära/naturliga gemenskaper.

Kritiken mot kristdemokratin har sin grund i en strömning inom svensk frikyrklighet (och kyrklighet) från förra sekelskiftets arbetarrörelse, accentuerade av 70- och 80-talets vänstervåg och miljörörelse. För dem som stödjer Socialdemokraterna och Miljöpartiet (och numera även Centerpartiet) så vill man naturligtvis minimera inflytandet för ett högerparti som KD, bland annat genom att anklaga partiet för att inte vara tillräckligt kristet.

Utifrån den kristdemokratiska ideologin kan man hamna olika i dagsaktuella frågor, och ställningstagandena kan också ändras över tid. Min övertygelse är att oberoende av dagspolitik så behöver Sverige ett kristdemokratiskt parti, eftersom vår ideologi är den bästa grunden för ett välfungerande samhälle.

Jag tror också att enkäten säger något om svensk frikyrklighet. De två socialdemokraterna Storbacka och Weiderud beskriver detta i Dagen 28/5: ”Det är inte kyrkorna som gått åt vänster… det är samhället som gått åt höger.”

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag växte upp i pingströrelsen och mitt första politiska minne är kärnkraftsomröstningen 1980 där jag (liksom KDS) propagerade för linje 3 - avveckling. Tack och lov har både jag och KD ändrat ståndpunkt i kärnkraftsfrågan och det gäller även migrationsfrågan där jag stod på torget i Uppsala och citerade Angela Merkel, ”Wir schaffen das” (vi klarar det) hösten 2015 innan flyktingkrisen slog in med full kraft. Vi kan konstatera att det svenska samhället, och framför allt opinionen, inte klarade anstormningen. Nu har alla partier utom MP och V svängt i dessa frågor och i ett öppet EU måste vi gå i takt med resten av unionen samtidigt som vi förstår att cyniska skurkstater som Ryssland använder flyktingar som en bricka i spelet för att destabilisera Västeuropa.

Om man ser ”kristen” som 80-talets KD-politik med internationell solidaritet, pacifism, flyktingmottagande och miljöengagemang inkluderat motstånd mot kärnkraft som de viktigaste frågorna, ja då blir inte dagens KD särskilt ”kristet”. Grundläggande har vi kvar solidaritet och bistånd, men det är inte våra huvudfrågor. På samma sätt vill vi också ge flyktingar som behöver det en fristad i Sverige, i den mån vi kan. Men synen på vad den "månen" innebär har krympt med tanke på de integrationsproblem vi ser i Sverige idag med 1/5 av befolkningen födda utomlands. När det gäller kärnkraft och försvar har vi en helt annan politik idag än då.

Vi behöver som Ebba illustrerade i sitt Almedalstal både hjärta och hjärna i politiken. Vi måste ha realistiska och verklighetsförankrade förslag för integration, migration, kriminalpolitik och försvar. Samtidigt ska vi inte överge den grundläggande tonen och innehållet i kristdemokratisk ideologi utan se enskilda människor, deras behov, drömmar och önskningar, och deras möjlighet att identifiera sig som svenskar, oberoende av hudfärg och etnicitet. Sverige förtjänar en stark och positiv dröm om framtiden och därför förtjänar även Kristdemokraterna ett starkt stöd utifrån vårt partis kristdemokratiska ideologi.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

 

Uppsala måste vara tillgängligt för alla

I UNT skriver jag, Magnus Wikberg och Anna-Karin Vaz Contreiras om att Uppsala behöver vara tillgängligt för alla. Som det är nu trängs bilister undan på bekostnad av andra trafikanter, vilket försvårar tillgänligheten till city för inte minst många landsbygdsbor.

Så här är texten: 

Uppsala ska vara en levande stad, en stad där människor enkelt kan ta sig till butiker, restauranger, arbetsplatser, kultur, föreningsliv och besöksmål. Men då måste staden också vara tillgänglig. För Kristdemokraterna är det självklart att framkomlighet och mobilitet ska gälla alla – gående, cyklister, funktionsnedsatta, kollektivtrafikresenärer och bilister.

Tyvärr går S-V-MP-styret i motsatt riktning. Parkeringsplatser försvinner, gator byggs om och framkomligheten i centrum begränsas steg för steg. För den som bor i innerstaden och kan cykla fungerar det nog, men för många andra Uppsalabor är bilen inte ett bekvämlighetsval – den är en förutsättning.

Parkeringar på Österplan och Väderkvarnsgatan har försvunnit, på Fyristorg tas de bort under sommaren med den tydliga ambitionen att göra borttagandet permanent. I hamnen är planen att de centrumnära P-platserna ska försvinna. Samtidigt höjs parkeringsavgifterna kraftigt.

Stadskärnan får nu avgift dygnet runt, boendeparkeringen höjs med 75 procent i Rosendal och Ulleråker höjs taxan med 700 procent. Det är inte en varsam justering. Det är en tydlig politisk signal: det ska bli svårare och dyrare att använda bilen i Uppsala.

Kristdemokraterna säger nej till den utvecklingen.

Vi vill se en politik som utgår från människors vardag. Alla bor inte vid en busshållplats med tät turtrafik, eller har möjlighet att cykla eller gå långa sträckor. Barnfamiljer, äldre, personer med funktionsnedsättning, hantverkare och landsbygdsbor behöver kunna nå innerstaden på ett enkelt sätt. Dessutom borde människor kunna bo i staden även om de är i behov av en bil. 

Det är också en fråga om centrumhandelns framtid. Restauranger, butiker och andra verksamheter i city konkurrerar redan med externa handelsplatser där parkering ofta är enkel och gratis. Företagarna i centrum sätter tillgänglighet och parkeringar som nummer 1 och 2 i åtgärder man vill se från kommunen. Om kommunen bara tar bort parkeringsplatser, höjer avgifter och försvårar framkomligheten riskerar styret att försvaga just den levande stadskärna man säger sig vilja stärka.

Självklart ska Uppsala utvecklas med bättre gång- och cykelmiljöer, fler träd, vackrare torg och bättre kollektivtrafik. Men utveckling får inte betyda att kommunen envetet tar bort fungerande parkeringsmöjligheter och stänger gator utan att erbjuda rimliga alternativ.

Kristdemokraterna har i nämnder och fullmäktige konsekvent lyft behovet av framkomlighet, tillgänglighet och alternativ. Vi har gjort initiativ om fler infartsparkeringar och pendlarparkeringar för dem som bor utanför tät kollektivtrafik. Vi har också drivit på för bättre kringfartsleder, så att trafik som har målpunkt utanför city, inte ska behöva pressas genom stadskärnan.

Det behövs en helhetsplan. Vi har 50 000 i vår kommun som bor på landsbygden – de ska inte stängas ute från innerstaden. Den som har svårt att gå ska inte hänvisas till lösningar som bara fungerar för den som har full rörlighet. 

Styret talar ofta om att parkeringsavgifter ökar tillgängligheten. Men tillgänglighet handlar inte bara om omsättning på parkeringsplatser. Det handlar om att människor faktiskt kan nå stadens utbud, både fysiskt och till en kostnad som inte gräver stora hål i plånboken. Det handlar om att parkeringar finns nära handel, restauranger, torghandel och besöksmål. Det handlar om att personer med funktionsnedsättning kan känna trygghet, orienterbarhet och framkomlighet.

Kristdemokraterna vill ha ett Uppsala där människor kan röra sig fritt och där olika transportslag fungerar tillsammans. Vi säger nej till en politik där bilen steg för steg trängs bort utan att vardagen för Uppsalaborna tas på allvar.

Skriven av

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala kommun

Anna-Karin Vaz Contreiras, ledamot (KD), gatu- och samhällsmiljönämnden

Magnus Wikberg, ledamot (KD), plan- och byggnadsnämnden

 

Lögner, feltänk och hån om spårväg

I UNT skriver jag så här: 

Nu ställs spårvägsfrågan på sin spets inför valet i september. Förespråkarna (vänsterpartierna S V MP, samt numera L) påstår att det är för sent att backa nu. Motståndarna (M, SD, KD och UP) påstår att nu är det sista chansen att stoppa eländet. Centerpartiets delvisa omsvängning har naturligtvis komplicerat frågan då det ser ut att bli svårare att få en majoritet mot utbyggnaden. 

Man kan argumentera i sak varför man tycker vi ska ha spårvagnar och inte. Nu senast har kommunstyrelsen fått en rapport presenterad där kostnaden att avbryta projektet beskrivs. 

För Kristdemokraterna har dock förutsättningarna att stoppa utbyggnaden inte ändrats. 

Det är tråkigt med den låga debattnivå som förespråkarna nu sänkt sig till. Gång på gång påstår Erik Pelling (S) och Tobias Smedberg (V) offentligt att ”Halva spårvägen är redan byggd”. En häpnadsväckande lögn! Knappast någon detaljplan är antagen och spårvagnsbron över Fyrisån är stoppad av domstol. Även om man ansträngt sig att gräva upp varje gata måste man komma ihåg att detta bara är förberedande ledningsdragningar. Tyvärr spelar man också på logiska felslut och feltänk i argumentationen. 

Jag har under påsken lärt mig teorin om ”Sunken cost fallacy”. Det är irrelevant att bedöma ett projekt efter vilka kostnader man redan haft – det som bör bedömas är den kommande kostnaden. Låt mig ge ett exempel. De allra flesta människor tenderar att stå kvar i en kö när de redan stått en timma och får höra att det tar en timme till. Personer som direkt får höra att det tar en timma, utan att de redan stått i kö, avstår då i större utsträckning från köandet. Människor som redan lagt ner tid eller pengar tenderar att ”räkna in” detta i kalkylen trots att det är irrelevant. En timme i kö är en timme i kö oberoende av om man stått där tidigare eller inte. På samma sätt är det med kostnaderna för spårvägen. De nedlagda kostnaderna är egentligen irrelevanta. Frågan är om det är värt att lägga återstående pengar för att få ett nytt spårvagnssystem. 

Vi kristdemokrater tycker fortfarande att det i nuläget inte är värt att lägga återstående kanske 12 miljarder kronor (kanske mer) på att få spårvagnar till Uppsala. Det är dessutom häpnadsväckande att vi får höra argumentet att det blir dyrare att avbryta, än att bygga spårvägen. 2 miljarder är fortfarande betydligt mindre än 12 eller 15 miljarder kronor. 

Den tredje anmärkningsvärda agerandet är att vänstermajoriteten väljer att håna och förlöjliga oss spårvägsmotståndare. Nu senast la Erik Pelling personligen ut en post i sociala medier med ett 14 år gammalt medieklipp från när Ebba Busch var kommunalråd och förordade en utredning om spårväg i Uppsala. Jag förnekar inte att båda mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch, och även jag själv, var för spårväg. Men när kostnaderna stod klara, och när vänsterpartiernas oförmåga att samla breda majoriteter för Uppsalas utveckling blev alltmer tydlig, ja då protesterade våra medlemmar och vi ändrade åsikt, för nu cirka 5 år sedan. 

I stället för att håna sina motståndare borde S för länge sedan ha tagit ansvar för den kraftiga polarisering som uppstått i Uppsalapolitiken och bättre involverat oss i oppositionen och befolkningen. I stället har man efter hemliga förhandlingar i slutna rum med knappast möjliga majoriteter presenterat beslut efter beslut som drivit fram projekt med 33 000 bostäder i höghus, minskad framkomlighet för bilar och det tillhörande nya spårvagnsprojektet. 

Det är tid att Uppsala får en annan politisk ledning som förmår se längre och kan samla en bredare majoritet för stadens utveckling. 

Det är också anmärkningsvärt att man nu inför valet väljer att återigen köra över oss i oppositionen, som när vi kristdemokrater nyligen föreslog en folkomröstning, eller som när Moderaterna och Centerpartiet på senaste kommunstyrelse föreslog att förarbeten och övergången till fas 2 i projektet skulle skjutas några månader framåt till efter valet. Demokratin skulle definitivt vinna på en bättre förankring och dialog med väljarna.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala 

Folkomrösta om spårvägen

  

Vår artikel i dagens UNT

 

Idag har vi kommunfullmäktige där vi kommer behandla en motion jag skrivit om att folkomrösta om spårvägen. Motionen (och svaret) kan läsas här.

Björn-Owe Björk har även lämnat in motsvarande motion till regionfullmäktige - kan läsas här.

Med anledning av detta har även jag och Björn-Owe skrivit en artikel i dagens UNT. Texten är som följer:

 

Kristdemokraterna vill att invånarna i hela Uppsala län ska få ta ställning till spårvägsbygget i en folkomröstning i samband med valet 2026. Därför har vi tagit upp frågan i Uppsala kommun och Region Uppsala, och i dag måndag tar kommunfullmäktige upp frågan för beslut. 

Skälet till detta är enkelt: det handlar inte bara om stadsutveckling i södra Uppsala – det handlar om hur vi prioriterar våra gemensamma resurser i hela länet och vilken samhällsutveckling vi vill se.

För oss kristdemokrater är samhällsbygget mer än täta höghuskvarter och stora prestigeprojekt. Vi vill se en utveckling som utgår från människors vardag, trygghet och livskvalitet. Ett samhälle byggs underifrån – genom familjer, föreningsliv, lokalsamhällen och fungerande närservice. Vi vill bygga en trivsam boendemiljö med småhus och trädgårdsstäder där människor kan rota sig och leva hela livet – inte ensidigt pressa fram tiotusentals nya lägenheter i hög och tät bebyggelse i en och samma del av staden.

Spårvägen är inte ett isolerat trafikprojekt. Den är själva motorn i en mycket omfattande exploatering i sydöstra Uppsala. Den låser fast staden vid en viss struktur och en viss täthet under överskådlig framtid. Det är en annan vision för Uppsala än den vi kristdemokrater står bakom. 

Totalt kommer projektet kosta runt 15 miljarder kronor varav Uppsala kommun står för största delen. 

Men frågan är större än Uppsala stad. För Region Uppsala riskerar spårvägen att bli en gökunge. En investering på omkring 1,5-2 miljarder kronor – med betydande framtida drift- och underhållskostnader – ska finansieras av skattebetalare i hela länet. Det kommer att gå ut över kärnuppdraget.

Regionens kärnuppdrag är hälso- och sjukvård samt regional kollektivtrafik. Vi ser redan i dag hur vården är hårt ansträngd. Köerna behöver kortas. Kompetens behöver säkras. Vården i länets mindre kommuner måste vara tillgänglig och trygg. Samtidigt finns stora behov av investeringar i den regionala kollektivtrafiken – bättre busstrafik, fungerande pendling och rimliga biljettpriser i hela länet.

Om miljarderna går till spårväg, kan de inte samtidigt användas till att stärka vårdcentralerna i Tierp, bygga ut lasarettet i Enköping eller säkra utvecklingen i Håbo. De kan inte heller användas till att stärka kollektivtrafiken i länets övriga delar.

På samma sätt ser vi redan hur skolorna i Uppsala och äldreomsorgen får stå tillbaka på grund av vänstermajoritetens prioritering att satsa på spårväg och höghusbyggande.

Motståndarna tar nu till storsläggan i debatten. ”Ni kommer försent”, ”Beslut har redan fattats”, blandas med rena lögner, som när Erik Pelling(S) säger i TV att ”man har kommit halvvägs i genomförandet och byggandet av själva spårvägen”. Något som helt uppenbarligen inte stämmer. De flesta detaljplanerna för spårvägen har inte vunnit laga kraft och ingen byggnation av själva spårvägen har kommit igång. Dessutom är hela projektet i praktiken skjutet i sank genom att Mark- och Miljödomstolen upphävt beslutet att bygga en spårvägsbro över Fyrisån, en central del i det nya spårvägssystemet på 17 kilometer.

Att påstå att det är vi som är oansvariga som kräver en folkomröstning faller tillbaka på den bräckliga majoritet som drivit igenom denna politik. För det första är det oansvarigt att genomdriva så stora stadsutvecklingsprojekt med en så knapp majoritet, och för det andra borde de själva ha säkerställt en bättre folklig förankring långt tidigare.

Vi anser att väljarna måste få säga sitt i denna viktiga fråga, och vi är glada att åtminstone M, C och SD i Uppsala kommun ser ut att stödja vårt förslag vid avgörandet i kommunfullmäktige.

Invånarna i kommunen och länet förtjänar att få ta ställning till vilken samhällsutveckling de faktiskt vill ha. Ska kärnverksamhet som sjukvård, skola och äldreomsorg prioriteras eller storvulna stadsbyggnadsprojekt? Låt medborgarna få avgöra!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

Björn-Owe Björk (KD), regionråd 

 

Sluta odla myten om att Uppsala har en bostadsbrist

Faksimil från UNT

I UNT skriver jag och Kristdemokraternas Uppsalaordförande Magnus Wikberg att man måste slå hål på moten om bostadsbrist i Uppsala.  

Här är texten:

Gång på gång får vi höra att det byggs för lite bostäder i Uppsala. Att det finns massor med människor som gärna flyttar hit bara de kunde hitta någonstans att bo. Företagen påtalar att de inte kan anställa kompetent personal, för de anställda hittar ingenstans att bo. 

Är det verkligen så? Att det finns bostäder till salu i Uppsala med omnejd är oomtvistat. Möjligtvis kan man fråga sig om priset är vad man verkligen vill betala. Då måste det vara hyresrätter man åsyftar. Låt oss ta en titt på verkligheten.

I oktober 2024 rapporterade Hem och Hyra (Hyresgästföreningens tidning): "Tusentals lediga hyresbostäder i Sveriges största kommuner". Uppsalahem var då på plats 15 av 53 av Sveriges kommunala bostadsbolag vad det gäller vakanser, och vid tillfället fanns 37 lägenheter för omedelbar inflytt. 

I en nyare granskning av P4 Uppland berättar Bostadsförmedlingens VD att av totalt 5000 förmedlade bostäder förra året hade 2000 kortare kötid än 2 år och 1000 lägenheter hade en kötid kortare än 1 år, det vill säga i princip omedelbar inflyttning. Nästan alltid finns också objekt lediga, men då är det nya, dyra bostäder. Bostadsförmedlingen uppger också att en fjärdedel av de som står i bostadskön tackar nej till ett bostadserbjudande, för man letar efter något billigare, i ett bättre område. 

Om man tvivlar på att det allmänna har koll kan man alltid titta på den privata sektorn. Bara under de tre senaste månaderna har Plan- och Byggnadsnämnden avbrutit tre detaljplaner, på grund av att det inte finns någon efterfrågan på marknaden för områden man velat exploatera. Längs hela sträckan för den tilltänkta spårvägen har inte en enda tomt eller tomträtt sålts. Inte ens de privata tror att det går att bygga längs med spårvagnssträckan och få det sålt eller uthyrt med vinst. Detta trots löften om fantastisk (?) spårväg till dessa nya vackra områden.

Så vad är det då som det är brist på. I Hem och Hyras artikel närmar vi oss nog svaret: ”Många av de lägenheter som byggdes under högkonjunkturen var små. En annan anledning till vakanser är att lägenheterna ligger i mindre attraktiva områden.”

Det vill säga, de lägenheter som finns är för dyra i hyra eller för små, i höghusform och de är byggda på platser där få eller ingen vill bo. Ett skräckexempel från vår kommun är Bäcklösa där kriminalitet och otrygghet nu fått Polisen att inkludera kvarteret till kartan över utsatta områden, trots att det är relativt nybyggt.

Nu måste kommunen börja titta på vad vanliga människor verkligen efterfrågar, och låta det styra kommunens planering. Vad vi måste göra här och nu är att bygga det gemene man egentligen vill ha. I undersökningar säger cirka 75 procent att de egentligen vill bo i småhus eller villa. Det är den bostadsformen som det byggs allra minst av i Uppsala, särskilt inne i stan. 

Med tanke på att vi är Sveriges största landsbygdskommun borde det åtminstone finnas möjlighet att bygga på landsbygden men där finns enbart mål om höghusbyggande, eller lägenheter i tätorterna (vilket för övrigt också skulle behövas, det byggs nästan ingenting på Uppsalas landsbygd). 

Detta har också uppmärksammats av vår regering där KD:s bostadsminister Andreas Carlson tillsammans med regeringen tillsatt vår landshövding Stefan Attefall som särskild utredare för ett utökat småhusbyggande. 

”Vi vill få fram en modern form av egnahemsrörelse där folk själva är sina egna byggherrar”, beskrev Attefall sitt uppdrag i somras.

Om vi vill attrahera kompetent arbetskraft till vår kommun behöver vi bygga billiga småhus för barnfamiljer, i säkra områden som präglas av gemytlighet och framkomlighet. Inte stora betongkolosser med öppen planlösning, tätt placerade utan tillgänglighet för bilar och egna transporter.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd i Uppsala 

Magnus Wikberg (KD), Ledamot i plan- och byggnadsnämnden och ordförande för KD Uppsala