onsdag 11 september 2019

Dags syna och ta avstånd från islamism


Idag, 11 september, skriver jag i Dagen om att vi behöver ta tag i islamistiska värderingar som påverkar vårt svenska samhälle, och ta avstånd från den politik som bedrivs i islamistiska diktaturer.

Här är texten:


Joel Halldorf (Dagen den 27 augusti) har helt rätt i sin analys att det finns tre vägar i hur vi politiker hanterar religionsfrågan. Den första dagens religionsfrihet, den andra Frankrikes Laïcité-princip där alla religiösa uttryck i offentligheten förbjuds. Men när kritiken kommer mot den tredje vägen, begränsar Halldorf argumentationen till SD:s hållning – att anledningen till att kristendomen ska ges en särställning enbart skulle vara historiska och kulturella skäl.

Att Sverige har varit naivt i sin misslyckade integrationspolitik börjar bli alltmer uppenbart för allt fler. När man läser Försvarshögskolans studie ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” inser man att Sverige under decennier varit en fristad för islamistiska aktivisters verksamhet, vilket enligt Säpo lett till att vi nu har tusentals aktiva islamister i vårt land. När man därtill lyssnar till modiga kvinnliga samhällsdebattörer som utifrån egna erfarenheter vittnar om kvinnoförtryckets och hedersvåldets baksidor, Sara Mohammed, Soheila Fors, Gulan Avci, Sakine Madon, Nalin Pekgul, Annahita Parsan, Amineh Kakabaveh, ja då borde klockorna börja ringa att något måste göras. Vi har i Mellanöstern flera utpräglade islamistiska diktaturer, Iran, Saudiarabien, Gaza, där kvinnor förtrycks, misshandlas och förnedras, där våld upphöjs till samhällsnorm, där moralpoliser kontrollerar att könsbarriärerna upprätthålls och där sharia, med stening av äktenskapsbrytare och handavhuggning av tjuvar, tjänar som inspiration för lagstiftningen.

Jag tror det är få i Sverige som kan föreställa sig hur det är att leva under detta förtryck, och vilken chock det innebär för människor som söker sin tillflykt till Sverige att möta samma förtryck i förorterna till Stockholm, Malmö, Göteborg, Örebro och Uppsala.

I Mellanöstern skiljer man inte mellan religion och politik på det sätt vi är vana vid här i Sverige. Islam är inte bara en religion, det är också ett politiskt program. Skulle vi under kalla krigets tid tillåtit Sovjetunionen att uppföra kommunistiska kulturcentra i Sverige? Det är just vad som händer när utlandsfinansierade islamska kulturcentra uppförs idag.

Jag tror att vi måste börja skärskåda de uttryck som dessa värderingar tar sig, och ta kraftigt avstånd från dem. Det får dock inte innebära att man hamnar i det franska diket att förbjuda alla religion i offentligheten. Kristendomen har absolut varit en del av vårt lands historia och kultur under sekler, men det är inte traditionen som ger dessa värderingar ett försteg, utan att vi följer mänskliga rättigheter, demokrati och mötes- och religionsfrihet. Människolivets okränkbarhet ska gälla som norm, och då blir det svårt att acceptera ett system som institutionaliserar kvinnomisshandel. Det blir också svårt att tillåta en våldsam rättsskipning inom släkten där otrogna makar misshandlas, ”golare” avrättas och unga flickor kontrolleras. Även Halldorf ser problemen med detta, så låt oss tillsammans fundera vidare hur vi bäst kan möta ett av hoten mot vårt fria svenska samhälle.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala


fredag 6 september 2019

Vänsterstyre har gett offermentalitet och upphöjt kränkthet till norm





Jag skriver i Dagens Samhälle om de problem vi har i Dagens Samhälle, som vi måste hjälpas åt att komma tillrätta med.



Mordet på den 31-åriga mamman i Malmö har skakat Sverige. På samma sätt har många upprörts över Tove Lifvendahls beskrivning av Filip, 13 i Uppsala, vars föräldrar nu tänker flytta från stan på grund av hot och trakasserier mot pojken som redan en gång bytt skola.

Kriminalitet och våld kommer alltid förekomma, men Sverige har varit relativt skyddat och därför blir de senaste årens skjutningar och gängvåld särskilt obehagliga. Visst måste vi vidta åtgärder på nationell nivå, 10 000 nya poliser, en översyn av lagstiftningen när det gäller våldsbrott och påföljder, bättre samarbete mellan myndigheter och så vidare. Men grundläggande måste samtalet handla om vilka värderingar som ska styra vårt samhälle, och hur vi tillsammans arbetar för att de allra flesta ska sluta upp runt dessa värderingar.

Under många år har vi sett en totalt missriktad integrationspolitik, som byggt på idén att alla kulturer ska ha lika stor plats och att människor som kommer till Sverige ska uppmuntras att behålla sitt språk och sin kultur. Kopplat till decennier av vänsterstyre i Sverige som skapat en offermentalitet och lyft upp kränktheten som norm riskerar detta att förvärra problemen ytterligare framöver.

När poliser tvekar att ingripa mot brottslingar av rädsla för att bli åtalade för övervåld, när lärare drar sig för att lyfta ut mobbare och våldsverkande barn i skolan under hotet om anmälan för diskriminering, eller av rädsla för repressalier från gängen, och när vanliga medborgare inte vågar visar civilkurage genom att ingripa mot pågående brott och övergrepp med risk för att själva bli dömda, ja då är samhället på ett sluttande plan.

Det är klart att vi måste stävja maktmissbruk, övervåld och missgrepp från det offentligas sida, men i Sverige är inte huvudproblemet att vi har en för auktoritär eller våldsbejakande samhällsapparat. Problemet är att det finns för få som vågar sätta ner foten när det gäller tilltagande våldsanvändning i hemmen, i skolor, på gator och i kretsar som hyllar våldsbejakande extremism.

På svenska skolor sker dagligen hot och okvädingsord elever emellan, och även våld och drogmissbruk. Lärare gör en fantastisk insats för att hjälpa elever och familjer, men situationen blir lätt övermäktig. Vad vi behöver göra nu är att steg för steg få tillbaka ordning och reda, tydliga gränser och hjälpas åt att stävja de oacceptabla övergrepp på det som vi alla upplever som normalt och sunt förnuft.

På lokal nivå kan vi göra en hel del saker. I Uppsala har vi kristdemokrater föreslagit och fått infört patrullerande kommunala ordningsvakter sedan ett par år tillbaka. Vi föreslår nu också en vaccinationskampanj mot antisemitism och mobilfria skolor. Vi måste steg för steg fatta beslut på både lokal, regional och statlig nivå som gör att människor återfår trygghet och ett förtroende för att det finns hopp om att skutan kan vändas på rätt köl. Målet är en varm samhällsgemenskap där människor känner sig sedda och uppmuntrade – var med i arbetet!

Kvinnors otrygghet är en nationell kris


Jag och Erik Slottner i Aftonbladet om Kvinnors otrygghet och utsatthet. Vi beskriver bland annat hur vi tagit initiativ till kommunala ordningsvakter både i Stockholm och Uppsala för att motverka detta.

Här är texten:

De senaste dagarnas förfärliga mord på kvinnor har inte lämnat någon oberörd. Händelser som vi i Sverige tidigare aldrig skulle tro kunde utspela sig här tycks ha blivit vardag. Samtidigt som det råa, dödliga våldet nu drabbar kvinnor på öppen gatan fortsätter utvecklingen vad gäller sexuella övergrepp och våldtäkter. I både Stockholm och Uppsala har det den senaste tiden skett flera överfall som drabbat unga kvinnor. I Stockholmsförorten Rågsved har två försök till våldtäkt och två våldtäkter satt skräck i de boende och i centrala Uppsala har fyra överfall, varav två våldtäktsförsök och två fullbordade våldtäkter inträffat.

I början av augusti släppte BRÅ siffror som visar att antalet anmälda sexualbrott i Sverige ökat med 14 procent hittills i år jämfört med samma period förra året. Året innan var ökningen av antalet anmälda våldtäkter 29 procent. 

Det är en oacceptabel utveckling. BRÅ:s nationella trygghetsundersökning som utkom tidigare i våras visar att även utsattheten för sexualbrott ökat kraftigt flera år i rad. Samma undersökning visar att nästan varannan kvinna känner sig otrygg när hon rör sig utomhus efter mörkrets intrång.

Vänsterpartierna sviker kvinnorna genom att hävda att de inte alls är mer utsatta än tidigare. I deras värld är statistiken ett resultat av ökad anmälningsbenägenhet efter metoo. Inte så konstigt att man inte vill lösa problemet om man låtsas som att det inte finns. I väntan på deras uppvaknande tvingas civilsamhället och några av Sveriges kommuner ta saken i egna händer. 

Så har skett både i Uppsala och i Rågsved. I grupperna ”Uppsala Gäris” och ”Rågsved Gäris” har omkring 17 000 kvinnor organiserat sig. Tillsammans arrangerar de nattvandringar för att försöka återskapa den trygga utomhusmiljö som för bara några år sedan var en självklarhet i Sverige. Grupper som dessa, som nu kommer samman för att hjälpa sina medsystrar, förtjänar både stöd och uppbackning från samhällets sida.

Även kommunerna tvingas använda hårt ansträngda ekonomiska resurser för att hantera utvecklingen. Både i Uppsala och i Stockholm har vi tagit initiativ till kommunala ordningsvakter för att försöka återupprätta tryggheten på gator och torg. Polisen nationellt och lokalt vittnar om att dessa vakter utgör ett oerhört viktigt komplement när polisens resurser brister. Forskning visar dessutom att synlig uniformpersonal har en positiv inverkan på tryggheten bland invånare, oavsett om det rör sig om poliser eller annan ordningspersonal. 

När behovet av en synlig poliskår är som störst blir det påtagligt att resurserna är långt ifrån tillräckliga. Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (NOA), har själv bekräftat att det kommer råda polisbrist fram till år 2024 och att poliser i yttre tjänst kommer vara den mest knappa resursen.

För att råda bot på otryggheten måste regeringen ge det civila samhället det stöd de behöver för att bistå, men även kommunerna mandat att själva hantera problemen. Bland annat krävs en lagändring som innebär att kommunerna kan använda sina ordningsvakter på platser och tider då behoven är som störst. Enligt dagens föråldrade lagstiftning från 1980 har de kommunala ordningsvakterna bara befogenhet att röra sig på avgränsade platser, så kallade LOV3-områden, vilket vi tagit initiativ att tillskriva regeringen om. Gemensamma utsättningar för lokalpolis och ordningsvakter, som tidigare beprövats både i Stockholm och i Uppsala, borde vara en målsättning för att maximera nyttan och möta gemensamma utmaningar.

Stockholm och Uppsala arbetar tillsammans med polisen för att möjliggöra att trygghetskameror placeras på fler strategiska platser. Dessa fungerar trygghetsskapande och i brottsförebyggande syfte och samtidigt investerar kommunerna i olika åtgärder för att förbättra belysningen, rusta upp otrygga platser och röja i överväxta buskage. Otryggheten måste bekämpas genom en palett av åtgärder och då krävs samarbete på bred front. 

De långsiktiga lösningarna på problemen är kraftfulla insatser som förbättrar den värderingsmässiga integrationen samt fler poliser. Dessa förändringar kommer ta tid, till dess måste regeringen hörsamma kommunernas vädjan och modernisera lagstiftningen för ordningsvakter. Alla kvinnor ska kunna röra sig fritt utan att känna sig otrygga, i Rågsved, Uppsala och hela övriga Sverige.

Erik Slottner, trygghetsborgarråd Stockholms stad (KD)
Jonas Segersam, kommunalråd Uppsala kommun (KD)

tisdag 3 september 2019

Vad säger Säpo om islamskt centrum i Stenhagen?


I dag skriver jag i UNT om att vi säger nej till ny moské i Stenhagen. Så länge vi inte säkerställt att det inte förekommer utländsk finansiering och att Säpo kan gå i god för att centret inte blir en dörröppnare för våldsbejakande extremism så säger vi nej.

Här är texten:


Kristdemokraterna har tydligt tagit avstånd från utländsk finansiering av moskéer i Sverige, därför säger vi nu nej till Dawa-stiftelsens ansökan om bygglov för ett islamskt center i Stenhagen. Vi är oroliga att en sådan byggnad öppnar vägen för politisk, islamistisk aktivism.

Islam i sig är naturligtvis i religionsfrihetens namn välkommet, och vi ska inte styra vilken religion och trosuppfattning enskilda individer har. Men när man börjar bygga fysiska institutioner och organisationer som har som mål att upprätta ett politiskt, islamistiskt styre i Sverige är det vår skyldighet att säga nej.

Enligt en rapport från försvarshögskolan (MSB 2018) poängterar forskningen vikten av att, när det gäller politisk islamism, förstå samspelet mellan bland annat lokal och kulturell kontext, ideologi, tongivande predikanter, nätverksstrukturer, sociala medier och gruppdynamik. Uppsala-moskén har bjudit in hatpredikanten Abu Raad, även kallad ”Gävleimamen”, som nu också utvisas ur landet eftersom han av Säpo anses vara ett hot mot rikets säkerhet. Tyvärr har vi ännu inte hört något avståndstagande från företrädare i Uppsala.

Det vore således på sin plats att Säpo tillfrågas om det är lämpligt att upprätta ett centrum som riskerar bli grogrund för politisk islamism i Uppsala. Vad skulle det få för konsekvenser och påverkan på hotbilden? Även om plan- och byggnadslagen i sig inte tar ställning till vad byggnaden ska användas till, måste vi agera politiskt i den här frågan, sett till säkerhetsaspekten.

Vi lyfte hotet från Salafismen i somras. Målet med da’wa, som betyder mission, är att införa en islamistisk samhällsordning med sharialagstiftning, precis som i dagens Saudiarabien och i islamistiska Iran. Även i Irak är Dawa-partiet historiskt en militant shiitisk islamistisk grupp. Det är därför värt att påminna om att enligt sharia så straffas äktenskapsbrytare med stening, tjuvar med handavhuggning och äktenskap ingås genom släktens bestämmande. I Turkiet ser vi hur ett demokratiskt land infiltreras med värderingar som strider mot grundläggande demokratiska principer. I Sverige skiljer vi på politik och religion, och därför kan vi inte acceptera islamistisk aktivism som i grund och botten är en politisk rörelse som vill omstörta vårt samhällssystem.

Problemet när man lyfter detta är att man ofta pekar på själva religionen islam som felet, inte dess extrema avgreningar. Och då landar man också i slutsatsen att all religion är dåligt, att religiösa skolor och religiösa symboler ska förbjudas. Men vi måste börja prata om vad religioner står för så vi inte kastar ut barnet med badvattnet.

Det är viktigt att poängtera att den kristna etiken är grunden för vårt västerländska samhälle, och de mänskliga rättigheterna. Dessa värderingar har därför en särställning i Sverige. Andra religioners tillämpning är välkommen så länge den respekterar dessa grundläggande värderingar i praktisk handling. Att kämpa för ett politiskt system som accepterar kvinnoförtryck, hederskultur, våld i nära relationer samt förnekar alla människors lika värde och den västerländska samhällsmodellen är därför inte acceptabelt.

Vi vet att fler partier i Uppsala vill säga nej till det islamska centret, inte minst C som lyft frågan i plan- och byggnadsnämnden. Även SD säger nej, men deras problem är att allt de gör blir slag i luften eftersom de inte har några samarbetspartier och således saknar politisk genomslagskraft.
Vår utgångspunkt är att om det finns minsta risk att ett islamskt centrum i Stenhagen blir en grogrund för våldsbejakande extremism är det vår skyldighet att säga nej. Förhoppningsvis visar vänsterstyret i Uppsala ryggrad och ser till att detta stoppas innan det är för sent.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd Uppsala




lördag 31 augusti 2019

Mobilfria skolor i Uppsala


Vi föreslår nu mobilfria skolor i Uppsala, något som Radio Uppland rapporterade om igår. Bakgrunden är händelsen med "Filip", 13,  som Tove Lifvendahl skrev om i SvD förra helgen.


Efter skolans slut står gänget och väntar utanför på den som gänget ska spöa upp.  Det är ett beteende som eskalerar i Uppsala. Vuxenvärlden står snart sagt helt maktlös. Men under tiden det diskuteras vad som bör göras, fortsätter trakasserierna, hoten och slagen. 

Ungdomar kontaktar varandra via mobilen. Det är verktyget för att hålla reda på var offret befinner sig och att kunna samla gänget för att möta upp efter skoldagen.

Tag då bort verktyget. Det hjälper en hel del. Inför mobilförbud för eleverna i skolan. Hela dagen. Samla in telefonerna på morgonen och lämna tillbaka dem då eleverna slutar för dagen. 

Om alla skolor i Uppsala kommun gör på det sättet, kommer färre elever att behöva vara rädda för att gå hem. Och eleverna får en bra mycket lugnare skola med bättre studiero.

Vi tror att mobilförbud kan vara en del av lösningen och kommer att backa upp de rektorer och lärare som vill göra konkreta förbättringar i skolmiljön.