Sossarnas fifflande fortsätter

 

I UNT skriver jag idag om hur sossarna fortsätter fiffla och trixa för att behålla makten - denna gång genom att utöka antal kommunalråd för majoriteten. Ett agerande som skapar en kultur som sprider sig i kommunorganisationen där kommunala pengar plötsligt blir mindre värda än andra, och riskerar rinna iväg till korruption vilket vi sett exempel på inom kultursektorn (UKK och Stadsteatern), fastighetsverksamheten, äldreomsorgen och stadsbyggnadsförvaltningen inte minst (med spårväg, simhall i Gottsunda och andra skrytprojekt).

 

Här är texten: 

 

 

Sossarnas fifflande fortsätter

Nu har den nya vänstermajoriteten i Uppsala kommun tillträtt. Jag får gratulera Erik Pelling och Socialdemokraterna till att för tredje gången ha lyckats lura över ett borgerligt parti för att trygga sitt socialdemokratiska maktinnehav. Men manövern ger även denna gång en bitter eftersmak.

När Erik Pelling kontaktade mig efter valet beskrev jag de två senaste makttillträdena 2018 och 2022 som ”ovärdiga”. Genom fiffel och båg och falsk marknadsföring beskrevs uppgörelserna i förskönande ordalag, trots att beslut som genomdrevs båda gångerna slutade i upphävande av domstol.

2018 sattes Vänsterpartiet i ett slags låtsasopposition, och tilldelades för detta tredje-vice-ordförande–poster som senare visade sig vara olagliga. Detta för att Mohamad Hassan och Liberalerna skulle kunna få med samma förnedringsparagraf av V som C och L genomdrivit i januariöverenskommelsen på riksnivå.

2022 var det Stefan Hanna och Utvecklingspartiet som tillträdde under en charad av att ”vi tillsätter bara fyra kommunalråd”, fast två personer till blev heltidsarvoderade (Just nämnde Stefan Hanna, men även Hanna Viktoria Mörck, V), något som sedan fick ändras. När inte kommunstyrelsen valdes enligt styrets önskemål så utökade man den dessutom med en ytterligare ledamot, ett beslut som också upphävdes av domstol.

Nu får vi tack och lov ett majoritetsstyre, men inte utan att pengarna ännu en gång rullar – antalet kommunalråd har utökats med 1-3 personer beroende på hur man räknar.

Den här typen av ovärdiga trixande och fixande skapar en kultur i kommunen som säger att man gärna kan slira på både sanning och ekonomi. Tyvärr blir det till en mycket hög kostnad för Uppsalaborna, både ekonomiskt och moraliskt.

Inom kultursektorn har vi två exempel i närtid vad detta trixande kan leda till – projektledaren som UNT skrivit om som skulle varnats för felsteg inom kulturförvaltningen men i stället fick nytt jobb på UKK, och den mycket större skandalen inom Uppsala Stadsteater där VD:n tilläts öppna plånboken och driva verksamheten med underskott (genom att bland annat anställa sin man) vilket lett till budgetöverskridanden på många 10-tals miljoner kronor.

Problemet är att kommunala pengar ges ett lägre värde än andra pengar. Det är skrämmande vad detta kan komma att leda till i det stora spårvägsprojektet som ligger framför oss. Vad bristande projektledning kan leda till ser vi exempel på i Ulleråkersprojektet som UNT nyligen visat. Det utmynnar där i en stämning från NCC på 47 miljoner kronor. Vi har också misshushållningen på Skarholmen och Samariterhemmet i färskt minne.

Det går att göra en lång lista på slöseriprojekt i kommunen – en ny simhall i Gottsunda för 600 miljoner kronor när man skulle kunnat renovera den gamla är det kanske tydligaste exemplet (förutom spårvägen). Ansökan om kulturhuvudstad hade varit en sak, men när man inte fick igenom det så fortsatte pengarna att flöda i form av kulturlyftet – med upplägget för den av UNT granskade korruptionen inom kulturförvaltningen.

Uppsala hade behövt ett nytt styre, inte minst för att städa undan en del av den osunda kultur som uppstår bara av det faktum att samma personer styr över tid och blir mer och mer identifierade med förvaltningen. Och framför allt för att stävja den kultur som kännetecknat de socialdemokratiska styrena med fixande och trixande som gör att pengarna rullar.

När ett styre bygger på att man kan tillträda genom att ge poster, löner, och tjänster till sina samarbetspartner, ja då är risken stor att denna kultur sprider sig även till resten av organisationen.

Makten är livsnerven för Socialdemokraterna – men den är också något som korrumperar. Vi kommer att bedriva en granskande och kritisk opposition även framöver och nagelfara alla brister som finns i denna makthegemoni. För Kristdemokraterna är det sanningen, ärligheten och ett sunt hushållande med skattemedlen som är ledstjärnan i politiken.

 

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

Sunda värderingar i skolan

I dagens UNT skriver jag och Magnus Wikberg med anledning av vårt valmanifest som kom förra veckan att vi vill motverkat slöja på barn i förskola och skola. Här är hela artikeln:

 

Värderingar är en av huvudfrågorna för Kristdemokraterna i årets kommunval. På en av våra valaffischer står det – ”Kunskap och värderingar i skolan”. Det avgörande är inte att värderingarna är svenska, utan vilken innebörd de har: människovärde, demokrati, rättsstat, jämställdhet, och individens fri- och rättigheter.

Under förra veckan presenterade vi vårt kommunala valmanifest. Förutom Bygg Uppsala bättre, och Värdig vård och omsorg handlade det om just Kunskap och värderingar i skolan.

Vi föreslår att kommunen ska motverka bruk av slöja för små barn på förskola och lågstadium. På nationell nivå förespråkar vi förbud av burka och niqab – heltäckande ansiktsbeklädnad. Även slöjan (hijab eller chador) är för många personer i vårt samhälle en symbol för islamistiska förtryckarregimer. I Iran ropades slagorden ”Kvinna, liv, frihet”, och slöjor brändes under hösten 2022.

Det är inte bara i Europa vi kämpar mot islamistisk extremism, detta förekommer även i många muslimska länder (där man också förbjudit olika former av ansiktstäckning). I Sverige har vi en lång europeisk idéhistoria att falla tillbaka på, där det kristna arvet spelar en viktig roll. Hedersförtryck och politisk extremism strider mot denna samhällsordning, och det är därför något som måste motverkas i skolan.

Det är inte religion vi vill komma åt, utan politisk extremism. Det är alltså inte islam som är problemet utan islamism.

I en rapport till Länsstyrelsen Gävleborg (2024) illustreras hur slöjan och könssegregation förekommer i förskolan, och blir oönskade uttryck för hedersförtryck. Här behöver personalen få uppbackning att lyfta vikten av jämställdhet och demokrati gentemot barn och föräldrar.

Vi ska självklart slå vakt om religionsfriheten – men den innebär inte bara frihet till, utan också frihet från religion. En muslimsk elev ska vara fri att fasta under ramadan – men också fri att låta bli. En flicka (från mellanstadiet och uppåt) som vill bära hijab ska inte trakasseras för det, men inte heller den som avstår. Som det är idag förekommer i skolan självutnämnda ”sedlighetspoliser” som kontrollerar andra elevers fasta, klädsel eller religiösa beteende. Det är inte acceptabelt, och därför ska skolan vara tydligare med vilka värderingar som gäller.

Samtidigt vill vi Kristdemokrater påpeka att det kristna kulturarvet är en viktig del av kulturen i vår kommun. Försvaret för demokrati och grundläggande fri- och rättigheter går hand i hand med vårt kristna kulturarv. Man ska fortfarande kunna ha skolavslutningar i kyrkan även i Uppsala, och sjunga psalmer och sånger med kristet innehåll.

I vårt valmanifest lyfter vi också skolmaten. Med tanke på diskussionen om islam och religion är det mycket tal om halalmat i skolan. Det har även lyfts vikten av alternativ för veganer och vegetarianer. Vi kristdemokrater vill slå vakt om svensk matproduktion och svensk, lokalproducerad husmanskost. Vi har därför ett förslag om att det varje dag ska finnas ett alternativ som inte är veganskt eller vegetariskt. Barn och unga behöver proteiner, och köttprodukter är ett naturligt inslag i den svenska husmanskosten. Att få avsättning för kött och mjölk är en förutsättning för svenskt lantbruk.

Sammantaget kan sägas att vi behöver släppa den svenska ängsligheten runt krav från olika religiösa och språkliga minoriteter. I Uppsala kommuns verksamheter måste vi kunna använda den svenska flaggan som en sammanhållande symbol, och svenska språket som kommunikationsmedel. Servera svenskt kött och mjölk utan att skämmas. Sjunga svenska psalmer och sånger. Vi ska inte anpassa oss efter krav från hederskulturer om könssegregation eller användande av slöja i förskola och lågstadium. I Uppsala kan vi vara stolta över kultur, bildning och traditioner. Låt oss fortsätta slå vakt om vår demokrati och frihet.

 

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd Uppsala kommun

Magnus Wikberg (KD), Ordförande Kristdemokraterna i Uppsala

 

Varför inte Kristdemokraterna kan bedömas utifrån kristen tro

 

Min artikel i Dagen 260702

I tidningen Dagen skriver jag en artikel angående "krist-" i Kristdemokraterna. I en undersökning har 44% av svenska frikyrkopastorer svarat ja på frågan om de tycker att "krist-" ska tas bort i vårt partinamn (av den 1/3 som svarade på just den frågan).

De som argumenterar så gör fel som blandar tro och politik, och man kan inte använda kristen tro som argument för vilka politiska frågor man ska driva.

Nu är det klart att den kristna etiken är en grund för kristdemokratisk ideologi, men denna ideologi har utformats under 1800- och 1900-talet för att kunna stå på egna ben, utan att man behöver blanda in Gud eller trosfrågor. Den bygger på viktiga principer som jag beskriver i artikeln.

 Läs gärna artikeln här: 

 

 

Sedan Kristdemokratin blev namn och ideologi för vårt parti på 80-talet har återkommande förslag lyfts på våra riksting att ”krist” borde tas bort från partinamnet från dem som tycker att vårt parti är för kristet.

Dagen har nu undersökt hur svenska pastorer ser på ”krist-” i KD:s partinamn. Så många som 44% anser att det borde tas bort.

Båda sidor resonerar fel. Sanningen är att vi inte är ett kristet parti, alltsedan starten 1964. Kristen tro har en helt annan dimension, och sanningsanspråk riktade mot en annan värld. Vi bör hålla isär tro och politik.

Vad som anses vara kristen politik växlar i olika kontexter. I USA går ofta dödsstraff, fritt vapeninnehav och kritik mot den federala staten hand i hand med ”kristen” politik. Inom (S) Tro och Solidaritet är den kristna tron bara ett religiöst uttryck för socialdemokrati.

Jacob Rudenstrand illustrerar väl hur fel det blir. I Dagen 12/6 beskriver han farorna med såväl progressiv kristendom som kristen nationalism: ”I båda fallen finns en tendens att reducera evangeliet till en bekräftelse av sådant som man redan uppfattar som centralt. I stället för att låta tron pröva våra politiska och kulturella övertygelser används tron för att legitimera dem.”

Detta borde vara den kristna utgångspunkten – att evangeliet inte ska användas för att legitimera politiska ståndpunkter. För mig som politiker är det inte tron som är grund för argumentationen i politiska frågor utan vår kristdemokratiska ideologi.

Denna ideologi springer ur den katolska socialläran. Den står på egna ben, utan gudstro, och formulerades till stor del som en reaktion på socialism och fascism. Vi tror inte på utopier, och erkänner människans ofullkomlighet. Samhället måste byggas så gott det går utifrån viktiga principer som människovärdet, livets okränkbarhet, subsidiaritet, solidaritet, förvaltarskap och nära/naturliga gemenskaper.

Kritiken mot kristdemokratin har sin grund i en strömning inom svensk frikyrklighet (och kyrklighet) från förra sekelskiftets arbetarrörelse, accentuerade av 70- och 80-talets vänstervåg och miljörörelse. För dem som stödjer Socialdemokraterna och Miljöpartiet (och numera även Centerpartiet) så vill man naturligtvis minimera inflytandet för ett högerparti som KD, bland annat genom att anklaga partiet för att inte vara tillräckligt kristet.

Utifrån den kristdemokratiska ideologin kan man hamna olika i dagsaktuella frågor, och ställningstagandena kan också ändras över tid. Min övertygelse är att oberoende av dagspolitik så behöver Sverige ett kristdemokratiskt parti, eftersom vår ideologi är den bästa grunden för ett välfungerande samhälle.

Jag tror också att enkäten säger något om svensk frikyrklighet. De två socialdemokraterna Storbacka och Weiderud beskriver detta i Dagen 28/5: ”Det är inte kyrkorna som gått åt vänster… det är samhället som gått åt höger.”

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag växte upp i pingströrelsen och mitt första politiska minne är kärnkraftsomröstningen 1980 där jag (liksom KDS) propagerade för linje 3 - avveckling. Tack och lov har både jag och KD ändrat ståndpunkt i kärnkraftsfrågan och det gäller även migrationsfrågan där jag stod på torget i Uppsala och citerade Angela Merkel, ”Wir schaffen das” (vi klarar det) hösten 2015 innan flyktingkrisen slog in med full kraft. Vi kan konstatera att det svenska samhället, och framför allt opinionen, inte klarade anstormningen. Nu har alla partier utom MP och V svängt i dessa frågor och i ett öppet EU måste vi gå i takt med resten av unionen samtidigt som vi förstår att cyniska skurkstater som Ryssland använder flyktingar som en bricka i spelet för att destabilisera Västeuropa.

Om man ser ”kristen” som 80-talets KD-politik med internationell solidaritet, pacifism, flyktingmottagande och miljöengagemang inkluderat motstånd mot kärnkraft som de viktigaste frågorna, ja då blir inte dagens KD särskilt ”kristet”. Grundläggande har vi kvar solidaritet och bistånd, men det är inte våra huvudfrågor. På samma sätt vill vi också ge flyktingar som behöver det en fristad i Sverige, i den mån vi kan. Men synen på vad den "månen" innebär har krympt med tanke på de integrationsproblem vi ser i Sverige idag med 1/5 av befolkningen födda utomlands. När det gäller kärnkraft och försvar har vi en helt annan politik idag än då.

Vi behöver som Ebba illustrerade i sitt Almedalstal både hjärta och hjärna i politiken. Vi måste ha realistiska och verklighetsförankrade förslag för integration, migration, kriminalpolitik och försvar. Samtidigt ska vi inte överge den grundläggande tonen och innehållet i kristdemokratisk ideologi utan se enskilda människor, deras behov, drömmar och önskningar, och deras möjlighet att identifiera sig som svenskar, oberoende av hudfärg och etnicitet. Sverige förtjänar en stark och positiv dröm om framtiden och därför förtjänar även Kristdemokraterna ett starkt stöd utifrån vårt partis kristdemokratiska ideologi.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

 

Uppsala måste vara tillgängligt för alla

I UNT skriver jag, Magnus Wikberg och Anna-Karin Vaz Contreiras om att Uppsala behöver vara tillgängligt för alla. Som det är nu trängs bilister undan på bekostnad av andra trafikanter, vilket försvårar tillgänligheten till city för inte minst många landsbygdsbor.

Så här är texten: 

Uppsala ska vara en levande stad, en stad där människor enkelt kan ta sig till butiker, restauranger, arbetsplatser, kultur, föreningsliv och besöksmål. Men då måste staden också vara tillgänglig. För Kristdemokraterna är det självklart att framkomlighet och mobilitet ska gälla alla – gående, cyklister, funktionsnedsatta, kollektivtrafikresenärer och bilister.

Tyvärr går S-V-MP-styret i motsatt riktning. Parkeringsplatser försvinner, gator byggs om och framkomligheten i centrum begränsas steg för steg. För den som bor i innerstaden och kan cykla fungerar det nog, men för många andra Uppsalabor är bilen inte ett bekvämlighetsval – den är en förutsättning.

Parkeringar på Österplan och Väderkvarnsgatan har försvunnit, på Fyristorg tas de bort under sommaren med den tydliga ambitionen att göra borttagandet permanent. I hamnen är planen att de centrumnära P-platserna ska försvinna. Samtidigt höjs parkeringsavgifterna kraftigt.

Stadskärnan får nu avgift dygnet runt, boendeparkeringen höjs med 75 procent i Rosendal och Ulleråker höjs taxan med 700 procent. Det är inte en varsam justering. Det är en tydlig politisk signal: det ska bli svårare och dyrare att använda bilen i Uppsala.

Kristdemokraterna säger nej till den utvecklingen.

Vi vill se en politik som utgår från människors vardag. Alla bor inte vid en busshållplats med tät turtrafik, eller har möjlighet att cykla eller gå långa sträckor. Barnfamiljer, äldre, personer med funktionsnedsättning, hantverkare och landsbygdsbor behöver kunna nå innerstaden på ett enkelt sätt. Dessutom borde människor kunna bo i staden även om de är i behov av en bil. 

Det är också en fråga om centrumhandelns framtid. Restauranger, butiker och andra verksamheter i city konkurrerar redan med externa handelsplatser där parkering ofta är enkel och gratis. Företagarna i centrum sätter tillgänglighet och parkeringar som nummer 1 och 2 i åtgärder man vill se från kommunen. Om kommunen bara tar bort parkeringsplatser, höjer avgifter och försvårar framkomligheten riskerar styret att försvaga just den levande stadskärna man säger sig vilja stärka.

Självklart ska Uppsala utvecklas med bättre gång- och cykelmiljöer, fler träd, vackrare torg och bättre kollektivtrafik. Men utveckling får inte betyda att kommunen envetet tar bort fungerande parkeringsmöjligheter och stänger gator utan att erbjuda rimliga alternativ.

Kristdemokraterna har i nämnder och fullmäktige konsekvent lyft behovet av framkomlighet, tillgänglighet och alternativ. Vi har gjort initiativ om fler infartsparkeringar och pendlarparkeringar för dem som bor utanför tät kollektivtrafik. Vi har också drivit på för bättre kringfartsleder, så att trafik som har målpunkt utanför city, inte ska behöva pressas genom stadskärnan.

Det behövs en helhetsplan. Vi har 50 000 i vår kommun som bor på landsbygden – de ska inte stängas ute från innerstaden. Den som har svårt att gå ska inte hänvisas till lösningar som bara fungerar för den som har full rörlighet. 

Styret talar ofta om att parkeringsavgifter ökar tillgängligheten. Men tillgänglighet handlar inte bara om omsättning på parkeringsplatser. Det handlar om att människor faktiskt kan nå stadens utbud, både fysiskt och till en kostnad som inte gräver stora hål i plånboken. Det handlar om att parkeringar finns nära handel, restauranger, torghandel och besöksmål. Det handlar om att personer med funktionsnedsättning kan känna trygghet, orienterbarhet och framkomlighet.

Kristdemokraterna vill ha ett Uppsala där människor kan röra sig fritt och där olika transportslag fungerar tillsammans. Vi säger nej till en politik där bilen steg för steg trängs bort utan att vardagen för Uppsalaborna tas på allvar.

Skriven av

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala kommun

Anna-Karin Vaz Contreiras, ledamot (KD), gatu- och samhällsmiljönämnden

Magnus Wikberg, ledamot (KD), plan- och byggnadsnämnden