Lögner, feltänk och hån om spårväg

I UNT skriver jag så här: 

Nu ställs spårvägsfrågan på sin spets inför valet i september. Förespråkarna (vänsterpartierna S V MP, samt numera L) påstår att det är för sent att backa nu. Motståndarna (M, SD, KD och UP) påstår att nu är det sista chansen att stoppa eländet. Centerpartiets delvisa omsvängning har naturligtvis komplicerat frågan då det ser ut att bli svårare att få en majoritet mot utbyggnaden. 

Man kan argumentera i sak varför man tycker vi ska ha spårvagnar och inte. Nu senast har kommunstyrelsen fått en rapport presenterad där kostnaden att avbryta projektet beskrivs. 

För Kristdemokraterna har dock förutsättningarna att stoppa utbyggnaden inte ändrats. 

Det är tråkigt med den låga debattnivå som förespråkarna nu sänkt sig till. Gång på gång påstår Erik Pelling (S) och Tobias Smedberg (V) offentligt att ”Halva spårvägen är redan byggd”. En häpnadsväckande lögn! Knappast någon detaljplan är antagen och spårvagnsbron över Fyrisån är stoppad av domstol. Även om man ansträngt sig att gräva upp varje gata måste man komma ihåg att detta bara är förberedande ledningsdragningar. Tyvärr spelar man också på logiska felslut och feltänk i argumentationen. 

Jag har under påsken lärt mig teorin om ”Sunken cost fallacy”. Det är irrelevant att bedöma ett projekt efter vilka kostnader man redan haft – det som bör bedömas är den kommande kostnaden. Låt mig ge ett exempel. De allra flesta människor tenderar att stå kvar i en kö när de redan stått en timma och får höra att det tar en timme till. Personer som direkt får höra att det tar en timma, utan att de redan stått i kö, avstår då i större utsträckning från köandet. Människor som redan lagt ner tid eller pengar tenderar att ”räkna in” detta i kalkylen trots att det är irrelevant. En timme i kö är en timme i kö oberoende av om man stått där tidigare eller inte. På samma sätt är det med kostnaderna för spårvägen. De nedlagda kostnaderna är egentligen irrelevanta. Frågan är om det är värt att lägga återstående pengar för att få ett nytt spårvagnssystem. 

Vi kristdemokrater tycker fortfarande att det i nuläget inte är värt att lägga återstående kanske 12 miljarder kronor (kanske mer) på att få spårvagnar till Uppsala. Det är dessutom häpnadsväckande att vi får höra argumentet att det blir dyrare att avbryta, än att bygga spårvägen. 2 miljarder är fortfarande betydligt mindre än 12 eller 15 miljarder kronor. 

Den tredje anmärkningsvärda agerandet är att vänstermajoriteten väljer att håna och förlöjliga oss spårvägsmotståndare. Nu senast la Erik Pelling personligen ut en post i sociala medier med ett 14 år gammalt medieklipp från när Ebba Busch var kommunalråd och förordade en utredning om spårväg i Uppsala. Jag förnekar inte att båda mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch, och även jag själv, var för spårväg. Men när kostnaderna stod klara, och när vänsterpartiernas oförmåga att samla breda majoriteter för Uppsalas utveckling blev alltmer tydlig, ja då protesterade våra medlemmar och vi ändrade åsikt, för nu cirka 5 år sedan. 

I stället för att håna sina motståndare borde S för länge sedan ha tagit ansvar för den kraftiga polarisering som uppstått i Uppsalapolitiken och bättre involverat oss i oppositionen och befolkningen. I stället har man efter hemliga förhandlingar i slutna rum med knappast möjliga majoriteter presenterat beslut efter beslut som drivit fram projekt med 33 000 bostäder i höghus, minskad framkomlighet för bilar och det tillhörande nya spårvagnsprojektet. 

Det är tid att Uppsala får en annan politisk ledning som förmår se längre och kan samla en bredare majoritet för stadens utveckling. 

Det är också anmärkningsvärt att man nu inför valet väljer att återigen köra över oss i oppositionen, som när vi kristdemokrater nyligen föreslog en folkomröstning, eller som när Moderaterna och Centerpartiet på senaste kommunstyrelse föreslog att förarbeten och övergången till fas 2 i projektet skulle skjutas några månader framåt till efter valet. Demokratin skulle definitivt vinna på en bättre förankring och dialog med väljarna.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala 

Folkomrösta om spårvägen

  

Vår artikel i dagens UNT

 

Idag har vi kommunfullmäktige där vi kommer behandla en motion jag skrivit om att folkomrösta om spårvägen. Motionen (och svaret) kan läsas här.

Björn-Owe Björk har även lämnat in motsvarande motion till regionfullmäktige - kan läsas här.

Med anledning av detta har även jag och Björn-Owe skrivit en artikel i dagens UNT. Texten är som följer:

 

Kristdemokraterna vill att invånarna i hela Uppsala län ska få ta ställning till spårvägsbygget i en folkomröstning i samband med valet 2026. Därför har vi tagit upp frågan i Uppsala kommun och Region Uppsala, och i dag måndag tar kommunfullmäktige upp frågan för beslut. 

Skälet till detta är enkelt: det handlar inte bara om stadsutveckling i södra Uppsala – det handlar om hur vi prioriterar våra gemensamma resurser i hela länet och vilken samhällsutveckling vi vill se.

För oss kristdemokrater är samhällsbygget mer än täta höghuskvarter och stora prestigeprojekt. Vi vill se en utveckling som utgår från människors vardag, trygghet och livskvalitet. Ett samhälle byggs underifrån – genom familjer, föreningsliv, lokalsamhällen och fungerande närservice. Vi vill bygga en trivsam boendemiljö med småhus och trädgårdsstäder där människor kan rota sig och leva hela livet – inte ensidigt pressa fram tiotusentals nya lägenheter i hög och tät bebyggelse i en och samma del av staden.

Spårvägen är inte ett isolerat trafikprojekt. Den är själva motorn i en mycket omfattande exploatering i sydöstra Uppsala. Den låser fast staden vid en viss struktur och en viss täthet under överskådlig framtid. Det är en annan vision för Uppsala än den vi kristdemokrater står bakom. 

Totalt kommer projektet kosta runt 15 miljarder kronor varav Uppsala kommun står för största delen. 

Men frågan är större än Uppsala stad. För Region Uppsala riskerar spårvägen att bli en gökunge. En investering på omkring 1,5-2 miljarder kronor – med betydande framtida drift- och underhållskostnader – ska finansieras av skattebetalare i hela länet. Det kommer att gå ut över kärnuppdraget.

Regionens kärnuppdrag är hälso- och sjukvård samt regional kollektivtrafik. Vi ser redan i dag hur vården är hårt ansträngd. Köerna behöver kortas. Kompetens behöver säkras. Vården i länets mindre kommuner måste vara tillgänglig och trygg. Samtidigt finns stora behov av investeringar i den regionala kollektivtrafiken – bättre busstrafik, fungerande pendling och rimliga biljettpriser i hela länet.

Om miljarderna går till spårväg, kan de inte samtidigt användas till att stärka vårdcentralerna i Tierp, bygga ut lasarettet i Enköping eller säkra utvecklingen i Håbo. De kan inte heller användas till att stärka kollektivtrafiken i länets övriga delar.

På samma sätt ser vi redan hur skolorna i Uppsala och äldreomsorgen får stå tillbaka på grund av vänstermajoritetens prioritering att satsa på spårväg och höghusbyggande.

Motståndarna tar nu till storsläggan i debatten. ”Ni kommer försent”, ”Beslut har redan fattats”, blandas med rena lögner, som när Erik Pelling(S) säger i TV att ”man har kommit halvvägs i genomförandet och byggandet av själva spårvägen”. Något som helt uppenbarligen inte stämmer. De flesta detaljplanerna för spårvägen har inte vunnit laga kraft och ingen byggnation av själva spårvägen har kommit igång. Dessutom är hela projektet i praktiken skjutet i sank genom att Mark- och Miljödomstolen upphävt beslutet att bygga en spårvägsbro över Fyrisån, en central del i det nya spårvägssystemet på 17 kilometer.

Att påstå att det är vi som är oansvariga som kräver en folkomröstning faller tillbaka på den bräckliga majoritet som drivit igenom denna politik. För det första är det oansvarigt att genomdriva så stora stadsutvecklingsprojekt med en så knapp majoritet, och för det andra borde de själva ha säkerställt en bättre folklig förankring långt tidigare.

Vi anser att väljarna måste få säga sitt i denna viktiga fråga, och vi är glada att åtminstone M, C och SD i Uppsala kommun ser ut att stödja vårt förslag vid avgörandet i kommunfullmäktige.

Invånarna i kommunen och länet förtjänar att få ta ställning till vilken samhällsutveckling de faktiskt vill ha. Ska kärnverksamhet som sjukvård, skola och äldreomsorg prioriteras eller storvulna stadsbyggnadsprojekt? Låt medborgarna få avgöra!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

Björn-Owe Björk (KD), regionråd 

 

Sluta odla myten om att Uppsala har en bostadsbrist

Faksimil från UNT

I UNT skriver jag och Kristdemokraternas Uppsalaordförande Magnus Wikberg att man måste slå hål på moten om bostadsbrist i Uppsala.  

Här är texten:

Gång på gång får vi höra att det byggs för lite bostäder i Uppsala. Att det finns massor med människor som gärna flyttar hit bara de kunde hitta någonstans att bo. Företagen påtalar att de inte kan anställa kompetent personal, för de anställda hittar ingenstans att bo. 

Är det verkligen så? Att det finns bostäder till salu i Uppsala med omnejd är oomtvistat. Möjligtvis kan man fråga sig om priset är vad man verkligen vill betala. Då måste det vara hyresrätter man åsyftar. Låt oss ta en titt på verkligheten.

I oktober 2024 rapporterade Hem och Hyra (Hyresgästföreningens tidning): "Tusentals lediga hyresbostäder i Sveriges största kommuner". Uppsalahem var då på plats 15 av 53 av Sveriges kommunala bostadsbolag vad det gäller vakanser, och vid tillfället fanns 37 lägenheter för omedelbar inflytt. 

I en nyare granskning av P4 Uppland berättar Bostadsförmedlingens VD att av totalt 5000 förmedlade bostäder förra året hade 2000 kortare kötid än 2 år och 1000 lägenheter hade en kötid kortare än 1 år, det vill säga i princip omedelbar inflyttning. Nästan alltid finns också objekt lediga, men då är det nya, dyra bostäder. Bostadsförmedlingen uppger också att en fjärdedel av de som står i bostadskön tackar nej till ett bostadserbjudande, för man letar efter något billigare, i ett bättre område. 

Om man tvivlar på att det allmänna har koll kan man alltid titta på den privata sektorn. Bara under de tre senaste månaderna har Plan- och Byggnadsnämnden avbrutit tre detaljplaner, på grund av att det inte finns någon efterfrågan på marknaden för områden man velat exploatera. Längs hela sträckan för den tilltänkta spårvägen har inte en enda tomt eller tomträtt sålts. Inte ens de privata tror att det går att bygga längs med spårvagnssträckan och få det sålt eller uthyrt med vinst. Detta trots löften om fantastisk (?) spårväg till dessa nya vackra områden.

Så vad är det då som det är brist på. I Hem och Hyras artikel närmar vi oss nog svaret: ”Många av de lägenheter som byggdes under högkonjunkturen var små. En annan anledning till vakanser är att lägenheterna ligger i mindre attraktiva områden.”

Det vill säga, de lägenheter som finns är för dyra i hyra eller för små, i höghusform och de är byggda på platser där få eller ingen vill bo. Ett skräckexempel från vår kommun är Bäcklösa där kriminalitet och otrygghet nu fått Polisen att inkludera kvarteret till kartan över utsatta områden, trots att det är relativt nybyggt.

Nu måste kommunen börja titta på vad vanliga människor verkligen efterfrågar, och låta det styra kommunens planering. Vad vi måste göra här och nu är att bygga det gemene man egentligen vill ha. I undersökningar säger cirka 75 procent att de egentligen vill bo i småhus eller villa. Det är den bostadsformen som det byggs allra minst av i Uppsala, särskilt inne i stan. 

Med tanke på att vi är Sveriges största landsbygdskommun borde det åtminstone finnas möjlighet att bygga på landsbygden men där finns enbart mål om höghusbyggande, eller lägenheter i tätorterna (vilket för övrigt också skulle behövas, det byggs nästan ingenting på Uppsalas landsbygd). 

Detta har också uppmärksammats av vår regering där KD:s bostadsminister Andreas Carlson tillsammans med regeringen tillsatt vår landshövding Stefan Attefall som särskild utredare för ett utökat småhusbyggande. 

”Vi vill få fram en modern form av egnahemsrörelse där folk själva är sina egna byggherrar”, beskrev Attefall sitt uppdrag i somras.

Om vi vill attrahera kompetent arbetskraft till vår kommun behöver vi bygga billiga småhus för barnfamiljer, i säkra områden som präglas av gemytlighet och framkomlighet. Inte stora betongkolosser med öppen planlösning, tätt placerade utan tillgänglighet för bilar och egna transporter.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd i Uppsala 

Magnus Wikberg (KD), Ledamot i plan- och byggnadsnämnden och ordförande för KD Uppsala 

Kristdemokrati bästa formen av konservatism

Tal vid föreningen Heimdal (foto: Heimdal)

Kristdemokrati bästa formen av konservatism

När jag talade vid föreningen Heimdals torsdagsmöte var min titel "Varför kristdemokratin är bästa formen av konservatism". Det är alltid trevligt att vara på plats på Uppsalas kanske viktigaste borgerliga studentförening, som dessutom har väldigt gamla anor

Här är ett sammandrag av vad jag sa

 

Tack för inbjudan till föreningen Heimdal! Jag tror jag hört alla KD:s partiledare här, Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch Thor. Föreningen behövs och är ett bålverk för konservatismen.

 

Jag har sedan studietiden där jag bland annat brukade gå på föreningen Heimdal kallat mig konservativ. Men frågan är om det finns någon "bättre" form av konservatism. Finns det en sanning. Pontius Pilatus uttryckte "Quid est veritas?". När jag studerade filosofi fick jag upp ögonen för vikten av värdeteorin och här står den naturrättsliga traditionen mot positivism. I de anglosaxiska länderna är naturrättstraditionen starkare, medan i exempelvis Tyskland och Sverige har rättspositivismen varit förhärskande. Det innebär att man här ofta menar att det som är sant och rätt är det som riksdagen ("lagstiftaren") har beslutat. I USA hänvisar man däremot till konstitutionen och anser att vad som är sanning och rätt är något som existerar oberoende av vad man beslutar politiskt. Vi behöver dock tydligt strida för det Sanna, det Goda och det Sköna, och då är det viktigt att veta vad man avser med detta.

 

Jag studerade i Uppsala i början av 90-talet, och förutom kyrkligt engagemang var jag engagerad i många konservativa sammanhang. Jag utbildade mig också till reservofficer i infanteriet. Jag är väldigt intresserad av historia och mina studier bestod i språk, statskunskap och filosofi med mera. Under den här tiden grundades Konservativa Sällskapet i Uppsala och jag var aktiv i Rojalistiska Föreningen och var med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa 1993. Sedan tog familjebildning över, jag gifte mig med Ingvild från Norge, som för övrigt även talat här på Heimdal i sin egenskap som ordförande för Haro, hemmaföräldrars riksorganisation. Efter en del utlandsvistelse kom jag tillbaka till Uppsala 2000 och gick med i Kristdemokraterna.

 

Det som engagemanget i KD innebar var att jag uptäckte kristdemokratins historia och hur den många gånger har ett liknande innehåll som konservatismen, men en annorlunda framväxt och historia. Svenska KDS anslöt sig till den internationella kristdemokratin under 80- och 90-talen och antog då den kontinentala kristdemokratiska ideologin. Och detta är väl just vad som särskiljer kristdemokrati från konservatismen som oftare är mer av en reaktion mot utvecklingen i samhället, medan kristdemokrati är just en utvecklad ideologi.

 

När det gäller konservatismen idag får man ändå säga att den fått lite av en renässans. 1971 myntade professor Stig Strömholm i antologin "Kämpande konservatism" begreppet Värdekonservatism. Det har varit en stor okunnighet i Sverige om vad konservatismen faktiskt står för, och den vänstervåg som sköljt över vårt land alltsedan 60-talet har medverkat till att konservatismen har förpassats till skräphögen av många röster i samhällsdebatten. Vi hade en stark konservatism under början av 1900-talet med namn som Lindman och Trygger, Hjalmar Hammarskjöld med flera. Adel, kungamakt, kyrkan och krigsmakten var symboler för denna konservatism. Under 80-talet utvecklades konservatismen internationellt av politiska företrädare som Ronald Reagan och Margret Thatcher - och i Sverige fick vi får första riktiga högerregering på länge 1991. Där fanns Alf Svensson (KD) med, Carl Bildt (M) var statsminster och regeringen stöddes av Ian Wachtmeister (Ny demokrati). Nu 2022 kan vi nästan tala om den första riktigt konservativa regeringen (även om liberalerna ingår), då Tidösamarbetet grundar sig på ett samarbete med det enligt egen utsago "socialkonservativa" SD. 

 

De starkaste konservativa tänkarna finns i den anglosaxiska världen - Edmund Burke, Russel Kirk, Roger Scruton. I Sverige kan vi dock se hur man fortfarande slits en del mellan denna anglosaxiska tradition och den lite mer kontinentala då här även exempelvis Hegel och Bismarcks ses som goda företrädare för konservatismen. Här tycker jag dock man måste vara noga just med värdeteorin och se distinktionen mellan naturrätt och rättspositivism. En sann konservatism måste bygga på en värdeobjektivism, inte subjektivism eller nihilism.

 

Kristdemokratin så - kort om hur den växte fram. Påven Leo XIII skrev Rerum Novarum 1891, och det är lite av portalverket för den katolska socialläran som i sin tur är grunden för kristdemokratin som ideologi. Här lyfte han upp rättvisa och familj, att den är en naturlig gemenskap som är grunden för samhället. Pius XI kan ses som lite av slutpunkten för formulerandet av denna ideologi när han formulerade "Mit brennender Sorge" 1937 där han gjorde upp med nazismen. Kännetecknande för kristdemokratin är just avståndstagande från både kommunism och nazism. Quadregesimo anno, 1931 talade om solidaritet och subsidiaritet. Ideologin säger att äganderätt och frihet är viktiga grunder för att skapa det gemensamma bästa.

 

Kristdemokratin har starkt präglat Europa, både före men framför allt efter andra världskriget. I många länder var detta en folkrörelse, som grundade fackföreningar, socialförsäkringskassor och politiska partier. I Tyskland finns numera CDU och CSU i det lite mer konservativa / katolska Bayern. I Italien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Portugal / Spanien har det funnits och finns i vissa fall fortfarande starka, ofta samhällsbärande kristdemokratiska partier, även om det exempelvis i Portugal heter "socialdemokraterna". På senare år har även kristdemokratiska partier vuxit fram i östländerna efter befrielsen från Sovjetimperiet, och gruppen har samlats i det Europeiska partiet EPP som är det största i EU-parlamentet sedan länge.

 

Följande är delar av kristdemokratisk ideologi - människovärdet - att livet har ett intrinsikalt värde och att människan har en värdighet. Personalism - mellan kollektivism och indiviualism. Kristen etik - grundläggande etiska principer som är hämtade från den kristna traditionen. Subsidiaritet som jag redan nämnt som innebär att beslut ska fattas på lägsa ändamålsenliga nivå. Naturliga gemenskaper, där familjen är den lägsta nivån i samhället och sedan exempelvis grannskap, arbetsplats och även nation. Solidaritet - att man behöver hjälpa de mer utsatta i samhället. Förvaltarskap - att jorden vi ärvde är oss givna att förvalta på bästa sätt för kommande generationer. Och slutligen ofullkomlighetstanken - att vi inser att människan inte själv klarar att skapa det goda samhället, utan ständigt kommer misslyckas och gå fel. 

Hur lyckas man då förena konservatism och kristdemokrati? Jag ska ärligt säga att svenska KDS oftast inte betraktat sig som "konservativt" och blev som sagt först på -90talet "kristdemokrater". Partiet har hyst såväl republikaner, pacifister, globalister och ateister. Och en del av dessa mer vänsterinriktade tankar har bitvis varit bärande för partiet. Men i och med kopplingen till EU, medlemskapet i EPP har den ideologiska riktningen blivit tydligare och samstämmigheten med konservatismen har ökat. KDU genomgick också en förändring under 00-talet när personer som Charlie Weimers, Sara Skyttedal och Ebba Busch fick ledande positioner som har fört till att börja med KDU men även partiet i en mer konservativ riktning.

 

Jag ser fram mot att partiet även framöver ska stå för denna tydliga konservativa profil, men framför allt mot att människor ska upptäcka att kristdemokratin är den bästa formen av konservatism. Vi behöver idag tydliga värderingar som bär även när omvärld och politik skakar, och då är kristdemokratin en mycket säkrare ideologi än den större och delvis mer heterogena ideriktning som kallas konservatism.

Kungen och Monarkin viktiga för Sverige

 

 

UNT 230915

2023 firade vi att kung Carl XVI Gustaf suttit 50 år på den svenska tronen. I samband med det skrev jag i september en artikel i UNT med följande innehåll:

Det är i dag 50 år sedan vår kung Carl XVI Gustafs trontillträde. Kungen valde då ”För Sverige i tiden” som valspråk. Monarkin anklagas ibland för att vara omodern och till och med odemokratisk men jag vill här lyfta fram tre områden där vårt kungahus kan tjäna som en inspiration.

Först familjen. Den är samhällets grundläggande byggsten. Även i ett individualistiskt land som vårt är det värt att ändå se och erkänna att familjen har en avgörande betydelse för kommande generationers uppväxt, för relationer och för samhällets funktion. För oss alla har våra föräldrar betydelse för vilken personlighet, styrkor och svagheter vi har i våra gener. För de allra flesta människor är det också föräldrarna som ger den grundläggande tryggheten, försörjningen och fostran under de första åren.

De nära relationerna är viktiga. Det är inte enkelt att leva tillsammans och att ta hand om små barn, som växer och blir större, och därför förtjänar alla familjer största möjliga stöd och erkännande av oss politiker, och offentliga myndigheter. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnen, inte staten, som politiker på vänsterkanten ofta framför.

“Arv” ifrågasätts men vi bär alla på ett arv i någon form. I vårt samhälle där allt går så fort förlorar vi ofta generationsperspektivet. Vi borde i stället se värdet av långsiktighet och förvaltarskap. 50 år på tronen är en imponerande livsgärning och att kronprinsessan Victoria kommer att ta över en dag är de flesta svenskar glada och tacksamma över.

För det andra vill jag ta upp betydelsen av värderingar. Vi kristdemokrater anser att samhället måste byggas på oavhängiga filosofiska principer, inte på religionen eller tron. En sådan princip är naturrätten, och i Europakonventionen är de grundläggande värden som bör bygga vårt samhälle uttryckta på ett bra sätt. Mänskliga rättigheter hämtar sin inspiration i den västerländska kristna idétraditionen och därför kan vi också erkänna kristendomens betydelse för framväxten av demokrati, frihet, värdighet och respekt.

Statschefen och hans familj ska enligt successionsordningen från 1810 bekänna sig till den evangeliska läran enligt ”Uppsala mötes beslut av år 1593”. Sådana bestämmelser är en rest av statskyrkosystemet, men jag tror ändå att det är något som folk i allmänhet respekterar och uppskattar. Vi har ett kristet arv som innebär att många svenskar fått lära sig vikten av att göra rätt för sig, att visa medmänsklighet och att respektera de etiska principer som präglat vårt land under generationer. På 1800-talet lärde man sig 10 Guds bud utantill, och även jag lärde mig i skolan på 70-talet den gyllene regeln som är en bra etisk vägledning i vårt samhälle.

Slutligen synen på ledarskap. Under efterkrigstiden har socialdemokratisk ideologi varit en utgångspunkt för att omforma det svenska utbildningsväsendet. Många av de brister vi ser i dagens samhälle bottnar i ett förakt för ledarskap. Vuxna måste få och kunna vara förebilder för barn och unga. Auktoriteter i samhället förtjänar respekt och erkännande för sina roller och för den position de är insatta i. Man ska naturligtvis inte missbruka sin makt, och vi måste motverka korruption. Men polis, militär, domstolar och andra myndigheter i samhället finns där för att skydda oss och för att upprätthålla ordningen.

Marxismen vänder i grunden på auktoritetsbegreppet och hävdar att det är de undertryckta massorna som ska bestämma, inte de besuttna. Det har lett till ett synsätt som gör brottslingen, arbetaren, flyktingen och barnet till offer som bara är utsatta för strukturellt förtryck. Vi ska naturligtvis lyssna på alla och låta även barn och kriminella få ge sin version av saken – men vi kan inte låta dem styra. Vi behöver ge högre status åt yrkesgrupper som fungerar som ledare i vårt samhälle, exempelvis lärare och blåljuspersonal.

Monarkin kan ses som en symbol på att det finns något som är rätt och gott och sant, ovanför och utanför folket. Låt oss fortsätta att stötta familjerna i vårt land, att slå vakt om bra västerländska värderingar, och att uppskatta och stödja ett positivt ledarskap.