fredag 14 februari 2020

Bygg bostäder i Nysala i stället

 Jag och Pontus Lamberg i skogen i Nysala

Ny stad i Sydöst

kommunstyrelsen i veckan beslutade majoriteten om ny FÖP (fördjupad översiktsplan) för de sydöstra stadsdelarna. En ny stad med 60.000 invånare ska byggas till där, ett nytt Karlstad eller Sundsvall. 800 bostäder ska byggas per år, varje år från 2025 till 2050!

Knivstas dilemma

KD Knivsta och KD Uppsala har här funnit varandra för att samarbete mellan Knivsta och Uppsala är avgörande för framgång i det här projektet. Båda kommunerna har skrivit avtal med staten, men i Knivsta har nu majoriteten öppnat för en omförhandling. Problemet är att nuvarande avtal är helt orealistiskt - att i en kommun med 18 000 invånare ska det byggas bostäder för 35 000 nya invånare de närmsta 30 åren - en omöjlig uppgift i en liten kommun. Vi kristdemokrater ser här möjligheten att vi i Uppsala kan hjälpa Knivsta genom att ta över hälften av de 15 000 utlovade bostäderna, och bygga dem i "Nysala" (hör Radio Uppland)

Bevara Åkermarken

Vi kristdemokrater har under hela processen med de sydöstra stadsdelarna framhållit dels vikten av att få en ny järnvägsstation - "Uppsala Södra". Dels att vi kan tänka oss att bygga spårväg (sedan årsmötesbeslut för ca 10 år sedan. Och dels att vi ska bevara åkermarken. På senaste mötet med kommunfullmäktige fick vi bara med centerpartiet att rösta jag på att "översiktsplanen arbetas om så att Stabbyfälten och fälten norr om Sävjaån bevaras som jordbruksmark enligt ovan.", som det stod i min motion. "Betongpartierna" röstade alla nej (bilden nedan).

Omröstning i kommunfullmäktige om att bevara åkermarken



Sydöstra staden

Så här ser förslaget till ny stad ut - se bilder nedan. 

 Kartan i översiktsplanen - "Nysala" är området längst ner till höger (sydöst)


 En ny stad med gymnasium, 15 skolor, 30 förskolor, ishall, simhall och 21 000 bostäder



 Vy från öster över den nya staden

 
Som framgår ovan är det en mastodontplan som läggs fram - en helt ny stad med skolor (15), förskolor (30), idrottsanläggningar, vårdscentrum, järnvägsstation och kulturhus.


Vi är skeptiska till att fatta dåligt förankrade beslut

Vi kristdemokrater är angelägna om en bra förankring hos medborgarna. Tillsammans med moderaterna röstade vi återremiss på planen, för att förbättra trafiklösningarna (bilbro över Fyrisån och kringleder och parkeringar), och för att få med "Nysala" - området som bara är markerat som streckad yta i sydöst.

När vi inte fick gehör för det yrkade vi att kommunfullmäktige borde föreläggas planen innan den går ut på samråd (borde vara en självklarhet i en översiktsplan för 60.000 nya invånare), och i sista hand avslag. Med socialdemokraterna i spetsen blev vi överkörda, vilket inte bådar gott för den fortsatta utvecklingen.
 
Jag lägger in här vårt initiativ som kommer behandlas av kommunstyrelsen på nästa möte, och det är en bra lösning för att både lösa Knivstas dilemma, utveckla "Nysala", och även spara pengar för staten i järnvägsstationer (Alsike) och påfarter på E4.


Spårväg

Slutligen några ord om spårväg. På nedanstående karta syns planen för nytt spårvägssystem i Uppsala - 17 km spår från Resecentrum via Gottsunda / Ultuna och ut till nya järnvägsstationen "Uppsala södra".

 Uppsala spårväg

Vi har drivit på för att även denna fråga ska förankras bättre, eventuellt med en folkomröstning. Vi har nu i alla fall kommit så långt att frågan om teknikval ska upp till politisk prövning i vår - vi har tillsammans med moderaterna och centerpartiet sett till att en utredning gjorts. Dessutom frågan om linjesträckning. Så vi kommer i alla fall några steg längre på vägen. Slutligt beslut ska fattas 2021. Som jag ser det är investeringen beroende av att staten är med och finansierar en del av de ca 5,5 miljarder som alltihop kostar att bygga.






tisdag 11 februari 2020

Uppvärdera familjers och ideell sektors betydelse


Idag skriver jag i UNT om att vi behöver utveckla och stödja familjerna och den ideella sektorn. Här är hela texten:


Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.

S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent. Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.

I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.

I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.

Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.

Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.

I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.

Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.

Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.

Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.

fredag 7 februari 2020

Skilj på religioner

Idag skriver jag i tidningen Dagen om att man behöver skilja på religion och religion. Bakgrunden var några artiklar på Dagens ledarsida om religionsfrihet (Sandlund, Halldorf och Hagserius), och jag har redan fått ett bra svar från den samlade ledarredaktionen. Jag kan konstatera att vi inte riktigt delar synen på böneutropens plats i svenska städer, och muslimsk "klädsel", men tycker ändå att det var en bra dialog och jag tror jag fått fram min poäng.

Här är hela texten:


På Dagens ledarsida försvaras återkommande religionsfriheten. Det är i och för sig bra, men de kristna värderingar som byggt västerlandet är inte marginaliserade och hotade företeelser utan en naturlig del av Sverige och västvärlden. Uttryckt i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det just dessa värderingar som vi måste hjälpas åt att försvara.
Då kan man inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten som princip ska skydda alla religionsutövare.

Från kristet håll upplevs ofta sekularismen som hotet, men jag tror att människor i Sverige längtar efter mer av religion, även om det inte alltid tar sig traditionella uttryck. Då måste vi också börja våga göra skillnad mellan vilka religiösa uttryck som är sunda och uppbyggliga och vilka som är destruktiva och dåliga. Går vi för långt i vårt försvar för religionsfriheten riskerar det paradoxalt nog att leda till minskad frihet för alla, även för kristna.

Västerlandet är präglat av vår kristna historia. En viktig del av detta arv är ödmjukhet och självrannsakan. Kriget ledde till ett Europa i ruiner efter nazism och fascism och kommunism vilket blev grogrunden för åtminstone 80 år av fred och demokratisk stabilitet byggd på de (till stor del av kristdemokrater utformade) mänskliga rättigheterna. Särskilt Tyskland är ett talande exempel på just denna självrannsakan, med en stark (berättigad) skam och skuldkänsla för den nazistiska historien. Tyvärr tog det ytterligare 45 år för att även kommunismen skulle falla.

Just nazismen och kommunismen är exempel på politiska ideologier med starka religiösa inslag, och de är faktiskt fullt jämförbara med islamismen, som i dag är ett stort hot mot vårt öppna svenska och västerländska samhälle.

Islamiska statens (IS) framfart i mellanöstern under det senaste decenniet har öppnat våra ögon vilka fasor denna islamism riskerar att leda till och i kombination med rörelser som Boko Haram, Al-Shabaab, Muslimska brödraskapet, Talibanerna, och för den delen Hamas och Hizbollah, är det uppenbart att den här typen av våldsbejakande extremism måste motarbetas och bekämpas – också i Sverige. Skrämmande i sammanhanget är att några av de lokala garanter som väger upp de här hoten är hårdföra islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, eller i vissa fall något mer sekulära diktaturer eller halvdiktaturer som Syrien, Turkiet och Egypten.

Även vår syn på religion är präglad av vår egen kultur och (kristna) historia. Särskilt i det protestantiska Nordeuropa har synen på religion som något som enbart berör det inre livet slagit igenom. Existentiella föreställningar, bön, värderingar runt etik och moral, samt tron på något gott och strävan att utföra goda gärningar är alla exempel på positiva, eller åtminstone neutrala yttringar av religion.

Det finns också andra, mer handfasta utslag av religion som också bör ses som något positivt och mänskligt, exempelvis riterna runt viktiga livsskeden som födelsen, vuxenblivandet, familjebildandet och livets slut. Så länge inte religiösa riter innebär tvång, våld, förtryck och utnyttjande får vi anse även dem som något positivt eller neutralt.

Men jag tror att vi i vår västerländska världsbild glömmer många av de mycket negativa yttringarna av religion under historiens gång. Inte minst i Sverige hade vi innan kristendomen ett hedniskt klansamhälle med människooffer, slaveri, ättestupa, blodshämnd och våldsförhärligande. Hinduismen har haft många kritikvärdiga inslag såsom änkebränning och kastväsendets förtryck och även i buddistiska länder finns en prägel av ödestro och avsaknad av förlåtelse och erkännande av fel.

I Sverige i dag har dock den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism utpekat just islamismen som den tredje samhällsfarliga typen av hot, vid sidan av vit-maktrörelsen (högerextremism) och den autonoma rörelsen (vänsterextremism). Dessutom är islamismen växande enligt Säpo.

Som politiker är det berättigat att kritisera heltäckande dräkt med maskering om det är uttryck för en kvinnosyn som säger att kvinnor är mindre värda än män och dessutom inte anses myndiga. Vi måste också kunna kritisera strävan att införa Sharia, med dödsstraff för konvertering och äktenskapsbrott och underkännande av demokratiska principer. Dogmer om (”vit”) lögn (”taqiyya”) och heligt krig (”jihad”) måste också kunna kritiseras och bekämpas, eftersom de riskerar rasera vårt samhälles grundvalar. Hedersvåld, månggifte och barnäktenskap är andra uttryck som har sina rötter i muslimska länder, där vi tydligt måste sätta ner foten.

Det här är bara några exempel på vad även kristna opinionsbildare borde identifiera som problem när de tillåts påverka det svenska samhället, exempelvis inom utbildningsväsendet. Att konfrontera dessa negativa yttringar som hämtar kraft ur religiösa miljöer behöver inte innebära främlingfientlighet eller förakt för människor från andra kulturer, utan är i stället ett nödvändigt försvar för de värden som under lång tid burit Sverige och behöver vara ledstjärnan för vårt land även framöver.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala
Läs ledarredaktionens svar Så ser vi på islams plats i det svenska samhället


onsdag 22 januari 2020

Två lärdomar från Skåne

Lunds domkyrka

Förra veckan var jag åter i Skåne. Jag tog med mig två lärdomar därifrån - att lyssna på väljarna, och att lyssna på väljarna.

Lund och Helsingborg 

Den här gången, då jag alltså återvände till samma städer som i december (se tidigare blogginlägg), var det tillsammans med alla Uppsalas 11 kommunalråd (med modifikationen av byte av person för centerpartiet) - i form av kommunstyrelsens arbetsutskott.

Översikt över Brunnshög, den nya stadsdelen i Nordöst 
 
Det var en mycket lärorik och givande resa, vi fick se den nya spårvägen i Lund, träffa Lunds KSAU, få projektet Brunnshög beskrivet och så fick vi en mycket givande inblick i innovationsarbetet inom äldreomsorgen.

Peter Danielsson, kommunstyrelseordförande i Helsingborg

Även Helsingborg visade upp sin bästa sida - vi blev väl mottagna av Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande sedan 2006, och hans kommundirektör Palle Lundberg. De berättade om kommunens resa mot Europas ledande innovationsstad, mot mer tillitsbaserad styrning, och om H22 och utvecklingen i övrigt av staden.


Två dåliga exempel

Men, förutom att det finns en massa positivt att lära av de två Alliansstyrda städerna, så finns det också ett par lärdomar där man har gått fel. I båda fallen handlar det om att man inte varit lyhörda för väljarna. I Lund går historien tillbaka till före 2014, och i Helsingborg var den aktuell just de dagarna vi var där.

Lundakommunalråd: Börje Hed (FNL), Fredrik Ljunghill (M), Philip Sandberg (L), Anders Almgren (S), samt partiföreträdarna Helena Falk (V) och Hedvig Åkesson (KD)

Att bygga spårvagn

Sommaren 2014 så var alla partier i Lunds kommunfullmäktige för en spårvägsutbyggnad, trots att staten sagt nej till medfinansiering, och en majoritet av medborgarna var negativa. Anders Almgren (S) beskrev det hela så här i efterhand som att politikerna levde under en "ostkupa". Tyvärr blev det ett bryskt uppvaknande i och med valet, där (spårvagnspositive) Mats Helmfrid (M) fick avgå och en oklar politisk situation uppstod med det nya (spårvagnsnegativa) partiet FNL (FörNyaLund) som fick fyra mandat i kommunfullmäktige och inget block nådde majoritet. Ett Rödgrönrosa styre tragglade sig igenom fyra år, och 2018 gick FNL fram ytterligare till sex mandat. Det är fortfarande ett oklart politiskt läge, men nu har Alliansen tillsammans med FNL bildat den så kallade "Lundakvintetten" och styr kommunen i minoritet, med en liberal KSO, Philip Sandberg.

Jag tror huvudproblemet i Lund var processen - att inte information gick ut till medborgarna om alternativen innan beslut i praktiken fattades och att inget parti i kommunfullmäktige företrädde alla de medborgare som inte ville ha någon spårväg.

 

96% emot sig

I Helsingborg var en annan fråga på tapeten, nämligen en försäljning av stadens energibolag. När vi var nere i Skåne offentliggjordes resultatet av en folkomröstning som precis hållits, och det resultatet visade att drygt 96% av de röstande sa nej till att sälja energibolaget.

Rubrik i Sydsvenskan samma dag som vi anlände till Skåne

Detta var alltså en kapital missbedömning från den styrande Alliansen att folket skulle vara så negativa mot en försäljning. Nu var inte problemet i Helsingborg att det var konsensus bland politikerna, det var bara Allianspartierna som ville sälja, medan partierna till vänster sa entydigt nej. Sverigedemokraterna, som är tungan på vågen i kommunfullmäktige, hade deklarerat att de skulle säga ja till försäljning, och därmed stödja Alliansen, men bara om mindre än 51% röstade i folkomröstningen. Skulle det bli fler så hade partiet beslutat att följa folkomröstningsresultatet.

Med denna bakgrund blev det nu innan själva folkomröstningen i stället en diskussion om att de som var för en försäljning inte borde gå och rösta för att hålla nere valdeltagande. Liberalernas kommunalråd uppmanade uttryckligen ja-sägarna att stanna hemma.

Valdeltagandet blev 50,1% så teoretiskt skulle man kunnat köra igenom en försäljning, men jag tycker det var mycket klokt av kommunledningen att samma dag som vi anlände till Skåne deklarera att de skulle följa resultatet (se Sydsvenskan ovan och länk här). Vore ytterst märkligt annars, med tanke på att 96% av de röstande avstyrkte förslaget.

Sydsvenskans kommentar blev "Helsingborg behöver ett lyssnande ledarskap", vilket uppenbarligen brustit i det här fallet. Jag måste säga att jag själv blev lite förvånad när min kollega kommunalrådet Lars Thunberg (KD) berättade om försäljningen när jag tittade förbi i december. Energibolaget ger ju en fast och jämn intäkt åt Helsingborg på flera hundra miljoner kronor per år, pengar som visserligen kommunen åtminstone delvis skulle kunna få ut genom att fondera försäljningssumman för bolaget och ta ut avkastningen på kapitalet, vilket också var tanken - pengarna skulle gå till utveckling av välfärd och kultur. Men vi kan ju själva fundera lite i Uppsala över nyttan att sälja Uppsala Energi så här i efterhand. Det gav ett par miljarder till kommunkassan 2002 när det såldes, men vi har gått miste om stora intäkter årligen i efterhand.

Slutsatser

Jag har ofta påpekat att jag inte har något emot att bli kallad för "populist" eftersom politikernas uppgift ju är att just företräda folket ("populus"=folket). I en demokrati är det avgörande att man har politiker som företräder, och upplevs företräda väljarna / folket. Även om man inte kan begära att alla medborgare är insatta, måste man ändå respektera deras åsikter. Samtidigt som det naturligtvis är viktigt att de har information och bakgrundsfakta.

KD är generellt ganska positiva till folkomröstningar, men man bör välja frågor med omsorg. Ofta leder en sådan process till att saken blir bättre belyst, men inte sällan blir ändå resultatet när man frågar om en förändring att väljarna säger nej. Det ligger alltså ett stort ansvar på dem som tar initiativ till en folkomröstning att förutse att det kan leda till en begränsning i utvecklingen.

Jag tror att nyckeln här är att ge god information, och låta folk vara involverade i processen. Inte fatta beslut först och sedan informera, utan faktiskt efterfråga medborgarnas synpunkter under processen. När det gäller spårväg i Uppsala har jag tjatat om att vi måste ut med fakta och information och låta medborgarna ta ställning, och det ser nu äntligen ut som att vi kommer ett steg till på den vägen. Under våren kommer nämligen de politiska partierna att få ta ställning till om vi ska gå vidare med att planera får en spårlösning, eller för en BRT-lösning ("Buss rapid transit"). Vi kommer också att få ta ställning till linjesträckning och hållplatslägen. Det är väldigt bra och gör att vi får mer öppenhet och transparens i processen!

torsdag 2 januari 2020

Kristna värden bygger Sverige

Nu har vi firat Jul och Nyår, återstår enbart Trettonhelgen. Som vanligt blir julen inte bara en anledning att fira just julen, utan också ett tillfälle för alla kritiker till traditioner, fest och kristendom att göra sina tröttsamma påpekanden.

KD och Ebba UNTs huvudmotståndare

UNT bevisar sin vänsterliberalism genom att på självaste julafton publicera en ledarkrönika där plötsligt Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna blir inte bara politiska huvudmotståndare, utan även ödeläggarna av julens sanna budskap.

Det är förstås positivt att KD nu har blivit en sådan stark och drivande politisk kraft i Sverige att allt fler vänsterliberaler finner det värt att ägna sig åt att svärta ner oss, i längden är det något som gynnar kristdemokratins genombrott i Sverige.

Kampen om julens budskap

UNT har en hel del poänger, i beskrivelsen av Jesus som en "kärleksrebell" och ett "flyktingbarn". Men problemet med den här typen av narrativ - att använda kristendomen i angreppen på kristdemokraterna, är att man i grund och botten hävdar att det är vänstern, socialismen och de liberala som har rätt syn på kristendomen. Faktum är att bibelcitat och kristna referenser strömmar i debatten från vänsterpolitiker, som anser att KD hela tiden sviker det som de tolkar som kristendom.

För det första vill jag då återigen påpeka att KD varken är ett religiöst eller ett kristet parti. Vi är väldigt noga med att skilja politik och religion. Därför citerar jag aldrig bibeln i politiska sammanhang eller använder kristna referenser.

För det andra så är det inte så att kristendomen är en vänsterideologi. Absolut - man kan hitta många paralleller mellan socialism och kristendom - solidariteten, skyddet av de svaga i samhället, nödhjälp och en välvillig inställning till flyktingen och främlingen. Men grundläggande är skillnaden den att socialismen, och även delvis liberalismen bygger på idén om en utopi - att människan själv kan skapa ett gott samhälle, och att vi förmår göra det goda. En slags allmän snällism.

Kristdemokratin är mer realistisk än så. En viktig del av vår ideologi är ofullkomlighetstanken - och jag tror egentligen kristendomens kärna och julens budskap egentligen också handlar om detta. Att människan behöver en frälsare, ett litet barn, som behöver rädda mänskligheten. Men det är en annan, religiös, frågeställning.

UNT:s poäng

I krönikan har UNT en viktig poäng, och det är att i politiken kan vi inte hämta våra argument från den religiösa världen. "Det finns en universell moralisk lag som alla, oavsett gudomlig uppenbarelse, kan upptäcka." Det är denna moraliska lag som är utgångspunkten för KD - såsom den är formulerad i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Inte någon religiös urkund eller kristna teologers uttolkning av den rätta läran. Där är jag helt enig med UNT.

Värderingarna är viktiga

Det är dock därför som just kristdemokratisk politik är så viktig i Sverige. För att vi måste lyfta upp dessa värderingar, värderingar som har hämtat inspiration från det kristna inflytandet i Sverige, och från det som vi helt enkelt kan kalla för "svenska värderingar" (se min artikel med samma namn).

Som jag ser det är inte problemet att kristna i Sverige sprider "häxprocesser, kvinnoförtryck samt förföljelse av frikyrkoanhängare och homosexuella" - nej problemet är ju att det finns en massa människor som ifrågasätter just de grundläggande värderingarna som måste få bygga vårt samhälle.

Ärlighet, arbetsflit, ansvar, tillit, hjälpsamhet, respekt, människovärde, fridsamhet och sammanhållning.

Liberalismen behövs för att hävda goda värderingar

Det vi behöver i Sverige nu är inte liberaler som understöder ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, och utmålar Ebba Busch Thor och KD som huvudmotståndare, utan liberaler som kan förenas i bygget av just dessa svenska värderingar.

I längden kommer det bli alltmer tydligt hur viktigt det är att vi sluter upp runt viktiga värden i vårt samhällsbygge. För en svensk tycks det ofta självklart att alla sluter upp runt principen att hjälpa den nödställde och flyktingen (på ett realistiskt och genomförbart sätt). Tyvärr är det inte så, och då borde alla goda krafter förenas - inte splittras.