onsdag 16 oktober 2019

Spaning i Utrecht

Förra veckan besökte vi från Uppsala i form av Uppsala citysamverkan staden Utrecht i Nederländerna. Bakgrunden är att staden har många likheter med Uppsala. Den är landets fjärde största stad. Den är säte för det gamla ärkestiftet och har ett stort universitet. Den ligger nära huvudstaden (Amsterdam/Stockholm). Och den genomgår just nu en omfattande förnyelse och tillväxt.

Jag har fyra spaningar som jag tänkte berätta om här.

Historiens vingslag

Min första spaning gäller Utrechts historia, som också berättar om Nederländernas nationella bakgrund. Staden anlades först som en romersk gränsfästning vid floden Rhen. "Traiectum" (finns kvar i nutidens "Trecht", i "Ut-trecht") som var namnet på fästningen kommer av det romerska ordet för flodövergång. Det finns ett annat "Trecht" i Nederländerna, nämligen Maas-tricht, som alltså var en romersk hållpunkt vid övergången av floden Maas.

Det är kännetecknande att Nederländerna tillhör det kontinentala Europa som alltså grundlades redan under romartiden. Till skillnad från Skandinavien, som visserligen hade en germansk befolkning precis som Bataverna och Friserna där, så är alltså Holland och Belgien en del av det gamla Romarriket.

På denna plats anlades sedan ärkebiskopssätet under Frankerriket år 695. Fastän Rhen efterhand grundades upp och fick ett mer sydligt flöde så växte och befästes staden, med en omgivande vallgrav och två kanaler som gick genom staden. Detta syns på kartan nedan som visar staden under 1600-talets början.

Stadsplan över Utrecht (1600-tal) - notera vallgraven runt nuvarande gamla staden, och domkyrkan i mitten, på platsen för det gamla romerska lägret

Precis som Uppsala så kom Utrecht i skuggan av den närliggande växande huvudstaden, som låg närmare havet, där handelsmöjligheterna var bättre. Men ändock så var Utrecht viktigt, här föddes bland annat 1459 den ende holländske påven Adrian VI, det var här som fredsfördraget efter Spanska Tronföljdskriget slöts 1713 (under Karl XII:s tid), och det var befästningarna runt Utrecht som bidrog till att Nederländerna kunde hållas utanför Första Världskriget. Nederländerna hade nämligen ett sinnrikt system av vattenförsvarsområden - man dämde upp och lade långa stråk mellan havet och söderut under vatten - för lite för att komma fram med båt, och för mycket för att soldater skulle kunna marschera fram utan att se var de djupare dikena och kanalerna fanns. Detta kombinerades med en linje av fästningar, som alltså gjorde att Tyskland aldrig anföll Nederländerna. Under andra världskriget var dock kriget betydligt mer rörligt med luftlandsättningar och blixtkrig, och de här försvarssystemen hade förlorat sin betydelse. Nederländerna ockuperades av nazisterna på några dagar.

Under 70-talet började man bygga om staden för bilism, och bland annat lanserade en tysk stadsplanerare den "strålande" idén att bygga om vallgraven runt staden till en motorvägsring. Lyckligtvis hann man inte med mer än det nordvästra hörnet, men vi återkommer till detta nedan.


En sluss i kanalen / vallgraven norr om gamla staden, i närheten av den stora inlandshamnen i Utrecht, längs Amsterdam-Rhen-kanalen

Utrecht är en väldigt vacker stad, med en pittoresk gammal stadskärna, väl värt ett besök.

Omsättningen av partier ökar

Det gamla stadshuset ligger mitt inne i stan, med en bro framför över kanalen som rinner genom staden. Fasaden är från början av 1800-talet, en period som omdanade Nederländerna från en republik till det kungadöme som finns kvar än idag. I fönstret längst upp till vänster har ett av de kristdemokratiska partierna sitt kontor, återkommer till det.

Utrechts gamla rådhus vid "Stadhuisbrug" - bron eller överbyggnaden över kanalen som rinner förbi precis framför huset.

Inne i rådhuset pågick kommunfullmäktige som alla torsdagar, och när vi kom in stod namnskyltarna och väntade på ledamöterna som var på ingång. De ger en bra bild av vilka partier som ingår. De två kristdemokratiska är CDA (Christen-Democratisch Appèl) och CU (Christen Unie), varav CDA sitter i opposition och CU i majoritet. Förutom CU utgörs majoriteten i Utrecht av det stora liberala partiet D66 och det ännu större GroenLinks (De gröna). Största Oppositionsparti är VVD, högerliberalt ungefär som våra moderater. Socialdemokraterna (PvdA) har i Nederländerna klappat ihop helt och är numera ett av småpartierna, både i Utrecht och på riksnivå, mindre än vänsterpartiet (SP). Eftersom det ofta är låga spärrar finns det dessutom flera andra småpartier. Ett lokalt parti (Stadbelang Utrecht), ett muslimskt parti (DENK), Studenternas parti och Djurrättspartiet, dessutom ett högerextremt parti - Frihetspartiet (PVV), grundat av Geert Wilders 2004 (två år efter mordet på Pim Fortuyn som startade ett liknande parti).
Min kollega Therez Almerfors (M) pekar på skyltarna med den tidigare gruppledaren för liberala D66 till höger
Det som är kännetecknande för Nederländerna är att de fram till 90-talet två stora dominerande partierna Socialdemokraterna (PvdA) och Kristdemokraterna (CDA) nu förlorat åtminstone sin storlek, om än inte allt av sin makt (CDA sitter nu i den nederländska regeringen Rutte). Detta gäller många länder i Europa. I Italien ersattes kristdemokraterna till höger av Berlusconis Forza Italia och Lega Nord, och lite mer till vänster har Femstjärnerörelsen seglat upp. Socialdemokrater och Kristdemokrater finns knappt längre. I Ukraina har en komiker valts till president, och i Frankrike har kristdemokratiska UMP med Chirac och Sarkozy, samt PS med Mitterand och Hollande kraftigt marginaliserats på bekostnad av Macrons nya "En Marche", "På väg", som nu har majoriteten i parlamentet. Till allt detta kommer växande extrempartier både på höger- och vänsterkanten.

Vad är min poäng? Jo, att partier nu måste kunna anpassa sig, förnya sig (gärna med nya namn och nya ledare) och vara lyhörda för väljarna för att inte förpassas till historiens skräpkammare, helt eller delvis.

Jag tror det bara är en tidsfråga innan de svenska socialdemokraterna kommer gå ett liknande öde till mötes som sina systerpartier på kontinenten, och även om det ser mörkt ut för miljöpartiet just nu tror jag att de har en stor potential att möta här - om nu inte centerpartiet parkerar till vänster och förmår fånga upp de väljarna, men det tvivlar jag på. På samma sätt tror jag KD har en väldigt stor potential på den andra planhalvan, men så småningom (efter Ebba nått statsministerposten:) kommer även vi behöva förnya oss igen.

Ett land starkt präglat av kristdemokratin

Utrecht kommunfullmäktige har alltså två kristdemokratiska partier, och jag passade under besöket på att möta båda mina kollegor, den ene i opposition och den andre i majoritet. CDA (Christen-Democratisch Appèl) är KD classic, det tidigare statsbärande partiet med 12 av de 17 statsministrarna under efterkrigstiden från detta parti och dess föregångare (1980 skedde det slutliga bildandet av CDA som en sammanslagning mellan Antirevolutionära partiet, Kristlighistoriska unionen och Katolska folkpartiet). Gruppledaren heter Sander och han tog emot på partiets kontor.

Gruppledare Sander van Waveren, CDA:s gruppledare i Utrecht 
Det andra kristdemokratiska partiet är CU, Christen Unie. Till skillnad från CDA är det partiets representant inte placerad i det gamla stadshuset, utan som "alderman", ungefär kommunalråd hos oss, har Maarten van Ooijen sitt kontor högst uppe i det nybyggda stadshuset, eftersom det är där all operativ ledning av staden finns. I Nederländerna utses borgmästarna av Kungen (Utrechts borgmästare van Zanen har inte sin bakgrund i någon av de tre partierna som styr Utrecht utan han kommer från VVD). Till sin hjälp har han 7 "åldermän", 3 från liberala D66, 3 från De gröna, och sedan valet i höstas även 1 alltså från kristdemokratiska CU.

Men är det då inte svårt för "KD" att styra ihop med liberaler och grön vänster? Nja, CU är ganska "progressivt", ett ord som är populärt att använda i holländsk politik, och står till vänster i mycket - exempelvis sociala frågor, ekonomisk politik och miljö, medan man däremot är tydligt till höger i moralfrågor. Dock är opinionen i vissa av dessa frågor i Nederländerna tämligen annorlunda än i Sverige. När det gäller exempelvis prostitution var det en valfråga för de Gröna och D66 att inrätta en särskild zon för prostitution. Det enda CU kunnat göra var att minska omfattningen av den här zonen, även om de egentligen driver den svenska modellen med sexköpslag.

Maarten van Ooijen, kommunalråd för CU, Christen Unie

 Det nybyggda stadshuset bredvid (delvis över, den högra delen) järnvägsstationen 

I Nederländerna finns förutom dessa två partier även ett tredje kristdemokratiskt (eller kristet) parti i parlamentet, nämligen SGP, Reformerta samhällspartiet. Det är ännu mer konservativt, och grundades 1918 som ett parti som motsatte sig allmän rösträtt, och man vill även återinföra dödsstraffet. Först 2006 fick kvinnor rätt att bli medlemmar i partiet.

Just nu ingår CDA och CU i regeringen tillsammans med VVD och D66 (ungefär som moderaterna och liberalerna) och Nederländerna kan alltså sägas vara väldigt präglat av kristna och kristdemokratiska partier under modern tid.

Vi kan lära oss av Utrecht

Min fjärde spaning gäller de lärdomar vi kan dra från stadsutvecklingen i Utrecht. På modellen nedan ses alla nya hus som byggs i Utrecht (de som inte är träfärgade).  Bilden är tagen från gamla stan, över järnvägsstationen och västerut. Det stora nya stadshuset (ett karakteristiskt vitt "U") syns bakom det avlånga, vågiga taket till järnvägsstationen. Hitom järnvägsstationen ligger ett stort köpcenter som heter Hoog Catherine, avslutat längst fram med det stora fyrkantiga bruna huset.

Jag nämnde tidigare att man på 70-talet började göra motortrafikleder av kanalerna. Det är just den kanal som syns tvärs över bilden (blåa strecket rakt över) som var motorväg men som nu håller på att göras om till en kanal igen!  Man återställer alltså den gamla vallgraven runt hela gamla staden, och fyller billederna med vatten igen (förstås efter att först ha byggt om dem).

Modell över stadscentrum. Gamla staden i förgrunden, och bakom den stationnområdet, och bortom det mässområdet "Jaarbeurs"

Mitt över kanalen syns en långsträckt, lite vågig byggnad, den är hotellet vi bodde på (kan ses på bilden nedan från ena kortändan). Under denna byggnad ska alltså kanalen gå, och kunna köras på med låga båtar.

Huset till vänster är hotellet där vi bodde

Utrecht och Nederländerna är starkt präglat av just hållbara transporter. Båttrafiken är en del av landets DNA eftersom hela landet är ett stort floddelta och lågland. Utrecht är landets viktigaste järnvägsknut på grund av sitt läge mitt i landet, och järnvägstrafiken är väldigt väl utbyggd och använd i hela landet. I staden finns dessutom kompletterande spårtrafik i form av två spårvägslinjer, varav den andra just håller på att byggas ut till universitetsområdet i de östra delarna av staden.

Men den kanske mest kännetecknande särdraget är den utvecklade cykelanvändningen. Genom staden löper mängder av cykelleder, markerade med röd asfalt. Vid den nya järnvägsstationen har man däckat över stora ytor med cykelparkeringar och byggt cykelgarage. Vi besökte ett med plats för 12.500 cyklar! Och det finns flera. Här har Uppsala mycket att lära, både att öka cykelanvändningen och att bereda lämpligt utrymme för cykelparkeringar och hitta lösningar i gaturummet. Nedanstående bild är tänkvärd i sammanhanget.

Nederländerna är verkligen cyklisternas Mecka, och cykling är något som gynnar alla!

Staden hade också en mycket bra process i stadsutvecklingen som inleddes med en folkomröstning 2002. Det är viktigt att ha folk med sig i viktiga projekt, och att ta ett lite större grepp för att få till bra lösningar. Dessutom har man ett nära samarbetet med näringslivet och myndigheter (t ex nederländska statsjärnvägarna), utifrån att man haft en tydlig process att få en gemensam målbild - inte bara föra fram sina särintressen och strida om vem som ska få igenom dem. Här har vi också mycket att lära.

Kort sagt, en lärorik och givande resa, och jag ser fram mot många utvecklingsprojekt också i Uppsala!

Se gärna dokument från Mälardalsrådet om Utrecht










måndag 7 oktober 2019

Vattenförsörjning med förnuft





Nu diskuterar vi Uppsala kommuns vattenförsörjning på kommunfullmäktige. Vattenfrågan kommer upp igen eftersom vi från KD motionerat om att rädda Tämnaren, som står för 20% av Uppsala kommuns vattenförbrukning, (se gärna Tämnarens Vatten på Facebook) och att vi skrivit en interpellation om redundansen (det vill säga säkerheten) i kommunens vattenförsörjning, som ska debatteras på fullmäktige om en månad.

Men nu handlar det om att avstyra en avgiftsförändring som skulle ge 60-70% högre avgift för enskilda villaägare och för affärer i Uppsalas utkanter. Vi tycker man kan ändra avgiften så att en fast avgift på 30% tas ut men inte så mycket som 50% som Uppsala Vattens styrelse föreslår. Någon måtta för det vara, både på vattenuttaget, och avgiftsuttaget.

Hör gärna motiveringen på Radio Uppland och tidigare i UNT

lördag 5 oktober 2019

Låt oss bekämpa islamism tillsammans!


Angrepp från oväntat håll

Jag har under veckan i UNT blivit angripen från oväntat håll, när det gäller kampen mot islamism. Det är Sakine Madon, en av de sju kvinnor jag i Dagen för några veckor sedan lyfte upp som goda exempel ("Dags att börja syna islamistiska värderingar", 11/9), som skrev en ledare om att "Principlös populism bekämpar inte islamism", där hon angrep M och KD att på felaktiga grunder bekämpa islamism.

Mitt svar 


I gårdagens UNT svarade jag följande ("UNT borde också varna för islamism"):

Sakine Madon anklagar Kristdemokraterna (och Moderaterna) för ”principlös populism” och att ”strunta i regler och principer” (27/9).

Det problem vi lyft den senaste tiden är inte ”moralpoliser och religiösa fundamentalister” i exempelvis Stenhagen, utan ett högst reellt hot mot våra grundläggande demokratiska principer och västerländska värderingar.

 När vi säger nej till moskén i Stenhagen så är det inte för att vi vill strunta i plan- och bygglagen. Vi föreslog en detaljplaneändring för tomten. Vi kan inte säga ja till Dawastiftelsens bygge så länge vi inte har fått betryggande bevis angående eventuell utländsk finansiering och risken att det blir en ingångsport för våldsbejakande extremism.

Islam skiljer inte på religion och politik som i väst, och därför måste vi politiker sätta ner foten när det gäller den politiska våldsideologi som breder ut sig i Mellanöstern - Iran, Saudiarabien, Gaza och på senare tid Syrien och Turkiet. Madon gör en träffsäker jämförelse med kommunismen, men det är naturligtvis inte symbolerna som är problemet utan Sovjetunionens våldsamma förtryck av sina medborgare och grannländer. På samma sätt som det under kalla kriget hade varit otänkbart att tillåta högljudd kommunistisk propaganda regelbundet via högtalare på svenska torg, förhåller det sig idag med islamistiska böneutrop i vårt offentliga rum. Min morfar var kommunist och lyssnade på 20- och 30-talen på radio Moskva, men det var något han (och kanske min mormor) kunde skruva av och på själv, inte något som påtvingades utifrån. Vad som kan ske i det offentliga rummet begränsas av just offentligheten.

Vi ska stå för yttrandefrihet och religionsfrihet, men här finns flera intressekonflikter. Vi får aldrig använda dessa friheter som ursäkt för kvinnoförtryck, hedersvåld, islamism och öppet trots mot vårt öppna och demokratiska samhälle. När våldsbejakande extremism och förakt för våra grundläggande västerländska värderingar breder ut sig bör även en liberal tidning varna för utvecklingen, även om kritiken kommer också från höger. Låt Torgny Segerstedts och Herbert Tingstens anda inspirera, även om förutsättningar och utmaningar växlat med tiden. Det finns många viktiga principer att värna.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd, Uppsala


Varpå Sakine Madon kommenterade att jag skulle tycka som jag gör bara för att jag själv är kristen och inte muslim. På efterföljande debatt på twitter, där Sakine hävdar att jag särbehandlar exempelvis kristendom framför islam, försöker jag förklara min poäng i Dagenartikeln jag nämnde ovan.


De två dikena - tillåta allt eller förbjuda allt 

Både liberaler och sverigedemokrater riskerar att hamna i diket i den här debatten. Antingen säger man att alla ska ha samma friheter och behandling (både kyrkklockor och böneutrop ska tillåtas, både muslimska och kristna skolor ska få finnas, både hijab/niqab och kors, och både kyrkor och moskéer), eller så hamnar man i att all uttryck för religion ska förbjudas (man ska inte få bära varken hijab, kippa eller kors, eller alla religiösa skolor ska stängas, och så vidare).

Om jag skulle tvingas välja mellan de två dikena föredrar jag dock att religionsfriheten värnas. Vi får inte riskera att hamna i ett samhälle som förbjuder och förtrycker religiösa organisationer och yttringar som är viktiga delar av vårt svenska samhälle. Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste vara ledstjärnan!


Den nationalistiska utgångspunkten

Uppenbart så finns det framför allt nationalister som tycker att kyrkor bör finnas, men inte moskéer. Kyrkklockor ska tillåtas, men inte böneutrop. Dop ska tillåtas, men inte omskärelse. Och så vidare. Men då är det antingen av rasistiska orsaker (att muslimer och judar inte bör bo i Sverige), eller så hävdar man att svensk ("kristen") kultur och historia ska ha försteg framför utländsk.

Visst är det så att vår historia och tradition måste få spela roll. Att vi hört kyrkklockor i vårt land under 1000 år och har en massa gamla medeltida kyrkobyggnader som bör bevaras gör att vi måste ta hänsyn till denna historia även om vi lever i ett ganska sekulärt samhälle. Jag tycker exempelvis att man kan ha skolavslutningar i kyrkan, en fin tradition som även människor med annan religiös bakgrund ofta uppskattar.

Men jag tycker inte detta är huvudargumentet för att säga nej till yttringar av islam som böneutrop och moskéer, som är de mest aktuella där vi kristdemokrater tagit ställning både nationellt och här i Uppsala. Nej, det är risken för islamism som gör att vi tar ställning mot dessa yttringar.

Vad är islamism

Inom muslimsk tradition skiljer man oftast inte mellan religion och politik. Det gör att det finns en öppning mot islamism som är islamsk tro uttryckt i praktisk politik. Och det islamistiska politiska programmet har inslag som ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden). ’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’ (lagstiftningen i det islamska samhället) - hämtat från min artikel i UNT om "Oacceptabelt med salafism i Uppsala" i somras.

Våld är en central del - både att upprätthålla ordningen i 'Dar-al-islam' / 'Dar-as-salam' (islams hus eller fredens hus), och i 'Dar-al-harb' (stridens hus). Där islam råder menar islamister att shariah påbjuder dödsstraff mot hädelse/konvertering och äktenskapsbrott och kroppsstraff för stöld. Hustrumisshandel tolkas av vissa enligt sura 4:34 som tillåtet ("handgripligt tillrättavisande"), även om naturligtvis en stor del av våldsanvändningen i dessa länder är kulturellt betingad. I Dar-al-harb pågår kampen att upprätta islams herradöme, men idag är vägarna för detta skiftande. De flesta muslimer för (likt socialdemokraterna - se mitt blogginlägg om detta 2010) kampen för att nå sitt mål på fredlig väg, genom demokrati och yttrandefrihet. Endast extremister (=islamister) för kampen med våld. Särskilt salafistiska jihadister strävar efter att återgå till islams rötter. Gör man det hamnar man i 600-, 700- och 800-talen där den väpnade kampen för spridandet av islam var helt avgörande.
Vad denna våldsbejakande extremistiska tillämpningen av islam, alltså islamism, leder till om den får utrymme i politiken har vi tydliga konkreta exempel på i ett antal islamistiska diktaturer - Iran, Saudiarabien, Qatar, och Gaza. Och under senare år har islamistiska strömningar allvarligt skadat även länder som Egypten, Syrien och Turkiet.
 

Skillnaden mellan judendom, kristendom och islam 


Lite förenklat skulle man kunna måla följande bild för att visa den avgörande skillnaden mellan de tre "abrahamitiska" religionerna.

Judendom har egentligen i sina texter en sharialiknande lagstiftning med hemska straff för diverse brott. Stening, dödsstraff, stympning och en särdeles hård inställning till de grannfolk som israeliterna skulle bekämpa och fördriva. Det är bara att läsa Gamla Testamentet. För det första bör man dock säga att dagens judendom inte tillämpar dessa regler. Man anser att de till stora delar inte är tillämpliga eftersom det israeliska riket i religiös mening inte finns längre. Efter templets förstöring år 70 har man inte utfört reglerna som finns i GT för tempelkulten, prästtjänsten, offren av får och duvor och liknande. På samma sätt har man inte tillämpat de rättsliga reglerna i Torah (lagen), utan i stället använd sig av en sekulär, västerländsk samhällsform i Israel efter att staten återupprättades 1948.
För det andra, och det är huvudpoängen, gäller inte reglerna i judarnas heliga skrifter några andra än judarna själva, det israeliska folket. Och folket skall bo i Israel enligt dessa skrifter, en liten geografiskt avgränsad yta runt nuvarande staten Israels territorium. Och där ska man stanna.
Kristendomen däremot är missionerande till sin natur. Nya testamentet talar tydligt om att "gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar" (Matt 28). Men de hemska lagar som finns i GT ska inte användas, eftersom Jesus hävdar att hans rike inte är ett världsligt rike utan "invärtes i er" (Luk 17). Kristendomens mål är alltså inte att utbreda ett världsligt rike utan att sprida en inre frid genom att predika omvändelse.

I Islam däremot förenas de två sidorna - ett tydligt rättssystem med gammaltestamentlig prägel, och en ambition att nå hela världen fast med politiska maktmedel, inte bara inre / religiösa.


Islamism måste bekämpas

Det är med bakgrund av dessa sidor av islam, med en politisk yttre utopi som skall leda till världsherradöme (genom underkastelse under Allah) som vi måste behandla Islam på ett annat sätt än judendom och kristendom.

Den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism identifierade tre områden  - vitmakt-rörelsen (förenklat nazism), den autonoma rörelsen (förenklat kommunism) och islamism. Vi ska fortsätta bekämpa nazism och kommunism, numera höger- och vänsterextremism, som vi gjort alltsedan 30-talet, men nu har det tredje området vuxit kraftigt i Sverige. Enligt Säpo har antalet aktiva tiofaldigats, och räknas nu i tusental (flera har dock dött med ISIS i Syrien). Det är alltså islamismen vi måste ge större uppmärksamhet. Vi måste också få bort det synsätt som säger att islamism inte är något hot och att all kritik mot islam ska betecknas som islamofobi och bekämpas. Sedan ska vi naturligtvis passa oss från att behandla någon illa eller diskriminera människor eller föreningar, men vi får inte vara blåögda.

I många länder som under lång tid levt med islamismen på nära håll har man satt upp tydliga gränser mot denna, exempelvis i Marocko och Egypten, och särskilt i sekulära diktaturer i Mellanöstern, såsom Al-Assads Syrien och Saddam Husseins Irak. Även Turkiet klarade före Erdogan genom Kamal Atatürks läror att tydligt ta avstånd från islamism i ett i övrigt sekulärt men av islam starkt präglat samhälle. Om mer eller mindre muslimska länder är tydliga med att ta avstånd för islamism, hur mycket mer bör då inte även vi vara det?

Läser man "Mellan Salafism och salafistisk Jihadism" ser man hur Sverige under decennier faktiskt varit ett globalt centrum för islamistisk aktivism, eftersom det många gånger varit lättare att leva och organisera sig här än på andra håll.


Men kristendomen då?

Gång på gång tar de som är kritiska till förbud av böneutrop och  oreflekterat byggande av moskéer upp problemen med kristen fundamentalism när jag kritiserar islam. Har samordnaren för våldsbejakande extremism utpekat kristna som ett problemområde? Hur många terrorangrepp i Sverige är utförda av kristna? Nej, detta är naturligtvis inget problem och därför är det irrelevant att ta upp den frågan. Det är dock en del av vår kristna kulturtradition att leta problem hos sig själv innan man pekar finger mot någon annan - och det är ett väldigt positivt drag i vår kultur! För övrigt en stor skillnad mot kulturen i Mellanöstern.

Vi behöver absolut vara kritiska mot all extremism, särskilt när den innehåller våldsinslag. Någon har tagit upp Plymouthbröderna som ett exempel i debatten. Jag är uppvuxen i Smålandsstenar där just Plymouthbröderna har ett starkt fäste, och jag hade flera skolkamrater som tillhörde den gruppen. Man kan ha synpunkter på deras doktriner och en viss slutenhet, men jag skulle absolut inte kalla dem för våldsbejakande.

Däremot Knutby som också framförts som argument var en liten sekt som faktiskt hade destruktiva våldsinslag. Jag tycker dock att läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért har en viktig poäng när hon framhåller (i Dagen)att sektbeteende inte bara är ett problem i religiösa miljöer. Hon nämner företag, vänkretsar och kriminella sammanhang, men även de terapeuter som arbetade med Thomas Quick-fallet. De sistnämnda kallar hon en 'terapeutsekt'." Hon kommer nu att starta "sektpodden" med Emma Gembäck, Knutbypastorn Peter Gembäcks fru.

Jag tror grundläggande all religion har en uppgift att ge ett sammanhang och stöd för människor genom livet. Men när religionen öppnar för våld som metod finns det anledning att se upp. Kristendomen är en religion som grundläggande betonar det inre livet, och där finns en avgörande skillnad mot islam.


Ägna energin åt att motarbeta hoten mot vårt samhälle 

På samma sätt som Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten runt andra världskriget varnade för nazism och kommunism måste vi nu varna för islamism! Det håller inte att förringa och relativisera kvinnoförtryck, våldsanvändning, hederskulturer och sharialagstiftning. Och grunden för varningen är inte att vi är emot religionsfrihet, utländska inslag i Sverige eller att vi nödvändigtvis vill särbehandla islam. Nej, det är att vi måste slå vakt om de värderingar som bygger Sverige - mänskliga rättigheter, demokrati, människovärde, solidaritet och frihet.

Sammantaget ser vi att vi måste ta hoten från salafism, islamism och hedersvåld på allvar. Där tror jag att jag och Sakine Madon är överens och jag hoppas därför att jag i UNT ska slippa personliga påhopp och anklagelser, även om UNT är en liberal tidning och jag inte är liberal.

måndag 30 september 2019

Ta upp kampen mot våldsbejakande extremism


UNT: HAN HAR KÄMPAT FÖR HANDLINGSPLAN MOT EXTREMISM

Unt.se skriver idag: Jonas Segersam har profilerat sig med debattartiklar och politiska initiativ i frågan om extremistiska rörelser och radikalisering. 2016 la han en motion om en kommunal handlingsplan för arbetet mot våldsbejakande extremism.

Ett tiosidigt dokument med en rad åtgärder mot tre typer av extremism: islamistisk, vit makt och den vänsterradikala, togs också fram och gällde fram till 2018. Där nämndes både stöd till anhöriga och avhopparverksamhet.

Men nu är den planen bara en liten del i en bredare handlingsplan för trygghet och säkerhet. Olyckligt, tycker Segersam, och kommenterar:
– Nu har det här arbetet mist sin tydlighet. Våldsbejakande extremism nämns nu tyvärr bara i två åtgärdspunkter. Det är för dåligt.



Vi fortsätter att driva frågan att Uppsala kommun behöver en särskild handlingsplan mot våldsbejakande extremism.


fredag 20 september 2019

Fler trygghetsboende behövs


Nu sitter jag på kommunens Pensionärsråd och bostadsfrågan kommer upp.

”Sent ska syndaren vakna”, konstaterar jag. Verkar som det är mer bekymmer att hitta ett bra namn för boendeformen än att verkligen se till att äldre får fler platser i anpassade boenden i Uppsala.

”Servicehus”, ”seniorboende”, ”trygghetsboende”, ”äldreboende” - kärt barn har många namn men det är som sagt resultatet som räknas.

I början av 00-talet under regeringen Göran Persson avskaffades servicehusen i rasande takt, en utveckling som bromsades in efter att vi kom in i regering 2006. Trygghetsboenden, en anpassad boendeform för äldre, som till viss del förebygger behovet av inläggning på vårdboenden, infördes, men 2014 stannade denna utveckling av.

Den nya S-regeringen försökte göra ett omtag med att införa ”biståndsbedömda trygghetsboenden”, något som tack och lov SLMP styret i Uppsala nu tycks säga nej till. Det blir bara mer byråkrati.

Det sägs i föredragningen att utmaningarna är ”otydlighet kring... ansvaret” och ”hur ska vi få byggherrar att uppföra bostäder för äldre”. Svaren är enkla. Ansvaret är politikernas, och när det gäller byggherrar har vi en stor egen sådan - Uppsalahem!

Vi kristdemokrater vill införa en äldreboendegaranti för alla 85+, och Uppsalahem skulle kunnat få ett uppdrag idag att bygga trygghetsboende om Kristdemokraterna styrt!