Kungen och Monarkin viktiga för Sverige

 

 

UNT 230915

2023 firade vi att kung Carl XVI Gustaf suttit 50 år på den svenska tronen. I samband med det skrev jag i september en artikel i UNT med följande innehåll:

Det är i dag 50 år sedan vår kung Carl XVI Gustafs trontillträde. Kungen valde då ”För Sverige i tiden” som valspråk. Monarkin anklagas ibland för att vara omodern och till och med odemokratisk men jag vill här lyfta fram tre områden där vårt kungahus kan tjäna som en inspiration.

Först familjen. Den är samhällets grundläggande byggsten. Även i ett individualistiskt land som vårt är det värt att ändå se och erkänna att familjen har en avgörande betydelse för kommande generationers uppväxt, för relationer och för samhällets funktion. För oss alla har våra föräldrar betydelse för vilken personlighet, styrkor och svagheter vi har i våra gener. För de allra flesta människor är det också föräldrarna som ger den grundläggande tryggheten, försörjningen och fostran under de första åren.

De nära relationerna är viktiga. Det är inte enkelt att leva tillsammans och att ta hand om små barn, som växer och blir större, och därför förtjänar alla familjer största möjliga stöd och erkännande av oss politiker, och offentliga myndigheter. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnen, inte staten, som politiker på vänsterkanten ofta framför.

“Arv” ifrågasätts men vi bär alla på ett arv i någon form. I vårt samhälle där allt går så fort förlorar vi ofta generationsperspektivet. Vi borde i stället se värdet av långsiktighet och förvaltarskap. 50 år på tronen är en imponerande livsgärning och att kronprinsessan Victoria kommer att ta över en dag är de flesta svenskar glada och tacksamma över.

För det andra vill jag ta upp betydelsen av värderingar. Vi kristdemokrater anser att samhället måste byggas på oavhängiga filosofiska principer, inte på religionen eller tron. En sådan princip är naturrätten, och i Europakonventionen är de grundläggande värden som bör bygga vårt samhälle uttryckta på ett bra sätt. Mänskliga rättigheter hämtar sin inspiration i den västerländska kristna idétraditionen och därför kan vi också erkänna kristendomens betydelse för framväxten av demokrati, frihet, värdighet och respekt.

Statschefen och hans familj ska enligt successionsordningen från 1810 bekänna sig till den evangeliska läran enligt ”Uppsala mötes beslut av år 1593”. Sådana bestämmelser är en rest av statskyrkosystemet, men jag tror ändå att det är något som folk i allmänhet respekterar och uppskattar. Vi har ett kristet arv som innebär att många svenskar fått lära sig vikten av att göra rätt för sig, att visa medmänsklighet och att respektera de etiska principer som präglat vårt land under generationer. På 1800-talet lärde man sig 10 Guds bud utantill, och även jag lärde mig i skolan på 70-talet den gyllene regeln som är en bra etisk vägledning i vårt samhälle.

Slutligen synen på ledarskap. Under efterkrigstiden har socialdemokratisk ideologi varit en utgångspunkt för att omforma det svenska utbildningsväsendet. Många av de brister vi ser i dagens samhälle bottnar i ett förakt för ledarskap. Vuxna måste få och kunna vara förebilder för barn och unga. Auktoriteter i samhället förtjänar respekt och erkännande för sina roller och för den position de är insatta i. Man ska naturligtvis inte missbruka sin makt, och vi måste motverka korruption. Men polis, militär, domstolar och andra myndigheter i samhället finns där för att skydda oss och för att upprätthålla ordningen.

Marxismen vänder i grunden på auktoritetsbegreppet och hävdar att det är de undertryckta massorna som ska bestämma, inte de besuttna. Det har lett till ett synsätt som gör brottslingen, arbetaren, flyktingen och barnet till offer som bara är utsatta för strukturellt förtryck. Vi ska naturligtvis lyssna på alla och låta även barn och kriminella få ge sin version av saken – men vi kan inte låta dem styra. Vi behöver ge högre status åt yrkesgrupper som fungerar som ledare i vårt samhälle, exempelvis lärare och blåljuspersonal.

Monarkin kan ses som en symbol på att det finns något som är rätt och gott och sant, ovanför och utanför folket. Låt oss fortsätta att stötta familjerna i vårt land, att slå vakt om bra västerländska värderingar, och att uppskatta och stödja ett positivt ledarskap.

Alice Teodorescu Måwe till parlamentet

 

Alice Teodorescu Måwe i riksdagen idag, Foto: Eva Moberg

 

Idag blev det offentligt att Alice Teodorescu Måwe kandiderar för Kristdemokraterna i EU-parlamentsvalet i stället för Sara Skyttedal. Det har varit en krånglig nomineringsprocess, och det var inte bra hanterat under hösten internt i partiet. Tyvärr ledde detta till att Sara hade kontakter med SD och det är en av anledningarna till att förtroendet från partiet för att hon ska toppa listan nu naggats i kanten. 

Jag hoppas och tror att med Alice kommer KD kliva fram i EU-parlamentsvalskampanjen! Alice är en av de vassaste borgerliga profilerna, även om hon ännu inte varit partipolitisk aktiv. Men hon har varit vän med Ebba Busch sedan länge, och står KD nära i åsikter och är numera alltså även medlem och kandidat till EU-parlamentet. Detta blir spännande!

Motverka antisemitism i Uppsala

Israel är världens enda judiska stat 

På dagens kommunfullmäktige inledde jag med att ställa en fråga om antisemitism till Erik Pelling (S)

Detta är frågan (med länkar):

 

Fråga om att motverka antisemitism i Uppsala

9/11 är minnesdagen för kristallnatten 1938, som blev det faktiska startskottet på utrotningen av judar i Tyskland och Europa under Andra världskriget. Utifrån de senaste veckornas hemskheter i Israel och Gaza har åter judehatet bubblat upp, och UNT rapporterar att en ung judinna i Uppsala nu inte vågar ha på sin davidsstjärna längre. ”Det är klart att vi blir rädda även här när Hamas uppmanar till att döda judar över hela världen” (UNT 21/10)

Jag har flera gånger lyft frågan om antisemitism, och motionerat om en vaccinationskampanj mot antisemitism i Uppsala – tyvärr utan att ännu ha fått stöd av vänstermajoriteten. Anledningen till att vi vill lyfta just antisemitism är att det ofta blir det yttersta beviset på att alla människor inte erkänns samma värde och att just judar är några som vi kan ge oss på.

Alla extremistiska grupper förenas i detta. Nordfront skriver på sin sida ”Att stå upp mot Israel och sionismen gäller såklart inte bara Palestinakonflikten. Judarnas inflytande över Norden och hela den vita världen måste alltid bekämpas”, (12/10 i en artikel om att ”NMR agerade mot judar och riksdagspolitiker” – däribland Ebba Busch).

Även vänsteraktivister har ett liknande narrativ då tidningen Proletären skriver i en ledare (1/11) – ”vi erkänner Hamas som en del av det palestinska folkets legitima motståndskamp” och ”Vi erkänner inte Israels rätt att existera”. Utgångspunkten är slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” som använts av den palestinska politiska rörelsen sedan 60-talet. Innebörden är att judarna ska fördrivas från sin stat, Israel. 

Hamas, en islamistisk antisemitisk terrororganisation är just nu kärnan i detta, tillsammans med exempelvis PFLP, Hizbollah och den Iranska islamist-regimen. Tyvärr återfinns judehat även bland muslimer i Sverige och Uppsala. Vi måste tydligt motverka alla dessa typer av extremism och främlingsfientlighet (både från ”höger”, ”vänster” och islamister).

I Uppsala och Sverige finns flera aktörer som arbetar för detta. Fredens hus samarbetar exempelvis med Emerichfonden som instiftades av förintelseöverlevaren Emerich Roth 1994. Raoul Wallenberg Academy har material runt förintelsen, och naturligtvis de statliga myndigheterna Forum för levande historia och museum om Förintelsen som öppnade i Stockholm så sent som i somras.

Man kan naturligtvis säga att det ligger inom ramen för läroplanen att ta upp dessa saker, och att det är upp till skolorna att ta stöd av exempelvis Emerichfonden för att kunna besöka förintelseläger och uppmärksamma antisemitismen. Vilket också exempelvis Västra Stenhagenskolan och Uppsala yrkesgymnasium gjort. Men ska man få ett genomslag över hela linjen tror jag man måste vara mer aktiv från kommunens sida. 

Jag vill därför ställa följande frågor till kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S):
- Hur vill du stärka Uppsala kommuns arbete mot antisemitism?
- Kan kommunstyrelsen vara mer aktiv för att fler invånare i Uppsala ska nås av information om förintelsen, för att förebygga extremism i de tre formerna som nämns i ovanstående fråga.

Jonas Segersam (KD)

 

Både Erik Pelling och Tobias Smedberg tog upp problemet med antisemitism i sin inledning till budgetdebatten under gårdagen. Dock kände sig Pelling tvingad att i samma andetag som "antisemitism" även nämna "islamofobi". 

Det var något som jag tog upp i mitt inledningsanförande under debatten - dels att antisemitism har en särställning (med tanke på historiens alla pogromer och utrotningar mot just judar - och dels att vi inte får förringa antisemitismen genom att å ena sidan peka finger mot judarna (eller israelerna som är israeliska medborgare) att de "mördar oskyldiga människor", eller att å andra sidan jämföra med andra missförhållanden som islamofobi eller rasism eller "apartheid". 

Uppsala kommun kan göra mycket mer för att ta tydlig ställning mot antisemitismen och exempelvis se till att fler skolelever får besöka förintelseläger eller möta en överlevande, eller ättling till överlevande från förintelsen.

 

 

Stefan Hanna och Mohamad Hassans krumbukter

Jag har här på bloggen inte skrivit om hur Liberalerna i början av sommaren hoppade i säng med vänsterpartierna. Det var partiets sätt att blockera Stefan Hannas och UP:s inflytande i Uppsalapolitiken - något som vi kristdemokrater föreslagit ett nyval som utväg för.

Det som hände var att Jennie Claesson, Liberalernas kommunalråd i slutet av maj helt utan förvarning meddelade att L skulle stödja spårvägsplanerna i Uppsala. En utveckling som sedan accelererade när man tillsammans presenterade ett 13-punktsprogram - S, V, MP och L. Något som Sakine Madon i UNT konstaterade kunde bli "politiskt självmord för L". Vi Kristdemokrater, Centerpartister och Moderater som fortfarande har vårt samarbete kvar konstaterade att L nu gått över till "andra sidan".

Jag har under sommaren vid ett par tillfällen påpekat i UNT (14/6 och 19/7)  att alla turer i politiken i Uppsala kan åtminstone delvis förklaras av gammalt groll mellan Stefan Hanna (tidigare centerpartiet, numera UP) och Mohamad Hassan (tidigare L-kommunalråd). 

Detta fick Sakine Madon i söndags till att jag förminskar Jennie Claesson, vilket inte kunde vara mer fel. Jag svarade därför i dagens UNT enligt följande:

"Efter valet 2018 valde Mohamad Hassan och Liberalerna att gå över och samarbeta med S och MP i Uppsala kommun. I fjol valde Stefan Hanna och UP att göra samma sak. Vilket föranledde Liberalerna att nu på försommaren blockera UP:s inflytande genom en egen uppgörelse med S, V och MP.

Jag har sedan jag efterträdde Ebba Busch 2015 varit kommunalråd för KD, och jobbat tillsammans med både Mohamad Hassan (L) och Stefan Hanna (då C). I UNT har jag under sommaren delgett väljarna min bild att de politiska krumbukterna delvis kan förklaras med en personlig vendetta mellan Hassan och Hanna. Från KD har vi också föreslagit en lösning på det politiska kaoset – ett kommunalt extraval (och en ”folkomröstning” om styret och UP).

Sakine Madon gör i en ledarkrönika (20/8) mig till ansiktet för sin kritik mot förminskande och särbehandling av kvinnor i politiken. Det blir märkligt i detta sammanhang, då jag självklart skulle sagt samma saker om Jennie Claesson hetat ”Lars eller Per”. 

Madon har helt rätt i sina iakttagelser om misogyni i politiken – vilket vår partiledare Ebba Busch är ett exempel på. Få har fått så många kommentarer när det gäller kläder, utseende och familjeförhållande, som saknar politisk relevans. Jag uppskattar verkligen kvinnligt ledarskap i politiken – inte minst Ebbas och jag hoppas hon ska hålla ut länge i sin roll som partiledare. De som känner mig kan också vittna om att jag arbetar för att engagera fler kvinnor i politiken – vi behöver en allsidig och bred representation för att stärka vår demokrati!

Därför blir det så fel att min kritik av Hanna och Hassan görs till en könsfråga. Jag har medvetet undvikit att kritisera Jennie Claesson eftersom jag hoppas och tror att både hon och Liberalerna ska stödja ett framtida borgerligt styre i Uppsala, sluta med vänsterprassel och inte låta sig styras av personliga vendettor. Att Hassan, trots att han inte har några formella uppdrag, är aktiv i politiken är uppenbart med tanke på hans närvaro i partisammanhang, i Almedalen och i Stadshuset. Claesson är en god och kompetent ledare och jag hoppas att hon ska vara kvar länge efter att både Stefan Hanna och Mohamad Hassan har slutat i Uppsalapolitiken."

Finlands sak är vår - Tammerforsbesök

Högervind i riksdagsvalet

Idag har riksdagsval hållits i Finland - lyckligtvis ser det ut som att Samlingspartiet (moderaterna) blir störst och Petteri Orpo kan bilda en ny regering (SVT:s reporter beskriver det som "ett stort kliv högerut"). Frågan är vilka partier som kommer ingå i regeringen. Jag hoppas att Sverige kan tjäna som inspiration, även om Svenska folkpartiet (det liberala partiet) och Sannfinländarna (det finn-nationalistiska partiet) står väldigt långt ifrån varandra på grund av synen på den svenska minoritetens och framförallt det svenska språkets ställning i landet.

 

Stora torget i Tammerfors, med det vita rådhuset till höger

Besök i Tammerfors

För någon vecka sedan besökte vi i Uppsalas kommunledning Tammerfors, hemstaden för nuvarande statsminister Sanna Marin (socialdemokrat), och där togs vi mycket gästfritt emot av borgmästaren Anna-Kaisa Ikonen (samlingspartiet). Anna-Kaisa berättade att hon kandiderar i valet, även om hon nog helst skulle vilja stanna som borgmästare i Tammerfors. Med tanke på att nu Samlingspartiet troligen bildar regering kan det dock till och med finnas en chans att hon blir minister.

På bilden ovan syns torget i Tammerfors, med det vita rådhuset till höger. I Uppsala har vi Lindvalls kaffe ganska centralt beläget, det speciella med Tammerfors är att de har ett pappersbruk precis intill Stora torget! Till vänster på filmen, och på bilden nedan syns röken från skorstenen bakom huset till vänster. Det luktar inte så mycket men vid nyårsfyrverkerierna som skjuts ut från rådhuset så skyms dessa av denna rök!

Olof Palme i inbördeskriget

Det var ganska exakt 105 år sedan som de avgörande striderna i Finska inbördeskriget stod just på torget och i rådhuset i Tammerfors. De vita under Mannerheim hade sitt centrum i Österbotten, norr om Tammerfors, och de röda söderut med centrum i Helsingfors. Genom slagen i Tammerfors och området runt staden tog de vita initiativet i striderna, och en stor mängd rödgardister radades upp på torget för internering i fångläger (och i många fall senare avrättning). Det var ett blodigt krig och tragiskt kapitel i Finlands historia, men gott och väl att inte bolsjevikerna tog makten även här.

Vid Tammerfors stupade Olof Palme i kampen mot de röda 3/4 1918. Ja, alltså inte vår socialdemokratiska statsminister som blev skjuten 1986 utan hans farbror som han uppkallades efter, när han föddes några år senare. För min del är alltså Olof Palme den äldre en betydligt större förebild eftersom han gav sitt liv i kampen mot kommunismen.