Motverka antisemitism i Uppsala

Israel är världens enda judiska stat 

På dagens kommunfullmäktige inledde jag med att ställa en fråga om antisemitism till Erik Pelling (S)

Detta är frågan (med länkar):

 

Fråga om att motverka antisemitism i Uppsala

9/11 är minnesdagen för kristallnatten 1938, som blev det faktiska startskottet på utrotningen av judar i Tyskland och Europa under Andra världskriget. Utifrån de senaste veckornas hemskheter i Israel och Gaza har åter judehatet bubblat upp, och UNT rapporterar att en ung judinna i Uppsala nu inte vågar ha på sin davidsstjärna längre. ”Det är klart att vi blir rädda även här när Hamas uppmanar till att döda judar över hela världen” (UNT 21/10)

Jag har flera gånger lyft frågan om antisemitism, och motionerat om en vaccinationskampanj mot antisemitism i Uppsala – tyvärr utan att ännu ha fått stöd av vänstermajoriteten. Anledningen till att vi vill lyfta just antisemitism är att det ofta blir det yttersta beviset på att alla människor inte erkänns samma värde och att just judar är några som vi kan ge oss på.

Alla extremistiska grupper förenas i detta. Nordfront skriver på sin sida ”Att stå upp mot Israel och sionismen gäller såklart inte bara Palestinakonflikten. Judarnas inflytande över Norden och hela den vita världen måste alltid bekämpas”, (12/10 i en artikel om att ”NMR agerade mot judar och riksdagspolitiker” – däribland Ebba Busch).

Även vänsteraktivister har ett liknande narrativ då tidningen Proletären skriver i en ledare (1/11) – ”vi erkänner Hamas som en del av det palestinska folkets legitima motståndskamp” och ”Vi erkänner inte Israels rätt att existera”. Utgångspunkten är slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” som använts av den palestinska politiska rörelsen sedan 60-talet. Innebörden är att judarna ska fördrivas från sin stat, Israel. 

Hamas, en islamistisk antisemitisk terrororganisation är just nu kärnan i detta, tillsammans med exempelvis PFLP, Hizbollah och den Iranska islamist-regimen. Tyvärr återfinns judehat även bland muslimer i Sverige och Uppsala. Vi måste tydligt motverka alla dessa typer av extremism och främlingsfientlighet (både från ”höger”, ”vänster” och islamister).

I Uppsala och Sverige finns flera aktörer som arbetar för detta. Fredens hus samarbetar exempelvis med Emerichfonden som instiftades av förintelseöverlevaren Emerich Roth 1994. Raoul Wallenberg Academy har material runt förintelsen, och naturligtvis de statliga myndigheterna Forum för levande historia och museum om Förintelsen som öppnade i Stockholm så sent som i somras.

Man kan naturligtvis säga att det ligger inom ramen för läroplanen att ta upp dessa saker, och att det är upp till skolorna att ta stöd av exempelvis Emerichfonden för att kunna besöka förintelseläger och uppmärksamma antisemitismen. Vilket också exempelvis Västra Stenhagenskolan och Uppsala yrkesgymnasium gjort. Men ska man få ett genomslag över hela linjen tror jag man måste vara mer aktiv från kommunens sida. 

Jag vill därför ställa följande frågor till kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S):
- Hur vill du stärka Uppsala kommuns arbete mot antisemitism?
- Kan kommunstyrelsen vara mer aktiv för att fler invånare i Uppsala ska nås av information om förintelsen, för att förebygga extremism i de tre formerna som nämns i ovanstående fråga.

Jonas Segersam (KD)

 

Både Erik Pelling och Tobias Smedberg tog upp problemet med antisemitism i sin inledning till budgetdebatten under gårdagen. Dock kände sig Pelling tvingad att i samma andetag som "antisemitism" även nämna "islamofobi". 

Det var något som jag tog upp i mitt inledningsanförande under debatten - dels att antisemitism har en särställning (med tanke på historiens alla pogromer och utrotningar mot just judar - och dels att vi inte får förringa antisemitismen genom att å ena sidan peka finger mot judarna (eller israelerna som är israeliska medborgare) att de "mördar oskyldiga människor", eller att å andra sidan jämföra med andra missförhållanden som islamofobi eller rasism eller "apartheid". 

Uppsala kommun kan göra mycket mer för att ta tydlig ställning mot antisemitismen och exempelvis se till att fler skolelever får besöka förintelseläger eller möta en överlevande, eller ättling till överlevande från förintelsen.

 

 

Antisemitism är en del av våldsbejakande extremism

Idag skriver jag i Aftonbladet om antisemitism i Sverige, och hur det är något som förenar alla våldsbenägna grupper.

Här är texten:
30-talets Europa präglades av gatustrider mellan kommunister och nazister, av massarbetslöshet och av rasism och nationalism. Tyvärr ser vi denna tidsanda svepa över Europa igen – främlingar ifrågasätts, demokratiska institutioner ses som kraftlösa och förlegade, yttrandefriheten sätts i fråga och antisemitismen börjar åter breda ut sig.

Efter andra världskriget grundlades en ordning, genom personer som kristdemokraten Konrad Adenauer, som skulle skydda Europa från maktmissbruk och krig. Denna ordning har varit framgångsrik under snart 80 år. Men något har hänt.

1992 bestämde sig två förintelseöverlevare i Sverige, oberoende av varandra, lämna Svenssonlivet och gå ut i skolor och vittna om sina upplevelser. För Tobias Rawet var det förintelseförnekaren Faurissons besök i Sverige och för Emerich Roth några killar som gick Birger Jarls-gatan ner, med lyfta armar ropande ”Sieg Heil, Sieg Heil” som gjorde att de bröt den 45 åriga tystnaden.

Från 90-talet, med ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vitt Ariskt motstånd” – den mylla som SD grundades i, har nu åter våldsbejakande extremism börjat breda ut sig i Sverige. Antisemitismen är en värdemätare för vilket inflytande denna extremism har.

När jag lyssnade till Annie Lööfs tal i Almedalen var det just när hon nämnde ”judiska församlingshem” och ”judiska förskolor” som de strategiskt utplacerade NMR-aktivisterna hov upp sin röst. Jag stod ett par meter bakom, och den laddade stämningen var skakande. Ett par dagar senare utmynnade NMR:s närvaro framför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält i handgemäng.

Judehatet har varit utbrett under hela Europas historia och gång på gång har judar förvisats, fängslats och dödats.

I Sverige finns många exempel på antisemitism i dag, och den återfinns i alla de tre huvudgrupper av våldsbejakande extremism som den nationelle samordnaren har beskrivit. Man skulle till och med kunna säga att antisemitism är ett gemensamt kännetecken för våldsbejakande extremism.

Att NMR och andra högerextrema grupper är antisemiter är ingen nyhet. Men även modern islamism innehåller starka antisemitiska underströmmar. Den enda renodlade islamistiska regimen i världen, Iran, talar öppet om att förinta Israel, och i hela Mellanöstern finns en utbredd fientlighet mot den judiska staten Israel.

En del försvarar detta som antisionism, men om man anser att judarna inte har rätt till en stat just för att de är judar, eller att de som kollektiv ska dödas eller fördrivas då är det faktiskt fråga om antisemitism – inte oskyldig kritik mot den israeliska regeringen.

I Sverige har denna antisemitism resulterat i flaggbränningar, attentat mot synagogor och hatfullt skanderande mot judar.

När det gäller antisemitism i den autonoma vänstern, så är det ett känsligt kapitel. Vänstern vill upprätthålla en bild av ”demokrati” och antirasism. Men en stark antisionism är utbredd även här, och hänger ihop med en konspiratorisk världsbild, där USA och Israel buntas ihop som (en judiskkontrollerad) imperialism. Ett symptom på detta synsätt var när nyligen Oldoz Javidi, riksdagskandidat för Fi, förklarade att alla judar borde lämna Israel och flytta till USA.

Ett första viktigt steg att mota detta är att återuppliva 90-talets projekt ”Om detta må ni berätta”, och genomföra en landsomfattande vaccinationskampanj mot antisemitism. Vi behöver alla påminna oss om hur fel det kan gå om inte efterkrigstidens viktiga värderingar vördas och försvaras.

Jonas Segersam

ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel i Uppsala och kommunalråd (KD)

Antisionism och antisemitism

Jag skriver i Världen Idag om att vi bör genomföra en vaccinationskampanj mot antisemitism, en idé jag lanserade i en interpellationsdebatt med Caroline Hoffstedt (S) under året. Nu är väl behovet ännu större i städer som Malmö och Göteborg, och det därmed borde genomföras som en landsomfattande kampanj. Det är viktigt att se och klarlägga rötterna till antisemitismen så att vi kan förebygga att den inte breder ut sig i Sverige!

Läs hela min text här:

Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.
Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.
Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.
Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.
Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.
På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.
Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.
Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.
Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.
Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.
Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.

Jonas Segersam

Förintelsen på fullmäktige

 

foto:Tobias Rawet talar på minnesdagen för förintelsens offer i Uppsala

Igår i fullmäktige debatterade vi min interpellation om förintelsen, som jag skrev i februari (se min blogg då).

Här är mitt inledningsanförande i debatten med kommunalrådet Caroline Hoffstedt (S):

Jag tackar Caroline Hoffstedt för svaret på min fråga. Jag hade inte väntat mig något mothugg när det gäller detta, och är mycket glad och tacksam för att i Sverige finns en bred enighet om att kampen mot antisemtism och för den delen all annan våldsbejakande extremism är viktig och prioriterad.

Jag läste nyligen självbiografin ”Ett liv av skärvor” av förintelseöverelevaren Hedi Fred. Vi borde nu använda de ögonvittnen som ännu finns i Sverige för en landsomfattande vaccinationskampanj.

Antisemitism är en farsot som under historiens gång drabbat miljontals judar – med allt från glåpord, diskriminering, spott och slag till terrordåd, lemlästning och hänsynslösa massavrättningar. Tyvärr slår antisemitismen idag, där nutidens judar faktiskt är skyddande i en egen, judisk stat, ibland över i antisionism, med en retorik där ord som apartheid, koncentrationsläger och etnisk rensning används för att ifrågasätta staten Israels existens.

Det tragiska med antisemitismen under 1900-talet är att den skedde i vår egen världsdel, Europa. Av människor som liksom i Sverige lyssnade på Mozart, Beethoven, Jussi Björling och Zara Leander. Som läste Goethe, Bibeln och Jules Verne. För knappt ett år sedan besökte jag och min fru Riga – på andra sidan Östersjön. Där sköts 25.000 människor under två dagar i en skog i utkanten av staden. 

Också i Uppsala finns svarta fläckar, såsom bollhusmötet där studenter samlades för att protestera mot att judar skulle tas emot i vårt land. Eller det rasbiologiska institutet. 

Det finns dock ljuspunkter – Förintelsens minnesdag uppmärksammas numera i Uppsala. I Tullgarnsparken - inte långt från den platsen för ett barnhem som var ett av de få i Sverige där judiska barn togs emot under och efter kriget - har ett minnesmärke rests, en svartbränd stol där grönskan tränger fram ur sitsen. Och jag tackar naturligtvis Caroline Hoffstedt för det tillmötesgående svaret att ta initiativ till så kallade Stolpersteine – minnen av människor som gått på våra gator och ryckts bort av förintelsen, även i Uppsala.

Men jag hade hoppats att vi i stället för en uppräkning av allt som görs tillsammans skulle kunna göra krafttag för att Uppsalas skolelever verkligen får del av ”om detta” som vi ”må berätta” om.

Att vi skulle kunna sätta igång en vaccinationskampanj där alla de överlevande som finns kvar kan få komma ut i Uppsalas skolor och träffa alla elever. Mietek Groscher nämns i svaret, men det finns även Tobias Rawet, Liva Fränkel (syster till Hedi Fred) med flera som står till tjänst.

Jag såg på UR just Tobias Rawet i Enköpings kommunhus inför en samling skolelever där. Under en timme talade han om sina fasanfulla minnen från Lodz ghetto, där kanske 60-70 av de 16.000 barnen överlevde kriget. Om detta må vi berätta.

Om detta må ni berätta

Boken som tillsammans med projektet Levande Historia är ett av de viktigaste eftermälena av Göran Perssons tid som statsminister. Vid sin första comeback i riksdagshuset sa han på markeringen av minnesdagen för förintelsens offer 2015:

”Den dag vi inte minns Förintelsen, då har mördarna triumferat.”

Idag sätts demokratin i fråga på många håll, och i Sverige är det något vi tar för givet utan att riktigt förstå vad alternativen är. På samma sätt som alternativa verklighetsbeskrivningar presenteras på andra håll runt om i världen finns det personer som förnekar förekomsten av den omänskliga förintelsen av 6 miljoner judar. Detta skedde inte i någon avkrok utan i vår kultiverade världsdel, av civiliserade människor i länder som egentligen var demokratier, men där hat, rädsla och lögn fick styra i stället för kärlek, tolerans och sanning.

I Sverige finns många människor, fortfarande, som själva fått uppleva denna förintelses fasor. Som suttit i arbetsläger, bott i getton, och som fått största delen av sin egen släkt utrotad. Bara på grund av att de är judar.

När riksdagspolitiker idag föreslår förbud mot omskärelse, judiska skolor, koshermat och att man ska skilja på vem som tillhör den svenska nationen och vem som tillhör den judiska, eller kurdiska eller turkiska för den delen, så öppnar man vägen som kan leda mot hat, motsättningar och spänningar som hotar vår samhällsgemenskap. Skulle den synen få slå igenom så skulle det i praktiken åter bli omöjligt att leva som jude i Sverige.

Vi var tack och lov förskonade från förintelsen i Sverige, men vi behöver inte gå långt – i naziockuperade Norge administrerade norsk polis deportationen av 770 av de 2100 judar som fanns i landet till förintelseläger. Av dessa var det bara några få procent som överlevde förintelsen. På andra sidan Östersjön, i Lettlands huvudstad Riga, skapades ett getto för judarna, och under två dagar i slutet av 1941 arkebuserades 25.000 personer i Rumbulaskogen i södra delen av staden. Rigagettot fylldes sedan på med en motsvarande mängd judar från framförallt Tyskland varav ytterst få överlevde förintelsen.

Dessa historier bör berättas för uppväxande generationer, och vi behöver fortsätta satsningen med Levande Historia. För judar idag är staten Israel en garant för att en förintelse inte ska kunna iscensättas på motsvarande sätt som under 1900-talet. Därför är det så viktigt att vi också stöder staten Israels berättigade existens, och med rätta uppskattar Mellanösterns enda demokrati. Vi kan visst ha synpunkter mot den politik som förs, men det är förmätet att flera hundra mil bort ha synpunkter om var judar ska kunna leva och bo och inte.  Som europeer har även vi svenskar en del av den kollektiva skuld som århundraden av förföljelser, pogromer och inkvisitioner av judar gett oss i arv, och därför bör vi ha en ödmjuk och lågmäld ton när diskussioner om judar och Israel förs.

We ❤️ Israel

I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.

Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.

En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.

Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.

Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.

Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")

Enstatslösningen för Palestina

I den här intervjun (gjord i Uppsala) med Ahmed Rami av Mohamed Omar framförs förslaget om en enstatslösning. När det gäller Israel / Palestina - konflikten är ett slags rådande konsensus att man ska sträva efter en "tvåstatslösning", det vill säga två suveräna stater, Israel och Palestina, som ska existera i fred sida vid sida.


Detta ställs då också ofta mot en slags beskrivning av en rådande situation där Israel sedan sin tillkomst ockuperar delar av eller hela det tidigare Palestina, och förnekar palestinierna rätten till en egen stat. Utifrån denna orättvisa situation anses "tvåstatslösningen" som ett steg framåt eftersom den innebär att det palestinska folket får ett internationellt erkännande som ett folk i en egen suverän internationellt erkänd stat, Palestina.


Jag tror att det är en ganska blåögd och allmänt utbredd  bild i Sverige (och på många andra håll) att får man bara till en sådan tvåstatslösning så kommer det bli fred i Israel / Palestina, och vi bör därför med alla medel understödja en process mot detta mål. Inte minst den så kallade osloprocessen är ett led i denna utveckling.


Det många inte inser, eller vill inse, är att det tyvärr är en väl utbredd målsättning hos flera av aktörerna, t ex Hamas som styr Gazaremsan, att i stället uppnå en enstatslösning, det vill säga ett "fritt Palestina". Utan en judisk stat, alltså utan Israel, och troligen utan några judar heller (det bor i alla fall inga judar i dagens palestinska självstyrelseområden).


I denna intervju illustreras denna syn tydligt, och Israel beskrivs som en rasistisk stat. Till och med tvåstatslösningen beskrivs i slutet av Mohamed Omar som en sionistisk ståndpunkt, vilket väl säger ganska mycket!


Nu ska tilläggas att Mohamed Omar har tagit avstånd från de synpunkter han förfäktade under sin islamistiska period 2009-2012 (se wikipedia), så mitt inlägg är inte riktat mot honom som person. Ahmed Rami har dock mig veterligen inte gjort någon avbön (driver fortfarande RadioIslam TV, med program som påminner om den propaganda vi såg på Hizbollahs tv-kanal när vi bodde i Israel). Och Hamas är genom sin kontroll över Gaza fortfarande upphov till oroligheter, lidande och konflikt i regionen.


Fler borde få upp ögonen för denna linje som drivs massivt mot staten Israel, dess folk, och deras rätt att existera!


Per Gudmundson om Ahmed Rami 

Här är länk till DN-artikeln 820729 där Rami under rubriken "demokratiskt Palestina" förespråkar samma enstatslösning. Då var han en upphöjd revolutionär från Marocko med kontakter med både Olof Palme och Anna Lindh, och naturligtvis vänsterakademiker i Uppsala såsom Jan Bergman m fl som sedan försvarade honom i rättegången där han blev dömd till 6 mån fängelse 1989. Även Per Gahrton var en av dem som då stödde honom, något han i TV i våras beklagade för Anna Hedenmo, nu när Rami fått antisemit-stämpeln och inte längre är en upphöjd vänsterdebattör i Sverige (han lär inte få in några inlägg på DN debatt längre idag)

Svenska Kommittén mot Antisemitism kom tack och lov till stånd efter den utbredda antisemitismen som sköljde in över Sverige efter Libanonkriget 1982 (då Ramis DN-artikel skrevs), ungefär på samma sätt som samma antisemitism sköljer över Sverige idag i samband med Gaza-kriget.