Antisemitism är en del av våldsbejakande extremism

Idag skriver jag i Aftonbladet om antisemitism i Sverige, och hur det är något som förenar alla våldsbenägna grupper.

Här är texten:
30-talets Europa präglades av gatustrider mellan kommunister och nazister, av massarbetslöshet och av rasism och nationalism. Tyvärr ser vi denna tidsanda svepa över Europa igen – främlingar ifrågasätts, demokratiska institutioner ses som kraftlösa och förlegade, yttrandefriheten sätts i fråga och antisemitismen börjar åter breda ut sig.

Efter andra världskriget grundlades en ordning, genom personer som kristdemokraten Konrad Adenauer, som skulle skydda Europa från maktmissbruk och krig. Denna ordning har varit framgångsrik under snart 80 år. Men något har hänt.

1992 bestämde sig två förintelseöverlevare i Sverige, oberoende av varandra, lämna Svenssonlivet och gå ut i skolor och vittna om sina upplevelser. För Tobias Rawet var det förintelseförnekaren Faurissons besök i Sverige och för Emerich Roth några killar som gick Birger Jarls-gatan ner, med lyfta armar ropande ”Sieg Heil, Sieg Heil” som gjorde att de bröt den 45 åriga tystnaden.

Från 90-talet, med ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vitt Ariskt motstånd” – den mylla som SD grundades i, har nu åter våldsbejakande extremism börjat breda ut sig i Sverige. Antisemitismen är en värdemätare för vilket inflytande denna extremism har.

När jag lyssnade till Annie Lööfs tal i Almedalen var det just när hon nämnde ”judiska församlingshem” och ”judiska förskolor” som de strategiskt utplacerade NMR-aktivisterna hov upp sin röst. Jag stod ett par meter bakom, och den laddade stämningen var skakande. Ett par dagar senare utmynnade NMR:s närvaro framför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält i handgemäng.

Judehatet har varit utbrett under hela Europas historia och gång på gång har judar förvisats, fängslats och dödats.

I Sverige finns många exempel på antisemitism i dag, och den återfinns i alla de tre huvudgrupper av våldsbejakande extremism som den nationelle samordnaren har beskrivit. Man skulle till och med kunna säga att antisemitism är ett gemensamt kännetecken för våldsbejakande extremism.

Att NMR och andra högerextrema grupper är antisemiter är ingen nyhet. Men även modern islamism innehåller starka antisemitiska underströmmar. Den enda renodlade islamistiska regimen i världen, Iran, talar öppet om att förinta Israel, och i hela Mellanöstern finns en utbredd fientlighet mot den judiska staten Israel.

En del försvarar detta som antisionism, men om man anser att judarna inte har rätt till en stat just för att de är judar, eller att de som kollektiv ska dödas eller fördrivas då är det faktiskt fråga om antisemitism – inte oskyldig kritik mot den israeliska regeringen.

I Sverige har denna antisemitism resulterat i flaggbränningar, attentat mot synagogor och hatfullt skanderande mot judar.

När det gäller antisemitism i den autonoma vänstern, så är det ett känsligt kapitel. Vänstern vill upprätthålla en bild av ”demokrati” och antirasism. Men en stark antisionism är utbredd även här, och hänger ihop med en konspiratorisk världsbild, där USA och Israel buntas ihop som (en judiskkontrollerad) imperialism. Ett symptom på detta synsätt var när nyligen Oldoz Javidi, riksdagskandidat för Fi, förklarade att alla judar borde lämna Israel och flytta till USA.

Ett första viktigt steg att mota detta är att återuppliva 90-talets projekt ”Om detta må ni berätta”, och genomföra en landsomfattande vaccinationskampanj mot antisemitism. Vi behöver alla påminna oss om hur fel det kan gå om inte efterkrigstidens viktiga värderingar vördas och försvaras.

Jonas Segersam

ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel i Uppsala och kommunalråd (KD)