fredag 9 mars 2018

Glöm inte #metoo!

I dag är det internationella kvinnodagen. En utmärkt anledning för oss i den manliga halvan att gratulera och visa vår uppskattning för alla fantastiska kvinnor i den andra halvan. I alla fall är det så man firar i Ryssland - alla kvinnor får blommor.

Men, denna dag ger också en påminnelse om mer allvarliga problem, något som jag bland annat för två år sedan tog upp i denna blogg ("värna svenska kvinnofriden")

Sedan dess har vi sköljts över av #metoo, under hösten och vintern. Nu har dock tiden gått, och risken finns att #metoo börjar falla i glömska. I dag kom första reaktionen från "kulturprofilen" (vars avslöjande satte hela Svenska Akademin i gungning) genom att dennes advokat Björn Hurtig uttalade sig till DN.

I Norge väntar Arbeiderpartiets tidigare vice partiledare Trond Giske på att tiden ska gå så att han takt med den så småningom ska kunna komma tillbaka till politiken. Det som hände i hans fall var att runt jultid kom avslöjande om en massa oegentligheter från hans sida gentemot kvinnor i olika partisammanhang. Det hela kulminerade genom att hans kollega som vice partiledare, Hadia Tajik, läste upp ett av dessa vittnesbörd om övergrepp på ett partistyrelse möte. Något som ledde till att han sjukskrev sig och så småningom även avgick från posten som vice partiordförande.

En slående skillnad mellan Norge och Sverige är att där är det mycket mer accepterat att försvara Trond Giskes (m fl) övergrepp med att hans version måste få komma fram och genom anspelningar mot Hadia Tajiks agerande som innehåller både rasistiska och könsnedsättande undertoner. I Sverige har vi sett väldigt få exempel på att män (och kvinnor för den delen - jämför den senaste "Wallrup-affären" inom vänsterpartiet) försvarat sitt agerande. De enda jag kan komma på är Lars Ohly, som på grund av detta lämnade (V), och Staffan Heimerson, Aftonbladetkrönikören som jämförde #metoo med Stalins utrensningar.

På samma sätt som hedersvåld (#glömaldrigpelaochfadime) tenderar att relativiseras och bortförklaras från olika håll, så kan även våld mot kvinnor alltså relativiseras och bortförklaras. Den som gick ut för hårt i frågan kunde innan #metoo bli stämplad som moralist, något som även Kjell Magne Bondevik, Norges tidigare kristdemokratiske statsminister påpekade när jag lyssnade på honom i Jönköping i lördags. En stämpel som dock inte längre kan sättas på oss som tar upp detta problem i den politiska debatten. Låt oss därför aldrig glömma #metoo-vittnesbörden, på samma sätt som vi aldrig ska glömma Pela och Fadime (jag återkommer om hedersvåldet)!

fredag 2 mars 2018

Där Kristdemokraterna styr

Nu har vi precis inlett KD-dagarna i Jönköping, en bra avspark inför valet! Ebba har hållit tal och bland annat illustrerat socialdemokraternas misslyckande när det gäller vårdköerna (se ovan). Annie Lööf, Jan Björklund och Ulf Kristersson har gjort ett bejublat framträdande med Ebba - ingen tvekan om vilket regeringsalternativ som i alla fall har det roligast tillsammans!

Det är väldigt roligt att vara hemma i mitt hemlän, Jönköping - som Ebba citerade "Inför Gud är vi alla smålänningar". Igår fick vi också smaka tårtan som man numera äter på den småländska "nationaldagen" - Fössta tosdan i mass - ja ni som kan småländska förstår poängen.

Det är väldigt roligt att vara på en plats där kristdemokraterna styr. Inom det sociala området, där jag har en del insyn som vice ordförande i socialnämnden i Uppsala finns det två tydliga exempel på vad detta innebär för skillnad.

Det första, som jag också uttalat mig om i UNT gäller flyktingmottagandet. Ola Nilsson (KD) som är ordförande i socialnämnden här har berättat att kommunen sparat ca 30 mnkr på att bedriva HVB i egen regi i stället för att bara låta den statliga ersättningen rinna iväg till privata företag (se JP).


Det andra området fick jag anledning att fördjupa mig i under ett studiebesök på förmiddagen tillsammans med min kollega i Jkpg, kommunalrådet Andreas Sturesson (bilden)

2014 lanserade han idén att införa "Välfärdsjobb", något som vi driver även i Uppsala (se UNT)
 eftersom majoriteten tog bort detta initiativ direkt efter valet 2014.

I Jönköping var målet 2014 att 250 av dem som fick försörjningsstöd skulle få en tillfällig anställning under 1 år för att sedan kunna gå vidare till arbete eller studier, något som man också genomfört och fortsatt med. Utvärderingar visar att man lyckas i nästan hälften av fallen (47% 2017).

När man jämför kristdemokratiskt styrda Jönköping med socialdemokratiskt styrda Uppsala blir kontrasten uppenbar! I Jönköping har antal hushåll med försörjningsstöd minskat med en tredjedel (från 1759 till 1274 enligt socialstyrelsens statistik). Under samma tid har antal hushåll med försörjningsstöd i Uppsala ÖKAT med motsvarande (från 2700 till 3569). Detta har delvis att göra med flyktingmottagandet (ca 1000 av hushållen med försörjningsstöd i Uppsala), men det är inte hela förklaringen. I Jönköping arbetar man aktivt i samarbetet med SFI-utförarna och arbetsförmedlingen vilket ju ger uppenbart resultat. Ekonomiskt är det ingen stor vinst för kommunen eftersom man har ökade kostnader för välfärdsjobben, som uppvägs av besparingen för försörjningsstöd. Men på det personliga planet är detta avgörande. Vi fick höra flera vittnesbörd, bland annat från en kvinna från Syrien (se Youtube-klipp) och en ung man från gissningsvis Somalia som båda nu har jobb efter att förut ha tvingats leva på de 6000 socialbidraget ger.

Jag ser verkligen fram mot valet, och en förändring i Sverige och Uppsala!

torsdag 8 februari 2018

Bygg trädgårdsstäder i Uppsala

Jag och Simon Westberg skriver i UNT idag om vikten av att bygga vad folk efterfrågar, nämligen Trädgårdsstäder, även inne i Uppsala.

På bilden ser vi ett av de senaste exemplen på Trädgårdsstad inne i Uppsala, Slöjdgatan på Kungsgärdet från 20-talet. Nuförtiden byggs trädgårdsstäder enbart utanför staden (Lindbacken och Gunsta t ex) - vi föreslår i stället att man placerar en ny trädgårdsstad i Stabby, mellan Rickomberga och Berthåga.

Här är texten i dagens UNT:

De senaste månaderna har det blivit tydligt att Uppsalas bostadsmarknad dras med djupa problem. Få vill skriva kontrakt på nybyggda hyresrätter och bostadsrättsbyggare rear ut lägenheter. Samtidigt kvarstår bostadsbristen. Köerna ringlar långa till billigare lägenheter och villapriserna har inte följt bostadsrättspriserna nedåt. Marknaden är ur balans.För att lösa bostadsbristen måste vi förändra hur och vad vi bygger.
Dessa två fenomen – bristen på billiga lägenheter och villabristen – är sammanlänkade. Det finns många små och billiga lägenheter i vår stad som är lämpligt utformade för bostadsdebutanten. Men dessa är inte tillgängliga.De personer som bor där är inte intresserade av att flytta. Enkelt uttryckt så finns det inget som de hellre skulle betala mer för. Det gör att flyttkedjorna inte kommer igång. Familjer kommer helt enkelt inte vidare i bostadskarriären.
Detta visar på en missmatchning mellan vad som byggs och vad människor efterfrågar. Allt för länge har Uppsala planerats utifrån hur lådarkitekter, miljöpartister och storbolag tycker att vi borde bo. I stället borde vi börja planera utifrån vad människor själva önskar för typ av boende.

År efter år uppger 7 av 10 svenskar att de helst vill bo i villa eller radhus. När människor med egna ord får berätta hur de vill bo svarar de grönt, lågt och tryggt. Gärna med klassisk arkitektur. Den gamla svenska småstaden tycks vara drömmen.
Trots detta planläggs Uppsala ständigt bara gråare, högre, trängre och fyrkantigare. Samtidigt som antalet nybyggda lägenheter nått miljonprogramsnivåer står produktionen av småhus stilla. För att lösa en del av bostadsbristen borde därför kommunen skifta över till att planlägga trädgårdsstäder.

Trädgårdsstäder erbjuder de boendekvaliteter människor efterfrågar utan de nackdelar som glesa villaområden kan ge. Vi kristdemokrater lanserade därför förra året Stabby Trädgårdsstad som ett medel för att bevara Stabbyfälten samtidigt som vi skapar ett trivsamt egnahemsområde mellan Rickomberga och Berthåga. Ett alternativ till de rödgrönas höghusplaner för området.
Det finns massor med argument för trädgårdsstäder, och därför är det en gåta varför kommunen bara planlägger höghus och enstaka villakluster på landet.
I och med att trädgårdsstäder byggs främst i trä (vilket binder koldioxid) och är tillräckligt täta för att bära kollektivtrafik är det ekologiskt hållbara bostadsområden. Dessutom fungerar trädgårdarna som gröna lungor inne i staden.

Den sociala hållbarheten i trädgårdsstäder är oslagbar. Väven av egnahem och låga flerfamiljshus erbjuder en integration av olika ekonomiska grupper som inget annat stadsbyggnadsnät matchar. Byggt enligt trädgårdsstadens principer är husdrömmen inte heller förbehållen höginkomsttagare. I vårt räkneexempel för Stabby Trädgårdsstad kunde vi visa att månadskostnaden blir lägre genom att bygga och äga sitt eget hus jämfört med att flytta in i en hyreslägenhet i de nybyggda höghuset vid Cementgjuteriet. Kalkylen för ett typiskt småhus (100 kvadratmeter) landade på cirka 14 000 kronor i månaden medan hyran för motsvarande lägenhet landar på 15 000 kronor i månaden. I den beräkningen ingår amortering, tomträttsavgäld, driftskostnad, en dubblerad boränta och minsta möjliga egeninsats om 200 000 kronor. Helt överkomligt för en småbarnsfamilj med två medellöner.
Att kostnaden blir lägre för småhuset beror på att ägaren är sin egen fastighetsskötare, inte tar ut någon vinst och att småhuset kan byggas med enklare standard (till exempel trästomme, träfasad, mindre markarbete, ingen hiss och så vidare).Denna logik är för övrigt överförbar till byggandet av flerfamiljshus.

Som bland annat Ikea-ägda BoKlok gång på gång påvisat så är det ett effektivt sätt att få ner hyran på lägenheter att bygga dem i tvåvåningshus av trä.Som vi ser det är den enda nackdelen med trädgårdsstäder att det går åt något mer mark – men i en stad som Uppsala med enbart jätteprojekt som Rosendal, Östra Salabacke, Industristaden, Librobäck och Ulleråker vore det en välgärning att skapa bättre balans i markanvändningen.

Den som vill se exempel på trädgårdsområden i Uppsala kan promenera ner för Slöjdgatans lätt krokiga väg och vika av mot Kungsgärdets småstugeområde eller gå en tur på vägarna runt Stiernhielmsparken där småhus, radhus och låga flerfamiljshus ligger sida vid sida. Denna typ av bebyggelse är vad människor efterfrågar. Att bara bygga bostäder människor egentligen inte vill bo i kommer inte att lösa bristen. Vi måste erbjuda något bättre för att få igång flyttkedjorna i Uppsala!

Jonas Segersamkommunalråd (KD)
Simon Westbergledamot plan- och byggnadsnämnden (KD)