Är kristdemokrati konservatism?

På kungahusets hemsida finns en bild av våra riksregalier. Kronan, Svärdet, Riksäpplet, Spiran och Nyckeln. En fin samling av genuint svenska symboler.

Korset, Kronan och Svärdet

Konservatismen har ofta beskrivits med dessa tre ord. Korset som symbol för kyrkan, vars tro har präglat västerlandet under tusentals år. Kronan som symbol för kungahuset, den svenska monarkin söker också sina rötter mer än tusen år tillbaka i vårt land. Svärdet som symbol för krigsmakten, försvaret av vårt land mot främmande ockupation och ofrihet.

Riksregalierna innehåller bokstavligen både svärdet och kronan, och korset är med i form av toppen av både kronan och riksäpplet.

I Nordeuropa är fortfarande dessa symboler sinnebilden för vad konservatismen har strävat efter att bevara. En konstitutionell monarki, en kristen grund för samhället och ett starkt försvar för att bevara den nationella självständigheten.

Min konservativa historia

När jag kom till Uppsala för att studera vid Universitetet 1990 så betraktade jag mig som konservativ. Jag engagerade mig också i diverse konservativa sammanhang - Konservativa Sällskapet som bildades 1992 i Uppsala med personer som Johan Andersson Sundeen, Torbjörn Aronson, Kjell O Lejon, Gustaf von Essen med flera (beskrivet här av Jakob Söderbaum) - Studentföreningen Heimdal förstås (där för övrigt min dotter nu sitter i styrelsen), som också var lite av grogrunden för KS - och 1993 var jag med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa.

Jag var också med i Rojalistiska Föreningens Uppsalaavdelning, och under min utbildning till reservofficer hade jag också en del kontakter i militära sammanhang.

Kort sagt, för mig var konservatismen i allra högsta grad levande under min studietid, och i och med att jag studerade bland annat statskunskap, filosofi och ekonomisk historia fick jag också möjlighet att fördjupa mig en hel del i tankestoff med anknytning till konservatismen.

När första halvan av 90-talet var över blev det dock mer praktik för min del - att skaffa familj och barn, arbeta för kyrkan och sedermera diverse andra mer praktiskt inriktade organisationer - vilket blev ett sätt att omsätta de konservativa värdena i det verkliga livet.

Konservatismen mötte Kristdemokratin

Återkommen till Uppsala år 2000 fick jag frågan om att ta plats i en kommundelsnämnd för Kristdemokraterna, och kom därmed att gå in i ett politiskt parti. Efter ett par år blev jag ombudsman och så småningom politiker, och jag fick därmed anledning att sätta mig in i den kristdemokratiska ideologin.

Jag upptäckte ganska snart att även om jag trodde kristdemokrati var samma som konservatism så är det inte riktigt så. I praktisk politik kan mycket likna varann, men den historiska, och även sociologiska bakgrunden är faktiskt ganska olik. Det är få som vet så mycket om detta i Sverige, där man endast tycks känna till socialism, liberalism och konservatism som politiska ideologier.

Det jag upptäckte var att kristdemokratin till och med står sig bättre som ideologi, och dessutom är den tydligare i sitt innehåll och utformning.

Konservatismen i korthet

Den franska revolutionen 1789 ställde Europa och världen på ända, och blev det kaos ur vilket konservatismen föddes. Edmund Burke betraktas som (den engelska) konservatismens fader, och han verkade just under det turbulenta slutet av 1700-talet. Under 1800-talet konsoliderades det konservativa tänkandet - påverkades av liberala idéer (särskilt Adam Smiths ekonomiska liberalism), och kom så småningom i många länder att bli den rörelse som stod för det traditionella styret under framväxten av först liberala och senare socialdemokratiska partier.

Som partier grundades därför dessa konservativa grupper först efter socialdemokrater och liberaler, eftersom det var de konservativa som redan innehade makten i 1800-talets Europa. Som sagt är kungamakten, kyrkan och krigsmakten sinnebilden för konservatismen, och i takt med att kyrkan förlorade sin roll, monarkier störtades och starka krigsmakter slogs sönder så kom också den konservativa makten över Europa att minska.

I Sverige grundades Allmänna Valmansförbundet 1904, föregångaren till Moderaterna. Med den allmänna rösträtten 1918 minskade också de konservativas makt, och i Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern störtades monarkierna.

Under 1900-talet har konservatismen fått finna nya former och anpassa sig till en annan omvärld. Men tankegodset finns till stor del kvar, och särskilt i länder som USA och Storbritannien är den konservativa idédebatten i allra högsta grad levande och inflytelserik också i dagens politik.

Det är väldigt svårt att ge en allmängiltig beskrivning av konservatismen i vårt moderna samhälle, men det är klart att den innehåller ett stort mått av skepticism till förändring och försvar för traditionella värden. Familjen, civilsamhället, den individuella friheten, näringslivet, försvaret är alla delar som är viktiga för konservatismen. I många fall finns också en koppling till nationen, kulturen och folkgemenskapen. I vissa fall har konservatismen urartat till reaktionär, antidemokratisk extremism, som inte lämpar sig särskilt bra i vårt moderna samhälle.

Men för mig som konservativ är det naturligtvis huvudsakligen positiva värden som jag förknippar med konservatismen, även om jag kanske som sagt tycker att de är ännu bättre uttryckta inom kristdemokratin.

Kristdemokratin i korthet 

När jag engagerade mig i svenska Kristdemokraterna öppnade sig en ny värld av politisk idéhistoria. När jag växte upp på 70- och 80-talen var KDS (Kristen Demokratisk Samling) ett litet parti utan några vidare internationella kontakter. Man hade visserligen fått en hel del hjälp från norska KrF (Kristelig Folkeparti), som bildades redan 1933 och som haft flera statsministrar i Norge.

Det var dock först på 80-talet som de internationella kontakterna tog fart vilket ledde till en omdefiniering av partiet i linje med de stora kontinentala kristdemokratiska partierna (CDU i Tyskland, CDA i Nederländerna, ÖVP i Österrike och DC i Italien). Till skillnad från i Storbritannien och USA finns det nämligen på kontinenten en stark kristdemokratisk rörelse som har sina rötter i 1800-talet. På många håll har den stora likheter med arbetarrörelsen - exempelvis i Belgien finns såväl kristdemokratiska socialförsäkringskassor som fackföreningar, något som går igen i flera länder där kristdemokratin varit stark bland stora delar av befolkningen. Ideologiskt är kristdemokratin den politiska tillämpningen av den katolska socialläran, som formulerades i flera påvliga encyklikor som Rerum Novarum, Quadragesimo Anno och Pacem in Terris.

Kortfattat kan sägas att den katolska socialläran talade i sin början (1800-talets slut) om  arbetarnas villkor, rätt att organisera sig i fackföreningar, samtidigt som det var en reaktion mot den materialistiska socialismen. Under 30-talet blev läran sedan också en reaktion mot fascism och högerextremism, och under efterkrigstiden har dessa tankar haft en avgörande betydelse för Europas (och världens) utveckling genom sin betoning av mänskliga rättigheter, fredligt samarbete mellan stater, och en solidarisk fördelning.

Som framgår av denna korta översikt har alltså kristdemokratin en helt annan bakgrund än konservatismen och det är nödvändigt för att förstå ideologin. Grundbultar i ideologin är människovärdesprincipen, personalismen (mellanting mellan individualism och kollektivism), subsidiaritet (beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå), solidaritet och naturliga gemenskaper (familjen / grannskapet / arbetsplatsen).

Det är alltså därmed också en ideologi som är betydligt tydligare definierad än konservatismen som är bredare och mindre helhetlig.

Kristdemokratin i EU

I många länder har kristdemokratin kommit att kopplas till en stark EU-vurm. Det hänger samman med att grundarna av EU, Alcide de Gasperi från Italien, Robert Schumann från Frankrike och Konrad Adenauer från Tyskland alla var kristdemokrater, och hela projektet byggde på en tanke att skapa fred och gemenskap i Europa. Något som ju faktiskt till stor del har lyckats.

Kristdemokratin kom också tidigt att ha en avgörande prägel på politiken på EU-nivå eftersom partierna som jag nämnde ovan var dominerande i de olika EU-länderna. Det var först på 90-talet, med Storbritanniens och Sveriges inträde, som man inom EPP - European Peoples Party, det stora Kristdemokratiska blocket i EU-parlamentet, valde att ta in även konservativa partier såsom svenska Moderaterna och Tories i Storbritannien.

Är KD konservativt

Så med den bakgrund tillbaka till frågan om KD kan sägas vara konservativt? Mitt svar är otvetydigt ja, åtminstone att man med gott samvete som konservativ kan engagera sig i kristdemokraterna. Det finns säkert ännu några i partiet som inte delar min uppfattning. Det har sin bakgrund i partiets svenska historia och att man fortfarande på 80-talet inte ville definiera partiet som borgerligt. Det var först i början av 80-talet och inför valet 1985 som Alf Svensson införde beteckningen "icke-socialistiskt".

Det har också sin bakgrund i att "konservativ" i många kretsar betraktas som ett skällsord. Jag tror dock att vi inom kristdemokratin ska se kopplingen med konservatismen mer som en möjlighet än ett hot. Inte bara för att det är en generell trend idag att konservatismen är "inne" (jämför SD:s val av etiketten "socialkonservativ", och att KDU och andra organisationer som vågar profilera sig som konservativa drar medlemmar), utan för att det finns många bra och eftersträvansvärda sidor av konservatismen.

Korset, Svärdet och Kronan

För att sluta där jag började vill jag lyfta de tre sidor av konservatismen som symboliseras av Korset, Svärdet och Kronan. Tre sidor som jag tycker vi tjänar på att lyfta upp också inom KD.

Korset är ju en självklarhet för en kristdemokrat - mer än för en konservativ faktiskt. Det är till och med så att vi måste kämpa mot fördomen att kristdemokrat kan man bara vara om man är kristen, vilket inte är fallet. Ända sedan vårt grundande 1964 har de svenska kristdemokraterna varit ett icke-konfessionellt parti, till skillnad från exempelvis KrF i Norge som tog bort sin "bekjennelsesparagraf" först 2013.

Med tanke på partiets bakgrund, delvis inom den svenska frikyrkligheten, har det dock alltid varit en självklarhet att skilja på kyrka och stat. Här kan anas en skillnad mot konservatismen som i Nordeuropa har kämpat för att kyrkan fortsatt ska ha en stark ställning och koppling till staten. Det är dock här viktigt att se skillnaden mellan samhälle och stat. Vi kan tycka att kristendomen, eller utifrån en kristdemokratisk ståndpunkt, de kristna värderingarna / den kristna etiken ska ha en stor roll i vårt samhälle, utan att det finns någon formell koppling till staten, till det offentliga.

Man kan tycka att det är positivt med skolavslutningar i kyrkan, med korum i försvarsmakten, med en flagga med ett kors på, med starka kristna organisationer som gör insatser i samhället, med tydliga bärande samhällsvärderingar grundade på den kristna idétraditionen utan att för den sakens skull tycka att det ska finnas en formell koppling mellan stat och kyrka. När det gäller just Svenska Kyrkan skulle jag tro att det vore välgörande om den slapp det svenska partipolitiska inflytandet som faktiskt blivit värre efter att kyrkan officiellt skildes från staten.

Så till Svärdet. Jag är väldigt glad över att ha en nära medarbetare inom KD - Mikael Oscarsson - som försvarspolitisk talesperson för partiet. Han har satt ett ansikte på att partiet verkligen kan driva en tydlig försvarspolitik - närmast utifrån konservativa förtecken. När det gäller försvaret är nämligen inte kristdemokratisk ideologi särskilt tydlig, och vi har haft (och har fortfarande) företrädare med mer eller mindre pacifistiska värderingar inom partiet.

Här tror jag definitivt vi har något att lära av konservatismen. Ett försvar är en självklarhet för att upprätthålla frihet, självständighet och oberoende. Även om man samarbetar internationellt inom FN och EU, som för övrigt båda är långtifrån effektiva organisationer, så behöver varje land och folk ha en möjlighet att försvara sin autonomitet. Nationalstaten som växte fram som tanke under 1800-talet är en bra princip. Utifrån principen om naturliga gemenskaper tror jag faktiskt även kristdemokratisk ideologi kan stödja den principen. För att ett land ska fungera behöver man ett gemensamt språk, det är en grundläggande grund för nationell indelning. När länder inte har det, som Belgien, ser vi att det blir problem.

Slutligen Kronan. Enligt undersökningar är det just kristdemokratiska väljare som är allra mest positivt inställda till monarkin. Även här finns inte en så tydlig koppling till kristdemokratisk ideologi - utan vi har något att lära av konservatismen. Här i Sverige tycker jag att det svenska kungahuset är en mycket god förebild på viktiga värderingar som är värda att värna. Kopplingen till det kristna arvet framhålls på ett föredömligt sätt, och jag kan tycka att nu under coronakrisen har Kungens insatser (bland annat hans tal) slagit statsministerns med hästlängder. Även om vår svenske Kung Carl Gustaf har många personliga brister så visar han ändå värdet av kontinuitet, erfarenhet och ett lite längre och högre perspektiv än dagspolitikens. Så här har vi definitivt ett område som vi behöver lyfta.

Kort sagt - Jag tror att vi kristdemokrater skulle tjäna på att tydligare profilera oss som ett konservativt parti. Inte minst för att människor i Sverige bättre ska förstå vad partiet står för, eftersom "kristdemokrati" är så okänt i vårt land.


Se gärna ett inlägg om detta tema för 10 år sedan i samband med KD:s kommundagar.