Är kristdemokrati konservatism?

På kungahusets hemsida finns en bild av våra riksregalier. Kronan, Svärdet, Riksäpplet, Spiran och Nyckeln. En fin samling av genuint svenska symboler.

Korset, Kronan och Svärdet

Konservatismen har ofta beskrivits med dessa tre ord. Korset som symbol för kyrkan, vars tro har präglat västerlandet under tusentals år. Kronan som symbol för kungahuset, den svenska monarkin söker också sina rötter mer än tusen år tillbaka i vårt land. Svärdet som symbol för krigsmakten, försvaret av vårt land mot främmande ockupation och ofrihet.

Riksregalierna innehåller bokstavligen både svärdet och kronan, och korset är med i form av toppen av både kronan och riksäpplet.

I Nordeuropa är fortfarande dessa symboler sinnebilden för vad konservatismen har strävat efter att bevara. En konstitutionell monarki, en kristen grund för samhället och ett starkt försvar för att bevara den nationella självständigheten.

Min konservativa historia

När jag kom till Uppsala för att studera vid Universitetet 1990 så betraktade jag mig som konservativ. Jag engagerade mig också i diverse konservativa sammanhang - Konservativa Sällskapet som bildades 1992 i Uppsala med personer som Johan Andersson Sundeen, Torbjörn Aronson, Kjell O Lejon, Gustaf von Essen med flera (beskrivet här av Jakob Söderbaum) - Studentföreningen Heimdal förstås (där för övrigt min dotter nu sitter i styrelsen), som också var lite av grogrunden för KS - och 1993 var jag med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa.

Jag var också med i Rojalistiska Föreningens Uppsalaavdelning, och under min utbildning till reservofficer hade jag också en del kontakter i militära sammanhang.

Kort sagt, för mig var konservatismen i allra högsta grad levande under min studietid, och i och med att jag studerade bland annat statskunskap, filosofi och ekonomisk historia fick jag också möjlighet att fördjupa mig en hel del i tankestoff med anknytning till konservatismen.

När första halvan av 90-talet var över blev det dock mer praktik för min del - att skaffa familj och barn, arbeta för kyrkan och sedermera diverse andra mer praktiskt inriktade organisationer - vilket blev ett sätt att omsätta de konservativa värdena i det verkliga livet.

Konservatismen mötte Kristdemokratin

Återkommen till Uppsala år 2000 fick jag frågan om att ta plats i en kommundelsnämnd för Kristdemokraterna, och kom därmed att gå in i ett politiskt parti. Efter ett par år blev jag ombudsman och så småningom politiker, och jag fick därmed anledning att sätta mig in i den kristdemokratiska ideologin.

Jag upptäckte ganska snart att även om jag trodde kristdemokrati var samma som konservatism så är det inte riktigt så. I praktisk politik kan mycket likna varann, men den historiska, och även sociologiska bakgrunden är faktiskt ganska olik. Det är få som vet så mycket om detta i Sverige, där man endast tycks känna till socialism, liberalism och konservatism som politiska ideologier.

Det jag upptäckte var att kristdemokratin till och med står sig bättre som ideologi, och dessutom är den tydligare i sitt innehåll och utformning.

Konservatismen i korthet

Den franska revolutionen 1789 ställde Europa och världen på ända, och blev det kaos ur vilket konservatismen föddes. Edmund Burke betraktas som (den engelska) konservatismens fader, och han verkade just under det turbulenta slutet av 1700-talet. Under 1800-talet konsoliderades det konservativa tänkandet - påverkades av liberala idéer (särskilt Adam Smiths ekonomiska liberalism), och kom så småningom i många länder att bli den rörelse som stod för det traditionella styret under framväxten av först liberala och senare socialdemokratiska partier.

Som partier grundades därför dessa konservativa grupper först efter socialdemokrater och liberaler, eftersom det var de konservativa som redan innehade makten i 1800-talets Europa. Som sagt är kungamakten, kyrkan och krigsmakten sinnebilden för konservatismen, och i takt med att kyrkan förlorade sin roll, monarkier störtades och starka krigsmakter slogs sönder så kom också den konservativa makten över Europa att minska.

I Sverige grundades Allmänna Valmansförbundet 1904, föregångaren till Moderaterna. Med den allmänna rösträtten 1918 minskade också de konservativas makt, och i Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern störtades monarkierna.

Under 1900-talet har konservatismen fått finna nya former och anpassa sig till en annan omvärld. Men tankegodset finns till stor del kvar, och särskilt i länder som USA och Storbritannien är den konservativa idédebatten i allra högsta grad levande och inflytelserik också i dagens politik.

Det är väldigt svårt att ge en allmängiltig beskrivning av konservatismen i vårt moderna samhälle, men det är klart att den innehåller ett stort mått av skepticism till förändring och försvar för traditionella värden. Familjen, civilsamhället, den individuella friheten, näringslivet, försvaret är alla delar som är viktiga för konservatismen. I många fall finns också en koppling till nationen, kulturen och folkgemenskapen. I vissa fall har konservatismen urartat till reaktionär, antidemokratisk extremism, som inte lämpar sig särskilt bra i vårt moderna samhälle.

Men för mig som konservativ är det naturligtvis huvudsakligen positiva värden som jag förknippar med konservatismen, även om jag kanske som sagt tycker att de är ännu bättre uttryckta inom kristdemokratin.

Kristdemokratin i korthet 

När jag engagerade mig i svenska Kristdemokraterna öppnade sig en ny värld av politisk idéhistoria. När jag växte upp på 70- och 80-talen var KDS (Kristen Demokratisk Samling) ett litet parti utan några vidare internationella kontakter. Man hade visserligen fått en hel del hjälp från norska KrF (Kristelig Folkeparti), som bildades redan 1933 och som haft flera statsministrar i Norge.

Det var dock först på 80-talet som de internationella kontakterna tog fart vilket ledde till en omdefiniering av partiet i linje med de stora kontinentala kristdemokratiska partierna (CDU i Tyskland, CDA i Nederländerna, ÖVP i Österrike och DC i Italien). Till skillnad från i Storbritannien och USA finns det nämligen på kontinenten en stark kristdemokratisk rörelse som har sina rötter i 1800-talet. På många håll har den stora likheter med arbetarrörelsen - exempelvis i Belgien finns såväl kristdemokratiska socialförsäkringskassor som fackföreningar, något som går igen i flera länder där kristdemokratin varit stark bland stora delar av befolkningen. Ideologiskt är kristdemokratin den politiska tillämpningen av den katolska socialläran, som formulerades i flera påvliga encyklikor som Rerum Novarum, Quadragesimo Anno och Pacem in Terris.

Kortfattat kan sägas att den katolska socialläran talade i sin början (1800-talets slut) om  arbetarnas villkor, rätt att organisera sig i fackföreningar, samtidigt som det var en reaktion mot den materialistiska socialismen. Under 30-talet blev läran sedan också en reaktion mot fascism och högerextremism, och under efterkrigstiden har dessa tankar haft en avgörande betydelse för Europas (och världens) utveckling genom sin betoning av mänskliga rättigheter, fredligt samarbete mellan stater, och en solidarisk fördelning.

Som framgår av denna korta översikt har alltså kristdemokratin en helt annan bakgrund än konservatismen och det är nödvändigt för att förstå ideologin. Grundbultar i ideologin är människovärdesprincipen, personalismen (mellanting mellan individualism och kollektivism), subsidiaritet (beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå), solidaritet och naturliga gemenskaper (familjen / grannskapet / arbetsplatsen).

Det är alltså därmed också en ideologi som är betydligt tydligare definierad än konservatismen som är bredare och mindre helhetlig.

Kristdemokratin i EU

I många länder har kristdemokratin kommit att kopplas till en stark EU-vurm. Det hänger samman med att grundarna av EU, Alcide de Gasperi från Italien, Robert Schumann från Frankrike och Konrad Adenauer från Tyskland alla var kristdemokrater, och hela projektet byggde på en tanke att skapa fred och gemenskap i Europa. Något som ju faktiskt till stor del har lyckats.

Kristdemokratin kom också tidigt att ha en avgörande prägel på politiken på EU-nivå eftersom partierna som jag nämnde ovan var dominerande i de olika EU-länderna. Det var först på 90-talet, med Storbritanniens och Sveriges inträde, som man inom EPP - European Peoples Party, det stora Kristdemokratiska blocket i EU-parlamentet, valde att ta in även konservativa partier såsom svenska Moderaterna och Tories i Storbritannien.

Är KD konservativt

Så med den bakgrund tillbaka till frågan om KD kan sägas vara konservativt? Mitt svar är otvetydigt ja, åtminstone att man med gott samvete som konservativ kan engagera sig i kristdemokraterna. Det finns säkert ännu några i partiet som inte delar min uppfattning. Det har sin bakgrund i partiets svenska historia och att man fortfarande på 80-talet inte ville definiera partiet som borgerligt. Det var först i början av 80-talet och inför valet 1985 som Alf Svensson införde beteckningen "icke-socialistiskt".

Det har också sin bakgrund i att "konservativ" i många kretsar betraktas som ett skällsord. Jag tror dock att vi inom kristdemokratin ska se kopplingen med konservatismen mer som en möjlighet än ett hot. Inte bara för att det är en generell trend idag att konservatismen är "inne" (jämför SD:s val av etiketten "socialkonservativ", och att KDU och andra organisationer som vågar profilera sig som konservativa drar medlemmar), utan för att det finns många bra och eftersträvansvärda sidor av konservatismen.

Korset, Svärdet och Kronan

För att sluta där jag började vill jag lyfta de tre sidor av konservatismen som symboliseras av Korset, Svärdet och Kronan. Tre sidor som jag tycker vi tjänar på att lyfta upp också inom KD.

Korset är ju en självklarhet för en kristdemokrat - mer än för en konservativ faktiskt. Det är till och med så att vi måste kämpa mot fördomen att kristdemokrat kan man bara vara om man är kristen, vilket inte är fallet. Ända sedan vårt grundande 1964 har de svenska kristdemokraterna varit ett icke-konfessionellt parti, till skillnad från exempelvis KrF i Norge som tog bort sin "bekjennelsesparagraf" först 2013.

Med tanke på partiets bakgrund, delvis inom den svenska frikyrkligheten, har det dock alltid varit en självklarhet att skilja på kyrka och stat. Här kan anas en skillnad mot konservatismen som i Nordeuropa har kämpat för att kyrkan fortsatt ska ha en stark ställning och koppling till staten. Det är dock här viktigt att se skillnaden mellan samhälle och stat. Vi kan tycka att kristendomen, eller utifrån en kristdemokratisk ståndpunkt, de kristna värderingarna / den kristna etiken ska ha en stor roll i vårt samhälle, utan att det finns någon formell koppling till staten, till det offentliga.

Man kan tycka att det är positivt med skolavslutningar i kyrkan, med korum i försvarsmakten, med en flagga med ett kors på, med starka kristna organisationer som gör insatser i samhället, med tydliga bärande samhällsvärderingar grundade på den kristna idétraditionen utan att för den sakens skull tycka att det ska finnas en formell koppling mellan stat och kyrka. När det gäller just Svenska Kyrkan skulle jag tro att det vore välgörande om den slapp det svenska partipolitiska inflytandet som faktiskt blivit värre efter att kyrkan officiellt skildes från staten.

Så till Svärdet. Jag är väldigt glad över att ha en nära medarbetare inom KD - Mikael Oscarsson - som försvarspolitisk talesperson för partiet. Han har satt ett ansikte på att partiet verkligen kan driva en tydlig försvarspolitik - närmast utifrån konservativa förtecken. När det gäller försvaret är nämligen inte kristdemokratisk ideologi särskilt tydlig, och vi har haft (och har fortfarande) företrädare med mer eller mindre pacifistiska värderingar inom partiet.

Här tror jag definitivt vi har något att lära av konservatismen. Ett försvar är en självklarhet för att upprätthålla frihet, självständighet och oberoende. Även om man samarbetar internationellt inom FN och EU, som för övrigt båda är långtifrån effektiva organisationer, så behöver varje land och folk ha en möjlighet att försvara sin autonomitet. Nationalstaten som växte fram som tanke under 1800-talet är en bra princip. Utifrån principen om naturliga gemenskaper tror jag faktiskt även kristdemokratisk ideologi kan stödja den principen. För att ett land ska fungera behöver man ett gemensamt språk, det är en grundläggande grund för nationell indelning. När länder inte har det, som Belgien, ser vi att det blir problem.

Slutligen Kronan. Enligt undersökningar är det just kristdemokratiska väljare som är allra mest positivt inställda till monarkin. Även här finns inte en så tydlig koppling till kristdemokratisk ideologi - utan vi har något att lära av konservatismen. Här i Sverige tycker jag att det svenska kungahuset är en mycket god förebild på viktiga värderingar som är värda att värna. Kopplingen till det kristna arvet framhålls på ett föredömligt sätt, och jag kan tycka att nu under coronakrisen har Kungens insatser (bland annat hans tal) slagit statsministerns med hästlängder. Även om vår svenske Kung Carl Gustaf har många personliga brister så visar han ändå värdet av kontinuitet, erfarenhet och ett lite längre och högre perspektiv än dagspolitikens. Så här har vi definitivt ett område som vi behöver lyfta.

Kort sagt - Jag tror att vi kristdemokrater skulle tjäna på att tydligare profilera oss som ett konservativt parti. Inte minst för att människor i Sverige bättre ska förstå vad partiet står för, eftersom "kristdemokrati" är så okänt i vårt land.


Se gärna ett inlägg om detta tema för 10 år sedan i samband med KD:s kommundagar.

Kristdemokraterna är icke socialister

Så här skriver jag i Dagen idag:


Debatt


Kåre Strindberg påstår enligt en hemsnickrad ”politisk analys” att ”Guds ord står till vänster i fördelningsfrågorna, till höger i moralfrågorna och är liberal i socialfrågorna” (Dagen 29 december). Om man tycker att det viktigaste för ens partival är ”en socialdemokratisk sysselsättnings- och fördelningspolitik”, ska man förstås rösta på ett vänsterparti.
Men redan på 1980-talet slog Alf Svensson fast att dåvarande KDS var ett icke-socialistiskt parti, och det gäller alltjämt. En syn på det offentliga som huvudansvarig för barnuppfostran, för ekonomisk utjämning och för ägande av produktionsmedlen överensstämmer inte med en kristdemokratisk idétradition.
Kristdemokratin bygger på den kristna idétraditionen och är tydlig till sitt innehåll – med människovärde, livets okränkbarhet, förvaltarskapstanken, ofullkomlighetsprincipen, solidaritet, subsidiaritet och de nära gemenskaperna.
Tycker man att familjen är samhällets grundsten, att vi ska värna våra kristna traditioner och, som Strindberg inkluderar ”starkt försvar och polismakt och självförsörjande livsmedelsproduktion”, ja då ska man naturligtvis rösta på Kristdemokraterna.
Man måste helt enkelt välja om man grundläggande vill stödja en socialistisk samhällsprincip eller en kristdemokratisk.
En debatt om Kristdemokraternas ideologiska grund är välkommen, men det är förfärande att det finns företrädare som inte accepterar att även ”konservativa” ska rymmas i partiet. Konservatism och kristdemokrati har olika historiska rötter, men i praktisk politik sammanfaller ofta ideologierna. Det visar inte minst samarbetet i EPP, den kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet, där även konservativa partier har välkomnats.
I Sverige är konservatismen betydligt mer känd än kristdemokratin och därför kan vi inte hela tiden distansera oss från alla de väljare som ser våra kristdemokratiska förslag som ett utslag av konservatism.
Att hävda att Ebba Busch Thors partiledarskap och KDU skulle stå för en högervridning är en verklighetsbeskrivning med skygglappar. Svängningen i svensk migrations- och försvarspolitik är mer ett utslag av en förändrad omvärld än en ideologisk förskjutning.
Ska man kritisera Kristdemokraterna borde domen falla mycket hårdare över regeringspartierna som infört inskränkningarna i flyktingpolitiken. Ännu mer restriktivt när det gäller anhöriginvandring än KD:s förslag.
Att stänga gränsen förra hösten var en nödvändighet och genom migrationsöverenskommelsen mellan Allianspartierna och regeringen har vi kommit tillrätta med en hel del missförhållanden som i en slags missriktad godvilja har varit förhärskande i Sverige under lång tid. Hur rimligt är det exempelvis att föräldrar som kommer till Sverige och får uppehållstillstånd beviljas hela föräldrapenningen på 480 dagar trots att barnet är mellan fem och sju år? Där har regeringens utredare nu presenterat självklara justeringar.
Det har inte heller varit hållbart att vi haft en lagstiftning för asylprövning, med överklagande och en ambition att rättssäkert avgöra vilka personer som har en rimlig grund att beviljas asyl, som sedan inte följts i praktiken. Man har bara kunnat gå under jorden och sedan påbörja processen på nytt efter fyra år sedan den första ansökan.
Ett grundläggande fel som såväl Strindberg som andra debattörer gör sig skyldiga till är att döma Kristdemokraternas politik efter de förslag vi har för stat, kommuner och landsting.
Grundläggande för vår politik är att det inte är det offentliga som har huvudansvaret för allt, utan familjer, civilsamhälle och näringsliv, som är minst lika viktiga när det gäller att medverka till solidaritet och positiva insatser i samhället. Många gånger gör till och med ideella organisationer ett bättre arbete än staten när det gäller att hjälpa personer i nöd, socialt utsatta, eller nyanlända som behöver integreras.
Strindberg anser också att ”kända klassiska kristdemokrater har marginaliserats”, och då undrar jag vem han syftar på. Jag tycker Ebba Busch Thor visat goda exempel på ett inkluderande och generöst ledarskap där exempelvis hennes medtävlare i partiledarvalet Jakob Forssmed finns med både som vice partiledare och ekonomisk-politisk talesperson.
Sanningen är den att Ebba valdes med ett stort stöd bland partiets gräsrötter i ryggen – och det stödet tror jag är en utmärkt grund att bygga vidare på för att säkra Kristdemokraternas givna inflytande i svensk politik framöver.
Jonas Segersam­,
kommunalråd (KD) i Uppsala

Därför är Kristdemokraterna ditt parti

Detta är anledning att kanske just du uppskattar kristdemokraterna:

- att vi förstår att familjen är samhällets viktigaste byggsten.

- att vi arbetar för valfrihet för familjer och inom välfärden.

- att vi sätter äldre samt deras behov, värdighet och frihet före systemets behov.

- att vi utgår ifrån hur patienternas bästa värnas och kvaliteten inom sjukvårdspolitiken.

- att vi har ett barnrättsperspektiv på politiken.

- att vi inte omyndigförklarar kvinnor och män när vi talar om jämställdhet.

- att vi vet att det är företagare, inte politiker, som skapar jobb och att vi därför värnar småföretagsamhet.

- att vi förstår vikten av civilsamhället och föreningslivet samt värnar dess oberoende.

- att vi vill ha en socialt ansvarstagande politik som fokuserar på förebyggande arbete som minskar utsatthet.

- att vi vågar tala om judisk- kristen etik och vikten av samhällsgemenskap.

- att vi värnar vår nationella säkerhet och eftersträvar att skapa trygghet i allians med andra.

- att vi är vänner till EU och europasamarbete utifrån subsidiaritetsprincipen.

- att vi vill ta ansvar för de klimat- och miljöutmaningar som vi står inför och möta dem med kunskap, medvetenhet, bästa möjliga teknik och vad som är samhällsekonomiskt effektivt.

Om att samarbeta med SD

I Aftonbladet-klippet ovan ser vi en klassisk bild på Tina Hallgren Bengtsson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Höör, iklädd Naziuniform 1995. Det är en bildsättning av Sverigedemokraterna som många på vänsterkanten slår vakt om.


Frågan om hur man ska förhålla sig till SD får ibland helt orimliga proportioner, inte minst i svensk vänstermedia.


När Ebba nyligen fick frågan från Hasse Boström på Dagen om hon anser att SD är ett rasistiskt parti svarade hon att de officiellt tar avstånd från rasism, och att det är den bilden vi har att förhålla oss till. Samtidigt är hon väldigt tydlig med att ett samarbete med SD inte är aktuellt, och att Kristdemokraternas regeringsalternativ är tillsammans med M, L och C.


Detta orsakade en massa debatt, inte minst internt i vårt parti, och även en så pass seriös  journalist som Mats J Larsson i DN lyckades följande dag få till rubriken att Ebba "backar", trots att hon säger i stort sett samma sak som föregående dag.


Min kommentar var i det läget följande:

"Jag följer inte vänsterns agenda att klistra "rasist-" och "fascist-" etikett på misshagliga rörelser på högerkanten utan koncentrerar mig på att presentera kristdemokraternas värdegrundade politik som bygger på respekt och ansvar och alla människors lika värde"

Jag är faktiskt förvånad över hur vi politiker pressas att stämpla SD som "rasistiskt" och gör man inte det så är det en stor nyhet. Som jag skriver i mitt inlägg 16/12 2014 "Är SD rasister" så var det med förvåning jag noterade "rasistifieringen" av SD i Uppsala kommunfullmäktige från FI:s representanter, men insåg då att det var vanligt att även vänsterpartister kallar SD för rasister.

Samtidigt är det ingen tvekan om att det finns stora frågetecken runt SD:s förhållande till rasism. I mitt blogginlägg skrev jag att man utifrån SD:s nationalistiska inslag och program att vilja assimilera alla i Sverige, att bli "svenska", kopplar till etnicitet. Det visar sig inte minst när man kommer in på frågan om judar i Sverige. Jag har (150109) beskrivit hur partiet slirar i judefrågan eftersom de anser att man ska förbjuda både kosherslakt, judiska skolor och manlig omskärelse, vilket i  princip innebär att man säger nej till judar att bo i Sverige.

SD har ett tvivelaktigt förflutet, vilket inte minst präglade partiet från strax efter grundandet 1988 och fram till 1995 då Mikael Jansson, numera riksdagsledamot sedan 2010, tog över partiledarskapet och började städa upp bland bomberjackor och rasism / nynazism. Men både i det ursprungliga programmet, skrivet av Johan Rinderheim och i nuvarande program är ändå utgångspunkten att vara ett demokratiskt parti som tar avstånd från rasism och antisemitism.

Ska man tala om partiers ursprung har Vänsterpartiet ett minst lika tvivelaktigt förflutet där man på 20-talet var medlem i kommunistiska Komintern och öppet sympatiserade och samarbetade med revolutionärerna i Sovjetunionen. För övrigt var min egen morfar en av dessa sympatisörer som satt i stugorna i Sverige och lyssnade på radio Moskva och instämde i devisen "Пролетарии всех стран, соединяйтесь!" ("Proletärer i alla länder, förenen eder"). Det var först på 60-talet som partiet övergick till att omfatta politisk demokrati, enligt wikipedia.

På just Wikipedia beskrivs faktiskt inte Sverigdemokraterna som ett rasistiskt parti, (eller fascistiskt heller för den delen). Dock används beteckningen "främlingsfientligt", som också Sveriges radios granskningsnämnd (dock oenig i beslutet) "godkänt".

Debatten om SD kommer att fortsätta, och man kan välja att som några moderater stämma in i stämplingen av SD som "rasister", eller acceptera det försvar som SD själva anför när dessa anklagelser kommer. Att frågan har sprängstoff framgick inte minst av de senaste dagarnas turbulens inom liberalerna som kulminerade i Birgitta Ohlssons avgång från riksdagsgruppens förtroenderåd, utifrån att Björklund hävdat att SD borde bjudas in av regeringen i likhet med övriga partier.

Jag väljer i stället att i första hand presentera vår egen politik. Jag tycker också svenska folket är värda en bättre regering än den nuvarande, historiskt svaga regeringen. Är det rätt att vi har en minoritetsregeringen som inte är säkra på att få igenom några av sina förslag i riksdagen, som stöds (utan att ens det ger majoritet) av ett hopplöst vänsterpopulistiskt parti som gör allt för att undvika ansvar, och som är indirekt beroende av Sverigedemokraterna som regeringsunderlag?

Om SD verkligen vore ett socialkonservativt parti är det märkligt att de tillåter att Sverige styrs av en socialistisk / miljöpartistisk regering! Det blir en uppenbar illustration av att SD är ett opålitligt opportunistiskt parti som är helt oförutsägbart. De borde i stället bidra till att ge Sverige en bättre politik, på samma sätt som Alliansen borde lägga en gemensam budget så att vi äntligen kan få den här regeringen fälld och få ett nyval till stånd.


Uppdatering: debattartikel i SVT från SD-politikern Andersson som påminner om vänsterpartiets historia

(KD) konservativt eller radikalt

På kommun- och landstingsdagarna i Jönköping i helgen ställde Ulf Wickbom under slutdebatten frågan till panelen om vi är ett konservativt parti. I SvD har det framställts på det sättet genom en lite märklig rubrik, där FFFF (Flit, Företagsamhet, Familj och Frihet) skulle vara en rörelse med syfte att driva kristdemokraterna i konservativ riktning.

Jag tycker Bengt Germundsson (Mr 44%) ger ett bra svar i senaste numret av Kristdemokraten. Vi är ett både radikalt och konservativt parti. Göran Hägglund fick också tillfälle att i debatten förklara vad det innebär att vi är värdeorienterade. Kristdemokratisk ideologi gäller oberoende av hur samhället ser ut. Vi har en idé om det goda samhället, byggt på familjen som minsta naturlig gemenskap, med solidaritet, förvaltarskap och subsidiaritet som ledstjärna där också respekten för det absoluta människovärdet är en grundbult. Det är alltså inte fråga om att bevara något gammalt, utan om att erbjuda en radikal, människovänlig ideologi. Hägglund sa för övrigt minst en annan mycket bra sak - "vissa vill bygga ett effektivare samhälle, vi vill bygga ett mänskligare".

Samtidigt finns det många likheter mellan kristdemokrati och nordeuropeisk / amerikansk konservatism. Visserligen är inte kronan, svärdet och korset (monarki, försvar och kyrka) våra främsta komponenter, men när det gäller syn på familj, kristna / västerländska värden som respekt för människovärde och demokrati, på motståndet mot (värde-)radikalism och moralupplösning om man så vill. Därför är Ingvar Svensson ute och cyklar när han kallar partiet för värderadikalt (papperstidningen Kristdemokraten). Vi står för naturrätt och tron på att det finns fasta, objektiva värden som står fast oberoende av tidsandan eller modets nycker. Det tycker jag är en styrka för Kristdemokratin, och med hjälp av moderna förnyare, som FFFF, kan vi hjälpas åt att blåsa liv i dessa klassiska centrala kristdemokratiska värden, som kan ge oss ett mänskligare Sverige!

Ordförande i Sveriges största KD-avdelning

I kväll blev jag vald till ordförande i Sveriges största kristdemokratiska lokalavdelning - kristdemokraterna i Uppsala med ca 800 medlemmar. Det var med ödmjukhet inför uppgiften och ett visst mått av bävan jag tackade för förtroendet. I mitt tack-tal målade jag upp min vision för partiet i Uppsala - ett brett parti med plats för alla - alla som delar värderingarna i vår ideologi. Och vi har en mycket bra ideologi, kristdemokraterna är ett av få partier med en tydlig värdebas, byggd på den västerländska kristna idétraditionen.

Tack för förtroendet, och tack alla medlemmar för att ni är med i arbetet för att nå ut med vårt budskap. Vi är beroende av alla medlemmar, och många fler (vi siktar på 1000 till valet!), för att genomföra vår uppgift.

På bilden blir avgående Gustaf von Essen avtackad av v ordf Torbjörn Aronson. Årsmötet tog också ställning för civilflyg på Ärna, se hemsidan. Se också Ebba Busch blogg om årsmötet!