Corona

Coronaviruset har börjat komma närmare inpå oss. I Uppsala finns redan många sjuka, några har redan avlidit. Det är något som berör allt fler av oss, när vi hör om människor som vi känner till som är drabbade.  

Som kommunalråd är jag en av 11 personer som utgör Krisledningsnämnden, som är aktiverad sedan två veckor tillbaka. Jag skulle därför vilja säga några saker om tre områden - ekonomin, skolan och dilemmat i synen på Corona.

Företagandets villkor

För det första vill jag säga något om ekonomin. Många beslut fattas nu av politiker på riksnivå och på lokal nivå. Besluten kan både drabba och hjälpa enskilda näringsidkare - och i vilket fall som helst är den nuvarande situationen en stark påfrestning för stora delar av vårt samhälle.

Ett perspektiv som jag tycker ofta saknas i beslutsfattandet är förståelsen för enskilda företagares situation. Vi som fattar och bereder besluten är offentligt avlönade. Vi får våra löner oberoende vad som händer, och lönen baseras på position och inte prestation. Det är både en trygghet och en utmaning.

Men, för enskilda näringsdrivande så finns inte den här tryggheten. För en musiker som lever på frilansuppdrag, en elektriker som gör sina jobb hemma hos privatpersoner, eller en hotellägare som får sina enda inkomster från hotellgästerna så innebär varje avbokning en utebliven inkomst - i korthet en utebliven lön. Därför har nu redan de som är verksamma i de mest utsatta branscherna permitterat sina anställda. Värre är det för släkt och familj och delägare som inte kan permitteras utan helt enkelt blir utan inkomst. Det är företagandets villkor. Större möjligheter men också större risker - något som de som aldrig själva drivit företag riktigt förstår.

Jag har startat företag och betalat ut löner till 20 - 30 personer, och vet vilket ansvar det innebär. Jag skulle önska att fler beslutsfattare hade den insikten.

Det är bra att vi i Krisledningsnämnden i Uppsala kommun för en vecka sedan fattade beslut för att stödja lokala företag. I fredags preciserade vi ett av besluten när det gäller uteserveringar, och vi fick även information om tidigarelagda kommunala investeringar och inköp. Mer kan göras - flera beslut behöver konkretiseras, dialogen med företagsföreträdare bli bättre, och fler kreativa förslag leda till konkreta beslut. Jag lyfte redan för två veckor sedan idén om gratis bilparkering i centrala Uppsala, dels av smittskyddsskäl, och dels för att stödja näringslivet. Frågan är under utredning och jag hoppas på snart beslut.

 

Skolan - öppen när det är lämplig ur smittskyddssynpunkt

Eftersom jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden i Uppsala har jag följt dessa frågor extra noga. När det gäller skolan så tog jag redan för drygt två veckor sedan också upp frågan om att om möjligt bedriva undervisning på distans, eller förskjuta terminen. Följande måndag kom regeringens riktlinje om att om möjligt arbeta på distans, vilket föranledde mig att åter ta upp frågan om distansundervisning för gymnasiet. Följande dag kom så regeringens direktiv om just detta, och på ett extrainsatt möte med utbildningsnämnden fattade vi beslut.

Om det fungerar med distansundervisning även på högstadiet, tycker jag att vi i Uppsala kommun borde överväga även detta, om inte nationell lagstiftning eller regelverk lägger hinder i vägen.

Jag skrev i veckan under en artikel i UNT tillsammans med ordförande i Utbildningsnämnden, Helena Hedman Skoglund (L), därför att jag tycker det ligger ett värde i att vi visar politiskt samförstånd i det här läget. Jag var inte med och formulerade texten, och min tolkning av textens budskap var att vi skall följa nationella direktiv, inte hålla skolorna öppna om det är olämpligt ur smittskyddssynpunkt. Därför tycker jag att rubriken blev olycklig - "Vi vill ha skolorna öppna så länge det går"  (i texten står det "så länge det är lämpligt ur smittskyddssynpunkt").

Jag tycker faktiskt det är märkligt när statsepidemiolog Anders Tegnell lägger jämlikhets- eller  folkhälsoperspektiv på rekommendationer från myndigheterna. Som för någon vecka sedan  i form av att om inte gymnasieeleverna kan få sin examen så "riskerar de att drabbas av i stort sett alla sjukdomar som finns" (se DN 26/3).

Två olika synsätt när det gäller Coronapandemin

Med det är vi inne på mitt tredje område. Hur vi politiker ska förhålla oss till situationen. Många känner stor oro och rädsla i den här situationen, och det måste vi möta. Vi måste dock också fatta beslut som i många fall kan få negativa konsekvenser för många människor.

I coronadebatten tycker jag mig skönja en viss höger - vänster skala. Till vänster tenderar man att hylla systemet, förneka riskerna, och hänvisa till myndigheter och det offentliga Sverige för att hindra "onödiga" och "överilade" politiska beslut. Lite mer på högerkanten blir en del personer alarmistiska, kräver krafttag för att hindra smittspridningen, kritiserar bristen på ansvarstagande och förutseende åtgärder. Man har ofta en större misstänksamhet mot det offentliga, svenska "systemet" och anser att var och en måste ta ett eget ansvar.

Det ligger något i båda synsätt. Som politiker måste vi ta hänsyn till båda. Jag ser dock en hel del problem med ett svenskt kollektivistiskt tänkande som sätter hela sin tilltro till att myndigheter och det offentliga samhället ska klara alla utmaningar. Tyvärr är inte det svenska samhället så felfritt och allvetande. Det fattas felaktiga beslut även här, och det finns en risk att vi inte tar hot utifrån på allvar. Vi är faktiskt "fredsskadade" som Mikael Oscarsson, vår riksdagsledamot och försvarspolitiske talesman brukar påpeka (Elisabeth Åsbrink skrev en väldigt träffande analys av just detta i dagens DN). Sverige har varit så skyddat från krig och katastrofer att vi inte riktigt tar på allvar de hot och faror vi ställs inför. Det gäller såväl pandemier som krigshot och naturkatastrofer. Här tror jag att vi behöver bli bättre att förebygga och hindra de potentiella hot som finns.

Utebliven testning och motstridiga budskap

En sak som bekymrar mig i det aktuella fallet med Corona är att inte Sverige bättre har byggt ut testningen av om personer har Corona-viruset och inte, som exempelvis Sydkorea och Tyskland har gjort. Hade vi i varje enskilt fall kunna vetat vem som är smittad och inte, genom en provtagning i ett tidigt skede, tror jag smittspridningen hade kunnat begränsas betydligt bättre. Lyckligtvis har Knut och Alice Wallenbergs stiftelse beslutat satsa totalt 90 miljoner på utökad testning och forskning runt Covid-19. Men det här har varit ett stort problem.

Ett annat problem är att de signaler som ges ofta är väldigt motstridiga. Å ena sidan fattar Transportstyrelsen beslut om förlängd frist för byte av dubbdäck för att det ska bli glesare i kön. Å andra sidan fattar kollektivtrafikmyndigheterna beslut om färre turer med påföljd att det blir fullare på bussar och tåg. Å ena sidan förbjuder regeringen offentliga samlingar med över 50 personer, å andra sidan är det fortfarande tillåtet med hundratals skolelever i samma byggnad.

Jag skulle gärna se ett lite tydligare politiskt ledarskap i den här situationen, vi kan inte enbart hänvisa alla beslut och riktlinjer till fackmyndigheter och experter. Ibland måste också politiker våga fatta nödvändiga beslut.

Det finns mycket att göra i den här situationen, men jag vill ändå passa på att säga att jag grundläggande är nöjd med det engagerade, uthålliga och strukturerade arbetet som sker inom Uppsala kommun, även om det naturligtvis sker fel och fattas felaktiga beslut även här. Det politiska styret är måna om samförstånd, och jag hoppas och tror att vi tillsammans ska kunna jobba vidare för att i största utsträckning hindra de negativa effekterna av Coronapandemin i vår kommun.

Tack!

KD och SD lägger gemensamt förslag om barnomsorg

Jag och SD:s gruppledare Linnéa Bjuhr efter radiomedverkan

Radio Uppland rapporterade i veckan om Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma initiativ på Utbildningsnämnden på onsdagen att utveckla den pedagogiska omsorgen i kommunen.

Pedagogisk omsorg behöver utvecklas

"Pedagogisk omsorg" är ett begrepp i skollagen från 2011 som innefattar det som tidigare kallades dagmammor, familjedaghem och flerfamiljsystem. Alltså alternativen inom barnomsorgen till Förkolan. Båda våra partier ser fördelarna att utveckla denna verksamhet - lägre kostnader, en avlastning för den hårt belastade förskolan, högre nöjdhet hos föräldrarna och en bättre balans inom barnomsorgen. Idag är bara 400 barn placerade i pedagogisk omsorg i Uppsala, jämfört med 11 500 som går i förskola.

Det behöver bli betydligt enklare att bli dagmamma / dagbarnvårdare, eller starta familjedaghem än idag - både i kommunal och enskild regi. Därför behöver kommunen förbättra informationen, något som för övrigt vi Kristdemokrater motionerat om redan tidigare (motion av Martin Wisell från 2017 som behandlades i början av förra året)

Vi föreslår också att de aktörer som idag finns inom kommunen när det gäller pedagogisk omsorg skulle inbjudas till ett nätverk där man kan dela erfarenheter och uppmuntra varandra.

Inte fel att samarbeta med SD

Jag har skrivit mycket om Sverigedemokraterna på den här bloggen - att de har tvivelaktiga rötter, slirar i judefrågan och att vi har en olika grund för synen på vad som är svenska värderingar.

Men det hindrar inte att vi måste kunna samarbeta om vi är överens i olika sakfrågor. Jag skrev för ett tag sedan om att Centern och Liberalerna borde omvärdera sitt avståndstagande. Vi kan inte ha ett politiskt styre i Sverige och Uppsala som har som gemensam sammanhållande värdering att man inte ska samarbeta med andra partier (Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna).

Initiativet från KD och SD i Utbildningsnämnden

I KD Uppsala tog vi beslut för över ett år sedan om att samarbeta / samtala med alla partier. Därefter har Vänsterpartiet upprepade gånger tagit initiativ till samarbeten vilket leder till mer pengar till äldreomsorgen (förra årets ändringsbudget), bättre tillgänglighet för funktionsnedsatta på badplatser (gemensam motion), mer pengar till förskola, socialtjänst och LSS (årets ändringsbudget), med mera.

Att SD först nu ställt frågan om ett konkret samarbete kanske beror på att de inte sett sig själva som någon samarbetspartner, eller trott att någon annan är intresserad (vilket kanske inte är så konstigt). Till skillnad från SD som genom sin skarpa retorik skapat distans till övriga partier har vi kristdemokrater varit med och tagit ansvar från första början vi kom in i riksdagen. Att ta ansvar och samarbeta med andra för att få igenom bra politik är något vi kommer att fortsätta med.

Civilsamhället behöver kliva fram

I Världen Idag skriver jag om hur den idéburna sektorn behöver vara mer aktiv i samhället. Vi klarar oss inte utan familjer och civilsamhälle, speciellt inte i den akuta situationen med corona.

Här är texten i sin helhet:

I dessa coronatider blir det ännu tydligare hur viktiga familjerna och civilsamhället är för att vår vardag ska kunna fungera. Utan ideella insatser skulle hela samhället stanna. Föreningar, organisationer, kyrkor och samfund, ja, kort sagt civilsamhället eller den idéburna sektorn, skulle dock kunna kliva fram och ta en betydligt större plats i Sverige än i dag.

Nyligen presenterade statens utredare Samuel Engblom flera förslag för att stärka idéburna organisationers roll i det svenska samhället. Han konstaterar samtidigt att denna sektor har en betydligt mindre roll i vårt land än i andra länder i Europa, ja, även än i Norden. Under senare decennier har privata företags andel inom välfärdssektorn vuxit betydligt i Sverige, medan den ideella delen däremot har legat på en ganska konstant nivå.

Ofta finns en tendens att idéburna organisationer har betydligt större fokus på sin verksamhet än på att ta marknadsandelar eller köpa fastigheter. Affärsmässighet är ofta inte fokus för organisationer som inte har vinstintresset som drivkraft.

Jag tror dock att man borde se både vikten av bra investeringar som kan ge tillbaka en avkastning till kärnverksamheten, och vikten av att utöka verksamheten och ge utrymme för expansion – ”att spänna ut tältpluggarna”, för att använda ett bibliskt uttryck. Det behövs ofta visionära ledare och eldsjälar som ser möjligheterna för att också ideella organisationer ska kunna växa.

Det finns många bra exempel på framgångsrika aktörer – i Stockholm har Ersta Sköndal både ett stort sjukhus och en högskola med utbildningar inom exempelvis diakoni, vårdvetenskap, socialt arbete och kyrkomusik. Högskolan drivs numera i samarbete med Bräcke diakoni, en annan framgångsrik diakonistiftelse med basen på västkusten.

Frälsningsarmén har ett starkt anseende och väldigt många framgångsrika sociala institutioner över hela landet. Röda Korset är en annan organisation med lång tradition både i Sverige och utomlands. I min egen stad, Uppsala finns flera fristående teologiska högskolor, och många väl fungerande kristna skolor och förskolor, som drivs av både Svenska kyrkan, Livets Ord och fristående stiftelser. Listan kan göras lång.

Tyvärr finns det också exempel där utvecklingen gått i en annan riktning. Ett exempel i Uppsala är Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som grundades av eldsjälen Ebba Boström i slutet av 1800-talet. Sjukhuset har övertagits av landstinget, och delar av fastigheten har sålts av.

Även Pingstkyrkan i Uppsala har sålt av stora delar av sin mycket centralt belägna fastighet, samt en fin gammal sommargård utanför stan. På Kungsgatan finns tre tidigare kyrkor – Mikaelskyrkan, som Svenska kyrkan har lämnat och numera hyr ut till Stadsmissionen, Gamla Missionkyrkan, där hela Svenska Missionsförbundet i praktiken bildades 1876, samt S:t Johanni församling, den gamla Metodistkyrkan. De båda sistnämnda kyrkorna är sålda och används som kontor.

Nu kan man inte klamra sig fast vid gamla kyrkobyggnader, men det jag vill säga är att kyrkor och idéburna organisationer borde ha en strategi att utveckla och förmera såväl sitt fastighetsinnehav som den verksamhet som bedrivs inom välfärdssektorn – skolor, högskolor, sjukhus, sociala institutioner, vårdinrättningar och äldreboenden.

Just fastigheter har två funktioner. Dels tjänar en investering som ett förvaltande av kapital, vilket väl skött kan ge en avkastning som kan användas i den övriga verksamheten. Och fastigheter kan också inrymma och utveckla bra ny verksamhet. Man har ofta större rådighet och inflytande om man äger fastigheten än om man bara hyr den.
 
Idéburna aktörer skulle kunna göra en mycket större insats i samhället, och borde inte låta enbart privata bolag få ta hela tillväxten i den fristående delen av välfärdssektorn. Jag är övertygad om att vi behöver se mycket mer av organisationer med en stark positiv värdegrund, där omsorgen om medmänniskan och viljan att bidra till människors hjälp och utveckling bär både en kreativitet och hög kvalitet på sin verksamhet.

Ni inom den idéburna sektorn borde därför inom varje organisation ta er en funderare på vilka sätt ni skulle kunna utveckla och utöka er verksamhet!

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala

Stängda gymnasieskolor

Nya förvaltningsdirektören redogör för förslaget om gymnasieutbildning på distans

Idag har vi (med två timmars varsel) hunnit med ett möte med Utbildningsnämnden. Vi beslutade där att från och med i morgon hålla Uppsala kommuns gymnasieskolor stängda, och att undervisningen i stället ska genomföras i form av fjärr- eller distansundervisning. Undantagna är gymnasiesärskolan och Uven, samt i viss utsträckning Jällaskolan.

Detta var något jag föreslog redan förra veckan, och som jag även lyfte igår på första mötet med Krisledningsnämnden som aktiverades då.

Jag framförde igår idén om att man även borde se över möjligheten att förskolebarn till föräldrar som redan är hemma borde kunna hållas hemma för att avlasta förskoleverksamheten, något som kommunen håller på att se över formerna för.

Majoritet för bättre välfärd

Ändringsbudget som gick igenom från M V C och KD

Igår på kommunstyrelsen blev minoritetsstyret överkörda när det gäller vårt förslag om mer pengar till välfärden. Jag skrev om detta redan i mitt inlägg från 1/3.

Minoritetsstyre ger osäkerhet

Kontentan av beslutet är att Uppsala nu satsar 45 miljoner av de 117 vi fått tilldelade genom uppgörelsen mellan M KD V i riksdagen om 7,5 miljarder till kommunerna. Slutligt beslut ska fattas i fullmäktige - vi får se om det börjar bli ett mönster att styret (S L MP) kommer försöka styra genom minoritetsåterremiss - det enda de helt säkert kan få igenom i fullmäktige eftersom det kräver bara 1/3 av rösterna. Förra fullmäktige agerade man så när det gällde vår motion om att rädda Tämnaren.

För knappt ett år sedan fattades ett liknande beslut om ändringsbudget där vi också körde över styret. Den gången fick vi 77 miljoner mer från staten efter att M / KD -budgeten 2019 hade vunnit majoritet i riksdagen. Och vi kom överens med Vänsterpartiet att flytta 10 mnkr från utbildningsnämnden till äldrenämnden.

Den här gången hade styret inga egna idéer, och blev sura för att vi var så snabba att lansera våra. Jag påpekade det jag tidigare sagt att L och MP är välkomna att bilda en stabil majoritet med oss i M C KD - vilket skulle göra att vi slapp sådana här överraskningar. Det är ju inte vi i "oppositionsmajoriteten" som är orsaken till att det blir instabilt, utan att partier väljer gå in i ett minoritetsstyre som inte har stöd för sin politik.

Se artikel i UNT

Andra överraskningar

När det gäller övriga ärenden fick vi också stöd för den motion som vi lagt gemensamt V och KD, om bättre tillgänglighet för badplatser för funktionsnedsatta. Den ska gå vidare till fullmäktige för beslut. Även en motion från vänsterpartiet om satsning på elevhälsa i syfte att förebygga stress var på vippen att gå igenom, men den politiske vilden Stefan Hanna röstade för avslag, och därmed föll den i kommunstyrelsen. I kommunfullmäktige har dock inte Stefan något parti på sin sida, och motionen kommer därför sannolikt att bifallas där.

Ett förslag jag lagt om att skriva till staten och klaga över 7 uteblivna miljoner kronor från Migrationsverket fick också enigt bifall i kommunstyrelsen, kanske inte så stor överraskning eftersom jag hoppades att det inte skulle vara så kontroversiellt (se Upplandsradion)

Vad vi inte fick igenom

Vi lyckades från oppositionen inte få igenom vårt förslag att stoppa spårvägen i centrum (som jag skrev om i mitt förra inlägg), utan linjedragningen och ansökan om stadsmiljömedel från staten för spårväg röstades igenom i kommunstyrelsen med minsta möjliga marginal (av S L MP med stöd av V).

Vi fick heller inte igenom min motion att begränsa tiggeriet genom ett förbud eller en reglering, men vi la ett gemensamt yrkande med moderaterna om att införa tiggeriförbud i hela kommunen.

En motion från Sarah Havneraas om belysning på bemärkansvärda byggnader i Uppsala bifölls inte heller, även om det sägs att en del arbete pågår på området.

Vi sa också tydligt nej till förslaget om satsningen om 53 miljoner till parker runt Fyrisån - trots att man varken löst frågorna om parkering, förskola, Ulleråkersområdet, båttrafiken eller evenemangsytorna i området först. (se UNT)


Summa summarum kan man ändå säga att vi fick igenom ganska mycket på kommunstyrelsen, och i de fall vi inte fick majoritet nu har vi ändå lyckats påvisa konstigheterna i styrets linje!

Sök breda lösningar i viktiga frågor

Vi kristdemokrater fattade i söndags beslut om att för nu säga nej till både spårväg och BRT i city. (se P4 Uppland, UNT, Aftonbladet).

Idag ska kommunstyrelsen fatta beslut om fortsatt utredning.

Jag kommer där att säga följande:

Sök breda lösningar

Innan beslutet idag vill jag ge en liten bakgrund, och vädja till styret om att försöka hitta en bredare lösning i den här typen av viktiga infrastrukturbeslut.

Det håller inte riktigt att trycka igenom en linje i en majoritetsförhandling, särskilt inte nu när vi inte ens har en styrande majoritet, när det gäller en fråga som ska hålla många år och leva över flera mandatperioder. Man kan inte fatta beslut ett år innan valet och tro att allt är klart – det finns då en uppenbar risk att allt rivs upp – om man inte lyckats samla en starkare majoritet som håller över valet.

 

Bakgrund till beslutet

I januari 2018 fattade kommunfullmäktige i Uppsala beslut om att ingå Uppsalaavtalet om fyrspår med staten. Centerpartiet röstade nej, och KD la ner sina röster – i reservationen beklagade vi ”att den rödgröna majoriteten inte bättre förmår genomföra en process som samlar så många partier som möjligt i en fråga som är så viktig för Uppsalas framtid.”

I det efterföljande beslutet i maj 2018 om spårburen kollektivtrafik reserverade sig hela den dåvarande oppositionen (M,C,L,KD och SD) – partier som idag utgör majoritet i kommunfullmäktige - mot att inte vårt yrkande bifölls ”att förslagen i spårvägsutredningen vägs mot andra kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar inför att slutgiltigt beslut fattas.”

Lyckligtvis har vi nu äntligen lyckats få till politiska beslut om både linjedragning och teknikval för den kapacitetsstarka kollektivtrafiken. För första gången i Uppsala kommun. På det viset får vi nu en öppen och transparent diskussion där medborgarna ser att det finns flera olika reella alternativ att välja mellan.

Försök att trycka igenom något som saknar stöd

”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” heter det. 2018 i januari gällde beslutet att staten skulle stå får hälften av kostnaden för spårväg Gottsunda-Bergsbrunna. I maj var plötsligt hela sträckan in till City med, och nu för bara någon vecka sedan lades utredning om BRT till Gränby till. Det blir sammantaget väldigt många miljarder i investering.

Att idag besluta om fortsatt utredning och ansökan om statsmiljömedel med minsta möjliga majoritet, och att nästa år besluta om genomförande vore ett misstag. En fullgod förankring och stöd finns helt enkelt inte.

I Uppsala har vi haft en tradition att viktiga långsiktiga beslut om stadens utveckling fattas i någorlunda samförstånd över blockgränsen, ofta med både (S) och (M) som garanter. Det ger en trygghet för medborgarna, för näringslivet och för våra samarbetsaktörer, i det här fallet bland andra Regionen och Staten.

KD:s förslag möjlig kompromiss

Därför kan vårt förslag att enbart gå vidare med spårvägsutbyggnaden Gottsunda – Bergsbrunna ses som en möjlig kompromiss som ändå driver utvecklingen framåt, om än inte i lika snabb takt.

Faktum är ju att det gått och går lite för fort. Det tycks vara ett mål att till varje pris fatta beslut om en omfattande infrastrukturinvestering innan valet 2020, innan både resecentrum är färdigplanerat, eller möjligheten till övergångar över Fyrisån hinner beaktas. Vi tror att det är bättre att den delen får vänta till den blir mer mogen.

Att argumentera för spårvägens förträfflighet får bara motsatt effekt. Ju mer man försöker tvinga på opposition och medborgare sina egna politiska lösningar, desto större blir aversionen och viljan att hitta en annan väg. Bara genom ödmjukhet, lyhördhet och dialog går det att hitta breda och långsiktigt hållbara lösningar.

Vi yrkar alltså att omarbeta förslaget att enbart omfatta stråket Gottsunda-Bergsbrunna ("Ultunalänken") och därmed avstå kommande ansökan om stadsmiljöavtal gällande spårväg. Och att bifalla Moderaternas yrkande att överlåta huvudansvaret för projekt Uppsala spårväg till Region Uppsala där Uppsala kommun är en aktiv part.



Uppdatering:
Innan det slutliga beslutet i Uppsala kommunfullmäktige (som blev återremitterat av oss i oppositionen), skrev jag en artikel i UNT och argumenterade mot spårväg i Uppsala city. "Dags att bromsa utopiskt trafikprojekt"

Inte vi konservativa som hotar demokratin

Vi lever i en allt mer polariserad värld. Vem är det då som är största hotet mot demokratin? Ja, det är inte vi konservativa!

Shekarabi (S) med hoten mot demokratin - Trump, Bolzonaro och Orban

På Distinget nyligen - en årlig konferens i Uppsala arrangerad av Handelskammaren - fick socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) breda ut sig med sin bild av Sverige. Han började med ett collage av "hoten mot den liberala demokratin" - USA:s Trump (i samtal med Putin), Brasiliens Bolzonaro och Ungerns Orban.

Sossarna har blivit liberaler

Sedan kom en lång tirad från Shekarabi om den liberala demokratin - jag har aldrig hört en sosse använda begreppet "liberal" så många gånger - och samtidigt själv identifiera sig med det.

Det intressanta är att just nu är förutsättningen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav ett bibehållande av pakten med de liberala partierna (L och C) - därav just detta narrativ.

Regeringen Edén - koalition mellan liberaler och socialdemokrater (1917-1920)

Berättelsen förstärktes ett antal snäpp med nästa bild - av regeringen Edén - koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater som styrde Sverige 1917-1920. Shekarabi kommenterade särskilt att Hjalmar Branting inte fanns med på bilden och att den därmed måste vara tagen efter januari 1918, då Branting ersatts av partikamraten Thorsson som finansminister. Alltså mindre än ett år efter att Socialdemokraterna lämnat den revolutionära banan i och med att kommunisterna bröt med det socialdemokratiska partiet. När jag var i Haparanda förra året kunde jag se en bild där Hjalmar Branting passerade orten på vägen att besöka Ryssland för att studera revolutionen 1917.

Hjalmar Branting reser till Ryssland för att studera revolutionen 1917

Var är hotet mot demokrati?

Jag håller inte med Shekarabi om att det är Trump, Bolzonaro och Orban som är de stora hoten mot demokratin. Särskilt inte med perspektivet 1917 då revolutioner hemsökte var och vartannat land i Europa - där var det ofta vänsterkrafter som stod för politiskt våld. Tack och lov inte i Sverige, som är undantaget när det gäller en fredlig övergång till parlamentariskt styre - mycket tack vare att socialisterna i huvudsak valde den demokratiska vägen, och att Hjalmar Branting var personlig vän med kung Gustaf V och kunde medverka till att mildra demonstrationerna 1 Maj 1917.

Nämnda statsledare idag i Ungern, USA, Brasilien och även exempelvis Polen har absolut sina brister, och är inte de politiker jag mest sympatiserar med. Men hoten mot demokratin kommer från annat håll - främst våldsbejakande extremism. Liksom kommunismen på 10-talet (och framåt) och nazismen på 30-talet är nu islamismen ett av de mest växande hoten mot vår västerländska demokrati.

Jag skulle i stället vilja peka ut tre andra statsledare som hot mot demokratin: Ali Khamenei i den islamistiska diktaturen Iran, Xi Jinping i den kommunistiska diktaturen Kina och Erdogan i Turkiet. Turkiet är visserligen inte en diktatur, men det är över 100 000 personer som avskedats eller fängslats av politiska skäl, och den politiska linjen är minst sagt oroväckande, med starka influenser från islamismen.

Till detta skulle naturligtvis kunna läggas många andra diktaturer eller halvdiktaturer såsom Al-Assads Syrien, Putins Ryssland och så vidare.

Tyvärr har vi en växande politisk våldsbejakande extremism i Sverige, i första hand i form av islamism. Detta är ett område vi borde kraftsamla mot, i stället för att utmåla oss konservativa som hotet mot den svenska demokratin!

Vänsterpartiets nya samarbete med högern

När sossarna blivit liberaler, i och med januariöverenskommelsen, så har plötsligt vänsterpartiet blivit husvilla. Det är första gången sedan 1968-1970 (då sossarna hade egen majoritet i riksdagen) som inte vänsterpartiet utgör stöd till en socialdemokratisk regering (förutom de perioder när de borgerliga styrt förstås).

Ja, det är ju till och med så att till och med samtal med (V) förbjuds i januariöverenskommelsen. En omöjlig ståndpunkt i längden som jag tidigare kritiserat på denna blogg. Och därför söker sig naturligtvis (V) i stället till de partier som vill samtala med dem.

I riksdagen har V M KD kommit överens om en ändringsbudget om 7,5 miljarder till välfärden - en linje som fick majoritet. Därmed får Uppsala 117 miljoner kronor mer - pengar som styret sannolikt bara tänkt lägga på resultatet.

Vänsterns samarbete med Uppsalaalliansen på UNT:s facebooksida

Vi har därför kommit överens, moderater, vänsterpartister, centerpartister och kristdemokrater, att 45 miljoner av dessa bör fördelas till välfärden (se UNT och SVT Uppsala), i form av socialtjänst, förskola, LSS och besöksnäringen.

Kristdemokraternas och de konservativas väg

I detta nya politiska landskap, där sossarna blivit liberaler, och där vänsterpartiet är hänvisat till högerpartierna för att få igenom sina förslag, är det naturligtvis viktigt att slå vakt om demokratin.

Men i Sverige är det liberaler och sossar i skön förening (med kulturvänstern) som kämpar om att behålla makten från oss konservativa. Det gör man genom att gång på gång upprepa faran med nationalism och högerextremism. På DN kultur tar man in en artikel från den tyske filosofen Jan-Werner Müller, som varnar oss kristdemokrater för att falla för "högerpopulisternas sirensånger" - och liberala UNT hakar naturligtvis på med en ledare signerad Håkan Holmberg ("SD är inte konservativa").

Det ligger absolut något i att vi har en ny axel / dimension i politiken mellan globalister - nationalister, mellan stad - landsbygd, mellan "anywheres" - och "somewheres". Det går då inte för oss politiker att dundra på med stora samhällsförändringar, totalt tondöva för människors oro och berättigade invändningar om att det går för fort och att vi måste vara lite mer försiktiga. För att använda en sliten KD-term, vi måste lyssna på "verklighetens folk"!

Då är lite mer lag och ordning, lite mindre öppna gränser och lite större misstänksamhet i samhället en nödvändighet, och inte ett hot mot demokratin. När vi kristdemokrater betonar behovet av trygghet, ifrågasätter en oreflekterad vidöppenhet för invandring i Sverige och tycker att de identitetspolitiska framstötarna och de liberala nymodigheterna går för långt, ja då betyder inte det att vi vill nedmontera demokratin, utan att vi förordar ett litet steg tillbaka i en accelererande utförslöpa. Man kan förfasas över att makten håller på att glida den liberala socialdemokratin ur händerna, men kommande val kommer visa att det är vi som har örat mot rälsen.