När jag började arbeta
med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den
socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006
byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier
präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde
arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av
myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så
framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet
kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för
samhällsbygget.
Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.
2018 står vi i en ny situation – Socialdemokraterna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot decemberöverenskommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.
Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!
Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.
Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.
Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.
Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.
2018 står vi i en ny situation – Socialdemokraterna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot decemberöverenskommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.
Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!
Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.
Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.
Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.
