Antisemitism är en del av våldsbejakande extremism

Idag skriver jag i Aftonbladet om antisemitism i Sverige, och hur det är något som förenar alla våldsbenägna grupper.

Här är texten:
30-talets Europa präglades av gatustrider mellan kommunister och nazister, av massarbetslöshet och av rasism och nationalism. Tyvärr ser vi denna tidsanda svepa över Europa igen – främlingar ifrågasätts, demokratiska institutioner ses som kraftlösa och förlegade, yttrandefriheten sätts i fråga och antisemitismen börjar åter breda ut sig.

Efter andra världskriget grundlades en ordning, genom personer som kristdemokraten Konrad Adenauer, som skulle skydda Europa från maktmissbruk och krig. Denna ordning har varit framgångsrik under snart 80 år. Men något har hänt.

1992 bestämde sig två förintelseöverlevare i Sverige, oberoende av varandra, lämna Svenssonlivet och gå ut i skolor och vittna om sina upplevelser. För Tobias Rawet var det förintelseförnekaren Faurissons besök i Sverige och för Emerich Roth några killar som gick Birger Jarls-gatan ner, med lyfta armar ropande ”Sieg Heil, Sieg Heil” som gjorde att de bröt den 45 åriga tystnaden.

Från 90-talet, med ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vitt Ariskt motstånd” – den mylla som SD grundades i, har nu åter våldsbejakande extremism börjat breda ut sig i Sverige. Antisemitismen är en värdemätare för vilket inflytande denna extremism har.

När jag lyssnade till Annie Lööfs tal i Almedalen var det just när hon nämnde ”judiska församlingshem” och ”judiska förskolor” som de strategiskt utplacerade NMR-aktivisterna hov upp sin röst. Jag stod ett par meter bakom, och den laddade stämningen var skakande. Ett par dagar senare utmynnade NMR:s närvaro framför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält i handgemäng.

Judehatet har varit utbrett under hela Europas historia och gång på gång har judar förvisats, fängslats och dödats.

I Sverige finns många exempel på antisemitism i dag, och den återfinns i alla de tre huvudgrupper av våldsbejakande extremism som den nationelle samordnaren har beskrivit. Man skulle till och med kunna säga att antisemitism är ett gemensamt kännetecken för våldsbejakande extremism.

Att NMR och andra högerextrema grupper är antisemiter är ingen nyhet. Men även modern islamism innehåller starka antisemitiska underströmmar. Den enda renodlade islamistiska regimen i världen, Iran, talar öppet om att förinta Israel, och i hela Mellanöstern finns en utbredd fientlighet mot den judiska staten Israel.

En del försvarar detta som antisionism, men om man anser att judarna inte har rätt till en stat just för att de är judar, eller att de som kollektiv ska dödas eller fördrivas då är det faktiskt fråga om antisemitism – inte oskyldig kritik mot den israeliska regeringen.

I Sverige har denna antisemitism resulterat i flaggbränningar, attentat mot synagogor och hatfullt skanderande mot judar.

När det gäller antisemitism i den autonoma vänstern, så är det ett känsligt kapitel. Vänstern vill upprätthålla en bild av ”demokrati” och antirasism. Men en stark antisionism är utbredd även här, och hänger ihop med en konspiratorisk världsbild, där USA och Israel buntas ihop som (en judiskkontrollerad) imperialism. Ett symptom på detta synsätt var när nyligen Oldoz Javidi, riksdagskandidat för Fi, förklarade att alla judar borde lämna Israel och flytta till USA.

Ett första viktigt steg att mota detta är att återuppliva 90-talets projekt ”Om detta må ni berätta”, och genomföra en landsomfattande vaccinationskampanj mot antisemitism. Vi behöver alla påminna oss om hur fel det kan gå om inte efterkrigstidens viktiga värderingar vördas och försvaras.

Jonas Segersam

ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel i Uppsala och kommunalråd (KD)

Antisionism och antisemitism

Jag skriver i Världen Idag om att vi bör genomföra en vaccinationskampanj mot antisemitism, en idé jag lanserade i en interpellationsdebatt med Caroline Hoffstedt (S) under året. Nu är väl behovet ännu större i städer som Malmö och Göteborg, och det därmed borde genomföras som en landsomfattande kampanj. Det är viktigt att se och klarlägga rötterna till antisemitismen så att vi kan förebygga att den inte breder ut sig i Sverige!

Läs hela min text här:

Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.
Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.
Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.
Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.
Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.
På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.
Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.
Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.
Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.
Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.
Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.

Jonas Segersam

Svensk aningslöshet om Nazism

På bilden (från Google) syns sedermera riksdagsledamoten Robert Stenkvist från Botkyrka under Almedalen 2014 bärande en mössa med Thor Steinar märke. Det är ett klädmärke som tillverkas i Berlin och som är väldigt populärt i högerextrema kretsar. I den tyska delstaten Sachsens parlament har högerextremister som burit dessa kläder avvisats från parlamentet (källa wikipedia), eftersom nazistsymboler är förbjudna i Tyskland, i offentliga miljöer som i politiska församlingar och på fotbollsarenor.

Det är ganska underhållande att lyssna till Nyheter 24:as länk till interasistmens intervju med Robert Stenkvist om just detta, där han förnekar all kännedom om att runmärket skulle ha nazist-kopplingar. Och dessutom blir arg och skäller ut journalisten.

I Dagens Nyheter skriver etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson om detta, att det faktiskt finns lagliga möjligheter att förbjuda uppenbart nazistiska demonstrationer som till exempel den av nordiska motståndsrörelsen. Här ett citat från hans artikel:

"Intentionen med lagen om hets mot folkgrupp är att göra rasismen olaglig och därmed osynlig i offentligheten, utan att för den skull behöva införa förbud mot organisationer. En vägledande dom fastslogs av Högsta Domstolen 1996. En 18-åring gick omkring utanför Åhléns i Visby med nazistsymboler synliga: 'solkors, kugghjul och sädesax, bältesspänne i form av solkors, märke för Frisinnade unionspartiet, ... tygmärke med örn... odalrunan'.

HD slog fast: 'Budskapet uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska.' (NJA 1996, s. 577) Ett par år senare fälldes en annan, som i Helsingborg burit en röd armbindel med så kallad varghake. (RH 1998: 77)"

Alltså borde polisen återgå till denna praxis och se till att vi slipper öppet nazistiska och hetsande yttringar i Sverige, för den delen även motsvarande våldsyttringar också från vänsterextrema grupper.

Även om judiska församlingen i Göteborg, visserligen rörda över stödet, avvisat idén om att slå en ring runt deras synagoga under Yom Kippur 30/9 då Nordiska Motståndsrörelsen demonstrerar några kvarter bort, har ändå Marcus Birro många bra poänger i sin text i Dagen där han tar upp det orimliga i att nazister demonstrerar öppet på judendomens heliga dag. Sådant borde vi få slippa i Sverige!

Hör gärna inslaget i P1:s Public Service (följande länk:  1:09 in i programmet)

Hur minns vi Förintelsen i Uppsala

Idag på bokrean hittade jag den här boken av Hédi Fried, en av de överlevande från Förintelsen. Hon syns på omslaget med sin syster Livia som jag kontaktat som företrädare för Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige. De åker runt på skolor och delar sina personliga upplevelser från getton och förintelseläger - en chans för hela vår yngre generation att få ett personligt vittnesbörd om det fruktansvärda som hände. Det borde inte undgå någon av eleverna i Uppsalas skolor att få höra om detta, därför har jag idag lämnat en interpellation till kommunfullmäktige om hur vi i Uppsala bättre kan levandehålla minnet av den mörkaste fläcken på Europas 1900-talshistoria.

Förutom föreningen där bland andra Livia Fränkel och Tobias Rawet (hör hans berättelse här) är aktiva finns också sedan några år en ny förening som startades av två tjejer som är barnbarn till överlevande - Zikaron. Så möjligheten kommer att finnas även framöver att ta del av personliga berättelser av vad förintelsen inneburit.

Jag tar också i interpellationen upp det strålande initiativ från Ola Larsmo och Forum för Levande Historia i att uppmärksamma de 50.000 "Stolpersteine" som finns runt i Europa - små mässingsplaketter fastsatta i trottoarbeläggningen på platser där det bott judar (eller andra människor med en speciell övertygelse, personlighet, säregenhet eller härkomst) som deporterats och mördats under 30- och 40-talets Förintelse.
Här kan du läsa min interpellation i sin helhet:

Interpellation om minnet av förintelsen

Sverige förskonades tack och lov från den ofattbara förintelsen som nazisterna genomförde under 30- och 40-talen i Europa. Förföljelserna mot främst judar hade föregåtts av pogromer och judehat över hela Europa under lång tid.

Förintelseprogrammet drabbade inte en avkrok av världen, utan våra civiliserade, europeiska grannländer, och de mekanismer som drev fram detta skulle lika gärna på olika sätt kunna drabba Sverige och Europa idag. Därför är det så viktigt att vi håller minnet av det som skedde vid liv, för att upprätthålla en ödmjukhet inför människans ofullkomlighet, och på olika sätt hindra att något liknande inträffar igen.

Göran Persson tog ett vällovligt initiativ att hålla minnet av förintelsen vid liv genom kampanjen ”om detta må ni berätta” och genom att myndigheten Forum för levande historia inrättades. I Uppsala har förintelsen på olika sätt uppmärksammats, men vi behöver hjälpas åt för att hålla de olika satsningarna vid liv. Sedan den 27/1 (det var dagen Auschwitz-Birkenau befriades) av svenska regeringen (1999) och FN (2005) inrättades som minnesdagen för förintelsen har denna under många år uppmärksammats genom minnesgudstjänster i församlingen Livets Ord, och även de två senaste åren av Uppsala kommun genom en markering på UKK (i år förlades dock denna vid samma tidpunkt som det judiska sabbatsfirandet). Uppsala universitet anordnar utbildningar på området, och i Uppsala har det också genom en idé från en ättling till överlevande från förintelsen uppförts ett minnesmärke i Tullgarnsparken gestaltat av Ulla Viotti.

Även om Uppsala förskonats från förintelsen, så finns ändå obehagliga spår i vårt land. Det kanske mest framträdande är de överlevande som fortfarande är i livet, som bor i vår stad, och naturligtvis deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Många människor med judisk bakgrund i Sverige har förlorat större delarna av sin släkt i förintelsen. Det finns också obehagliga minnen i Uppsala genom det rasbiologiska institutet, och genom det studentmöte som hölls i ”bollhuset” vid svandammen där man med 548 röster mot 349 antog en resolution mot judisk invandring i Sverige. Faktum var att direkt efter kristallnatten 10:de november 1938, då det torde vara tydligt för alla som ville se hur judarna behandlades i Tyskland, så avslogs 839 av 1748 ansökningar om inresa från Tyskland till Sverige  månaderna efter Kristallnatten.

I Stockholm håller man på att ta initiativ till att utplacera så kallade ”snubbelstenar” (Stolpersteine) med förebild från Berlin och Wien som i gatan markerar människor som deporterats till förintelseläger. Nu torde det inte finnas så många sådana personer i Uppsala, men i stället skulle man ju kunna minnas de som aldrig beviljades inresetillstånd hit, varav många senare gick under i förintelsen.

Med anledning av hur vi på olika sätt kan hjälpas åt att levandehålla minnet av förintelsen vill jag ställa följande fråga till Caroline Hoffstedt (S), kommunalråd och ordförande i utbildningsnämnden:

• På vilket sätt uppmärksammar Uppsalas skolor förintelsen, och utbildar eleverna utifrån det material som forum för Levande Historia tagit fram, och genom att bjuda in överlevande (eller ättlingar till överlevande) som erbjuder sig att berätta om sina upplevelser?
    
• Kan du tänka dig till att ta initiativ till fler minnesmärken i Uppsala som påminner kommunmedborgarna om de brott som skedde genom förintelsen, och även om den antisemitism (och förföljelse av andra folkgrupper) som under långa tider även präglat vårt land? 

Uppsala 2017-02-21

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd

Om detta må ni berätta

Boken som tillsammans med projektet Levande Historia är ett av de viktigaste eftermälena av Göran Perssons tid som statsminister. Vid sin första comeback i riksdagshuset sa han på markeringen av minnesdagen för förintelsens offer 2015:

”Den dag vi inte minns Förintelsen, då har mördarna triumferat.”

Idag sätts demokratin i fråga på många håll, och i Sverige är det något vi tar för givet utan att riktigt förstå vad alternativen är. På samma sätt som alternativa verklighetsbeskrivningar presenteras på andra håll runt om i världen finns det personer som förnekar förekomsten av den omänskliga förintelsen av 6 miljoner judar. Detta skedde inte i någon avkrok utan i vår kultiverade världsdel, av civiliserade människor i länder som egentligen var demokratier, men där hat, rädsla och lögn fick styra i stället för kärlek, tolerans och sanning.

I Sverige finns många människor, fortfarande, som själva fått uppleva denna förintelses fasor. Som suttit i arbetsläger, bott i getton, och som fått största delen av sin egen släkt utrotad. Bara på grund av att de är judar.

När riksdagspolitiker idag föreslår förbud mot omskärelse, judiska skolor, koshermat och att man ska skilja på vem som tillhör den svenska nationen och vem som tillhör den judiska, eller kurdiska eller turkiska för den delen, så öppnar man vägen som kan leda mot hat, motsättningar och spänningar som hotar vår samhällsgemenskap. Skulle den synen få slå igenom så skulle det i praktiken åter bli omöjligt att leva som jude i Sverige.

Vi var tack och lov förskonade från förintelsen i Sverige, men vi behöver inte gå långt – i naziockuperade Norge administrerade norsk polis deportationen av 770 av de 2100 judar som fanns i landet till förintelseläger. Av dessa var det bara några få procent som överlevde förintelsen. På andra sidan Östersjön, i Lettlands huvudstad Riga, skapades ett getto för judarna, och under två dagar i slutet av 1941 arkebuserades 25.000 personer i Rumbulaskogen i södra delen av staden. Rigagettot fylldes sedan på med en motsvarande mängd judar från framförallt Tyskland varav ytterst få överlevde förintelsen.

Dessa historier bör berättas för uppväxande generationer, och vi behöver fortsätta satsningen med Levande Historia. För judar idag är staten Israel en garant för att en förintelse inte ska kunna iscensättas på motsvarande sätt som under 1900-talet. Därför är det så viktigt att vi också stöder staten Israels berättigade existens, och med rätta uppskattar Mellanösterns enda demokrati. Vi kan visst ha synpunkter mot den politik som förs, men det är förmätet att flera hundra mil bort ha synpunkter om var judar ska kunna leva och bo och inte.  Som europeer har även vi svenskar en del av den kollektiva skuld som århundraden av förföljelser, pogromer och inkvisitioner av judar gett oss i arv, och därför bör vi ha en ödmjuk och lågmäld ton när diskussioner om judar och Israel förs.

We ❤️ Israel

I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.

Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.

En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.

Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.

Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.

Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")

Vi måste bekämpa antisemitismen!

I går kväll deltog jag i en minneskväll över förintelsens offer i Livets Ords kyrka. Tobias Rawet, överlevande delade gripande vittnesbörd från Lodzghettot och koncentrationslägret Ravensbrück. Roar Sörensen talade om den nya antisemitismen som idag riktas mot världens nye "Jude", staten Israel. Slutligen talade riksdagsledamot Mikael Oscarsson om bland annat Kardinal Graf von Galens arbete mot utrotandet av 10.000-tals oönskade tyskar redan innan kriget, och Raoul Wallenbergs insatser för att rädda 10.000-tals judar i Budapest. Bland kulturinslagen fanns diktläsning av Rebecca Segersam.

Mikael läste bibelordet från Joel 1:2 "Det här skall ni berätta för era barn" vilket för tankarna till Göran Perssons initiativ Forum för Levande Historia som han ska ha en eloge för - han deltog ju också i en manifestation i RIksdagshuset i förrgår. På samma sätt deltog Stefan Löfven i stora synagogan på kvällen, och nu är det viktigt att vi alla lär av historen, arbetar för att bekämpa hat och antisemitism och visar vårt stöd för judarna och för den judiska staten, Israel.

SD:s trassel i judefrågan

I Jerusalem Post (bild ovan) försökte Björn Söder häromdagen bringa reda efter de anklagelser om antisemitism som han under senare tid blivit utsatt för.

Och det är ingen tvekan om att den intervju i DN som jag i ett tidigare inlägg här refererat till ("är SD rasister?") av Sverigedemokraternas motståndare har utnyttjats till det yttersta och citaten har använts till både det ena och det andra i syfte att misskreditera Björn Söder.

Jag tror inte SD är antisemiter, och det är ingen tvekan om att den huvudsakliga måltavlan för partiet inte är judar - utan "islam" och "araber" - som ses som ett stort hot mot det "svenska" samhället. I intervjun ville ju Björn Söder just påpeka att judar faktiskt är en nationell minoritet i Sverige (med jiddisch som erkänt minoritetsspråk), till skillnad från just araber som enligt SD:s nationalistiska ideologi bör assimileras eller avpolletteras.

Hela affären uppenbarar dock en massa trassel från SD:s sida när det gäller judefrågan. Den uppenbarar också det problematiska i att ha nationalism som politisk ideologi. Och slutligen uppenbarar den hur mångbottnat själva "jude"-begreppet i sig är, speciellt kopplat till staten Israel.

Söder försöker i Jerusalem Post framhålla hur Israel-vänliga SD är. Han har besökt landet och påpekar att partiet starkt har opponerat mot ett erkännande av Palestina.

Men frågan gällde ju inte hur SD ser på Israel eller situationen i mellanöstern, utan hur de ser på judar som bor i Sverige. Och här modererar Björn Söder sitt citat betänkligt - från (DN)

" Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet."

till (JP)
"I believe most people of Jewish origin that have become Swedes (as in becoming a part of the Swedish nation) may have partly abandoned their Jewish identity in some cases." - det vill säga
"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar (alltså blir del av den svenska nationen) kan delvis ha lämnat sin judiska identitet i några fall.

Vi har plötsligt fått in både "kan", "delvis" och "i några fall".

Han inser väl att det ligger något i bland andra judinnan Lena Posners Körösis ord "När andra talar om för mig vem jag är, är det inget annat än en förolämpning."

Och så svamlar han en del om att det är en glidande skala, att man inte byter nation över en natt och att man visst kan våra både svensk och jude i vissa aspekter (återkommer till de olika aspekterna av "jude" nedan)

Det som problematiserar SD:s syn på svenska judar ytterligare är att Posner Körösi till DN påpekar att sverigedemokraterna skrivit motioner som
1/ "De vill inte bara behålla förbudet mot kosherslaktat kött, utan även utvidga det till import"
2/ "De vill också förbjuda judiska skolor"
3/ "De vill förbjuda manlig omskärelse på åttonde dagen, något som är grunden i den judiska identiteten för en absolut majoritet av judar oavsett om man är religiös eller inte"
Det sista gör det "fullständigt omöjligt för den judiska gruppen att finnas kvar i Sverige"

Så, kära sverigedemokrater, ta och tänk efter lite vad det egentligen innebär att ha nationalism som politisk ideologi!

Det är ju uppenbarligen ett problem att börja dela in människor i "vi" och "dom". Även om man erkänner andra "nationer" som nationella minoriteter, så tror jag det är bra om vi kan undvika den här typen av indelningar. Egentligen är ju judar inte någon nationell minoritet i lagstiftningen utan det är fem språk riksdagen valt att lyfta upp som nationella minoritetsspråk, däribland jiddisch.

Vi måste vara öppna och inkluderande gentemot alla svenska medborgare. Men däremot kan vi naturligtvis diskutera vem som ska bli medborgare, och vilka skyldigheter och rättigheter de som kommer till Sverige ska ha, vilket Kristdemokraterna också börjat göra - se mitt tidigare inlägg.

Slutligen den svåra frågan om vad "jude" är. Speciellt när Björn Söder i en debattartikel vänder sig till en israelisk läsarkrets blir det uppenbart hur laddade dessa frågor är. Det blir också uppenbart att Björn appelerar till Israeliska nationalister som kämpar för att stärka "den judiska nationens" roll i staten Israel, på bekostnad av exempelvis araber. I Israel har detta faktiskt varit ett regeringsförslag innan jul - vilket bland annat innebar att arabiska inte längre skall vara officiellt språk -, som i sig blev orsaken till regeringskris och nyval utlyst till mars. (se SvD och ViD)

Nu är det så att Israel redan är en "judisk stat" per definition, vilket redan idag föranleder en del (arabiska / vänster-) företrädare att beteckna den som en "rasiststat". Jag tror inte man kan komma ifrån kopplingen mellan judar och Israel, för alternativet är ju en arabisk stat, "Palestina", som jag också skrivit om nyligen ("enstatslösningen").

Men vad är då judiskt? Här trasslar Söder in sig, eftersom han försöker skilja på "religion" och "kultur" och "identitet". Men så enkelt är det inte. Kan man vara "svensk" enligt SD:s definition, men tillhöra den judiska religionen? Jag är inte så säker på det - men vi får återkomma till alla dessa svåra frågor senare.

Bra om SD av Stefan Olsson

Är sverigedemokraterna rasister?

I denna debatt anklagar vänsterpartiets Rossana Dinamarca SD för att vara rasister, och Sverigedemokraten Björn Söder svarar med att påpeka att han skulle kunna kalla V för att vara kommunister, något som enligt honom stämmer, till skillnad från att SD=rasister.

Jag trodde bara det var F! som kallade SD för rasister, något de inför gårdagens kommunfullmäktige gjorde i ett brev till oss andra i fullmäktige med syfte att vi skulle rösta på deras kandidat framför SD:s i valet till socialnämnden i Uppsala (där för övrigt jag själv blev invald som ersättare). Men även Jonas Sjöstedt och R Dinamarca har alltså gjort samma koppling.

Jag tycker man ska vara försiktig att klistra etiketter på andra, speciellt sådana som personen / personerna i fråga inte själva anser stämma.

Men jag måste säga att jag blev lite fundersam i går utifrån debatten i kommunfullmäktige, kopplat till den intervju i Dagens Nyheter (av Niklas Orrenius, läs här) där Björn Söder hävdade att judar och samer inte ingår i "den svenska nationen".

Det jag reagerade på i sverigedemokraternas retorik i kommunfullmäktigedebatten är det konsekventa användandet av ordet "assimilation" i stället för "integration". Vi beslutade bland annat i går om att öka (fördubbla till ca 150) antal boendeplatser för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Och då kom gång på gång detta begrepp upp.

Jag kan inte låta bli att associera till judarna i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De betecknades ju ofta som "assimilerade", när de anpassat sig till den tyska eller europeiska livsstilen, och även i många fall konverterat, och ofta inte hade några andra band än sitt ursprung till den judiska identiteten. I Tyskland grävde man dock upp detta ursprung och de blev, trots att de gjorde allt för att passa in, ändå anklagade för att inte vara riktigt tyska. Med de tragiska konsekvenser som vi alla känner i form av förintelsen.

Ett resonemang där man definierar "svenskt" som t ex talar svenska, upprätthåller svenska traditioner och värderingar (vilka de nu är) är den nationalism som är en viktig del (roten faktiskt) i sverigedemokratisk ideologi. Problemet med denna nationalism är att den öppnar för en uppdelning av människor i "vi" och "dom", och jag förstår faktiskt Rossana Dinamarcas markering att "du är inte min talman", även om jag tycker det är högst olämpligt att demonstrera på det sättet i riksdagens kammare. För hon upplever att konsekvensen av den sverigedemokratiska nationalismen är att hon, som sydamerikan, inte är riktig svensk (förutom alla politiska bottnar som vänsterpartist förstås).

Detta är ett problem i Europa där nationerna sedan 1900-talets början bildats som nationalstater, med en visserligen förståelig koppling till språk och folk, men ofta med en inskränkt och exkluderande syn på främlingar.

Jag tror att vi måste låta svenskheten omdefinieras så att vi får en modernare syn på vad en svensk är. En syn som står närmare den amerikanska där det är konstitutionen, medborgarskapet och den amerikanska friheten som är den sammanhållande värdegemenskapen.

Vi kan som svenskar absolut vara stolta över allt svenskt (vad nu det är), men jag kan inte låta bli att fundera över om jag som är mer eller mindre halvfinne, med denna extremnationalistiska syn, ska börja oroa mig över att riskera bli repatrierad till Finland. Trots att släkten invandrade till Värmland på 1600-talet. Jag har ju faktiskt lärt mig en del finska (både av släkten och i Finland), ser upp till det finska skolsystemet och är dessutom ganska tystlåten. Då är jag kanske inte riktigt "assimilerad" med sverigedemokraternas måttstock!?

Nej, jag kallar mig gärna nationalist, men det är en nationalism som ser andra människor som flyttar hit snarare som en tillgång än som ett hot.Och jag håller med Fredrik Reinfeldt om att vi har gott om plats, och med vår rikedom kan hjälpa många människor i nöd. Sedan får vi naturligtvis fundera på hur vi ska förhålla oss till människor från andra länder, och hur vi på olika sätt ska integrera dem som kommer. Till och med Björn Söder talar ju om en "öppen svenskhet" och det är ju i alla fall ett bra första steg. Jag får dock be att återkomma om detta.

Övriga länkar:
Lena Posner Körösi i DN
Avgångskrav mot Björn Söder
Intern SD-kritik mot Björn Söder
Rossana Dinamarca försvarar kommunismen

Se gärna detta upplysande klipp från norsk TV (via interastistmen), där bl a Björn Lindahl (på slutet) beskriver både skillnaderna mellan Sverige och Norge, och dilemmat i svensk invandringspolitik:

Enstatslösningen för Palestina

I den här intervjun (gjord i Uppsala) med Ahmed Rami av Mohamed Omar framförs förslaget om en enstatslösning. När det gäller Israel / Palestina - konflikten är ett slags rådande konsensus att man ska sträva efter en "tvåstatslösning", det vill säga två suveräna stater, Israel och Palestina, som ska existera i fred sida vid sida.


Detta ställs då också ofta mot en slags beskrivning av en rådande situation där Israel sedan sin tillkomst ockuperar delar av eller hela det tidigare Palestina, och förnekar palestinierna rätten till en egen stat. Utifrån denna orättvisa situation anses "tvåstatslösningen" som ett steg framåt eftersom den innebär att det palestinska folket får ett internationellt erkännande som ett folk i en egen suverän internationellt erkänd stat, Palestina.


Jag tror att det är en ganska blåögd och allmänt utbredd  bild i Sverige (och på många andra håll) att får man bara till en sådan tvåstatslösning så kommer det bli fred i Israel / Palestina, och vi bör därför med alla medel understödja en process mot detta mål. Inte minst den så kallade osloprocessen är ett led i denna utveckling.


Det många inte inser, eller vill inse, är att det tyvärr är en väl utbredd målsättning hos flera av aktörerna, t ex Hamas som styr Gazaremsan, att i stället uppnå en enstatslösning, det vill säga ett "fritt Palestina". Utan en judisk stat, alltså utan Israel, och troligen utan några judar heller (det bor i alla fall inga judar i dagens palestinska självstyrelseområden).


I denna intervju illustreras denna syn tydligt, och Israel beskrivs som en rasistisk stat. Till och med tvåstatslösningen beskrivs i slutet av Mohamed Omar som en sionistisk ståndpunkt, vilket väl säger ganska mycket!


Nu ska tilläggas att Mohamed Omar har tagit avstånd från de synpunkter han förfäktade under sin islamistiska period 2009-2012 (se wikipedia), så mitt inlägg är inte riktat mot honom som person. Ahmed Rami har dock mig veterligen inte gjort någon avbön (driver fortfarande RadioIslam TV, med program som påminner om den propaganda vi såg på Hizbollahs tv-kanal när vi bodde i Israel). Och Hamas är genom sin kontroll över Gaza fortfarande upphov till oroligheter, lidande och konflikt i regionen.


Fler borde få upp ögonen för denna linje som drivs massivt mot staten Israel, dess folk, och deras rätt att existera!


Per Gudmundson om Ahmed Rami 

Här är länk till DN-artikeln 820729 där Rami under rubriken "demokratiskt Palestina" förespråkar samma enstatslösning. Då var han en upphöjd revolutionär från Marocko med kontakter med både Olof Palme och Anna Lindh, och naturligtvis vänsterakademiker i Uppsala såsom Jan Bergman m fl som sedan försvarade honom i rättegången där han blev dömd till 6 mån fängelse 1989. Även Per Gahrton var en av dem som då stödde honom, något han i TV i våras beklagade för Anna Hedenmo, nu när Rami fått antisemit-stämpeln och inte längre är en upphöjd vänsterdebattör i Sverige (han lär inte få in några inlägg på DN debatt längre idag)

Svenska Kommittén mot Antisemitism kom tack och lov till stånd efter den utbredda antisemitismen som sköljde in över Sverige efter Libanonkriget 1982 (då Ramis DN-artikel skrevs), ungefär på samma sätt som samma antisemitism sköljer över Sverige idag i samband med Gaza-kriget.

Israelkritik ursäktar antisemitism

Läste en knakande bra beskrivning av Aron Flam i nyheter24 igår - hur den svenska antisemitismen fungerar i praktiken, och hur den hela tiden balanserar på gränsen mellan Israelhat och judehat. (Något jag f ö påtalat många gånger på denna blogg, t ex här)

Så här skriver han:

I dag är det normalt att säga ”Israelkritik avfärdas ju alltid som antisemitism” varje gång nån blir anklagad för just antisemitism. Jag vill hävda det motsatta – det är betydligt vanligare att man ursäktar sin egen antisemitism med att den bara är Israelkritik.


Situationen är allvarlig och vi måste passa oss från att få en situation likt den i Malmö där åtminstone Israelkritik (som då alltså ibland är dåligt ursäktad antisemitism) mer eller mindre backats upp av de lokala officiella företrädarna (som jag skrivit om här och här). Ett sorgligt exempel på hur stämningen är i Malmö var ju nyligen när en kurd som hängt upp Israeliska flaggan i fönstret fick både fönstret krossat och sedan blev misshandlad (se SvD, dock även Sydsvenskan där polisen hävdar att misshandeln inte har med flaggan att göra, frågan är dock om det också är ett symptom på klimatet i stan?) .

Israel är en väl fungerande demokrati, ja nästan den enda i ett Mellanöstern som numera befinner sig i ett totalt kaos. Att det finns spänningar i ett land som omges av Syrien, Egypten, och Gaza är ju inte så konstigt. Kampen mot Hamas är Israels sätt att dela hela västvärldens kamp mot terrorism påpekade ambassadör Bachman när han nyligen gästade Uppsala. Hamas immanenta närvaro innebär ju att de hela tiden får en skur av raketer skjutna mot sig, och, innan de vidtog säkerhetsåtgärder, en stor mängd självmordsbombare.

Tyvärr blir debatten ibland väldigt uppskruvad, och vad begränsad källgranskning på nätet kan leda till fick vi se exempel på de senaste dagarna. En Uppsalabo blev då omskriven bl a i Metro i en mycket förvirrande beskrivning som senare UNT rätade ut några frågetecken runt (även Metro rättar i efterhand). Att gå runt med Davidsstjärna eller Kippa ska inte behöva resultera i vare sig glåpord och självklart inte i handgripligheter.

Sydsvenskan om kippavandring nyligen, även ViD

Om detta må ni berätta…

Ja, idag var vi på oförglömliga Yad Vashem, minnesanläggningen för förintelsen här i Jerusalem. Jag hade inte sett det nybyggda museet, och det var förstås en gripande upplevelse. Helt obegripligt att det finns människor som vill förneka att detta överhuvudtaget inträffat…

Vår guide, Dick Haas (bilden), som förlorade både mormor och morfar under den nazistiska utrensningen sa så här när vi kommit fram till det avslutande fönstret med utsikt över Jerusalem:
”Jag kan känna viss glädje över att jag bor i Jerusalem och att jag kan säga att jag är född 1940 och överlevde”.
Museet andas trots allt hopp och pekar mot att Israel har blivit en räddning för det judiska folket. Något som ofta glöms bort i dagens hätska attacker mot den israeliska staten och folket. Om detta måste vi berätta – så att det inte inträffar igen!

Jag tar med en bild som är en affisch från det krist-sociala partiet i Österrike från innan kriget. Bilden visar att det inte bara är nazister som är skyldiga till judeförföljelserna - på samma sätt som antisemitismen idag kan återfinnas i de lugnaste vatten.