Är sverigedemokraterna rasister?

I denna debatt anklagar vänsterpartiets Rossana Dinamarca SD för att vara rasister, och Sverigedemokraten Björn Söder svarar med att påpeka att han skulle kunna kalla V för att vara kommunister, något som enligt honom stämmer, till skillnad från att SD=rasister.

Jag trodde bara det var F! som kallade SD för rasister, något de inför gårdagens kommunfullmäktige gjorde i ett brev till oss andra i fullmäktige med syfte att vi skulle rösta på deras kandidat framför SD:s i valet till socialnämnden i Uppsala (där för övrigt jag själv blev invald som ersättare). Men även Jonas Sjöstedt och R Dinamarca har alltså gjort samma koppling.

Jag tycker man ska vara försiktig att klistra etiketter på andra, speciellt sådana som personen / personerna i fråga inte själva anser stämma.

Men jag måste säga att jag blev lite fundersam i går utifrån debatten i kommunfullmäktige, kopplat till den intervju i Dagens Nyheter (av Niklas Orrenius, läs här) där Björn Söder hävdade att judar och samer inte ingår i "den svenska nationen".

Det jag reagerade på i sverigedemokraternas retorik i kommunfullmäktigedebatten är det konsekventa användandet av ordet "assimilation" i stället för "integration". Vi beslutade bland annat i går om att öka (fördubbla till ca 150) antal boendeplatser för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Och då kom gång på gång detta begrepp upp.

Jag kan inte låta bli att associera till judarna i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De betecknades ju ofta som "assimilerade", när de anpassat sig till den tyska eller europeiska livsstilen, och även i många fall konverterat, och ofta inte hade några andra band än sitt ursprung till den judiska identiteten. I Tyskland grävde man dock upp detta ursprung och de blev, trots att de gjorde allt för att passa in, ändå anklagade för att inte vara riktigt tyska. Med de tragiska konsekvenser som vi alla känner i form av förintelsen.

Ett resonemang där man definierar "svenskt" som t ex talar svenska, upprätthåller svenska traditioner och värderingar (vilka de nu är) är den nationalism som är en viktig del (roten faktiskt) i sverigedemokratisk ideologi. Problemet med denna nationalism är att den öppnar för en uppdelning av människor i "vi" och "dom", och jag förstår faktiskt Rossana Dinamarcas markering att "du är inte min talman", även om jag tycker det är högst olämpligt att demonstrera på det sättet i riksdagens kammare. För hon upplever att konsekvensen av den sverigedemokratiska nationalismen är att hon, som sydamerikan, inte är riktig svensk (förutom alla politiska bottnar som vänsterpartist förstås).

Detta är ett problem i Europa där nationerna sedan 1900-talets början bildats som nationalstater, med en visserligen förståelig koppling till språk och folk, men ofta med en inskränkt och exkluderande syn på främlingar.

Jag tror att vi måste låta svenskheten omdefinieras så att vi får en modernare syn på vad en svensk är. En syn som står närmare den amerikanska där det är konstitutionen, medborgarskapet och den amerikanska friheten som är den sammanhållande värdegemenskapen.

Vi kan som svenskar absolut vara stolta över allt svenskt (vad nu det är), men jag kan inte låta bli att fundera över om jag som är mer eller mindre halvfinne, med denna extremnationalistiska syn, ska börja oroa mig över att riskera bli repatrierad till Finland. Trots att släkten invandrade till Värmland på 1600-talet. Jag har ju faktiskt lärt mig en del finska (både av släkten och i Finland), ser upp till det finska skolsystemet och är dessutom ganska tystlåten. Då är jag kanske inte riktigt "assimilerad" med sverigedemokraternas måttstock!?

Nej, jag kallar mig gärna nationalist, men det är en nationalism som ser andra människor som flyttar hit snarare som en tillgång än som ett hot.Och jag håller med Fredrik Reinfeldt om att vi har gott om plats, och med vår rikedom kan hjälpa många människor i nöd. Sedan får vi naturligtvis fundera på hur vi ska förhålla oss till människor från andra länder, och hur vi på olika sätt ska integrera dem som kommer. Till och med Björn Söder talar ju om en "öppen svenskhet" och det är ju i alla fall ett bra första steg. Jag får dock be att återkomma om detta.

Övriga länkar:
Lena Posner Körösi i DN
Avgångskrav mot Björn Söder
Intern SD-kritik mot Björn Söder
Rossana Dinamarca försvarar kommunismen

Se gärna detta upplysande klipp från norsk TV (via interastistmen), där bl a Björn Lindahl (på slutet) beskriver både skillnaderna mellan Sverige och Norge, och dilemmat i svensk invandringspolitik:

Taggade företrädare avgörande för framgång

 

Idag presenteras (nya?) moderaternas eftervalsanalys på DN Debatt. Mycket klokt skrivs av Wallmark och Nilsson, till exempel hur viktigt det är att ställa om partiorganisationen när man är i regeringsställning. Att bli identifierad med makten, och låta ett parti uteslutande styras från regeringskvarteren är förödande på sikt. Det är också uppfriskande med den självrannsakan som finns, något som bäddar för en positiv förändring. Tyvärr saknas något av denna sjukdomsinsikt på en del andra håll inom Alliansen.

Jag tror dock att Wallmark/Nilsson, som de lojala partiföreträdare de är, missar den viktigaste orsaken till moderaternas, och därmed Alliansens valnederlag. Detta tycker jag blev väldigt tydligt precis efter valet när bland det första som skedde var att Reinfeldt och Borg båda valde att helt kliva av och i praktiken lämna politiken för annat. Det visar att de innerst inne inte var, eller är, tillräckligt taggade för att ta över i ledningen för en ny period med Alliansregering.

Jag tror också detta var vad väljarna kände av - det fanns inte tillräckligt driv, visioner och energi från moderatledningen (och till stor del även övriga partiledningar inom Alliansen) för att det skulle kännas som att det skulle betyda något nytt och positivt för Sverige.

Man kan kalla sig "nya" hur mycket som helst, men när man inte förmår förnya även med personer som är laddade och tända, ja då blir det bara tomma ord.

Reinfeldt och Borg har gjort en fantastisk insats för Sverige, inte minst för vårt lands ekonomi, men jag tror vi hade vunnit på att de hade lämnat över till nya krafter redan innan valet. Nu hävdar en del moderater att det fanns inte så många alternativ, men som jag tidigare skrivit finns det visst bra företrädare som skulle kunna kliva fram och skapa ett förtroende för framtiden. Nu får detta ske under en tid i opposition, och det är naturligtvis inte heller det sämsta sättet att göra det på. Men den framtida framgången hänger på att Allians för Sverige förmår i första ledet ställa fram just de personer som förmår ge ett positivt och trovärdigt ansikte åt en politik som förnyar och utvecklar Sverige!

Se även DN-kommentar

Livsfarlig ledning

 

Ja, vi är många som tycker synd om Sverige och svenskarna så här efter valet. Stefan Löfvén och Socialdemokraterna försöker så klart göra det bästa av situationen men de har det inte lätt. Det blir en farlig ledning för Sverige, rentav livsfarlig.

Ewa Stenberg beskriver det ganska bra i DN "Väljarna underkände regeringen – och kvar stod Löfven" Egentligen är det en helt omöjlig situation att styra Sverige med ett underlag som i praktiken utgörs av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (förutom S och MP). Så länge Alliansen håller ihop - jag hoppas verkligen inte att FP och/eller C faller för frestelsen att vänsterprassla - så är Löfvens uppdrag i praktiken omöjligt. Som jag tidigare påpekat så återstår fortfarande frågorna om hur det blir med försvaret. Och med kärnkraften. Och skolan och allt annat. Och detta bara om man ser till S och MP. Med V och SD blir det uppenbarligen helt omöjligt. I en av slutdebatterna jag deltog i innan valet blev en av företrädarna för de rödgröna mycket upprörd över att jag talade om den "röd-grön-rosa röran" - det var uppenbart att det är en öm tå. Och detta illustreras ju med all önskvärd tydlighet nu.

Sossarna tror förstås att nobbningen av Sjöstedt ska kunna öppna för samarbete med mittenpartierna i Alliansen. Problemet för S den totala oerfarenheten av koalitionsregeringar. Man är vana att kunna spela ut de andra partierna mellan varandra, men det går inte längre - därav Löfvéns många suckar över "blockpolitiken".

Det blir förstås på sätt och vis spännande att följa utvecklingen. Medierna har redan börjat spekulera om socialdemokratiska och miljöpartistiska ministerposter. Känns som det bara är att försöka bortse från eländet, och se fram mot att Alliansen kommer starkare tillbaka. Antingen redan under denna mandatperiod eller senast under nästa.

Det är bra med förnyelse, och även om parhästarna Reinfeldt / Borg gjort ett fantastiskt arbete, så behöver moderaterna få nya namn i ledningen. Jag hoppas verkligen det blir bra folk och håller en knapp på Catharina Elmsäter-Svärd som verkar vara en jordnära och klok person. I övrigt är det bara Göran Hägglund som finns kvar sedan 2006. Med tanke på att Kristdemokraterna nu gjort det sämsta valet sedan 1994, och halverat sitt stöd sedan Hägglund tillträde tror jag att även han just nu funderar på sin framtida roll.

Annars kan vi som parti vara nöjda i Uppsala där vi hållit ställningarna på alla fronter, men naturligtvis är det trist att de rödgröna nu tar över styret både av kommun och landsting. Men, som sagt, Alliansen kommer starkt tillbaka nästa gång!

Utanförskapet bryts

 

Dagens Nyheter gör idag en föredömlig undersökning av hur Alliansens utanförskapssatsning slagit ut under de åtta åren vid makten. Detta är en tydlig illustration av det jag skrev häromdagen att Alliansens politik varit framgångsrik på detta område.

Framför allt är det antalet förtidspensionärer (från att socialdemokraterna år 2004 förtidspensionerade 200 personer per dag!) och långtidssjukskrivna som minskat. Dock har antalet långtidsarbetslösa ökat, men ser man till att det är 50.000 personer så är det ändå lite med de nästan 200.000 färre förtidspensionärerna och ungefär jämförligt med 50.000 färre långtidssjukskrivna. När man gör om systemen så sker det ju en del rörelser mellan kategorierna.

Det är anmärkningsvärt tycker jag att inte socialbidragen ökat mer! Det har ju framställts av vänsteroppositionen som att antal socialbidragstagare ökat lavinartat på grund av de nedmonterade social- och sjuk-försäkringssystemen. Något som alltså inte stämmer!

Anders Sällström påpekar samtidigt på sin blogg att fattigdomen i Sverige sjunkit under samma tid!

Alliansen vinner

Ja, tror faktiskt det. Vi har nu kommit i en situation där det som under alla år låg borgerligheten i fatet, nu är signumet för den röd-grön-blåa oppositionen. Om bara Alliansen spelar sina kort väl, kommer vi att ro hem valet.

Hur spelar man korten väl då? Jo:
1/ Förnyelse. Jag tror det kan gå att vinna en gång till med radarparet Reinfeldt / Borg, men avgörande för framgång är att Alliansen ännu en gång förmår framstå som ett nytt, fräscht alternativ som kommer med nya friska vindar och idéer för Sverige. Sedan behövs också förnyelse när det gäller personer, men den kan ju komma successivt.
2/ God stämning och öppenhet för fler. Den goda stämningen och samarbetet är den avgörande faktorn som gjort att Alliansen nu vunnit valen två gånger i rad. Det är inte något självklart, utan kräver erövras gång på gång. Med fyra partier är det mycket arbete och förhandlingar som ligger bakom ett fortsatt gott samarbete. Dessutom är det viktigt att inte begränsa samarbetet till de nuvarande partierna. När Alliansen bildades inför valet 2006 var det för att erbjuda ett alternativ till det socialdemokratiska misslyckandet. Om miljöpartiet eller något annat parti vill stödja denna linje så måste det finnas plats för fler!
3/ En politik som fortsätter med stabilitet och utveckling för samhället, välfärden och ekonomin, och som samtidigt inte urholkar välfärden eller utmanar den svenska tryggheten. Mycket bra att moderaterna nu deklarerat att det inte är något mål med fler jobbskatteavdrag. På samma sätt behöver vi ha en tydlig politik för en ansvarstagande privat medverkan inom välfärdssektorn.

Socialdemokraterna är starkt frustrerade över "blockpolitiken" och att de inte längre kan spela ut de borgerliga partierna mot varandra. Det gör att de blir utelämnade åt MP och V, en ekvation som inte är lätt att fä ihop. Och som Löfven försöker lösa genom att återgå till det gamla sättet för (S) att fungera på. Nämligen som ensamt statsbärande parti, som väljer samarbetspartner bland övriga partier eftersom det passar. Det finns en stor frustration ute på vänsterkanten att MP men inte V skulle vara regeringspartner, och denna motsättning förstärks nu av Löfwéns senaste DN-utspel.

Katrine Kielos försöker skylta upp klimathot, och klyftorna i samhället för att öppna fönstret för ett regeringsskifte, men till och med hon är tveksam till hur det kommer att gå.

DN hade häromdagen en mycket bra översikt över striden om budgetreglerna. Och samtidigt som oppositionen dabbade sig genom att förlora omröstningen på grund av Dambergs och Häggs frånvaro, så tycker jag Hamiltons och Batras m fl invändningar klingar ihåligt. Det är klart att det är positivt att riksdagen kan hindra regeringen från att minska inkomsterna eller höja utgifterna. Det var ju det budgetöverenskommelsen i början av 90-talet skulle förebygga, genom att beslutet om budgeten skulle tas i ett klubbslag. Där tror jag Alliansen kommer tvåa om de fortsätter att indignerat framhärda i att oppositionen inte får hindra regeringen från att höja brytgränsen för statlig skatt. Det är ju en tydlig fråga som gynnar människor med relativt höga inkomster, och om borgerligheten återfaller i den typen av politik som självändamål, ja då är det tack och adjö för regeringsinnehavet.

Vi vill dubbla vårdnadsbidraget

Det är det ingen tvekan om. Det är helt enkelt orättvist att en kommunal förskoleplats subventioneras med kanske 120.000:- kr, medan föräldrar som väljer att lösa barnomsorgen på egen hand har fått 0:- kr. Tack vare kristdemokraterna har detta höjts till 36.000 kr från 1-3 år. Då är det inte orimligt att även barn upp till 6 år får del av detta och att beloppet dubblas.

Nu är det tyvärr så att kristdemokraterna inte fått igenom detta i Alliansen. Men om vi får 50% av rösterna lovar både jag och Göran Hägglund att vårdnadsbidraget blir genomfört enligt våra förslag. Jag skulle tro att vi även med 30% i ryggen kommer att ha ganska goda chanser att få igenom detta. Kanske till och med med 15%, eller 7% som vi fick senast - det ledde ju till att vi nu fått igenom det begränsade vårdnadsbidraget den gångna perioden.

Att som Fredrik Reinfeldt säger detta skulle leda till ett brott mot arbetslinjen stämmer helt enkelt inte! Det är i högsta grad ett arbete att ta hand om små barn, och föräldrar på samma sätt som förskollärare borde få erkännande för detta mycket viktiga arbete! Låt oss hjälpas åt att uppgradera och uppskatta föräldrarnas insatser!

DN, SvD, Peter Andersson, Ab,

Almedalen från poolkanten

Härlig sol efter en stormig natt här i kneippbyn utanför Visby där vi bor och där jag just nu sitter och ser barnen leka i vattenland. Har den senaste 1 ½ veckan upplevt både stranden på Gotland, norska romsdals-skärgården (där vi firade min frus mosters sextioårsdag), glaciärtur på Jostedalsbreen, fjäll och båttur vid Norges längsta fjord, Sognefjorden och nu senast klipporna i Bohuslän där vi hälsade på min syster. Toppensemester med andra ord, och utan Kristdemokraternas riksting – för första gången på 6 (?) år.

Almedalsveckan är det hittills min fru som deltagit i som lobbyist. Själv får jag förmånen att ägna tiden med barnen.

Lite kul att följa politiken så här från poolkanten också… Speciellt kvällstidningarna som staplar skandalrubrikerna från Almedalen på varandra. När vi anlände måndag möttes vi av Expressens avslöjande att Fredrik Reinfeldt använder härskartekniker mot Mona Sahlin. Bara för att han inte nämnde henne i sitt tal – hur långsökt får man vara för en förstasida i en av landets största tidningar? (men så lånar man ut förstasidan för att hjälpa (S) utmåla Sahlin som ett offer) Och gårdagens stora skvaller att Maud Olofsson KANSKE avgår efter valet och att man redan börjat diskutera efterträdare. Avslöjat av en initierad källa i centerpartiet en sen krognatt i Visby… Nja, är det en nyhet? Det är klart att om det går dåligt för centerpartiet i valet så måste alla inklusive partiledaren pröva om hon har fortsatt mandat och vilja att fortsätta. Så är det alltid. Så spekulationen utgår alltså ifrån att det går dåligt för (C) i valet. Och hur det går 19/9 återstår att se!

Sedan kan man förstås fördjupa sig i Hägglunds magsjuka, eller Littorins avgång och vårdnadstvist och annat smaskigt som medieuppbådet i Almedalen ägnar sig åt. Men jag tror jag föredrar att åka vattenrutschkana med barnen!