Landstingsjour

Sitter nu på landstinget i sommarvärmen för att bevaka min "jourtjänstgöring" som landstingsråd under den här veckan. Under semestertider har vi delat upp sommaren mellan oss, och nu är det min tur.

Noterar också i diariet ett brev "Kommunal Uppsala läns krav på socialdemokratiska partiet inför... valen i september 2010". Förväntar man sig att just sossarna ska företräda personalen och de särintressen de företräder?

Annars är det många tänkvärda förslag de kommer med. Landstinget måste naturligtvis bli en bättre arbetsgivare, på många olika områden. Men jag är lite förvånad över att Kommunal ser upphandlingar som något negativt - min uppfattning är att personalen efter att vi nu ser flera aktörer inom vårdsektorn får en bättre ställning på arbetsmarknaden när det blir fler arbetsgivare att välja på. Och att arbetsgivare medvetet skulle välja bort kollektivavtal vore ju i så fall bara ett resultat av att facken agerat alltför obstruerande och obstinat. För oss som driver en verksamhet inom barnomsorgen är det självklart med kollektivavtal av omsorg för personalen!

Familjens betydelse

Under Kristdemokraternas dag deltog jag i ett seminarium där Ebba Busch, KD-kommunalråd i Uppsala, och Stefan Attefall, KD-gruppledare i Riksdagen fick svara upp för vad som är politikens gränser – utifrån att de arbetat med en rapport till rikstinget om just detta. Med i panelen fanns PJ Anders Linder från SvD, Lotta Gröning från Aftonbladet och Gotlandsbiskopen Lennart Koskinen som nog var den som drog ner flest applåder. Han gjorde en intressant reflektion över det etiska grundlaget och hur människosynen måste kopplas till samhällssynen för att ge ett bra genomslag i samhället. Han beskrev också behovet av att samhället skapar en balans mellan människans goda och dåliga sidor. Initiviativ och frihet mot lagar och regler och styrning. Mycket bra beskrivning på alla sätt.

Däremot reagerade jag mot hans beskrivning av familjen. Att det skulle vara lite mossigt och präktigt att lyfta fram verklighetens folk, eftersom man då syftar på familjen, det vill säga kärnfamiljen ”Mamma, pappa, barn, villa, vovve och volvo”. Visst har han rätt att det finns väldigt många ensamhushåll, speciellt i Stockholms innerstad, och människor som inte lever i någon traditionell kärnfamilj. Ensamstående med och utan barn, nyutflugna 20-åringar, äldre par, etc etc. Men samtidigt är det ändå så att nästan alla har vi erfarenhet av någon form av familj.

Vi föds in i familjen och det är ingen tvekan om att familjen är samhällets minsta och viktigaste bärande gemenskap. Visst kan den se ut olika efterhand, men det är ändå just konstellationen mamma-pappa-barn som är förutsättningen för släktets fortlevnad och som också är den form av gemenskap som de allra allra flesta av oss har erfarenhet av, åtminstone någon, eller några gånger i livet. Är man ung vuxen söker man sig ut i nya familjekonstellationer, och när barnen flugit ut så vidtar en ny period i livet – inte sällan med barnbarn och nya livsmönster, men i barndomen, och ofta i stora delar av medelåldern finns man oftast i någon form av mamma-pappa-barn gemenskap.

Nu under tiden vi bott på camping här i Kneippbyn utanför Visby har jag haft förmånen att se en del av Sveriges (och Norges och Finlands för den delen) ”verklighetens folk” i form av vanliga familjer som tar hand om sina barn, äter, diskar, sover, leker. Varje familj har sitt unika sätt att fungera på – en del är tystlåtna, andra hörs och syns. En del barn hjälper till, andra springer runt och leker, några hittar på bus.

Även om det finns problem och utmaningar, i varje familj, och med familjen som institution, är ändå något av det viktigaste som samhället kan göra att stödja alla dessa vanliga familjer så att vi får de redskap vi behöver för att kunna fostra och ta hand om våra barn, för att kunna om möjligt hålla ihop och lösa våra problem, och för att kunna ha ett inflytande över vår egen vardag. Just här kommer politikens gränser in – politiker ska inte styra och ställa med vad folk ska jobba med, hur man tar hand om sina barn, vilken skola man väljer, eller hur man använder sin fritid. Familjen får aldrig ses som ett hot mot statens rätt att uppfostra sina medborgare, eller primärt som en struktur för förtryck, eller till och med våld (även om det förstås förekommer) – utan familjen måste tillerkännas den viktiga roll den har som samhällets allra viktigaste grund!

Almedalen från poolkanten

Härlig sol efter en stormig natt här i kneippbyn utanför Visby där vi bor och där jag just nu sitter och ser barnen leka i vattenland. Har den senaste 1 ½ veckan upplevt både stranden på Gotland, norska romsdals-skärgården (där vi firade min frus mosters sextioårsdag), glaciärtur på Jostedalsbreen, fjäll och båttur vid Norges längsta fjord, Sognefjorden och nu senast klipporna i Bohuslän där vi hälsade på min syster. Toppensemester med andra ord, och utan Kristdemokraternas riksting – för första gången på 6 (?) år.

Almedalsveckan är det hittills min fru som deltagit i som lobbyist. Själv får jag förmånen att ägna tiden med barnen.

Lite kul att följa politiken så här från poolkanten också… Speciellt kvällstidningarna som staplar skandalrubrikerna från Almedalen på varandra. När vi anlände måndag möttes vi av Expressens avslöjande att Fredrik Reinfeldt använder härskartekniker mot Mona Sahlin. Bara för att han inte nämnde henne i sitt tal – hur långsökt får man vara för en förstasida i en av landets största tidningar? (men så lånar man ut förstasidan för att hjälpa (S) utmåla Sahlin som ett offer) Och gårdagens stora skvaller att Maud Olofsson KANSKE avgår efter valet och att man redan börjat diskutera efterträdare. Avslöjat av en initierad källa i centerpartiet en sen krognatt i Visby… Nja, är det en nyhet? Det är klart att om det går dåligt för centerpartiet i valet så måste alla inklusive partiledaren pröva om hon har fortsatt mandat och vilja att fortsätta. Så är det alltid. Så spekulationen utgår alltså ifrån att det går dåligt för (C) i valet. Och hur det går 19/9 återstår att se!

Sedan kan man förstås fördjupa sig i Hägglunds magsjuka, eller Littorins avgång och vårdnadstvist och annat smaskigt som medieuppbådet i Almedalen ägnar sig åt. Men jag tror jag föredrar att åka vattenrutschkana med barnen!