Alice Teodorescu Måwe till parlamentet

 

Alice Teodorescu Måwe i riksdagen idag, Foto: Eva Moberg

 

Idag blev det offentligt att Alice Teodorescu Måwe kandiderar för Kristdemokraterna i EU-parlamentsvalet i stället för Sara Skyttedal. Det har varit en krånglig nomineringsprocess, och det var inte bra hanterat under hösten internt i partiet. Tyvärr ledde detta till att Sara hade kontakter med SD och det är en av anledningarna till att förtroendet från partiet för att hon ska toppa listan nu naggats i kanten. 

Jag hoppas och tror att med Alice kommer KD kliva fram i EU-parlamentsvalskampanjen! Alice är en av de vassaste borgerliga profilerna, även om hon ännu inte varit partipolitisk aktiv. Men hon har varit vän med Ebba Busch sedan länge, och står KD nära i åsikter och är numera alltså även medlem och kandidat till EU-parlamentet. Detta blir spännande!

KD är berett att styra Uppsala

KDs artikel i UNT

I UNT skriver vi kristdemokrater i Uppsala län om hur vi är beredda att vara med och styra kommunerna och regionen i Uppsala län. 

Just nu pågår intensiva förhandlingar på de flesta håll, och det ser ut som att KD kan komma att ingå i flera styren. Dessutom har Ulf Kristersson idag fått uppdraget att bilda där regering, där huvudalternativet är en M-KD-regering. 

Jag hoppas och tror på en bättre politik för svenskar och uppsalabor - och hoppas att inte Socialdemokraterna ska lyckas lura över partier som man gjorde förra gången. 

Här är texten i UNT:

Kristdemokraterna har sedan vi kom in i riksdagen 1991 suttit med i alla borgerliga regeringar. Vi har också i många fall varit med och styrt kommuner och regioner med andra borgerliga partier, och i några fall andra partier. I Uppsala län den senaste perioden i Region Uppsala, Tierp och Håbo kommuner. På lokal nivå spelar personkemin stor roll för vilka konstellationer det blir, och sett över hela landet har kristdemokrater ofta fått en sammanhållande roll i många samarbeten. Vikten av goda relationer ligger liksom i vårt DNA där värderingar, etik och moral är grundbultar i KD:s ideologi.

Vi har nu haft ett historiskt val, och återigen är inte majoritetsförhållandena klara. Det beror på vårt proportionella valsystem med ett stort antal partier, och där samarbete med de extremaste på höger- och vänsterflanken ifrågasätts av många andra. I vårt eget län är det svårare än någonsin att få ihop fungerande majoriteter, och vi måste förbereda oss både på överraskningar, och på att det blir minoritetsstyren på flera håll.

Vi kristdemokrater har inga problem att samarbeta med någon. Förhoppningsvis får vi nu en M-KD-regering, även om Socialdemokraterna gör allt för att behålla makten. Genom att skrämmas med SD lyckades de få över Liberalerna och Centerpartiet i och med Januariöverenskommelsen 2019. Frågan är hur och om de kan lyckas den här gången på de olika politiska nivåerna.

När det gäller sammansättning av politiska styren är tendensen att färre partier samarbetar för att få majoritet – det är alltid lättare att hålla ihop en koalition med ett annat parti än med 4-5 partier. Detta har gynnat Socialdemokraterna och vi har sett i vårt eget län hur man exempelvis i Östhammar och Heby har hittat samarbeten med Centerpartiet på det sättet. I Knivsta har man till och med lyckats lura över Moderaterna (eller om det var M som bjöd in S?). I Uppsala gick Liberalerna över till vänstersidan efter valet 2018. 

För Kristdemokraterna är målet tydligt – vi vill i första hand ha borgerliga styren som står för en borgerlig politik. Näringslivsvänligt, lag och ordning, låga skatter men samtidigt en ansvarsfull ekonomi, inga skygglappar när det gäller företags och idéburna organisationers möjlighet att driva skola och äldreboenden – det är frågor som partierna till höger står för. Vi kristdemokrater bidrar dessutom med ett patos för vård och omsorg, för familjen och för landsbygden. Samtidigt måste vi vara pragmatiska för att kunna vara med och påverka.

Vi är beredda att gå in i styren i länets kommuner och i regionen där man kan hitta fungerande majoriteter eller minoriteter. Vi hoppas och tror att det för andra partier inte är viktigast med kommunalrådsposter eller ordförandeuppdrag för då kan det bli svårt att komma överens. Socialdemokraterna är alltid beredda att betala mer – som i Malmö 2018 då de delade ut fyra kommunalrådsposter till de fyra kommunfullmäktigeledamöterna för Liberalerna i utbyte mot fortsatt stöd för ett S-styre. I vissa fall blir det rent fuffens som den senaste perioden i Uppsala med de olagliga vice ordförande-posterna till Vänsterpartiet i utbyte mot deras stöd (vilket omvandlades till ett extra kommunalråd).

Vi kristdemokrater vill att Uppsalas kommun- och regionmedborgare ska få bättre service av sina offentliga uppdragstagare – när det gäller vård och skola, tillstånd och beslut, infrastruktur och stadsbyggnad. Vi vill vara med och styra så att inflytandet ökar för enskilda medborgare och så att kommunerna och regionen får en positiv framtid. Därför står vi till förfogande i nya styren!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

Björn-Owe Björk (KD), regionråd Uppsala län

Kristina Eriksson (KD), Förstanamn Enköping

Sabina Ståhl (KD), förstanamn Östhammar

Fred Rydberg (KD), förstanamn Håbo

Peter Zoné (KD), förstanamn Tierp

Hans-Göran Björk (KD), förstanamn Heby

Mattias Nygren (KD), förstanamn Älvkarleby

 

Regeringsfrågan klarnar

 

I gårdagens debatt hos Aftonbladet gav Nooshi Dadgostar tydligt besked att Vänsterpartiet kräver att ingå i Magdalena Anderssons eventuella regering, för att de ska stödja den.

Det är en väldig kontrast mot att Annie Lööf bara dagen innan till DN deklarerade att hon kan tänka sig att regera med Socialdemokraterna, men bara om V inte ingår i den regeringen.

Det nya med Lööfs besked var att hon nu kan tänka sig samtal och samarbete med V, men fortfarande inte med SD. Även om hon säger att det inte ska vara ett "organiserat budgetsamarbete", så innebär det ändå att V är OK att samarbeta med, men inte SD. Det är ett tydligt besked.

Jag skrev efter Almedalen om att Kristerssons lag är bättre formerat än Anderssons. Det gäller lika mycket idag.

Även om journalister som Ewa Stenberg i DN försöker framställa det som att SD skulle "avstå ministerposter" så är läget ett helt annat. Och när det gäller frågan om hur "vallöftena ska betalas" så finns redan ett svar. M, KD och SD har redan ett "organiserat budgetsamarbete". Ja till och med så framgångsrikt att vår budget blev antagen av Sveriges Riksdag i höstas! Men SD varken har, eller kommer få några ministerposter. För det krävs ett stöd av en majoritet av Riksdagen. Och för det krävs ett regeringssamarbete. Något sådant finns lika lite som mellan S och V. Idag är huvudalternativet att M och KD bildar regering. Så länge M och KD är största blocket inom oppositionen är det naturligt.

Storleken spelar roll i politiken, men framför allt att man har ett förtroende och ett samarbete med en majoritet av partierna / mandaten.

Vill man ha en fortsättning på de senaste fyra årens kaos i riksdagen - rösta på S, V, MP eller C. Vill man ha en ny regering som fungerar - rösta på KD eller M! Jag är övertygad om att den regeringen kommer ha stöd av en majoritet (M, KD, SD och L) efter valet!

Sunda svenska värderingar

Artikel i Världen Idag

I dagens nummer av tidningen Världen Idag har jag en artikel om varför man bör rösta på KD för "sunda, svenska värderingar"

Här är texten:

Kristdemokraterna har som parti förändrats och utvecklats. Den största omvandlingen kom i slutet på 80-talet, då partiet blev en del av den europeiska kristdemokratiska rörelsen. Detta manifesterades i ett nytt namn (KD i stället för KDS) och ett nytt politiskt program som med hjälp av idéhistoriken Lars F Eklund fick en tydlig prägel av den katolska socialläran som är grunden för den kristdemokratiska idéutvecklingen de senaste 150 åren.

Från att ha varit ett sakfrågeparti som var engagerat i frågor som kristendomsämnet i skolan, bistånd till tredje världen, aborter, miljön och mot sekulariseringen så fick partiet ett sammanhållet politiskt program med naturrätt, människovärdesprincipen, solidaritet, subsidiaritet och naturliga gemenskaper.

Många tror att KD är ett kristet parti – och det är en ständig utmaning för oss som är aktiva att förklara att så inte är fallet. KrF i Norge krävde kyrkotillhörighet för sina förtroendevalda fram till 2011, men KD har sedan grundandet 1964 alltid stått öppet för alla oberoende av religion. Kristdemokratin utformades dessutom som något som skulle kunna stå på egna ben – utan någon gudstro eller religiös grund. Det är exakt samma grund som Europakonventionen för mänskliga rättigheter som bejakar förekomsten av allom givna värderingar (naturrätt) som finns där oberoende av vad politiker och parlament må besluta.

Självklart är det den kristna etiken som är grunden för vår ideologi, på samma sätt som den är grunden för hela den västerländska civilisationen. Att slaveriet är avskaffat, att människovärdet hålls högt, att vi har demokrati, tros- och yttrandefrihet anser jag vara tydliga tecken på att den etik som beskrivs i bibeln också fått genomslag i vårt samhälle. Diktatur och förtryck är inte utslag för dessa värderingar, vilket vi kan se i länder som plågas av det, som exempelvis i dagens Ryssland eller Vitryssland. Det är också en kraftig kontrast mot länder i mellanöstern som styrs av islamistiska regeringar, som Iran, Saudiarabien och Gaza. Salafismen (politisk islam) erkänner inte de mänskliga rättigheterna utan har i stället utformat ett eget Kairo-dokument grundat på Sharia.

En del kristna upplever att KD fjärmat sig från sin historia, men jag anser att vår koppling till kristdemokratisk idétradition är lika stark som alltid. Jag skulle till och med vilja vända på bilden och säga att dessa idéer nu har chans att få starkare genomslag än någonsin eftersom KD håller på att växa och bli ett större borgerligt parti som exempelvis CDU i Tyskland. Sverige behöver den värdegrunden, och en regering som kan ge bättre stabilitet än dagens. Nuvarande svaga socialdemokratiska styre har inte förmått komma till rätta med omfattande kriminalitet, hålla ordning på vilka personer som bor och rör sig i landet, vill inskränka föräldrarnas rätt att välja skola och barnomsorg och tvingas genom beroendet av Vänsterpartiet till omfattande kommunaliseringar och höga skatter.

Valrörelsen kommer nu mycket att kretsa runt ett svartmålande av SD som ”högerkonservativa”, ”neofascister” och halvnazister. Detta för att det är enda sättet för S att behålla makten genom att skrämma väljare och andra partier med att allt annat än S-styre kommer innebära kaos och katastrof. Jag tror dock att väljarna denna gång kommer att genomskåda bluffen. Vi måste kunna tala med och samarbeta med alla, även om det finns interna strider, odemokratiska rötter och företrädare som utesluts i vissa partier.

Jag har full respekt för att kristna engagerar sig i olika partier, och tror att kristna behöver stötta politiker på alla nivåer och i alla partier. Men Sverige behöver verkligen en ny regering, och då är det nödvändigt att rösta på KD om man vill få största möjliga genomslag för kristen etik och sunda, svenska värderingar. Vi står inför ett ödesval, och vi har inte råd med 4 år till av politiskt kaos i Sveriges riksdag.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

 

Spaningar från Almedalen

 

Ebba Busch Almedalstal

Det är i år 16 år sedan jag var i Almedalen första gången. Precis som 2006 och 2014 är detta ett ödesvalår, där jag verkligen hoppas att resultatet blir att vi får en ny regering.

Veckan har präglats av det brutala mordet på Ing-Marie Wieselgren i onsdags - en person som jag har största respekt för och som jag ofta samtalat med under Almedalsveckan där hon oförtröttligt arbetat för bättre villkor för personer med psykisk ohälsa.

Olav fyller två år

För min personliga del blev också veckan starten på en ny tradition - i och med att min yngste son Olav fyller år den 5 juli. Sannolikt kommer det att innebära att vi framöver kommer att fira honom just på Gotland, och denna tradition inleddes med ett tvåårsfirande med saffranspannkaka, salmbärssylt och två tända ljus.

Sverige behöver en ny regering

Den första spaningen gäller dock regeringsfrågan. Vi är nu mitt uppe i valrörelsen, och det är tydligt att det står mellan ett egentligen orealistiskt alternativ där Socialdemokraterna ska lyckas göra upp med tre oförenliga partier, eller en ny borgerlig regering där Moderater och Kristdemokrater får stöd av SD och L för att bilda ett tydligt alternativ till den rödgröna röran.

Jag hörde inte alla partiledartal under veckan - men Ulf Kristersson och Ebba Busch var båda mycket stabila och inger hopp om en förändring i Sverige. Det nya med Kristerssons tal var att han nu tydligt nämnde och berömde alla partierna på "sin" sida - KD för vår vårdpolitik, L för deras skolpolitik och SD för deras invandringspolitik. För politiska bedömare i media är detta hård kost - eftersom många anser att SD står väldigt långt från M och KD (se exempelvis Ewa Stenberg i DN). Jag tycker dock inte det stämmer - demoniseringen av SD går helt enkelt inte en stor del av väljarna på numera. Det finns också en tydlig samstämmighet om kriminalpolitiken (jämför Åkessons fem punkter - folkräkning, fängelseplatser utomlands, slopad straffrabatt, slopad sekretess mellan myndigheter och betald polisutbildning), och även att bekämpa islamism. Man ska inte heller glömma att  Sverige 2022 styrs av en budget formulerad av M, KD och SD! Så jag har faktiskt lite svårt att se var problemet ligger.

På DN Debatt har man (M, SD, L och KD) formulerat förslag för just kriminalpolitiken (211010 , 220227 och 220421), mot kvinnovåld och hedersförtryck (220603), för ett gemensamt program för pensionerna (220508) och för kärnkraften (220703)

Nu är plötsligt också centerväljare "villebråd" för partierna till höger - eftersom Lööf sedan hösten 2019 velat stödja socialdemokraterna framför att behöva prata med SD eller V - även om detta i praktiken inneburit att man hamnat på samma sida som V och att S nu pratar just med V. Med C:s stöd. 

Annie Lööf sa visserligen i sitt tal att nuvarande situation inte kan fungera efter valet - men hon lever uppenbart i tron att hon efter valet kommer ingå antingen i en S-regering, eller i en M-regering. Men då har hon inte förstått matematiken. Man kan inte bygga något regeringsinnehav på att både V och SD helt och hållet ställs ute från inflytande, och att ingen får samtala med dem. Så länge inte Lööf släpper SD-skygglapparna  kommer denna linje att bli bara smalare och smalare i en slags "mitten"-fåra - som i själva verket bara blockerar alla andra. För att använda Ebbas ord så påminner det om att centern bytt traktorn mot en elsparkcykel - "en sådan som bara finns i innerstadsområdena och alltid tycks stå i mitten och blockera båda körriktningarna"

Halverad vecka i Almedalen

Under veckan medverkade jag i ett flertal seminarier. Det var intressanta ämnen – som Humanistiska programmet på gymnasiet, AI:s inflytande över missbruksvården och idéburna friskolors plats inom utbildningen. 2012, femte gången jag var med på Almedalen beskrev jag hur man ökat till nästan 2000 seminarier – vilket var all time high då. En fördubbling skedde dock fram till 2019 som hade över 4000 seminarier – men i år var vi tillbaka på 2012 års nivå igen. Allt kändes betydligt lugnare – dessutom var veckan kortare.

I panel vid Uppsala Universitets seminarium om AI i beroendevården - med Jennie Claesson (L)

 

Jag tycker det är positivt att man nu kortat ner veckan, så att två partier håller tal per dag. Som det har varit tidigare har ändå alla åkt runt onsdagen, och torsdag till lördag har det varit tomt på folk förutom de partiföreträdare som måste vara på plats på grund av partiledartalen.

Det är också bra att det skett en viss sanering då kostnaderna blivit helt orimliga. Det är säkert även därför som många arrangörer valt att ställa in sitt deltagande – det har helt enkelt blivit alldeles för dyrt.

Jag träffar Therez Almerfors (M) efter Kristerssons tal

Jag ser nu fram mot att veckan ska kunna fortsätta utvecklas som det viktiga demokratiska forum det är och bör vara! Det är exempelvis alltid trevligt att få träffa kollegorna i kommunen, som ovan på bilden Therez Almerfors – moderaternas nya förstanamn i Uppsala.

Skevt frågeutbud

Det som slår mig när man söker i programmen är att det finns en tydlig slagsida för vissa ämnen. Detta styrs av vilka som söker sig till Almedalen, vilka företag och organisationer som ordnar seminarier. Ofta är det väldigt specifika frågor där man önskar påverka och lobba för att få en förändring till stånd eller för att få sin vara eller tjänst såld. Exempelvis är det många företag och organisationer som försöker påverka hälso- och sjukvården – läkemedelsföretag, patientorganisationer, tjänsteföretag och vårdföretag. Även bygg- och bostadsfrågor är områden där byggföretag och fastighetsbranschen jobbar hårt för att påverka riksdags- och kommunpolitiker.

Det är en viss typ av människor som dels hinner åka, eller som representerar företag och organisationer som har pengar att satsa på deltagandet. Vanliga människor, hårt arbetande familjer och människor som har fullt upp med barn och vardag saknas dock tyvärr ofta. Och även det perspektiv som de representerar. När jag söker på ”familj” i programmet så är det väldigt få frågor som faktiskt berör föräldraskap, familjeperspektivet eller frågor hur man mer ska involvera vanliga människor i samhällsbygget. I stället blir det professionella grupper som ses som lösningen, och samhällsinsatser som ska styra utvecklingen, i stället för att samhället ska erbjuda service och stöd till de som behöver.

I kristdemokratisk ideologi finns två viktiga perspektiv – naturliga gemenskaper (familjen, grannskapet, föreningar och arbetsplatser) och subsidiaritet (att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå). Tyvärr verkar politiker ofta i motsatt riktning – riksdagspolitiker vill fatta beslut om det ena och det andra i riksdagen, och EU-parlamentariker vill fatta beslut i EU-parlamentet för att visa sin handlingskraft. I stället borde man vända på pyramiden och låta beslutsfattandet komma underifrån. Det är det som är verklig demokrati.