Spaningar från Almedalen

 

Ebba Busch Almedalstal

Det är i år 16 år sedan jag var i Almedalen första gången. Precis som 2006 och 2014 är detta ett ödesvalår, där jag verkligen hoppas att resultatet blir att vi får en ny regering.

Veckan har präglats av det brutala mordet på Ing-Marie Wieselgren i onsdags - en person som jag har största respekt för och som jag ofta samtalat med under Almedalsveckan där hon oförtröttligt arbetat för bättre villkor för personer med psykisk ohälsa.

Olav fyller två år

För min personliga del blev också veckan starten på en ny tradition - i och med att min yngste son Olav fyller år den 5 juli. Sannolikt kommer det att innebära att vi framöver kommer att fira honom just på Gotland, och denna tradition inleddes med ett tvåårsfirande med saffranspannkaka, salmbärssylt och två tända ljus.

Sverige behöver en ny regering

Den första spaningen gäller dock regeringsfrågan. Vi är nu mitt uppe i valrörelsen, och det är tydligt att det står mellan ett egentligen orealistiskt alternativ där Socialdemokraterna ska lyckas göra upp med tre oförenliga partier, eller en ny borgerlig regering där Moderater och Kristdemokrater får stöd av SD och L för att bilda ett tydligt alternativ till den rödgröna röran.

Jag hörde inte alla partiledartal under veckan - men Ulf Kristersson och Ebba Busch var båda mycket stabila och inger hopp om en förändring i Sverige. Det nya med Kristerssons tal var att han nu tydligt nämnde och berömde alla partierna på "sin" sida - KD för vår vårdpolitik, L för deras skolpolitik och SD för deras invandringspolitik. För politiska bedömare i media är detta hård kost - eftersom många anser att SD står väldigt långt från M och KD (se exempelvis Ewa Stenberg i DN). Jag tycker dock inte det stämmer - demoniseringen av SD går helt enkelt inte en stor del av väljarna på numera. Det finns också en tydlig samstämmighet om kriminalpolitiken (jämför Åkessons fem punkter - folkräkning, fängelseplatser utomlands, slopad straffrabatt, slopad sekretess mellan myndigheter och betald polisutbildning), och även att bekämpa islamism. Man ska inte heller glömma att  Sverige 2022 styrs av en budget formulerad av M, KD och SD! Så jag har faktiskt lite svårt att se var problemet ligger.

På DN Debatt har man (M, SD, L och KD) formulerat förslag för just kriminalpolitiken (211010 , 220227 och 220421), mot kvinnovåld och hedersförtryck (220603), för ett gemensamt program för pensionerna (220508) och för kärnkraften (220703)

Nu är plötsligt också centerväljare "villebråd" för partierna till höger - eftersom Lööf sedan hösten 2019 velat stödja socialdemokraterna framför att behöva prata med SD eller V - även om detta i praktiken inneburit att man hamnat på samma sida som V och att S nu pratar just med V. Med C:s stöd. 

Annie Lööf sa visserligen i sitt tal att nuvarande situation inte kan fungera efter valet - men hon lever uppenbart i tron att hon efter valet kommer ingå antingen i en S-regering, eller i en M-regering. Men då har hon inte förstått matematiken. Man kan inte bygga något regeringsinnehav på att både V och SD helt och hållet ställs ute från inflytande, och att ingen får samtala med dem. Så länge inte Lööf släpper SD-skygglapparna  kommer denna linje att bli bara smalare och smalare i en slags "mitten"-fåra - som i själva verket bara blockerar alla andra. För att använda Ebbas ord så påminner det om att centern bytt traktorn mot en elsparkcykel - "en sådan som bara finns i innerstadsområdena och alltid tycks stå i mitten och blockera båda körriktningarna"

Halverad vecka i Almedalen

Under veckan medverkade jag i ett flertal seminarier. Det var intressanta ämnen – som Humanistiska programmet på gymnasiet, AI:s inflytande över missbruksvården och idéburna friskolors plats inom utbildningen. 2012, femte gången jag var med på Almedalen beskrev jag hur man ökat till nästan 2000 seminarier – vilket var all time high då. En fördubbling skedde dock fram till 2019 som hade över 4000 seminarier – men i år var vi tillbaka på 2012 års nivå igen. Allt kändes betydligt lugnare – dessutom var veckan kortare.

I panel vid Uppsala Universitets seminarium om AI i beroendevården - med Jennie Claesson (L)

 

Jag tycker det är positivt att man nu kortat ner veckan, så att två partier håller tal per dag. Som det har varit tidigare har ändå alla åkt runt onsdagen, och torsdag till lördag har det varit tomt på folk förutom de partiföreträdare som måste vara på plats på grund av partiledartalen.

Det är också bra att det skett en viss sanering då kostnaderna blivit helt orimliga. Det är säkert även därför som många arrangörer valt att ställa in sitt deltagande – det har helt enkelt blivit alldeles för dyrt.

Jag träffar Therez Almerfors (M) efter Kristerssons tal

Jag ser nu fram mot att veckan ska kunna fortsätta utvecklas som det viktiga demokratiska forum det är och bör vara! Det är exempelvis alltid trevligt att få träffa kollegorna i kommunen, som ovan på bilden Therez Almerfors – moderaternas nya förstanamn i Uppsala.

Skevt frågeutbud

Det som slår mig när man söker i programmen är att det finns en tydlig slagsida för vissa ämnen. Detta styrs av vilka som söker sig till Almedalen, vilka företag och organisationer som ordnar seminarier. Ofta är det väldigt specifika frågor där man önskar påverka och lobba för att få en förändring till stånd eller för att få sin vara eller tjänst såld. Exempelvis är det många företag och organisationer som försöker påverka hälso- och sjukvården – läkemedelsföretag, patientorganisationer, tjänsteföretag och vårdföretag. Även bygg- och bostadsfrågor är områden där byggföretag och fastighetsbranschen jobbar hårt för att påverka riksdags- och kommunpolitiker.

Det är en viss typ av människor som dels hinner åka, eller som representerar företag och organisationer som har pengar att satsa på deltagandet. Vanliga människor, hårt arbetande familjer och människor som har fullt upp med barn och vardag saknas dock tyvärr ofta. Och även det perspektiv som de representerar. När jag söker på ”familj” i programmet så är det väldigt få frågor som faktiskt berör föräldraskap, familjeperspektivet eller frågor hur man mer ska involvera vanliga människor i samhällsbygget. I stället blir det professionella grupper som ses som lösningen, och samhällsinsatser som ska styra utvecklingen, i stället för att samhället ska erbjuda service och stöd till de som behöver.

I kristdemokratisk ideologi finns två viktiga perspektiv – naturliga gemenskaper (familjen, grannskapet, föreningar och arbetsplatser) och subsidiaritet (att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå). Tyvärr verkar politiker ofta i motsatt riktning – riksdagspolitiker vill fatta beslut om det ena och det andra i riksdagen, och EU-parlamentariker vill fatta beslut i EU-parlamentet för att visa sin handlingskraft. I stället borde man vända på pyramiden och låta beslutsfattandet komma underifrån. Det är det som är verklig demokrati.