Ebba satte agendan för veckan
Nu återstår KD:s dag i morgon lördag, och Ebbas tal, men jag vågar ändå säga att det som var huvudnyheten under veckan var Ebba Busch Thors lunch med Jimmie Åkesson. Hon blev kvickt hårt kritiserad av Annie Lööf, och Liberalernas helt nya partiledare Nyamko Sabuni, som tyckte KD nu måste välja mellan dem och SD. Ebbas svar blev förstås att L (och C) redan valt sida genom att stödja regeringen Löfven, och hade därmed valt att bryta Allianssamarbetet. För KD är självklart huvudalternativet fortfarande en borgerlig regering, men det är en ansenlig väg tillbaka efter att C och L inlett samarbetet med S och MP genom Januariöverenskommelsen. Personligen välkomnar jag självklart att KD är beredda att samarbeta med alla partier som kan tänka sig stödja kristdemokratisk politik. Vi har exakt samma policy i Uppsala kommun.
Rapporten om Salafism talar bl a om risker i Gottsunda och Stenhagen
Den andra spaningen är att denna vecka varit präglad av våldsbejakande extremism. SÄPO föreläste om islamismen och Centrum för Våldsbejakande Extremism (CVE) var återkommande deltagare i media och på seminarier. NMR:s (nazisterna) närvaro satte naturligtvis en bitter extra krydda på denna anrättning. Bakgrunden till att detta är så aktuellt är delvis SÄPOs beslut om att anhålla sex islamister och utvisa (åtminstone fem) av dessa till deras hemländer (Irak, Egypten och Ryssland). Jag håller nu på att läsa in mig på den rapport som försvarshögskolan skrivit om salafism, och dessutom läser jag en bok om tragedin i Syrien av Aron Lund. I lördags hade jag en artikel i UNT på temat, vilket jag nämnt tidigare här.
Här är något alla borde veta, för att fler liv ska räddas (självmord är näst vanligaste dödsorsaken bland ungdomar)
Den tredje spaningen från Almedalen kommer ur alla de seminarier och samtal jag (och min fru som också varit här) haft runt psykisk ohälsa, missbruk, självmord/suicid, porr, social barnavård och ensamhet, med mera. Min slutsats av allt är att samhället aldrig kommer kunna lösa de här problemen genom politiska beslut, handlingsplaner och myndighetsinsatser. Det som vi i stället måste använda oss av är de relationer och nätverk som redan finns runt omkring oss. Kort sagt det civila samhället och de naturliga gemenskaperna (för att använda termer från kristdemokratisk ideologi). Vi behöver helt enkelt en relationsrevolution. Jag har tidigare talat om en värderevolution, och det är rätt. Värderingarna bär vårt samhälle. Men på samma sätt måste vi värdesätta och erkänna relationernas betydelse. Släktingar / familj, grannar, vänner, arbetskamrater, skolor och idrottsföreningar bär på relationer som är avgörande för att vi ska kunna hjälpa varandra i samhället. Om inte vi alla ser och upptäcker beroende / missbruk, psykisk ohälsa / självmordsrisk, ensamhet och isolering och gör något åt detta genom att ställa frågor, visa medmänsklighet och hjälpa till att hitta en professionell hjälp om det behövs, så kommer problemen på alla dessa områden att bli betydligt värre. Men om vi var och en tar vårt ansvar, och samhället erkänner sitt beroende av detta ansvar, ja då kan vi alla hjälpas åt att skapa ett varmare och starkare samhälle. En starkare "samhällsgemenskap" för att använda KDS förste partiledare Birger Ekstedts ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar