Därför bör tiggeri regleras

 Min och Evas artikel i Dagen 190712

I går skrev jag och Eva Moberg i Dagen om varför tiggeri bör regleras i Sverige. Detta är ingen enkel fråga (se tidigare inlägg), men den har blivit otroligt polariserad, och den illustrerar också tydligt människosyn och skillnad mellan höger och vänster i politiken.

I slutet av Almedalsveckan deltog jag i ett seminarium arrangerat av Amnesty. Tyvärr har just Amnesty engagerat sig mycket hårt i denna fråga, och det gav mig anledning att vänligt tacka nej till en värvare som efteråt frågade om jag skulle bli medlem. Jag tycker det är synd att Amnesty som har kämpat mot tortyr och rättsövergrepp nu sänker sig till att ta ställning i dagsaktuella partipolitiska frågor.

 Amnestys skrift mot tiggeriförbudet

I ovanstående skrift där man även fått med sig andra organisationer mot tiggeriförbud, Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Erikshjälpen exempelvis, hävdar Amnesty att detta skulle vara fråga om mänskliga rättigheter. Då har man dragit mänskliga rättigheter in absurdum. Det finns heller inget utslag i Europadomstolen som stödjer denna tolkning. Det är klart att man enligt yttrandefriheten måste kunna gå fram och fråga en annan person om pengar. Men att månad efter månad sitta på gatan och tigga kan inte vara en mänsklig rättighet. Det är snarare en förnedring.

Amnestys debatt i Fornsalen i Visby

Debattens tema var visserligen vällovlig - "Antiziganism - hur stoppar vi rasismen mot romer?", och deltog gjorde bland andra Johanna Westeson, jurist på Amnesty, Thomas Hammarberg, riksdagsledamot (S) och Miranda Vuolasranta, ordförande European Roma and Travellers Forum. Jag ställde mig upp som första frågeställare efter debatten och tackade för att de tagit upp detta tema. Antiziganism är och har varit ett stort problem i vår Europeiska historia. Jag höll också med om att argumentationen för ett tiggeriförbud ofta bottnar i en antiziganism eller rasism där man helst vill få bort utlänningar från den svenska gatubilden och slippa konfronteras med fattigdom och nöd i Sverige.

Vad jag däremot invände mot var att hävda att ett förbud mot tiggeri skulle innebära antiziganism. Jag menar att det i stället är just antiziganism när man säger att vi kan inte förbjuda tiggeri för att romer måste få tigga - det innebär ju att anse att romer på något sätt som folk skulle vara ödesbestämda till tiggeri. Detta argument höll till och med Johanna Westeson med om. Så jag tror att vi kanske kan finna en samsyn i Sverige och samlas runt att tiggeri är inte värdigt för någon människa, utan alla som vistas i Sverige har en potential att försörja sig själva (och de som har olika typer av funktionsnedsättningar har vi ett socialt skyddsnät för). Argumentet om stigmatisering var ett av våra punkter i texten i Dagen som jag här återger i sin helhet.


Därför bör tiggeri regleras
Tiggeriet är en fråga som skapar skarp polarisering. Vid kristdemokraternas riksting i höst kommer frågan upp och vi vill därför ge en bild från fältet.

Uppsala kommun inledde under Ebba Busch Thors kommunalrådskap 2014 insatser för ”EU-migranter” – ett dagcenter och ett natthärbärge som drevs av två olika frivilligorganisationer.
Arbetet med tiggeri i vår kommun har blivit känt som ”Uppsalamodellen”, som blivit en förebild genom sin starka samverkan mellan kommunen (socialtjänsten), polisen och civilsamhället. Samsynen och samarbetet har utvecklats under åren, särskilt genom en gemensam resa till Rumänien 2016 där förutom nämnda representanter även Upsala Nya Tidning fanns med. Kommunen har sedan anställt en rumänsktalande samordnare inom socialtjänsten, knutit kontakter med rumänska myndigheter, och hjälpt barn från tiggeri till skolan i hemlandet. En enig socialnämnd har också nyligen anpassat insatserna genom att ge nya riktlinjer för natthärbärget och avveckla dagverksamheten.

Många personer och organisationer i civilsamhället har gjort fantastiska insatser, både i Sverige och på Balkan. Ibland har insatserna lett till bättre förutsättningar för tiggarna, men tyvärr har insatserna oftast inte lett till några långsiktiga resultat.

Vi har under flera år följt denna utsatta grupp nära och landat i att tiggeriet bör regleras, genom förbud eller tillståndsplikt eller något liknande. Motiven är följande:

1. Utanförskap. Att inte bidra till samhällsgemenskapen är förödande för självkänslan och vi ser hur personer som över tid ägnar sig åt tiggeri bara hamnar i ett befäst utanförskap vilket främjar ett parallellsamhälle.

2. Låsning till tiggarplatserna. Vi ser hur samma grupp människor reser fram och tillbaka mellan Sverige och Rumänien, en resa som kostar ungefär 3 000 kronor (en månadslön i Rumänien). För att tjäna ihop pengar till resorna, och behålla de tiggarplatser som fördelas inom familjen, släkt eller gruppen, måste man bevaka sin plats. Är man borta några månader säljs platsen till andra tiggare, eller hyrs ut genom en dagsavgift.

3. Stigmatisering. I Sverige hör vi ofta att de som tigger är romer och att de, på grund av historia och tradition, "behöver” tigga och därför diskriminerar vi dem genom ett förbud. Det innebär en nedlåtande hållning mot folkgruppen romer, som inte är ödesbestämda att tigga. Att säga att romer måste tigga för att överleva antyder att de inte klarar något annat.

4. Bristen på arbetskraft i Rumänien. Många företagsamma rumäner reser utomlands för att arbeta, och därför är enkla jobb i dag mycket lättare att få i Rumänien och Bulgarien än i Sverige. Man importerar arbetskraft från Vietnam, Ukraina och Indien. Miljontals romer (och rumäner) försörjer sig i sina hemländer. Faktum är att de som är verkligt diskriminerade och lever i riktig fattigdom aldrig har råd att komma till Sverige.

5. Stöd i hemlandet. Den rumänska arbetsförmedlingen erbjuder yrkeskurser med praktik och de som inte kan läsa och skriva kan gå en ”Andra chansen”-skola. Detta är ett sätt att förebygga att den unga generationen faller i föräldrarnas ”vi klarar oss utan skola”- mönster.

6. Negativa konsekvenser för familjerna. När föräldrarna är bortresta under långa perioder får det stora konsekvenser för både den personliga utvecklingen och skolgången. Barnen lämnas hemma med en äldre person som ibland får ta hand om barn från en hel släkt. Andra och tredje generationen ser vi på gatorna i Sverige nu. På härbärget i Jönköping var nästan hälften av 25 personer 18-25 år gamla. Några unga vuxna tjejer har blivit gravida på gatan utan att ha en stabil relation och prostituerar sig.

7. Lösdriveri och växande kriminalitet. Livet på gatan främjar prostitution och olaglig sysselsättning. Kvinnorna berättar hur män kommer förbi och lämnar adress och telefonnummer. Tiggarna vittnar om hur de dras in i nätverk för trafficking, och hur de erbjudits att resa till Sverige mot att avstå 50 procent av förtjänsten från tiggeri till chefen. Ofta har de lovats boende, men det visade sig vara tält i skogen eller husvagn utan dusch och toa. När pengarna i muggen minskar får man komplettera med butiksstölder eller annat. Svenska samordningsnummer används främst till svart bilförsäljning.

För att värna värdigheten hos den utsatta grupp som tigger i Sverige bör tiggeriet begränsas. Det är bara genom att vi är tydliga med att tiggeri inte är en långsiktig lösning, utan snarare något som förstör familjer, bidrar till ökad kriminalitet och tar bort människors värdighet, som vi kan åstadkomma en förändring på sikt.

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD), Uppsala.
Eva Moberg, Kommun-politiker (KD), och mångårig föreståndare för Härbärge för EU-medborgare.