Vi fick igenom gratis parkeringar

Krisledningsnämndsmöte på nytt hemmakontor

På bildens ses jag sitta vid mitt nya skrivbord på vårt nyinredda hemmakontor. Det här rummet, "bibliotek" kallat på husritningen, blev bara en avställningsplats för diverse möbler när vi flyttade in för fem år sedan. Nu, när arbete till stor del bedrivs på distans, tog jag och frun tillfället i akt och såg till att kontoret kom på plats.

Fjärde krisledningsnämnden

På bilden sitter jag i möte med krisledningsnämnden som hade sitt fjärde möte. Mer och mer på distans - nu börjar rutinerna funka för att vi verkligen ska kunna hålla möten via nätet.

Jag tycker dock ännu det är något störande med distansmöten att en del personer inte deltar aktivt - med bild - utan står och diskar, går runt och håller på med annat, äter mat etc. Jag tycker att man bör avsätta tiden för möte, även om man är med på distans. Och helst delta aktivt. Annars är det ju inte så stor idé att man är med. Men detta gäller ju möteskulturen i stort. Det är naturligtvis vanligt även på "riktiga" möten att ganska många personer (numera när det är möjligt) sitter och håller på med andra saker - på sina datorer och på andra skärmar. Det är naturligtvis inget som hindrar om man gör det på ett bra sätt.

Mer stöd till näringslivet

Alla fem beslut vi fattade hade bäring på stöd till näringslivet och civilsamhället. Det mest glädjande är att vi nu får gratis parkeringar i centrum! Under två timmar får man parkera i centrala Uppsala för 1kr/timme - i syfte att underlätta tillgången till butiker och restauranger där. Ett förslag jag lyfte för tre veckor sedan, och som nu alltså är genomfört. (jämför Lunds modell).

Sedan preciserade vi ett tidigare beslut om att tidigarelägga investeringar och inköp - mycket bra jobbat av vår inköpschef Susanne Afzelius!

De två andra näringslivsbesluten gällde att tillskriva staten för att polisen mer skyndsamt kan handlägga tillstånd för uteserveringar, samt att sänka några arrenden för de som hyr mark av kommunen.

Samarbete med civilsamhället

Det femte beslutet gällde en särskild överenskommelse med Röda Korset - i syfte att kunna koordinera samarbetet med civilsamhället. Bakgrunden är att staten genom MSB ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner, Röda Korset, Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Sveriges stadsmissioner och Riksidrottsförbundet om samverkan med civilsamhället.

Det är mycket bra att vi anstränger oss för att få ett bättre samarbete med civilsamhället. Vi behöver nu bygga upp den lokala samverkan på ett bra sätt, jag framförde att det är viktigt att man anpassar satsningarna till hur föreningslivet och civilsamhället ser ut just i Uppsala. Svenska kyrkan exempelvis har ju sitt centrum just i Uppsala - och här finns dessutom samarbetsorganisationen Uppsala Kristna Råd där nästan alla kristna samfund ingår (inklusive exempelvis Frälsningarmén som jag nyligen nämnde i en artikel om civilsamhället). Uppsala Stadsmission är kopplad till Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som är en annan viktig lokal aktör. Dessutom finns andra religiösa och frivillig organisationer som har en mycket viktig roll i arbetet för vår stad i denna svåra tid. Jag hoppas samarbetet med kommunen kan vidareutvecklas, även inom ramen för LÖK.

Ordförandebeslut om skola

Slutligen några ord om skolan, där jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden. Vår ordförande Helena Hedman Skoglund (L) har fattat några bra och väl förankrade ordförandebeslut. Dels att ta bort avgiften för de som säger upp en förskoleplats, så att de inte behöver betala sista månaden, och dels en del justeringar för gymnasieeleverna (förlängning av terminen för vissa, 30/4 blir skoldag, gruppaktiviteter blir tillåtna på skolorna särskilt för att avgångselever ska kunna få klart sin examen, med mera).

Just skolan är väldigt viktig att vara öppen för olika alternativ. Vi är nästan det enda landet i Europa som i huvudsak har skolorna öppna. Jag tror man skulle kunna ha mer distansundervisning i högstadiet

Civilsamhället behöver kliva fram

I Världen Idag skriver jag om hur den idéburna sektorn behöver vara mer aktiv i samhället. Vi klarar oss inte utan familjer och civilsamhälle, speciellt inte i den akuta situationen med corona.

Här är texten i sin helhet:

I dessa coronatider blir det ännu tydligare hur viktiga familjerna och civilsamhället är för att vår vardag ska kunna fungera. Utan ideella insatser skulle hela samhället stanna. Föreningar, organisationer, kyrkor och samfund, ja, kort sagt civilsamhället eller den idéburna sektorn, skulle dock kunna kliva fram och ta en betydligt större plats i Sverige än i dag.

Nyligen presenterade statens utredare Samuel Engblom flera förslag för att stärka idéburna organisationers roll i det svenska samhället. Han konstaterar samtidigt att denna sektor har en betydligt mindre roll i vårt land än i andra länder i Europa, ja, även än i Norden. Under senare decennier har privata företags andel inom välfärdssektorn vuxit betydligt i Sverige, medan den ideella delen däremot har legat på en ganska konstant nivå.

Ofta finns en tendens att idéburna organisationer har betydligt större fokus på sin verksamhet än på att ta marknadsandelar eller köpa fastigheter. Affärsmässighet är ofta inte fokus för organisationer som inte har vinstintresset som drivkraft.

Jag tror dock att man borde se både vikten av bra investeringar som kan ge tillbaka en avkastning till kärnverksamheten, och vikten av att utöka verksamheten och ge utrymme för expansion – ”att spänna ut tältpluggarna”, för att använda ett bibliskt uttryck. Det behövs ofta visionära ledare och eldsjälar som ser möjligheterna för att också ideella organisationer ska kunna växa.

Det finns många bra exempel på framgångsrika aktörer – i Stockholm har Ersta Sköndal både ett stort sjukhus och en högskola med utbildningar inom exempelvis diakoni, vårdvetenskap, socialt arbete och kyrkomusik. Högskolan drivs numera i samarbete med Bräcke diakoni, en annan framgångsrik diakonistiftelse med basen på västkusten.

Frälsningsarmén har ett starkt anseende och väldigt många framgångsrika sociala institutioner över hela landet. Röda Korset är en annan organisation med lång tradition både i Sverige och utomlands. I min egen stad, Uppsala finns flera fristående teologiska högskolor, och många väl fungerande kristna skolor och förskolor, som drivs av både Svenska kyrkan, Livets Ord och fristående stiftelser. Listan kan göras lång.

Tyvärr finns det också exempel där utvecklingen gått i en annan riktning. Ett exempel i Uppsala är Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som grundades av eldsjälen Ebba Boström i slutet av 1800-talet. Sjukhuset har övertagits av landstinget, och delar av fastigheten har sålts av.

Även Pingstkyrkan i Uppsala har sålt av stora delar av sin mycket centralt belägna fastighet, samt en fin gammal sommargård utanför stan. På Kungsgatan finns tre tidigare kyrkor – Mikaelskyrkan, som Svenska kyrkan har lämnat och numera hyr ut till Stadsmissionen, Gamla Missionkyrkan, där hela Svenska Missionsförbundet i praktiken bildades 1876, samt S:t Johanni församling, den gamla Metodistkyrkan. De båda sistnämnda kyrkorna är sålda och används som kontor.

Nu kan man inte klamra sig fast vid gamla kyrkobyggnader, men det jag vill säga är att kyrkor och idéburna organisationer borde ha en strategi att utveckla och förmera såväl sitt fastighetsinnehav som den verksamhet som bedrivs inom välfärdssektorn – skolor, högskolor, sjukhus, sociala institutioner, vårdinrättningar och äldreboenden.

Just fastigheter har två funktioner. Dels tjänar en investering som ett förvaltande av kapital, vilket väl skött kan ge en avkastning som kan användas i den övriga verksamheten. Och fastigheter kan också inrymma och utveckla bra ny verksamhet. Man har ofta större rådighet och inflytande om man äger fastigheten än om man bara hyr den.
 
Idéburna aktörer skulle kunna göra en mycket större insats i samhället, och borde inte låta enbart privata bolag få ta hela tillväxten i den fristående delen av välfärdssektorn. Jag är övertygad om att vi behöver se mycket mer av organisationer med en stark positiv värdegrund, där omsorgen om medmänniskan och viljan att bidra till människors hjälp och utveckling bär både en kreativitet och hög kvalitet på sin verksamhet.

Ni inom den idéburna sektorn borde därför inom varje organisation ta er en funderare på vilka sätt ni skulle kunna utveckla och utöka er verksamhet!

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala

Uppvärdera familjers och ideell sektors betydelse

Idag skriver jag i UNT om att vi behöver utveckla och stödja familjerna och den ideella sektorn. Här är hela texten:


Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.

S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent. Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.

I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.

I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.

Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.

Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.

I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.

Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.

Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.

Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.

Tre spaningar från Almedalen 2019

Det är 13 år sedan jag var med på Almedalen första gången, det historiska valåret 2006 när Alliansen tog över regeringsmakten i Sverige för de kommande 8 åren. Mycket har hänt sedan dess, och efter årets vecka har jag tre spaningar.

Ebba satte agendan för veckan

Nu återstår KD:s dag i morgon lördag, och Ebbas tal, men jag vågar ändå säga att det som var huvudnyheten under veckan var Ebba Busch Thors lunch med Jimmie Åkesson. Hon blev kvickt hårt kritiserad av Annie Lööf, och Liberalernas helt nya partiledare Nyamko Sabuni, som tyckte KD nu måste välja mellan dem och SD. Ebbas svar blev förstås att L (och C) redan valt sida genom att stödja regeringen Löfven, och hade därmed valt att bryta Allianssamarbetet. För KD är självklart huvudalternativet fortfarande en borgerlig regering, men det är en ansenlig väg tillbaka efter att C och L inlett samarbetet med S och MP genom Januariöverenskommelsen. Personligen välkomnar jag självklart att KD är beredda att samarbeta med alla partier som kan tänka sig stödja kristdemokratisk politik. Vi har exakt samma policy i Uppsala kommun.

Rapporten om Salafism talar bl a om risker i Gottsunda och Stenhagen

Den andra spaningen är att denna vecka varit präglad av våldsbejakande extremism. SÄPO föreläste om islamismen och Centrum för Våldsbejakande Extremism (CVE) var återkommande deltagare i media och på seminarier. NMR:s (nazisterna) närvaro satte naturligtvis en bitter extra krydda på denna anrättning. Bakgrunden till att detta är så aktuellt är delvis SÄPOs beslut om att anhålla sex islamister och utvisa (åtminstone fem) av dessa till deras hemländer (Irak, Egypten och Ryssland). Jag håller nu på att läsa in mig på den rapport som försvarshögskolan skrivit om salafism, och dessutom läser jag en bok om tragedin i Syrien av Aron Lund. I lördags hade jag en artikel i UNT på temat, vilket jag nämnt tidigare här.

Här är något alla borde veta, för att fler liv ska räddas (självmord är näst vanligaste dödsorsaken bland ungdomar)

Den tredje spaningen från Almedalen kommer ur alla de seminarier och samtal jag (och min fru som också varit här) haft runt psykisk ohälsa, missbruk, självmord/suicid, porr, social barnavård och ensamhet, med mera. Min slutsats av allt är att samhället aldrig kommer kunna lösa de här problemen genom politiska beslut, handlingsplaner och myndighetsinsatser. Det som vi i stället måste använda oss av är de relationer och nätverk som redan finns runt omkring oss. Kort sagt det civila samhället och de naturliga gemenskaperna (för att använda termer från kristdemokratisk ideologi). Vi behöver helt enkelt en relationsrevolution. Jag har tidigare talat om en värderevolution, och det är rätt. Värderingarna bär vårt samhälle. Men på samma sätt måste vi värdesätta och erkänna relationernas betydelse. Släktingar / familj, grannar, vänner, arbetskamrater, skolor och idrottsföreningar bär på relationer som är avgörande för att vi ska kunna hjälpa varandra i samhället. Om inte vi alla ser och upptäcker beroende / missbruk, psykisk ohälsa / självmordsrisk, ensamhet och isolering och gör något åt detta genom att ställa frågor, visa medmänsklighet och hjälpa till att hitta en professionell hjälp om det behövs, så kommer problemen på alla dessa områden att bli betydligt värre. Men om vi var och en tar vårt ansvar, och samhället erkänner sitt beroende av detta ansvar, ja då kan vi alla hjälpas åt att skapa ett varmare och starkare samhälle. En starkare "samhällsgemenskap" för att använda KDS förste partiledare Birger Ekstedts ord.

Tiggeriet behöver regleras

i Dagens Eko uttalar jag mig idag angående tiggeri. Det är en komplicerad och politiskt laddad fråga, men grundläggande handlar det om att hjälpa människor ur utanförskap och förnedring.

Jag skrev på den här bloggen om tiggeri förra gången 17/9 2017 "I Sverige tigger vi inte", med en travestering på Löfvens många utsagor om vad vi gör och inte gör i Sverige.

Redan i valrörelsen lanserade vi förslaget att införa tillståndsplikt för tiggeri i Uppsala. (se artikel i Uppsalatidningen)

På julafton förra året publicerades en artikel i UNT med rubriken "Tillståndsplikt för tiggeri är rätt" (se hela artikeln nedan). Vi motiverar där varför vi lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att reglera tiggeriet i Uppsala.

23 mars bifölls två motioner om tiggeri som jag varit med att underteckna. Ett om ett nationellt förbud, och ett som utgick från vår motion i Uppsala kommunfullmäktige med inriktning mot det förebyggande arbetet. Läs på vår Facebooksida - eller UNT:s rapport om att jag skulle ändrat åsikt.

Det är klart att min och partiets syn utvecklats på det här området. Viktiga delar i detta har varit de inspel jag fått av polisen när jag följt med ut på fältet, eller från Eva Moberg, föreståndare för härbärget för utsatta EU-medborgare i Uppsala och numera min ersättare i Kommunstyrelsen, samt från socialtjänsten och den nationelle EU-samordnaren.

Jag är övertygad om att ingen bör sitta över tid på gatan och tigga pengar, och därför behöver vi reglera den typen av verksamhet. För varje människas värdighet och självbild!

Se även nyhetsinslag på TV4: https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11997921

och i tidningen Dagen;

Vår artikel i UNT 181224
Tillstånsplikt för tiggeri är rätt
Högsta Förvaltningsdomstolen harkommit med ett utslag angående att ett tiggeriförbud i Vellinge kommun varit uppe till prövning. Rätten konstaterar att kommunerna har ”vittgående befogenheter att meddela lokala ordningsföreskrifter i vitt skilda ämnen”.
Vi kristdemokrater lanserade i valrörelsen förslaget att det införs tillståndsplikt för tiggeri i Uppsala, på utvalda platser där ordningen störs.
Utifrån perspektivet om en lokal ordningsstadga så finns det behov att reglera tiggeriet, då personer som tigger i många fall stör ordningen och blockerar utgångar och passager. För oss är det också viktigt att betona att vi inte tycker det är värdigt för någon människa i Uppsala att över tid sitta på gatan och tigga pengar.
För att komma tillrätta med tiggeriet som samhällsproblem behöver vi dels stärka det förebyggande arbetet för att motverka de bakomliggande orsakerna till att människor tigger.
Med utgångspunkt i den värdegrund som säger att man i första hand ska söka ett arbete och inte tigga pengar, är det också viktigt att arbeta för integration, och hitta en väg till arbetsmarknaden för personer som hamnat i tiggeri.
Tiggeriet har fått en förnyad roll i debatten under senare år då en stor mängd personer från företrädesvis Rumänien och Bulgarien sökt sig till Sverige för att ägna sig åt tiggeri. Inledningsvis var sympatin stor, både från det svenska folket och från myndigheterna. I Uppsala kommun fattades 2014 beslut om att inrätta ett härbärge för EU-migranter, något som under föregående mandatperiods vänsterstyre utökades till året-runt-öppet.
Insatserna som gjorts i Uppsala har förändrats över tid. Härbärget har flyttats och antal platser minskats och möjligheten för boende med barn begränsats såväl som tiden som satts till max tre månader. Fördelen med härbärget har varit att det blivit en kontaktyta till gruppen som gjort att kunskaperna och möjligheten till rätt insatser ökat.
Det utökade samarbetet mellan kommunen, polisen och civilsamhället har gjort Uppsala till ett nationellt föredöme.
Att det finns en rumänskspråkig samordnare anställd inom socialtjänsten i kommunen har nu gjort att vi kunnat samverka med myndigheter på Balkan och hjälpa företrädesvis barn tillbaka till en ordnad skolgång i hemlandet.
Det har tyvärr visat sig att tiggeriet i Uppsala och Sverige har flera baksidor. Det råder inget tvivel om att det finns kriminalitet kopplad till den utsatta gruppen, nätverk i hemlandet och Sverige som organiserar verksamheten, problem med koppleri, trafficking och människohandel, samt annan typ av kriminalitet. Därför är det så viktigt att stärka det förebyggande arbetet främst genom humanitära organisationer i EU-medborgarnas hemländer.
Vi tror att vi genom regleringar i den kommunala ordningsstadgan skulle kunna börja komma tillrätta med problemen med tiggeri i Uppsala.
Det hindrar inte att man fortsätter ett viktigt förebyggande arbete. Gågatan och andra områden centralt i Uppsala skulle kunna vara exempel på platser där man väljer att begränsa tiggeriet. Vi tycker inte att tiggarplatser i Uppsala ska fördelas i Rumänien och Bulgarien, utan i stället tas bort genom införande av tiggerifria platser, eller fördelas av kommunen efter ansökan om tillstånd att bedriva verksamheten.
Vi tycker också att man bör se över behovet av härbärgen så att det endast täcker de mest akuta behoven.
Dock bör man ta vara på möjligheten att använda lokalerna för andra ändamål, exempelvis som insatser för människor i andra utsatta situationer.
Vi föreslår därför i en motion till fullmäktige att kommunen utreder hur tiggeriet kan begränsas genom tiggerifria zoner, alternativt genom en tillståndsplikt för tiggeri på utsatta platser i Uppsala.
Vi vill också se över hur härbärget kan organiseras så att bara de mest utsatta personerna erbjuds ett tillfälligt boende i syfte att främst vintertid inte vara hänvisade till övernattning utomhus och i bilar.
Jonas Segersam, kommunalråd (KD)