Majoritet för bättre välfärd

Ändringsbudget som gick igenom från M V C och KD

Igår på kommunstyrelsen blev minoritetsstyret överkörda när det gäller vårt förslag om mer pengar till välfärden. Jag skrev om detta redan i mitt inlägg från 1/3.

Minoritetsstyre ger osäkerhet

Kontentan av beslutet är att Uppsala nu satsar 45 miljoner av de 117 vi fått tilldelade genom uppgörelsen mellan M KD V i riksdagen om 7,5 miljarder till kommunerna. Slutligt beslut ska fattas i fullmäktige - vi får se om det börjar bli ett mönster att styret (S L MP) kommer försöka styra genom minoritetsåterremiss - det enda de helt säkert kan få igenom i fullmäktige eftersom det kräver bara 1/3 av rösterna. Förra fullmäktige agerade man så när det gällde vår motion om att rädda Tämnaren.

För knappt ett år sedan fattades ett liknande beslut om ändringsbudget där vi också körde över styret. Den gången fick vi 77 miljoner mer från staten efter att M / KD -budgeten 2019 hade vunnit majoritet i riksdagen. Och vi kom överens med Vänsterpartiet att flytta 10 mnkr från utbildningsnämnden till äldrenämnden.

Den här gången hade styret inga egna idéer, och blev sura för att vi var så snabba att lansera våra. Jag påpekade det jag tidigare sagt att L och MP är välkomna att bilda en stabil majoritet med oss i M C KD - vilket skulle göra att vi slapp sådana här överraskningar. Det är ju inte vi i "oppositionsmajoriteten" som är orsaken till att det blir instabilt, utan att partier väljer gå in i ett minoritetsstyre som inte har stöd för sin politik.

Se artikel i UNT

Andra överraskningar

När det gäller övriga ärenden fick vi också stöd för den motion som vi lagt gemensamt V och KD, om bättre tillgänglighet för badplatser för funktionsnedsatta. Den ska gå vidare till fullmäktige för beslut. Även en motion från vänsterpartiet om satsning på elevhälsa i syfte att förebygga stress var på vippen att gå igenom, men den politiske vilden Stefan Hanna röstade för avslag, och därmed föll den i kommunstyrelsen. I kommunfullmäktige har dock inte Stefan något parti på sin sida, och motionen kommer därför sannolikt att bifallas där.

Ett förslag jag lagt om att skriva till staten och klaga över 7 uteblivna miljoner kronor från Migrationsverket fick också enigt bifall i kommunstyrelsen, kanske inte så stor överraskning eftersom jag hoppades att det inte skulle vara så kontroversiellt (se Upplandsradion)

Vad vi inte fick igenom

Vi lyckades från oppositionen inte få igenom vårt förslag att stoppa spårvägen i centrum (som jag skrev om i mitt förra inlägg), utan linjedragningen och ansökan om stadsmiljömedel från staten för spårväg röstades igenom i kommunstyrelsen med minsta möjliga marginal (av S L MP med stöd av V).

Vi fick heller inte igenom min motion att begränsa tiggeriet genom ett förbud eller en reglering, men vi la ett gemensamt yrkande med moderaterna om att införa tiggeriförbud i hela kommunen.

En motion från Sarah Havneraas om belysning på bemärkansvärda byggnader i Uppsala bifölls inte heller, även om det sägs att en del arbete pågår på området.

Vi sa också tydligt nej till förslaget om satsningen om 53 miljoner till parker runt Fyrisån - trots att man varken löst frågorna om parkering, förskola, Ulleråkersområdet, båttrafiken eller evenemangsytorna i området först. (se UNT)


Summa summarum kan man ändå säga att vi fick igenom ganska mycket på kommunstyrelsen, och i de fall vi inte fick majoritet nu har vi ändå lyckats påvisa konstigheterna i styrets linje!

Tiggeriet behöver regleras

i Dagens Eko uttalar jag mig idag angående tiggeri. Det är en komplicerad och politiskt laddad fråga, men grundläggande handlar det om att hjälpa människor ur utanförskap och förnedring.

Jag skrev på den här bloggen om tiggeri förra gången 17/9 2017 "I Sverige tigger vi inte", med en travestering på Löfvens många utsagor om vad vi gör och inte gör i Sverige.

Redan i valrörelsen lanserade vi förslaget att införa tillståndsplikt för tiggeri i Uppsala. (se artikel i Uppsalatidningen)

På julafton förra året publicerades en artikel i UNT med rubriken "Tillståndsplikt för tiggeri är rätt" (se hela artikeln nedan). Vi motiverar där varför vi lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att reglera tiggeriet i Uppsala.

23 mars bifölls två motioner om tiggeri som jag varit med att underteckna. Ett om ett nationellt förbud, och ett som utgick från vår motion i Uppsala kommunfullmäktige med inriktning mot det förebyggande arbetet. Läs på vår Facebooksida - eller UNT:s rapport om att jag skulle ändrat åsikt.

Det är klart att min och partiets syn utvecklats på det här området. Viktiga delar i detta har varit de inspel jag fått av polisen när jag följt med ut på fältet, eller från Eva Moberg, föreståndare för härbärget för utsatta EU-medborgare i Uppsala och numera min ersättare i Kommunstyrelsen, samt från socialtjänsten och den nationelle EU-samordnaren.

Jag är övertygad om att ingen bör sitta över tid på gatan och tigga pengar, och därför behöver vi reglera den typen av verksamhet. För varje människas värdighet och självbild!

Se även nyhetsinslag på TV4: https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11997921

och i tidningen Dagen;

Vår artikel i UNT 181224
Tillstånsplikt för tiggeri är rätt
Högsta Förvaltningsdomstolen harkommit med ett utslag angående att ett tiggeriförbud i Vellinge kommun varit uppe till prövning. Rätten konstaterar att kommunerna har ”vittgående befogenheter att meddela lokala ordningsföreskrifter i vitt skilda ämnen”.
Vi kristdemokrater lanserade i valrörelsen förslaget att det införs tillståndsplikt för tiggeri i Uppsala, på utvalda platser där ordningen störs.
Utifrån perspektivet om en lokal ordningsstadga så finns det behov att reglera tiggeriet, då personer som tigger i många fall stör ordningen och blockerar utgångar och passager. För oss är det också viktigt att betona att vi inte tycker det är värdigt för någon människa i Uppsala att över tid sitta på gatan och tigga pengar.
För att komma tillrätta med tiggeriet som samhällsproblem behöver vi dels stärka det förebyggande arbetet för att motverka de bakomliggande orsakerna till att människor tigger.
Med utgångspunkt i den värdegrund som säger att man i första hand ska söka ett arbete och inte tigga pengar, är det också viktigt att arbeta för integration, och hitta en väg till arbetsmarknaden för personer som hamnat i tiggeri.
Tiggeriet har fått en förnyad roll i debatten under senare år då en stor mängd personer från företrädesvis Rumänien och Bulgarien sökt sig till Sverige för att ägna sig åt tiggeri. Inledningsvis var sympatin stor, både från det svenska folket och från myndigheterna. I Uppsala kommun fattades 2014 beslut om att inrätta ett härbärge för EU-migranter, något som under föregående mandatperiods vänsterstyre utökades till året-runt-öppet.
Insatserna som gjorts i Uppsala har förändrats över tid. Härbärget har flyttats och antal platser minskats och möjligheten för boende med barn begränsats såväl som tiden som satts till max tre månader. Fördelen med härbärget har varit att det blivit en kontaktyta till gruppen som gjort att kunskaperna och möjligheten till rätt insatser ökat.
Det utökade samarbetet mellan kommunen, polisen och civilsamhället har gjort Uppsala till ett nationellt föredöme.
Att det finns en rumänskspråkig samordnare anställd inom socialtjänsten i kommunen har nu gjort att vi kunnat samverka med myndigheter på Balkan och hjälpa företrädesvis barn tillbaka till en ordnad skolgång i hemlandet.
Det har tyvärr visat sig att tiggeriet i Uppsala och Sverige har flera baksidor. Det råder inget tvivel om att det finns kriminalitet kopplad till den utsatta gruppen, nätverk i hemlandet och Sverige som organiserar verksamheten, problem med koppleri, trafficking och människohandel, samt annan typ av kriminalitet. Därför är det så viktigt att stärka det förebyggande arbetet främst genom humanitära organisationer i EU-medborgarnas hemländer.
Vi tror att vi genom regleringar i den kommunala ordningsstadgan skulle kunna börja komma tillrätta med problemen med tiggeri i Uppsala.
Det hindrar inte att man fortsätter ett viktigt förebyggande arbete. Gågatan och andra områden centralt i Uppsala skulle kunna vara exempel på platser där man väljer att begränsa tiggeriet. Vi tycker inte att tiggarplatser i Uppsala ska fördelas i Rumänien och Bulgarien, utan i stället tas bort genom införande av tiggerifria platser, eller fördelas av kommunen efter ansökan om tillstånd att bedriva verksamheten.
Vi tycker också att man bör se över behovet av härbärgen så att det endast täcker de mest akuta behoven.
Dock bör man ta vara på möjligheten att använda lokalerna för andra ändamål, exempelvis som insatser för människor i andra utsatta situationer.
Vi föreslår därför i en motion till fullmäktige att kommunen utreder hur tiggeriet kan begränsas genom tiggerifria zoner, alternativt genom en tillståndsplikt för tiggeri på utsatta platser i Uppsala.
Vi vill också se över hur härbärget kan organiseras så att bara de mest utsatta personerna erbjuds ett tillfälligt boende i syfte att främst vintertid inte vara hänvisade till övernattning utomhus och i bilar.
Jonas Segersam, kommunalråd (KD)

Ny modell för placeringar av barn

Här står jag inför drygt 150 kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiska kandidater i landstingssalen i Stockholm och presenterar en ny modell för placeringar av barn inom socialtjänsten.

I Sverige har antalet placeringar ökat och det finns många problem med de LVU-placeringar som görs, enligt utredare Håkan Ceder. Jag har själv mött föräldrar som fått sina barn slitna ur armarna av polisen, och det är ju ett ytterst opsykologiskt och fullständigt onödigt ingripande från myndigheternas sida. Det betyder att man redan utmålat föräldrarna som skyldiga. I bland är man mer sofistikerad, som en familj jag ska möta i förvaltningsrätten i morgon som fått alla sina fyra barn 1-9 år omhändertagna på dagis och skola. Då slipper man förstås de upprivande scenerna men det är ändå ett lika stort övergrepp.

Nej, varför agerar inte staten / det offentliga på samma sätt som man man uppmanar föräldrar som skiljer sig att göra. Det är ju vid LVU fråga om ett slags skilsmässa, där det offentliga kan komma att bli framtida vårdnadshavare. Men målet måste ju vara att skilja sig i sämja och tillsammans komma överens om hur barnen ska tas omhand. Numera är det ju också vanligt med delad vårdnad efter en skilsmässa, något som i princip inte förekommer i fall av LVU.

Jag föreslår därför en ny placeringsform för socialtjänsten! En delad placering mellan det biologiska hemmet och familjehemmet, som gör en slags "storfamilj". Samverkan ska inte ske på frivillig väg utan vara under ledning av särskilt tilldelade familjeterapeuter eller socialsekreterare.

Detta för att inte barnen ska förlora kontakten om de biologiska föräldrarna är delvis fungerande. Det kan exempelvis vara psykisk sjukdom som går i "skov" där det kan fungera under flera månader av året att barnen faktiskt bor hemma. Eller situationer där en förälder under en viss period sitter i fängelse, eller är under behandling.

Som det är idag innebär i vissa fall att barnen helt förlorar kontakten med sina biologiska föräldrar vilket kan leda till vilsenhet och även problem i familjehemmen när barnen kommer upp i tonåren. I Uppsala kommun skulle detta kunna genomföras som ett försöksprojekt. Modellen för "Social Impact Bonds" som Göran Hägglund lanserade i SvD häromdagen kan vara ett sätt att genomföra detta projekt på, väl värt att titta på. Det skulle i så fall engagera företag eller ideella organisationer i processen, något som vi redan är vana vid i vår kommun genom den så kallade utmanarrätten.

Feldiagnostiserad barnmisshandel

 

 Så här ser det ut i dagens UNT. Ännu en familj vars barn felaktigt fått diagnosen barnmisshandel. I detta fall inte Abusive Head Trauma (AHT) som jag beskrivit nyligen, utan Münchhausen by proxy, en diagnos som jag märkligt nog fick beskriven för mig vid ett seminarium i måndags. Men i övrigt är förloppet likartat som flera andra fall jag haft kontakt med - en kafkaliknande upplevelse av att bli anklagad för misshandel, att sättas i häkte och att få barnen omhändertagna.

När man från Akademiska barnsjukhuset försöker skjuta över ansvaret på socialtjänsten, ja då inser man inte vilken avgörande roll sjukvården har i sammanhanget. Både socialtjänst och rättsväsende reagerar starkt, av förståeliga skäl, när ett intyg om barnmisshandel kommer in från en läkare. Ett sådant intyg kan betyda just vad som beskrivs i artikeln, att familjer slås i spillror, att barn blir placerade i familjehem för så lång tid att det sedan är omöjligt för föräldrarna att ta hem barnet, och till och med att en förälder (eller möjligen båda, men nästan uteslutande pappan) blir dömd till ett fängelsestraff.

Uppdrag granskning beskrev tydligt i veckans program hur resultatet kan bli för en enskild familj då socialtjänsten dömer någon "skyldig" som friats av rättsväsendet. Naturligtvis skulle socialtjänsten värja sig från den terminologin, eftersom deras uppgift är "skydd av barnet". Men resultatet är ju det kanske värsta straffet man kan få som förälder och barn - att behöva skiljas från varandra. I det här fallet var det fråga om ett påstått incestfall vilket gör det hela ännu mer skamligt. Något som för övrigt varit uppe i Uppdrag Granskning 2011 då en familj i Sandviken fick barnen omhändertagna.

Men vi återgår till misshandelsfallen. Sedan mitt förra blogginlägg har jag satt mig in i problematiken, pratat med många familjer, advokater, läkare och professorer och fått en bättre (eller snarare sämre) bild av problematiken och dess omfattning.

Fallet från i sommar, där familjen alltså är hemma igen, har nu fått öppnat en utredning om Osteogenesis Imperfekta, en benskörhetssjukdom som borde ha tagits i beaktande vid den inledande sjukvårdskontakten då diagnosen bestämdes till barnmisshandel (en mycket märklig diagnos i sig - AHT - som är mer fokuserad på skadornas uppkomst än den faktiska sjukdomsbilden). Ni kan läsa mer om det liknande fallet Liam från Göteborg på "Liams fond". Det är alltså typiska exempel på hur man missat att undersöka alternativa förklaringsmodeller när man väl bestämt sig för att det är en fråga om barnmisshandel. 

Det som har slagit mig mest är att det faktiskt är en tydlig kontrovers inom den medicinska professionen runt den här typen av diagnostisering. Det kunde jag tydligt se när jag tittade (finns inspelat) på det symposium som anordnades på Akademiska sjukhuset 4/4 i år. Där ägnades nämligen minst 1 av 4 föreläsningar åt att vederlägga kritiken och den "oseriösa forskningen" som pekar på bristerna i diagnoser som Shaken Baby Syndrom (eller AHT). Det slående var att i publiken satt bland andra just den Waney Squier som jag nämnde om senast, och ställde mycket initierade frågor som inte blev emotsagda av någon, antagligen på grund av sin vetenskapliga tyngd.

Just tendensen att söka stöd för sin hypotes, snarare än att motbevisa den, är ett grundläggande vetenskapsteoretiskt misstag som tycks vara applicerbart här. Jag reagerade särskilt på Staffan Janssons inlägg under symposiet 4/4. Han är forskare i folkhälsovetenskap i Karlstad / Örebro, och presenterade statistik över barn som sägs ha blivit utsatta för misshandel. (Märk väl att denna statistik ofta bygger på dem som blivit dömda eller diagnostiserade, och om domar eller diagnoser är felaktiga så blir ju även statistiken helt fel - alltså ett slags cirkelbevis). Han reagerade på att det i statistiken är fler barn som är för tidigt födda / kroniskt sjuka / handikappade som sägs dö av barnmisshandel än vanliga barn. Och Staffan säger mycket riktigt att detta ju strider mot sunt förnuft eftersom man kan tycka att föräldrar borde ta ännu bättre om hand om dessa sköra barn (vilket de för övrigt gör enligt en neonatanolog jag pratat med som sett dessa familjer med för tidigt födda barn under lång tids vistelse på sjukhuset). Men nej, eftersom statistiken visar att dessa är överrepresenterade när det gäller misshandel så försöker forskarna i stället hitta förklaringar till varför det kan vara så - exempelvis att föräldrar med sjuka barn är mer pressade och därför skulle reagera genom att skaka och slå sina späda barn i större utsträckning än andra. Det har visst aldrig slagit någon in att anledningen att flera av dessa barn dör kanske är just att de är för tidigt födda, kroniskt sjuka eller har en rad komplikationer, och att det i själva verket är detta sköra tillstånd som gör att de avlider!

Jag har som sagt talat med flera högt uppsatta läkare och professorer som varnar för bristerna på detta område, och nu hoppas jag att den medicinska professionen och forskarkåren ska ta sitt samhällsansvar och gå till botten med detta. Minns att det inte var alltför länge sedan som föräldrar till barn som dog i plötslig spädbarnsdöd dömdes till fängelse, och längre tillbaka till och med till döden. Min fru påpekade faktiskt att den sista personen som dömdes till döden i hennes hembygd Hølonda i Norge dömdes just för att ha orsakat sitt barns död under denna typ av omständigheter.

 

Oskyldigt dömda!?

Jag sitter med ett beslut från Högsta Domstolen från i vintras om resning framför mig. Det gäller en man som 2005 av Göta Hovrätt dömdes till 5 års fängelse för att ha misshandlat sin lilla 6-veckors dotter till döds under en bilfärd i västsverige. Till saken hör att flickan varit inlagd på sjukhus fyra av sina sex veckor efter födseln och alltså hade ett antal komplikationer med sin hälsa. I och med ny forskning ansåg HD det inte längre som bevisat att det inte kunde finnas en annan, naturlig förklaring till flickans död. Detta efter två tidigare avslag från HD och många års idogt arbete från välvilliga människor i syfte att hjälpa mannen.

Jag fick dokumentet i förrgår när vi träffade representanter för "pippigruppen" ett nätverk som arbetat med ett liknande fall i Stockholm där det också kan komma att leda till ett beslut om resning i HD. Claes Borgström har förtjänsfullt företrätt familjen i det fallet.

Anledningen att jag fått upp ögonen för denna problematik är att jag mött, följt och hjälpt två familjer som blivit anklagade för barnmisshandel av sina några veckor gamla barn. I båda fallen är det väl fungerande familjer som inte har några sociala problem eller tidigare kontakter med polis och sociala myndigheter. Jag har tidigare nämnt på denna blogg om det första fallet, som jag upplevde som mycket illa skött av myndigheterna. Efter att ha uppsökt vården på grund av att den nyfödda pojken fallit i golvet från sängen upptäcktes blödningar i huvudet som sades inte kunde ha orsakats på det sättet. Och enbart på grund av detta stämplades föräldrarna som barnmisshandlare och polis kom in på sjukhuset och bokstavligen ryckte barnet ur armarna på föräldrarna, trots deras motstånd. De hade för det första inte förstått vad som hände eftersom de kunde svenska dåligt, och för det andra hade de uppenbarligen inte trott att svensk polis skulle gå så långt.

Sedan följde en lång process för att få tillbaka vårdnaden om den lille pojken och storasystern som också togs om hand. Jag kom in i detta skede, och måste säga upprördes över att man så lättvindigt omhändertog ett spädbarn som ammades av sin mamma. Barnet placerades på hemlig adress så att föräldrarna inte skulle riskera att "stjäla" tillbaka det. Även storasystern som i 1 1/2-årsåldern befann sig i den mest känsliga åldern när det gäller anknytningsprocessen till föräldrarna. Hon är fortfarande skeptisk till okända människor och det är tydligt att händelsen är ett stort trauma för hela familjen.

I det läget arbetade vi för att familjen skulle få en gemensam placering på ett utredningshem vilket de också fick till slut efter många om och men. Efter att åtalet lades ner så kom de så småningom hem, men det allvarliga var att socialtjänsten fortsatte att utreda och döma familjen skyldig även efter att de frikänts av det svenska rättssystemet.

En gång är ingen gång, brukar man säga. Men när jag i början av sommaren åter blev uppringd av en annan familj som hade hamnat i en liknande situation började jag känna att det är något fel. Nu kände jag till denna familj sedan tidigare eftersom en av föräldrarna är anställd hos oss - men de hade alltså fått misstankar om misshandel riktade mot sig efter att de uppsökt sjukvården på grund av att de var oroliga för sin lilla nyfödde sons hälsa.

I detta fallet gjorde dock socialtjänsten ett bättre jobb, som jag uppfattade det. Familjen placerades tillsammans på ett utredningshem, där jag också var med och mötte representanter för socialtjänsten, och samarbetet var gott. Efter totalt 9 veckors utredning så kom familjen i fredags äntligen hem, men jag tror det är få som förstår hur pressande det är att bo tillsammans hela familjen i ett litet rum i samma hus som andra människor som utreds av sociala myndigheter. Utan lov att lämna området, med ständig bevakning och observation från personalen, med hotet att barnen ska bli omhändertagna hängande över sig, och till råga på detta med en kvardröjande oro för barnets hälsa, eftersom det inte fått någon behandling då barnskyddsteamet redan bestämt diagnosen till misshandel.

Barnskyddsteamet vid Akademiska sjukhuset som invigdes förra året, med medverkan av Maria Larsson, tror jag i många stycken gör ett bra och viktigt arbete. Det är viktigt med kunskap och metoder att identifiera fall av misshandel och övergrepp, och hjälpa de familjer som har olika typer av problem.

Men när det gäller de minsta barnen, under 10 månader, är det uppenbart att det funnits en bristande kunskap och ett sätt att hantera anmälningar som gjort att alltför många familjer drabbats alldeles för hårt. Människor, företrädesvis pappor, som i resningsfallet jag nämnde inledningsvis har fått sitta i fängelse utan att det kunna bevisas utom allt rimligt tvivel att de är skyldiga till barnens död. Men inte nog med att människor blir oskyldigt dömda. I väldigt många fall döms de skyldiga av socialtjänsten och får det kanske ännu hårdare straffet att få sina barn omhändertagna. Jenny Beltran från Rättssäkerhetsorganisationen som jag talade med i går beskriver problemen med brister i rättssäkerheten i svenska domstolar på Youtube.

Problemet är rent psykologiskt så att människan har en tendens att vilja ordna världen och verkligheten omkring sig enligt vissa paradigm. Ett sådant är den teori om Shaken Baby Syndrom som lanserades av en amerikansk forskare (John Caffey) på 70-talet (se nedanstående artikel). Den har, om vissa medicinska kriterier varit uppfyllda (den så kallade triaden), lett till att föräldrar per automatik stämplats som barnmisshandlare.

Tack och lov har forskningen börjat komma ikapp. Men de få modiga personer som vågar stå fram och ifrågasätta de vedertagna teorierna riskerar att betala ett högt pris. Läs exempelvis en artikel i Daily Mail om den ledande brittiska forskaren Wayne Squier:

 

Problemet är också att just när det gäller de här små spädbarnen så blir man extra upprörd och idignerad när man misstänker att någon gett sig på dem, helt försvarslösa och hjälplösa. Så skriver till exempel Åsa Landberg på Rädda Barnens hemsida: "Just våld mot spädbarn väcker särskilt starka känslor hos mig. För att de är så värnlösa. För att skadorna är så förödande."

Och hela tiden gnager förstås misstanken i bakhuvudet - tänk om de är skyldiga? Men jag vågar säga att med den information jag fått om problemet hittills och utifrån de familjer jag mött är nog lidandena som hundratals familjer får gå igenom på grund av felaktig diagnostisering betydligt större än själva problemet i sig, där det allra oftast finns naturliga förklaringar till frakturer och blödningar på små barn, exempelvis orsakade av en hård födsel, andra olyckor eller D-vitaminbrist / benskörhet. Man kan inte döma en familj enbart utifrån skuggningar på en röntgen, utan man måste göra en grundlig psykosocial utredning där också målet är att hjälpa familjer i stället för att splittra familjer. Här finns ett stort arbete kvar att göra för ett mer rättssäkert samhälle!

Se även om resningen i SVT, och i TV4. Samt SvD där advokaten Percy Bratt intervjuas.

Samt läs om en annan drabbad familj i GT