Inte vi konservativa som hotar demokratin

Vi lever i en allt mer polariserad värld. Vem är det då som är största hotet mot demokratin? Ja, det är inte vi konservativa!

Shekarabi (S) med hoten mot demokratin - Trump, Bolzonaro och Orban

På Distinget nyligen - en årlig konferens i Uppsala arrangerad av Handelskammaren - fick socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) breda ut sig med sin bild av Sverige. Han började med ett collage av "hoten mot den liberala demokratin" - USA:s Trump (i samtal med Putin), Brasiliens Bolzonaro och Ungerns Orban.

Sossarna har blivit liberaler

Sedan kom en lång tirad från Shekarabi om den liberala demokratin - jag har aldrig hört en sosse använda begreppet "liberal" så många gånger - och samtidigt själv identifiera sig med det.

Det intressanta är att just nu är förutsättningen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav ett bibehållande av pakten med de liberala partierna (L och C) - därav just detta narrativ.

Regeringen Edén - koalition mellan liberaler och socialdemokrater (1917-1920)

Berättelsen förstärktes ett antal snäpp med nästa bild - av regeringen Edén - koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater som styrde Sverige 1917-1920. Shekarabi kommenterade särskilt att Hjalmar Branting inte fanns med på bilden och att den därmed måste vara tagen efter januari 1918, då Branting ersatts av partikamraten Thorsson som finansminister. Alltså mindre än ett år efter att Socialdemokraterna lämnat den revolutionära banan i och med att kommunisterna bröt med det socialdemokratiska partiet. När jag var i Haparanda förra året kunde jag se en bild där Hjalmar Branting passerade orten på vägen att besöka Ryssland för att studera revolutionen 1917.

Hjalmar Branting reser till Ryssland för att studera revolutionen 1917

Var är hotet mot demokrati?

Jag håller inte med Shekarabi om att det är Trump, Bolzonaro och Orban som är de stora hoten mot demokratin. Särskilt inte med perspektivet 1917 då revolutioner hemsökte var och vartannat land i Europa - där var det ofta vänsterkrafter som stod för politiskt våld. Tack och lov inte i Sverige, som är undantaget när det gäller en fredlig övergång till parlamentariskt styre - mycket tack vare att socialisterna i huvudsak valde den demokratiska vägen, och att Hjalmar Branting var personlig vän med kung Gustaf V och kunde medverka till att mildra demonstrationerna 1 Maj 1917.

Nämnda statsledare idag i Ungern, USA, Brasilien och även exempelvis Polen har absolut sina brister, och är inte de politiker jag mest sympatiserar med. Men hoten mot demokratin kommer från annat håll - främst våldsbejakande extremism. Liksom kommunismen på 10-talet (och framåt) och nazismen på 30-talet är nu islamismen ett av de mest växande hoten mot vår västerländska demokrati.

Jag skulle i stället vilja peka ut tre andra statsledare som hot mot demokratin: Ali Khamenei i den islamistiska diktaturen Iran, Xi Jinping i den kommunistiska diktaturen Kina och Erdogan i Turkiet. Turkiet är visserligen inte en diktatur, men det är över 100 000 personer som avskedats eller fängslats av politiska skäl, och den politiska linjen är minst sagt oroväckande, med starka influenser från islamismen.

Till detta skulle naturligtvis kunna läggas många andra diktaturer eller halvdiktaturer såsom Al-Assads Syrien, Putins Ryssland och så vidare.

Tyvärr har vi en växande politisk våldsbejakande extremism i Sverige, i första hand i form av islamism. Detta är ett område vi borde kraftsamla mot, i stället för att utmåla oss konservativa som hotet mot den svenska demokratin!

Vänsterpartiets nya samarbete med högern

När sossarna blivit liberaler, i och med januariöverenskommelsen, så har plötsligt vänsterpartiet blivit husvilla. Det är första gången sedan 1968-1970 (då sossarna hade egen majoritet i riksdagen) som inte vänsterpartiet utgör stöd till en socialdemokratisk regering (förutom de perioder när de borgerliga styrt förstås).

Ja, det är ju till och med så att till och med samtal med (V) förbjuds i januariöverenskommelsen. En omöjlig ståndpunkt i längden som jag tidigare kritiserat på denna blogg. Och därför söker sig naturligtvis (V) i stället till de partier som vill samtala med dem.

I riksdagen har V M KD kommit överens om en ändringsbudget om 7,5 miljarder till välfärden - en linje som fick majoritet. Därmed får Uppsala 117 miljoner kronor mer - pengar som styret sannolikt bara tänkt lägga på resultatet.

Vänsterns samarbete med Uppsalaalliansen på UNT:s facebooksida

Vi har därför kommit överens, moderater, vänsterpartister, centerpartister och kristdemokrater, att 45 miljoner av dessa bör fördelas till välfärden (se UNT och SVT Uppsala), i form av socialtjänst, förskola, LSS och besöksnäringen.

Kristdemokraternas och de konservativas väg

I detta nya politiska landskap, där sossarna blivit liberaler, och där vänsterpartiet är hänvisat till högerpartierna för att få igenom sina förslag, är det naturligtvis viktigt att slå vakt om demokratin.

Men i Sverige är det liberaler och sossar i skön förening (med kulturvänstern) som kämpar om att behålla makten från oss konservativa. Det gör man genom att gång på gång upprepa faran med nationalism och högerextremism. På DN kultur tar man in en artikel från den tyske filosofen Jan-Werner Müller, som varnar oss kristdemokrater för att falla för "högerpopulisternas sirensånger" - och liberala UNT hakar naturligtvis på med en ledare signerad Håkan Holmberg ("SD är inte konservativa").

Det ligger absolut något i att vi har en ny axel / dimension i politiken mellan globalister - nationalister, mellan stad - landsbygd, mellan "anywheres" - och "somewheres". Det går då inte för oss politiker att dundra på med stora samhällsförändringar, totalt tondöva för människors oro och berättigade invändningar om att det går för fort och att vi måste vara lite mer försiktiga. För att använda en sliten KD-term, vi måste lyssna på "verklighetens folk"!

Då är lite mer lag och ordning, lite mindre öppna gränser och lite större misstänksamhet i samhället en nödvändighet, och inte ett hot mot demokratin. När vi kristdemokrater betonar behovet av trygghet, ifrågasätter en oreflekterad vidöppenhet för invandring i Sverige och tycker att de identitetspolitiska framstötarna och de liberala nymodigheterna går för långt, ja då betyder inte det att vi vill nedmontera demokratin, utan att vi förordar ett litet steg tillbaka i en accelererande utförslöpa. Man kan förfasas över att makten håller på att glida den liberala socialdemokratin ur händerna, men kommande val kommer visa att det är vi som har örat mot rälsen.