Centerpartiet borde samarbeta med alla

Den nuvarande regeringskrisen illustrerar det ohållbara läget i svensk politik. Vänsterpartiet vill naturligtvis vara med och påverka - men det går ju inte. I januariöverenskommelsen står det uttryckligen att inte (V) ska ha något inflytande, och i fredags kväll uttalade Centerpartiet tydligt "Att förhandla med vänsterpartiet är däremot uteslutet" (se radioinslaget ovan).

Ger vänsterpartiet en utpressningssituation

I länken till aftonbladet ovan sa Jan Björklund i januari att man inte skulle riskera att ge SD en utpressningssituation. Det man nu gjort är att ge V en sådan utpressningssituation i stället. Januaripartierna har nämligen inte majoritet i riksdagen, och när V kommer överens med M och KD, som nu, så blir det med stor sannolikhet så. Precis samma dynamik som i Uppsala kommun, där V gång på gång sökt samarbete med oss i KD, eller i Uppsala-Alliansen, och då fått igenom sin politik (eller stött delar av vår politik som de tycker är bra och därmed fått igenom den)

Samtala med alla i stället för att utesluta samarbete

Centerpartiets tydliga ställningstagande mot samtal med Vänsterpartiet bottnar naturligtvis i att de inte heller vill samtala med SD. Det skulle se konstigt ut att ge ett "ytterlighetsparti" inflytande men inte ett annat.

Jag tycker dock att C borde köpa den linje som vi i KD intog i våras, och som M och Kristersson nu under veckan anslutit sig till och öppna för samtal med alla riksdagspartier. Inklusive SD.

Det handlar om S eller M

Med nuvarande parlamentariska sammansättning handlar det om vi ska ha en moderatledd politik -  med SD som i någon mån vågmästare, eller en socialdemokratiskt ledd politik - med V som i någon mån vågmästare. För min del föredrar jag att Sverige styrs av borgerliga partier än av socialdemokratin!

Det är också därför som debatten om samarbete blir så laddad, därför att för socialdemokraternas del så blir resultatet av att andra partier öppnar för samarbete med SD att de själva kommer förlora makten.

Fortsatt isolering och mobbning stärker bara ytterlighetspartierna

Ju mer vi isolerar, motarbetar och mobbar ytterlighetspartier som V och SD desto mer tjänar de själva på det.

Jag passerade under min resa torsdag-lördag även "SD-land" i form av Bromölla och Sölvesborg, två kommuner som nu har Sverigedemokratisk ledning. Bromölla är ganska illustrativt över hur det fungerar när man isolerar SD. Kommunen är en typisk före detta socialdemokratiskt styrd kommun - under decennier. Efterhand som majoritetsställningen försvinner måste S plocka in fler och fler andra partier - och 2010-2014 hade man valteknisk samverkan med hela Alliansen. Resultatet blev att alla partier gick bakåt, och SD kraftigt framåt. I senaste valet var så SD näst största parti (12 mandat mot socialdemokraternas 13 - för 20 år sedan hade S 25 - det är alltså i stort sett deras väljare som gått till SD), och blev därmed kommunstyrelsens ordförande / kommunalråd.

Min tes är att det är bättre att börja samarbeta med SD och låta partiet ta ansvar (och visa väljarna hur dåligt det fungerar) INNAN det går så här långt.

Vänsterliberala pressen rycker ut till Löfvéns försvar

Nu, när det blir uppenbart hur svagt nuvarande styre är, så rycker så många ut för att försvara bilden av att vi måste hålla SD ute (Läs - behålla regeringen Löfvén). Bland andra Wolodarski i DN hänvisar till Hedi Fried som länge varnat för SD, Löfvén själv kallar det enligt Aftonbladet "bottenlöst omoraliskt", och Csaba Perlenberg i Kvällsposten / Expressen uppmanar moderatväljare att gå över till C och L.

SD är ett problematiskt parti

Särskilt Wolodarskis hänvisning till Fried tycker jag väger tungt. Jag har många gånger kritiserat SD på denna blogg för deras tvivelaktiga bakgrund, och för att de exempelvis slirar i judefrågan.

Det finns väldigt många paralleller till utvecklingen i Tyskland och Europa på 30-talet. En stark demokrati-kritik, missnöjda människor, skuldbeläggningen av främlingar (judar respektive invandrare), en kris i de liberala lägren som inte förmådde fånga upp missnöjet, och många osunda värderingar som smög sig in i samhället.

30-talet är inte idag

Men jag tycker ändå det finns avgörande skillnader - på 30-talet var det fråga om partier som bejakade våld som politiskt instrument (kommunister och nazister). De hade paramilitära organisationer, uniformer, och våldsdemonstrationer inne i parlamentariska församlingar. Hot och våld blev verklighet inte bara i slagord utan i praktisk politik. Deklarationen om mänskliga rättigheter fanns inte ännu, och människovärdet och andra viktiga principer sattes i fråga.

Därför tycker jag det är en avgörande skillnad mot idag, och vi behöver inte vara så alarmistiska när det gäller samtal med SD och V.

Däremot hoppas jag naturligtvis att människor kommer genomskåda SD:s bluff i kommande val, men det kan de bara göra om partiet tillåts ta ett visst ansvar, och visa vad det (inte) går för!