Corona

Coronaviruset har börjat komma närmare inpå oss. I Uppsala finns redan många sjuka, några har redan avlidit. Det är något som berör allt fler av oss, när vi hör om människor som vi känner till som är drabbade.  

Som kommunalråd är jag en av 11 personer som utgör Krisledningsnämnden, som är aktiverad sedan två veckor tillbaka. Jag skulle därför vilja säga några saker om tre områden - ekonomin, skolan och dilemmat i synen på Corona.

Företagandets villkor

För det första vill jag säga något om ekonomin. Många beslut fattas nu av politiker på riksnivå och på lokal nivå. Besluten kan både drabba och hjälpa enskilda näringsidkare - och i vilket fall som helst är den nuvarande situationen en stark påfrestning för stora delar av vårt samhälle.

Ett perspektiv som jag tycker ofta saknas i beslutsfattandet är förståelsen för enskilda företagares situation. Vi som fattar och bereder besluten är offentligt avlönade. Vi får våra löner oberoende vad som händer, och lönen baseras på position och inte prestation. Det är både en trygghet och en utmaning.

Men, för enskilda näringsdrivande så finns inte den här tryggheten. För en musiker som lever på frilansuppdrag, en elektriker som gör sina jobb hemma hos privatpersoner, eller en hotellägare som får sina enda inkomster från hotellgästerna så innebär varje avbokning en utebliven inkomst - i korthet en utebliven lön. Därför har nu redan de som är verksamma i de mest utsatta branscherna permitterat sina anställda. Värre är det för släkt och familj och delägare som inte kan permitteras utan helt enkelt blir utan inkomst. Det är företagandets villkor. Större möjligheter men också större risker - något som de som aldrig själva drivit företag riktigt förstår.

Jag har startat företag och betalat ut löner till 20 - 30 personer, och vet vilket ansvar det innebär. Jag skulle önska att fler beslutsfattare hade den insikten.

Det är bra att vi i Krisledningsnämnden i Uppsala kommun för en vecka sedan fattade beslut för att stödja lokala företag. I fredags preciserade vi ett av besluten när det gäller uteserveringar, och vi fick även information om tidigarelagda kommunala investeringar och inköp. Mer kan göras - flera beslut behöver konkretiseras, dialogen med företagsföreträdare bli bättre, och fler kreativa förslag leda till konkreta beslut. Jag lyfte redan för två veckor sedan idén om gratis bilparkering i centrala Uppsala, dels av smittskyddsskäl, och dels för att stödja näringslivet. Frågan är under utredning och jag hoppas på snart beslut.

 

Skolan - öppen när det är lämplig ur smittskyddssynpunkt

Eftersom jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden i Uppsala har jag följt dessa frågor extra noga. När det gäller skolan så tog jag redan för drygt två veckor sedan också upp frågan om att om möjligt bedriva undervisning på distans, eller förskjuta terminen. Följande måndag kom regeringens riktlinje om att om möjligt arbeta på distans, vilket föranledde mig att åter ta upp frågan om distansundervisning för gymnasiet. Följande dag kom så regeringens direktiv om just detta, och på ett extrainsatt möte med utbildningsnämnden fattade vi beslut.

Om det fungerar med distansundervisning även på högstadiet, tycker jag att vi i Uppsala kommun borde överväga även detta, om inte nationell lagstiftning eller regelverk lägger hinder i vägen.

Jag skrev i veckan under en artikel i UNT tillsammans med ordförande i Utbildningsnämnden, Helena Hedman Skoglund (L), därför att jag tycker det ligger ett värde i att vi visar politiskt samförstånd i det här läget. Jag var inte med och formulerade texten, och min tolkning av textens budskap var att vi skall följa nationella direktiv, inte hålla skolorna öppna om det är olämpligt ur smittskyddssynpunkt. Därför tycker jag att rubriken blev olycklig - "Vi vill ha skolorna öppna så länge det går"  (i texten står det "så länge det är lämpligt ur smittskyddssynpunkt").

Jag tycker faktiskt det är märkligt när statsepidemiolog Anders Tegnell lägger jämlikhets- eller  folkhälsoperspektiv på rekommendationer från myndigheterna. Som för någon vecka sedan  i form av att om inte gymnasieeleverna kan få sin examen så "riskerar de att drabbas av i stort sett alla sjukdomar som finns" (se DN 26/3).

Två olika synsätt när det gäller Coronapandemin

Med det är vi inne på mitt tredje område. Hur vi politiker ska förhålla oss till situationen. Många känner stor oro och rädsla i den här situationen, och det måste vi möta. Vi måste dock också fatta beslut som i många fall kan få negativa konsekvenser för många människor.

I coronadebatten tycker jag mig skönja en viss höger - vänster skala. Till vänster tenderar man att hylla systemet, förneka riskerna, och hänvisa till myndigheter och det offentliga Sverige för att hindra "onödiga" och "överilade" politiska beslut. Lite mer på högerkanten blir en del personer alarmistiska, kräver krafttag för att hindra smittspridningen, kritiserar bristen på ansvarstagande och förutseende åtgärder. Man har ofta en större misstänksamhet mot det offentliga, svenska "systemet" och anser att var och en måste ta ett eget ansvar.

Det ligger något i båda synsätt. Som politiker måste vi ta hänsyn till båda. Jag ser dock en hel del problem med ett svenskt kollektivistiskt tänkande som sätter hela sin tilltro till att myndigheter och det offentliga samhället ska klara alla utmaningar. Tyvärr är inte det svenska samhället så felfritt och allvetande. Det fattas felaktiga beslut även här, och det finns en risk att vi inte tar hot utifrån på allvar. Vi är faktiskt "fredsskadade" som Mikael Oscarsson, vår riksdagsledamot och försvarspolitiske talesman brukar påpeka (Elisabeth Åsbrink skrev en väldigt träffande analys av just detta i dagens DN). Sverige har varit så skyddat från krig och katastrofer att vi inte riktigt tar på allvar de hot och faror vi ställs inför. Det gäller såväl pandemier som krigshot och naturkatastrofer. Här tror jag att vi behöver bli bättre att förebygga och hindra de potentiella hot som finns.

Utebliven testning och motstridiga budskap

En sak som bekymrar mig i det aktuella fallet med Corona är att inte Sverige bättre har byggt ut testningen av om personer har Corona-viruset och inte, som exempelvis Sydkorea och Tyskland har gjort. Hade vi i varje enskilt fall kunna vetat vem som är smittad och inte, genom en provtagning i ett tidigt skede, tror jag smittspridningen hade kunnat begränsas betydligt bättre. Lyckligtvis har Knut och Alice Wallenbergs stiftelse beslutat satsa totalt 90 miljoner på utökad testning och forskning runt Covid-19. Men det här har varit ett stort problem.

Ett annat problem är att de signaler som ges ofta är väldigt motstridiga. Å ena sidan fattar Transportstyrelsen beslut om förlängd frist för byte av dubbdäck för att det ska bli glesare i kön. Å andra sidan fattar kollektivtrafikmyndigheterna beslut om färre turer med påföljd att det blir fullare på bussar och tåg. Å ena sidan förbjuder regeringen offentliga samlingar med över 50 personer, å andra sidan är det fortfarande tillåtet med hundratals skolelever i samma byggnad.

Jag skulle gärna se ett lite tydligare politiskt ledarskap i den här situationen, vi kan inte enbart hänvisa alla beslut och riktlinjer till fackmyndigheter och experter. Ibland måste också politiker våga fatta nödvändiga beslut.

Det finns mycket att göra i den här situationen, men jag vill ändå passa på att säga att jag grundläggande är nöjd med det engagerade, uthålliga och strukturerade arbetet som sker inom Uppsala kommun, även om det naturligtvis sker fel och fattas felaktiga beslut även här. Det politiska styret är måna om samförstånd, och jag hoppas och tror att vi tillsammans ska kunna jobba vidare för att i största utsträckning hindra de negativa effekterna av Coronapandemin i vår kommun.

Tack!