KD ett parti i tiden

I Dagen skriver jag och Denisé Cassel, min kollega i Linköping, om att KD och Ebba Busch är på rätt väg. Partiet har blivit utsatt för oförtjänt kritik på sistone, underblåst av socialdemokrater som gör allt för att behålla sitt maktinnehav i Sverige.

Här är texten som vi skrivit:

Både på nyhets- och debattplats i Dagen har det påståtts att KD lämnar sina rötter, och Ebba Buschs agerande kritiseras. Migrationen är inte en kärnfråga för KD, men vi är samtidigt övertygade om att den kommer vara viktig för utgången av nästa val. Samtidigt är det uppenbart att vänstersidan kommer göra allt för att utmåla KD som ett SD-vänligt parti som lämnat sin kristdemokratiska inramning.

För att vara relevant i politiken måste man följa de aktuella frågorna. På många sätt har KD förändrats kraftigt sedan KDS-tiden på 1970- och 1980-talen. När det gäller miljöfrågan fanns då en tendens att fastna i samma destruktiva miljöfundamentalism som MP sitter fast i i dag. KDS kännetecknades av ett starkt kärnkraftsmotstånd, men i dag ser vi hur mer fossilfri el kan bidra till att nå klimatmålen i Europa. Att följa förvaltarskapsprincipen betyder inte att det finns bara en politisk ståndpunkt över tid.

I och med flyktingkrisen 2015 blev det uppenbart för de flesta att svensk migrations- och integrationspolitik var ett stort misslyckande, och socialdemokrater och moderater började tävla om att efterlikna SD i sina politiska förslag för att hejda flyktingvågen. Även för KD är det självklart att vi måste driva en mer ansvarsfull linje, med ett flyktingmottagande i nivå med våra nordiska grannländer.

Ebba Busch har på ett bra och tydligt sätt, ackompanjerad av starka KD-profiler som Soheila Fors och Hans Eklind, lyft den här typen av problematik och konfronterat hedersvåld, islamism och internationell organiserad brottslighet och terrorism.

Kristdemokratisk ideologi innebär att ta ansvar, något som vi ser att Sverige har svårt att klara när nu en femtedel av vårt lands invånare är utrikesfödda. Det tar tid att integrera alla dessa människor, vilket kräver en bättre politik och förvaltarskap.

De som utnyttjar Ebbas personliga situation för att bakvägen undergräva hennes ställning i partiet går Socialdemokraternas ärenden. Det vi behöver nu är inte interna strider utan en samling runt vår partiledning så att vi senast efter valet 2022 ska kunna ingå i en M – KD regering. Gärna i samarbete med andra borgerliga partier, men då måste SD-plåstret först vara avrivet. Man kan inte bygga en politik på att inte tala med andra, något som Ebba med önskvärd tydlighet visade under sommarens regeringskris.

Ebba Buschs ledarskap har lyft partiet och hon har gång på gång visat att hon kan matcha Stefan Löfven. Under turerna med husköp och förtalsanmälan har hon agerat på ett sätt som snarast stärkt vårt förtroende för henne. Trots mediedrev och fällande dom för förtal har hon stått för sin rätt som medborgare och mamma att tillsammans med sina barn kunna få flytta in i det hus som hon avtalat om att köpa.

Det är beundransvärt att hon inte har vikit ner sig under hotet om att gå till medierna med hennes privata affär. Att både personer runt motparten och ombudet – som hade som strategi att få sin klient omyndigförklarad – har en tvivelaktig bakgrund har stärkt bilden av att Ebba agerar rätt, vilket också väljarna ser.

Politik handlar om förtroende. Från väljarna, men också internt – både till kollegor och samarbetspartner i andra partier, och inom det egna partiet. Vi delar inte den kritik mot Ebba Busch som Lars Adaktusson har framfört och anser att han i stället borde ha arbetat för att stärka förtroendet internt.

Kristdemokraterna befinner sig i en generationsväxling. Ebba Buschs ledarskap präglas av en vilja att inkludera och skapa bredd. När hon tillträdde som partiledare 2015 var i stort sett den enda förändringen som gjordes att Andreas Carlson utsågs till ny gruppledare i riksdagen.

Detta kan jämföras med Nyamko Sabunis totala ommöblering av sin partiledning efter Liberalernas partiledarbyte. Både Ebba Busch och Andreas Carlson representerar de nya Kristdemokraterna, även om båda har en lång politisk erfarenhet. Det är självklart viktigt att inkludera även tidigare företrädare, men förändring och anpassning till det politiska landskapet är nödvändigt.

Grundläggande handlar det i dag om ett val mellan att stödja Socialdemokraternas fortsatta maktinnehav, eller att bana väg för en ny moderatledd regering i Sverige. Även om det blir mycket fokus på migration och kriminalpolitik är vår bestämda uppfattning att vi som parti står fasta i våra värderingar.

Kristdemokratisk ideologi är unik och bygger på den i Europa starka kristdemokratin. Den är djupt rotad i de judisk-kristna värderingarna, idéer som under sekler byggt vårt västerländska samhälle. När vi talar om en värdig äldreomsorg, en effektiv sjukvård, en familjepolitik som sätter barns och föräldrars behov i centrum och behovet av trygghet för den enskilde medborgaren – då känner många väljare igen sig. Men också i vår migrationspolitik är det samma ideologi och människosyn som vi utgår från, när vi lyfter fram hotet mot våra svenska värderingar.

Trump eller Biden?

 

 

UNT har ställt frågor om vilken presidentkandidat i USA vi kommunalråd/gruppledare i Uppsala håller på. Alla svarade förstås Joe Biden, förutom gruppledaren för SD, Linnéa Bjuhr, som håller på Donald Trump.

Trump eller Biden

Jag har väldigt svårt att se varken Biden eller Trump som den bättre kandidaten. Politiskt ligger KD på en del sätt närmare Republikanerna, eftersom Demokraterna kan betraktas som mer "liberala" eller "vänster", men det är väldigt svårt att jämföra svensk och amerikansk politik (se nedan). 

Jag blev naturligtvis som många andra svenskar förfärad över hur Trump först lyckades bli Republikanernas kandidat för fyra år sedan, och sedan vinna över Hillary Clinton. Främst därför att han är en omogen, oberäknelig människa som inte borde ha en sådan roll. Både hans kampanj och hans presidentskap har skapat väldigt skarpa motsättningar i USA, eller snarare förstärkt den polarisering som redan finns.

Samtidigt har han politiskt lyckats genomföra mycket. Bättre ekonomi, en mer konservativ inriktning i USA, lägre skatter och mildrat de värsta avarterna efter Obamas handlingsförlamade politik. På utrikesområdet har hans administration medverkat i fredsuppgörelserna mellan Israel och Bahrain / Förenade Arabemiraten, och även i flera andra fall har USA skött sig förvånansvärt bra.

Jag säger dock i intervjun att jag tror att Trump är bättre för USA, men Biden för omvärlden. Med det menar jag att USA:s president är såpass viktig för den internationella stabiliteten att det bör vara en mogen och balanserad person. Annars kan farliga saker hända. Det vill jag inte riskera. Inrikespolitiskt tror jag dock som sagt att det är bättre med Trump, exempelvis gällande en sådan viktig sak som tillsättande av domare där Trump bidragit till att föra Högsta Domstolen i en mer konservativ riktning.

USA:s politik fjärran från svensk

Som sagt är det dock väldigt vanskligt att som svensk politiker ge sig in i en debatt om amerikansk politik. Både Biden och Trump står för att försvara dödsstraffet, för att medborgare i allmänhet ska få bära vapen, och har en bild av USA som världens centrum. Även om Biden säkert vill genomföra sociala reformer är USA ett land med enorma klyftor, där slavhandeln var tillåten fram till bara drygt 150 år sedan, och som är svårt traumatiserat av upprepade krig (dock flera gånger till demokratins försvar). USA är möjligheternas land, samtidigt tragediernas. På det sättet är de nordiska länderna mer av ett föredöme eftersom vi, i alla fall tidigare, haft en betydligt mer homogen befolkning, och mindre skillnader mellan rik och fattig.

Det finns dock många saker att ta efter i USA också, synen på familjen, civilsamhällets starka roll och den befriande avsaknaden av socialism. USA anklagas ofta för att vara värdekonservativt och för mig är det förstås något positivt.

Vad vore bäst

Det allra bästa vore förstås om vi kunde få tillbaka en president som Ronald Reagan - en bespottad republikan och utpekad skjutglad cowboy när han valdes 1981, men som sedan visade sig göra mycket positivt - inte minst för världsfreden.

Så jag ser nog mest fram mot nästa presidentval, 2024, och hoppas båda partierna då ska lyckas vaska fram personer som är mer mogna, samlande och mindre extrema i syfte att få en positiv utveckling i USA och resten av världen. 

Infiltrationen från Muslimska Brödraskapet

 

Med Sameh Egyptson och hans böcker 

I går kväll talade Sameh Egyptson på KD:s talarkväll i Uppsala. Han berättade om sin nyutkomna bok "Erövringen" om Muslimska Brödraskapets (MB) infiltration i Sverige. Sameh har under flera år plöjt igenom alla dokument som finns på nätet för att kartlägga MB:s arbetssätt och inflytande i vårt land. Det finns en väl uppbyggd struktur, som kontrolleras av en liten grupp (företrädesvis män) som också har en central roll i MB:s internationella (företrädesvis Europeiska) strukturer.

Redan på 90-talet togs de första kontakterna med socialdemokraternas broderskapsrörelse, och inflytandet kulminerade under 2013-2015 i och med Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse, och Mehmet Kaplans utnämnande till minister efter valet 2014.

Förutom Socialdemokraterna har även Moderater, Centern och Miljöpartiet mer eller mindre framgångsrikt infiltrerats. Framför allt har det byggts upp en struktur med IFIS som central (Islamiska förbundet i Sverige) - kopplat till sidoorganisationer som Islamic Relief (biståndsorganisation som nyligen kommit i kraftigt blåsväder), Ibn Rushd (studieförbund som vi krävt indraget bistånd till) och SUM, Sveriges Unga Muslimer, som fått sitt bidrag indraget av MUCF. Sammantaget betalas flera hundra miljoner kronor per år ut i bidrag till dessa organisationer.

Minst sagt skrämmande. 

Se gärna föredraget som finns på vår facebooksida, och beställ gärna boken!

Corona

Coronaviruset har börjat komma närmare inpå oss. I Uppsala finns redan många sjuka, några har redan avlidit. Det är något som berör allt fler av oss, när vi hör om människor som vi känner till som är drabbade.  

Som kommunalråd är jag en av 11 personer som utgör Krisledningsnämnden, som är aktiverad sedan två veckor tillbaka. Jag skulle därför vilja säga några saker om tre områden - ekonomin, skolan och dilemmat i synen på Corona.

Företagandets villkor

För det första vill jag säga något om ekonomin. Många beslut fattas nu av politiker på riksnivå och på lokal nivå. Besluten kan både drabba och hjälpa enskilda näringsidkare - och i vilket fall som helst är den nuvarande situationen en stark påfrestning för stora delar av vårt samhälle.

Ett perspektiv som jag tycker ofta saknas i beslutsfattandet är förståelsen för enskilda företagares situation. Vi som fattar och bereder besluten är offentligt avlönade. Vi får våra löner oberoende vad som händer, och lönen baseras på position och inte prestation. Det är både en trygghet och en utmaning.

Men, för enskilda näringsdrivande så finns inte den här tryggheten. För en musiker som lever på frilansuppdrag, en elektriker som gör sina jobb hemma hos privatpersoner, eller en hotellägare som får sina enda inkomster från hotellgästerna så innebär varje avbokning en utebliven inkomst - i korthet en utebliven lön. Därför har nu redan de som är verksamma i de mest utsatta branscherna permitterat sina anställda. Värre är det för släkt och familj och delägare som inte kan permitteras utan helt enkelt blir utan inkomst. Det är företagandets villkor. Större möjligheter men också större risker - något som de som aldrig själva drivit företag riktigt förstår.

Jag har startat företag och betalat ut löner till 20 - 30 personer, och vet vilket ansvar det innebär. Jag skulle önska att fler beslutsfattare hade den insikten.

Det är bra att vi i Krisledningsnämnden i Uppsala kommun för en vecka sedan fattade beslut för att stödja lokala företag. I fredags preciserade vi ett av besluten när det gäller uteserveringar, och vi fick även information om tidigarelagda kommunala investeringar och inköp. Mer kan göras - flera beslut behöver konkretiseras, dialogen med företagsföreträdare bli bättre, och fler kreativa förslag leda till konkreta beslut. Jag lyfte redan för två veckor sedan idén om gratis bilparkering i centrala Uppsala, dels av smittskyddsskäl, och dels för att stödja näringslivet. Frågan är under utredning och jag hoppas på snart beslut.

 

Skolan - öppen när det är lämplig ur smittskyddssynpunkt

Eftersom jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden i Uppsala har jag följt dessa frågor extra noga. När det gäller skolan så tog jag redan för drygt två veckor sedan också upp frågan om att om möjligt bedriva undervisning på distans, eller förskjuta terminen. Följande måndag kom regeringens riktlinje om att om möjligt arbeta på distans, vilket föranledde mig att åter ta upp frågan om distansundervisning för gymnasiet. Följande dag kom så regeringens direktiv om just detta, och på ett extrainsatt möte med utbildningsnämnden fattade vi beslut.

Om det fungerar med distansundervisning även på högstadiet, tycker jag att vi i Uppsala kommun borde överväga även detta, om inte nationell lagstiftning eller regelverk lägger hinder i vägen.

Jag skrev i veckan under en artikel i UNT tillsammans med ordförande i Utbildningsnämnden, Helena Hedman Skoglund (L), därför att jag tycker det ligger ett värde i att vi visar politiskt samförstånd i det här läget. Jag var inte med och formulerade texten, och min tolkning av textens budskap var att vi skall följa nationella direktiv, inte hålla skolorna öppna om det är olämpligt ur smittskyddssynpunkt. Därför tycker jag att rubriken blev olycklig - "Vi vill ha skolorna öppna så länge det går"  (i texten står det "så länge det är lämpligt ur smittskyddssynpunkt").

Jag tycker faktiskt det är märkligt när statsepidemiolog Anders Tegnell lägger jämlikhets- eller  folkhälsoperspektiv på rekommendationer från myndigheterna. Som för någon vecka sedan  i form av att om inte gymnasieeleverna kan få sin examen så "riskerar de att drabbas av i stort sett alla sjukdomar som finns" (se DN 26/3).

Två olika synsätt när det gäller Coronapandemin

Med det är vi inne på mitt tredje område. Hur vi politiker ska förhålla oss till situationen. Många känner stor oro och rädsla i den här situationen, och det måste vi möta. Vi måste dock också fatta beslut som i många fall kan få negativa konsekvenser för många människor.

I coronadebatten tycker jag mig skönja en viss höger - vänster skala. Till vänster tenderar man att hylla systemet, förneka riskerna, och hänvisa till myndigheter och det offentliga Sverige för att hindra "onödiga" och "överilade" politiska beslut. Lite mer på högerkanten blir en del personer alarmistiska, kräver krafttag för att hindra smittspridningen, kritiserar bristen på ansvarstagande och förutseende åtgärder. Man har ofta en större misstänksamhet mot det offentliga, svenska "systemet" och anser att var och en måste ta ett eget ansvar.

Det ligger något i båda synsätt. Som politiker måste vi ta hänsyn till båda. Jag ser dock en hel del problem med ett svenskt kollektivistiskt tänkande som sätter hela sin tilltro till att myndigheter och det offentliga samhället ska klara alla utmaningar. Tyvärr är inte det svenska samhället så felfritt och allvetande. Det fattas felaktiga beslut även här, och det finns en risk att vi inte tar hot utifrån på allvar. Vi är faktiskt "fredsskadade" som Mikael Oscarsson, vår riksdagsledamot och försvarspolitiske talesman brukar påpeka (Elisabeth Åsbrink skrev en väldigt träffande analys av just detta i dagens DN). Sverige har varit så skyddat från krig och katastrofer att vi inte riktigt tar på allvar de hot och faror vi ställs inför. Det gäller såväl pandemier som krigshot och naturkatastrofer. Här tror jag att vi behöver bli bättre att förebygga och hindra de potentiella hot som finns.

Utebliven testning och motstridiga budskap

En sak som bekymrar mig i det aktuella fallet med Corona är att inte Sverige bättre har byggt ut testningen av om personer har Corona-viruset och inte, som exempelvis Sydkorea och Tyskland har gjort. Hade vi i varje enskilt fall kunna vetat vem som är smittad och inte, genom en provtagning i ett tidigt skede, tror jag smittspridningen hade kunnat begränsas betydligt bättre. Lyckligtvis har Knut och Alice Wallenbergs stiftelse beslutat satsa totalt 90 miljoner på utökad testning och forskning runt Covid-19. Men det här har varit ett stort problem.

Ett annat problem är att de signaler som ges ofta är väldigt motstridiga. Å ena sidan fattar Transportstyrelsen beslut om förlängd frist för byte av dubbdäck för att det ska bli glesare i kön. Å andra sidan fattar kollektivtrafikmyndigheterna beslut om färre turer med påföljd att det blir fullare på bussar och tåg. Å ena sidan förbjuder regeringen offentliga samlingar med över 50 personer, å andra sidan är det fortfarande tillåtet med hundratals skolelever i samma byggnad.

Jag skulle gärna se ett lite tydligare politiskt ledarskap i den här situationen, vi kan inte enbart hänvisa alla beslut och riktlinjer till fackmyndigheter och experter. Ibland måste också politiker våga fatta nödvändiga beslut.

Det finns mycket att göra i den här situationen, men jag vill ändå passa på att säga att jag grundläggande är nöjd med det engagerade, uthålliga och strukturerade arbetet som sker inom Uppsala kommun, även om det naturligtvis sker fel och fattas felaktiga beslut även här. Det politiska styret är måna om samförstånd, och jag hoppas och tror att vi tillsammans ska kunna jobba vidare för att i största utsträckning hindra de negativa effekterna av Coronapandemin i vår kommun.

Tack!

Var noga när du väljer parti!

Idag skriver jag i Världen Idag en artikel om vikten av att fundera en extra gång på hur du ska rösta. Här är innehållet i artikeln:

När jag började arbeta med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006 byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för samhällsbygget.

Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.

2018 står vi i en ny situation – Social­demo­krat­erna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot december­överens­kommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.

Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!

Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.

Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.

Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.

Jonas Segersam

kommunalråd (KD), Uppsala

Valmanifest för Uppsala

Vi har nu presenterat vårt valmanifest för Uppsala kommun. Läs gärna detta på vår hemsida, eller i dagens UNT ("KD går till val på trygghet"). Vi skrev även en debattartikel i UNT med titeln "Trygghet hela livet"

Det är alltså tryggheten som är den röda tråden i vårt valmanifest, och då i lite vidare mening. Vi har identifierat tre huvudområden, trygghet på gator och torg, trygghet för familjen, och trygg för äldre.

Vi lanserar en rad förslag, såsom begränsning av tiggeriet i Uppsala, små barngrupper inom barnomsorgen och äldreboendegaranti. För oss hålls allt samman genom de värderingar som är vårt partis livsnerv - de värderingar som byggt västerlandet genom hundratals år, och som kanske bäst uttrycks i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Med dessa värderingar i botten kan man ta ställning i de flesta politiska frågor, samtidigt som vi också måste värdesätta och lyfta upp de värderingar som byggt vårt svenska samhälle. Jag tänker på på saker som ordning och reda, hög arbetsmoral och flit, ärlighet, människors lika värde och livets okränkbarhet.

Jag ser verkligen fram mot att få vara med och värna dessa värderingar genom att genomföra vårt valmanifest - hoppas vi även för ditt stöd!

Arkitektur i Uppsala

Vi debatterade i veckan en interpellation jag skrivit i Kommunfullmäktige (se interpellationen här, och Erik Pellings svar här).

Det handlade om hur vi kan utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade under debatten tre bilder. Den ovan är av Rappska huset (foto:Paul Sandberg, Upplandsmuseet) - en byggnad i korsningen Sysslomansgatan / Skolgatan som tyvärr inte finns kvar längre. Den uppfördes 1908 och revs under rivningshysterin på 60-talet. Tack och lov klarade sig Vasahuset ett stenkast bort på andra sidan parken där Biologiska muséet ligger. Båda fina exempel på byggnader i jugendstil.

Jag trodde faktiskt i min enfald att det var i första hand den delvis sjabbiga träshusbebyggelsen på andra sidan ån som revs, men så är det alltså tyvärr inte. Även ståtliga stenhus som det ovan har alltså fått stryka på foten.


Nu säger förstås en del att inte ska vi fastna i det gamla - eller välja just en historisk stil som ska sättas över alla andra. Nej, men min poäng är att vi behöver ha en koppling till historien, och ett pietet över det som föregående generationer ändå skapat, och som även i många fall innehåller ett stort skönhetsvärde.

 

Den andra bilden jag visade gäller en eventuellt ny fasad mot Österplan (ovan hämtad från UNT - även Uppsalatidningen skriver om objektet) som är den andra jag visade framgår dagens problem när det gäller förhållandet till vår fina historiska arkitektur. Fasaden blir en helt ny ut mot Österplan och en skarp kontrast mot Ekholms vackra nyrenässanshus från 1892. Celsings förslag är naturligtvis inget att anmärka på i sig, men att notera här är att man använt en av tre möjliga strategier för en arkitekt i denna situation - mellanvägen.

Mellanvägen innebär att man i ett nytt, modernt formspråk anknyter till det äldre intilliggande - och har vissa inslag som innebär en kommentar till det gamla. I detta fall är det materialval, färgsättning och i nischer i den nya byggnaden (vad jag kan se med mitt lekmannaöga). Men det blir ändå än väldigt skarp kontrast mellan historisk och modern arkitektur enligt min mening. Sedan kan man naturligtvis säga att man även ska anknyta till tingshuset från 1954, men det ligger ju lite mer in på gården och har sin främsta fasad mot parallellgatan - inte mot Österplan.

De två andra strategierna är å ena sidan att göra något helt nytt och skapa en synnerligen skarp kontrast. Exempel på detta visades berömmande upp av en av feministiskt initiativs företrädare i fullmäktige. Den tredje strategin är i stället att helt anknyta till den gamla, historiska arkitekturen och göra något som är i samklang med den. Denna tredje strategi benämns dock enligt min erfarenhet ofta föraktfullt av arkitekter som "pastischer" och avfärdas som osjälvständigt, mossigt och omodernt.

Min poäng i fullmäktige är att man absolut bör överväga vilken av de tre strategierna man ska välja. Men lika väl som man oftast från arkitekthåll väljer i praktiken enbart mellan strategi "kontrast" - och strategi "kommentar" (mellanvägen), så borde man även betydligt oftare välja "harmoni" (kongruens med den historiska arkitekturen). Val av namn på de tre strategierna är mitt, och avslöjar förstås också lite av min värdering av dem :)

I mitt följande inlägg visade jag just ett exempel (se bilden nedan) på hur man kan välja denna historiska strategi för att utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade en bild på Academia Carolina, det historiska hus vid riddartorget som revs redan 1772 och vars tomt sedan dess stått tom. Det är mitt emot Oxenstiernska huset ("Juridicum") och Värmlands nation, och precis nedanför Domkyrkan. I huset hystes det historiska Uppsala möte 1593, och "Carolina Rediviva" - det återuppståndna Carolina - har alltså fått sitt namn av denna byggnad.

Faktum är att det var en del av den ringbyggnad runt Domkyrkan som idag finns kvar mest på den östra och sydöstra sidan. Hade man kunnat uppföra en liknande byggnad idag, skulle inte jag ha något emot att man skulle kunna förtäta även Uppsalas allra mest centrala, historiska kvarter. Och kanske även få lite mer liv och rörelse även där!?