Folkomrösta om spårvägen

  

Vår artikel i dagens UNT

 

Idag har vi kommunfullmäktige där vi kommer behandla en motion jag skrivit om att folkomrösta om spårvägen. Motionen (och svaret) kan läsas här.

Björn-Owe Björk har även lämnat in motsvarande motion till regionfullmäktige - kan läsas här.

Med anledning av detta har även jag och Björn-Owe skrivit en artikel i dagens UNT. Texten är som följer:

 

Kristdemokraterna vill att invånarna i hela Uppsala län ska få ta ställning till spårvägsbygget i en folkomröstning i samband med valet 2026. Därför har vi tagit upp frågan i Uppsala kommun och Region Uppsala, och i dag måndag tar kommunfullmäktige upp frågan för beslut. 

Skälet till detta är enkelt: det handlar inte bara om stadsutveckling i södra Uppsala – det handlar om hur vi prioriterar våra gemensamma resurser i hela länet och vilken samhällsutveckling vi vill se.

För oss kristdemokrater är samhällsbygget mer än täta höghuskvarter och stora prestigeprojekt. Vi vill se en utveckling som utgår från människors vardag, trygghet och livskvalitet. Ett samhälle byggs underifrån – genom familjer, föreningsliv, lokalsamhällen och fungerande närservice. Vi vill bygga en trivsam boendemiljö med småhus och trädgårdsstäder där människor kan rota sig och leva hela livet – inte ensidigt pressa fram tiotusentals nya lägenheter i hög och tät bebyggelse i en och samma del av staden.

Spårvägen är inte ett isolerat trafikprojekt. Den är själva motorn i en mycket omfattande exploatering i sydöstra Uppsala. Den låser fast staden vid en viss struktur och en viss täthet under överskådlig framtid. Det är en annan vision för Uppsala än den vi kristdemokrater står bakom. 

Totalt kommer projektet kosta runt 15 miljarder kronor varav Uppsala kommun står för största delen. 

Men frågan är större än Uppsala stad. För Region Uppsala riskerar spårvägen att bli en gökunge. En investering på omkring 1,5-2 miljarder kronor – med betydande framtida drift- och underhållskostnader – ska finansieras av skattebetalare i hela länet. Det kommer att gå ut över kärnuppdraget.

Regionens kärnuppdrag är hälso- och sjukvård samt regional kollektivtrafik. Vi ser redan i dag hur vården är hårt ansträngd. Köerna behöver kortas. Kompetens behöver säkras. Vården i länets mindre kommuner måste vara tillgänglig och trygg. Samtidigt finns stora behov av investeringar i den regionala kollektivtrafiken – bättre busstrafik, fungerande pendling och rimliga biljettpriser i hela länet.

Om miljarderna går till spårväg, kan de inte samtidigt användas till att stärka vårdcentralerna i Tierp, bygga ut lasarettet i Enköping eller säkra utvecklingen i Håbo. De kan inte heller användas till att stärka kollektivtrafiken i länets övriga delar.

På samma sätt ser vi redan hur skolorna i Uppsala och äldreomsorgen får stå tillbaka på grund av vänstermajoritetens prioritering att satsa på spårväg och höghusbyggande.

Motståndarna tar nu till storsläggan i debatten. ”Ni kommer försent”, ”Beslut har redan fattats”, blandas med rena lögner, som när Erik Pelling(S) säger i TV att ”man har kommit halvvägs i genomförandet och byggandet av själva spårvägen”. Något som helt uppenbarligen inte stämmer. De flesta detaljplanerna för spårvägen har inte vunnit laga kraft och ingen byggnation av själva spårvägen har kommit igång. Dessutom är hela projektet i praktiken skjutet i sank genom att Mark- och Miljödomstolen upphävt beslutet att bygga en spårvägsbro över Fyrisån, en central del i det nya spårvägssystemet på 17 kilometer.

Att påstå att det är vi som är oansvariga som kräver en folkomröstning faller tillbaka på den bräckliga majoritet som drivit igenom denna politik. För det första är det oansvarigt att genomdriva så stora stadsutvecklingsprojekt med en så knapp majoritet, och för det andra borde de själva ha säkerställt en bättre folklig förankring långt tidigare.

Vi anser att väljarna måste få säga sitt i denna viktiga fråga, och vi är glada att åtminstone M, C och SD i Uppsala kommun ser ut att stödja vårt förslag vid avgörandet i kommunfullmäktige.

Invånarna i kommunen och länet förtjänar att få ta ställning till vilken samhällsutveckling de faktiskt vill ha. Ska kärnverksamhet som sjukvård, skola och äldreomsorg prioriteras eller storvulna stadsbyggnadsprojekt? Låt medborgarna få avgöra!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

Björn-Owe Björk (KD), regionråd 

 

Trump eller Biden?

 

 

UNT har ställt frågor om vilken presidentkandidat i USA vi kommunalråd/gruppledare i Uppsala håller på. Alla svarade förstås Joe Biden, förutom gruppledaren för SD, Linnéa Bjuhr, som håller på Donald Trump.

Trump eller Biden

Jag har väldigt svårt att se varken Biden eller Trump som den bättre kandidaten. Politiskt ligger KD på en del sätt närmare Republikanerna, eftersom Demokraterna kan betraktas som mer "liberala" eller "vänster", men det är väldigt svårt att jämföra svensk och amerikansk politik (se nedan). 

Jag blev naturligtvis som många andra svenskar förfärad över hur Trump först lyckades bli Republikanernas kandidat för fyra år sedan, och sedan vinna över Hillary Clinton. Främst därför att han är en omogen, oberäknelig människa som inte borde ha en sådan roll. Både hans kampanj och hans presidentskap har skapat väldigt skarpa motsättningar i USA, eller snarare förstärkt den polarisering som redan finns.

Samtidigt har han politiskt lyckats genomföra mycket. Bättre ekonomi, en mer konservativ inriktning i USA, lägre skatter och mildrat de värsta avarterna efter Obamas handlingsförlamade politik. På utrikesområdet har hans administration medverkat i fredsuppgörelserna mellan Israel och Bahrain / Förenade Arabemiraten, och även i flera andra fall har USA skött sig förvånansvärt bra.

Jag säger dock i intervjun att jag tror att Trump är bättre för USA, men Biden för omvärlden. Med det menar jag att USA:s president är såpass viktig för den internationella stabiliteten att det bör vara en mogen och balanserad person. Annars kan farliga saker hända. Det vill jag inte riskera. Inrikespolitiskt tror jag dock som sagt att det är bättre med Trump, exempelvis gällande en sådan viktig sak som tillsättande av domare där Trump bidragit till att föra Högsta Domstolen i en mer konservativ riktning.

USA:s politik fjärran från svensk

Som sagt är det dock väldigt vanskligt att som svensk politiker ge sig in i en debatt om amerikansk politik. Både Biden och Trump står för att försvara dödsstraffet, för att medborgare i allmänhet ska få bära vapen, och har en bild av USA som världens centrum. Även om Biden säkert vill genomföra sociala reformer är USA ett land med enorma klyftor, där slavhandeln var tillåten fram till bara drygt 150 år sedan, och som är svårt traumatiserat av upprepade krig (dock flera gånger till demokratins försvar). USA är möjligheternas land, samtidigt tragediernas. På det sättet är de nordiska länderna mer av ett föredöme eftersom vi, i alla fall tidigare, haft en betydligt mer homogen befolkning, och mindre skillnader mellan rik och fattig.

Det finns dock många saker att ta efter i USA också, synen på familjen, civilsamhällets starka roll och den befriande avsaknaden av socialism. USA anklagas ofta för att vara värdekonservativt och för mig är det förstås något positivt.

Vad vore bäst

Det allra bästa vore förstås om vi kunde få tillbaka en president som Ronald Reagan - en bespottad republikan och utpekad skjutglad cowboy när han valdes 1981, men som sedan visade sig göra mycket positivt - inte minst för världsfreden.

Så jag ser nog mest fram mot nästa presidentval, 2024, och hoppas båda partierna då ska lyckas vaska fram personer som är mer mogna, samlande och mindre extrema i syfte att få en positiv utveckling i USA och resten av världen. 

Kaos för skolbyggande i Uppsala

 

 Om Skolbyggnation i SVT nyheter 

I Uppsala är en aktuell fråga hur vi ska få ihop lokaler till alla skolor och förskolor. Tyvärr har detta varit ett område som fungerat mycket dåligt i vår växande kommun. Alliansen fick fatta beslut om ett antal moduler när vi styrde senast (2006-2014), i takt med att dessa nu blir uttjänta saknas planering för ersättning. Här har Uppsalas vänsterstyre ett tungt ansvar.

SVT:s lokalnyheter tog nyligen upp frågan utifrån beslut som skulle fattas i Utbildningsnämnden om nya moduler - jag betecknade situationen som "Kaos". Ett starkt ord, och naturligtvis finns det mycket som görs bra. Men den konstruktion med ett Skolfastighetsbolag, Stadsbyggnadskontoret under Kommunstyrelsen och Utbildningsförvaltningen har gett ett trepartsförhållande som resulterat i att alla skyller på alla i stället för att förskolor och skolor byggs som de ska.

De som drabbas är skolbarnen och förskolebarnen och deras familjer. Mycket tråkigt.

 

Debattartikel i UNT

I UNT idag skriver jag, Cecilia Hamenius och Celicia Widell om just detta. En beskrivning med exempel på skolkaoset i Uppsala. Och att politikerna borde backa från sina storslagna planer på att fördubbla kommunens invånarantal på 50 år (från 190.000 år 2000 till 380.000 år 2050).

Här är hela texten:

Slå back innan det är försent

Uppsala kommun har stora problem med skol- och förskoleplatser. Såväl nyproduktion som underhållet av befintliga lokaler hanteras undermåligt av det politiska styret.

Planeringen har inte fungerat på många år, och organisationen är krånglig med både nämnd, styrelse och bolag inblandade. Exemplen på misslyckade processer är tyvärr många. Ett av dem gäller Rosendal där Polacksbackens skolas tillfälliga bygglov går ut nu i vinter, samtidigt som såväl Rosendals skola som ett skolbygge i Industristaden blivit kraftigt försenade. Lösningen blir att nya baracker hyrs in och etableras.

Redan när Alliansen tillträdde i Uppsala 2006 saknades en stor mängd förskolor och skolplatser, och för att alls kunna säkra plats åt alla barn och elever löste man det då med tillfälliga moduler vars bygglov gäller maximalt i 15 år. Man behöver inte vara expert för att förstå att dessa lokaler måste ersättas efter hand, men ändå initierade inte det nya vänsterstyret, som tillträdde 2014, en planering för detta.

Detta misslyckande av Socialdemokraterna, som numera styr med Liberalerna, drabbar våra barn och elever hårt.

Alliansen inrättade också 2013 ett skolfastighetsbolag för att komma igång med nyproduktionen, vilket blev en del av det krångliga trepartsförhållandet mellan kommunstyrelsen, utbildningsnämnden och just Skolfastigheter AB. 

Listan på misslyckanden med planering inom kommunen kan göras lång. Man har glömt söka bygglov; avbrutit upphandlingar; missbedömt olika tomters användbarhet och de allra flesta projekt har blivit kraftigt försenade. Med den svaga politiska ledningen som Pelling (S) med fler står för så händer tyvärr inte mycket.

Att som fastighetsägare ha en mängd lokaler som man inte har underhållsplaner för, utan bara åtgärdar utifrån akuta behov, är inte acceptabelt. Ett politiskt styre måste vara proaktivt, inte bara reaktivt. 

Uppsala kommuns skolor ligger relativt bra till när det gäller kvaliteten i undervisning och utbildning, men lokalkostnaden per elev ligger över rikssnittet och slukar pengar som kunde ha gått till verksamheten. För att få en mer effektiv utbildningsverksamhet är det därför just nu lokalfrågan som måste prioriteras. Vi anser att man måste undersöka möjligheten att renovera befintliga skolor och hyra in sig i andra lokaler, som de flesta friskolor gör, för att hålla nere investeringarna. 

Den nuvarande organisationen orsakar onödiga kostnader och bristande beslutsförhet. Det är dags att se över hela organisationen så att det blir en sammanhållen process från beställningen av en ny skola till förvaltningen av den nya byggnaden. Man bör utreda om ansvaret ska vara samlat och inte uppdelat som i dag.

Även förskolebristen i centrala staden är skriande. Trots att nya förskolebussar köps in, vårförskolor tas i bruk redan på hösten och befintliga moduler används så länge det bara går, kommer det troligen vara stor brist på platser redan till våren. Vi kristdemokrater skulle gärna se att man aktivt uppmuntrade pedagogisk omsorg i Uppsala, som skulle vara ett bra sätt att avlasta förskolan.

Som lök på laxen kommer också vänsterstyrets hybris när det gäller utbyggnad av Uppsala. Man spekulerar nu i om man ska prognostisera för 380.000 invånare år 2050, i stället för nuvarande prognos om 320.000. Anledningen är bland annat att rättfärdiga investeringen i de två spårvägslinjerna från Resecentrum till Gottsunda respektive till Ultuna, som Kristdemokraterna är emot. 

Enbart för utbyggnaden av sydöstra Uppsala krävs hela 30 nya förskolor, nästan 15 grundskolor och 1-2 gymnasieskolor innan 2050. Med nuvarande organisation för skolbyggnation skapar detta bara ytterligare kaos.

Det är dags att inse att Uppsala inte kommer att bli en storstad inom överskådlig framtid. Vi bör i stället slå vakt om vår unika profil som en trivsam, akademisk och historisk mindre stad med egen karaktär och dragningskraft – inte en förort till Stockholm.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd och 2:e vice ordförande Utbildningsnämnden

Cecilia Hamenius (KD), vice ordförande Uppsala kommuns Skolfastigheter AB

Celicia Widell (KD), vice ordförande Utbildningsnämndens förskoleutskott 

 

Kristna värden bygger Sverige

Nu har vi firat Jul och Nyår, återstår enbart Trettonhelgen. Som vanligt blir julen inte bara en anledning att fira just julen, utan också ett tillfälle för alla kritiker till traditioner, fest och kristendom att göra sina tröttsamma påpekanden.

KD och Ebba UNTs huvudmotståndare

UNT bevisar sin vänsterliberalism genom att på självaste julafton publicera en ledarkrönika där plötsligt Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna blir inte bara politiska huvudmotståndare, utan även ödeläggarna av julens sanna budskap.

Det är förstås positivt att KD nu har blivit en sådan stark och drivande politisk kraft i Sverige att allt fler vänsterliberaler finner det värt att ägna sig åt att svärta ner oss, i längden är det något som gynnar kristdemokratins genombrott i Sverige.

Kampen om julens budskap

UNT har en hel del poänger, i beskrivelsen av Jesus som en "kärleksrebell" och ett "flyktingbarn". Men problemet med den här typen av narrativ - att använda kristendomen i angreppen på kristdemokraterna, är att man i grund och botten hävdar att det är vänstern, socialismen och de liberala som har rätt syn på kristendomen. Faktum är att bibelcitat och kristna referenser strömmar i debatten från vänsterpolitiker, som anser att KD hela tiden sviker det som de tolkar som kristendom.

För det första vill jag då återigen påpeka att KD varken är ett religiöst eller ett kristet parti. Vi är väldigt noga med att skilja politik och religion. Därför citerar jag aldrig bibeln i politiska sammanhang eller använder kristna referenser.

För det andra så är det inte så att kristendomen är en vänsterideologi. Absolut - man kan hitta många paralleller mellan socialism och kristendom - solidariteten, skyddet av de svaga i samhället, nödhjälp och en välvillig inställning till flyktingen och främlingen. Men grundläggande är skillnaden den att socialismen, och även delvis liberalismen bygger på idén om en utopi - att människan själv kan skapa ett gott samhälle, och att vi förmår göra det goda. En slags allmän snällism.

Kristdemokratin är mer realistisk än så. En viktig del av vår ideologi är ofullkomlighetstanken - och jag tror egentligen kristendomens kärna och julens budskap egentligen också handlar om detta. Att människan behöver en frälsare, ett litet barn, som behöver rädda mänskligheten. Men det är en annan, religiös, frågeställning.

UNT:s poäng

I krönikan har UNT en viktig poäng, och det är att i politiken kan vi inte hämta våra argument från den religiösa världen. "Det finns en universell moralisk lag som alla, oavsett gudomlig uppenbarelse, kan upptäcka." Det är denna moraliska lag som är utgångspunkten för KD - såsom den är formulerad i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Inte någon religiös urkund eller kristna teologers uttolkning av den rätta läran. Där är jag helt enig med UNT.

Värderingarna är viktiga

Det är dock därför som just kristdemokratisk politik är så viktig i Sverige. För att vi måste lyfta upp dessa värderingar, värderingar som har hämtat inspiration från det kristna inflytandet i Sverige, och från det som vi helt enkelt kan kalla för "svenska värderingar" (se min artikel med samma namn).

Som jag ser det är inte problemet att kristna i Sverige sprider "häxprocesser, kvinnoförtryck samt förföljelse av frikyrkoanhängare och homosexuella" - nej problemet är ju att det finns en massa människor som ifrågasätter just de grundläggande värderingarna som måste få bygga vårt samhälle.

Ärlighet, arbetsflit, ansvar, tillit, hjälpsamhet, respekt, människovärde, fridsamhet och sammanhållning.

Liberalismen behövs för att hävda goda värderingar

Det vi behöver i Sverige nu är inte liberaler som understöder ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, och utmålar Ebba Busch Thor och KD som huvudmotståndare, utan liberaler som kan förenas i bygget av just dessa svenska värderingar.

I längden kommer det bli alltmer tydligt hur viktigt det är att vi sluter upp runt viktiga värden i vårt samhällsbygge. För en svensk tycks det ofta självklart att alla sluter upp runt principen att hjälpa den nödställde och flyktingen (på ett realistiskt och genomförbart sätt). Tyvärr är det inte så, och då borde alla goda krafter förenas - inte splittras.                  

Svenska flaggan duger gott!

På Dagens Nyheter Kultur skrev jag igår en replik till Ola Larsmo. Han hade nämligen i förra veckan i en krönika försökt måla upp bilden av att KD helt och hållet nu plankar SD:s politik - tack vare att jag i kommunstyrelsen reserverat mig mot förslaget att införa flaggning med diverse andra flaggor på Uppsala kommuns flaggstänger.

Här är mitt svar i sin helhet:

"Bland liberaler finns det en stark drivkraft att rättfärdiga att man bytt sida från borgerligheten till att samarbeta med vänstern. Flaggfrågan blir då en självklar skottyta där man kan måla upp en bild av KD (och M) som ett slags ”SD light”.

I samband med min 50-årsdag 9/11 valde liberala Upsala Nya Tidning att i samma nummer som mitt jubileumsporträtt också ta upp frågan om ett beslut om flaggpolicy som kommunstyrelsen fattat flera veckor tidigare. När Ola Larsmo (DN 12/11) refererar till detta missar han att det var kommunstyrelsen (där jag sitter) som ansåg sig föranledd att fatta beslut om en flaggpolicy efter att Vänsterpartiet i kulturnämnden i september genomdrivit att regnbågsflaggan skulle hissas under hela oktober månad. Det är alltså inte KD som tagit initiativ att lyfta frågan. Faktum är att 70% av Sveriges kommuner inte använder regnbågsflaggan (enligt en studie vid Göteborgs universitet).

Beslutet i kommunstyrelsen innebar att åtminstone åtta flaggor förutom den svenska skall användas av Uppsala kommun, inklusive FN-flaggan, regnbågsflaggan och EU-flaggan. Jag invände främst att man skulle ha tornedalingars, sverigefinnars och andra minoriteters flaggor. Jag har själv Sverigefinska anor, men känner ingen särskild frändskap med den flagga som ”uppfanns” så sent som 2014, och tycker därför att det räcker med svenska flaggan och kommunflaggan. För min del var dock den viktigaste delen av beslutet att jag fick bifall för mitt yrkande att kommunflaggan skall visa stadsvapnet och inte den nyligen framtagna logotypen.

När det gäller diskriminerade grupper är jag den förste att skriva under på att vi i Sverige behöver bli bättre på att skydda människovärdet, motarbeta hat och förtryck och skydda våra minoriteter. Det är en avgörande del av en fungerande demokrati, och kristdemokratin som ideologi växte fram som en motreaktion just mot totalitära strömningar som kommunism och nazism.

Till skillnad från vad Larsmo skriver har jag inget emot varken regnbågsflaggan eller att kommunen skulle flagga på de olika minoriteternas dagar. Jag tycker dock svenska flaggan är en tillräcklig symbol för de värderingar som är så viktiga i Sverige – frihet, demokrati, människovärde och kärlek. Såväl tornedalingar, romer, homosexuella och alla andra minoriteter är välkomna att samlas under Sveriges och Uppsalas flaggor här i Uppsala kommun! 

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala kommun"

50 år

Både nedför och uppför

Nu har jag levt ett halvsekel, och kommit in på "döhalvan" som en morbror till mig uttryckte det när han fyllde 50 för många år sedan. "Efter 50 går det bara utför!" blev min kollega Fredrik Ahlstedt citerad på i intervjun i UNT (se nedan), och sedan ett par dagar känner jag ryggskottet sätta in.

Intervjun i Upsala Nya Tidning (och Enköpingsposten) på min 50årsdag

Men med den något negativa inledningen vill jag ändå säga att 50-årsfirandet varit väldigt fint, en fantastisk upplevelse. Jag håller inte med om att det går nedför (därav att jag hytte med fingret mot Fredrik), utan jag tycker varje ålder har sin tjusning.

Jag vill också med denna sammanfattning av mitt firande TACKA alla fantastiska människor för alla glada tillrop, gillamarkeringar, hälsningar och uppvaktningar i samband med min stora dag!

 

Förskottsfirande på Alla Helgons Dag

Firandet inleddes med en mottagning och middag på Diakonistiftelsen Samariterhemmet, där direktor Erik Eckerdal berättade lite om Ebba Boströms livsverk och historien bakom Samariterhemmet.

Min inbjudan till festen, notera den vackra nationalromantiska byggnaden från 1918

Jag fyller ju egentligen 9/11 men på grund av rikstinget den helgen fick jag flytta fram firandet. Mottagningen inleddes med sång av Schola Cantorum som bland annat, helt utan min inblandning, framförde Nordisk Studentsång, "Framåt, framåt på ljusets bana" - en sång som jag sjöng flitigt  under min studenttid när vi grundade sällskapet KFV (Karl Filip av Vasa).

Det var så trevligt med alla gäster som kom. Jag är inte så bra på att planera och bjuda in, så de som jag fick tag på kom - men det var många tillresande från hela Sverige och Norge, och ett par i släkten som faktiskt var i Uppsala för första gången.

Kvintett ur Schola Cantorum, domkyrkans ungdomskör med en av döttrarna

 

Stadsvandring

Under pausen mellan mottagning och middag tog jag med de gäster som önskade på en stadsvandring igenom Uppsala, där jag berättade om kända Uppsala-profiler. Det var en magisk upplevelse att vandra igenom Uppsala gamla kyrkogård på Alla Helgons Dag med alla ljus tända. På vägen dit hann vi med Fadimes plats, domkyrkan med Carl von Linné, Olof Rudbeck (som ledde släckningsarbetena vid branden 1702) och heliga Birgitta.  På kyrkogården berättade jag om Anton Nicklas Sundberg, Ebba Boström, grundaren av Diakonistiftelsen Samariterhemmet, Sven Arrhenius, Dag och Hjalmar Hammarskjöld, Gapminders grundare Hans Rosling och Gustaf Fröding. På vägen tillbaka passerade vi Pelle Svanslös och Gösta Knutsons Åsgränd, samt Grottan, värmestuga för hemlösa som ligger i Carolinabacken. I stället för gåvor hänvisade jag till just föreningen Hjälp till Behövande som driver Grottan, samt nattvandrare och soppkök i Gottsunda med mera. (Ge gärna en gåva till Föreningen HTB, bankgiro 830-6805 eller Swish 1236649552)

Ärkebiskop Anton Nicklas Sundbergs gravsten

Anton Nicklas Sundberg, ärkebiskop mellan 1870-1900 har många roliga historier berättade om sig. En gång när han missade tåget sades han ha utbrustit: "Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle  med". Vid stadsbranden i Karlstad 1867 när han var biskop där beskrev Gustaf Fröding tillståndet på följande sätt: "Landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte".

Firande på rikstinget

Nu kan man tycka att det kunde räcka med firande. Men jag fick ju tillbringa själva dagen på KD:s riksting uppe i Umeå. Det blev också där så många gratulationer och hurrarop. Jag kunde börja lördagen och gå och hämta tidningen Dagen i deras monter, där ett porträtt med mig var publicerat.

50-årsporträtt i tidningen Dagen

Så fortsatte det när jag gick upp i talarstolen för att hålla mitt anförande å Uppsala-delegationens vägnar under debatten om partistyrelsens proposition om integrationspolitiken och ordförande Magnus Berntsson från Göteborg passade på att utbringa ett fyrfaldigt leve för mig. På kvällen under rikstingsfesten stämde Uppsaladelegationen upp Ja må han leva med hela salen, och utbringade Hurra-rop. Så kom Ebba och gratulerade och vi passade på att fota oss med hela gänget.

Ebba och Uppsaladelegationen gratulerade på rikstingsfesten

Så det blev sannerligen ett minnesrikt firande. Till och med i debatt om tiggeriet i SVT inledde Linda Linarve med att gratulera mig.

Jag avslutar mitt tack här med en klassisk bild - motsvarande den jag la ut redan på min 40-årsdag för 10 år sedan. Än en gång STORT TACK!

Blomsterfotot

 
Komplettering någon vecka senare:

Gratulation på kommunstyrelsen

 

När jag trodde firandet var klart så fick jag en fin blomma och bjöds på tårta även på kommunstyrelsen 10 dagar efter själva födelsedagen. Jag blev väl kanske inte helt tagen på sängen då vi har en policy om att man kan bjuda på tårta när medarbetare fyller jämt, men det var ju ändå trevligt.

Så tänkte jag att äntligen var det flera veckor långa firandet över, men tji fick jag. Till min överraskning plockade även ordförande i Utbildningsnämnden (där jag är vice ordförande) Helena Hedman Skoglund (L) fram en blomma följande dag, och även där bjöds på tårta. Den finaste hittills måste jag säga, och godaste (förutom alla "riktiga", hemgjorda tårtor som min fru gjort).

Min uttydning är att man tar alla chanser att fira och lätta upp den mörka tunga månaden november. Så då kanske jag kunde bidra lite med en anledning.

Så än en gång tack - alla  ni som gratulerat och firat - ni är fantastiska!

Utbildningsnämndens presidium Ulrik W (S), Hanna M (V), jag och Helena H S (L)

Bästa tårtan med riksvapnet

Låt oss bekämpa islamism tillsammans!

Angrepp från oväntat håll

Jag har under veckan i UNT blivit angripen från oväntat håll, när det gäller kampen mot islamism. Det är Sakine Madon, en av de sju kvinnor jag i Dagen för några veckor sedan lyfte upp som goda exempel ("Dags att börja syna islamistiska värderingar", 11/9), som skrev en ledare om att "Principlös populism bekämpar inte islamism", där hon angrep M och KD att på felaktiga grunder bekämpa islamism.

Mitt svar 

I gårdagens UNT svarade jag följande ("UNT borde också varna för islamism"):

Sakine Madon anklagar Kristdemokraterna (och Moderaterna) för ”principlös populism” och att ”strunta i regler och principer” (27/9).

Det problem vi lyft den senaste tiden är inte ”moralpoliser och religiösa fundamentalister” i exempelvis Stenhagen, utan ett högst reellt hot mot våra grundläggande demokratiska principer och västerländska värderingar.

 När vi säger nej till moskén i Stenhagen så är det inte för att vi vill strunta i plan- och bygglagen. Vi föreslog en detaljplaneändring för tomten. Vi kan inte säga ja till Dawastiftelsens bygge så länge vi inte har fått betryggande bevis angående eventuell utländsk finansiering och risken att det blir en ingångsport för våldsbejakande extremism.

Islam skiljer inte på religion och politik som i väst, och därför måste vi politiker sätta ner foten när det gäller den politiska våldsideologi som breder ut sig i Mellanöstern - Iran, Saudiarabien, Gaza och på senare tid Syrien och Turkiet. Madon gör en träffsäker jämförelse med kommunismen, men det är naturligtvis inte symbolerna som är problemet utan Sovjetunionens våldsamma förtryck av sina medborgare och grannländer. På samma sätt som det under kalla kriget hade varit otänkbart att tillåta högljudd kommunistisk propaganda regelbundet via högtalare på svenska torg, förhåller det sig idag med islamistiska böneutrop i vårt offentliga rum. Min morfar var kommunist och lyssnade på 20- och 30-talen på radio Moskva, men det var något han (och kanske min mormor) kunde skruva av och på själv, inte något som påtvingades utifrån. Vad som kan ske i det offentliga rummet begränsas av just offentligheten.

Vi ska stå för yttrandefrihet och religionsfrihet, men här finns flera intressekonflikter. Vi får aldrig använda dessa friheter som ursäkt för kvinnoförtryck, hedersvåld, islamism och öppet trots mot vårt öppna och demokratiska samhälle. När våldsbejakande extremism och förakt för våra grundläggande västerländska värderingar breder ut sig bör även en liberal tidning varna för utvecklingen, även om kritiken kommer också från höger. Låt Torgny Segerstedts och Herbert Tingstens anda inspirera, även om förutsättningar och utmaningar växlat med tiden. Det finns många viktiga principer att värna.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd, Uppsala


Varpå Sakine Madon kommenterade att jag skulle tycka som jag gör bara för att jag själv är kristen och inte muslim. På efterföljande debatt på twitter, där Sakine hävdar att jag särbehandlar exempelvis kristendom framför islam, försöker jag förklara min poäng i Dagenartikeln jag nämnde ovan.

De två dikena - tillåta allt eller förbjuda allt 

Både liberaler och sverigedemokrater riskerar att hamna i diket i den här debatten. Antingen säger man att alla ska ha samma friheter och behandling (både kyrkklockor och böneutrop ska tillåtas, både muslimska och kristna skolor ska få finnas, både hijab/niqab och kors, och både kyrkor och moskéer), eller så hamnar man i att all uttryck för religion ska förbjudas (man ska inte få bära varken hijab, kippa eller kors, eller alla religiösa skolor ska stängas, och så vidare).

Om jag skulle tvingas välja mellan de två dikena föredrar jag dock att religionsfriheten värnas. Vi får inte riskera att hamna i ett samhälle som förbjuder och förtrycker religiösa organisationer och yttringar som är viktiga delar av vårt svenska samhälle. Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste vara ledstjärnan!

Den nationalistiska utgångspunkten

Uppenbart så finns det framför allt nationalister som tycker att kyrkor bör finnas, men inte moskéer. Kyrkklockor ska tillåtas, men inte böneutrop. Dop ska tillåtas, men inte omskärelse. Och så vidare. Men då är det antingen av rasistiska orsaker (att muslimer och judar inte bör bo i Sverige), eller så hävdar man att svensk ("kristen") kultur och historia ska ha försteg framför utländsk.

Visst är det så att vår historia och tradition måste få spela roll. Att vi hört kyrkklockor i vårt land under 1000 år och har en massa gamla medeltida kyrkobyggnader som bör bevaras gör att vi måste ta hänsyn till denna historia även om vi lever i ett ganska sekulärt samhälle. Jag tycker exempelvis att man kan ha skolavslutningar i kyrkan, en fin tradition som även människor med annan religiös bakgrund ofta uppskattar.

Men jag tycker inte detta är huvudargumentet för att säga nej till yttringar av islam som böneutrop och moskéer, som är de mest aktuella där vi kristdemokrater tagit ställning både nationellt och här i Uppsala. Nej, det är risken för islamism som gör att vi tar ställning mot dessa yttringar.

Vad är islamism

Inom muslimsk tradition skiljer man oftast inte mellan religion och politik. Det gör att det finns en öppning mot islamism som är islamsk tro uttryckt i praktisk politik. Och det islamistiska politiska programmet har inslag som ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden). ’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’ (lagstiftningen i det islamska samhället) - hämtat från min artikel i UNT om "Oacceptabelt med salafism i Uppsala" i somras.

Våld är en central del - både att upprätthålla ordningen i 'Dar-al-islam' / 'Dar-as-salam' (islams hus eller fredens hus), och i 'Dar-al-harb' (stridens hus). Där islam råder menar islamister att shariah påbjuder dödsstraff mot hädelse/konvertering och äktenskapsbrott och kroppsstraff för stöld. Hustrumisshandel tolkas av vissa enligt sura 4:34 som tillåtet ("handgripligt tillrättavisande"), även om naturligtvis en stor del av våldsanvändningen i dessa länder är kulturellt betingad. I Dar-al-harb pågår kampen att upprätta islams herradöme, men idag är vägarna för detta skiftande. De flesta muslimer för (likt socialdemokraterna - se mitt blogginlägg om detta 2010) kampen för att nå sitt mål på fredlig väg, genom demokrati och yttrandefrihet. Endast extremister (=islamister) för kampen med våld. Särskilt salafistiska jihadister strävar efter att återgå till islams rötter. Gör man det hamnar man i 600-, 700- och 800-talen där den väpnade kampen för spridandet av islam var helt avgörande.
Vad denna våldsbejakande extremistiska tillämpningen av islam, alltså islamism, leder till om den får utrymme i politiken har vi tydliga konkreta exempel på i ett antal islamistiska diktaturer - Iran, Saudiarabien, Qatar, och Gaza. Och under senare år har islamistiska strömningar allvarligt skadat även länder som Egypten, Syrien och Turkiet.
 

Skillnaden mellan judendom, kristendom och islam 

Lite förenklat skulle man kunna måla följande bild för att visa den avgörande skillnaden mellan de tre "abrahamitiska" religionerna.

Judendom har egentligen i sina texter en sharialiknande lagstiftning med hemska straff för diverse brott. Stening, dödsstraff, stympning och en särdeles hård inställning till de grannfolk som israeliterna skulle bekämpa och fördriva. Det är bara att läsa Gamla Testamentet. För det första bör man dock säga att dagens judendom inte tillämpar dessa regler. Man anser att de till stora delar inte är tillämpliga eftersom det israeliska riket i religiös mening inte finns längre. Efter templets förstöring år 70 har man inte utfört reglerna som finns i GT för tempelkulten, prästtjänsten, offren av får och duvor och liknande. På samma sätt har man inte tillämpat de rättsliga reglerna i Torah (lagen), utan i stället använd sig av en sekulär, västerländsk samhällsform i Israel efter att staten återupprättades 1948.
För det andra, och det är huvudpoängen, gäller inte reglerna i judarnas heliga skrifter några andra än judarna själva, det israeliska folket. Och folket skall bo i Israel enligt dessa skrifter, en liten geografiskt avgränsad yta runt nuvarande staten Israels territorium. Och där ska man stanna.
Kristendomen däremot är missionerande till sin natur. Nya testamentet talar tydligt om att "gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar" (Matt 28). Men de hemska lagar som finns i GT ska inte användas, eftersom Jesus hävdar att hans rike inte är ett världsligt rike utan "invärtes i er" (Luk 17). Kristendomens mål är alltså inte att utbreda ett världsligt rike utan att sprida en inre frid genom att predika omvändelse.

I Islam däremot förenas de två sidorna - ett tydligt rättssystem med gammaltestamentlig prägel, och en ambition att nå hela världen fast med politiska maktmedel, inte bara inre / religiösa.

Islamism måste bekämpas

Det är med bakgrund av dessa sidor av islam, med en politisk yttre utopi som skall leda till världsherradöme (genom underkastelse under Allah) som vi måste behandla Islam på ett annat sätt än judendom och kristendom.

Den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism identifierade tre områden  - vitmakt-rörelsen (förenklat nazism), den autonoma rörelsen (förenklat kommunism) och islamism. Vi ska fortsätta bekämpa nazism och kommunism, numera höger- och vänsterextremism, som vi gjort alltsedan 30-talet, men nu har det tredje området vuxit kraftigt i Sverige. Enligt Säpo har antalet aktiva tiofaldigats, och räknas nu i tusental (flera har dock dött med ISIS i Syrien). Det är alltså islamismen vi måste ge större uppmärksamhet. Vi måste också få bort det synsätt som säger att islamism inte är något hot och att all kritik mot islam ska betecknas som islamofobi och bekämpas. Sedan ska vi naturligtvis passa oss från att behandla någon illa eller diskriminera människor eller föreningar, men vi får inte vara blåögda.

I många länder som under lång tid levt med islamismen på nära håll har man satt upp tydliga gränser mot denna, exempelvis i Marocko och Egypten, och särskilt i sekulära diktaturer i Mellanöstern, såsom Al-Assads Syrien och Saddam Husseins Irak. Även Turkiet klarade före Erdogan genom Kamal Atatürks läror att tydligt ta avstånd från islamism i ett i övrigt sekulärt men av islam starkt präglat samhälle. Om mer eller mindre muslimska länder är tydliga med att ta avstånd för islamism, hur mycket mer bör då inte även vi vara det?

Läser man "Mellan Salafism och salafistisk Jihadism" ser man hur Sverige under decennier faktiskt varit ett globalt centrum för islamistisk aktivism, eftersom det många gånger varit lättare att leva och organisera sig här än på andra håll.

Men kristendomen då?

Gång på gång tar de som är kritiska till förbud av böneutrop och  oreflekterat byggande av moskéer upp problemen med kristen fundamentalism när jag kritiserar islam. Har samordnaren för våldsbejakande extremism utpekat kristna som ett problemområde? Hur många terrorangrepp i Sverige är utförda av kristna? Nej, detta är naturligtvis inget problem och därför är det irrelevant att ta upp den frågan. Det är dock en del av vår kristna kulturtradition att leta problem hos sig själv innan man pekar finger mot någon annan - och det är ett väldigt positivt drag i vår kultur! För övrigt en stor skillnad mot kulturen i Mellanöstern.

Vi behöver absolut vara kritiska mot all extremism, särskilt när den innehåller våldsinslag. Någon har tagit upp Plymouthbröderna som ett exempel i debatten. Jag är uppvuxen i Smålandsstenar där just Plymouthbröderna har ett starkt fäste, och jag hade flera skolkamrater som tillhörde den gruppen. Man kan ha synpunkter på deras doktriner och en viss slutenhet, men jag skulle absolut inte kalla dem för våldsbejakande.

Däremot Knutby som också framförts som argument var en liten sekt som faktiskt hade destruktiva våldsinslag. Jag tycker dock att läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért har en viktig poäng när hon framhåller (i Dagen)att sektbeteende inte bara är ett problem i religiösa miljöer. Hon nämner företag, vänkretsar och kriminella sammanhang, men även de terapeuter som arbetade med Thomas Quick-fallet. De sistnämnda kallar hon en 'terapeutsekt'." Hon kommer nu att starta "sektpodden" med Emma Gembäck, Knutbypastorn Peter Gembäcks fru.

Jag tror grundläggande all religion har en uppgift att ge ett sammanhang och stöd för människor genom livet. Men när religionen öppnar för våld som metod finns det anledning att se upp. Kristendomen är en religion som grundläggande betonar det inre livet, och där finns en avgörande skillnad mot islam.

Ägna energin åt att motarbeta hoten mot vårt samhälle 

På samma sätt som Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten runt andra världskriget varnade för nazism och kommunism måste vi nu varna för islamism! Det håller inte att förringa och relativisera kvinnoförtryck, våldsanvändning, hederskulturer och sharialagstiftning. Och grunden för varningen är inte att vi är emot religionsfrihet, utländska inslag i Sverige eller att vi nödvändigtvis vill särbehandla islam. Nej, det är att vi måste slå vakt om de värderingar som bygger Sverige - mänskliga rättigheter, demokrati, människovärde, solidaritet och frihet.

Sammantaget ser vi att vi måste ta hoten från salafism, islamism och hedersvåld på allvar. Där tror jag att jag och Sakine Madon är överens och jag hoppas därför att jag i UNT ska slippa personliga påhopp och anklagelser, även om UNT är en liberal tidning och jag inte är liberal.

Han vill kliva fram för KD

Upsala Nya Tidning har i dag kommit till en intervju med mig som toppnamn i kommunvalet. Jag får i en stor intervju  möjlighet att utveckla vilka frågor som är viktigast för oss - en god äldreomsorg och ökad trygghet för Uppsalaborna.

Nu är valkampen i full gång, och jag hoppas verkligen att väljarna ska få god information så de kan göra ett gott och överlagt val av partier och politiker att styra Uppsala efter 9:de september. Kristdemokraterna vinner på ju mer vi får synas, eftersom så många faktiskt tycker att vi har en bra politik. Tyvärr oftast utan att de vet om det.

Bygg trädgårdsstäder i Uppsala

Jag och Simon Westberg skriver i UNT idag om vikten av att bygga vad folk efterfrågar, nämligen Trädgårdsstäder, även inne i Uppsala.

På bilden ser vi ett av de senaste exemplen på Trädgårdsstad inne i Uppsala, Slöjdgatan på Kungsgärdet från 20-talet. Nuförtiden byggs trädgårdsstäder enbart utanför staden (Lindbacken och Gunsta t ex) - vi föreslår i stället att man placerar en ny trädgårdsstad i Stabby, mellan Rickomberga och Berthåga.

Här är texten i dagens UNT:

De senaste månaderna har det blivit tydligt att Uppsalas bostadsmarknad dras med djupa problem. Få vill skriva kontrakt på nybyggda hyresrätter och bostadsrättsbyggare rear ut lägenheter. Samtidigt kvarstår bostadsbristen. Köerna ringlar långa till billigare lägenheter och villapriserna har inte följt bostadsrättspriserna nedåt. Marknaden är ur balans.För att lösa bostadsbristen måste vi förändra hur och vad vi bygger.
Dessa två fenomen – bristen på billiga lägenheter och villabristen – är sammanlänkade. Det finns många små och billiga lägenheter i vår stad som är lämpligt utformade för bostadsdebutanten. Men dessa är inte tillgängliga.De personer som bor där är inte intresserade av att flytta. Enkelt uttryckt så finns det inget som de hellre skulle betala mer för. Det gör att flyttkedjorna inte kommer igång. Familjer kommer helt enkelt inte vidare i bostadskarriären.
Detta visar på en missmatchning mellan vad som byggs och vad människor efterfrågar. Allt för länge har Uppsala planerats utifrån hur lådarkitekter, miljöpartister och storbolag tycker att vi borde bo. I stället borde vi börja planera utifrån vad människor själva önskar för typ av boende.

År efter år uppger 7 av 10 svenskar att de helst vill bo i villa eller radhus. När människor med egna ord får berätta hur de vill bo svarar de grönt, lågt och tryggt. Gärna med klassisk arkitektur. Den gamla svenska småstaden tycks vara drömmen.
Trots detta planläggs Uppsala ständigt bara gråare, högre, trängre och fyrkantigare. Samtidigt som antalet nybyggda lägenheter nått miljonprogramsnivåer står produktionen av småhus stilla. För att lösa en del av bostadsbristen borde därför kommunen skifta över till att planlägga trädgårdsstäder.

Trädgårdsstäder erbjuder de boendekvaliteter människor efterfrågar utan de nackdelar som glesa villaområden kan ge. Vi kristdemokrater lanserade därför förra året Stabby Trädgårdsstad som ett medel för att bevara Stabbyfälten samtidigt som vi skapar ett trivsamt egnahemsområde mellan Rickomberga och Berthåga. Ett alternativ till de rödgrönas höghusplaner för området.
Det finns massor med argument för trädgårdsstäder, och därför är det en gåta varför kommunen bara planlägger höghus och enstaka villakluster på landet.
I och med att trädgårdsstäder byggs främst i trä (vilket binder koldioxid) och är tillräckligt täta för att bära kollektivtrafik är det ekologiskt hållbara bostadsområden. Dessutom fungerar trädgårdarna som gröna lungor inne i staden.

Den sociala hållbarheten i trädgårdsstäder är oslagbar. Väven av egnahem och låga flerfamiljshus erbjuder en integration av olika ekonomiska grupper som inget annat stadsbyggnadsnät matchar. Byggt enligt trädgårdsstadens principer är husdrömmen inte heller förbehållen höginkomsttagare. I vårt räkneexempel för Stabby Trädgårdsstad kunde vi visa att månadskostnaden blir lägre genom att bygga och äga sitt eget hus jämfört med att flytta in i en hyreslägenhet i de nybyggda höghuset vid Cementgjuteriet. Kalkylen för ett typiskt småhus (100 kvadratmeter) landade på cirka 14 000 kronor i månaden medan hyran för motsvarande lägenhet landar på 15 000 kronor i månaden. I den beräkningen ingår amortering, tomträttsavgäld, driftskostnad, en dubblerad boränta och minsta möjliga egeninsats om 200 000 kronor. Helt överkomligt för en småbarnsfamilj med två medellöner.
Att kostnaden blir lägre för småhuset beror på att ägaren är sin egen fastighetsskötare, inte tar ut någon vinst och att småhuset kan byggas med enklare standard (till exempel trästomme, träfasad, mindre markarbete, ingen hiss och så vidare).Denna logik är för övrigt överförbar till byggandet av flerfamiljshus.

Som bland annat Ikea-ägda BoKlok gång på gång påvisat så är det ett effektivt sätt att få ner hyran på lägenheter att bygga dem i tvåvåningshus av trä.Som vi ser det är den enda nackdelen med trädgårdsstäder att det går åt något mer mark – men i en stad som Uppsala med enbart jätteprojekt som Rosendal, Östra Salabacke, Industristaden, Librobäck och Ulleråker vore det en välgärning att skapa bättre balans i markanvändningen.

Den som vill se exempel på trädgårdsområden i Uppsala kan promenera ner för Slöjdgatans lätt krokiga väg och vika av mot Kungsgärdets småstugeområde eller gå en tur på vägarna runt Stiernhielmsparken där småhus, radhus och låga flerfamiljshus ligger sida vid sida. Denna typ av bebyggelse är vad människor efterfrågar. Att bara bygga bostäder människor egentligen inte vill bo i kommer inte att lösa bristen. Vi måste erbjuda något bättre för att få igång flyttkedjorna i Uppsala!

Jonas Segersamkommunalråd (KD)
Simon Westbergledamot plan- och byggnadsnämnden (KD)

Första KD-budgeten på 9 år

I dagens UNT berättar vi om Kristdemokraternas budget för Uppsala kommun. Vår budget fokuserar på tre områden.
1/ Ekonomi - att hejda kostnadsgaloppen.
2/ Utanförskapet - att lotsa människor ut i studier och arbetsliv, inte minst nyanlända svenskar
3/ Barn och ungdomar - vi satsar bland annat på mindre grupper i förskolan, och att ett barnperspektiv präglar kommunens verksamhet

När det gäller ekonomin presenterade vi nyligen Alliansens grundplatta - där vi säger nej till de rödgrönas skattehöjning och den kostnadsgalopp de ger startskottet för.

Det är totalt ohållbart att tillåta kostnadsökningar under nästa år med 4,8% - vi sätter gränsen till 2,8%.

Det är nu vi måste ta fighten mot kostnadsökningarna, inte slå oss till ro och få en dubbelt värre utmaning att gå igenom om ett eller två år. En skattehöjning löser inga problem, utan tvärtom skapar det problem. (se två inlägg om detta i UNT - Hans Jansevik  och Hans G Karlsson)

Alla som arbetar inom och för kommunen gör säkert det bästa de kan. Men frågan är om alla har rätt uppgifter, och om alla, speciellt administrativa, rutiner och dokumenteringar behövs? Vi ser det inte som orimligt att man systematiskt går igenom kommunens administration och sparar 10% i genomsnitt på den. Alltså inte ute i skolor, på äldreboenden och på bygglovsenheten. Utan just på administrationen - beställarkontor, mellanchefer, stödfunktioner och liknande.

Låt mig ge tre exempel som illustrerar problemet. I Uppsala kostar en förskoleplats 133.500 kr/år. Det är 8.000 kr mer än rikssnittet. Med drygt 10.000 förskoleplatser motsvarar det 80 mnkr. Det är mycket pengar. Då kanske man kan tänka att det beror på att vi har så hög kvalitet? Nja, jämför man med Jönköping som ligger på ungefär samma kostnadsnivå, ja då har de 4,8 barn per anställd. I Uppsala är siffran 5,4 barn per anställd. Och när det gäller andel av personalen med pedagogisk högskoleutbildning, ja då har de 86% mot 46% i Uppsala. Vi har alltså varken högre personaltäthet eller mer utbildad personal trots att vi har så mycket högre kostnader. (se debattartikel av B Moraeus i UNT 3/10)

Nästa exempel gäller korttidsplatser inom äldreomsorgen. Enligt Kolada, kommunens system för att mäta ekonomin, så kostar en korttidsplats 3.466 kr (2014). Men om man tittar på vad kommunens egenregi får betalt för att tillhandahålla varje plats så ligger ersättningen från Äldrekontoret på mellan 1500-1800 kr. Vart tar andra halvan av kostnaderna vägen?

Slutligen informatörer. Dagens samhälle skrev om detta i somras och påpekade de att antalet informatörer i kommunsektorn har ökat med 100% på 10 år. I Uppsala har vi med våra 62 informatörer 3/100.000 inv. Om vi skulle komma ner till snittet på ca 2/100.000 inv. så skulle vi kunna spara ungefär 20 tjänster motsvarande 10 mnkr.

Jag säger inte att det är just detta man ska spara pengar på - poängen är att illustrera att vi ligger högt i kostnader, och att vi därför måste arbeta med att åtminstone komma ner i kostnader i nivå med jämförbara kommuner.

I det privata näringslivet får man ibland skära ner stora delar av organisationen för att få lönsamhet i verksamheten. Jag tror det skulle vara välgörande att gå igenom hela administrationen och verkligen fundera över vad man faktiskt skulle kunna ta bort om man måste spara 10%. Låt oss nu ta ledarskapet för vår kommun, innan det är för sent!

Långsökt om Lemne

Jag tycker att kritiken från delar av Uppsala Universitet (se UNT) mot dess konsistoriums ordförande Carola Lemne har gått på tok för långt. Det är ytterst långsökt att hon skulle avgå från sin ordförandepost bara för att organisationen Svenskt Näringsliv (där hon är VD) har kontakter med samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna.

Tyvärr visar detta på att Uppsala Universitet blivit alltför politiserat och att några av dess medarbetare inte klarar att skilja på offentliga personers olika roller.

Nu hör det till saken att kritiken delvis är en gammal historia, som bottnar i den starka kritik som riktades mot Lemne i frågan om Svenskt Näringslivs inställning när det gäller vapenexport till Saudiarabien.

Men Uppsala Universitet som sådant ska, och kan inte ha någon inställning i dagsaktuella frågor. Varken om Sverige ska exportera vapen till diktaturer, eller hur man ska se på Sverigedemokraterna. Universitetet ska syssla med utbildning och forskning, samt vara en viktig aktör på andra sätt i samhället. Men värdegrunden är den svenska konstitutionen, universitetets statuter och liknande, och det är inte universitetets egen roll att uttyda hur olika dagsaktuella politiska frågor stämmer med denna värdegrund. Jo, i forskningen naturligtvis. Men inte angående universitetsledningens legitimitet.

När det gäller just Sverigedemokraterna är frågan uppenbart mycket känslig för vissa (se t ex artikel i SvD apropå att Åkesson portades från universitet). Detta bottnar i att man ser partiet som fascistiskt, och menar att det bör både förbjudas och motarbetas på ungefär samma sätt som nazistpartiet i Tyskland borde ha förbjudits och motarbetats. (Löfvén / Andersson myntade "nyfascismen" som etikett när de efter regeringskrisen 6/12 behövde rättfärdiga avståndstagandet från SD)

Det är dock en jämförelse som inte håller. Även om jag är starkt kritisk till Sverigedemokraternas nationalistiska politik (se "Är SD rasister?"), där man visst kan fundera på om de verkligen står för ett lika människovärde, måste vi ändå acceptera att de idag förespråkar demokrati och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet. I alla fall är det vad de säger. Även forskningen tycks stödja att SD inte är ett fascistiskt parti.

Sedan har de en väldigt tveksam bakgrund, men det finns det fler riksdagspartier som har. Exempelvis Vänsterpartiet som för inte alltför länge sedan hyllade socialistiska diktaturer och inte tydligt tog avstånd från våld som medel för samhällsomstörtningen. Så där vore ett samröre med (V) vara lika allvarligt som ett med (SD).

Nej, det är lite beklämmande att se den beröringsskräck som vissa personer har när det gäller SD, och vilka konsekvenser denna hållning får i deras agerande.

Lemne kommenterar till UNT

Och svarar Ergo samma sak

Barometern om drevet mot näringslivet

Uppdatering: Läs den mycket intressanta Lemne-intervjun av Behrang Behdjou i DN, där hon bland annat kommenterar Sverigedemokraterna

Familjens röst

Nu är det snart dags att rösta - och rösta då för barnen och familjerna! I dagens UNT skriver Ebba Busch Thor och jag om hur vi ska jobba för att minska barngrupper och ge föräldrar större valfrihet och inflytande över den egna livssituationen.

I Sverige talar vi om skola, om äldreomsorg och om vinster i välfärden. Men vi glömmer ofta bort det som är viktigast och närmast för människor. Familjen är den minsta och grundläggande byggstenen i samhället, och genom att stödja familjerna, föräldrarna och barnen så kan vi också få en fungerande skola och omsorg. Det är INTE staten som har huvudansvaret för barnen, och även när det gäller äldre personer så måste vi uppvärdera anhörigas roll i vården och omsorgen. Staten ska inte styra föräldrar att välja en viss form av omsorg, vilket är precis vad som sker i dag genom att man med maxtaxa och subventioner på över 100.000 kr per år gynnar den offentliga förskolan. Genom en barnomsorgspeng kan föräldrarna i stället själva välja barnomsorg, något som kommer att både avlasta förskolan som därmed får bättre kvalitet, och ge tryggare barn vilket också ger skolan större möjlighet att förmedla kunskaper och få bättre resultat.

Så vad väntar vi på? Bli Familjens röst på söndag!

Blivande kommunalråd?!

Ja, det skulle man tro att jag kan bli om man läser UNT. Nu är det ju varken aktuellt i dagsläget, och det är ganska många hypotetiska steg även för att det skulle bli aktuellt nästa år.

Bakgrunden är som UNT skrev igår att Ebba Busch Thor föreslås bli andranamn på partiets EU-lista. OM hon blir inkryssad eller partiet får två mandat kan hon därmed bli EU-parlamentariker nästa sommar. Jag har sagt till media att jag helst, för Uppsalas del, och partiet lokalt, ser att hon blir kvar som kommunalråd här. Min övertygelse är dock att hon gör en bra och betydelsefull insats oberoende av var hon än är!

Visst är det så att jag kandiderar i kommunvalet, och att jag har bestämt mig för att lämna landstingspolitiken. Och att jag kom tvåa efter Ebba i vårt interna provval.

Jag kandiderar för att jag vill företräda den enskilda Uppsalabon att få en bättre och effektivare kommunal service när det gäller allt från skola, vård/omsorg, infrastruktur till byggärenden och avlopp. Samtidigt brinner jag för att Uppsala inte ska bli någon sovstad eller förort till Stockholm utan skall utveckla sin egen profil som en starkare näringslivskommun grundad på den höga kompetensnivå som finns här! Nu är naturligtvis Akademiska sjukhuset, Universitetet och Uppsala kommun viktiga arbetsgivare, men vi måste ha ett inbjudande företagarklimat för att Uppsala ska kunna växa och utvecklas!

För mig är det viktigast att familjerna och det civila samhället får utvecklas och frodas. Kommunen och det offentliga ska stödja, inte styra dessa nivåer!

Nu blir det spännande att se hur det utvecklar sig vidare och hur medlemmar och väljare ser på mitt och kristdemokraternas engagemang för deras livssituation!