Sexbarnspappor bör blogga

I januari 2008 skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen - under rubriken "Fembarnspappor hinner inte blogga, eller?" Jag var då föräldraledig med vårt femte barn, och bloggtrenden var på uppåtgående. Det var innan alla sociala medier där vi numera har den mesta kontakten, och jag såg bloggen som en viktig kanal att spegla livet som småbarnsförälder.

Tredje sonen 4 dagar gammal

Pappa igen

Nu har plötsligt livet tagit en annan vändning. För första gången sedan bloggens start måste jag nu ändra "fembarnspappa" i presentationen till "sexbarnspappa". I söndags kväll föddes nämligen vår tredje son, och sjätte barn. Som framgått har vi haft fem barn födda mellan 1997 och 2007, men nu kom det alltså en liten "sladdis", som en överraskande 50-årspresent till mig.

Det var inget planerat - men varje barn är välkommet. Jag själv föddes när min mamma var 45 och min pappa 48, men då hade båda andra äktenskap och familjer med 3-4 barn bakom sig. I vårt fall är jag väldigt tacksam för att jag och Ingvild kunnat hålla ihop de här 25 åren, och att vår lille son nu får födas in i samma familj som sina fem storasyskon.

Annars har jag haft flera både vänner och kollegor som varit i samma situation, men flera av dem i liknande läge som mina föräldrar var i med en ny familjebildning. Bland kommunalråden i Uppsala är både Mohamad Hassan (L) och Erik Pelling (S) nyblivna småbarnsföräldrar, och i höst ska även Tobias Smedberg (V) vara föräldraledig - men han har också lite mindre barn som övriga syskon i barnaskaran. Även moderaternas Therez Almerfors och Fredrik Ahlstedt har ganska små barn och har båda varit föräldralediga sedan jag började som kommunalråd.

Stolt pappa på Akademiska sjukhuset

Annan livssituation

På många sätt är det en väldigt annorlunda livssituation nu jämfört med för 12 år sedan för min del. Då bodde vi med 5 barn 10 år och yngre i en lägenhet i Sävja - sedan dess har vi hunnit bygga hus, så att alla ska få plats, i Danmark utanför Uppsala. Då hade jag visserligen nyss vikarierat som landstingsråd, men var föräldraledig från en tjänst som politisk sekreterare och hade inte hållit på med politik så väldigt länge - nu är jag sedan 6 år kommunalråd och har dessutom under mellantiden både hunnit starta, driva och lämna över ett företag inom barnomsorg med 20-talet anställda och flera hundra barn som varit i verksamheten (Ekoxen). Då var det jag som stod för den största delen av föräldraledigheten för våra barn - med en fru som omväxlande studerade och hade diverse olika jobb - nu är frun fast anställd skolkurator med sikte på att själv ta ut det mesta av föräldraledigheten. Då var det väldigt mycket jobb också med de andra barnen - nu står alla storasyskon i kö för att ta hand om lillebror och kan hjälpa till med allt från att lämna och hämta mig och Ingvild på förlossningen på Akademiska, byta blöjor, ordna mat och ordna med olika praktiska saker hemma.

Jag ska erkänna att jag faktiskt hade börjat se fram mot kommande barnbarn (inte med en gång förstås), innan plötsligt det här dök upp. När jag firade min 50-årsdag i november så var det bara jag och Ingvild som kände till graviditeten, och det är klart att det låg en viss oro i att bli gravid i lite högre ålder. Så vi är otroligt tacksamma och glada över att allt har gått så bra och att vi fått en så välskapt, frisk och rask liten gosse! Gud är god!

Varför småbarnsföräldrars röst behöver höras

Min äldsta dotter, Edel, som nu är 23 och precis blivit teol kand, skrev som 10-åring en kommentar på det första blogginlägget - "En väldigt bra sida! Småbarnspappor har helt säkert tid att blogga, det tvivlar jag inte på". Och det är ingen tvekan om att engagemanget för familjen har varit väldigt starkt hos oss Segersamare. Min fru Ingvild avgick nyligen efter åtta år som ordförande i Haro - hemmaföräldrars riksorganisation. För mig var det delvis där som också mitt familjepolitiska engagemang startade - som hemmapappa åt våra barn. Under våra första år där vi deltog i Almedalen (från 2006) var det Ingvild som lobbade för Haro medan jag tog hand om barnen.

I kristdemokratisk ideologi är "naturliga gemenskaper" samhällets grundval. Familjen är kanske den viktigaste naturliga gemenskapen och platsen där de allra flesta barnen växer upp och får sitt viktigaste stöd och sin fostran. Bland det allra mest prioriterade vi kan göra politiskt är alltså att stödja föräldrar i deras föräldraskap och erkänna familjens avgörande betydelse för vårt samhälle. Självklart kan familjer se olika ut, och det är inte alla som får barn, men min poäng är att familjers röst behöver höras mer i samhällsdebatten. Som jag var inne på i mitt första blogginlägg är det ofta andra personer som inte har fullt upp med att ta hand om barn, familj och jobb som är de som kanske hörs mest i samhället. Man får därför ibland en skev bild av vilka frågor som är de viktigaste.

Så var med och jobba med oss för familjen - och kom gärna på besök och beskåda vårt lilla underverk!

Bättre barnomsorg

Ja "bättre barnomsorg" borde varit rubriken på den artikel vi hade i UNT igår, och inte "mindre förskola".

Läs gärna artikeln på denna länk och se vilka goda förslag vi har för förskolan och barnomsorgen.

Polisanmälan mot Uppsalaläkare

Idag skriver jag med Lennart Koskinen, Gunnar Ågren, Peter Althin och Annelie Enochson en debattartikel i GP om skakvåld. Det är viktigt att säkerställa rättssäkerheten för familjer som anklagas för att ha misshandlat sina små barn, för är det inte sant att de har gjort det kan de drabbas otroligt hårt av samhällets dom.

Detta visar inte minst några artiklar i UNT sista dagarna. "Uppsalaläkare oeniga om barnmisshandelsdom" och "Uppsalaläkare utreds av landstinget". Oisín Cantwell skriver om detsamma i Aftonbladet, och upplyser även om att läkaren idag också polisanmälts för mened. En bra uppföljning av hans krönika för någon vecka sedan om hur mycket lidande staten kan utsätta en människa för.

Mycket kretsar därmed runt Akademiska sjukhuset här i Uppsala och dess barnskyddsteam. Idag blev ett förslag till beslut i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen 17/11 offentligt. Där ser vi att kritiken, som bland andra vi från RFFR framfört ("intresseorganisationen" i beslutstexten, § 191) nu leder till att landstinget inte väljer att permanenta barnskyddsteamet utan att utreda det ytterligare. Det är bra. Precis som vi skriver i vår artikel i GP är det ytterst viktigt att samhället går till botten med de brister som finns!

Uppdatering: Nu har även Magasinet Filter sammanfattat vad som hänt efter det att de som nästan första media publicerade en "grävande" artikel i vintras, som kanske var genombrottet i media för ett ifrågasättande av den märkliga skakvåldsdiagnosen (se ett tidigare inlägg här).

Genombrott för felaktigt dömda

Idag har HD kommit med domen i det mål jag följde på plats för några veckor sedan. En pappa från Västsverige frias nu från anklagelserna och tidigare domar om att han skulle ha skadat sitt barn genom att skaka det. Tack och lov för det - det kan komma att, som DN påpekar, innebära att många andra familjer som på liknande sätt drabbats av dessa anklagelser nu kan få lite hopp i en annars mycket mörk tillvaro.

Saken är ju den som jag tidigare beskrivit att på grund av den diagnos som nu HD säger att "Det kan konstateras att det vetenskapliga stödet för diagnosen skakvåld allmänt sett har visat sig vara osäkert", så har flera familjer fått sina barn omhändertagna, i vissa fall mer eller mindre för gott, har föräldrar suttit i fängelse, i bland flera år, och har ännu fler anklagats och få stå ut med att stämplas som misstänkta barnmisshandlare av socialtjänst och omgivande samhälle, även om de inte blivit dömda i rätten. Detta är naturligtvis helt fruktansvärt och en rättsskandal utan dess like. Ja, jag skulle påstå mycket värre än Thomas Quick-skandalen som ju "bara" drabbade en person.

Nu ser jag fram emot att alla dessa personer ska få upprättelse, bland annat pappan från Flen som just nu (onsdag-fredag) sitter i rättegång i Svea Hovrätt. Han har för övrigt suttit häktad sedan i mars, med restriktioner fram till sommaren, något som i sig är horribelt. Men som statsrådet Ygeman (S) tycker är bra tydligen...

Vi kommer inom RFFR där jag är ordförande att göra vad vi kan för att hjälpa alla dessa familjer varav många är medlemmar hos oss.

Aftonbladet

Cantwell
Expressen
SVT

Dagens Juridik

SvD

KvP

SVT Hallandsnytt

I dagishysterins Sverige

I morse fick vi på P1 morgon höra Jessica Rydz som berättade om hur hon 1994 på uppmaning av Posten skrev ett brev till sig själv om 20 år, något som nu Postmuseum i urval kommer att ställa ut i november. Det som grep Jessica mest var att hon då skrivit att hon, om hon får barn, måste prioritera dem och undvika en del av hennes dåliga erfarenhet av dagis som liten, något som hon också senare gjort i livet.

I Sverige ställs alltför många småbarnsföräldrar, och särskilt mammor, inför dilemmat att kastas ut i arbetslivet innan de känner att deras småbarn är riktigt mogna för det. Arbetslinjen som Reinfeldt-regeringen drivit har varit bra, men på detta område har det gått lite till överdrift (se mitt tidigare inlägg om vårdnadsbidraget). Det är nämligen en otroligt viktig insats som föräldrar till små barn gör för att fostra dem, ge dem trygghet, närhet och därmed en bra start i livet.

Ett annat vittnesbörd om detta fick jag i fredags när jag besökte Haros viktiga konferens om familjen. Där berättade en mamma under lunchen om hur hon tagit upp det här med barnomsorgen med sin chef i ett medarbetarsamtal. Hon har själv gått Handelshögskolan, och var ute i karriären, och hennes chef naturligtvis lika så. När frågan om barn och familj kom upp blev resultatet att hon fick trösta sin chef som inte kunde hålla tårarna tillbaka för att hon själv tyckte det var så konfliktfyllt att få ihop livspusslet med karriär, barn, mammaroll och allt annat.

Jag har också på öppna förskolan fått uppleva hur mammor beskriver hur de pusslar med föräldrapenningsdagarna för att i det längsta skjuta upp dagisstarten. Men när dagarna är slut så ska man ju börja jobba, så är det bara.

Problemet, som Ulla Waldenström också tog upp på seminariet i fredags, är att det finns på tok för lite forskning om vad det svenska dagisexperimentet egentligen har för konsekvenser. I dag går 84% av barnen 1-5 år förskola. Sedan maxtaxan infördes 2002 har ingen utvärdering gjorts av vilka konsekvenser den (eller förskolan) haft för barnen, bara hur den påverkat tillgänglighet och utbudet av arbetskraft.

Ulla Waldenström, professor vid Karolinska institutet, har skrivit en bok "Mår barnen bra i förskolan" där hon "understryker bristen på studier av förskolans effekt på barn. Det förefaller som om vi, föräldrar, röstberättigade och politiker, helt enkelt inte vill veta så mycket om hur barnen har det på dagis"

I vår verksamhet Föräldrakooperativet Ekoxen har vi under hösten haft föräldramöten i våra tre grupper Storvreta, Vaksala och Sävja. Jag har där berättat om vår höga kvalitet, och om den pedagogik som vi kallar relationsbaserad, det vill säga där vi tar hänsyn till viktiga utvecklingspsykologiska aspekter vad gäller barnens behov och hur vi på bästa sätt ska lägga till rätta för en god inlärning. Här är anknytningen en mycket viktig faktor, att barnet har en trygg vuxen person som de kan knyta an till, och inte för många personer, både barn och vuxna, att förhålla sig till. En mamma berättade på ett av föräldramötena att hon hade haft ett äldre barn på en förskola där de visserligen var indelade i två grupper om 24 barn i varje. Men i praktiken hade man öppnat upp mellan de två avdelningarna så vanligtvis var det upp till 48 barn som samsades om de 7 olika lekrummen - en mycket stressande miljö som hon upplevde det. Och därmed valde hon vår verksamhet i stället.

Psykologen Gordon Neufeld (Neufeldinstitutet) förklarade i fredags att det är familjen som är den viktigaste faktorn att skydda barnen från en hotfull miljö och ge en bra och trygg uppväxt. Och genom att ha verksamheter som i så stor utsträckning som möjligt kan likna familjen (få personer och hög kontinuitet) så får man också en god kvalitét på verksamheten. Bra att få det erkännandet från en internationellt välrenommerad psykolog!

Familjens röst

Nu är det snart dags att rösta - och rösta då för barnen och familjerna! I dagens UNT skriver Ebba Busch Thor och jag om hur vi ska jobba för att minska barngrupper och ge föräldrar större valfrihet och inflytande över den egna livssituationen.

I Sverige talar vi om skola, om äldreomsorg och om vinster i välfärden. Men vi glömmer ofta bort det som är viktigast och närmast för människor. Familjen är den minsta och grundläggande byggstenen i samhället, och genom att stödja familjerna, föräldrarna och barnen så kan vi också få en fungerande skola och omsorg. Det är INTE staten som har huvudansvaret för barnen, och även när det gäller äldre personer så måste vi uppvärdera anhörigas roll i vården och omsorgen. Staten ska inte styra föräldrar att välja en viss form av omsorg, vilket är precis vad som sker i dag genom att man med maxtaxa och subventioner på över 100.000 kr per år gynnar den offentliga förskolan. Genom en barnomsorgspeng kan föräldrarna i stället själva välja barnomsorg, något som kommer att både avlasta förskolan som därmed får bättre kvalitet, och ge tryggare barn vilket också ger skolan större möjlighet att förmedla kunskaper och få bättre resultat.

Så vad väntar vi på? Bli Familjens röst på söndag!

Unik rättegång i Högsta Domstolen

 

Jag har under två dagar följt en unik rättegång i Högsta Domstolen (delvis på plats). Det är ett fall där en tvillingpappa åtalats för att under 2009 ha misshandlat sin lille 11-veckor gammal son, som tillsammans med sin tvillingbror legat sjuk i en allvarlig virusinfektion där föräldrarna turats om att sova och vaka över pojkarna. 

Det är helt osannolikt hur samhället har behandlat denna familj, utifrån en mycket tveksam diagnos. Försvarsadvokaten berättade i sin plädering hur familjen inledningsvis efter händelsen sattes under utredning med dygnetruntbevakning under två månader. Man fann där inget att anmärka på så familjen skickades hem. Ett år senare när mamman var på väg till dagis med tvillingarna i vagnen för att hämta deras storasyster så troppade sex personer upp (fyra socialarbetare och två civilpoliser) och förklarade att de skulle omhänderta pojkarna. Där och då. Mamman förklarade att det gick inte utan hon måste gå för att hämta dottern på dagis, men fick då svaret att det behövde hon inte bekymra sig om eftersom även flickan redan var omhändertagen. Sedan följde en lång kamp för att få tillbaka barnen. Efter en vecka släpptes flickan, men tvillingarna förblev i fosterhem under tre långa år. Först förra sommaren (2013) fick de komma hem till sina föräldrar.

Vad är det då som kan få samhället att reagera så? När jag hörde berättelsen under förhandlingarna häpnade jag, och när jag berättade för min fru blev hon helt upprörd. Upprörd över att en pappa kan anklagas för misshandel när han enbart ruskat sin bebis för att få liv i honom när han var medvetslös och nästan inte andades. Skrämmande med alla juridiska termer där åklagaren talar om "likgiltighetsuppsåt" ungefär som att pappan var likgiltig till att han riskerade att skada sitt barn.

För första gången i processen förde också åklagaren in en ny åtalspunkt. Inte bara att barnet skulle ha blivit skakat utan även slaget i huvudet (eller dängt i väggen med huvudet). Och detta först i Högsta Domstolen - inget av detta hade hävdats i tingsrätt och hovrätt. Anledningen är att diagnostiseringen har ändrats, från "skakvåld"-hypotesen har man nu gått över till "Abusive Head Trauma" AHT, vilket alltså även kan innebära våld mot huvudet. Det är nämligen så i detta fall (och de flesta andra liknade) att det finns ingen som helst bevisning förutom den medicinska diagnosen. Tvärtom talar alla andra fakta MOT att en misshandel skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt som hävdas i åtalet.

Vad som hände i detta fall var att pappan gick in på toaletten med pojken för att han skrek. Pojken brukade under sjukdomstiden ha svårt att bajsa, vilket brukade kunna ordnas med att lägga barnet på skötbordet och ta av blöjan. I detta fall kom dock inget bajs och pojken fick bara mer och mer ont (skrek i alla fall mer och mer), och blev till slut medvetslös. Mamman ringde 112 (vi fick höra samtalet) och var förtvivlad över att pojkens ögon rullade och han var livlös. I detta skede berättar pappan att han ruskade barnet för att om möjligt få liv i det.

Shaken-baby-hypotesen säger att om man skakar ett barn kan det få huvudskador. Något som kan avläsas genom röntgen och undersökningar i form av ögonbottenblödningar och blödningar under hårda hjärnhinnan, något man kunde se i pojkens fall (det har senare framkommit att det mycket väl kunde finnas samma symptom på tvillingbrodern, men det var aldrig något man kontrollerade då). Skador som hävdas kunna ge bestående men, dock inte så i detta fall. 

Det unika med denna rättegången var att nu för första gången skakvåldsdiagnosen prövas direkt av Högsta Domstolen (mig veterligen). Domstolen har ju (som jag tidigare skrivit) beviljat resning i två andra fall, men de kommer att behandlas i hovrätten. 

Anledningen att HD tog upp fallet var nog i första hand för att pröva uppsåtsfrågan. I tingsrätten blev mannen dömd enbart till böter eftersom jag antar att man ansåg det föreligga förmildrande omständigheter, men i hovrätten dömdes han till 1 1/2 års fängelse. Och frågan är alltså om man ska bli dömd för att ha tillfört skada när uppsåtet ju var en handling i nödvärn, med syfte att få liv i barnet.

Men, det andra unika är att i och med att frågan om skakvåld kom upp blir den pågående vetenskapliga debatten plötsligt juridiskt sprängstoff. Idag förklarade nämligen representanten för Socialstyrelsens rättsliga råd, professor Anders Eriksson från Umeå, att han inte längre kunde stå för det utlåtande han skrivit för ett år sedan. Han sitter nu som utredare av diagnosen för SBU och har insett att det finns en reell kontrovers runt skakvåldsdiagnosen, vilket gjorde att han förklarade, trots det åklagarvittne han var, att han inte kunde veta något om skakningarna var upphov till skadorna. Försvarets expertvittne, Peter Aspelin, professor vid KI i radiologi och tidigare ordförande i läkarsällskapet, som även Anders Eriksson hänvisade till, förklarade på samma sätt att vi inte säkert kan veta något om skadornas uppkomst.

Med dessa mer eller mindre samstämmiga expertuttalelser vore det naturligtvis märkligt om HD skulle välja att fälla trebarnspappan, men efter alla plumpar i svensk rättshistoria är jag luttrad. Speciellt efter att ha läst boken om "Mannen som slutade ljuga", Sture Bergwall. Men där var det ju i och för sig bara tingsrättsdomar. Så vi får hoppas och tro att HD verkligen går till botten med frågan och kommer med ett positivt utslag. Detta kommer inte bara att ha betydelse för pappan i det här fallet, men för många, många småbarnsföräldrar i Sverige som på liknande sätt blivit falskt anklagade och dömda.

Här finns en trailer till en amerikansk film om Shaken Baby Syndrome som är på väg

Uppsala en kommun med tid för barnen

 

Foto: Truls Busch

Idag har Ebba Busch och jag presenterat valmanifestet för Kristdemokraterna i Uppsala kommun. Tillsammans med David Lega, vice partiledare och Kristdemokraternas kommunalråd i Göteborg. Detta ute på en flotte på fyrisån! Vi vill göra stora satsningar för att förbättra situationen för Uppsalas familjer, och därmed ge en bättre och tryggare uppväxt för barnen, vår framtid!

En fråga där vi sticker ut är att vi vill genom en liten höjning av maxtaxan för de med högst inkomster tillsammans med en satsning från staten höja kvaliteten i förskolan genom att minska barngrupperna. I Uppsala har vi redan i den budget som antogs i vår fått igenom en satsning som innebär att det blir ett barn mindre per barngrupp. Nu vill vi gå vidare och minska med två till.

En annan fråga är den jag lanserat där vi vill införa en ny placeringsform inom socialtjänsten. En där kommunen och familjerna får "delad vårdnad" i de fall det är möjligt. Vi vill också öka resurserna till "Råd och Stöd", den del av Uppsalas socialtjänst som arbetar förebyggande och med frivilliga insatser till familjer med behov. På så sätt kan vi hjälpa fler familjer på ett bättre sätt.

Förutom frågan om "delad vårdnad" inom socialtjänsten har jag två frågor som jag driver i min kampanj, Pendeltågsstation i Bergsbrunna, och ökade tjänstegarantier från kommunen. När det gäller tågtrafiken behöver vi ytterligare förbättra möjligheterna till tågpendling, dels genom att bygga ut kapaciteten mot Stockholm vilket möjliggör en återöppning av Bergsbrunna station, men även genom att integrera tågpendlandet i hela Mälardalen och bättre tillgänglighet från exempelvis kommunens västra områden (Järlåsa, Vänge). Tjänstegarantier betyder att kommunen ger pengarna tillbaka på de avgifter de tar ut, om de inte ger den service de borde. Om till exempel ett bygglov tar för lång tid ska man få pengarna tillbaka. Detta bör gälla även på andra områden där kommunen ger service till Uppsalaborna! Allt för att öka effektiviteten och underlätta för företagande, byggande och tillväxt.

Nu jobbar vi vidare för valvinst med ett fantastiskt Kristdemokratiskt lag!

UNT

Upplandsradion 

Ebba Busch Blogg

Facebook Ebba Busch Thor

UNT om KD riks förslag

@segersam twitter

@segersam instagram

Facebook Jonas Segersam

 

Vår för Uppsalas familjer!

Idag hälsar vi maj välkommen, dock i vintrig skrud denna gång. Efter rapporter om att den meteorologiska sommaren (5 dygn med medeltemperatur över 10 grader) nått delar av landet har det nu behagat fader frost att sopa gumman tö på dörren och sätta sig själv på tronen.

Vackert, men kanske ännu hellre då i november! 

Tack och lov lovar prognosen uppklarnande och jag ser fram emot när majsolen bryter fram över kristdemokraternas 10:de första-maj-demonstration senare idag!

Vårt land, och våra familjer behöver både tjällossning och vårsol så att de kan få mer tid för varandra och känna att de inte tvingas till att gå emot sina samveten i arbetslinjens heliga namn. Visst är det viktigt att alla svenskar har en uppgift i det (delvis) lönebetalda samhällsbygget, men omsorg av barn är också en mycket viktig samhällsuppgift. Där behövs hög kvalitet för att vi ska kunna ge våra ungar en bra grund. Något som är avgörande för samhällets framtid eftersom barnen och familjerna är samhällsgemenskapens fundament!

Minnesrik 50-årsfest

En minnesrik dag var det igår, och ett värdigt firande av de svenska kristdemokraternas 50-års jubileum.

På fotot står jag med två stora politiska förebilder, Kjell Magne Bondevik, tidigare partiledare för KrF och i två omgångar Norges statsminister, samt Alf Svensson, tidigare partiledare för KDS / KD, statsråd och numera EU-parlamentariker.

På eftermiddagen, efter Göran Hägglunds tal, fick just Alf Svensson och Kjell Magne Bondevik ge glimtar ur de två systerpartiernas historia. Vänskapen dem emellan inleddes i början av 70-talet då de var ordförande för respektive länders kristdemokratiska ungdomsförbund. Bondevik beskrev Kristelig Folkepartis två "guldåldrar", dels i början av 70-talet med Lars Korvald som statsminister, och dels 1997-2005 då Bondevik ledde två regeringar. På liknande sätt beskrev Svensson de svenska kristdemokraternas intåg i regeringen (och riksdagen) 1991, och det stora genombrottet 1998. 

I den efterföljande paneldiskussionen fick varje deltagare beskriva en stor framgång de varit med om att bidra till för kristdemokratisk politik. Göran Hägglund var först ut och nämnde avskaffandet av fastighetsskatten som ett väldigt tydligt exempel på hur ett kristdemokratiskt vallöfte från 2006 nu genomförts i praktiken. Därefter fick KDU-ordförande Sara Skyttedal ordet, och pekade på att partiet faktiskt medverkat till att sätta stopp för många dåliga förslag, som till exempel kvoterad föräldraförsäkring och könskvotering till bolagsstyrelser. Chatrine Pålsson Ahlgren som under 18 år suttit i riksdagen, och under hela den tiden och ännu längre, också varit landstingsledamot, beskrev sin största framgång att ha medverkat till att geriatrik behölls som en läkarspecialitet. Detta under en mangling på flera dagar i början av 2000-talet under socialdemokratiskt styre.

Inger Davidsson var civilminister 1991-1994 och berättade om införandet av lagen mot innehav av barnpornografi. Stödet var oerhört svagt, både från de andra borgerliga partierna och från media och kulturetablissemanget. Men Inger var beredd att avgå som minister om inte denna lag gick igenom, och till slut fick hon sin vilja igenom. Ett exempel på kristdemokratiskt engagemang som betyder något för barnen. Kjell Magne Bondevik, som själv fått hjälp när han fick ta en timeout på grund av en depressiv reaktion 1998, såg som en stor seger att hans regering i flera steg kunde trappa upp anslagen till den psykiatriska vården och göra den mer jämställd med den somatiska. Alf Svensson talade slutligen om betydelsen att blicka ut i världen mot demokratiutveckling, exempeliv i samband med den arabiska våren.

Detta är bara några exempel på att kristdemokraterna faktiskt inneburit en stor skillnad i skandinavisk politik. 

Efter denna diskussion kom de fyra allianspartiledarna upp, och Göran Hägglund berättade att han nu ändrat åsikt om en fråga sedan 2006. Han talade då om att det är bra att byta regering i bland, men har nu kommit till insikten att det vore en katastrof för Sverige att byta regering i det här läget.

Ja, så där gick det på. Efter ett mellanspel med ett mycket intressant seminarium om anknytning i förskolan (med Gunilla Niss och Malin Broberg se även artikel i GP) var det dags för den stora jubileumsfesten. Statssekreterare Ragnwi Marcelind var konferencier och Triple n Touch medverkade med förstärkning från Star for Life / Star Choir. Mycket festligt!

Bland annat fick vi se alla ännu levande partisekreterarna uppradade:

Det var för övrigt Stig Nyman, näst längst till höger, partisekreterare -72 (från före Alf Svensson blev partiledare) till -79 som knäppte kortet på mig, Bondevik och Svensson överst.

Marcus Jonsson presenterade slutligen jubileumsskriften som jag förstås köpte med mig och ska läsa med intresse.

Efter 50 fantastiska år har vi nu 50 nya spännande år framför oss - en fantastisk möjlighet för de svenska kristdemokraterna.

Dagen 1,2,3

ViD 1,2

DN: "rätt parti fel land" + Hägglund intervju, &en fråga,

Ny modell för placeringar av barn

Här står jag inför drygt 150 kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiska kandidater i landstingssalen i Stockholm och presenterar en ny modell för placeringar av barn inom socialtjänsten.

I Sverige har antalet placeringar ökat och det finns många problem med de LVU-placeringar som görs, enligt utredare Håkan Ceder. Jag har själv mött föräldrar som fått sina barn slitna ur armarna av polisen, och det är ju ett ytterst opsykologiskt och fullständigt onödigt ingripande från myndigheternas sida. Det betyder att man redan utmålat föräldrarna som skyldiga. I bland är man mer sofistikerad, som en familj jag ska möta i förvaltningsrätten i morgon som fått alla sina fyra barn 1-9 år omhändertagna på dagis och skola. Då slipper man förstås de upprivande scenerna men det är ändå ett lika stort övergrepp.

Nej, varför agerar inte staten / det offentliga på samma sätt som man man uppmanar föräldrar som skiljer sig att göra. Det är ju vid LVU fråga om ett slags skilsmässa, där det offentliga kan komma att bli framtida vårdnadshavare. Men målet måste ju vara att skilja sig i sämja och tillsammans komma överens om hur barnen ska tas omhand. Numera är det ju också vanligt med delad vårdnad efter en skilsmässa, något som i princip inte förekommer i fall av LVU.

Jag föreslår därför en ny placeringsform för socialtjänsten! En delad placering mellan det biologiska hemmet och familjehemmet, som gör en slags "storfamilj". Samverkan ska inte ske på frivillig väg utan vara under ledning av särskilt tilldelade familjeterapeuter eller socialsekreterare.

Detta för att inte barnen ska förlora kontakten om de biologiska föräldrarna är delvis fungerande. Det kan exempelvis vara psykisk sjukdom som går i "skov" där det kan fungera under flera månader av året att barnen faktiskt bor hemma. Eller situationer där en förälder under en viss period sitter i fängelse, eller är under behandling.

Som det är idag innebär i vissa fall att barnen helt förlorar kontakten med sina biologiska föräldrar vilket kan leda till vilsenhet och även problem i familjehemmen när barnen kommer upp i tonåren. I Uppsala kommun skulle detta kunna genomföras som ett försöksprojekt. Modellen för "Social Impact Bonds" som Göran Hägglund lanserade i SvD häromdagen kan vara ett sätt att genomföra detta projekt på, väl värt att titta på. Det skulle i så fall engagera företag eller ideella organisationer i processen, något som vi redan är vana vid i vår kommun genom den så kallade utmanarrätten.

SBS på DN debatt

Idag publicerades på DN Debatt en replik från mig och Mats Hellberg som företrädare för RFFR, Riksförbundet för familjers rättigheter, på en artikel från ett antal barnläkare i lördags. Artiklarna gäller frågan om SBS, Shaken baby syndrom, är en vetenskapligt välgrundad diagnos eller inte. Även ett par läkare har skrivit en annan replik.

Jag har ju skrivit på denna bloggen ett antal gånger tidigare (se länkar nedan), och det beror på att frågan engagerar mig. Det gör verkligen ont att se och ha kontakt med alla familjer som slagits sönder på grund av felgrepp från samhällets sida. Argumentet att det är bättre att omhänderta några barn för mycket för att hindra att någon blir misshandlad håller inte riktigt. Bland de fall som framhålls som de exempel på hur barn dött av misshandel är ju just de som fått resning i Högsta domstolen. Alltså blir det dubbelfel när man talar om att statistik visar att ett antal barn dör av detta varje år, när just de fall man då bygger argumentet på troligen är felaktiga. Det blir ett cirkelresonemang.

Det finns slående likheter med debatten om Tomas Quick där personer från etablissemanget framhärdar i att försvara de felgrepp som gjorts. Den stora skillnaden mellan dessa fall är att där drabbades en ensam sjuk man, medan i de här fallen drabbas ett antal småbarnsfamiljer i Sverige varje år!

Nu hoppas jag att regeringen och Maria Larsson tar detta på allvar så att inte fler oskyldiga drabbas!

Tidigare skrivet på denna blogg:
Misshandelsproblemet uppmärksammat
Glädjande resning
Feldiagnostiserad barnmisshandel
Oskyldigt dömda!?
Familjen - inte staten!

Misshandelsproblemet uppmärksammat

Efter Högsta Domstolens beslut att för andra gången bevilja en dömd förälder resning strax efter jul, har nu problemet med feldiagnostiserad barnmisshandel uppmärksammats i media. Ovan syns förstasidan på DN som skrev om saken 14 januari, och i dagarna kom senaste numret av magasinet Filter som både på ledarplats och i en lång artikel "Utan min dotter" beskriver ett konkret fall (det där resningen beviljades och som också "pippigruppen" arbetat för) och problematiken i allmänhet. Idag i P1:s Kropp och Själ fick vi höra en intressant beskrivning av läget. De tre läkarna Ingemar Thiblin, Lina Davidsson och Gabriel Otterman fanns med i studion, och vilka jag även träffat och samtalat med alla tre.

I ovanstående klipp ser vi ett exempel från Texas, USA som beskriver ett av alla de fall som refereras till i radioprogrammet. Enligt Kropp och Själ skall det finnas ca 1000 personer som sitter i fängelse i USA på grund av dessa anklagelser. Där är dock situationen väldigt polariserad med läkare "för" och "mot" som vittnar mot varandra i domstolarna.

Men nu ser det ut att kunna bli en öppen debatt om denna problematik också i Sverige! I vårt konformistiska land är det ofta svårt att ha flera synpunkter i offentligen samtidigt. Men här måste en objektiv bild fram, där flera synpunkter får komma till tals, som professor Ingemar Thiblin påpekar i radioprogrammet.

Vi fortsätter att arbeta utifrån RFFR, Riksförbundet för familjers rättigheter, där vi redan har ungefär 150 medlemmar. Vi hoppas att fler som vill stå tillsammans för att lyfta upp familjernas situation ansluter sig till föreningen. Mer information finns på vår hemsida och facebook!

Se även Dagens juridik, Expressen, Forskning och Framsteg,

DN noterar att Mio-gruppen ändrat sin information.