Jag har under två dagar följt en unik rättegång i Högsta Domstolen (delvis på plats). Det är ett fall där en tvillingpappa åtalats för att under 2009 ha misshandlat sin lille 11-veckor gammal son, som tillsammans med sin tvillingbror legat sjuk i en allvarlig virusinfektion där föräldrarna turats om att sova och vaka över pojkarna.
Det är helt osannolikt hur samhället har behandlat denna familj, utifrån en mycket tveksam diagnos. Försvarsadvokaten berättade i sin plädering hur familjen inledningsvis efter händelsen sattes under utredning med dygnetruntbevakning under två månader. Man fann där inget att anmärka på så familjen skickades hem. Ett år senare när mamman var på väg till dagis med tvillingarna i vagnen för att hämta deras storasyster så troppade sex personer upp (fyra socialarbetare och två civilpoliser) och förklarade att de skulle omhänderta pojkarna. Där och då. Mamman förklarade att det gick inte utan hon måste gå för att hämta dottern på dagis, men fick då svaret att det behövde hon inte bekymra sig om eftersom även flickan redan var omhändertagen. Sedan följde en lång kamp för att få tillbaka barnen. Efter en vecka släpptes flickan, men tvillingarna förblev i fosterhem under tre långa år. Först förra sommaren (2013) fick de komma hem till sina föräldrar.
Vad är det då som kan få samhället att reagera så? När jag hörde berättelsen under förhandlingarna häpnade jag, och när jag berättade för min fru blev hon helt upprörd. Upprörd över att en pappa kan anklagas för misshandel när han enbart ruskat sin bebis för att få liv i honom när han var medvetslös och nästan inte andades. Skrämmande med alla juridiska termer där åklagaren talar om "likgiltighetsuppsåt" ungefär som att pappan var likgiltig till att han riskerade att skada sitt barn.
För första gången i processen förde också åklagaren in en ny åtalspunkt. Inte bara att barnet skulle ha blivit skakat utan även slaget i huvudet (eller dängt i väggen med huvudet). Och detta först i Högsta Domstolen - inget av detta hade hävdats i tingsrätt och hovrätt. Anledningen är att diagnostiseringen har ändrats, från "skakvåld"-hypotesen har man nu gått över till "Abusive Head Trauma" AHT, vilket alltså även kan innebära våld mot huvudet. Det är nämligen så i detta fall (och de flesta andra liknade) att det finns ingen som helst bevisning förutom den medicinska diagnosen. Tvärtom talar alla andra fakta MOT att en misshandel skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt som hävdas i åtalet.
Vad som hände i detta fall var att pappan gick in på toaletten med pojken för att han skrek. Pojken brukade under sjukdomstiden ha svårt att bajsa, vilket brukade kunna ordnas med att lägga barnet på skötbordet och ta av blöjan. I detta fall kom dock inget bajs och pojken fick bara mer och mer ont (skrek i alla fall mer och mer), och blev till slut medvetslös. Mamman ringde 112 (vi fick höra samtalet) och var förtvivlad över att pojkens ögon rullade och han var livlös. I detta skede berättar pappan att han ruskade barnet för att om möjligt få liv i det.
Shaken-baby-hypotesen säger att om man skakar ett barn kan det få huvudskador. Något som kan avläsas genom röntgen och undersökningar i form av ögonbottenblödningar och blödningar under hårda hjärnhinnan, något man kunde se i pojkens fall (det har senare framkommit att det mycket väl kunde finnas samma symptom på tvillingbrodern, men det var aldrig något man kontrollerade då). Skador som hävdas kunna ge bestående men, dock inte så i detta fall.
Det unika med denna rättegången var att nu för första gången skakvåldsdiagnosen prövas direkt av Högsta Domstolen (mig veterligen). Domstolen har ju (som jag
tidigare skrivit) beviljat resning i två andra fall, men de kommer att behandlas i hovrätten.
Anledningen att HD tog upp fallet var nog i första hand för att pröva uppsåtsfrågan. I tingsrätten blev mannen dömd enbart till böter eftersom jag antar att man ansåg det föreligga förmildrande omständigheter, men i hovrätten dömdes han till 1 1/2 års fängelse. Och frågan är alltså om man ska bli dömd för att ha tillfört skada när uppsåtet ju var en handling i nödvärn, med syfte att få liv i barnet.
Men, det andra unika är att i och med att frågan om skakvåld kom upp blir den pågående vetenskapliga debatten plötsligt juridiskt sprängstoff. Idag förklarade nämligen representanten för Socialstyrelsens rättsliga råd, professor Anders Eriksson från Umeå, att han inte längre kunde stå för det utlåtande han skrivit för ett år sedan. Han sitter nu som utredare av diagnosen för SBU och har insett att det finns en reell kontrovers runt skakvåldsdiagnosen, vilket gjorde att han förklarade, trots det åklagarvittne han var, att han inte kunde veta något om skakningarna var upphov till skadorna. Försvarets expertvittne, Peter Aspelin, professor vid KI i radiologi och tidigare ordförande i läkarsällskapet, som även Anders Eriksson hänvisade till, förklarade på samma sätt att vi inte säkert kan veta något om skadornas uppkomst.
Med dessa mer eller mindre samstämmiga expertuttalelser vore det naturligtvis märkligt om HD skulle välja att fälla trebarnspappan, men efter alla plumpar i svensk rättshistoria är jag luttrad. Speciellt efter att ha läst boken om "Mannen som slutade ljuga", Sture Bergwall. Men där var det ju i och för sig bara tingsrättsdomar. Så vi får hoppas och tro att HD verkligen går till botten med frågan och kommer med ett positivt utslag. Detta kommer inte bara att ha betydelse för pappan i det här fallet, men för många, många småbarnsföräldrar i Sverige som på liknande sätt blivit falskt anklagade och dömda.
