I dagishysterins Sverige

I morse fick vi på P1 morgon höra Jessica Rydz som berättade om hur hon 1994 på uppmaning av Posten skrev ett brev till sig själv om 20 år, något som nu Postmuseum i urval kommer att ställa ut i november. Det som grep Jessica mest var att hon då skrivit att hon, om hon får barn, måste prioritera dem och undvika en del av hennes dåliga erfarenhet av dagis som liten, något som hon också senare gjort i livet.

I Sverige ställs alltför många småbarnsföräldrar, och särskilt mammor, inför dilemmat att kastas ut i arbetslivet innan de känner att deras småbarn är riktigt mogna för det. Arbetslinjen som Reinfeldt-regeringen drivit har varit bra, men på detta område har det gått lite till överdrift (se mitt tidigare inlägg om vårdnadsbidraget). Det är nämligen en otroligt viktig insats som föräldrar till små barn gör för att fostra dem, ge dem trygghet, närhet och därmed en bra start i livet.

Ett annat vittnesbörd om detta fick jag i fredags när jag besökte Haros viktiga konferens om familjen. Där berättade en mamma under lunchen om hur hon tagit upp det här med barnomsorgen med sin chef i ett medarbetarsamtal. Hon har själv gått Handelshögskolan, och var ute i karriären, och hennes chef naturligtvis lika så. När frågan om barn och familj kom upp blev resultatet att hon fick trösta sin chef som inte kunde hålla tårarna tillbaka för att hon själv tyckte det var så konfliktfyllt att få ihop livspusslet med karriär, barn, mammaroll och allt annat.

Jag har också på öppna förskolan fått uppleva hur mammor beskriver hur de pusslar med föräldrapenningsdagarna för att i det längsta skjuta upp dagisstarten. Men när dagarna är slut så ska man ju börja jobba, så är det bara.

Problemet, som Ulla Waldenström också tog upp på seminariet i fredags, är att det finns på tok för lite forskning om vad det svenska dagisexperimentet egentligen har för konsekvenser. I dag går 84% av barnen 1-5 år förskola. Sedan maxtaxan infördes 2002 har ingen utvärdering gjorts av vilka konsekvenser den (eller förskolan) haft för barnen, bara hur den påverkat tillgänglighet och utbudet av arbetskraft.

Ulla Waldenström, professor vid Karolinska institutet, har skrivit en bok "Mår barnen bra i förskolan" där hon "understryker bristen på studier av förskolans effekt på barn. Det förefaller som om vi, föräldrar, röstberättigade och politiker, helt enkelt inte vill veta så mycket om hur barnen har det på dagis"

I vår verksamhet Föräldrakooperativet Ekoxen har vi under hösten haft föräldramöten i våra tre grupper Storvreta, Vaksala och Sävja. Jag har där berättat om vår höga kvalitet, och om den pedagogik som vi kallar relationsbaserad, det vill säga där vi tar hänsyn till viktiga utvecklingspsykologiska aspekter vad gäller barnens behov och hur vi på bästa sätt ska lägga till rätta för en god inlärning. Här är anknytningen en mycket viktig faktor, att barnet har en trygg vuxen person som de kan knyta an till, och inte för många personer, både barn och vuxna, att förhålla sig till. En mamma berättade på ett av föräldramötena att hon hade haft ett äldre barn på en förskola där de visserligen var indelade i två grupper om 24 barn i varje. Men i praktiken hade man öppnat upp mellan de två avdelningarna så vanligtvis var det upp till 48 barn som samsades om de 7 olika lekrummen - en mycket stressande miljö som hon upplevde det. Och därmed valde hon vår verksamhet i stället.

Psykologen Gordon Neufeld (Neufeldinstitutet) förklarade i fredags att det är familjen som är den viktigaste faktorn att skydda barnen från en hotfull miljö och ge en bra och trygg uppväxt. Och genom att ha verksamheter som i så stor utsträckning som möjligt kan likna familjen (få personer och hög kontinuitet) så får man också en god kvalitét på verksamheten. Bra att få det erkännandet från en internationellt välrenommerad psykolog!