Inför civiläktenskap

 

 Muslimska kvinnor får knappt skilja sig enligt SVT:s reportage

Sameh Egyptson skrev i veckan på sin blogg ("Håll Sharia borta från svensk lagstiftning") om hur SVT Skåne rapporterat om svårigheten för muslimska kvinnor att skilja sig. Och att den imam man presenterade som en progressiv och bra kraft i själva verket har en stark koppling till muslimska brödraskapet ("Vem är SVT:s imam egentligen").

Jag visste inte om vilka regler som gäller inom islam -  men tydligen är det så att kvinnor kan inte skilja sig hur som helst - till skillnad från män som bara behöver begära skilsmässa. Imamer som följer islams stadganden skriver inte under skilsmässopappren för kvinnor om männen vägrar. SVT intervjuar en kvinna i den här situationen och hon har under 10 år varit låst i ett "haltande äktenskap" som innebär att hon inte kan gifta om sig muslimskt, och kan få svårigheter om hon besöker sitt hemland med sina barn utan mannens tillåtelse. Helt absurt att inte svensk äktenskapslagstiftning gäller de här kvinnorna.

Inför civiläktenskap

I samband med att jag startade den här bloggen diskuterades äktenskapet, och på våren 2009 ändrades lagen så att könsneutrala äktenskap infördes. Tyvärr gick inte KD:s linje att införa civiläktenskap igenom - något jag förordat sedan lång tid tillbaka (exempelvis i en debattartikel i tidningen Dagen långt innan jag blev partipolitiskt aktiv). Civiläktenskap innebär att den som ska gifta sig gör det "borgerligt", enligt de lagar som gäller i ett land - och sedan står det var och en fritt att förena / stadfästa detta med en religiös ceremoni - som då inte har någon laglig betydelse. Så är det i väldigt många andra länder, exempelvis Frankrike och Ryssland.

För mig som kristen var civiläktenskapet ett sätt att slippa inblandning från staten i hur kyrkorna slår vakt om den kristna synen på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna.

På den tiden handlade det för mig, liksom för många andra kristdemokrater om att vi måste skydda kristendomens ställning i ett sekulariserat samhälle. Det gör vi bäst genom att staten går sin väg, och kyrkorna går sin. Svenska kyrkans skilsmässa från staten år 2000 var ett steg i denna utveckling.

Sen kan vi naturligtvis argumentera för exempelvis familjens betydelse, men om majoriteten i vår demokrati har en annan uppfattning så måste vi anpassa lagstiftning och samhällets institutioner efter denna sekulära uppfattning.

Sekularism eller sekulär stat

Jag har med åren kommit att se saker ur en lite annan synvinkel - i takt med att jag fått upp ögonen över islamismens inflytande i det svenska samhället. Det har tydligt stärkt min uppfattning om att stödja en sekulär stat.

Nyligen skrev Nike Öbrink en artikel i Expressen om "assimilering" - en artikel som jag helt och hållet skrev under på när jag läste den. Dock kan jag hålla med om att just ordvalet assimilering kan ifrågasättas. Jag tycker dock inte att man bör rycka ut som 38 andra kristdemokrater gör och sabla ner vår KDU-ordförande. I stället borde partiledningen stödja det hon skriver, vilket Ebba egentligen gjorde när hon pressade Stefan Löfven om islamism i riksdagen parallellt med debatten i Expressen.

Jag har här på bloggen skrivit om hur allvarligt det är att när nu i kölvattnet av händelserna i Frankrike, och Macrons uttalanden, en muslimsk imam i Sverige, Salahuddin Berakat avslöjar sig själv som islamist - genom att förlöjliga idén om den sekulära staten.

Tyvärr har inte alla kristna sett hotet från islamism, utan stödjer islams roll i det svenska samhället. När Nike Öbrink beskriver hur det svenska samhället har en "världsunik syn på individualism, jämställdhet och sekularism" är det inte för att vi som kristdemokrater bör kämpa för sekularism som statsbärande ideologi, utan för att vi ska slå vakt om den sekulära staten.

Underkastelse

Själva ordet "islam" betyder "underkastelse". Därför är det så snubblande nära att det inte går att förena en islam-trogen samhällsuppfattning med en sekulär stat. Däremot kan kristendomen lätt förenas med den sekulära staten - eftersom kristendomen inte har ett världsligt anspråk på herravälde.

Just äktenskapslagstiftningen som jag inledde med illustrerar detta dilemma - de mänskliga rättigheterna stipulerar att kvinnor och män ska behandlas lika, medan islam stadgar att män kan skilja sig, men inte kvinnor (utan mannens medgivande). Och när staten ger imamer rätten att viga och därmed upplösa äktenskap så får denna mot de mänskliga rättigheterna stridande uppfattning en tydlig sanktion av det offentliga - något som inte är acceptabelt.

Alltså - hög tid att vi nu äntligen inför civiläktenskap i Sverige.

Islamism att inte acceptera sekulär stat

 

                                                                                                    Inlägg av Salahaddin Barakat 7/10

Min kollega i Malmö, Torsten Elofsson, gjorde mig via Facebook uppmärksam på ett inlägg av Salahuddin Barakat, Imam i Malmö. Den är skriven som en reaktion på Emmanuel Macrons tal i början av oktober där han presenterade ett lagpaket mot inhemsk islamsk "separatism", det vill säga islamism. 

Barakats inlägg är islamistiskt

Det anmärkningsvärda med inlägget är att det illustrerar just det Macron vill varna för och hindra - att man driver en ideologi som strider mot statens konstitution. Islam, för att kunna fungera i det franska samhället, måste inordnas under de franska lagarna - lagar som är tydliga med att skilja religion och politik. En linje som är särskilt tydlig i Frankrike sedan 1905 då man införde "laïcité"-begreppet, det vill säga sekularism.

Ledare i GP 30/10

Adam Cwejman beskrev det hela väldigt bra och träffande i en ledare i GP i fredags. "Svensk islamism i fårakläder".

Att hävda att Macron är motståndare mot islam gör att Barakat målar in sig i ett hörn. Det är nämligen just islamism, som inte borde vara den form som islam har i vårt moderna samhälle, som hävdar att islam inte kan underordna sig en annan ideologi - utan måste vara den ideologi som själv bygger samhället - som är överordnad alla andra ideologier. Alltså en politisk idé - ett program för hur samhället ska styras. Problemet - som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen är att islam inte tydligt skiljer mellan religion och politik, och därmed står dörren vidöppen för islamism i många muslimska kretsar. 

Är Frankrikes linje bra?

Personligen sympatiserar jag inte med Frankrikes hårda linje. Jag kan tycka att i västerlandet kan man tillåta kristendomen att ha en särställning - man behöver inte behandla alla religioner lika. Och framför allt behöver man inte förbjuda alla former av religiösa uttryck i offentligheten - jag tycker det är självklart att man ska kunna bära ett kors, eller en kippa eller till och med en slöja (i någon form). Men kanske inte en Burka där man täcker sitt ansikte.

Men det är en sak vad som är tillåtet - en annan vad som av samhället uppmuntras, exempelvis genom att ge bidrag.

Jag har tidigare tagit upp problemet med Ibn Rushd - en rörelse som tydligen har kopplingar till Barakat (se artikel om islamakademin).

Samtidigt sätter Frankrikes tydliga sekularism en standard för var gränsen går för en islamistisk ideologi i samhället. Och det är bra. Jag lever mycket hellre i ett land som tydligt hindrar olika religiösa uttryck - än i ett land som är en islamistisk diktatur (som Iran eller Saudiarabien - eller den riktning som nu Turkiet går).

Låt oss bekämpa islamism tillsammans!

Angrepp från oväntat håll

Jag har under veckan i UNT blivit angripen från oväntat håll, när det gäller kampen mot islamism. Det är Sakine Madon, en av de sju kvinnor jag i Dagen för några veckor sedan lyfte upp som goda exempel ("Dags att börja syna islamistiska värderingar", 11/9), som skrev en ledare om att "Principlös populism bekämpar inte islamism", där hon angrep M och KD att på felaktiga grunder bekämpa islamism.

Mitt svar 

I gårdagens UNT svarade jag följande ("UNT borde också varna för islamism"):

Sakine Madon anklagar Kristdemokraterna (och Moderaterna) för ”principlös populism” och att ”strunta i regler och principer” (27/9).

Det problem vi lyft den senaste tiden är inte ”moralpoliser och religiösa fundamentalister” i exempelvis Stenhagen, utan ett högst reellt hot mot våra grundläggande demokratiska principer och västerländska värderingar.

 När vi säger nej till moskén i Stenhagen så är det inte för att vi vill strunta i plan- och bygglagen. Vi föreslog en detaljplaneändring för tomten. Vi kan inte säga ja till Dawastiftelsens bygge så länge vi inte har fått betryggande bevis angående eventuell utländsk finansiering och risken att det blir en ingångsport för våldsbejakande extremism.

Islam skiljer inte på religion och politik som i väst, och därför måste vi politiker sätta ner foten när det gäller den politiska våldsideologi som breder ut sig i Mellanöstern - Iran, Saudiarabien, Gaza och på senare tid Syrien och Turkiet. Madon gör en träffsäker jämförelse med kommunismen, men det är naturligtvis inte symbolerna som är problemet utan Sovjetunionens våldsamma förtryck av sina medborgare och grannländer. På samma sätt som det under kalla kriget hade varit otänkbart att tillåta högljudd kommunistisk propaganda regelbundet via högtalare på svenska torg, förhåller det sig idag med islamistiska böneutrop i vårt offentliga rum. Min morfar var kommunist och lyssnade på 20- och 30-talen på radio Moskva, men det var något han (och kanske min mormor) kunde skruva av och på själv, inte något som påtvingades utifrån. Vad som kan ske i det offentliga rummet begränsas av just offentligheten.

Vi ska stå för yttrandefrihet och religionsfrihet, men här finns flera intressekonflikter. Vi får aldrig använda dessa friheter som ursäkt för kvinnoförtryck, hedersvåld, islamism och öppet trots mot vårt öppna och demokratiska samhälle. När våldsbejakande extremism och förakt för våra grundläggande västerländska värderingar breder ut sig bör även en liberal tidning varna för utvecklingen, även om kritiken kommer också från höger. Låt Torgny Segerstedts och Herbert Tingstens anda inspirera, även om förutsättningar och utmaningar växlat med tiden. Det finns många viktiga principer att värna.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd, Uppsala


Varpå Sakine Madon kommenterade att jag skulle tycka som jag gör bara för att jag själv är kristen och inte muslim. På efterföljande debatt på twitter, där Sakine hävdar att jag särbehandlar exempelvis kristendom framför islam, försöker jag förklara min poäng i Dagenartikeln jag nämnde ovan.

De två dikena - tillåta allt eller förbjuda allt 

Både liberaler och sverigedemokrater riskerar att hamna i diket i den här debatten. Antingen säger man att alla ska ha samma friheter och behandling (både kyrkklockor och böneutrop ska tillåtas, både muslimska och kristna skolor ska få finnas, både hijab/niqab och kors, och både kyrkor och moskéer), eller så hamnar man i att all uttryck för religion ska förbjudas (man ska inte få bära varken hijab, kippa eller kors, eller alla religiösa skolor ska stängas, och så vidare).

Om jag skulle tvingas välja mellan de två dikena föredrar jag dock att religionsfriheten värnas. Vi får inte riskera att hamna i ett samhälle som förbjuder och förtrycker religiösa organisationer och yttringar som är viktiga delar av vårt svenska samhälle. Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste vara ledstjärnan!

Den nationalistiska utgångspunkten

Uppenbart så finns det framför allt nationalister som tycker att kyrkor bör finnas, men inte moskéer. Kyrkklockor ska tillåtas, men inte böneutrop. Dop ska tillåtas, men inte omskärelse. Och så vidare. Men då är det antingen av rasistiska orsaker (att muslimer och judar inte bör bo i Sverige), eller så hävdar man att svensk ("kristen") kultur och historia ska ha försteg framför utländsk.

Visst är det så att vår historia och tradition måste få spela roll. Att vi hört kyrkklockor i vårt land under 1000 år och har en massa gamla medeltida kyrkobyggnader som bör bevaras gör att vi måste ta hänsyn till denna historia även om vi lever i ett ganska sekulärt samhälle. Jag tycker exempelvis att man kan ha skolavslutningar i kyrkan, en fin tradition som även människor med annan religiös bakgrund ofta uppskattar.

Men jag tycker inte detta är huvudargumentet för att säga nej till yttringar av islam som böneutrop och moskéer, som är de mest aktuella där vi kristdemokrater tagit ställning både nationellt och här i Uppsala. Nej, det är risken för islamism som gör att vi tar ställning mot dessa yttringar.

Vad är islamism

Inom muslimsk tradition skiljer man oftast inte mellan religion och politik. Det gör att det finns en öppning mot islamism som är islamsk tro uttryckt i praktisk politik. Och det islamistiska politiska programmet har inslag som ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden). ’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’ (lagstiftningen i det islamska samhället) - hämtat från min artikel i UNT om "Oacceptabelt med salafism i Uppsala" i somras.

Våld är en central del - både att upprätthålla ordningen i 'Dar-al-islam' / 'Dar-as-salam' (islams hus eller fredens hus), och i 'Dar-al-harb' (stridens hus). Där islam råder menar islamister att shariah påbjuder dödsstraff mot hädelse/konvertering och äktenskapsbrott och kroppsstraff för stöld. Hustrumisshandel tolkas av vissa enligt sura 4:34 som tillåtet ("handgripligt tillrättavisande"), även om naturligtvis en stor del av våldsanvändningen i dessa länder är kulturellt betingad. I Dar-al-harb pågår kampen att upprätta islams herradöme, men idag är vägarna för detta skiftande. De flesta muslimer för (likt socialdemokraterna - se mitt blogginlägg om detta 2010) kampen för att nå sitt mål på fredlig väg, genom demokrati och yttrandefrihet. Endast extremister (=islamister) för kampen med våld. Särskilt salafistiska jihadister strävar efter att återgå till islams rötter. Gör man det hamnar man i 600-, 700- och 800-talen där den väpnade kampen för spridandet av islam var helt avgörande.
Vad denna våldsbejakande extremistiska tillämpningen av islam, alltså islamism, leder till om den får utrymme i politiken har vi tydliga konkreta exempel på i ett antal islamistiska diktaturer - Iran, Saudiarabien, Qatar, och Gaza. Och under senare år har islamistiska strömningar allvarligt skadat även länder som Egypten, Syrien och Turkiet.
 

Skillnaden mellan judendom, kristendom och islam 

Lite förenklat skulle man kunna måla följande bild för att visa den avgörande skillnaden mellan de tre "abrahamitiska" religionerna.

Judendom har egentligen i sina texter en sharialiknande lagstiftning med hemska straff för diverse brott. Stening, dödsstraff, stympning och en särdeles hård inställning till de grannfolk som israeliterna skulle bekämpa och fördriva. Det är bara att läsa Gamla Testamentet. För det första bör man dock säga att dagens judendom inte tillämpar dessa regler. Man anser att de till stora delar inte är tillämpliga eftersom det israeliska riket i religiös mening inte finns längre. Efter templets förstöring år 70 har man inte utfört reglerna som finns i GT för tempelkulten, prästtjänsten, offren av får och duvor och liknande. På samma sätt har man inte tillämpat de rättsliga reglerna i Torah (lagen), utan i stället använd sig av en sekulär, västerländsk samhällsform i Israel efter att staten återupprättades 1948.
För det andra, och det är huvudpoängen, gäller inte reglerna i judarnas heliga skrifter några andra än judarna själva, det israeliska folket. Och folket skall bo i Israel enligt dessa skrifter, en liten geografiskt avgränsad yta runt nuvarande staten Israels territorium. Och där ska man stanna.
Kristendomen däremot är missionerande till sin natur. Nya testamentet talar tydligt om att "gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar" (Matt 28). Men de hemska lagar som finns i GT ska inte användas, eftersom Jesus hävdar att hans rike inte är ett världsligt rike utan "invärtes i er" (Luk 17). Kristendomens mål är alltså inte att utbreda ett världsligt rike utan att sprida en inre frid genom att predika omvändelse.

I Islam däremot förenas de två sidorna - ett tydligt rättssystem med gammaltestamentlig prägel, och en ambition att nå hela världen fast med politiska maktmedel, inte bara inre / religiösa.

Islamism måste bekämpas

Det är med bakgrund av dessa sidor av islam, med en politisk yttre utopi som skall leda till världsherradöme (genom underkastelse under Allah) som vi måste behandla Islam på ett annat sätt än judendom och kristendom.

Den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism identifierade tre områden  - vitmakt-rörelsen (förenklat nazism), den autonoma rörelsen (förenklat kommunism) och islamism. Vi ska fortsätta bekämpa nazism och kommunism, numera höger- och vänsterextremism, som vi gjort alltsedan 30-talet, men nu har det tredje området vuxit kraftigt i Sverige. Enligt Säpo har antalet aktiva tiofaldigats, och räknas nu i tusental (flera har dock dött med ISIS i Syrien). Det är alltså islamismen vi måste ge större uppmärksamhet. Vi måste också få bort det synsätt som säger att islamism inte är något hot och att all kritik mot islam ska betecknas som islamofobi och bekämpas. Sedan ska vi naturligtvis passa oss från att behandla någon illa eller diskriminera människor eller föreningar, men vi får inte vara blåögda.

I många länder som under lång tid levt med islamismen på nära håll har man satt upp tydliga gränser mot denna, exempelvis i Marocko och Egypten, och särskilt i sekulära diktaturer i Mellanöstern, såsom Al-Assads Syrien och Saddam Husseins Irak. Även Turkiet klarade före Erdogan genom Kamal Atatürks läror att tydligt ta avstånd från islamism i ett i övrigt sekulärt men av islam starkt präglat samhälle. Om mer eller mindre muslimska länder är tydliga med att ta avstånd för islamism, hur mycket mer bör då inte även vi vara det?

Läser man "Mellan Salafism och salafistisk Jihadism" ser man hur Sverige under decennier faktiskt varit ett globalt centrum för islamistisk aktivism, eftersom det många gånger varit lättare att leva och organisera sig här än på andra håll.

Men kristendomen då?

Gång på gång tar de som är kritiska till förbud av böneutrop och  oreflekterat byggande av moskéer upp problemen med kristen fundamentalism när jag kritiserar islam. Har samordnaren för våldsbejakande extremism utpekat kristna som ett problemområde? Hur många terrorangrepp i Sverige är utförda av kristna? Nej, detta är naturligtvis inget problem och därför är det irrelevant att ta upp den frågan. Det är dock en del av vår kristna kulturtradition att leta problem hos sig själv innan man pekar finger mot någon annan - och det är ett väldigt positivt drag i vår kultur! För övrigt en stor skillnad mot kulturen i Mellanöstern.

Vi behöver absolut vara kritiska mot all extremism, särskilt när den innehåller våldsinslag. Någon har tagit upp Plymouthbröderna som ett exempel i debatten. Jag är uppvuxen i Smålandsstenar där just Plymouthbröderna har ett starkt fäste, och jag hade flera skolkamrater som tillhörde den gruppen. Man kan ha synpunkter på deras doktriner och en viss slutenhet, men jag skulle absolut inte kalla dem för våldsbejakande.

Däremot Knutby som också framförts som argument var en liten sekt som faktiskt hade destruktiva våldsinslag. Jag tycker dock att läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért har en viktig poäng när hon framhåller (i Dagen)att sektbeteende inte bara är ett problem i religiösa miljöer. Hon nämner företag, vänkretsar och kriminella sammanhang, men även de terapeuter som arbetade med Thomas Quick-fallet. De sistnämnda kallar hon en 'terapeutsekt'." Hon kommer nu att starta "sektpodden" med Emma Gembäck, Knutbypastorn Peter Gembäcks fru.

Jag tror grundläggande all religion har en uppgift att ge ett sammanhang och stöd för människor genom livet. Men när religionen öppnar för våld som metod finns det anledning att se upp. Kristendomen är en religion som grundläggande betonar det inre livet, och där finns en avgörande skillnad mot islam.

Ägna energin åt att motarbeta hoten mot vårt samhälle 

På samma sätt som Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten runt andra världskriget varnade för nazism och kommunism måste vi nu varna för islamism! Det håller inte att förringa och relativisera kvinnoförtryck, våldsanvändning, hederskulturer och sharialagstiftning. Och grunden för varningen är inte att vi är emot religionsfrihet, utländska inslag i Sverige eller att vi nödvändigtvis vill särbehandla islam. Nej, det är att vi måste slå vakt om de värderingar som bygger Sverige - mänskliga rättigheter, demokrati, människovärde, solidaritet och frihet.

Sammantaget ser vi att vi måste ta hoten från salafism, islamism och hedersvåld på allvar. Där tror jag att jag och Sakine Madon är överens och jag hoppas därför att jag i UNT ska slippa personliga påhopp och anklagelser, även om UNT är en liberal tidning och jag inte är liberal.

Dags syna och ta avstånd från islamism

Idag, 11 september, skriver jag i Dagen om att vi behöver ta tag i islamistiska värderingar som påverkar vårt svenska samhälle, och ta avstånd från den politik som bedrivs i islamistiska diktaturer.

Här är texten:


Joel Halldorf (Dagen den 27 augusti) har helt rätt i sin analys att det finns tre vägar i hur vi politiker hanterar religionsfrågan. Den första dagens religionsfrihet, den andra Frankrikes Laïcité-princip där alla religiösa uttryck i offentligheten förbjuds. Men när kritiken kommer mot den tredje vägen, begränsar Halldorf argumentationen till SD:s hållning – att anledningen till att kristendomen ska ges en särställning enbart skulle vara historiska och kulturella skäl.

Att Sverige har varit naivt i sin misslyckade integrationspolitik börjar bli alltmer uppenbart för allt fler. När man läser Försvarshögskolans studie ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” inser man att Sverige under decennier varit en fristad för islamistiska aktivisters verksamhet, vilket enligt Säpo lett till att vi nu har tusentals aktiva islamister i vårt land. När man därtill lyssnar till modiga kvinnliga samhällsdebattörer som utifrån egna erfarenheter vittnar om kvinnoförtryckets och hedersvåldets baksidor, Sara Mohammed, Soheila Fors, Gulan Avci, Sakine Madon, Nalin Pekgul, Annahita Parsan, Amineh Kakabaveh, ja då borde klockorna börja ringa att något måste göras. Vi har i Mellanöstern flera utpräglade islamistiska diktaturer, Iran, Saudiarabien, Gaza, där kvinnor förtrycks, misshandlas och förnedras, där våld upphöjs till samhällsnorm, där moralpoliser kontrollerar att könsbarriärerna upprätthålls och där sharia, med stening av äktenskapsbrytare och handavhuggning av tjuvar, tjänar som inspiration för lagstiftningen.

Jag tror det är få i Sverige som kan föreställa sig hur det är att leva under detta förtryck, och vilken chock det innebär för människor som söker sin tillflykt till Sverige att möta samma förtryck i förorterna till Stockholm, Malmö, Göteborg, Örebro och Uppsala.

I Mellanöstern skiljer man inte mellan religion och politik på det sätt vi är vana vid här i Sverige. Islam är inte bara en religion, det är också ett politiskt program. Skulle vi under kalla krigets tid tillåtit Sovjetunionen att uppföra kommunistiska kulturcentra i Sverige? Det är just vad som händer när utlandsfinansierade islamska kulturcentra uppförs idag.

Jag tror att vi måste börja skärskåda de uttryck som dessa värderingar tar sig, och ta kraftigt avstånd från dem. Det får dock inte innebära att man hamnar i det franska diket att förbjuda alla religion i offentligheten. Kristendomen har absolut varit en del av vårt lands historia och kultur under sekler, men det är inte traditionen som ger dessa värderingar ett försteg, utan att vi följer mänskliga rättigheter, demokrati och mötes- och religionsfrihet. Människolivets okränkbarhet ska gälla som norm, och då blir det svårt att acceptera ett system som institutionaliserar kvinnomisshandel. Det blir också svårt att tillåta en våldsam rättsskipning inom släkten där otrogna makar misshandlas, ”golare” avrättas och unga flickor kontrolleras. Även Halldorf ser problemen med detta, så låt oss tillsammans fundera vidare hur vi bäst kan möta ett av hoten mot vårt fria svenska samhälle.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala

Vad säger Säpo om islamskt centrum i Stenhagen?

I dag skriver jag i UNT om att vi säger nej till ny moské i Stenhagen. Så länge vi inte säkerställt att det inte förekommer utländsk finansiering och att Säpo kan gå i god för att centret inte blir en dörröppnare för våldsbejakande extremism så säger vi nej.

Här är texten:

Kristdemokraterna har tydligt tagit avstånd från utländsk finansiering av moskéer i Sverige, därför säger vi nu nej till Dawa-stiftelsens ansökan om bygglov för ett islamskt center i Stenhagen. Vi är oroliga att en sådan byggnad öppnar vägen för politisk, islamistisk aktivism.

Islam i sig är naturligtvis i religionsfrihetens namn välkommet, och vi ska inte styra vilken religion och trosuppfattning enskilda individer har. Men när man börjar bygga fysiska institutioner och organisationer som har som mål att upprätta ett politiskt, islamistiskt styre i Sverige är det vår skyldighet att säga nej.

Enligt en rapport från försvarshögskolan (MSB 2018) poängterar forskningen vikten av att, när det gäller politisk islamism, förstå samspelet mellan bland annat lokal och kulturell kontext, ideologi, tongivande predikanter, nätverksstrukturer, sociala medier och gruppdynamik. Uppsala-moskén har bjudit in hatpredikanten Abu Raad, även kallad ”Gävleimamen”, som nu också utvisas ur landet eftersom han av Säpo anses vara ett hot mot rikets säkerhet. Tyvärr har vi ännu inte hört något avståndstagande från företrädare i Uppsala.

Det vore således på sin plats att Säpo tillfrågas om det är lämpligt att upprätta ett centrum som riskerar bli grogrund för politisk islamism i Uppsala. Vad skulle det få för konsekvenser och påverkan på hotbilden? Även om plan- och byggnadslagen i sig inte tar ställning till vad byggnaden ska användas till, måste vi agera politiskt i den här frågan, sett till säkerhetsaspekten.

Vi lyfte hotet från Salafismen i somras. Målet med da’wa, som betyder mission, är att införa en islamistisk samhällsordning med sharialagstiftning, precis som i dagens Saudiarabien och i islamistiska Iran. Även i Irak är Dawa-partiet historiskt en militant shiitisk islamistisk grupp. Det är därför värt att påminna om att enligt sharia så straffas äktenskapsbrytare med stening, tjuvar med handavhuggning och äktenskap ingås genom släktens bestämmande. I Turkiet ser vi hur ett demokratiskt land infiltreras med värderingar som strider mot grundläggande demokratiska principer. I Sverige skiljer vi på politik och religion, och därför kan vi inte acceptera islamistisk aktivism som i grund och botten är en politisk rörelse som vill omstörta vårt samhällssystem.

Problemet när man lyfter detta är att man ofta pekar på själva religionen islam som felet, inte dess extrema avgreningar. Och då landar man också i slutsatsen att all religion är dåligt, att religiösa skolor och religiösa symboler ska förbjudas. Men vi måste börja prata om vad religioner står för så vi inte kastar ut barnet med badvattnet.

Det är viktigt att poängtera att den kristna etiken är grunden för vårt västerländska samhälle, och de mänskliga rättigheterna. Dessa värderingar har därför en särställning i Sverige. Andra religioners tillämpning är välkommen så länge den respekterar dessa grundläggande värderingar i praktisk handling. Att kämpa för ett politiskt system som accepterar kvinnoförtryck, hederskultur, våld i nära relationer samt förnekar alla människors lika värde och den västerländska samhällsmodellen är därför inte acceptabelt.

Vi vet att fler partier i Uppsala vill säga nej till det islamska centret, inte minst C som lyft frågan i plan- och byggnadsnämnden. Även SD säger nej, men deras problem är att allt de gör blir slag i luften eftersom de inte har några samarbetspartier och således saknar politisk genomslagskraft.

Vår utgångspunkt är att om det finns minsta risk att ett islamskt centrum i Stenhagen blir en grogrund för våldsbejakande extremism är det vår skyldighet att säga nej. Förhoppningsvis visar vänsterstyret i Uppsala ryggrad och ser till att detta stoppas innan det är för sent.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd Uppsala

Islamistisk diktatur

Hörde du sommarpratet igår? Azita Shariati, VD för Sodexo, berättade om sin bakgrund i den islamistiska diktaturen Iran - hur hon fann kärleken och hur det tvingade dem att tillsammans fly Iran för att söka en fristad i Sverige.

Jag har de senaste veckorna läst två andra omskakande böcker på ett liknande tema. Annahita Parsans "Flykten till livet" och Soheila Fors' "Bakom varje fönster bor ett hjärta". Annahita flydde även hon från Iran tillsammans med en man som misshandlade henne och en liten dotter (Roksana som jag träffat i jobbsammanhang) - via en obeskrivlig flykt över bergen till Turkiet och tre månader i turkiskt fängelse, och arbetar numera som präst i Hammarbykyrkan dit hon hamnade efter en osannolik livsresa i Danmark och Sverige. Soheila har även hon erfarenhet av en flykt från Iran, men framförallt innehåller boken ett antal vittnesbörd från några av de kvinnor som hon hjälpt genom sina tehus och Khatoon-stiftelsens skyddade boende.

Ofta och mycket kritiseras Israel i svenska media. Efter att ha satt sig in i situationen i Iran, och för den delen Saudiarabien, två stenhårda islamistiska diktaturer i Mellanöstern, båda fiender till just Israel, så saknar denna kritik helt proportioner. Är det några som borde kritiseras så är det just Iran och flera andra grannländer i Mellanöstern som instituionaliserat heders-våld, och -förtryck, och praktiserar Sharialagstiftning enligt islamsk modell. Helt förskräckande exempel.

Vi måste tydligt ta avstånd från den här ideologin där man accepterar att kvinnor är nästan värdelösa, får behandlas hur som helst, och där minsta överträdelse mot det som anses acceptabelt i denna islamistiska tolkning av religionen straffas med helt orimliga straff, handavhuggning, stening, utfrysning ur familjen, våld och andra repressalier. Speciellt när denna kultur sprider sig till Sverige måste vi ta tydligt avstånd och upplysa om de värderingar som gäller i vårt samhälle (och som till stor utsträckning borde gälla även i Mellanöstern). Men det finns hopp. Det är alla dessa tre kvinnor exempel på, och därför lönar det sig att fortsatt kämpa för mänskliga rättigheter, godhet, och upplysning!

Oacceptabelt med salafism i Uppsala

I UNT idag skriver jag en artikel om salafism i Uppsala, och hur vi måste arbeta aktivt med att motverka våldsbejakande extremism. Särskilt med tanke på att det nu finns planer på att uppföra ett islamskt centrum i Stenhagen är det extra viktigt att bevaka att detta inte finansieras från islamistiska regimer i utlandet, eller att det blir en dörröppnare för mer våldsbejakande extremism i Uppsala.

Här är min artikeltext:

Oacceptabelt med salafism i Uppsala

UNT rapporterade nyligen (17/6) att de islamister som gripits av Säkerhetspolisen hade Uppsala-kopplingar. Det är allvarligt. Den våldsbejakande islamismen har de senaste åren visat sig i de fruktansvärda fasor som IS, och andra islamistiska terrorgrupper som Al-Qaida, Hamas och Boko Haram gjort sig skyldiga till.

Gripandet av Gävle-imamen Abu Raad, som gästtalat i Uppsalamoskén och varit tongivande i kretsar där radikalisering skett, är ett tydligt exempel på att denna extremism finns i vår egen stad. Som Sakine Madon konstaterar på ledarplats i UNT (19/6) finns nu en risk för radikalisering i både Gottsunda och Stenhagen, enligt en forskningsrapport från försvarshögskolan. Enligt SÄPO har dessutom antalet personer i extremistiska miljöer i Sverige gått från hundratals till tusentals på kort tid.

Vi måste agera kraftfullt när vi möts av den här typen av antidemokratiska rörelser, och Kristdemokraterna har länge lyft behovet av ett aktivt arbete mot extremism. Redan 2016 krävde vi att Uppsala kommun skulle anta en handlingsplan mot våldsbejakande extremism, något som regeringens dåvarande nationelle samordnare Mona Sahlin efterlyste.

Våra förslag mottogs med förvånande stor lojhet av styrande socialdemokrater och vänsterpartister. Ett halvår senare fick vi dock en plan, men tyvärr är den numera redan borttagen. Genom att i stället integrera några av punkterna i en handlingsplan om säkerhet, har åtgärderna därmed förlorat sin tydlighet.

År 2019 saknar vi således helt konkreta steg att förhindra den radikalisering vi vet breder ut sig i Uppsala. Vi föreslog bland annat en beredskap för avhopparverksamhet, anhörigstöd och samverkan med muslimska organisationer för att få en bättre kontroll på problemet.

I ljuset av det som nu kommit fram i media, att tongivande profiler inom just radikalisering talat i stadens enda moské, anser vi att det är ännu mer angeläget att vi i Uppsala kartlägger och identifierar riskerna med en utvecklad islamism.

Mot bakgrund av bland annat detta förstår vi också den oro som finns när det gäller uppförande av ett islamiskt center i Stenhagen. Hur kan vi säkerställa att detta inte blir en inkörsport för ett politiskt arbete att sprida en islamistisk samhällsmodell?

Utifrån svensk kontext är det lätt att man ser islamiska centra och institutioner enbart som religiösa eller kulturella. Till skillnad från kristendom är dock islam inte bara en religion utan kan även vara en politisk ideologi. För oss i väst, och särskilt inom Kristdemokraterna, är det viktigt att skilja mellan politik och religion och därför säger vi helt nej till utländsk finansiering av moskéer och muslimska centra i Sverige.

Bärande delar i islam är ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden). ’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’ (lagstiftningen i det islamska samhället). Dock finns det förstås stora skillnader mellan olika yttringar av islam.

Exempelvis Sufismen är mer fokuserad på de andliga och inre religiösa yttringarna, medan däremot Salafismen eller Wahabbismen tydligt förespråkar ett islamskt samhällsbyggande. Vi ser exempel på sådana samhällen i Saudiarabien och Gulfstaterna, medan den shiitiska delen av islam också upprättat ett islamistiskt styre i Iran.

Oberoende av yttringar så är det naturligtvis möjligt att följa islamsk lära utan att låta sig inspireras av islamism eller extremism. Men de delarna som gör det ska inte ha fritt svängrum i vårt samhälle, utan måste mötas med krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Än så länge är det inte böneutrop det är frågan om i Stenhagen eller Uppsala. Men principiellt är det viktigt att säga nej till institutionaliserade, återkommande religiösa och politiska budskap som når in i människors hem.

Vi behöver lyfta debatten om vilka värderingar som ska gälla i Sverige. Och då inte främst om vi ska hälsa med handslag, eller om pojkar och flickor ska åka samma buss, utan framför allt hotet mot grundläggande idéer om människovärde, demokrati och yttrandefrihet.

Vårt förslag om en vaccinationskampanj mot antisemitism (som är utbredd bland islamister), skulle vara en bra utgångspunkt i detta arbete eftersom överlevande från Förintelsen kan berätta om hur det gick när man under deras livstid öppnade dörren för våldsbejakande extremism i Europa. I stället för att öppna fler portar för våldsbejakande extremism borde vi stärka detta värdegrundsarbete, och införa fler konkreta åtgärder för att motverka extremism.

Agera mot islamistisk extremism

Under det senaste året har vi kristdemokrater lyft frågan om en handlingsplan mot våldsbejakande extremism i Uppsala. Efter Parisattentaten 13-14/11 där 130 personer dödades betonade regeringens samordnare (bild ovan) Mona Sahlin vikten av att Sveriges kommuner upprättar handlingsplaner för att förebygga terrorism i vårt land. Jag tog därför upp detta i en interpellation (se UNT). Eftersom vänstermajoriteten ansåg att allt som behöver göras redan görs och att detta inte är något stort problem i Uppsala, gick jag vidare med en motion om en handlingsplan. Vi välkomnar att en sådan plan nu äntligen finns färdig för behandling, men anser att den saknar handlingskraft och inte tar problemen på tillräckligt stort allvar. Majoriteten avsåg inte ens att låta förslaget gå vidare för beslut till kommunfullmäktige, vilket illustrerar att de inte tycker att detta är någon principiellt viktig fråga.



Uppsala har hittills varit förskonat från islamistiskt extremistiskt våld, men många vittnar om att det finns olika typer av sammanslutningar med radikala inslag i kommunen. Vi vill uttryckligen gå på djupet med detta för att kunna förebygga radikala tendenser i sina tidigaste skeden. Att det inte finns bekräftade uppgifter på att någon från Uppsala ännu anslutit sig till våldsbejakande islamistiska rörelser utomlands är förstås bra, men det är ett sista steg i radikaliseringen och därmed vad de tidiga insatserna ska förebygga så det inte går för långt.

Självklart ska all form av våldsbejakande extremism motverkas, och därför är det speciellt viktigt att föra upp frågan om samhällets värdegrund, och utbilda exempelvis skolpersonal i vilka hoten är. Samtidigt är det viktigt att se att just i denna tid, med flera både nationella och internationella väpnade konflikter där islamistiska terrororganisationer är drivande, behöver vi särskilt vara uppmärksamma på att inte den typen av tankegångar får fäste i vår egen stad. När jag bodde med min familj i Israel 2002 var samhället där i högsta grad överraskat av bussbombningar och självmordattentat under de föregående åren, och i Frankrike och Belgien har man nu under de senaste åren också fått uppleva vad detta kan betyda. Vi får inte yrvaket vakna upp av liknande dåd, utan måste redan i förväg göra vad vi kan för att förebygga en liknande utveckling.

I Sverige har vi en längre tradition av arbetet mot exempelvis våldsbejakande nazism och kommunism, vilket inte minst projektet ”Om detta må ni berätta” varit ett gott exempel på. Där arbetar man förebyggande, genom myndigheten "Forum för levande historia", för att sprida kunskap om tankegångar och ideologier som lett till omänskligt lidande och terrorism under det senaste seklet, med utgångspunkt i Förintelsen mot judar.


Regeringen publicerade 2014 en bra översikt över våldsbejakande extremism i Sverige (se länk) - samma år som den nationella samordnaren tillsattes. Där beskrivs de tre grupperna för våldsbejakande extremism - de autonoma (vänsterextremism), vit makt-rörelsen (högerextremism) och islamism.


Under hela processen har jag häpnat över att det tycks finnas en typ av rädsla eller motvilja att tala om de här företeelserna. Jag hoppas verkligen inte att det är symptom på antingen att man är rädd för att tala om vad som är fel och därmed riskera att själv bli utsatt för hot eller våld, eller på att man inte vill tala om socialism/kommunism, islam/islamism eller nationalism/nazism med risk att stöta sig med de mer positiva / normala / moderata utslagen av dessa ideologier.


Som framgår av mina ordval är det en glidande skala mellan normala, demokratiska och legala ideologier som bör ha en plats i vårt samhälle - och avarterna där man utifrån en viss ideologi slår över och plötsligt bejakar och accepterar våldsanvändning och andra olagligheter.


Jag tror vi måste bli tydliga med vad som är acceptabelt och inte i vårt samhälle - oberoende av vilka ideologier eller grupper som för fram olika typer av yttringar. Här tycker jag att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en mycket bra utgångspunkt. Där stadfästs grundläggande rättigheter som människovärdet / livets okränkbarhet, yttrande- och religionsfrihet, åsiktsfrihet och personlig säkerhet och demokrati.


Våldanvändning har inget stöd i FN-deklarationen, förutom att det offentliga, i demokratier, har ett våldsmonopol och därmed rätt att försvara enskilda och samhället från yttre och inre hot.


Stenkastning är t ex inte acceptabelt. Inte heller hot och påtryckningar mot det demokratiska systemet. Inte heller att man ger människor olika värde, exempelvis män och kvinnor, eller människor av olika etnicitet. Det får heller inte förekomma att man tvingar någon vare sig att tro eller tycka något, inte heller att gå emot sin inre övertygelse och tro, så länge den inte skadar någon annan.

Om allt detta, och lite till, behöver vi tala och berätta - och göra ett grundligt arbete i skolor, och i alla sammanhang för att sprida och befästa sunda värderingar. Varför skall det då vara så svårt att få fram en tydlig, pedagogisk och brett förankrad handlingsplan mot våldsbejakande extremism?

Inte religionen utan politiken är problemet

Chang Frick skriver idag en rasande bra ledare i Nyheter Idag. Speciellt med tanke på att nättidningen kan sägas ligga Sverigedemokraterna nära, eller i alla fall tydligt till höger, så illustrerar Chang att det i fallet Kaplan inte är islam eller muslimer som är problemet, utan att Kaplan har tvivelaktiga politiska kontakter, och även åsikter.


Som Aida Hadzialic illustrerar i Aftonbladets intervju angående Yasri Khans vägran att hälsa på kvinnor (Tv4:s reporter) handlar det om att omfatta grundläggande principer och värderingar i det svenska samhället. Visst, man kan som man, både av religiösa och andra skäl vägra att hälsa på en kvinna. Man kan också hävda att Israel är att jämföra med Nazisternas tredje rike, eller Apartheidens Sydafrika. Men jag tror det är mycket svårt att kombinera med att beträda ett ledande politiskt ämbete, tack och lov.


Därför är det inte förvånande att nu Khan lämnar politiken. Eller att Kaplan gör det för den delen.


Jag kan hålla med om att det varit lite av ett drev, där vissa anklagelser gått till överdrift. Ibland gränsande till islamofobi. Hilan Karaveli påpekar i DN att när man kritiserar Kaplan för de nära förbindelserna med Turkiet och AKP faller det även tillbaka på andra svenska och europeiska politiker. Men jag tror ändå det varit ett ganska skarpt uppvaknande när man insett vidden av Kaplans kontakter med Turkiet. Att Kaplan varit på en middag där även tvivelaktiga typer med högerextrema åsikter varit närvarande tycker inte jag är anledning nog för en avgång. Men däremot just hans jämförande av Israel med Hitlertyskland och misstanken (som tidigare framförts) om antisemitism (Läs "Kaplan regeringens svar på Åkesson").


Det är också häpnadsväckande vilka grodor som ibland rasar ut ur vissa vänstermuslimers munnar, som t ex när Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, kritiserar Löfvén för att ta emot en syrisk-ortodox patriark, eller Ebba Busch Thor för att posera med en israelisk stridsvagn. Eller när Kaplans pressekreterare jämför Kaplans middagssällskap med att Kungen någon gång kan tänkas ha ätit middag med Bert Karlsson. Varför? Ja, synd att man ska behöva förklara - men Al Assad må vara en hemsk diktator i Syrien, men mig veterligen har han inte utsatt några folk för systematiska folkmord som IS gör med flera kristna minoriteter och Yazidier. Israel må kunna kritiseras, men det är faktisk Mellanösterns enda demokrati, med självklar rätt att försvara sig. Utan landets stridsvagnar hade inte Israel funnits kvar idag. Och att Bert Karlsson skulle kunna jämföras med turkiska islamister som står på torget och säger "de armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!" är förstås orimligt.


Läs gärna Mohammed Omars frågor till Yasri Khan och Mehmet Kaplan innan de båda avgick!
Och Rebecca Weidmo Uvells blogg som tidigt ifrågasatte Kaplans resor till Turkiet.
Och Nyheteridag som ifrågasätter Kaplans kontakter med en korrupt turkisk borgmästare.

Och Mats Knutson om Miljöpartiets djupa kris: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/utan-tvekan-miljopartiets-svaraste-kris-hittills

Islam och politik

Jag har tidigare skrivit om islam på den här bloggen, och nu är ämnet aktuellt igen, och igen, och igen, i och med Omar Mustafas uppgång och fall. Det är NÄSTAN så att jag tycker lite synd om socialdemokraterna, hade de inte varit politiska motståndare. För den här affären har ju tagit proportioner utan like.

Även om jag själv inte är muslim och tror att islam bygger på felaktiga principer, måste naturligtvis även muslimer kunna engagera sig i svensk partipolitik! Det finns aktiva muslimer inom Kristdemokraterna, och i andra partier, och framförallt inom de rödgröna partierna, har vi fått lära oss nyligen (även om siffrorna inte alltid varit rätt).

Det är dock mer problematiskt med islam än med kristendom i politiken eftersom man normalt inte skiljer på tro och politik på det sätt vi gör i västerländsk tradition. Påven Gelasius' två svärd, och Luthers tvåregementslära saknar vad jag vet motsvarighet i islamsk tradition.

Nu var ju hela historien väldigt klumpigt, ja överraskande dåligt skött av socialdemokratin. Att slänga in ett namn i sista stund som inte varit förberett och prövat, ledde eftersom det var ett kontroversiellt förslag till att man vek sig för mediedrevet och uppmanade den nyvalde Omar att avgå. Sedan har det inte varit någon hejd på alla stödartiklar, och den kritik som anförts internt, och jag kan delvis förstå detta. Lyssnar man till vad Omar själv säger så tar han ju tydligt avstånd från allt vad som andas kvinnoförtryck, antisemitism, homofobi och står vad jag kan höra för en tydlig, rejäl och solidarisk socialdemokrati (utan att jag för den saken sympatiserar med åsikterna).

Sedan kan man naturligtvis fundera på det lämpliga att vara ordförande för en stor organisation när man sitter i partistyrelsen, eller i alla fall när man blir förtroendevald. Fast LO-ordföranden återfinns ju i partistyrelse och VU, men det är väl mest LO:s problem... Jag kommer ihåg att när Mikael Oscarsson blev invald i Riksdagen 1998 så avgick han som ordförande för Ja till Livet, vilket är ganska naturligt eftersom det är en partipolitiskt obunden lobbyorganisation. Något liknande borde kanske gällt Omar Mustafa, även om jag inte känner till vad just islamska förbundet står för.

Det visade sig ju att en del av de anklagelser som framfördes, bland annat av min landstingskollega Vivianne Macdisi ibland inte var helt sanningsenliga. (i och för sig kan jag tycka att det som Vivianne refererar som så förfärligt i familjestadgan inte är så väldigt hemskt även om det är gammaldags och pittoreskt skrivet). Samtidigt måste ju naturligtvis alla få granskas, men nu kom ju själva granskningen på grund av omständigheterna lite för sent eftersom Omar redan var vald.

Dessutom fick Omar väldigt fina vitsord av Lisbeth Gustafsson i radions tankar för dagen i förra veckan. Hon mötte honom i en religionsdialog, och det verkar som det var ett mycket bra initiativ som genomfördes på ett bra sätt.

Så, vi får se vad det hela leder till. Vi har ännu mycket att lära i Sverige när det gäller tolerans gentemot troende av olika religioner. Hoppas vi kan hjälpas åt att fortsätta arbeta för ett öppet och tolerant samhälle med respekt för varandra, även om vi tycker olika. Men för Mustafas del blir det alltså inte inom (S)...

SvD1, 2
DN1, 2, 3, 4,

Bloggar: Karvik / SvD, Bjereld, Avellan i sydsvenskan

Kristendom och islam

När vi var i Norge i jul och nyår fick vi en ivrig rekommendation av Ingvilds moster att se filmen "Gudar och Människor". Något vi gjorde tillsammans i Trondheim för ett par veckor sedan. Något vi inte ångrade.

Filmen är en stark skildring av några cisterciensermunkar i Atlasbergen i Algeriet som föll offer för islamistiska rebeller 1996 (en sann historia). Hela skildringen ger en bild av det kristna livet av överlåtelse och kärlek som också sträcker sig ut till människor med en annan tro och livshållning.

Lite paradoxalt att tänka på att cistercienserorden med Bernhard av Clairvaux som grundare är ursprunget för tempelriddarorden som tog till svärd för att bekämpa islams företrädare under medeltiden. Då är det förstås bättre att strida med kärleken och Guds ord som vapen.

Missa inte filmen som gick upp på svenska biografer i fredags!

Se DN för en strålande recension, och SvD :s "lysande".
AB, XP, VG

Islam och socialdemokrati

Sverige har förlorat lite av sin oskuld i och med lördagens självmordsattentat i Stockholm. Har man bott i Israel är man luttrad när det gäller sådana här händelser, och det är bara att vara tacksam över att vi inte drabbats mer i Sverige än vi faktiskt har gjort.

Problemet när ett sådant här dåd händer i Sverige är ju både att det politiska korrekta Sverige rycker ut och talar skyddande och tolerant om Islam - "detta är ju en galning, inte en riktig muslim - islam är ju en fredfull religion" och att rasister och extremister och islamofober använder tillfället för hatpropaganda "ut med alla muslimer annars kommer vi få leva i ett terrorland".


Vad har då islam och socialdemokrati med varann att göra? Min poäng är att islam, liksom socialdemokratin, bygger på en felaktig grund. I mitt värdesystem, och enligt min tro bygger både socialism och islam på felaktiga premisser. Det hindrar absolut inte att det finns många "goda" företrädare för dessa ideologier som vill väl och som företräder sympatiska åsikter. Men i grund och botten går det inte att bygga ett stabilt hus på en grund som innehåller sprickor.

Min poäng är också just den att islam inte är så farlig i allmänhet, liksom socialdemokratin. Båda är ju ganska harmlösa företeelser som präglar stora delar av våra samhällen. Men när den "äkta" socialismen eller den "äkta" islam visar sig kan det gå illa. Det går ju inte att förneka att både socialism och islam talar om våldsam omvälvning / revolution som inte utesluter våldsanvändning. Visserligen kan syftet av vissa tyckas vällovligt - ett klasslöst samhälle eller ett samhälle enligt Allahs / Muhammeds ordningar - men jag är en stark skeptiker av tron på jordiska utopier. Det går aldrig att skapa den perfekta tillvaron här på jorden.

Är då kristdemokratin så perfekt? Nej, den kritiske anför naturligtvis mot min argumentation att de mest fina och vällovliga ideologier missbrukats av extremister i syfte att förtrycka och lemlästa. Och det är sant, just på grund av människans ofullkomlighet drabbas även ideologier byggda på en stabil och riktig grund.

Men jag tror nog ändå att svenskar idag håller med mig om att världen skulle varit bättre utan radikal islamism. Något som israeler och amerikaner känt på kroppen ett tag redan. Och som nu även svenskar fått upp ögonen för.

DN 1,2,3,4,5,6 Expressen 1,2,3 VG 1,2,3, Aftonbladet 1,2,3 Dagen 1,2, 3