Inför civiläktenskap

 

 Muslimska kvinnor får knappt skilja sig enligt SVT:s reportage

Sameh Egyptson skrev i veckan på sin blogg ("Håll Sharia borta från svensk lagstiftning") om hur SVT Skåne rapporterat om svårigheten för muslimska kvinnor att skilja sig. Och att den imam man presenterade som en progressiv och bra kraft i själva verket har en stark koppling till muslimska brödraskapet ("Vem är SVT:s imam egentligen").

Jag visste inte om vilka regler som gäller inom islam -  men tydligen är det så att kvinnor kan inte skilja sig hur som helst - till skillnad från män som bara behöver begära skilsmässa. Imamer som följer islams stadganden skriver inte under skilsmässopappren för kvinnor om männen vägrar. SVT intervjuar en kvinna i den här situationen och hon har under 10 år varit låst i ett "haltande äktenskap" som innebär att hon inte kan gifta om sig muslimskt, och kan få svårigheter om hon besöker sitt hemland med sina barn utan mannens tillåtelse. Helt absurt att inte svensk äktenskapslagstiftning gäller de här kvinnorna.

Inför civiläktenskap

I samband med att jag startade den här bloggen diskuterades äktenskapet, och på våren 2009 ändrades lagen så att könsneutrala äktenskap infördes. Tyvärr gick inte KD:s linje att införa civiläktenskap igenom - något jag förordat sedan lång tid tillbaka (exempelvis i en debattartikel i tidningen Dagen långt innan jag blev partipolitiskt aktiv). Civiläktenskap innebär att den som ska gifta sig gör det "borgerligt", enligt de lagar som gäller i ett land - och sedan står det var och en fritt att förena / stadfästa detta med en religiös ceremoni - som då inte har någon laglig betydelse. Så är det i väldigt många andra länder, exempelvis Frankrike och Ryssland.

För mig som kristen var civiläktenskapet ett sätt att slippa inblandning från staten i hur kyrkorna slår vakt om den kristna synen på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna.

På den tiden handlade det för mig, liksom för många andra kristdemokrater om att vi måste skydda kristendomens ställning i ett sekulariserat samhälle. Det gör vi bäst genom att staten går sin väg, och kyrkorna går sin. Svenska kyrkans skilsmässa från staten år 2000 var ett steg i denna utveckling.

Sen kan vi naturligtvis argumentera för exempelvis familjens betydelse, men om majoriteten i vår demokrati har en annan uppfattning så måste vi anpassa lagstiftning och samhällets institutioner efter denna sekulära uppfattning.

Sekularism eller sekulär stat

Jag har med åren kommit att se saker ur en lite annan synvinkel - i takt med att jag fått upp ögonen över islamismens inflytande i det svenska samhället. Det har tydligt stärkt min uppfattning om att stödja en sekulär stat.

Nyligen skrev Nike Öbrink en artikel i Expressen om "assimilering" - en artikel som jag helt och hållet skrev under på när jag läste den. Dock kan jag hålla med om att just ordvalet assimilering kan ifrågasättas. Jag tycker dock inte att man bör rycka ut som 38 andra kristdemokrater gör och sabla ner vår KDU-ordförande. I stället borde partiledningen stödja det hon skriver, vilket Ebba egentligen gjorde när hon pressade Stefan Löfven om islamism i riksdagen parallellt med debatten i Expressen.

Jag har här på bloggen skrivit om hur allvarligt det är att när nu i kölvattnet av händelserna i Frankrike, och Macrons uttalanden, en muslimsk imam i Sverige, Salahuddin Berakat avslöjar sig själv som islamist - genom att förlöjliga idén om den sekulära staten.

Tyvärr har inte alla kristna sett hotet från islamism, utan stödjer islams roll i det svenska samhället. När Nike Öbrink beskriver hur det svenska samhället har en "världsunik syn på individualism, jämställdhet och sekularism" är det inte för att vi som kristdemokrater bör kämpa för sekularism som statsbärande ideologi, utan för att vi ska slå vakt om den sekulära staten.

Underkastelse

Själva ordet "islam" betyder "underkastelse". Därför är det så snubblande nära att det inte går att förena en islam-trogen samhällsuppfattning med en sekulär stat. Däremot kan kristendomen lätt förenas med den sekulära staten - eftersom kristendomen inte har ett världsligt anspråk på herravälde.

Just äktenskapslagstiftningen som jag inledde med illustrerar detta dilemma - de mänskliga rättigheterna stipulerar att kvinnor och män ska behandlas lika, medan islam stadgar att män kan skilja sig, men inte kvinnor (utan mannens medgivande). Och när staten ger imamer rätten att viga och därmed upplösa äktenskap så får denna mot de mänskliga rättigheterna stridande uppfattning en tydlig sanktion av det offentliga - något som inte är acceptabelt.

Alltså - hög tid att vi nu äntligen inför civiläktenskap i Sverige.

Statens roll vid skilsmässor

Äktenskapet är en av det svenska samhällets viktigaste grundpelare. Visserligen har samboförhållanden blivit en viktig institution vid sidan av äktenskapen, men man kommer aldrig ifrån att det bara blir ett "äktenskap light", som antingen alltför lätt upplöses, eller i bästa fall leder till att folk faktiskt gifter sig efter ett tag.

Varför är äktenskapet viktigt för samhället? Jo, det är grunden för våra barns trygga uppväxt och därmed basen för ett framtida väl fungerande samhälle. Om inte barnen får goda första år tillsammans med sin mamma och pappa riskerar de att få ett sämre och mer osäkert liv, det kan vilken som helst statistik visa. Visst finns det exempel på att det kan fungera trots trasiga relationer, brist på kontinuitet och trygghet under barnens uppväxt, men jag tror att var och en inser med sitt sunda förnuft att det allra bästa för varje barn är att kunna växa upp i en trygg familj, med kontakt med sin mamma och pappa där dessa förmår att skapa en god relation och trygg miljö för barnen.

Vad får då detta för implikationer för politiken? Jo, för det första bör vi som idag ha en tydlig äktenskapslagstiftning där barnens bästa sätts i centrum. För det andra måste staten på olika sätt stödja föräldrar, makar och familjer att skapa goda och trygga uppväxtvillkor för barnen. Visst finns det gränser för politiken, helt klart, och där har Göran Hägglund talat med befriande klarspråk. Men det innebär inte att staten på något sätt kan vara "neutral" i dessa frågor. Genom skattelagstiftning, barnomsorgspolitik, skola och sjukvård så arbetar staten på olika sätt antingen för eller mot familjerna.

Därför är Benjamin Katzeff Silberstein fel ute i dagens SvD när han kritiserar Maria Larsson för att vilja utrusta staten med möjligheter att stödja familjer som genomgår en skilsmässa. Av egen erfarenhet ser jag hur viktigt det är med en utomstående hjälp för familjer som har relationsproblem och genomgår en skilsmässa. Tyvärr känner jag alldeles för många som gått igenom detta trauma (inte minst mina egna föräldrar) och relationsbrott som en skilsmässa innebär. Det är något som får betydelse både för barn och barnbarn! Visst kan man argumentera för att det är bättre att skilja sig än att leva i en destruktiv relation, och naturligtvis ligger det något i det. Hjälpen behövs ofta betydligt tidigare. Men min absoluta övertygelse är att det finns en utväg och väg tillbaka till försoning för varje relation, bara man själva vill. 

Det är det minsta man kan begära att staten bistår i denna svåra situation, om parterna så önskar. SvD:s ledare luktar libertarianism eller anarki där staten ska strunta i den viktiga institutionen familjen. Nej, staten borde i stället stärka familjen, exempelvis genom sambeskattning, och genom att ta bort den ensidiga förskolesubventionen så föräldrarna själva kan bestämma vilken barnomsorg de ska ha! Det är i sanning att erkänna politikens gränser gentemot familjernas självbestämmande!

There is something rotten in the state of Sweden

En av Sveriges (visserligen före detta) länspolischefer dömdes idag till drygt 6 års fängelse för sexbrott.

Ingen är ofelbar, visst! Och det ska alltid finnas förlåtelse för den som bekänner sina felsteg och ber om förlåtelse! Men, med det sagt kan man konstatera att kraven är och bör vara större för de som har ledande positioner i samhället, speciellt de som är satta att vaka över att lag och rätt skipas och efterlevs.

Man talar om tre delar av samhällsmakten (Montesquieu). Den lagstiftande, den dömande och den utövande. I Sverige symboliserat av Riksdagen, Högsta domstolen och Regeringen. Visserligen är media också numera en fjärde statsmakt, som ibland går in både som dömande och utövande makt, men låt oss lämna det därhän här. På något sätt är politiker mer ansvariga som lagstiftare och styrande, men domare och rättsmyndigheter är också mycket viktiga och borde ha samma höga standard.

Hade Göran Lindberg kunnat sitta kvar som länspolischef idag? Säkerligen inte, men för några år sedan hade vi en domare i högsta domstolen, Leif Thorsson, som dömdes för att ha haft sex med en yngre pojke. Han är sedan 2007 tillbaka i tjänst efter ett par år i lagrådet, något som exempelvis Madeleine Leijonhufvud med rätta reagerar starkt över.

Det som är lite kymigt med de här historierna, Thorsson och Lindberg, är att de troligen måste ses som toppen på ett isberg. Lindbergs mycket omfattande koppleri- och sexköpsverksamhet upptäcktes av en tillfällighet, och i fallet Thorsson fanns det uppgifter om att det skett liknande saker vid flera tillfällen.

Sexbrott är speciellt tabubelagt, och det med rätta. Därför var anklagelsarna mot Littorin speciellt allvarliga. Tyvärr har dock gränserna i Sverige tänjts väsentligt under senare tid. Från att ha varit kopplat tydligt till äktenskapet, har sexlivet, förutom att ha blivit fläkt ut i offentligheten via porr, internet och annan exponering, blivit (juridiskt) accepterat i allt vidare cirklar. Samtidigt har sexlagstiftningen skärpts i vissa avseenden (exempelvis sexköp - nu diskuteras även åter förbud mot tidelag) och det är bra. Men genom att tänja på vad som är accepterat öppnar man upp för den här typen av beteenden som tragiskt nog ofta drabbar unga tjejer och killar och förstör deras framtid.

Det vi behöver är en privatmoralisk resning i Sverige. Visst kan man göra vissa saker genom lagstiftning, som till viss del är normbildande, men genom vårt demokratiska system får vi de lagar och regler som återspeglar de normer som finns i samhället. Därför är det så viktigt att för att få en bättre privatmoral så måste detta komma underifrån i form av ett tryck från människor såsom Göran Skytte som jag lyssnade på här i Uppsala i går. Han har gått från ett utsvävande liv med sönderslitna familjerelationer till ett liv där han står för trohet, kärlek och en hög personlig moral. Så även Marcus Birro. Sådana personer borde få större inflytande i stället för resten av "isberget" av brottsliga personer som sitter på poster inom rättsväsende och offentlig förvaltning. Jag säger åter som Birro - låt oss starta en gerillarörelse för barnen och kärleken. Den äkta kärleken!

DN 1,2,3 SvD 1,2,3,4,5 Dagen 1 AB 1,2,3 VG 1,2,

Vigsel blev "brudöverlämning"

Håller med Kungen om att det har blivit en onödigt lång debatt (DN) om formerna för vigseln mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. När man som prästen Annika Borg lägger feminism och kvinnlig emancipation som grund för Svenska kyrkans ritualer förstår jag att Hans Majestät blir lite trött. Inte nog med att kungafamiljen har sina liv inrutade i detalj och måste låta så mycket av sitt privatliv lämnas ut åt offentligheten, utan nu ska även möjligheten att vara med och påverka vigselritualen begränsas...

Att man skulle se pappans överlämnande av sin dotter till brudgummen i USA, eller Norge - där jag och min fru gifte oss, som avskräckande exempel på patriarkala strukturer eller ett omyndiggörande av kvinnan tycker jag är en förenklad analys. Det finns för- och nackdelar med alla ordningar, men att som far få vara med och delta aktivt i sin dotters stora milstolpe i livet som en vigsel ju är tycker jag ändå grundläggande måste ses som något positivt. Vi har alltför stora problem med frånvarande fäder, och dåliga relationer mellan föräldrar och barn för att vad denna sed är ett exempel på ska viftas bort som "brudöverlämning" ungefär som det vore någon form av inverterat brudrov eller hederskultur.

Till och med Dagen försvarar tingens ordning, visserligen ur en lite mer förståelig grund - Kyrkan bör själva få använda sina hävdvunna ordningar. Och det har ju även hovet uttryckt respekt för vad jag förstår. Men jag tycker ändå det minsta man kan begära är att vår statschef och blivande statschef får vara med och sätta sin prägel på en av de viktigaste konstitutionella händelserna i Sverige på årtionden.

Se SvD 1,2,3, DN, Dagen, Aftonbladet, Expressen

En gerillarörelse för barnen och kärleken

"En gerillarörelse för barnen och kärleken är vad det här landet behöver" var Marcus Birros ord på S:t Eriks torg i Uppsala idag. Han talade gripande om familjens betydelse, till stor del utifrån sina egna erfarenheter av att växa upp i ett skilsmässohem, att ha tillbringat vuxentiden som alkoholist och efter att ha förlorat två för tidigt födda barn inom loppet av ett halvår. Efter mötet kom en orolig lyssnare fram och undrade om kristdemokraterna ville förbjuda skilsmässa. Det är klart att vi inte kan göra det politiskt - Birro är ju till skillnad från Göran Hägglund som efterträdde honom i talarstolen inte någon partiföreträdare, men jag tycker ändå han hade en stark poäng. En skilsmässa är alltid ett misslyckande, för är man lycklig så skiljer man sig inte citerade Birro August Strindberg i dag (såväl som i en fotbollskrönika i Expressen för en tid sedan). Om kärleken och barnens önskningar fick styra i högre grad så skulle vi se färre skilsmässor i Sverige!

UNT berättar om de 700 personerna i vårt tåg, som enligt min mening var det bästa hittills. Ja, kanske inte just tåget i sig, men vi hade en fantastisk final på S:t Eriks torg med förutom Birro och Hägglund även en intressant paneldiskussion anförd av Ebba Busch med David Lega, Linda Skugge och Marie Söderqvist, och härlig musik av barnkören (där bland andra min dotter Rebecca fanns med), Emme med vänner och Roland Utbult som sjöng en tänkvärd sång om familjen.

Bland annat Tv4 gör en poäng av att vi inte var lika många som socialdemokraterna, men utan att ha "bussat in folk" som Mikael Oscarsson sa tyckte jag ändå att vi hade många samlade (dessutom menade både Stigbjörn Ljunggren - enl TV4 - och vår räknare Tor Björn Thorängen att det inte var så många i sossarnas tåg som polisen hävdade). Det var inte som jag trodde (se mitt förra inlägg) att (S) hade ställt in arrangemang på andra håll i länet - hur skulle det se ut ett valår? - men man senarelade tåget i Uppsala och arrangerade bussar från hela länet för att som sagt fler skulle få höra Östros tala. Som Hägglund säger i klippet ovan är det naturligtvis positivt att så många partier lyckas samla så många människor när man talar om en kris för politiken. Se även Janne Nordlings blogg och Världen Idag om tågen.

Låt oss fortsätta att stå upp för familjen, och starta en riktig gerillarörelse för barnen och kärleken!

Otroheten väcker debatt igen

När jag skrev om Woods vs Nordegren senast fick jag reaktion - idag är det Yrsa Stenius som reagerar på DN Debatt. Hon reagerar över som hon tycker ett överdrivet mediaintresse.

Jag håller delvis med henne. Visst är det ovant och känns överdrivet i svenska ögon att gotta sig i kändisars personliga olycka som gjorts om Elin och Tiger. Men min poäng senast var ju just den att det kanske är lite nyttigt för svensken att påminnas om otrohetens vådor. Att det är en svensk som är inblandad gör det ju mer förståeligt att utländsk presskultur trycker på lite mer på svenska tidningssidor än vanligt.

Jag håller definitivt inte med Yrsas reflektion "Personligen reagerar jag med stor misstänksamhet när offentliga par framställer sig som en inkarnation av familjeidyllen. Då är skilsmässan nära, skrockar jag cyniskt för mig själv och är förmodligen inte särskilt ensam om det." Typiskt svenskt att nästan önska sig andras olycka.

Visst är det trist med hyckleri och fasad, samtidigt tror jag att det finns många goda äktenskap. "Goda" är dock inte detsamma som konfliktlösa eller alltigenom lyckliga, men det att man lyckas ta sig igenom kriser och konflikter och se att livet innehåller både goda och dåliga sidor ger en möjlighet att hålla ihop något som alla vinner på att man håller ihop. Därför är det naturligtvis trist med Tiger och Elin, och jag hoppas förstås i det fallet som i alla andra att de båda ska ta sitt förnuft till fånga!

Otroheten in i svenska vardagsrum

I det "fria" Sverige har inte offentliga personers privatliv ansetts vara speciellt intressant. Förutom i vissa skvaller-tidningar. Kontrasten är mycket stor mot USA där äktenskapet är en viktig del av PR-fasaden och där ett snedsteg kan innebära undergången för politiker, mediepersoner och andra kändisar.

I och med Tiger Woods otrohet mot svenska Elin Nordegren, dotter till landshövdingen (förra migrationsministern) Barbro Holmberg och journalisten Thomas Nordegren ("Nordegren i P1", ni vet) - källa Wikipedia - har dock en kändis snedsprång flyttat in i svenska vardagsrum. Denna gång är det ju inte en amerikansk skandal vilken som helst, som bara skvallerpressen skriver om, utan denna gång är det ju en svenska som drabbas. Och som vi därmed känner lite mer personlig sympati för! Dessutom är det förstås lite speciellt med en svenska som blivit bedragen av en superkändis med minst 14 personer (Aftonbladet) och kräver maken på 2 miljarder kronor i samband med skilsmässan (Expressen).

Så plötsligt börjar fenomenet diskuteras av kolumnister och tyckare i olika sammanhang. Också de "fina" medierna berättar om golfstjärnans tragedi. DN tar upp sexmissbruk som ett problem som det dessutom finns behandling för.

Jag hoppas att det här kan få upp relationsproblem i olika former till debatt. Det tragiska i sammanhanget är förstås att Tiger Woods inte tycks inse problemet och ta ansvar för alla felsteg han gjort. Han har tydligen byggt upp ett stort företag för att dölja sina otrohetsaffärer. Säkert mycket dyrbart, men allt går inte att köpa med pengar. En familj är skulle jag säga en av den största rikedom man kan ha här på jorden. Något som måste förvaltas, och inte heller är en självklarhet. Nu är det förstås alltid två parter i sammanhanget, Elin Nordegren tycks ju inte heller ha fått någon speciellt bra grundutbildning i familjesammanhållning, med skilda föräldrar och pappa Thomas gift för tredje gången. Men vill man ha hjälp så finns det att få. Min absoluta övertygelse är att det inte finns några hopplösa fall. Alla äktenskap går att rädda, om man bara vill och anstränger sig. Och det borde fler göra, inte minst för barnens skull!

"Studio ett" har fel om äktenskap

Jag har inte hunnit blogga på några dagar, men kan inte låta bli att påpeka en felaktighet kring rapporteringen om kyrkomötets märkliga beslut förra torsdagen. Studio Ett (lyssna) upprepade i sina påannonser gång på gång att homosexuella nu kan gifta sig "som alla andra". Det stämmer helt enkelt inte.

"Alla andra" får inte gifta sig i Sverige. Äktenskapslagstiftningen förbjuder fortfarande underåriga, fler än två personer och nära släktingar att gifta sig. Det som hänt i lagstiftningen är att man från "två", "18 år" och "släkt" tagit bort "man och kvinna". Men pedofiler, bigamister och incestuösa är fortfarande diskriminerade och kränkta i svensk lagstiftning. Fast vi får väl se hur länge.

Nu kommer man ju dock aldrig ifrån "mamma" - "pappa" - "barn" som grund för samhällets fortlevnad. Hur mycket än olika grupper vill förändra detta. Det borde till och med kyrkan inse.

Riksdagsmajoriteten diskriminerar

I det beslut som riksdagen fattade igår tog staten ställning för diskriminering. Genom att ge präster möjlighet att välja att inte viga vissa par visar staten att man trots att man inför könslösa äktenskap så öppnar man ändå för en statligt subventionerad diskriminering!

Jag tycker kyrkorna för länge sedan borde avsagt sig vigselrätten så att de själva kan råda över äktenskapsbegreppet. Den numera sekulära svenska staten borde också släppa kyrkors och samfunds inblandning på detta område och hålla sig till att reglera hur samlevnad och familj rättsligt ska definieras i Sverige.

Det viktigaste, enligt min mening, är att vi i Sverige arbetar för trygga och stabila familjer, där barnen får en säker uppväxt med möjlighet att ha en god och bra relation med båda sina föräldrar.

Se SvD och DN

DN och UNT håller med!

Idén om civiläktenskap får idag stöd av både DN och UNT på ledarplats. Och liberala UNT påpekar det orimliga i att folkpartiets partistyrelse bundit sig vid äktenskapsutredare Regnérs modell. Sedan tycks man hänga upp sig på ordet "äktenskap". I min lagbok från 1907 heter äktenskapsbalken "Giftermåls Balk" och första kapitlet handlar om "laga giftermål". Om denna beteckning gällt i Sverige under hundratals år, varför då låsa sig till just ordet "äktenskap"? Det kan ju inte vara för att man är rätt att homosexuella par kan få oäkta barn... För det första finns inte "oäkta" barn numera (enligt lagen) sedan "lönskaläge" (hor) inte längre är straffbart, och för det andra kan förstås homosexuella par per definition inte få vare sig äkta eller oäkta barn.

Nej, det vore bra om regeringen tog sitt förnuft och valde en lösning som gör att samtliga parter kan känna att man inte behöver fatta beslut mot sin egen övertygelse. Självklart är inte civiläktenskap den ideala lösningen i ett kristdemokratiskt samhälle, men utifrån hur dagens politiska fält ser ut är det ändå en modell man kan leva med.

Civilrättsligt giftermål enda utvägen?

Idag skriver Christer Sturmark, humanisterna tillsammans med flera kyrkoledare i SvD om att civilrättsligt är bra för alla parter. Jag har länge pläderat för den modellen. Det är anmärkningsvärt att kyrkorna så länge ställt upp på en konstruktion där staten dikterar villkoren för äktenskapsingåendet. Att som folkpartiet föreslår (se DN) staten ska låta enskilda vigselförättare få följa sitt samvete visar ju hur absurd hela idén är. Speciellt sedan kyrkan skildes från staten blir det ju självklart att staten själv får sköta den rättsliga delen av pars förhållanden.

Jag tycker för min del att staten borde ha en äktenskapslagstiftning för gifta makar, och att därmed både samboförhållanden och partnerskap kunde avskaffas. Samtidigt inser jag att så länge 90% av riksdagsledamöterna vill något annat så är just civiläktenskap kanske den enda möjligheten att jag som kristen kan känna att den bibliska äktenskapssynen kan få bestå åtminstone i de kristna samfunden.

Hoppas nu att det kan bli lite tryck i den här frågan (se Dagen), så att riksdag och regering inser att de inte kan fatta hur korkade och oförankrade beslut som helst. Något borde man väl lärt av FRA-frågan... Så länge Göran Hägglund kan stå på sig på det fina sätt han gjort hittills finns det hopp!

Vana vid motvind

På söndag kommer SVT:s "Agenda" att sända ett program om "Kd i motvind". Återigen är det könslösa, förlåt könsneutrala, äktenskap som är på tapeten, och vårt partis låga opinionssiffror.

Vi kristdemokrater är tack och lov vana att arbeta i motvind. Mellan valen brukar vi ha låga opinionssiffror. Det beror på att folk inte känner till vad vi tycker, men upptäcker det inför valen. Det kan också vara så att man i en opinionsmätning inte vill stå för att vara "kristdemokrat" - just därför att man inte tycker om lite motvind.

I Agenda framställs det som att det är märkligt att vi står för det klassiska äktenskapsbegreppet när 70% av svenska folket tycker något annorlunda. Jag skulle tro att vi i väldigt många frågor har 70% av folket emot oss - men det ger oss ju faktiskt ett stöd av hela 30%! Det är dessa 30% vi vill få stöd av, eftersom de tycker som vi. Inte alla flummare på vänstekanten som står för moralupplösning, fri barnuppfostran, solidaritet med alla utom de rika eller de som påstår att det finns en objektiv sanning. Som står för att djur är mer värda än människor, eller att kungen borde avsättas (men som aldrig vågar avsätta honom), eller för den delen att inte alla barn har en mamma och en pappa.

I äktenskapsfrågan tror jag att vi har stora delar av folket bakom oss. Folk som är trötta på alla stollerier och nymodigheter på samlivs- och familjeområdet. Alla barn har en mamma och en pappa - det kan inte ens den svenska riksdagen ändra på. Och kristdemokraterna måste se till att alla de människor vi representerar i denna fråga också får sina synpunkter framförda och beaktade.

Sedan måste man naturligtvis förhålla sig till realpolitiken - att en majoritet både i riksdagen och i regeringen säger sig vilja införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. För att (kd) ska kunna stanna i regeringen med trovärdighet måste dock någon form av kompromiss åstadkommas. En skulle kunna vara att man folkomröstar om frågan. Familjen är samhällets grundval, och därmed är det absolut värt att låta folket få säga sitt om äktenskapet. En annan kompromiss skulle kunna vara att staten lämnar de religiösa samfunden i fred och tar det fulla ansvaret för att registrera människors partnerskap - så kan den som vill gifta sig i kyrkan få göra det, med kyrkans välsignelse.

Att införa civiläktenskap är det ju annars mest vänstersympatisörer som driver - men jag har anfört samma syn sedan länge (exempelvis i en debattartikel i Dagen i mitten? av 90-talet till stöd för dåvarande missionsföreståndare Krister Anderssons plädering för detta). I Ryssland och Frankrike fungerar detta väl, och jag tycker egentligen det är lite märkligt att Svenska kyrkan accepterar att ställa upp som statens administratör av människors officiella samlevnadsstatus.

Ansvarslösa män sviker familjen

I svenskan idag kan vi läsa om "Eva" som avslöjade sin man på homosajt. Män är ett märkligt släkte. Vi har det stora problemet att vi alltför ofta drar oss undan, och gottar oss i vår egen "låtsasvärld". Homosexuella relationer är bara ett exempel. Men det kan lika gärna handla om pornografi eller spel eller träning. Problemet är när det blir en flykt undan att ta ansvar och tvingas kommunicera och reda ut konflikter. Alltför många kvinnor tvingas dras med alltför stort ansvar för hem och barn på grund av att männen inte lyssnar, inte deltar, inte kommunicerar eller är öppna med sina egna liv.

Andra som bloggar om idagsidans artikel är upprörda över att inte Peter lever ut sin "kärlek" utan lever i en livslögn. Men problemet är ju att han varit med och satt två barn till världen - då är de hans ansvar, på samma sätt som barnens mor, och inte raden av manliga älskare som kommer och går efter hans eget behag - utan att behöva ta något som helst ansvar... Nej, upprätta patriarkatet* - och män - ta ert ansvar!


*/sentida fotnot: detta skrevs när jag i början av bloggens historia laborerade en del med just "patriarkatet" som begrepp. Det är ju enormt belastat i dagens Sverige, men lite skämtsamt så associerade jag det då till just "faderskap" som väl är en mer bokstavlig tolkning, eftersom jag startade bloggen under en av mina ganska många perioder som pappaledig.

Varför ändra äktenskapsbalken?

Mina partikamrater Nina Ekelund och Carina Liljesand har enligt DN en uppfattning i äktenskapsfrågan som strider mot kristdemokraternas officiella. Äktenskapsbalken ställer upp fyra kriterier för äktenskaps ingående. Det skall vara två personer, de skall ha olika kön, de skall vara över 18 år, och de får inte vara släkt med varandra.

Varför ändra ett av dessa kriterier - och i så fall varför just det? Det finns grupper som vill införa månggifte i Sverige, precis som det förekommer i t ex vissa muslimska länder. Varför ska vi då välja att ta bort just principen att "äktenskapet ingås mellan en kvinna och en man" som det står i §1 i lagen?

Jag tror att alla barn behöver sin mamma och pappa. Visst kan det finnas exempel på att man inte kan uppfylla detta ideal, men det betyder inte att man bör resignera och säga att barnen i stället skall ha fyra pappor eller en pappa och två mammor, eller något annat märkligt.