Värdig palliativ vård

I lördags nåddes jag av beskedet att min morbror Erik-Gustav, 89, låg för döden. Jag åkte då upp till Torsby med min yngsta dotter och fick tiden under lördag kväll och söndag med honom. Sedan kom min syster och svåger från Göteborg och avlöste oss och vi tog avsked och återvände hem. Nu strax innan middagsuppehållet på eftermiddagens kommunfullmäktigemöte fick jag beskedet av min syster att Erik lämnat jordelivet.

Hur människor dör är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Vilken etik vi låter styra och hur vi ser på människolivets okränkbara värde och äldre människors värdighet. Tyvärr är det många i vårt land som inte får avsluta livet i kretsen av nära och kära, särskilt om man som Erik-Gustav inte har någon egen familj. Och särskilt om man bor i storstäderna där ensamheten är ett stort problem och många saknar naturliga nätverk.

Torsby kommun tycker jag gav ett gott exempel på en god palliativ (det vill säga lindrande) vård i livets slutskede. En vård där man får avsluta livet i sin egen säng, med sjuksköterskor som kan ge smärtlindring och förebygga oro genom medicin och sprutor. På Lindens vårdboende kom det sjuksköterskor även på helgen. Till och med på natten dök sjuksköterskan Gunde upp, trots att han hade uppdraget att täcka in hela den vidsträckta Torsby kommun. Och när inte vi anhöriga fanns på plats satte man in extra personal som vak att sitta vid Erik-Gustavs sida. På natten till söndag kom undersköterskan Katarina, som kände Erik ända sedan innan han fick sin stroke för ca 15 år sedan och fortfarande bodde hemma. Hon hade sedan följt honom via Valbergsgården till vårdboendet Linden dit han flyttade i höstas ungefär som även hon bytte jobb dit. Hon berättade om hur imponerade personalen var över Eriks idoga övande att gå längs räcket i korridoren för att träna sin friska sida, och hon nämnde speciellt den gången han tog flyget till Arlanda med sin rullstol. Igenkännande för mig - eftersom det var jag som mötte upp på Arlanda den gången, och även ett minne för Erik som ju var så väldigt intresserad av flyg.

På söndagen möttes vi även av Ingabritt - dottern i Hagen, en av granngårdarna uppe i Björkåsen där Erik-Gustav och min mamma växte upp på 20- och 30-talen, som även hon jobbar på det här vårdboendet. 

Det är klart att i mindre kommuner blir det ett bättre nätverk som man saknar i städer som Uppsala. Ändå måste även vår kommun se till att ge en god vård i livets slutskede. Därför var det med stor sorg vi försökte hindra vänstermajoritetens nedläggning av Omtanken för ett och ett halvt år sedan. Omtanken var den palliativa vårdavdelning som Ebba Busch Thor som min företrädare invigt bara ett par år tidigare i samarbete med landstinget. Men nu tyckte man att det var landstinget som borde ta hela ansvaret för den specialiserade palliativa vården, medan undersköterskorna ute i hemtjänsten och på de särskilda boendena skulle klara den "vanliga" palliativa vården. Problemet var att man startade (en mycket bristfällig) utbildning långt senare, i stället för innan förändringen, och dessutom har jag fått flera signaler på att det inte fungerar så bra.

Vid nyår gick en av min medarbetare Mimmis äldre släktingar bort - och tyvärr så kände sig de anhöriga då tvingade att ringa ambulans för att man inte kände förtroende för att han skulle få en god palliativ vård på det boende han nyligen flyttat till. Han fick alltså avsluta sitt liv på Akademiska sjukhuset. Och till min landstingskollega, regionrådet Anna-Karin Klomp, hörde anhöriga till en annan person som nyligen avled också av sig. Problemet var även där att den äldre personen kommit in akut till sjukhuset i stället för att beredas palliativ vård hemma. Och under natten fick enbart en anhörig närvara vid dödsbädden och resten av familjen fick således inte vara med när personen gick bort.

Ja, tyvärr så finns det säkert fler exempel på hur det inte fungerar bra med vården i livets slutskede i Uppsala. Nu finns det naturligtvis även positiva inslag också, som exempelvis det Hospice som flyttade från Samariterhemmet till det palliativa centret när det inrättades. Det finns även ett sjukvårdsteam som åker hem till människor, ofta cancerpatienter, för palliativ vård i hemmet. Men på grund av de brister och utmaningar som vi ser har vi ändå lyft problemet bland annat i en interpellation (fråga) som jag ikväll hade hoppats debattera på kommunfullmäktige. Tyvärr drog övriga debatter ut på tiden, varför frågan bordlades till nästa kommunfullmäktige om en månad.

Men vi kristdemokrater kommer aldrig att släppa frågan om en värdig äldrevård, och vikten av en tydlig etisk linje i omhändertagandet av de personer som levt ett långt jordeliv och i livets slutskede ofta inte klarar att föra sin egen talan. För oss är det en ytterst prioriterad fråga!