Idag på bokrean hittade jag den här boken av Hédi Fried, en av de överlevande från Förintelsen. Hon syns på omslaget med sin syster Livia som jag kontaktat som företrädare för Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige. De åker runt på skolor och delar sina personliga upplevelser från getton och förintelseläger - en chans för hela vår yngre generation att få ett personligt vittnesbörd om det fruktansvärda som hände. Det borde inte undgå någon av eleverna i Uppsalas skolor att få höra om detta, därför har jag idag lämnat en interpellation till kommunfullmäktige om hur vi i Uppsala bättre kan levandehålla minnet av den mörkaste fläcken på Europas 1900-talshistoria.
Förutom föreningen där bland andra Livia Fränkel och Tobias Rawet (hör hans berättelse här) är aktiva finns också sedan några år en ny förening som startades av två tjejer som är barnbarn till överlevande - Zikaron. Så möjligheten kommer att finnas även framöver att ta del av personliga berättelser av vad förintelsen inneburit.
Jag tar också i interpellationen upp det strålande initiativ från Ola Larsmo och Forum för Levande Historia i att uppmärksamma de 50.000 "Stolpersteine" som finns runt i Europa - små mässingsplaketter fastsatta i trottoarbeläggningen på platser där det bott judar (eller andra människor med en speciell övertygelse, personlighet, säregenhet eller härkomst) som deporterats och mördats under 30- och 40-talets Förintelse.
Här kan du läsa min interpellation i sin helhet:
Interpellation om minnet av förintelsen
Sverige förskonades tack och lov
från den ofattbara förintelsen som nazisterna genomförde under 30- och 40-talen
i Europa. Förföljelserna mot främst judar hade föregåtts av pogromer och
judehat över hela Europa under lång tid.
Förintelseprogrammet drabbade
inte en avkrok av världen, utan våra civiliserade, europeiska grannländer, och
de mekanismer som drev fram detta skulle lika gärna på olika sätt kunna drabba
Sverige och Europa idag. Därför är det så viktigt att vi håller minnet av det
som skedde vid liv, för att upprätthålla en ödmjukhet inför människans
ofullkomlighet, och på olika sätt hindra att något liknande inträffar igen.
Göran Persson tog ett vällovligt
initiativ att hålla minnet av förintelsen vid liv genom kampanjen ”om detta må
ni berätta” och genom att myndigheten Forum för levande historia inrättades. I
Uppsala har förintelsen på olika sätt uppmärksammats, men vi behöver hjälpas åt
för att hålla de olika satsningarna vid liv. Sedan den 27/1 (det var dagen
Auschwitz-Birkenau befriades) av svenska regeringen (1999) och FN (2005) inrättades
som minnesdagen för förintelsen har denna under många år uppmärksammats genom
minnesgudstjänster i församlingen Livets Ord, och även de två senaste åren av
Uppsala kommun genom en markering på UKK (i år förlades dock denna vid samma
tidpunkt som det judiska sabbatsfirandet). Uppsala universitet anordnar
utbildningar på området, och i Uppsala har det också genom en idé från en
ättling till överlevande från förintelsen uppförts ett minnesmärke i
Tullgarnsparken gestaltat av Ulla Viotti.
Även om Uppsala förskonats från
förintelsen, så finns ändå obehagliga spår i vårt land. Det kanske mest
framträdande är de överlevande som fortfarande är i livet, som bor i vår stad,
och naturligtvis deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Många människor med
judisk bakgrund i Sverige har förlorat större delarna av sin släkt i
förintelsen. Det finns också obehagliga minnen i Uppsala genom det
rasbiologiska institutet, och genom det studentmöte som hölls i ”bollhuset” vid
svandammen där man med 548 röster mot 349 antog en resolution mot judisk
invandring i Sverige. Faktum var att direkt efter kristallnatten 10:de november
1938, då det torde vara tydligt för alla som ville se hur judarna behandlades i
Tyskland, så avslogs 839 av 1748 ansökningar om inresa från Tyskland till
Sverige månaderna efter Kristallnatten.
I Stockholm håller man på att ta initiativ till att utplacera så
kallade ”snubbelstenar” (Stolpersteine) med förebild från Berlin och Wien som i
gatan markerar människor som deporterats till förintelseläger. Nu torde det
inte finnas så många sådana personer i Uppsala, men i stället skulle man ju
kunna minnas de som aldrig beviljades inresetillstånd hit, varav många senare
gick under i förintelsen.
Med
anledning av hur vi på olika sätt kan hjälpas åt att levandehålla minnet av
förintelsen vill jag ställa följande fråga till Caroline Hoffstedt (S), kommunalråd
och ordförande i utbildningsnämnden:
- På vilket sätt uppmärksammar Uppsalas skolor förintelsen, och utbildar eleverna utifrån det material som forum för Levande Historia tagit fram, och genom att bjuda in överlevande (eller ättlingar till överlevande) som erbjuder sig att berätta om sina upplevelser?
- Kan du tänka dig till att ta initiativ till fler minnesmärken i Uppsala som påminner kommunmedborgarna om de brott som skedde genom förintelsen, och även om den antisemitism (och förföljelse av andra folkgrupper) som under långa tider även präglat vårt land?
Uppsala 2017-02-21
Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd
Kommunalråd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar