Förintelsen på fullmäktige

 

foto:Tobias Rawet talar på minnesdagen för förintelsens offer i Uppsala

Igår i fullmäktige debatterade vi min interpellation om förintelsen, som jag skrev i februari (se min blogg då).

Här är mitt inledningsanförande i debatten med kommunalrådet Caroline Hoffstedt (S):

Jag tackar Caroline Hoffstedt för svaret på min fråga. Jag hade inte väntat mig något mothugg när det gäller detta, och är mycket glad och tacksam för att i Sverige finns en bred enighet om att kampen mot antisemtism och för den delen all annan våldsbejakande extremism är viktig och prioriterad.

Jag läste nyligen självbiografin ”Ett liv av skärvor” av förintelseöverelevaren Hedi Fred. Vi borde nu använda de ögonvittnen som ännu finns i Sverige för en landsomfattande vaccinationskampanj.

Antisemitism är en farsot som under historiens gång drabbat miljontals judar – med allt från glåpord, diskriminering, spott och slag till terrordåd, lemlästning och hänsynslösa massavrättningar. Tyvärr slår antisemitismen idag, där nutidens judar faktiskt är skyddande i en egen, judisk stat, ibland över i antisionism, med en retorik där ord som apartheid, koncentrationsläger och etnisk rensning används för att ifrågasätta staten Israels existens.

Det tragiska med antisemitismen under 1900-talet är att den skedde i vår egen världsdel, Europa. Av människor som liksom i Sverige lyssnade på Mozart, Beethoven, Jussi Björling och Zara Leander. Som läste Goethe, Bibeln och Jules Verne. För knappt ett år sedan besökte jag och min fru Riga – på andra sidan Östersjön. Där sköts 25.000 människor under två dagar i en skog i utkanten av staden. 

Också i Uppsala finns svarta fläckar, såsom bollhusmötet där studenter samlades för att protestera mot att judar skulle tas emot i vårt land. Eller det rasbiologiska institutet. 

Det finns dock ljuspunkter – Förintelsens minnesdag uppmärksammas numera i Uppsala. I Tullgarnsparken - inte långt från den platsen för ett barnhem som var ett av de få i Sverige där judiska barn togs emot under och efter kriget - har ett minnesmärke rests, en svartbränd stol där grönskan tränger fram ur sitsen. Och jag tackar naturligtvis Caroline Hoffstedt för det tillmötesgående svaret att ta initiativ till så kallade Stolpersteine – minnen av människor som gått på våra gator och ryckts bort av förintelsen, även i Uppsala.

Men jag hade hoppats att vi i stället för en uppräkning av allt som görs tillsammans skulle kunna göra krafttag för att Uppsalas skolelever verkligen får del av ”om detta” som vi ”må berätta” om.

Att vi skulle kunna sätta igång en vaccinationskampanj där alla de överlevande som finns kvar kan få komma ut i Uppsalas skolor och träffa alla elever. Mietek Groscher nämns i svaret, men det finns även Tobias Rawet, Liva Fränkel (syster till Hedi Fred) med flera som står till tjänst.

Jag såg på UR just Tobias Rawet i Enköpings kommunhus inför en samling skolelever där. Under en timme talade han om sina fasanfulla minnen från Lodz ghetto, där kanske 60-70 av de 16.000 barnen överlevde kriget. Om detta må vi berätta.

Hur minns vi Förintelsen i Uppsala

Idag på bokrean hittade jag den här boken av Hédi Fried, en av de överlevande från Förintelsen. Hon syns på omslaget med sin syster Livia som jag kontaktat som företrädare för Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige. De åker runt på skolor och delar sina personliga upplevelser från getton och förintelseläger - en chans för hela vår yngre generation att få ett personligt vittnesbörd om det fruktansvärda som hände. Det borde inte undgå någon av eleverna i Uppsalas skolor att få höra om detta, därför har jag idag lämnat en interpellation till kommunfullmäktige om hur vi i Uppsala bättre kan levandehålla minnet av den mörkaste fläcken på Europas 1900-talshistoria.

Förutom föreningen där bland andra Livia Fränkel och Tobias Rawet (hör hans berättelse här) är aktiva finns också sedan några år en ny förening som startades av två tjejer som är barnbarn till överlevande - Zikaron. Så möjligheten kommer att finnas även framöver att ta del av personliga berättelser av vad förintelsen inneburit.

Jag tar också i interpellationen upp det strålande initiativ från Ola Larsmo och Forum för Levande Historia i att uppmärksamma de 50.000 "Stolpersteine" som finns runt i Europa - små mässingsplaketter fastsatta i trottoarbeläggningen på platser där det bott judar (eller andra människor med en speciell övertygelse, personlighet, säregenhet eller härkomst) som deporterats och mördats under 30- och 40-talets Förintelse.
Här kan du läsa min interpellation i sin helhet:

Interpellation om minnet av förintelsen

Sverige förskonades tack och lov från den ofattbara förintelsen som nazisterna genomförde under 30- och 40-talen i Europa. Förföljelserna mot främst judar hade föregåtts av pogromer och judehat över hela Europa under lång tid.

Förintelseprogrammet drabbade inte en avkrok av världen, utan våra civiliserade, europeiska grannländer, och de mekanismer som drev fram detta skulle lika gärna på olika sätt kunna drabba Sverige och Europa idag. Därför är det så viktigt att vi håller minnet av det som skedde vid liv, för att upprätthålla en ödmjukhet inför människans ofullkomlighet, och på olika sätt hindra att något liknande inträffar igen.

Göran Persson tog ett vällovligt initiativ att hålla minnet av förintelsen vid liv genom kampanjen ”om detta må ni berätta” och genom att myndigheten Forum för levande historia inrättades. I Uppsala har förintelsen på olika sätt uppmärksammats, men vi behöver hjälpas åt för att hålla de olika satsningarna vid liv. Sedan den 27/1 (det var dagen Auschwitz-Birkenau befriades) av svenska regeringen (1999) och FN (2005) inrättades som minnesdagen för förintelsen har denna under många år uppmärksammats genom minnesgudstjänster i församlingen Livets Ord, och även de två senaste åren av Uppsala kommun genom en markering på UKK (i år förlades dock denna vid samma tidpunkt som det judiska sabbatsfirandet). Uppsala universitet anordnar utbildningar på området, och i Uppsala har det också genom en idé från en ättling till överlevande från förintelsen uppförts ett minnesmärke i Tullgarnsparken gestaltat av Ulla Viotti.

Även om Uppsala förskonats från förintelsen, så finns ändå obehagliga spår i vårt land. Det kanske mest framträdande är de överlevande som fortfarande är i livet, som bor i vår stad, och naturligtvis deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Många människor med judisk bakgrund i Sverige har förlorat större delarna av sin släkt i förintelsen. Det finns också obehagliga minnen i Uppsala genom det rasbiologiska institutet, och genom det studentmöte som hölls i ”bollhuset” vid svandammen där man med 548 röster mot 349 antog en resolution mot judisk invandring i Sverige. Faktum var att direkt efter kristallnatten 10:de november 1938, då det torde vara tydligt för alla som ville se hur judarna behandlades i Tyskland, så avslogs 839 av 1748 ansökningar om inresa från Tyskland till Sverige  månaderna efter Kristallnatten.

I Stockholm håller man på att ta initiativ till att utplacera så kallade ”snubbelstenar” (Stolpersteine) med förebild från Berlin och Wien som i gatan markerar människor som deporterats till förintelseläger. Nu torde det inte finnas så många sådana personer i Uppsala, men i stället skulle man ju kunna minnas de som aldrig beviljades inresetillstånd hit, varav många senare gick under i förintelsen.

Med anledning av hur vi på olika sätt kan hjälpas åt att levandehålla minnet av förintelsen vill jag ställa följande fråga till Caroline Hoffstedt (S), kommunalråd och ordförande i utbildningsnämnden:

• På vilket sätt uppmärksammar Uppsalas skolor förintelsen, och utbildar eleverna utifrån det material som forum för Levande Historia tagit fram, och genom att bjuda in överlevande (eller ättlingar till överlevande) som erbjuder sig att berätta om sina upplevelser?
    
• Kan du tänka dig till att ta initiativ till fler minnesmärken i Uppsala som påminner kommunmedborgarna om de brott som skedde genom förintelsen, och även om den antisemitism (och förföljelse av andra folkgrupper) som under långa tider även präglat vårt land? 

Uppsala 2017-02-21

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd