foto:Tobias Rawet talar på minnesdagen för förintelsens offer i Uppsala
Igår i fullmäktige debatterade vi min interpellation om förintelsen, som jag skrev i februari (se min blogg då).Här är mitt inledningsanförande i debatten med kommunalrådet Caroline Hoffstedt (S):
Jag tackar Caroline Hoffstedt för svaret på min fråga. Jag
hade inte väntat mig något mothugg när det gäller detta, och är mycket glad och
tacksam för att i Sverige finns en bred enighet om att kampen mot antisemtism
och för den delen all annan våldsbejakande extremism är viktig och prioriterad.
Jag läste nyligen självbiografin ”Ett liv av skärvor” av
förintelseöverelevaren Hedi Fred. Vi borde nu använda de ögonvittnen som ännu finns
i Sverige för en landsomfattande vaccinationskampanj.
Antisemitism är en farsot som under historiens gång drabbat
miljontals judar – med allt från glåpord, diskriminering, spott och slag till
terrordåd, lemlästning och hänsynslösa massavrättningar. Tyvärr slår
antisemitismen idag, där nutidens judar faktiskt är skyddande i en egen, judisk
stat, ibland över i antisionism, med en retorik där ord som apartheid,
koncentrationsläger och etnisk rensning används för att ifrågasätta staten
Israels existens.
Det tragiska med antisemitismen under 1900-talet är att den
skedde i vår egen världsdel, Europa. Av människor som liksom i Sverige lyssnade på
Mozart, Beethoven, Jussi Björling och Zara Leander. Som läste Goethe, Bibeln
och Jules Verne. För knappt ett år sedan besökte jag och min fru Riga – på andra
sidan Östersjön. Där sköts 25.000 människor under två dagar i en skog i
utkanten av staden.
Också i Uppsala finns svarta fläckar, såsom bollhusmötet där
studenter samlades för att protestera mot att judar skulle tas emot i vårt
land. Eller det rasbiologiska institutet.
Det finns dock ljuspunkter – Förintelsens minnesdag
uppmärksammas numera i Uppsala. I Tullgarnsparken - inte långt från den platsen
för ett barnhem som var ett av de få i Sverige där judiska barn togs emot under
och efter kriget - har ett minnesmärke rests, en svartbränd stol där grönskan
tränger fram ur sitsen. Och jag tackar naturligtvis Caroline Hoffstedt för det
tillmötesgående svaret att ta initiativ till så kallade Stolpersteine – minnen
av människor som gått på våra gator och ryckts bort av förintelsen, även i
Uppsala.
Men jag hade hoppats att vi i stället för en uppräkning av
allt som görs tillsammans skulle kunna göra krafttag för att Uppsalas
skolelever verkligen får del av ”om detta” som vi ”må berätta” om.
Att vi skulle kunna sätta igång en vaccinationskampanj där
alla de överlevande som finns kvar kan få komma ut i Uppsalas skolor och träffa
alla elever. Mietek Groscher nämns i svaret, men det finns även Tobias Rawet,
Liva Fränkel (syster till Hedi Fred) med flera som står till tjänst.
Jag såg på UR just Tobias Rawet i Enköpings kommunhus
inför en samling skolelever där. Under en timme talade han om sina fasanfulla
minnen från Lodz ghetto, där kanske 60-70 av de 16.000 barnen överlevde kriget.
Om detta må vi berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar