Värdig palliativ vård

I lördags nåddes jag av beskedet att min morbror Erik-Gustav, 89, låg för döden. Jag åkte då upp till Torsby med min yngsta dotter och fick tiden under lördag kväll och söndag med honom. Sedan kom min syster och svåger från Göteborg och avlöste oss och vi tog avsked och återvände hem. Nu strax innan middagsuppehållet på eftermiddagens kommunfullmäktigemöte fick jag beskedet av min syster att Erik lämnat jordelivet.

Hur människor dör är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Vilken etik vi låter styra och hur vi ser på människolivets okränkbara värde och äldre människors värdighet. Tyvärr är det många i vårt land som inte får avsluta livet i kretsen av nära och kära, särskilt om man som Erik-Gustav inte har någon egen familj. Och särskilt om man bor i storstäderna där ensamheten är ett stort problem och många saknar naturliga nätverk.

Torsby kommun tycker jag gav ett gott exempel på en god palliativ (det vill säga lindrande) vård i livets slutskede. En vård där man får avsluta livet i sin egen säng, med sjuksköterskor som kan ge smärtlindring och förebygga oro genom medicin och sprutor. På Lindens vårdboende kom det sjuksköterskor även på helgen. Till och med på natten dök sjuksköterskan Gunde upp, trots att han hade uppdraget att täcka in hela den vidsträckta Torsby kommun. Och när inte vi anhöriga fanns på plats satte man in extra personal som vak att sitta vid Erik-Gustavs sida. På natten till söndag kom undersköterskan Katarina, som kände Erik ända sedan innan han fick sin stroke för ca 15 år sedan och fortfarande bodde hemma. Hon hade sedan följt honom via Valbergsgården till vårdboendet Linden dit han flyttade i höstas ungefär som även hon bytte jobb dit. Hon berättade om hur imponerade personalen var över Eriks idoga övande att gå längs räcket i korridoren för att träna sin friska sida, och hon nämnde speciellt den gången han tog flyget till Arlanda med sin rullstol. Igenkännande för mig - eftersom det var jag som mötte upp på Arlanda den gången, och även ett minne för Erik som ju var så väldigt intresserad av flyg.

På söndagen möttes vi även av Ingabritt - dottern i Hagen, en av granngårdarna uppe i Björkåsen där Erik-Gustav och min mamma växte upp på 20- och 30-talen, som även hon jobbar på det här vårdboendet. 

Det är klart att i mindre kommuner blir det ett bättre nätverk som man saknar i städer som Uppsala. Ändå måste även vår kommun se till att ge en god vård i livets slutskede. Därför var det med stor sorg vi försökte hindra vänstermajoritetens nedläggning av Omtanken för ett och ett halvt år sedan. Omtanken var den palliativa vårdavdelning som Ebba Busch Thor som min företrädare invigt bara ett par år tidigare i samarbete med landstinget. Men nu tyckte man att det var landstinget som borde ta hela ansvaret för den specialiserade palliativa vården, medan undersköterskorna ute i hemtjänsten och på de särskilda boendena skulle klara den "vanliga" palliativa vården. Problemet var att man startade (en mycket bristfällig) utbildning långt senare, i stället för innan förändringen, och dessutom har jag fått flera signaler på att det inte fungerar så bra.

Vid nyår gick en av min medarbetare Mimmis äldre släktingar bort - och tyvärr så kände sig de anhöriga då tvingade att ringa ambulans för att man inte kände förtroende för att han skulle få en god palliativ vård på det boende han nyligen flyttat till. Han fick alltså avsluta sitt liv på Akademiska sjukhuset. Och till min landstingskollega, regionrådet Anna-Karin Klomp, hörde anhöriga till en annan person som nyligen avled också av sig. Problemet var även där att den äldre personen kommit in akut till sjukhuset i stället för att beredas palliativ vård hemma. Och under natten fick enbart en anhörig närvara vid dödsbädden och resten av familjen fick således inte vara med när personen gick bort.

Ja, tyvärr så finns det säkert fler exempel på hur det inte fungerar bra med vården i livets slutskede i Uppsala. Nu finns det naturligtvis även positiva inslag också, som exempelvis det Hospice som flyttade från Samariterhemmet till det palliativa centret när det inrättades. Det finns även ett sjukvårdsteam som åker hem till människor, ofta cancerpatienter, för palliativ vård i hemmet. Men på grund av de brister och utmaningar som vi ser har vi ändå lyft problemet bland annat i en interpellation (fråga) som jag ikväll hade hoppats debattera på kommunfullmäktige. Tyvärr drog övriga debatter ut på tiden, varför frågan bordlades till nästa kommunfullmäktige om en månad.

Men vi kristdemokrater kommer aldrig att släppa frågan om en värdig äldrevård, och vikten av en tydlig etisk linje i omhändertagandet av de personer som levt ett långt jordeliv och i livets slutskede ofta inte klarar att föra sin egen talan. För oss är det en ytterst prioriterad fråga!

Värna livets okränkbarhet

I DN deltar jag just nu i en debatt angående aktiv dödshjälp. Min tes är att vi inte ska ge oss in på det sluttande planet att tillåta läkare att hjälpa folk att ta självmord. När det gäller liv och död är det avgörande att vi diskuterar vilken värdegrund vi har och ska ha i vårt samhälle. Vi behöver en filosofisk diskussion om vad som är rätt och fel, och vad som ska vara rätt och fel.

Det är illavarslande att den här debatten förs, och Thomas Idergard tar faktiskt inte till överord i den debatt SMER höll i Almedalen i somras när han varnar för att den här typen av resonemang öppnar upp för att vi håller på att införa en fascistisk människosyn bakvägen (ca 1:10 in i klippet). När människolivet bara är ett objekt som man kan köpa och sälja, eller ge bort, ungefär som en soffa, ja då är vi definitivt ute på ett gungfly.

Tyvärr tror jag vi har kommit alldeles för långt från döden och döendet i vårt moderna samhälle. I bondesamhället var man närmre naturens gång, döden, livet och fortplantningen samt säsongernas kretslopp. Nu har vi liksom inte tid att låta döden ha sin gång. Att dö är ofta en väldigt utdragen process, ofta kopplad till demens och sjukdom. Min pappa var till exempel under nästan 20 år mer eller mindre präglad av MS innan han gick bort i början av 90-talet. Tyvärr fick jag inte vara med den skärtorsdagsnatt när han lämnade jordelivet, och inte heller senare samma sommar när min mor gick bort i en hjärtattack när hon redan låg på sjukhus för behandling för hjärtproblemen.

Mitt kanske första riktiga möte med döden var annars hos Bruderhof i England (då en del av den hutteritiska rörelsen) som jag besökte i 20-årsåldern. Det är ett slags familjekloster med rötter i 1500-talets anabaptism, där man också får ta hand om sina äldre och i det här fallet döende medlemmar. När jag var där låg en av de äldre männen för döden, och medlemmarna i kommuniteten turades om att vaka vid hans dödsbädd. En "lyx" som tyvärr få i vårt stressade samhälle idag kan unna sig.

Mitt engagemang för den palliativa vården (som även Elisabet Wennlund, Stockholms sjukhem företrädde i den ovan nämnda debatten) grundas naturligtvis i den filosofiska grundsyn jag beskriver i mitt DN-inlägg. Det sätt som vi tar hand om våra äldre ger en god bild över vilket samhälle vi har och vilka värderingar vi låter styra. Låt oss behålla det absoluta människovärdet som ledstjärna för vårt samhällsbygge!

P-piller och jämlikhet

För fem år sedan skrev jag senast på denna blogg om p-piller. Jag kopplade då p-pilleranvändandet till "singelliv, jämlikhet och oberoende". Problemet är dock att p-pilleranvändandet inte alltid ger mer jämlikhet i samhället, utan ibland snarare är ett utslag av patriarkala maktstrukturer där (unga) kvinnor ställer upp på att sköta preventivmedelsanvändandet så att (ansvarslösa) män kan njuta av oskyddat sex utan att behöva bry sig om prevention. Nej - män borde ta mycket mer ansvar för sexualiteten, prevention, och vara mer lyhörda för kvinnors önskemål och farhågor.

Nu förordar inte jag något p-pillerförbud som någon (då - och nu?) tycktes tro, men jag tycker ändå det är viktigt att farorna med p-pilleranvändningen kommer fram. 29 personer (kvinnor) har dött senaste 12 åren av blodpropp enligt GP som i en artikelserie för 1 1/2 år sedan föranledde Läkemedelsverket att göra en översyn (se även Expressen om problemen). Numera rekommenderas (därför?) även spiral till unga kvinnor, enligt DN.

Viveca Odlind på läkemedelsverket säger (i Sydsvenskan) att det inte är riskfritt att gå igenom graviditet och födsel. Men tittar man på mödradödligheten var den 2005 3 per 100.000 levande födda barn, alltså ungefär 3 per år, medan antal kvinnor som får blodpropp förorsakat av p-piller är ca 100 per 100.000 som använder p-piller, även det 2-3 kvinnor per år som dör i Sverige!

Sedan finns det också en risk med blodpropp under graviditeten, men min poäng är ändå att även om det sammantaget dör dubbelt fler mödrar under graviditet och födsel än som dör av blodpropp på grund av p-piller är det fortfarande högst anmärkningsvärt att dödstalen är så höga vilket är bra att det framkommit i debatten - vilket också lett till ovan nämnda förändringar.

Sedan tycker jag det är väldigt olyckligt att man överhuvudtaget jämför negativa effekter av ett hormonpreparat med effekterna av graviditet och födsel som ju inte är en sjukdom utan ett normaltillstånd för kvinnor och en förutsättning för släktets fortlevnad.

Det vore ju helt absurt om vi hamnade i ett läge att se graviditet som ett sjukdomstillstånd som "läkemedlet" p-piller är en bot mot, eller hur?

21 år är för lite

Det är svårt att med ord beskriva vad som hänt i Oslotrakten i går. Plötsligt har Norge åter blivit av med oskulden som funnits där sedan kriget. På samma sätt som när bomben gick av i Stockholm i vintras.  Denna gången är det ingen muslim utan en "kristen" "etnisk norsk" (enligt media) galning som utfört dådet. Sven Granath på BRÅ påpekar dock att det beror på den enskilde personen och inte på ideologin i första hand att något sådant här händer. Det är snarast så att isolerade människor som hamnar i en sådan här skev verklighetsuppfattning, ofta med en stark vapen / vålds-romantik försöker hitta en ideologi för att rättfärdiga sina handlingar. Det kan vara islam, eller högerextremism eller vänsterextremism.

Det jag tycker är tragiskt är att domen för terrorbrott kan bli högst 21 års fängelse. Det står definitivt inte i proportion till brottet. Jag är visserligen emot dödsstraff, och håller därmed inte med en person jag talade med idag som tyckte man kunde ta Anders Breiviks vapen och skjuta honom direkt, utan jag tror att det finns hopp för alla människor. Men är det rätt att han kommer ut om 20 år, kanske utan att ens ändra uppfattning?

Nej, man kan tycka illa om fängelser i andra länder, även amerikanska, där människor lever under hårda förhållanden (som Annika Östberg och Rickart Flinga berättade om i "Drömmen om Sverige") men här i Skandinavien har det gått för långt åt andra hållet. Gör man något så här bestialiskt så måste man i alla fall straffas på något sätt. Då är 21 år i fängelse för kort anser jag.

Ja, vi får fortsätta och tänka på och be för offren, de anhöriga och de överlevande, och arbeta vidare för att sådant här inte ska behöva hända.

Den som orkar kan läsa Prableen Kraurs starka ögonvittnesskildring i Aftenposten.

VG 1,2,3,4,5,6,7 AP 1,2 DN 1,2,3,4 AB 1("kan släppas om 14 år"),2,3 SvD 1,2,3
Tokmoderaten, Klimatbloggen,

Vad får ett människoliv kosta?

Har precis lyssnat på Tendens i P1, under rubriken i dag "Hur mycket är jag värd då?". Mycket intressant och angelägen frågeställning. Speciellt som jag samtidigt håller på med att lägga sista handen vid vårt landstingspolitiska program där vi bland annat talar om människovärdets absoluta och okränkbara värde.

De flesta är nog överens om att alla människoliv i teorin lär lika mycket värda. I praktiken finns det dock stora skillnader. För det första är det stor skillnad på människolivets värde i olika länder. Ett svenskt liv är mycket värt än t ex ett Haitiskt. Det kan låta cyniskt, men om jag får cancer kommer samhället att lägga ner åtskilligt med pengar på mig, till skillnad mot om en Haitier får cancer. Och åker jag på en svensk väg så har någon investerat åtskilliga miljoner (typ 21 mnkr) för att rädda ett ytterligare liv, medan om jag åker på en Haitisk väg är sannolikheten att jag ska råka ut för en olycka betydligt större.

Sedan är det förstås så att, även om få vill erkänna det, människoliv också inom Sverige är olika mycket värda. En hockeyspelare i elitserien som bor i Stockholm kommer mycket snabbare under vård, och får bättre hjälp, än en förtidspensionerad äldre kvinna utanför Vilhelmina i Lappland. Inte i varje enskilt fall, men rent statistiskt.

Och det måste också få gå att göra prioriteringar. "Kvinnor och barn först", sa man när Titanic sjönk. Det har i alla tider funnits en idé om vem som ska räddas före andra, och helst ska det finnas ett mått av altruism i detta ideal (andra är mer värda än jag själv). Det måste kunna få vissa konsekvenser att om man räddar livet på ett för tidigt fött barn så har det kanske 80 år av högkvalitativt liv framför sig, medan om man genom en prostatabehandling förlänger livet med gissningsvis två månader på en 90-årig man. Inom hälsoplanering talar man om QALY ("Quality-Adjusted Life Years") och DALY ("disability adjusted life years") när man diskuterar vilka behandlingar och medicinska områden man ska satsa på.

Samtidigt är jag väldigt glad för att det i grund och botten inte är detta som styr! I Sverige har vi tack och lov haft en prioriteringsutredning under ledning av kristdemokraten Jerzy Einhorn ("Vårdens svåra val"), som lade grunden för det prioriteringsbeslut i Riksdagen som är vägledande för all hälso- och sjukvård. Denna lag bygger på principen om alla människors lika värde, och att man i exempelvis ett akut skede inte går efter person utan snarare diagnos och överlevnadsmöjlighet när man väljer var man ska sätta in insatsen.

För oss kristdemokrater är det just denna princip, att varje människoliv har ett absolut och okränkbart värde som måste vara vägledande i samhället. Så fort man accepterar att ett liv är mer värt än ett annat är man ute på ett etiskt gungfly / sluttande plan, och riskerar att få ett sorteringssamhälle i stället för ett människovärdigt samhälle. En helförlamad kvinna med 11 assistenter som kommer varje dag, en 95-årig man som ligger sängbunden efter en stroke, ett ofött barn som har konstaterats ha downs syndrom eller en frisk 40-åring som jag (nåja - lite hostig just nu) är var och en värd samma hjälp och stöd och insatser från samhället för att kunna behålla livet så länge som möjligt. Vi måste agera som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi vore i samma situation. Det ger en trygghet i samhället.

Nytt stolpskott från Tännsjö

Tännsjö uppenbarar ännu en gång sin aversion mot kristdemokratiskt tänkande (Aftonbladet idag). Tragiskt att en sådan livsföraktande person ska få ha ett sådant inflytande i Sthlm (och Sverige) - i debatten och på Karolinska institutet... Tur man bor i Uppsala där livets okränkbarhet och värde hålls något högre än i Stockholm (i alla fall ibland och i vissa stycken - Hägerström och Hedenius finns ju tack och lov inte kvar)!

Kan man dö på nätet?

Metro skriver om en tjänst som tar bort våra konton på nätet när vi dör. Detta är annars ett problem idag.

Min fru hade svårt att igår komma över ett tragiskt självmord som hon upptäckt via nätet. Hon satt och sökte efter gamla klasskompisar från gymnasiet på facebook, men hittade bara en. Det var en kille på vars sida hon också hittade en länk till sin gamla norska- och dramalärarinna. När hon tog kontakt med lärarinnan fick hon reda på att killen på vars sida hon hittat länken tagit självmord bara någon vecka tidigare. Så - internet ger uppenbarligen upphov till en hel del bryderier och funderingar - vilket jag haft anledning att fundera ännu mer på idag. Återkommer om det.