Ett värdigt åldrande

Jag skrev förra veckan i UNT om värdigt åldrande för Uppsalas befolkning. Här är texten:

Mina båda företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch Thor hade som ordförande i äldrenämnden ett avgörande inflytande över äldreomsorgen i Uppsala. Från ett läge 2006 där landstinget och kommunen låg i fejd med varandra angående de färdigbehandlade från Akademiska som inte kommunen kunde ta hem, har vi nu en situation där Uppsala till skillnad från många andra kommuner har ett relativt gott utbud av särskilda boenden för äldre.Kristdemokraterna har också sett till att en värdighetsgaranti införts med möjlighet för de boende att få läkemedelsgenomgångar, val av mat och regelbunden utevistelse.

Ett gott utbud och hög kvalitet inom äldreomsorgen kan dock raseras snabbt. Sedan de rödgröna tog över 2014 har fadäserna inom äldreomsorgen staplats på varandra.
Det började med nedläggningen av Omtanken, kommunens särskilda boende för vård i livets slutskede. Sedan genomfördes en omfattande omorganisation där kommunens välfungerande egenregi ytterst forcerat splittrades upp och äldreomsorgsdelarna lades in i äldreförvaltningen. På toppen av detta kom nyheterna om upphandlingen av nio äldreboenden som spårade ur och senast sänkningen av ersättningen till LOV-boendena med tio procent. Dessutom håller värdighetsgarantin på att tas bort.

Allt detta är symptom på att äldreomsorgen håller på att glida vänstermajoriteten ur händerna.Vi anser att man självklart måste se över ekonomin, och försöka komma tillrätta med det underskott på uppemot 100 miljoner kronor som prognostiserats för 2017, men detta måste göras med klokskap och långsiktighet och inte panikåtgärder.

Genom att återta sju boenden i egen regi utan upphandling (eftersom den som gjordes gick snett) kommer med all sannolikhet kostnaderna att stiga. Sänkningen av ersättningen för de sex-sju boenden som ingår i LOV (Lagen om valfrihetssystem) ger visserligen en besparing på 25 miljoner kronor, men riskerar att minska tillgången på särskilda boenden i Uppsala. Argumentet för systemet – som Socialdemokraterna med flera införde efter mandatperiodskiftet – var ju att öka tillgången på boenden i Uppsala, och medverka till att säkra ett nytt boende per år för att möta den demografiska utmaningen. Med den förda politiken riskerar vi att hamna i en kösituation, en känd effekt av att vänstern styr.

Den viktigaste satsningen för de rödgröna har varit att ge personalen heltidsanställningar, en beställning från facket. Och då inte enligt den modell vi tidigare varit eniga om, rätt att arbeta heltid för de som så önskar, utan i stället ett tvång att alla måste vara heltidsanställda.Denna reform kommer, på grund av det forcerade sätt den genomfördes på, driva på kostnaderna och minska kommunens möjlighet att konkurrera med privata aktörer.

Nej, vi behöver i stället slå vakt om alla de äldre vi har i samhället. Detta var den viktigaste delen av Ebba Busch Thors tal i Almedalen tidigare i somras. Vi måste se vilken resurs alla friska äldre är, som gör fantastiska insatser för att samhällsgemenskapen ska kunna upprätthållas. Barn- och äldreomsorg, ideellt arbete, och även delar av arbetslivet är beroende av personer över 65 år för att fungera. Därför är det naturligt att ta bort ”pensionärsskatten” så att inte dessa viktiga personer straffas med en högre skatt än alla andra.

Vi måste också säkra äldreomsorgen, i form av hemtjänst och hemsjukvård, men även genom en framtida tillgång på särskilda boenden för äldre.Kristdemokraterna vill införa en äldreboendegaranti, så att alla över 85 år kan få en plats på ett boende om de så önskar. Helst skulle vi också se att alla äldreboenden inordnades i LOV-systemet, ungefär som den nu väl fungerande primärvården i regionen.

En viktig aspekt som helt ignoreras av Uppsala kommun är uppförande av trygghetsboenden – en boendeform som är ett mellanting mellan villan eller lägenheten och ett vårdboende. Det är viktigt för en fungerande boendemarknad att de större bostäder som många äldre närmast motvilligt bor kvar i kan frigöras för familjer, och att äldre kan hitta attraktiva boendeformer i centrala lägen. Det finns många bra koncept, exempelvis Bovieran som ännu inte finns i Uppsala, och andra seniorboenden.
Hur vi tar hand om våra äldsta är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Därför behöver vi en etisk kompass för ett värdigt åldrande. Med Kristdemokraterna vid rodret kommer inte våra äldre betraktas som förvaringsobjekt, eller en besparingsmöjlighet för den kommunala ekonomin, utan ses som den viktiga del av samhället som de faktiskt är.

Jonas SegersamKommunalråd (KD) i Uppsala

Värdig palliativ vård

I lördags nåddes jag av beskedet att min morbror Erik-Gustav, 89, låg för döden. Jag åkte då upp till Torsby med min yngsta dotter och fick tiden under lördag kväll och söndag med honom. Sedan kom min syster och svåger från Göteborg och avlöste oss och vi tog avsked och återvände hem. Nu strax innan middagsuppehållet på eftermiddagens kommunfullmäktigemöte fick jag beskedet av min syster att Erik lämnat jordelivet.

Hur människor dör är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Vilken etik vi låter styra och hur vi ser på människolivets okränkbara värde och äldre människors värdighet. Tyvärr är det många i vårt land som inte får avsluta livet i kretsen av nära och kära, särskilt om man som Erik-Gustav inte har någon egen familj. Och särskilt om man bor i storstäderna där ensamheten är ett stort problem och många saknar naturliga nätverk.

Torsby kommun tycker jag gav ett gott exempel på en god palliativ (det vill säga lindrande) vård i livets slutskede. En vård där man får avsluta livet i sin egen säng, med sjuksköterskor som kan ge smärtlindring och förebygga oro genom medicin och sprutor. På Lindens vårdboende kom det sjuksköterskor även på helgen. Till och med på natten dök sjuksköterskan Gunde upp, trots att han hade uppdraget att täcka in hela den vidsträckta Torsby kommun. Och när inte vi anhöriga fanns på plats satte man in extra personal som vak att sitta vid Erik-Gustavs sida. På natten till söndag kom undersköterskan Katarina, som kände Erik ända sedan innan han fick sin stroke för ca 15 år sedan och fortfarande bodde hemma. Hon hade sedan följt honom via Valbergsgården till vårdboendet Linden dit han flyttade i höstas ungefär som även hon bytte jobb dit. Hon berättade om hur imponerade personalen var över Eriks idoga övande att gå längs räcket i korridoren för att träna sin friska sida, och hon nämnde speciellt den gången han tog flyget till Arlanda med sin rullstol. Igenkännande för mig - eftersom det var jag som mötte upp på Arlanda den gången, och även ett minne för Erik som ju var så väldigt intresserad av flyg.

På söndagen möttes vi även av Ingabritt - dottern i Hagen, en av granngårdarna uppe i Björkåsen där Erik-Gustav och min mamma växte upp på 20- och 30-talen, som även hon jobbar på det här vårdboendet. 

Det är klart att i mindre kommuner blir det ett bättre nätverk som man saknar i städer som Uppsala. Ändå måste även vår kommun se till att ge en god vård i livets slutskede. Därför var det med stor sorg vi försökte hindra vänstermajoritetens nedläggning av Omtanken för ett och ett halvt år sedan. Omtanken var den palliativa vårdavdelning som Ebba Busch Thor som min företrädare invigt bara ett par år tidigare i samarbete med landstinget. Men nu tyckte man att det var landstinget som borde ta hela ansvaret för den specialiserade palliativa vården, medan undersköterskorna ute i hemtjänsten och på de särskilda boendena skulle klara den "vanliga" palliativa vården. Problemet var att man startade (en mycket bristfällig) utbildning långt senare, i stället för innan förändringen, och dessutom har jag fått flera signaler på att det inte fungerar så bra.

Vid nyår gick en av min medarbetare Mimmis äldre släktingar bort - och tyvärr så kände sig de anhöriga då tvingade att ringa ambulans för att man inte kände förtroende för att han skulle få en god palliativ vård på det boende han nyligen flyttat till. Han fick alltså avsluta sitt liv på Akademiska sjukhuset. Och till min landstingskollega, regionrådet Anna-Karin Klomp, hörde anhöriga till en annan person som nyligen avled också av sig. Problemet var även där att den äldre personen kommit in akut till sjukhuset i stället för att beredas palliativ vård hemma. Och under natten fick enbart en anhörig närvara vid dödsbädden och resten av familjen fick således inte vara med när personen gick bort.

Ja, tyvärr så finns det säkert fler exempel på hur det inte fungerar bra med vården i livets slutskede i Uppsala. Nu finns det naturligtvis även positiva inslag också, som exempelvis det Hospice som flyttade från Samariterhemmet till det palliativa centret när det inrättades. Det finns även ett sjukvårdsteam som åker hem till människor, ofta cancerpatienter, för palliativ vård i hemmet. Men på grund av de brister och utmaningar som vi ser har vi ändå lyft problemet bland annat i en interpellation (fråga) som jag ikväll hade hoppats debattera på kommunfullmäktige. Tyvärr drog övriga debatter ut på tiden, varför frågan bordlades till nästa kommunfullmäktige om en månad.

Men vi kristdemokrater kommer aldrig att släppa frågan om en värdig äldrevård, och vikten av en tydlig etisk linje i omhändertagandet av de personer som levt ett långt jordeliv och i livets slutskede ofta inte klarar att föra sin egen talan. För oss är det en ytterst prioriterad fråga!

Obegriplig omorganisation

Jag har idag visat denna på kommunfullmäktige. Uppsala är en av få kommuner i Sverige där egenregin inom vård och omsorg inte går med underskott. Man arbetar framgångsrikt utifrån tre mål - attraktiv arbetsgivare, lönsamhet och konkurrenskraft. Ett målmedvetet arbete som också får stort gillande av kunder / brukare. Uppsala ligger exceptionellt högt i NKI - nöjd kund index - ca 10% över genomsnittet när det gäller hemvård och äldreboende. Rosa staplar på bilden är Uppsala och allt över 75 är mycket hög nöjdhet!

Denna verksamhet vill nu vänstermajoriteten splittra upp i tre delar och stoppa in i nämnder som idag delvis har problem med ekonomi, ledarskap och personal. Detta i en dåligt förankrad jättekarusell som är den största omorganisationen sedan början av 80-talet.

Obegripligt!

Om att hejda vänsterns stolligheter

I dagarna har sosseregeringen med vänsterns stöd lagt fram sin budget. Där finns som vanligt mer av skattebetalarnas pengar som sägs gå till "välfärden" - och ännu mer sägs det bli.


I Uppsala kommun gör vi vad vi kan för att hindra den här skattehöjarpolitiken, och stoppa stolliga förslag från majoriteten.


Ett av dessa stolliga förslag har presenterats idag - i form av ännu en omorganisation. Som om man skulle lösa kommunens problem på det sättet.


I stället för att ta ett ordentligt tag i brister i den ekonomiska uppföljningen - som också är en del av orsaken till att omsorgsnämnden och socialnämnden går sammanlagt med nästan 60 mnkr i underskott 2015 - så väljer majoriteten att understödja ett förslag som innebär att man slår sönder den väl fungerande verksamheten inom Uppsala Vård och Omsorg. Kommunens egenregiverksamhet har över 4000 anställda och omsätter nästan 2 miljarder kronor. Det är en av få egenregiverksamheter i Sverige som inte går med underskott - och som dessutom framgångsrikt konkurrerar med privata företag och förmår rekrytera kompetent arbetskraft från andra håll. Denna organisation vill man nu slå sönder och dela upp på tre beställarnämnder.


Jag är ingen förkämpe för "beställar- utförarsystemet" i sig, men en omfattande organisationsförändring måste föregås av en grundlig analys om varför en förändring ska ske, och kräver dessutom att man gör ett ordentligt förankringsarbete så att man inte riskerar att förlora kompetent personal. Det hinns inte med på några få månader.


Denna omorganisation har jämförts med den nyligen genomförda av skolan och kulturen, men skillnaderna är att där fanns en bred blocköverskridande enighet, och dessutom styrs skola och kultur av helt andra regelverk där bland annat konkurrens antingen saknas (kultur) eller styrs av staten och skolverket (skolan). För att kommunen ska vara en trovärdig aktör inom äldreomsorg, LSS, socialtjänst och hemtjänst med mera så måste man vara tydlig med att skilja på sina olika roller som systemledare ("beställare") och huvudman ("utförare").


Tyvärr har inte majoriteten lyssnat på våra farhågor och frågor från alliansen utan sedan det första beslutet om en översyn i kommunstyrelsen 3/3 har de bara kört vidare på samma spår.


Se SVT
UNT
Alliansens svar / UNT: http://mobil.unt.se/uppland/uppsala/laga-inte-nagot-som-inte-ar-trasigt-4194213.aspx

Ronald McD hus invigs

Här medverkar i går Göran Hägglund vid invigningen av det femte Ronald McDonald-huset i Sverige. För mig är det stort - därför att jag ser det som min kanske största politiska framgång hittills. Politik är en trög process, och det man gör är ofta allmänt och mest en kontroll av tjänstemännens arbete. Men vissa saker kan man vara med och påverka på riktigt. Nu är det förstås inte bara min förtjänst att huset står på plats. Detta har varit ett mycket stort arbete där många välvilliga krafter bidragit för att få bygget till stånd, t ex så har Barncancerfonden gått in med 40% av kostnaden. Men inför valet 2006 var en av mina tre valfrågor att försöka få Ronald Mc Donalds hus till Uppsala. Därför var det jag som stod för den första kontakten med Ronald McDonalds barnfond efter vi vunnit valet, och strax åkte jag och Erik Weiman ner till huset i Huddinge på besök. Och sedan uppvaktade landstinget (vi politiker tillsammans med landstingsdirektör och biträdande sjukhusdirektör) barnfondens styrelse och lyckades övertyga dem att vi skulle få huset, i hård konkurrens med Karolinska sjukhuset Solna.

Varför då engagera sig för ett sådant här hus? Jo, det är en unik möjlighet för familjer som har ett av sina barn under vård på Akademiska barnsjukhuset att kunna bo nära, och tillsammans följa behandlingen. Speciellt för ett sjukhus som Akademiska med en stor del av patienterna från andra delar av sjukvårdsregionen (Dalarna, Örebro etc) och från hela övriga landet (Norrland, Stockholm, Gotland mm) är det annars svårt att kunna ha med hela familjen till sjukhuset. Neonatalavdelningen gjorde för några år sedan en jättefin ombyggnad som gör att föräldrarna kan bo där och delta i behandlingen av sina för tidigt födda barnen. Men många familjer, bland annat en från Gävle där mamman höll ett fantastiskt tal vid invigningen i går, kunde vittna om vilken lättnad det var att komma bort från den lite "tunga" sjukhusmiljön och få ett andrum i ett fräscht, barnvänligt hus med lekplats och tvättmaskiner mm.

Min dåvarande kollega Ana Jakobsson, som nu bor i Örebro, var en av dem som inspirerade till att jobba med denna sak, eftersom hon själv hade erfarenhet av att få ha bott på huset i Göteborg och firat jul tillsammans med släkt som hade barn som vårdades på Drottnings Silvias barnsjukhus.

Det var denna gång lite extra roligt att vara med på invigningen eftersom vi nu även kunde göra det i rollen av sponsor.

Vårt företag Föräldrakooperativet Ekoxen var nämligen med som ett löv på "guldträdet" innanför entrén genom att vi gått in med 25.000 kr till huset. Detta för att visa att vi som tillsammans äger kooperativet vill göra en samhällsinsats och hjälpa familjer med sjuka barn som befinner sig i en svår situation.

Så, nu ser vi fram emot en intensiv och blomstrande användning av huset som redan är fullbelagt i stort sett, och skulle behövas byggas ut!

PS - mina två andra valfrågor 2006? "Bättre telefontillgänglighet till primärvården" - vilket nu är genomfört av Alliansen, samt "ett friskare Uppsala". En bredare fråga om att arbeta förebyggande som inte är lika lätt att visa ett konkret resultat av i form av en byggnad.

Se husets hemsida
Laila Bagges blogg
Lotta Sternings blogg
Akademiska sjukhusets sida om huset 
Barncancerfondens blogg
UNT 2007

Intervju i TV4

I går blev jag intervjuad av TV4. Tyvärr schabblade de med ljudet så man får skruva upp rejält för att höra. Och dessutom kom väl inte så många kristdemokratiska hjärtefrågor med. Jag hade gärna talat lite mer om vårdens värdegrund och betydelsen av att inte tumma på grundläggande etiska principer i dagens sjukvård. Tyvärr har ju nyttoetiken, bland annat med Torbjörn Tännsjös insteg i de vårdpolitiska finrummen, gjort att det inte längre är lika självklart överallt att vårdens mål alltid bör vara att rädda liv och lindra lidande.

Ambulanshjälp till Gotland

Gotland har ont om ambulanser på sommaren när det är mycket turister. Kanske vi kan bistå med det från Uppsala - här försvinner ju en massa studenter och annat folk under sommaren? Vi kan ju undersöka saken!

Se även initierade Tokmoderaten

Nattöppen akut i Enköping

Idag har vi i Alliansen i landstinget manglat fram ett förslag att öppna nattakut i Enköping. Detta efter att den nattstängning som genomfördes av Lasarettets akutmottagning i vintras inte riktigt blivit till vad det var tänkt.

Nu vill vi se till att de behov som finns även nattetid blir tillgodosedda på bästa sätt i Enköping på motsvarande sätt som i t ex Östhammar och Tierp. Jag tycker det är mycket bra att vi kunnat få igenom detta - det bådar gott för kommande mandatperiods Alliansstyre!

-Vi har tagit till oss av den oro som patienter och befolkning i Enköping och Håbo har gett uttryck för. Det finns därför anledning att göra ett tillägg till det tidigare beslutet, säger Erik Weiman på landstingets hemsida. Se även Tv4, Upplandsradion

Vad får ett människoliv kosta?

Har precis lyssnat på Tendens i P1, under rubriken i dag "Hur mycket är jag värd då?". Mycket intressant och angelägen frågeställning. Speciellt som jag samtidigt håller på med att lägga sista handen vid vårt landstingspolitiska program där vi bland annat talar om människovärdets absoluta och okränkbara värde.

De flesta är nog överens om att alla människoliv i teorin lär lika mycket värda. I praktiken finns det dock stora skillnader. För det första är det stor skillnad på människolivets värde i olika länder. Ett svenskt liv är mycket värt än t ex ett Haitiskt. Det kan låta cyniskt, men om jag får cancer kommer samhället att lägga ner åtskilligt med pengar på mig, till skillnad mot om en Haitier får cancer. Och åker jag på en svensk väg så har någon investerat åtskilliga miljoner (typ 21 mnkr) för att rädda ett ytterligare liv, medan om jag åker på en Haitisk väg är sannolikheten att jag ska råka ut för en olycka betydligt större.

Sedan är det förstås så att, även om få vill erkänna det, människoliv också inom Sverige är olika mycket värda. En hockeyspelare i elitserien som bor i Stockholm kommer mycket snabbare under vård, och får bättre hjälp, än en förtidspensionerad äldre kvinna utanför Vilhelmina i Lappland. Inte i varje enskilt fall, men rent statistiskt.

Och det måste också få gå att göra prioriteringar. "Kvinnor och barn först", sa man när Titanic sjönk. Det har i alla tider funnits en idé om vem som ska räddas före andra, och helst ska det finnas ett mått av altruism i detta ideal (andra är mer värda än jag själv). Det måste kunna få vissa konsekvenser att om man räddar livet på ett för tidigt fött barn så har det kanske 80 år av högkvalitativt liv framför sig, medan om man genom en prostatabehandling förlänger livet med gissningsvis två månader på en 90-årig man. Inom hälsoplanering talar man om QALY ("Quality-Adjusted Life Years") och DALY ("disability adjusted life years") när man diskuterar vilka behandlingar och medicinska områden man ska satsa på.

Samtidigt är jag väldigt glad för att det i grund och botten inte är detta som styr! I Sverige har vi tack och lov haft en prioriteringsutredning under ledning av kristdemokraten Jerzy Einhorn ("Vårdens svåra val"), som lade grunden för det prioriteringsbeslut i Riksdagen som är vägledande för all hälso- och sjukvård. Denna lag bygger på principen om alla människors lika värde, och att man i exempelvis ett akut skede inte går efter person utan snarare diagnos och överlevnadsmöjlighet när man väljer var man ska sätta in insatsen.

För oss kristdemokrater är det just denna princip, att varje människoliv har ett absolut och okränkbart värde som måste vara vägledande i samhället. Så fort man accepterar att ett liv är mer värt än ett annat är man ute på ett etiskt gungfly / sluttande plan, och riskerar att få ett sorteringssamhälle i stället för ett människovärdigt samhälle. En helförlamad kvinna med 11 assistenter som kommer varje dag, en 95-årig man som ligger sängbunden efter en stroke, ett ofött barn som har konstaterats ha downs syndrom eller en frisk 40-åring som jag (nåja - lite hostig just nu) är var och en värd samma hjälp och stöd och insatser från samhället för att kunna behålla livet så länge som möjligt. Vi måste agera som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi vore i samma situation. Det ger en trygghet i samhället.

Votering i landstingsstyrelsen

Idag har vi haft möte i landstingsstyrelsen. För ovanlighetens skull blev det omröstning, nämligen i ärende 176 om förändringar i länssjukvården.

För första gången sedan beslut fattades i landstingsfullmäktige 17/11 2003 om att "kortvårdskirurgi ska bedrivas vid två enheter... Lasarettet i Enköping ... samt... Akademiska sjukhuset", har vi nu ett politiskt genomförandebeslut i linje med detta. Nästan 6 år senare.

Jag tycker det är bra att vi nu utvecklar kirurgin i länet och ser till att upprätthålla Lasarettet i Enköping som en självständig enhet, som nu också ska drivas som "intraprenad", det vill säga en självstyrande enhet inom landstinget. Sossarna och oppositionen vill fortfarande att kirurgikliniken i Enköping ska bli en del av kirurgidivisionen på Akademiska sjukhuset. Det skulle innebära två separata verksamheter inom väggarna på det nuvarande Lasarettet i Enköping. Dessutom tycker de inte att intraprenad är något bra, trots dokumenterat goda resultat i Örebro, Umeå och Västra Götaland.

Ett Lasarettet i Enköping ska vara en självständig enhet och ingen underleverantör till Akademiska sjukhuset är en av de frågor vi gick till val på. Jag ser därför fram emot arbetet att utveckla denna intraprenad och att bygga ut operationskapaciteten. Problemen speciellt inom ortopedi och kirurgi är stora fick vi idag höra från representanter från Akademiska sjukhuset som sliter hårt för att kunna uppfylla vårdgarantin. Jag tror att förstärkningen i Enköping kan bidra till att lösa problemen!

Sedan måste vi också noga följa utvecklingen på akutsidan, både i Enköping och Uppsala. Detta är ett av de områden där vården idag har störst utmaningar. Förslagen att kunna lägga in speciellt äldre personer direkt (utan att gå via akutmottagningen) på Akademiska och Lasarettet i Enköping är bra! Dessutom kan ambulanssjukvården idag klara mycket av det som förut måste lösas på akutmottagningar och sjukhus. Genom ett bättre mobilt arbete där man också förebygger att personer skickas in till akuten "i onödan" med oförsvarliga väntetider och frustration som följd, kan vi hjälpa, speciellt äldre, personer redan i deras hem eller genom närvården. Hemvårdsenheten i Uppsala med sina drygt 300 listade personer i egna boenden är ett gott exempel på detta!

Voteringen slutade 8-7 som sig bör när det är vi i Alliansen som styr!

Vi beslutade också om att undersöka möjligheten att överlåta vårdcentralerna i Öregrund, Nyby och ev Bålsta Skutskär till annan utförare, samt slå ihop vårdcentralerna i Länna och Knutby (till Almunge), samt undersöka att slå ihop Luthagen/Kungsgärdet samt Fålhagen/Samariterhemmet.

Samt en hel del andra ärenden förstås, bland annat frågan om region Svealand (se tidigare inlägg).

Använd äldre vaccinatörer!

I veckan fick jag förslaget av en pensionerad sjuksköterska att ta in just pensionerad personal i de vaccinationsteam som nu ska sättas upp inför massvaccinationen mot den nya influensan (A/H1N1). Med tanke på att nu flera är allvarligt sjuka (se DN) också i Sverige så är det viktigt att landstinget bereder sig för verksamheten, och att vaccinet också snarast blir godkänt.

Jag nämnde om detta förslag för landstingsdirektören, och vad jag förstår så är nu planen just att använda denna resurs av personal "i beredskap". Det är väldigt bra att kunna ta in kunnig personal för denna engångsinsats och inte belasta det ordinarie sjukvårdssystemet. Och då är just pensionerade sjuksköterskor en utmärkt resurs. Vad jag har hört har redan privata vårdcentraler hört sig för - det är ju så att kreativiteten ofta är lite större i privat verksamhet...

Se också Dagen, SvD 1, 2

Omskärelsens motståndare inte pålästa eller ljuger

I går lyssnade jag på ett fantastiskt föredrag av Göran Skytte på Livets Ords europakonferens. Han uppmanade oss där att prenumerera på de två kristna dagstidningar vi har i Sverige. Eftersom jag redan har Världen idag gick jag ut och beställde en prenumeration på Dagen också.

I gårdagens nummer av Dagen fanns en intressant artikel om att Uppsalabon Hans Rosling, folkhälsoprofessorn som ligger bakom den mycket intressanta sidan http://www.gapminder.org/, anser att det inte finns några medicinska invändningar mot omskärelse. De som säger det är "antingen inte pålästa eller så ljuger de." Denna kritik drabbar Gunnar Götberg, ordföranden i barnkirurgiföreningen. Gunnars åsikter är för övrigt desamma som framförts av Yngve Hofvander, tidigare barnöverläkare på Akademiska sjukhuset som har varit en av de allra argaste kritikerna av manlig omskärelse, eller könsstympning som han kallar det.

Jag tycker det är helt OK att sjukvården utför omskärelser, speciellt då det finns risk att andra utför detta på ett osäkert sätt. Så länge man tar betalt för ingreppen tycker jag det är i stort sett okontroversiellt - vad spelar det för roll om man har förhud eller inte?

Jag stödde det beslut vi fattade i landstingsstyrelsen att ställa oss bakom SKL:s rekommendationer att tillåta detta ingrepp.

Även Peter Wolodarsky på DN stöder att exempelvis Gunnar Götberg bör uppdatera sig om forskningsläget

Miltons förslag, inte KD:s!

SvD gör en grej av att KD vill införa ett abortregister. Dock är det inte KD som kommit med detta förslag, utan regeringens utredare Anders Milton.

Jag tycker dock det är ett bra förslag, liksom många i den medicinska professionen. Varför ska aborter vara ett undantag från hälso- och sjukvården. Om det till exempel förekommer problem med infektioner eller andra komplikationer efter aborter på ett av de sjukhus som utför dessa kan man idag inte upptäcka detta samband. Vårdkvaliteten riskerar alltså att bli lidande. Man kan inte heller identifiera riskgrupper och därmed göra bättre riktade förebyggande insatser.

Tyvärr finns det alltid en tendens att abortlobbyn vaknar upp när förslag som möjligen kan hota dagens abortsyn i Sverige kommer. Jag skriver om detta i en artikel i Världen Idag som kommer i veckan. Där hänvisar jag till ett seminarium på Almedalsveckan, som RFSU och Världen idag skriver om.

Läs mer om det påstådda "KD-förslaget" om abortregister i DN, GP, Sydsvenskan

Uppsala - Stockholm 1-0

Inför dagens sammanträde med rikssjukvårdsnämnden fanns farhågor om det avgörande om brännskadevård som skulle fattas (läs mer i UNT 28/1). Rikssjukvårdsnämnden är en nyinrättad nämnd med 1 representant från var och en av sjukvårdsregionerna, i Uppsala-Örebro-regionen (eller Svealandsregionen om man så vill) är Marie-Louise Forslund Fransson (S) ledamot och Erik Weiman (M) ersättare.

Tidigare har flera riks-specialiteter koncentrerats till vanligen två av universitetssjukhusen. Inför dagens möte var förslaget från tjänstemännen att bara Akademiska i Uppsala och Universitetssjukhuset i Linköping skulle få den högspecialiserade brännskadevården. Även Karolinska i Stockholm hade ansökt, och Stockholmarna gav sig inte förrän efter beslutet fattats. Idag begärde de votering och därmed gick förslaget igenom med röstsiffrorna 9-1. Vill inte Stockholmarna att det ska finnas ett högspecialiserat universitetssjukhus i Uppsala?

Orättvist om Mariestadshängning

I ekot idag gjorde radiojournalisterna en stor sak av att en person intagen på häktet i Mariestad tilläts hänga kvar när han hittades ha hängt sig på en toalett. I ring P1 (lyssna 26 min in på länken) idag uttalade jag mig om att jag tyckte det var en orättvis rapportering. Personal inom exempelvis vård, polis och kriminalvård ställs dagligen inför svåra situationer som inte alltid är så enkla att hantera. Att då ensidigt ge en bild utifrån en tragisk situation där personalen hängs ut tycker jag är dålig journalistik. Kanske inte så mycket att sådana saker tas upp, men mer sättet det görs på. Hör gärna intervjun med Kriminalvårdens chef där man riktigt känner hur journalisten får blodvittring genom ett scoop som så småningom kanske leder till att huvudena rullar bland de anställda på det aktuella häktet.

Vad skulle du göra själv om du öppnade en toalettdörr och hittade en person som hängt sig?