Corona

Coronaviruset har börjat komma närmare inpå oss. I Uppsala finns redan många sjuka, några har redan avlidit. Det är något som berör allt fler av oss, när vi hör om människor som vi känner till som är drabbade.  

Som kommunalråd är jag en av 11 personer som utgör Krisledningsnämnden, som är aktiverad sedan två veckor tillbaka. Jag skulle därför vilja säga några saker om tre områden - ekonomin, skolan och dilemmat i synen på Corona.

Företagandets villkor

För det första vill jag säga något om ekonomin. Många beslut fattas nu av politiker på riksnivå och på lokal nivå. Besluten kan både drabba och hjälpa enskilda näringsidkare - och i vilket fall som helst är den nuvarande situationen en stark påfrestning för stora delar av vårt samhälle.

Ett perspektiv som jag tycker ofta saknas i beslutsfattandet är förståelsen för enskilda företagares situation. Vi som fattar och bereder besluten är offentligt avlönade. Vi får våra löner oberoende vad som händer, och lönen baseras på position och inte prestation. Det är både en trygghet och en utmaning.

Men, för enskilda näringsdrivande så finns inte den här tryggheten. För en musiker som lever på frilansuppdrag, en elektriker som gör sina jobb hemma hos privatpersoner, eller en hotellägare som får sina enda inkomster från hotellgästerna så innebär varje avbokning en utebliven inkomst - i korthet en utebliven lön. Därför har nu redan de som är verksamma i de mest utsatta branscherna permitterat sina anställda. Värre är det för släkt och familj och delägare som inte kan permitteras utan helt enkelt blir utan inkomst. Det är företagandets villkor. Större möjligheter men också större risker - något som de som aldrig själva drivit företag riktigt förstår.

Jag har startat företag och betalat ut löner till 20 - 30 personer, och vet vilket ansvar det innebär. Jag skulle önska att fler beslutsfattare hade den insikten.

Det är bra att vi i Krisledningsnämnden i Uppsala kommun för en vecka sedan fattade beslut för att stödja lokala företag. I fredags preciserade vi ett av besluten när det gäller uteserveringar, och vi fick även information om tidigarelagda kommunala investeringar och inköp. Mer kan göras - flera beslut behöver konkretiseras, dialogen med företagsföreträdare bli bättre, och fler kreativa förslag leda till konkreta beslut. Jag lyfte redan för två veckor sedan idén om gratis bilparkering i centrala Uppsala, dels av smittskyddsskäl, och dels för att stödja näringslivet. Frågan är under utredning och jag hoppas på snart beslut.

 

Skolan - öppen när det är lämplig ur smittskyddssynpunkt

Eftersom jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden i Uppsala har jag följt dessa frågor extra noga. När det gäller skolan så tog jag redan för drygt två veckor sedan också upp frågan om att om möjligt bedriva undervisning på distans, eller förskjuta terminen. Följande måndag kom regeringens riktlinje om att om möjligt arbeta på distans, vilket föranledde mig att åter ta upp frågan om distansundervisning för gymnasiet. Följande dag kom så regeringens direktiv om just detta, och på ett extrainsatt möte med utbildningsnämnden fattade vi beslut.

Om det fungerar med distansundervisning även på högstadiet, tycker jag att vi i Uppsala kommun borde överväga även detta, om inte nationell lagstiftning eller regelverk lägger hinder i vägen.

Jag skrev i veckan under en artikel i UNT tillsammans med ordförande i Utbildningsnämnden, Helena Hedman Skoglund (L), därför att jag tycker det ligger ett värde i att vi visar politiskt samförstånd i det här läget. Jag var inte med och formulerade texten, och min tolkning av textens budskap var att vi skall följa nationella direktiv, inte hålla skolorna öppna om det är olämpligt ur smittskyddssynpunkt. Därför tycker jag att rubriken blev olycklig - "Vi vill ha skolorna öppna så länge det går"  (i texten står det "så länge det är lämpligt ur smittskyddssynpunkt").

Jag tycker faktiskt det är märkligt när statsepidemiolog Anders Tegnell lägger jämlikhets- eller  folkhälsoperspektiv på rekommendationer från myndigheterna. Som för någon vecka sedan  i form av att om inte gymnasieeleverna kan få sin examen så "riskerar de att drabbas av i stort sett alla sjukdomar som finns" (se DN 26/3).

Två olika synsätt när det gäller Coronapandemin

Med det är vi inne på mitt tredje område. Hur vi politiker ska förhålla oss till situationen. Många känner stor oro och rädsla i den här situationen, och det måste vi möta. Vi måste dock också fatta beslut som i många fall kan få negativa konsekvenser för många människor.

I coronadebatten tycker jag mig skönja en viss höger - vänster skala. Till vänster tenderar man att hylla systemet, förneka riskerna, och hänvisa till myndigheter och det offentliga Sverige för att hindra "onödiga" och "överilade" politiska beslut. Lite mer på högerkanten blir en del personer alarmistiska, kräver krafttag för att hindra smittspridningen, kritiserar bristen på ansvarstagande och förutseende åtgärder. Man har ofta en större misstänksamhet mot det offentliga, svenska "systemet" och anser att var och en måste ta ett eget ansvar.

Det ligger något i båda synsätt. Som politiker måste vi ta hänsyn till båda. Jag ser dock en hel del problem med ett svenskt kollektivistiskt tänkande som sätter hela sin tilltro till att myndigheter och det offentliga samhället ska klara alla utmaningar. Tyvärr är inte det svenska samhället så felfritt och allvetande. Det fattas felaktiga beslut även här, och det finns en risk att vi inte tar hot utifrån på allvar. Vi är faktiskt "fredsskadade" som Mikael Oscarsson, vår riksdagsledamot och försvarspolitiske talesman brukar påpeka (Elisabeth Åsbrink skrev en väldigt träffande analys av just detta i dagens DN). Sverige har varit så skyddat från krig och katastrofer att vi inte riktigt tar på allvar de hot och faror vi ställs inför. Det gäller såväl pandemier som krigshot och naturkatastrofer. Här tror jag att vi behöver bli bättre att förebygga och hindra de potentiella hot som finns.

Utebliven testning och motstridiga budskap

En sak som bekymrar mig i det aktuella fallet med Corona är att inte Sverige bättre har byggt ut testningen av om personer har Corona-viruset och inte, som exempelvis Sydkorea och Tyskland har gjort. Hade vi i varje enskilt fall kunna vetat vem som är smittad och inte, genom en provtagning i ett tidigt skede, tror jag smittspridningen hade kunnat begränsas betydligt bättre. Lyckligtvis har Knut och Alice Wallenbergs stiftelse beslutat satsa totalt 90 miljoner på utökad testning och forskning runt Covid-19. Men det här har varit ett stort problem.

Ett annat problem är att de signaler som ges ofta är väldigt motstridiga. Å ena sidan fattar Transportstyrelsen beslut om förlängd frist för byte av dubbdäck för att det ska bli glesare i kön. Å andra sidan fattar kollektivtrafikmyndigheterna beslut om färre turer med påföljd att det blir fullare på bussar och tåg. Å ena sidan förbjuder regeringen offentliga samlingar med över 50 personer, å andra sidan är det fortfarande tillåtet med hundratals skolelever i samma byggnad.

Jag skulle gärna se ett lite tydligare politiskt ledarskap i den här situationen, vi kan inte enbart hänvisa alla beslut och riktlinjer till fackmyndigheter och experter. Ibland måste också politiker våga fatta nödvändiga beslut.

Det finns mycket att göra i den här situationen, men jag vill ändå passa på att säga att jag grundläggande är nöjd med det engagerade, uthålliga och strukturerade arbetet som sker inom Uppsala kommun, även om det naturligtvis sker fel och fattas felaktiga beslut även här. Det politiska styret är måna om samförstånd, och jag hoppas och tror att vi tillsammans ska kunna jobba vidare för att i största utsträckning hindra de negativa effekterna av Coronapandemin i vår kommun.

Tack!

Om att hejda vänsterns stolligheter

I dagarna har sosseregeringen med vänsterns stöd lagt fram sin budget. Där finns som vanligt mer av skattebetalarnas pengar som sägs gå till "välfärden" - och ännu mer sägs det bli.


I Uppsala kommun gör vi vad vi kan för att hindra den här skattehöjarpolitiken, och stoppa stolliga förslag från majoriteten.


Ett av dessa stolliga förslag har presenterats idag - i form av ännu en omorganisation. Som om man skulle lösa kommunens problem på det sättet.


I stället för att ta ett ordentligt tag i brister i den ekonomiska uppföljningen - som också är en del av orsaken till att omsorgsnämnden och socialnämnden går sammanlagt med nästan 60 mnkr i underskott 2015 - så väljer majoriteten att understödja ett förslag som innebär att man slår sönder den väl fungerande verksamheten inom Uppsala Vård och Omsorg. Kommunens egenregiverksamhet har över 4000 anställda och omsätter nästan 2 miljarder kronor. Det är en av få egenregiverksamheter i Sverige som inte går med underskott - och som dessutom framgångsrikt konkurrerar med privata företag och förmår rekrytera kompetent arbetskraft från andra håll. Denna organisation vill man nu slå sönder och dela upp på tre beställarnämnder.


Jag är ingen förkämpe för "beställar- utförarsystemet" i sig, men en omfattande organisationsförändring måste föregås av en grundlig analys om varför en förändring ska ske, och kräver dessutom att man gör ett ordentligt förankringsarbete så att man inte riskerar att förlora kompetent personal. Det hinns inte med på några få månader.


Denna omorganisation har jämförts med den nyligen genomförda av skolan och kulturen, men skillnaderna är att där fanns en bred blocköverskridande enighet, och dessutom styrs skola och kultur av helt andra regelverk där bland annat konkurrens antingen saknas (kultur) eller styrs av staten och skolverket (skolan). För att kommunen ska vara en trovärdig aktör inom äldreomsorg, LSS, socialtjänst och hemtjänst med mera så måste man vara tydlig med att skilja på sina olika roller som systemledare ("beställare") och huvudman ("utförare").


Tyvärr har inte majoriteten lyssnat på våra farhågor och frågor från alliansen utan sedan det första beslutet om en översyn i kommunstyrelsen 3/3 har de bara kört vidare på samma spår.


Se SVT
UNT
Alliansens svar / UNT: http://mobil.unt.se/uppland/uppsala/laga-inte-nagot-som-inte-ar-trasigt-4194213.aspx

Nytt år - nya utmaningar för Uppsala

Ovanstående riskvärdesanalys visar Kommuninvest (ett finansieringsbolag ägt av Sveriges kommuner) riskvärdering av Uppsala kommun, gjord nu innan jul.


Bara 4 av 272 kommuner har ett sämre riskvärde än Uppsala. Med ett riskvärde över 7 kan inte en enskild handläggare på Kommuninvest besluta om att låna ut pengar till Uppsala kommun, utan beslut måste fattas av VD eller styrelse.


Hur har det blivit så här? UNT skrev i mellandagarna om hur skulden per kommuninvånare ökat från 30.000 kr till 70.000 kr senaste 15 åren. Det kan illustreras av följande diagram:



En stor orsak till att skulden ökat så mycket de allra senaste åren är den affär där kommunen köpte Ulleråkersområdet av landstinget för nästan 2 mdr kr 2014. Jag satt då i landstingsstyrelsen, och konstaterar att det var en överföring från ett skattekollektiv till ett annat. Kommunen fick mark att planlägga och sälja, och landstinget fick pengar som stärker deras balansräkning och därmed möjliggör investeringar i nya Akademiska. Det är bra att Uppsala kommun nu har pressen på sig att exploatera denna mark för minst 8000 nya lägenheter, något som verkligen behövs! Det ställer stora krav på organisationen (för att inte riskera förluster), vilket är nödvändigt! Planen är att programmet för Ulleråker ska antas nu inom kort och sedan sätter markanvisningarna igång.


Efterhand som marken säljs av som byggrätter kommer sedan kommunen att få tillbaka pengarna, och den extrema låneskulden minskar. Men detta är dock bara en liten del av problematiken, och jag håller med Stefan Hanna (C) som häromdagen till UNT signalerade behovet av att sälja av andra tillgångar. Kommunen behöver bli mer aktiv får att få loss kapital så att vi kan fortsätta en hög och nödvändig investeringstakt. Att medborgare, som Johan Aulin i UNT, blir oroliga är inte konstigt. Det är absolut inte försvarligt med en så hög skuldsättningsgrad för kommunen. Och på kort sikt måste vi se över varje tillgång, och fundera på vilka delar vi kan realisera i syfte att bättra på balansräkningen. På lite längre sikt måste kommunen föra en intensiv markpolitik, så att vi kan få intäkter från exploatering av mark, ett arbete som måste föras aktivt, marknadsmässigt och uthålligt.

Det stora problemet är emellertid inte den höga skuldsättningsgraden. Den betyder naturligtvis kostnader, speciellt om räntorna åter börjar stiga.

Men det allra viktigaste, och nyckeln för hela ekonomin för Uppsala, är att komma åt den höga kostnadsutvecklingen.

Jag brukar säga att när man behöver förbättra ekonomin finns bara två sätt - öka intäkterna eller minska kostnaderna.

Möjligheten att öka intäkterna i Uppsala är begränsade. Vi behöver även här se över alla poster, och göra vad vi kan. Exempelvis hade jag gärna sett att vi kunde ökat maxtaxan för exempelvis barnomsorgen - jag tror de allra flesta föräldrar är beredda att betala för en god barnomsorg, och accepterar att kostnaderna skrivs upp i takt med det allmänt ökade kostnadsläget. Något som inte görs idag, utan den här typen av tak leder vanligen till att avgifterna inte sätts upp i den takt de borde. Vi kristdemokrater har motionerat om att alla avgifter i Uppsala bör indexeras, och kommunen behöver absolut se över så att vi får intäkter på de områden där vi kan ta ut berättigade avgifter, och att dessa avgifter i förekommande fall justeras upp regelbundet.

Sedan finns naturligtvis skatten, som är vår största inkomstpost. Om avgifterna utgör enbart 6-7% så utgör kommunalskatten huvuddelen. Resterande är det statliga kostnads- och inkomstutjämningssystemet, samt övriga statliga bidrag.

Att höja skattesatsen är ingen egentlig lösning, vilket Hans Jansevik (och Stefan Hanna) påpekat i debattartiklar. Den skjuter bara upp de åtgärder som måste till. Det allra bästa sättet är annars att höja skatteintäkterna utan att höja skattesatsen. Det sker genom en aktiv närings- och ekonomisk politik, främst på statlig nivå som stimulerar företagande, tillväxt, minskar arbetslösheten och gör att fler människor kommer i arbete (från utanförskap). Detta har Allians-regeringen gjort under sin tid vid makten vilket gör att hela kommunsverige haft ganska bra ekonomi.

Men till syvende och sidst kommer man inte ifrån att man måste bedriva ett långsiktigt och uthålligt arbete att hela tiden pressa kostnaderna. Speciellt i en kommun som Uppsala, som enligt jämförelser med liknande kommuner (exempelvis R8-rapporten som kom förra året) ligger betydligt högre i kostnader än vad som vore förväntat utifrån förutsättningarna. (Se även Jansevik som i ett videoklipp påpekar detta.) Faktum är att om Uppsala skulle komma ner i mer genomsnittliga kostnader så skulle det innebära en besparing på 500 mnkr. Det är alltså här de stora pengarna finns att hämta.

Och det blir då på de stora delarna av kommunens ekonomi - skola/utbildning, äldreomsorg och social omsorg.

Jag är själv övertygad att huvuddelen av dessa effektiviseringar inte behöver ske ute i verksamheterna utan kan ske genom att skära på byråkratin. I vår budget föreslog vi också besparingar på 10% av all administration.

Med en sådan politik kan vi ändra den trend vi ser nedan, nämligen att kommunen har ett återkommande dåligt ekonomiskt resultat.

På det viset får vi också ihop pengar så att vi kan trygga det stora framtida behovet av investeringar, och för en ansvarsfull politik för att trygga välfärden för Uppsalas framtida befolkning.

Vänstern väljer vårdslöshetens väg

Nu signalerar vänsterregeringen att de överger den väg som under 20 år borgat för stabila svenska statsfinanser och som fått ner vår statsskuld från 70 till 40% av BNP. Det har varit ett hårt arbete, och inte en enkel väg. Ja man skulle till och med kunna säga att Alliansens fasthållande vid denna strama linje till slut kostade dem regeringsmakten under trycket från populistpartier som vill att vi åter ska dra på oss spenderbyxorna.

Med detta lägger sig regeringen platt för sina vänner fackföreningsrörelsen och vänsterpartiet som båda vill att Sverige ska börja låna igen. Bostadsbyggandet måste vi visst få fart på, där har facken helt rätt. Men det löser vi inte genom att åter börja pumpa in statliga subventioner i byggsektorn och därmed snedvrida marknaden, utan i stället genom att i kommunerna lägga till rätta för ökat byggande genom en aktiv mark- och plan-politik, genom att motverka de skadliga kartellbildningarna inom byggsektorn (både när det gäller byggföretag och fackförbund) och genom att öppna för att stimulera en växande byggarbetskraftssektor genom utbildning och avregleringar. Se gärna Agendadebatt mellan Caroline Szyber och Mehmet Kaplan som får svara för varför det går så trögt för regeringen på bostadsområdet. Jag tror bostadsministern borde ägna dessa frågor större uppmärksamhet än att resa runt till Turkiet och andra länder och prata utrikespolitik.

Vi ser på punkt efter punkt hur den nuvarande regeringen vill gå in och detaljstyra samhället med politiska beslut. Människor ska inte få välja vilka organisationer de ska stödja, utan i stället ska detta beskattas och staten (S-MP-regeringen) ska bestämma vilka organisationer som ska få stöd. Människor ska inte få välja hur de tar ut föräldraförsäkringen utan det ska staten (S-MP-regeringen) bestämma om. Människor ska inte själva få bestämma om de tycker det är värt att bo i ett lite mer bullerutsatt område utan det ska staten (S-MP-regeringen) avgöra vad som är skadligt och inte. Det sistnämnda är för övrigt ett tydligt exempel på bostadsminister Attefalls tryck att öka byggandet, som nu bromsas upp av Kaplan & Co (i november, i januari, i februari, och ännu ser vi ingen bullerförordning).

"Den som är satt i skuld är inte fri" sa Göran Persson när överskottsmålet infördes 1997 och det var kloka ord. Tack och lov har "nya Socialdemokraterna" och MP en stabil minoritet, även med stöd av överbudspartiet V. Så vi kan hoppas att Alliansen med hjälp av det oberäkneliga SD kan sätta stopp för de värsta slöseribesluten från den nya regeringen och behålla en ansvarsfull linje när det gäller statsfinanserna.

Se Alliansens kritik i Expressen

Utanförskapet bryts

 

Dagens Nyheter gör idag en föredömlig undersökning av hur Alliansens utanförskapssatsning slagit ut under de åtta åren vid makten. Detta är en tydlig illustration av det jag skrev häromdagen att Alliansens politik varit framgångsrik på detta område.

Framför allt är det antalet förtidspensionärer (från att socialdemokraterna år 2004 förtidspensionerade 200 personer per dag!) och långtidssjukskrivna som minskat. Dock har antalet långtidsarbetslösa ökat, men ser man till att det är 50.000 personer så är det ändå lite med de nästan 200.000 färre förtidspensionärerna och ungefär jämförligt med 50.000 färre långtidssjukskrivna. När man gör om systemen så sker det ju en del rörelser mellan kategorierna.

Det är anmärkningsvärt tycker jag att inte socialbidragen ökat mer! Det har ju framställts av vänsteroppositionen som att antal socialbidragstagare ökat lavinartat på grund av de nedmonterade social- och sjuk-försäkringssystemen. Något som alltså inte stämmer!

Anders Sällström påpekar samtidigt på sin blogg att fattigdomen i Sverige sjunkit under samma tid!

Bidrag eller tillväxt?

Idag på SvD Brännpunkt lovar den rödgröna röran mer bidrag till kommunerna. Mer bidrag är nämligen alltid vänsterns recept för ekonomin och människorna. Då är man handlingskraftig och gör insatser när man satsar några miljarder där eller några miljoner där.

Att vi i landsting och kommuner har en så bra ekonomi (vi i landstinget hade 267 mnkr i överskott under krisåret 2009) beror dock inte på de av staten visserligen lovvärda bidragen, utan att staten sett till att fler jobbar och betalar skatt. De mesta direkta inkomstskatterna går nämligen till landsting och kommuner, och det är i dessa kassor det märks att det går bra för Sverige just nu.

Och det är klart att när man går från ett utanförskaps-samhälle där 140 personer förtidspensioneras varje dag, till ett samhälle där det lönar sig att arbeta, så får man en positiv effekt. I Uppsala län är flera hundre färre förtidspensionerade nu än för 4 år sedan, och flera tusen färre sjukskrivna. Det är exempel på tillväxt som ger ett varaktigt tillskott till samhällsekonomin i stället för tillfälliga bidrag som bara belastar våra gemensamma resurser.

Inte konstigt Mats Odell reagerar över den felaktiga verklighetsbilden...

Vågar ifrågasätta maxtaxan!

Bra Bengt och Acko med flera kristdemokratiska kommunstyrelseordföranden som i dagens DN talade klarspråk om kommunernas ansvar och självstyre!

Maxtaxan för barnomsorgen är ett exempel på hur statens styrning ofta blir alltför okänslig för faktiska realiteteter, och inte har den koppling till den lokala nivån som krävs för att det ska fungera på ett bra sätt. När maxtaxan infördes för 8 år sedan var egenavgiften 28%, nu är den enligt artikelförfattarna under 10%! Det innebär att kostnaden för barnomsorgen har vältrats över på kommunerna, utan att de själva kunnat bestämma något om det! Nu ska väl sägas att vad jag förstår är maxtaxan frivillig för kommunerna, men vem vill så tydligt diskriminera småbarnsföräldrar i sin kommun, gentemot grannkommunerna?

Nej, låt kommunerna själva bestämma om sådana här saker. Bra barnomsorg, och villkor för småbarnsfamiljer är naturligtvis livsviktigt för vilken som helst kommuns överlevnad, och jag tror att det finns ett starkt intresse också för kommunpolitiker att lösa dessa frågor, utan att staten ska behöva lägga sig i detaljerna. Sedan när det gäller ekonomi måste naturligtvis vi i kommuner och landsting också ta ansvar för vår ekonomi, men det är lätt för mig att säga som verkar i ett relativt ekonomiskt starkt Uppsala läns landsting.

Mats Odell talar ut

Sitter på Uppsala handelskammares traditionella disting här i Uppsala. Finansmarknadsministern Mats Odell har just talat, och bland annat refererat till dagens nyhet att staten anslår 50 mdkr till bankerna. Betryggande att höra att regeringen har läget under kontroll, även om inte krisen kanske är så allvarlig, speciellt om man som professor Lars Magnusson jämför med Spanien på 1500-talet som gick statsbankrutt två gånger då.

Det viktiga i dagens kris är att skapa ett förtroende, att inga oförutsedda bankakurser inträffar, och att det finns tillgång på kapital. En viktig aspekt som Odell tog upp var den etiska aspekten. Att vi måste stävja roffartendenser i företagsvärlden (bonussystem och liknande), något som nu staten kan sätta som villkor när de börjar låna ut allt mer pengar.

Mats sa förresten något om svensk ekonomi jag tycker är intressant "Välfärden i Sverige bygger ytterst på förädlingen av malmen och skogen", och där har ju kristdemokraternas initiativ på energiområdet öppnat för större möjligheter för en växande svensk energimarknad.

(bilden av Mats Odell precis efter att han sjungit Idas sommarvisa)

Alliansen ger mer - fråga Klomp

Harald Klomp (bilden) har ägnat jullovet åt att konstruera en hemsida som räknar ut jobbskatteavdraget, skriver PJ Anders Linder i Svenskan idag, efter att Dagens Industri för ett par dagar sedan uppmärksammade räknestycket.

Bra Harald! Jag önskar fler vore lika snabba som du med att nå ut med de goda nyheterna om vad Kristdemokraterna och Alliansregeringen gör för att förbättra människors levnadsvillkor i Sverige! Betryggande att höra att någon hos Borg också "lovat vidarebefodra informationen till någon som kan titta på den"...

Alliansen enig på landstingsfullmäktige

Sitter nu och lyssnar på debatten på landstingsfullmäktige där budgeten för kommande år ska antas. Som vanligt är det mycket retorik och ganska lite substans. Jag tycker Alliansen gör ett starkt intryck som visar att vi är aktiva, har gjort en skillnad och har ett program för att förbättra för länets invånare när det gäller tillgång till sjukvården.

Jag kommer snart att gå upp och tala för vår kulturbudget. Jag är stolt (men ännu inte helt nöjd) över en budget som kan bibehålla verksamheten, utan ekonomisk uppräkning, samt samtidigt göra flera satsningar.

Jag har tidigare skrivit om vår budget för kommande år. Den bygger på ett uppdrag som för första gången formulerades av politiken, och inte av förvaltningen själv. Där fanns fem grundpelare - Det civila samhället, Individer och familjer, Subsidiaritet, Kulturarvet och förvaltarskapet samt slutligen Kultur för hela länet. Det känns bra att kunna bidra till ett bättre innehåll, och inte bara föreslå mer pengar (och därmed så småningom högre skatter) som oppositionen.

Alla ägg i Kaupthing-korgen

I måndags hade Landstinget i Uppsala län samtliga sparmedel i den isländska banken Kaupthing. 875 mnkr. Jag har upprepade gånger i landstingsstyrelsen påtalat att det kanske inte är så smart att ha alla pengar i en isländsk bank.

Kanske norska media (såsom Aftenposten) varit lite bättre på att rapportera om de isländska problemen, och därmed gjort just mig bättre informerad - men det är ju fortfarande inte så jättesmart att ha alla ägg i samma korg. Fast jag har blivit försäkrad av både den förra och den nuvarande ekonomidirektören att det är absolut ingen fara på taket.

Trots det har landstinget nu i veckan skrivit över 450 mnkr från den isländska banken till svenska banker. Och efter riksbankens intervention (se UNT) är väl också resterande pengar säkrade (se även DN).

Det är klart att pengarna var säkrare på banken, än som aktier. Så i och för sig har man väl haft rätt, men det kan ju aldrig vara helt bra att ha noll riskspridning...

(foto: Kaupthing bank)